Plötsligt ett himlafenomen.

 Juldagen levererade en oväntad sol på himlen - 2020-12-25

Efter det att ett tungt grått täcke legat över oss under lång tid, så blir man faktiskt både förvånad och glad när man upptäcker att det trots allt finns en sol, där ovanför.

                                    Skansvägen löper längs vattnet ända fram till hamnen.

Visserligen är Eva och jag ute och promenerar varje dag, oavsett hur vädret är, men det är ju ganska mycket enklare att komma över sin bekvämlighetströskel när det är hyfsat väder. Vi bestämde oss därför att istället för att knalla runt här uppe i byn, så skulle vi ta en promenad  nere i Barsebäckshamn.

                                            Huset ligger med helt fri sikt ut över Öresund.

                                            Utsikten från huset på andra sidan skansvägen.

Ganska ofta är vi här nere, men då nästan alltid när vi tar en tur i vår Morgan. På skansvägen ligger också ett gammalt fint hus med snickarglädje. Varje gång vi passerar det säger alltid Eva att det vore ett utmärkt ställe att driva ett café i trädgården under sommarmånaderna.

                                            Ingen trängsel i hamnen, men båtar fanns det.

Vår promenad fortätter på skansvägen i nordlig riktning. Snart är vi framme vid hamnen och ser att det fortfarande finns båtar i vattnet. Det är nog fiskare, som med all säkerhet fiskar året runt. Ibland finns det också möjlighet att köpa fisk direkt från båtarna när fiskarna kommer tillbaka till hamnen efter att ha vittjat sina nät.

                                                                        Stämningsfullt.

Ute på stenarna, nära stranden med Öreundsbron i bakgrunden, samsas "ålakråkorna" med svanarna om utrymmet.

                                                                Julpyntad trädgård.

                                  En sten bland alla de andra, men tydligen inte vilken som helst.

Efter att ha promenerat från den sydligaste delen av byn så långt vi kan komma i byn i norr, vänder vi och går en annan väg tillbaka längst till söder igen. Byn är faktiskt ganska långsträckt och trots vi varit här många gånger upptäcker vi ändå nya hus och platser, som vi inte noterat tidigare.

                                                            Ingen dålig villa, eller hur?

När vi knallat runt tillräckligt länge upptäckte Eva att vi passerat de 10000 steg, som är ett absolut minimum som hon ska gå varje dag. När vi var där ute på sydspetsen av byn, så tyckte hon därför att vi kunde ta oss upp till parkeringsplatsen igen och inleda hemfärden. Härute, bara ett femtiotal meter från vattnet, ligger en förmodligen ganska nybyggd kåk i det större formatet.

                                                               Imponerande byggnader!

Visserligen så var det inte bara vatten och natur, som fanns i den stora villans utsikt, för än så länge ligger Barsebäcksverket kvar. Men, om jag förstått det rätt så är det bara en tidsfråga innan det ska jämnas med marken.

Vår juldagspromenad var till ända och strax var vi hemma i värmen framför brasan igen.

En skön promenad i vackert väder och vackra omgivningar!

Ännu en dag på golfbanan.

 Kändes lite naket att gå där utan klubbor - 2020-12-05

Det var bokat en starttid på Alle´banan vid lunchtid i lördags. På fredagskvällen ringer emellertid Bertil och berättar att varken han eller Kirsten var sugna på spel eftersom väderutsikterna varnade för både lite regn och hårda vindar.

                                                        Viktigt att välja RÄTT korv!

Men, att tillbringa ytterligare en dag inomhus i avsaknaden av social kontakt kom inte på fråga. Vi bestämde därför att träffas på Vasatorp för en promenad och efterföljande fika. På mitt förslag lovade Eva och jag att ta med oss vårt Trangiakök (tydligen årets julklapp) som vi brukar ha med oss på våra Morganträffar, och bjuda alla på varm korv och bröd. Ett förslag som uppskattades av alla! Dagens första åtgärd blev därför att inhandla korv, vilket inte var helt lätt med tanke på Bertils mycket bestämda åsikter när det val av korvleverantör. Han accepterar nästan bara korv från Per i Viken, men förmodligen gillar han också dylik produkt från SP-Chark, som i mina ögon håller samma höga kvalitet.

                                                                I stort sett helt öde.

Bertil och Kirsten brukar alltid komma först när vi ska träffas på klubben, men när vi anlände idag så var det helt tomt. Efter att ha väntat en kvart kom Jessika och Olof, som visste att vi skulle ta en promenad och ville gärna följa med. Till slut kom även Kirsten och Bertil och vi kunde ge oss iväg.

                                    Dammen, som ibland ställer till problem vid utslagen.

                                        Luftning är viktigt för att få en fin bana till våren.

Båda våra 18-hålsbanor är stängda för säsongen, så det var ingen risk att vi skulle störa några golfspelare på vår promenad. Vi gick ner mot första tee på Classic Course. Det händer mycket på banan även när den är stängd. Så har man till exempel asfalterat gångarna ner till både ettans och tians tee. När vi gick ut på ettans fairway såg det ut som om tusentals måsar haft magroblem över hela ytan, men det visade sig att man luftat fairway med en hålningsmaskin.

                                        Bertil, Kirsten, Jessika, Eva och Olof ser alla glada ut.

Det blev inte det utlovade dåliga vädret. Istället var det i princip vindstilla, samtidigt som solen bröt igenom molnen. När vi promenerade mot green på det långa par femhålet kunde vi konstatera att vi faktiskt ångrade att vi inte tog vår klubbor med oss.

                                            Damerna gick i sin egen takt och vi andra i vår.

Under promenaden så gick vi på gångar och vägar, som vi normalt inte använder när vi spelar golf. Dessa sträckor används i stället av banpersonalen när de far fram med sina maskiner. Det är en helt annorlunda upplevelse att upptäcka hålen från dessa ovanliga vinklar, vilket för mig med dåligt lokalsinne, ledde till att jag inte visste var på banan vi befann oss redan efter någon kilometer.

                                                                Entusiater finns alltid.

Efter en dryg timme och 4,5 kilometer, var vi tillbaka vid klubbhuset igen. Vid entrén till den gamla receptionen fanns ett bord och sex stolar under tak, som vi passade på att ockupera. Det var fortfarande ganska dött och de enda levande varelser vi upptäckte var några, förmodligen golfsugna nördar, som stod och slog bollar på driving rangen.

                                       Eva är duktig på sådant här. Hon har varit Mulleledare!

Nu var det dags för belöning i form av något att äta. Jag gick ut till bilen och hämtade ryggsäcken där både trangiakök, korv, bröd, senap och varm choklad fanns. I vår familj är det Eva som sköter farliga saker som tändvätskor och annat explosivt. Hon har ju trots allt läst både fysik och kemi på gymnasiet medan min egen bakgrund mer varit inriktad på övergripande, världsliga frågor. 

                                            Varför smakar varm korv alltid bäst utomhus?

Efter en stunds småprat så var äntligen korvarna varma och i rättvisans namn fanns det två korvar till varje person. Det fick räcka! När det varma var uppätet överraskar Bertil, till allas belåtenhet, med att ta fram en påse som innehöll ett antal kaloririka wienerberöd.

Så, när allt var uppätet och nerpackat var det dags att skiljas och åka tillbaka hem, efter en lagom liten lördagsaktivitet, där vi både fått motion, haft socialt umgänge och ätit en enkel lunch.

Det behöver inte vara svårare!

Nya vapen i bagarna.

 Driver till Eva samt spoon och putter till mig 2020-11-10

Efter vår hemkomst från Portugal, precis i samband med coronautbrottet, kunde jag konstatera att min driver brutits i transporten. Den var i princip helt ny och jag lämnade in den till Dormy i Helsingborg för att få den återställd med ett nytt skaft. Et nytt skaft skulle kosta nästan 1600:- och jag fick då frågan om jag istället ville ha en splitter ny driver, av föregående års modell, för bara ytterligare 600:- extra. Så fick det bli, så sedan i mars finns det därför en helt ny Cobradriver i min bag.

                                                            Callaway Rouge heter de.

Under vistelsen i Portugal, spelade jag ibland med en kille som bytt till nya järn ganska nyligen. Eftersom min egen starka uppfattning är att det är den som håller i klubborna och inte åldern på klubborna det handlar om, så frågade jag honom om han märkt någon skillnad till det bättre. "Definitivt" svarade han, "de går både längre och rakare än mina gamla klubbor". Efter att ha funderat några dagar på vad killen i Portugal sagt, åkte jag återigen upp till Dormy och tog med mig några av mina järnklubbor. Jag fick där prova att slå med järnklubbor från flera olika tillverkare och med hjälp av Trackman, som visar både bollflykt och längd mm, på en bildskärm, kunde jag konstatera att de nya klubborna gick 5 till 20 meter längre än mina 12 år gamla järnklubbor, naturligtvis beroende på hur ren bollträffen var. Då jag definitivt inte är någon longhitter så betyder lite extra längd väldigt mycket för mig. Naturligtvis slog jag till och köpte ett set nya järn, vilket jag inte ångrar.

                           Här finns nästan allt en golfare kan önska sig, utom kanske en bra swing.

För några veckor sedan var Eva och jag i Helsingborg och jag föreslog att vi skulle åka upp till Dormy och titta lite. Där finns ju inte bara klubbor utan också kläder, vilket innebär att Eva inte är nödbedd för att göra ett besök.

                                                                Eva testar drivers i simulatorn.

Efter det att hon noggrannt gått igenom utbudet av kläder så förflyttade vi oss så småningom till avdelningen för klubbor. Evas driver tror jag hon skaffade samtidigt som jag köpte mina tidigare järnklubbor, d v s för cirka 12 år sedan. På den här tiden har det hänt en hel del med utvecklingen av både klubbhuvud och skaft. Jag föreslog därför att hon skulle testa några drivers och med hjälp av Trackman se hur längd och riktning såg ut i jämförelse med hennes nuvarande klubba. Det tog inte lång tid innan hon upptäckte att den Callaway Mavrikdriver hon testade, gick både längre och rakare än den gamla, när väl Hampus på Dormy hade ställt in loft och lite draw på klubbhuvudet.

                                                        En ny klubba i bagen är alltid kul!

                                                Grått, vått och trist, men nog kul ändå.

Det var ingen tvekan att hon skulle beställa en sådan här tingest. Leveranstiden var en dryg vecka och när vi väl hämtat och BETALT den, så dröjde det inte många dagar innan det var dags att prova den på banan. OK, förutsättningarna var inte de bästa eftersom det var kyligt, grått och väldigt vått i marken, varför hon inte fick en meter rull efter nerslaget. Men hon var nöjd, inte minst med att hennes tidigare tendens att slå bollarna lite åt höger nu till största delen försvunnit.

                                                                    En sådan blev det!

När vi var och hämtade hennes klubba drogs jag åter mot avdelningen för putters. Min nuvarande är en ganska gammal PING-putter, som jag puttat så där med. Den har känts lite för lätt i klubbhuvudet och eftersom jag numera, efter att ha drabbats av s k yips, använder penngreppet, blir tillslaget ofta för löst. Jag hade noterat, redan vid tidigare besök, att man hade rea på Odesseyputters, så jag tyckte att jag var värd en sådan, nu när Eva köpt ny driver. Lite rättvisa får det vara! Efter att ha spelat några ronder med den nya puttern är jag väldigt nöjd. Den känns, på grund av sin tyngd, betydligt stabilare än min lite mindre Pingputter, så det var förhoppningsvis väl investerade pengar.

                       Ja, den här banan får jag nog bara spela i en simulator, med riktningen var bra.

                                    Och, så var även träffbilden, ingen större spridning i sidled.

För att vara ärlig så var mitt första halvår med min Cobradriver ingen dans på rosor. Bollarna kunde gå hur som helst, högt rakt fram, kort hook till vänster, låga slicar åt höger etc etc. Den blev därför också ganska styvmoderligt behandlad i början av vårt förhållande och fick endast ett par chanser per runda och då på hål där fairway var som ett flygfält och där det inte förkom några hinder i form av bunkrar eller vatten. Istället slog jag nästan alla mina utslag med min spoon, som också den är omkring 12 år gammal. Den känner jag mig trygg med, men saknar naturligtvis den extra längd som en hyfsat träffad driver ger. Skulle en ny spoon också kunna generera lite mer längd, inte bara gällande utslagen utan även för transportslagen, främst på par femhålen? För att få veta så var det dags att åka till Hampus på Dormy igen. Här fick jag prova Callaways Mavrik fairwaytrea med två olika skaft, regular resp. seniorskaft. Det är slag med klubba med seniorskaft som syns på bilderna ovan. Och, precis som när det gällde järnklubborna i våras, fick jag 10-20 meter extra med den nya klubban.

                                        Det här är Hampus, som hjälper oss välja rätt utrustning.

Och, det här är Trackman som visar hur vi träffar bollen, hur långt den går, riktning och mycket mer.

När en av mina golfkompisar, Bertil, och jag provar klubbor på Dormy, har vi vant oss vid att få hjälp av Hampus. Han byter skaft, klubbhuvuden och korrigerar vinklar och loft så det står härliga till. Varje gång vi stegar in genom dörren på Dormy tänker han nog "Kommer dom nu igen!" Men, han är alltid vänlig, hjälpsam och tålmodig och vi lyssnar noga på vad han har att säga och vilka råd han ger oss. Han har +1 i hcp och vet mycket om vilken typ av utrustning som passar för folk i olika åldrar och med olika förutsättningar.

                                                                    Min nya spoon!

Det ena ledde till det andra och nu har både Eva, jag och Bertil en eller flera Callaway Mavrikklubbor i våra bagar och är mycket sugna på att testa dem på banan. Helst hade vi sett att vi var i Spanien eller Portugal, där vi kunnat gå lätt klädda och även fått lite rull på torra, välklippta faiways, men sådant är ju tyvärr uteslutet för närvarande.

Man behöver lite uppmuntran i dessa dystra tider!

OLA RINGDE...

 ...och ville att vi skulle ta en Morganrunda - 2020.10.18

Varken Ola eller jag brukar ställa av vår bilar förrän den siste oktober. Av erfarenhet vet vi att vädret, även så sent på hösten, kan överraska på ett positivt sätt.

               I dag var det ett måsta med den stora och klumpiga flygarjackan samt de smala skorna.

Både Eva och jag var positivt inställda till Olas önskemål. Vädret var nämligen strålande, åtminstone när vi tittade på himlen som var klarblå. Men, temperaturen låg bara strax under tio grader, så det gällde för oss alla att klä oss varmt.

                                                            Alla iklädda lämplig klädsel.

Som vanligt hade vi ingen aning om var vi skulle köra och inte heller vilka vägar, så det fick bli en liten konferens i trädgården innan avfärden. Vi kom dock överens om att denna utflykt inte skulle inledas längs med havet, som vi annars ofta gör, då blåsten gjorde sig påmind redan i trädgården.

                                                Intresserade individer betraktar våra bilar.

Min Eva brukar emellertid komma på lite idéer om tänkbara vägar och utflyktsmål, så det var bara för oss att följa hennes anvisningar efterhand som vi lämnade byn. Nosen pekade mot Dösjebro, som vi nådde efter att på småvägarna dit passera Karaby backar. Strax innan Hofterup går det nämligen en väg till höger, som är smal och asfalterad och som gjord för Morgankörning.

                                                    På väg in i den lilla byn Trollenäs.

                                                                    Trollenäs slott.                                 

Vi fortsatte sedan genom och förbi Södervidinge för att efter en liten felläsning av kartläsaren och en extrarunda förbi Eslöv hamna vid Trollenäs slott. För ett antal år sedan, ända fram till att den dåvarande ägaren Gustaf (tror jag) Trolle gick bort, var här varje år ett stort veteranbilsevenemang. Det kallades Gröna Träffen och var upptakten på årets säsong för veteranbilsfolket.  Då samlades flera hundra bilar, där alla tänkbara märken från både Europa och USA, inne på de stora gräsytorna i slottsparken. En trevlig tradition, som tog slut när den bilintresserade Trolle dog och som också resulterade i att Motorhistoriska Klubbens lokaler och kansli fick flytta. Numera huserar de i stället i Hemvärnsgården i Kyrkheddinge där både Gröna Träffen på våren och Gula Träffen på hösten numera äger rum.

                                                            Gamla smedjan, trevligt ställe...

                                        ...där det finns massor av grejer att fundera över.

Utanför slottsparken finns också den gamla smedjan, som när vi var där för rätt så många år sedan hade gjorts om till ett litet glasbruk. Idag är det en antik- och kuriosabutik, som drivs av ett par.

Ola är intresserad av gamla prylar och brukar ibland lägga bud på internetauktioner, när han där hittar något han tycker är intressant. Här gick vi omkring en stund och tittade på saker, framförallt sådana, som man inte upplevde att man var i behov av just då, pratade med ägarna och klappade deras hund. Efter genomgång av deras lager och när vi tittat på allt, tackade vi för oss. Och detta var ett av de sällsynta tillfällen när Eva gick tomhänt från en butik.

                                                   Det kan inte bli mycket bättre än så här.

Än en gång tog Eva befälet och vi fortsatte ut genom byn och fortsatte på de vackra, glest vägarna, i riktning mot nästa slott, nämligen Trolleholm.

                                                                    Trolleholms slott.

Nu minns jag inte hur det är med Trolleholms slott, om det är Trollefamiljen som äger även detta. Jag har fått för mig att Trolleholm nu är ett ställe där olika företag har möten och kanske också jakter. Jodå det är idag faktiskt en Country Club där företag kan bli medlemmar. Här erbjuds tillfällen för konferenser och företagsfester samt ett antal lyxiga sviter för övernattning.

Slottet uppfördes redan 1538 så det har några år på nacken!

                                                    Ett populärt ställe även för USA-bilar.

Dagens runda var inte meningen att bli så lång, utan syftet var mer att komma ut på vägarna i våra Morgans och hitta någonstans att inte en fika. Och, trots att Eva och jag besökte det här etablissemangen redan förra veckan, så hamnade vi, efter Anita och Olas önskemål, än en gång på vårt stamlokus Flinckmans Cafe´i Sireköpinge.

Efter en leverpastejmacka och blåbärspaj med vaniljsås kändes det bra att återvända till Löddeköpinge och jag fick tillfälle att se de sista timmarna från golftävlingen i Skottland.

En bra dag i fint väder!

Ännu ett besök på Flinckmans

 Idag blev det sufflettväder - 2020-09-05

Varken golf eller några andra obligations fanns på agendan idag, varför Eva föreslog en tur med Morganen. En typ av förslag som jag sällan säger nej till. Det var blå himmel och solen sken, så det var bara att dra iväg.

                                                            Engelskt och amerikanskt möte.

                                                        Anders verkar trivas i sin jänkebil.

Vi hade dock kört en hel del sedan senast vi var ute och även om vi hade kvarts tank kvar så var det lika bra att fylla på några liter Shell 98 Super på macken vid Center Syd. Vi kan ju aldrig veta hur lång resan blir eller var man vi hamnar. När vi står vid pumpen glider helt plötsligt en 60-tals Corvette Stingray upp vid sidan av oss. Det visade sig vara vår kompis Anders, som var ute och luftade en av sina många bilar.

                                                                    Ska det bli regn?

Eva och jag sade hej då till Anders och drog iväg längs med havet och Barsebäcks golfbana. Vi körde vidare genom Häljarp och sedan var vi strax i Asmundtorp. Här körde vi vår vanliga väg, upp över Rönneberga backar i riktning mot Tågarp och Sireköpinge, där Flinckmans Café är beläget. Uppe på Rönneberga backar började himlen se hotfullt mörk ut, men än så länge inget regn.

                                                                            Sufflett på!

Efter ytterligare en stund närmade vi oss Tågarp och då började det regna, först bara lite, men ganska snart så kom det ett riktigt skyfall. Som tur var kom jag ihåg att det fanns en obemannad bensinmack i byn och att det också fanns ett litet tak under vilket vi kunde stanna. Vår Morgan är utrustad med en så kallad easy up sufflett. så när vi väl stannat tog det inte lång tid innan vi, dock med viss svårighet, kunde krypa in i bilen och även sätta på värmen i kupén.

                                               Som tur var fanns det en plats precis utanför.

Nu satt vi torrt och varmt med taket uppe, vilket vi inte upplevt så många gånger. Jag tycker faktiskt att det var ganska mysigt och ombonat, även om sikten blir bedrövligt dålig med suffletten uppe. Vi hade lite flyt och kunde parkera direkt framför huset och slapp gå ett hundratal meter från deras parkeringsplats, som de anlagt ute på ett fält.

                                                 De har mycket godis att bjuda på i butiken.

Precis som vanligt var de båda gossarna i caféet trevliga och pratglada, åtminstone den ene, som är den som pratar mest. Vi beställde ost- och skinkmackor "till förrätt" medan jag önskade blåbärspaj med vaniljsås, när mackan var uppäten. När vi satt där och intog vår fika, för första gången inomhus, så vräkte regnet ned utanför. Vi satt där och väntade ut regnet samtidigt som vi diskuterade vart vi skulle vända nosen härnäst.

                                    När vi kör på okända vägar passerar vi ofta vackra platser.

Vi kom fram till att vi skulle åka och hälsa på vår dotter Jessika och  hennes familj i Viken. Vi hade fått ett sms där Jessika förklarat att de skulle tillbringa dagen hemma. När vi kom ut och skulle köra vidare så hade det slutat regna, men det var fortfarande mörka moln på himlen. Vi förflyttade oss, som vanligt, på små krokiga vägar och också några nya, som vi inte hade åkt på tidigare. Efterhand så försvann molnen och himlen blev blå. Eva hoppades att vi inte skulle möta några likasinnade eftersom vi hade suffletten uppe, trots att det var sol. Hade varit lite skämmigt ansåg hon. Men anledningen till att vi inte cabbat ner igen var att jag gärna ville låte suffletten bli torr igen.

                                                        Vår plats, när vi besöker Viken.

Efter någon timmes körning var vi framme hos Jessika och familjen i Viken. Hela familjen var hemma, men 19-åriga Max såg vi inte röken av då han satt nere i sitt rum och spelade något avancerat dataspel, varför vi inte ville störa honom.

                                                Familjen lilla båt, den fjärde i ordningen.

Eva har fått för sig att försöka följa socialstyrelsens rekommendationer att få till 10000 steg om dagen. Och, nu när vi tillbringat lång tid i bilen, så föreslog hon att vi skulle ta en promenad i Viken. Det uppskattades av både Jessika och Olof, som också i vanliga fall gärna springer några mil då och då, något som jag däremot tycker är väldigt enformigt och tråkigt. Men att gå i rask takt tycker jag om och föreslog att vi skulle gå ner till hamnen så att vi fick inspektera deras båt, som de skaffat några månader tidigare.

                                                  Ganska fint och i taket finns även en taklucka.

Även Eva och jag hade båtar då det begav sig. Den första var en öppen Cresent plastbåt, som vi bland annat använde för att lägga nät och till att spöfiska ifrån. Den andra var en liten motorseglare, med kajuta och sovplatser, som vi köpte tillsammans med några dåvarande grannar. Men, i kombination med sportvagn och golfspel är båt inget alternativ för oss längre. Men visst ser det mysigt ut när man tittar in i kajutan. Där finns både kojplatser, ett litet kök och kylskåp. Det är dock inte gratis att åka båt med bensinmotor, en tur till Ven och tillbaka kan innebära drygt 500 kronor i bränslekostnad. Toppfarten angav Olof till 25 knop, men om de tog det lugnt och nöjde sig med 10 knop så drog den betydligt minde soppa.

                            Inte så mysigt som på småvägarna, men kul att få köra fort någon gång.

Efter vår lilla promenad på cirka fyra kilometer var Eva nöjd. Det började lida mot kväll och jag hade vissa önskemål om att komma hem så att jag kunde följa den sista halvtimmen på TV från golftävlingen, som gick på Valderama i Spanien. Vi tog därför farväl av barn och barnbarn och drog iväg söderut igen. Som tur var hade vi ännu inte tagit ner suffletten, för när vi körde ut ur Viken började det regna rejält igen. För att snabba på hemfärden valde vi att köra på motorvägen vid Rydebäck, ett vägval vi annars verkligen försöker undvika. Men ibland har nöden inge lag och samtidigt fick jag en chans att gasa lite. Vid en omkörning var vi nästan uppe i 160 km under en kort stund. Kul!

Jag hann se slutet på golfen från Valderama!