Yet another trip to England

Morganhämtning i Hunton Bridge - 2012-01-15-19
Att hitta en täckt biltrailer var inte det lättaste. Efter mycket googlande hittade jag dock en privatperson som var villig att hyra ut en sådan.



Här kan du låna ett täckt bilsläp.

Mikael är en aktiv rallyåkare och är en av ägarna till Söders Bil i Kristianstad. Hans dubbelaxlade trailer verkade vara nästan ny och mätte 520 cm. Med mitt körkort får jag inte dra ett sådant släp, åtminstone inte i Sverige. En kompis till mig, Peter Arvell, erbjöd sig att följa med och hämta släpet vilket vi gjorde lördagen den 14:e januari.


Ett långt ekipage med ett stort vindfång.

Det blev ett stort men stiligt ekipage, som vi parkerade utanför vårt hus på lördagseftermiddagen.

Söndag - 2012-01-15
Klockan elva på söndagsmorgonen hämtade jag Håkan i Helsingborg, även han begåvad med ett körkort med många bokstäver. Håkan är en av mina golfkompisar och också han hade ett ärende i England, varför det inte var svårt att övertala honom att följa med.



Sista natten i hemmagaraget.

Ända sedan jag bestämt mig för att köpa den Morgan Roadster, som jag varit och titttat på i England strax före jul, hade jag oroat mig för en massa saker som kunde hända under dit- och hemfärd. Dels skulle min +4 lastas på och av och detsamma med den nya bilen i England plus drygt 280 mil på starkt trafikerade motorvägar. Bara M25 i England kan ju ge rysningar. Mycket kan ju hända, eller hur?


Lite nervöst var det att köra upp den på släpet.

Trots att jag hade startat bilen varje kväll, så var den svårstartad på söndagsmorgonen. Detta trots att batteri, tändspole, stift, brytare och startmotor var nytt eller renoverat precis som förgasarna. Men jag fick till slut igång den och körde upp den på släpet.
Håkan och jag drog iväg klockan 1330, med Håkan vid ratten. Några biljetter till färjorna hade vi inte bokat, men vid den här årstiden borde det inte var några köer precis.



Allt såg ut att vara OK med min gamla Morgan.

När vi kommit till Rödby så öppnade vi släpet för att kolla att spännbanden runt hjulen fortfarande satt fast ordentligt. Men, vad jag upptäckte när vi gick ut ur bilen var att jag glömt min oljerock hemma och hade alltså inga ytterkläder att ta på mig i kylan. Nåväl vi skulle ju sitta i bilen den mesta tiden och kläder kan man ju alltid köpa. Det fick jag göra förra gången också, för 28 år sedan, när jag missade färjan till Esbjerg medan min far redan hade kört ombord med alla mina kläder.
På färjan till Puttgarden inmundigade vi två frankfurter korvar med chips.
Håkan körde och körde och körde, faktiskt ända ner till Calais. Men, då såg han ganska "sleten" ut och vi beslutade att jag skulle köra den korta sträckan (17 mil) till Hunton Bridge utanför Watford, när vi kommit till England. När jag, i Calais, skulle betala för biljetten för överfarten till Dover visade det sig att mitt ICA-kort inte fungerade där. Snabbt ut till bilen, där Håkan väntade, och hämtade mitt VISA-kort, som visade sig fungera. Fransmän är jag inte speciellt förtjust i (trots att min svärdotter är fransyska). När vi skulle visa biljetten så fanns det en mycket sur färgad kvinna (har inget emot färgade normalt) som var väldigt otrevlig mot oss. Vi släpptes dock igenom och körde vidare fram till två tullare, som ville att vi skulle öppna släpet. Vi gorde så och visade vår Morgan. Varje normalt funtad människa skulle ha kommentera att det var en trevlig bil, men inte dessa två blaserade fransmän inte.

Måndag - 2012-01-16
Väl på färjan, klockan var nu omkring fem på måndag morgon, drack vi var sin stor mugg, mycket dåligt kaffe, och åt var sin dubbel sandwich. När vi kommit halvvägs ropade någon i högtalarna på en Mr. Nilsson with registration number MNZ 509 and asked the person to come to the information. Det var alltså jag. Vid informationsdisken blev jag upplyst om att mitt VISA-kort fanns kvar på terminalen i Calais. Min andra tavla för dagen. Efter många om och men fick jag dock beskedet att de skulle förvara kortet tills vi återvände några dagar senare.
Efter 135 mil och två färjeturer kom vi slutligen till Hunton Bridge. Här kontaktade vi innehavaren av Kings Lodge Hotell, där vi skulle bo två nätter och blev anvisade en plats där vi kunde sätta av släpet.
När detta var gjort drog vi direkt till Hemel Hempsted, där jag varit några veckor tidigare och därför visste att det fanns ett stort varuhus. Så snart vi kom dit så rusade jag in i H&M:s butik och frågade efter den billigaste, varma jacka de hade. Det fanns en svart täckjacksliknande tingest, som glänste och som var nedsatt till tio pund. Jag köpte den direkt även om jag, i mina svart jeans, såg ut som en hallick i denna utstyrsel.
Men nu kunde jag åtminstone hålla värmen.

Vi rullade av bilen från släpet och allt gick OK.

Nu skulle min Morgan lastas av för vidare befordran till Roger på Herpers Morgan, som bara låg några hundra meter från hotellet. Vi skulle bara köra ner bilen till Roger, men tror ni fanskapet startade. Nej, hur vi än försökte så var det omöjligt att få igång bilen. Detta upplevde jag som väldigt pinsamt, men kunde inte göra annat än att ringa till Roger. Han kom efter fem minuter med sin Jeep och bogserade igång bilen. Ingen bra start alls, även om affären var uppgjord sedan tidigare. När vi kom fram till hans "premises" så drog han en runda med bilen. När han kom tillbaka såg han inte nöjd ut. "Den går inte bra", sade han. Allt mer pinsamt tyckte jag naturligtvis att det var.



Min gamle trotjänare nu tillbaka i hemlandet.

Steve, hans anställde, plockade av startmotorn på två röda och de konstaterade att bendixdrevet var kass. Detta tyckte jag var konstigt eftersom den startmotor som var monterad hade renoverats av mig flera år tidigare. Det var inte mycket att göra år det. Min Morgan var fin. Ramen var helt perfekt, träet var cuprinolat och lacken var superfin. Lite mekaniska problem fixar sådana här killar på ett litet kick.

En mycket läcker +8 i väldigt fint skick.

Jag knallade in iverkstaden för att se vad som fanns där och hittade bland andra en väldigt fin +8 från 2003, som inte hade funnits där när jag var där för några veckor sedan. Den var nu såld för 35000 pund och hade den varit där vid mitt förra besök hade jag kanske köpt den istället. Men nu fick ju Eva en bil som var lackerad i Royal Ivory och det var ju en sådan hon ville ha.
Roger och jag gick sedan in på hans kontor. Han påstod då att jag bara betalat 500 pund vid mitt första besök och ville därför ha ytterligare 500 pund. När jag visade honom kvitton på 1000 pund så bad han om ursäkt. Hans administrativa förmåga verkar inte vara en av hans starkare sidor. Han berättade också att den hastighetsmätare, med kilometervisning, som jag hittat inne på hans kontor, inte passade i bilen och att han därför tvingats köpa en splitter ny. Han ville därför ha ytterligare 350 pund för denna utgift. Med tanke på min pinsamma situation, att min bil inte startade och att den lirade dåligt i motorn, så tyckte jag att det var ganska fair. Han hade ju trots allt satt på ett helt nytt rostfritt Librands Sport avgassystem och strålkastare för högertrafik utan kostnad. Jag hade också tagit med mig en splitter ny "Cross-drilled" vevaxel, som bara den lär vara värd  omkring 700 pund för att kompensera honom för mina däck, som inte längre var runda. Vi verkade därför vara nöjda båda två och skildes som vänner, tror jag i alla fall.



Björn med sin Guiness...



...och Tina tycker att det är som det brukar vara.

På måndagskvällen dinerade Håkan och jag med Björn och Tina Roxlin på Kings Lodge. Björn var ju där för att hämta en Land Rover, som han hade köpt (vad han nu skulle ha den till, som Roger sade).
Efter middagen, vid 2130-tiden, så väntade äntligen sängen för mig och Håkan. Vi hade ju inte sovit på närmare 32 timmar. Jag somnade direkt och vaknade efter tio timmar utan att ha vänt mig i sängen en enda gång.

Tisdag - 2012-01-17
Frukosten intogs på deVere Venue, det hotell jag bott på vid mitt förra besök. När vi satt oss vid bordet skred herrskapet Roxlin in och "joinade" oss vid bordet. Ägg, bacon, korvar och rostade brödskivor kändes helt perfekt denna morgan. Till och med Håkan, som är lite tveksam till det engelska köket (han äter till och med Taimat, som jag avskyr), tyckte att det här smakade bra. Jag tror han bara måste vänja sig, Håkan alltså.
Håkan, som säljer golfprylar, har en leverantör i Oxford, som vi skulle besöka.

Fina bilar utanför företaget.

Vi blev väl omhändertagna och det visade sig att några av personalen också var intresserade av bilar. Tony, som var VD körde Håkan, mig och två damer till ett bättre hotell i sin Jaguar S-type. Han berättade att den gjorde 0-100 på 5,9 sekunder. Jag kunde då inte undgå att berätta att min nya Morgan gjorde det på 4,9 sekunder. Det tyckte han var kul. Efter en bättre lunch, med en häftig bakelse som dessert, så blev vi hämtade av Tony (han var ine med på lunchen eftersom han inte unnar sig detta) och åkte tillbaka till företaget. Här lastade vi in alla Håkans prylar i Audin. Vi fick fälla baksätena för att allt skulle få plats.



Roadstern på plats för lastning.

Nu var det bråttom tillbaka till Hunton Bridge. Det var åtta mil och vi var lite sena, då Roger, som lovat att lasta Roadstern på släpet, ville att vi skulle komma vid fyratiden.

Lastad och klar för vidare färd till Sverige.

När vi kom fram till vårt hotell hade Roger redan kört ner bilen dit. Roger körde med van hand på Moggen på släpet varefter vi tog avsked av varandra.
Nu var klockan cirka 1700 och Håkan och jag drog oss tillbaka till våra rum för lite kontemplation, vila och lite läsande av biltidning (jag). Klockan halvsju träffades vi i baren och åtnjöt var sin öl och en stor sandwich med chips. Eftersom vi skulle gå upp redan vid 0300 så, betalde jag räkningen för hotellet varefter vi båda intog sängläge. Sömnen var inte bra för mig denna natt men lyckades nog sova omkring fem timmar. Alltid något.

Onsdag - 2012-01-17
Någon frukost var det inte tal om klockan tre på morgonen.



Kings Lodge, ett anrikt ställe.

Halv fyra kopplade vi på släpet och styrde kosan mot Dover. Håkan körde och jag gjorde allt vad jag kunde för att hålla honom vaken. Han hade sovit dåligt.



Mörkt och kallt i Dover.

Vi kom fram till Dover i god tid före färjans avgång klockan 0640. På hemvägen skulle vi förlora en timme vilket innebar att vi skulle vara framme i Calais klockan 0910 europeisk tid.



Välförtjänt vila.

Nu var Håkan ganska trött och det verkade som om tegelstenar drog ner ögonlocken på honom. Nu kunde vi emellerid vila 1,5 timmar under färjeturen och hämta nya krafter, dricka kaffe och äta en macka.



Här kunde jag hämta mitt kvarglömda VISA-kort.

Eftersom jag skulle hämta mitt VISA-kort på terminalen i Calais, så fick vi ta en tur dit. Denna gången var det en vänlig dam, som i sin tur kallade på några av sina överordnade. Dessa anände efter en kvart i bil och hälsade artigt på mig. Han som hade hand om det tog fram ett kuvert, efter att ha kollat mitt pass, och ur det kuvertet tog han fram ytterligare ett kuvert som visade sig innehålla mitt kreditkort. På ett käckt och trevligt sätt överlämnade han sedan detta till mig. Det finns kanske trevliga fransmän, trots allt.
Nu hade vi kommit över kanalen och hade "bara" omkring 115 mil hem. I Belgien fastnade vi i en "traffic jam" där vi tillbringade nästan en timme. Håkan sov sött och samlade krafter för sin kommande etapp.



En historisk plats för Triumph.

I Belgien passerade vi också Jabbeke, som är en välkänd plats för alla Triumphägare, åtminstone de som är begåvade med äldre Triumphs. Det var nämligen här, på en sandstrand som man med en Triumph TR2 satte nytt hastighetsrekord, tror det handlade om 160 miles per hour, för sportvagnar i den här klassen.
Återstoden av färden, avbruten av många kaffepauser och tankningar, gick mycket smidigare än förväntat. Mina farhågor om extremt tät trafik med otroligt många lastbilar, kom på skam. Mellan Hannover och Bremen, som jag trodde skulle vara en grym sträcka, så fungerade det väldigt bra i en trafik som flöt väldigt väl.

Torsdag - 2012-01-18
Precis som på vägen till England, körde vi i ett sträck utan övernattning. När vi kom till Puttgarden vid midnatt, kände vi oss nästan som hemma. Nu var det bara en färjetur, med kaffe och macka kvar, innan vi kom till Danmark. Från Rödby så tog det bara några timmar och klockan 0330 på torsdagsmorgonen kopplade vi av släpet i Lödde. Håkan körde hem med min Audi för att återkomma på fredagen då vi skulle köra trailern tilbaka till Kristianstad.



Äntligen hemma i nya bostaden.





Nu gäller det för mig att lära mig allt om denna nya bil.

Efter tre timmars sömn, frukost och dusch, så kom Håkan hit klockan elva på fredagen. Vi lastade av Morganen och rullade in den i garaget. Jag hade ännu inte kört en meter med bilen, men var för trött för att tänka på det.
Trailern återlämades i Kristianstad i ett oskadat skick. Visserligen glömde jag att lämna tillbaka låset till släpet, men det är nu skickat per post. Efter en god lunch i Kristianstad bestående av bacon, två ägg och stekt potatis, så var äventyret slut för denna gången.
Min nya Mogge var hemma!

New Years Eve with MG-owners

Traditionsenligt nyårsfirande med Catarina och Gunnar - 2011-12-31
Vilken gång i ordningen vi firar nyår tillsammans med Catarina och Gunnar, kommer jag knappt ihåg. Vartannat år är vi här hos oss i Lödde och vartannat år hos Catarina och Gunnar, antingen i Beddingestrand eller i deras hus på Orust. I år ställdes nosen på Evas Mini Cooper söderut och vid 18-tiden kom vi fram till Beddingestrand, efter en timmes färd i mörker och dimma.
Vi träffas inte lika ofta nuförtiden som tidigare. Catarina och Gunnar har mer eller mindre slutat med golfspelet, vilket ju är något som upptar väldigt mycket av Evas och min tid. Vi hade med andra ord mycket att tala om sedan vi sågs sist.
Vid halv elva tiden på kvällen hade vi stoppat i oss förrätt, huvudrätt bestående av oxfilé samt tårta till efterrätt, så nu tyckte jag att Gunnar och jag kunde förflytta oss ut i garaget för lite bilsnack.
Gunnar har under många år varit väldigt engagerad i M.G. Car Club of Sweden (http://www.mgcc.se/) och har under många år varit ägare till olika MG-bilar. Till för ett tag sedan hade han och Catarina tre stycken - MGTD 1950, MGBGT 1968 samt en MGBRV8. GT:n är numera såld och precis som jag själv, har Gunnar tröttnat på den årliga rundsmörjningen och olje/filterbyte, framförallt på de bilar som används alltför sparsamt.
Av både bekvämlighets- och prestandaskäl blir det därför oftast att de väljer RV8:an vid sina utflykter och träffar.
Det senaste året har Gunnar varit starkt engagerad i planeringen av det Europeiska MG-mötet, som ska avlöpa på Ronneby Brunn under fem dagar i sommar. Det lär komma 200 bilar, varav många från England och övriga Europa, vilket innebär omkring 400 personer.



Gunnar och hans RV8.

Gunnar har ett fint trebilsgarage som idag hyser, förutom RV8:an och TD:n, även deras Rover från 1999. Då jag själv länge har gått i bilbytartankar, som faktiskt blev verklighet för någon vecka sedan, var jag intresserad av att titta på deras RV8:a.



Rovers 3.9 liters V8 är i princip samma
motor som finns i en del +8:or.

Det går inte att komma ifrån att ljudet från en V8-motor är något som svårligen kan överträffas. Själv tvekade jag länge, när jag fick möjlighet att köpa en nyare Morgan, om jag skulle välja en +8 eller den nyare Morgan Roadster. Att det slutliga valet föll på en Roadster var mer en slump än ett genomtänkt val. Som framgår i en av mina tidigare bloggar ("A very tempting Morgan") fick jag ett tips om en Roadster i England, med endast 800 mil på mätaren. Då priset låg inom ramen för vår budget, så resulterade detta i att jag slog till och köpte just den bilen.



Inredning som heter duga.

Inredning i trä och läder har alltid funnits högt upp på min önskelista. På något sätt är det sådana saker som jag, i min värld, förknippar med engelska sportvagnar. Även vår nya Roadster är därför utrustad med dessa viktiga attribut.
De senaste dagarna har jag tillbringat många timmar på en samlingsplats för Morganägare på nätet, som heter Talk Morgan (http://www.talkmorgan.co.uk/). Här finns mycket samlad erfarenhet från Morganägare av de mest skilda slag och som diskuterar och ger tips inom ämnen som racing, concours, maintenance, photo competitions, dealers, where to stay, etc etc. Här finns hur mycket läsning som helst och allt handlar inte enbart om Morgans utan kan ibland gälla vilken bil som helst.
För egen del har främst koncentrerat mig på maintenance and servicing samt vilka improvements man kan göra för att öka både säkerhet, komfort och funktion på sin bil. När jag talade med Gunnar om detta berättade han om en liten enkel grej han hade gjort i sin RV8.



Praktisk mugghållare att fästa på insidan av dörren.

Ibland, när det är pick-nicdags vid utflykterna, så öser regner ner, vilket innebär att det medhavda kaffet måste intagas sittande i bilen. Gunnar, som hittar alla sorters konstiga grejer, hade någonstans hittat en mugghållare att fästa på dörren inne i bilen. En liten, men ibland ack så viktig . Sådana små tips är kul att få, eller som jag hitta på Talk Morgan. Som i alla sportvagnar, är bagagerummet ofta väldigt litet. Om det i sin tur också är i stort sett fyllt, tack vare ett enorm reservhjul, så finns det inte mycket plats kvar. Gunnar är emellertid väldigt uppfinningsrik, ingenjör som han är. Någonstans hittade han ett sådan här "tillfällighetsreservhjul", ni vet de här smala tingesterna, som funnits i någon SAAB-modell. Det passade perfekt på fälgen på RV8:an och tog mycket mindre plats än originalhjulet. Med hjälp av en symaskin gjorde han (förmodligen Catarina) också ett fordral till det här smala hjulet varefter allt såg snyggt och prydligt ut i bagareummet, som nu erbjuder plats till en hel del annat, som är nödvändigt att ha med sig på längre resor.



Det går inte att missförstå vilket märke som Gunnars hjärta klappar för.

Väggarna i Gunnars garage är fyllt med saker, som alla anknyter till MG-märket. Är man freak så är man, eller hur?



Dustcovers över både RV8:an och TD:n.

Förutom musiken, Gunnar spelar trummor, trombone och ibland piano i fyra olika band, så är bilar det stora inresset. Han tar också väldigt väl hand om sina klenoder och är noga med att allt ska vara klart för eventuella "brandkårsutryckningar" vid oväntat fint väder. På min fråga var han köpt de båda överdagen till sina MG:s, blev jag upplyst om att han hittat dem på Lidl (av alla ställen) för 125:- per styck.
Rena fyndet tycker jag.



Deras fina Rover kommer att få åldras med värdighet i garaget.

Parets Rover, som köptes ny och nu har rullat 19000 mil, tänker Gunnar spara till eftervärlden. När jag tittade på inredning så såg läderklädsel och övrigt inne i bilen ut som om det var nytt. Tyvärr så är priserna på dessa engelska ädlingar så låga att det tydligen inte är lönt att ha dem som inbyte. I synnerhet inte ett så fint sexcylindrig exemplar som Gunnars.

Efter mycket bilsnack i garaget upptäckte vi att klockan närmade sig 2400. Det var dags att gå in och hämta damerna för vidare färd till byns idrottsplats. Här skulle vi bränna av några raketer och skicka upp några Thailandlyktor (kallas de så?)
Hemkomna satt vi och avslutade kvällen med var sitt glas "skotskt lantvin". En sängfösare hjälper till att snabbt komma i sömn, vilket vi kanske gjort ändå eftersom klockan närmade sig tre på morgonen.
Ännu ett år till ända!

Morganhunt in the UK

Min fjärde sportbil - ännu en Morgan - 2001-12-18-22
Ni som har föjlt min blogg den senaste tiden vet att jag länge haft funderingar på att byta till en nyare Morgan.
Min Triumph TR2 1954 sålde jag, med en tår i ögat och en klump i halsen, till Italien för ett tag sedan. Det innebar att ungefär hälften av kostnaden för en nyare Morgan kom in på bankkontot. Varför jag tagit detta drastiska beslut, finns beskrivet i några av mina tidigare bloggar.
Under en längre tid har jag kollat upp vilka bilar de olika dealers, i UK och även i övriga Europa, haft till salu. Där finns många som jag skulle kunna tänka mig, men har inte kunnat göra något innan min +4 från 1959 blivit såld. I så fall hade jag riskerat skilsmässa och det är ett alltför högt pris.
När jag för någon vecka sedan fick ett mail och bilder från Björn Roxlin, som berättade om en fin Morgan, som han sett i England, så växte emellertid hornen i pannan igen.

En kort tripp till England
I veckan ringde Björn och berättade att det även fanns en kille från Holland, som var intresserad av bilen. Försäljarsnack tänkte jag först, men bilen såg så fin ut på bilderna, så det låg kanske lite sanning i det i alla fall.
Ja, tänkte jag, att komma till England är alltid trevligt, så jag gick in på min Mac och beställde flyg och hyrbil.
Avresan skulle göras i söndags klockan 1200 och hemresan  i onsdags den 21:e december kl 1405 från Heathrow.
Allting fungerade över förväntan och istället för den Ford Ka, som jag beställt, fick jag en Golf Cabbe Diesel, till samma pris (vad jag nu skulle ha cabben till i december). Det visade sig att jag var den första kunden, som skulle köra denna bil.
Min första anhalt på resan var Hunton Bridge utanför Watford, som ligger en halvtimmes bilkörning från Heathrow. I den här byn finns nämligen Harpers Morgan, som hade den här Morganen till salu som Björn tipsat mig om.



Hotellet var OK och låg bara ett stenkast från Harpers.

Roger Davies, som äger Harpers Morgan, hade bokat ett hotellrum till mig, så det var bara att checka in när jag kom fram på efetrmiddagen. Som väl var hade jag min GPS med mig, utan den vet jag inte vart jag hamnat. Karta är väl OK, men i England finns det ingen möjlighet i världen att köra in till vägkanten för att stanna och kolla in kartan.
I alla fall så försökte jag på söndagskvällen knappa in Essex Lane i min GPS. Fick ingen träff. Gick då till hotellreceptionen och frågade var Essax Lane låg i den här byn. De svarade att "du är på Essex Lane just nu".



Essex Lane, precis intill hotellet.

Det visade sig att det fanns en smal liten väg nerför en backe, där man inte kunde möta ens en cykel, som heter Essex Lane.
När du besöker Morgandealers i UK så förvänta dig inte att det ser ut som när du kommer in till en Volvohandlare i Sverige. Nej, långt därifrån. Här är det enkla lokaler, åtminstone hos många av dem, som ofta ligger vid undanskymda platser.



The entrance to Harpers.

På kvällen, efter en middag i restaurangen, i form av fish´n chips, så tog jag en promenad nerför den lilla vägen och hittade  mycket rigtigt Harpers Morgan. Det var söndag kväll, så det fanns naturligtvis ingen där, men det kändes bra att ha rekat lite.
Efter en häftig frukost på hotellet, bestående av den traditionella english breakfast med korvar, ägg, bacon, kaffe och rostad bröd, så kände jag mig mogen att knalla ner och träffa Roger. Innan jag reste iväg sade jag till Eva att "jag blir nog besviken för ingen bil är så fin i verkligheten som på foton".



Roger Davies och Steve.

Måndag - 2001-12 19
Roger och hans anställde Steve var på plats när jag kom ner till dem vid 0930-tiden. Jag hälsade artigt naturligtvis och tittade på de övriga tre bilarna som fanns i garaget. Vågade knappt titta på den Roadster som jag var intresserad av, för att skjuta upp min eventuella besvikelse. Efter en liten stunds socialiserande så tyckte Roger att han skulle köra ut bilen så att jag skulle kunna titta på den i dagsljus.



Vår Roadster bredvid en gul +8 som skulle hämtas av en fransman.

Och, här var den, faktiskt i bättre skick än jag hade förväntat mig. Roger satte sig i förarsätet och tog ut mig på en liten runda. Jag körde faktiskt inte bilen själv eftersom försäkringsreglerna är ganska strikta i England när det gäller "second driver". Men, det betydde ingenting eftersom jag inte har någon erfarenhet av dessa nyare Morgans.



Tankning på den lokala bensinstationen.

Vi tog en sväng ut på landsbygen och bilen verkade fungera precis som den skulle. Det första vi fick göra var att fylla på lite soppa, då jag berättade att nålen på bensinmätaren stod på nästan tom.



Visst ser den "fet" ut!

Det hade inte Roger märkt utan trodde att det var någon annan mätare.



Vid en bro fanns det en kanal, där några bostadspråmar lagt till.

Vi körde vidare ut på landet och närmade oss en golfklubb som hette The Grove.



Frost på greenarna innebar, closed course.

Det var en ganska ny klubb, från 2003, och verkade mycket fashionabel. Klubbhuset såg ut som ett slott och greenfeen var 95 pund på vardagar. Jag frågade inte ens vad det kostade på helgerna.



Roger parkerade utanför golfklubben.

Hit skulle vi gå och där skulle Roger bjuda på kaffe. "Inte kommer du in i baren med dina jeans", sade jag. Det ordnar sig nog sade Roger, och det gjorde det också, vilket förvånade mig högeligen.



Roger på sitt office.

När vi satt och lärde känna varandra lite vid kaffet frågade jag Roger om vi kunde haggla lite om priset på bilen. Men, nej det fanns inte mycket utrymme för det sade han. OK, jag lade ner frågan. När vi åkte tillbaka till Hunton Bridge sade jag till honom att "jag måste definitivt byta avgassystem till ett Librands Sport System", eftersom ljudet nästan var likadant som i min Audi. Jag tror han höll med i viss mån, för den lät inte som en sportbil ska låta i mitt tycke. Utöver det så behövde jag en hastighetsmätare, som visade kilometer samt strålkastare för högertrafik. Efter lite snack på Rogers kontor så kom vi överens och tog varandra i hand. Jag hade köpt bilen!



Fyra nya bilar ute i regnet.

Efter mitt möte på Harpers så blev det drygt 22 mil på M25, ofta kallad världens störst parkeringsplats, upp till Brands Hatch Morgans. Detta är en större anläggning och en av de största Morgandealers i UK. Jag hade haft en del kontakt via e-mail med en av ägarna, Sarah, som visste att jag skulle komma på besök. Så fort jag kom in så kom Sarah och bjöd på kaffe. Hon kallade också på Keith, en annan av de tre delägarna i firman, som jag pratade ganska länge med.



Racecar for prepartion and service.

Han visade mig runt i verkstaden samt de nya bilarna i deras showroom, och var väldigt trevlig. Det visade sig att han tävlade i concours med sin helsvarta 4/4, dock inte i den tunga klassen utan i någonting som hette "owners pride". Den senare klassen var för de som körde med sina bilar, till skillnad från dem som körde sina bilar till bedömningen på en trailer.



Morgans nya threewheeler, en snabb liten rackare.

Naturligtvis fanns alla de nya modellerna från Morgan på plats, både den nya +4 Super Sports och the new three wheeler, som det blivit en enorm efterfrågen på. Det sägs vara 600 som står i kö för denna trehjuling á 30000 pund.



Sarah and Keith på Brands Hatch Morgans.

Sarah och Keith har rykte om sig i Morgankretsar att vara mycket trevliga och tillmötesgående mot sina kunder och det är väl en viktig egenskap om man ska sälja till kunder som blir nöjda.
De drygt 11 milen tillbaka på M25 gick hur bra som helst.

Tisdag - 2011-12-20
Ny frukost, med alla tillbehör, i restaurangen. Än en gång promenerade jag ner till Harpers. Roger hade inte anlänt vid 0930-tiden. När han kom berättade han att han varit och köpt en dressinggown till sin hustru i julklapp. Jag hade tänkt mig att bjuda Roger och Steve på lunch denna dag, trevliga människor som de är. Steve hade obligations på lunchen, men Roger ställde, efter lite trugande, upp.



Fin kåk för ca 10 miljoner pund..

Vi åkte i hans frus bil långt ut på landet och passerade då ett stort mansionhouse, där Peter Sellers och Britt Ekland tidigare bott.



En typisk engelsk pub.

Efter en ganska lång åktur, på enormt smala vägar, där varje möte var kritiskt, hamnade vi på en pub, som var väldigt välbefolkad.
När vi kom tillbaka till Harpers igen var klockan 1400.



Här finns fina grejer, men det är inte billigt.

Då jag inte skulle åka tillbaka till Sverige förrän på onsdagen så tog jag mig en tur, än en gång på M25, till Bishops Stortford för att göra ett besök på Melvyn Rutters Morgan Garage i Little Hallingbury. Här fanns det ganska många Morgans, av olika modeller, att välja mellan, men priserna var ganska höga. Jag var glad att jag redan bestämt mig för min Roadster. Min avsikt var egentligen att köpa ett dustcover till min Morgan, men det visade sig att de var slut. Visserligen satt sömmerskan och höll på att sy upp ett, men det skulle inte hinna bli klart under mitt besök.



Instrumenteringen i +4 SS.

Naturligtvis fanns det också ett exemplar av den nya +4 Super Sport hos Melvyn.



Bara dessa måste vara värda en förmögenhet. Det är samlarprylar!

Inne i hans showroom fanns också en fantastisk samling av carbadges, från olika delar av världen, som fanns uppsatta i montrar längs väggarna.



Melvyn Rutter på sitt kontor.

Jag fick också en liten chat med Melvyn, som granskade mina bilder på min +4 1959, som jag hade med mig på ett USB-minne. Han tyckte bilen var fin, men kom inte med något bud. Tur var det, för jag hade ju redan handlat.
De åtta milen tillbaka till Hunton Bridge på M25, i mörker, gick bra. De är ganska humana i trafiken, engelsmännen, behöver du byta fil så lämnar de gärna plats.
Eftersom jag ätit en stadig lunch med Roger tidigare på dagen, så blev det bara en ägg/majonaise sandwich och en kopp kaffe i baren denna kväll.

Onsdag - 2011-12 21
Dags för hemresa. Alltid lika tråkigt att lämna UK, ett land som jag känner mig hemma i. Nåväl efter den sedvanliga tunga frukosten begav jag mig än en gång ner till Roger och Steve.



Roger visar stolt motorutrymmet.

Både Roger och Steve var där och jag ville både ta adjö och än en gång titta på min bil, som jag inte kunde ta ögonen ifrån. Satte mig i drivers seat och kände på ratt och växelspak och tog några bilder.
Som jag skrev inledningsvis så var bilen ännu bättre än jag trodde.
När vi gick in i Rogers kontor, där jag skulle göra en down payment, så hade han två nyheter att berätta.
Den ena var att holländaren hade mailat från Moskva, där han var på något uppdrag, och skrev att han ville ha bilen. Tur att jag tog i hand med Roger redan på måndagen. Tror dock Roger var ganska glad att slippa konvertera bilen till vänsterstyrd, vilket innebär en hel massa jobb. Den andra nyheten var, till min fövåning, att han kunde tänka sig att köpa min Morgan. Men, en klok man som han verkar vara, vet att en tidig Morgan +4, av många fundamentalister kallad the Real Morgan, har ett bra värde, inte minst i UK. Den har ju också ratten på the RIGHT side.
Den sista nyheten var glädjande för nu slipper jag att ha en massa "tyrekickers" som ska kolla och pruta och ha  sig. Samtidigt slipper jag den kursförlust, som jag skulle gjort om jag skulle transferera ytterligare pund till UK. En bra deal i det stora hela, även om min Morgan kanske skulle kunnas säljas dyrare här hemma.



Organ pedal, som det kallas.



Ganska mysigt, eller hur?

Min Roadster har en massa options, som röd läderklädsel, vinröd mohair suflett, fönster och tonneau, väl fungerande värme, uppvärmd vindruta, larm, radio med CD (som sagt vad man nu ska ha det till i en öppen bil) två främre spotlights, rostfria ekerfälgar, rostfritt bagageräcke, kartläsarlampa och en del annat. Den har 225 HK och lär göra 0-100 på 4,9 sekunder.

Och, det är en Roadster och den är vår och den hämtas hem i mitten av januari.

A very tempting Morgan

Fick mail från en kompis - 2011-12-11
Mina funderingar om en nyare Morgan har jag haft under ett antal år. Inte för att det är några problem med den +4 från 1959, som finns i garaget idag, men att göra längre turer utomlands vågar jag inte. Bilen skulle säkert klara av det, men om något skulle hända, så skulle jag komma till korta med tanke på mina högst begränsade tekniska kunskaper. Jag är ju humanist och inte tekniker.
Igår fick jag ett mail från Björn Roxlin, välkänd inom Morgankretsar och den person som registrerings-besiktigade min +4 när jag tog hem den från UK 1983.
För ett tag sedan besökte jag och Eva Björn och hans fru (se min blogg "Fyra Morgans och en husbil") då jag ställde en del frågor till Björn om vilken modell av nyare Morgans som kunde vara vettig att leta efter för mig. Mina egna preferenser står mellan en sen +8, som har ett underbart ljud, och efterföljaren Roadster. Den senare erbjuder kanske inte samma ljudupplevelse, men har en modern Ford-/Jaguar-motor som innebär att det finns tillgång till eventuella reservdelar var du än befinner dig.
Björn, som har många kontakter i England, kom häromdagen hem från ett besök där.



Morgan Roadster

I samband med besöket passade han på att hälsa på några bekanta och hittade då en bil till salu, som han tyckte skulle passa mig. Så igår skickade han mig bilder på bilen, som bidrog till att jag hade svårt att sova i natt.
När Eva och jag har diskuterat om att ev köpa en nyare Morgan, så har naturligtvis frågan om färgen kommit upp. Min hustru är väldigt förtjust i den färg, Royal Ivory, som vi har på vår nuvarande bil. Själv har jag velat lite mellan Corsa Red, mörkt blå och grå metallic. Några bilar, med den senare kulören, är till exempel till salu hos Ledgerwood i England.



Snygg färgkombination, tycker jag.

När jag tog del av bilderna från Björn så noterade jag att att suflett och fönster var i en vinröd kulör, vilket jag tycker matchar Royal Ivory väldigt bra (även om sufletten naturligtvis ska användas mycket sparsamt). När man nu funderar på en sådan här, egentligen helt onödig, investering, så är det av största vikt att hustrun är med på noterna. Med andra ord så skulle kag kunna tänka mig ännu en Morgan i Royal Ivory.



Både Motolitaratten och valnötsbrädan är options.

Den aktuella bilen är en tidig Roadster. På de allra senaste versionerna har man ändrat instumentpanelen som fått en annan layout och svarta instrument. Jag föredrar själv versionen med vita instrument, men smaken är som baken, delad. Det enda som jag inte gillar är rattkonsolen, som påminner för mycket om en som sitter i en modern bruksbil. Men, den går att byta ut, vilket jag kunnat läsa på TalkMorgan, (www.talkmorgan.com/) ett forum för Morganägare eller Morganintresserade över hela världen.



Den är till och med försedd med "maggördel".

Bilen ser väldigt fin ut, åtminstone på bild och har bara rullat 800 mil. Den verkar också vara välutrustad och har läderklädsel, Motolitaratt, instrumentpanel av valnöt och sist men inte minst ser det ut som om sufletten är av Mohair. Vart och ett av dessa options kostar en hel del extra när man beställer en ny bil från fabriken.


Visst blir jag sugen!

Hur går nu mina tankar. Ja, det vet jag knappt själv. Vad jag vet är att man inte ska ha för bråttom i sådana här situationer när visserligen hela hjärtat säger VILL JAG HA, medan hjärnan kanske säger att man bör fundera lite till. I vilket fall som helst ska man inte köpa en bil som bara setts på bild.
Björn skrev att "den är som ny" så kanske skulle jag flyga över och titta.
Kan man köpa enkelbiljett på flyget?

Besök hos radioamatör i Hörby

Enock, SM7BHH, hade strul med sina antenner
- 2011-11-29
När Göran, SM7DLK, hämtade mig vid 11-tiden så var vi förberedda på en kall dag i Enocks trädgård. Det var någonting med ett element i hans 6-bands, 5-elements beam, som hade lossnat i samband med stormen Berits besök i trakten.

Vid framkomsten visade det sig att Enock hade förberett arbetet genom att sänka och tilta masten.



Den smarte Enock har kompletterat en av sina vinschar
med en motor, som i hög grad underlättar fällandet av tornet.

På dessa Versatowers finns två vinschar, en för att höja och sänka masten vertikalt och en som används för att kunna fälla den horisontellt, så långt det nu går med hänsyn till längden på elementen. Nu visade det sig emellertid att för att kunna komma åt att spänna bultarna i det element som lossnat, så var vi tvungna att ta bort de yttersta pinnarna på några av de längsta elementen.


Göran i klättrartagen.

Nu gick det att fälla tornet ytterligare en bit och Göran kunde, på darrande ben, klättra upp på en stege och se till att elementet blev ordentligt fastskruvat.


Enocks femelements kortvågsbeam i rätt läge igen.
Ovanför sitter en femelementare för sexmetersbandet.

När allt var i sin ordning igen så tryckte Enock igång motorn på vinschen och fick upp tornet verktikalt, varefter vi, med gemensamma handkrafter, vevade upp masten i högsta läge igen.



Det är en hel del efterarbete med kablar och
avstämningsprylar som ska återmonteras.

Nu var dock inte allt klart i och med detta. Dels var det några trådantenner och staglinor, som hade kommit under eller över andra linor, som måste rättas till, dels så skulle Enock koppla in en massa tekniska grejer, som jag som humanist, har lite svårt för att förstå, för att allt skulle fungera igen inne i shacket.
Trots att allt arbete framskridit mycket lättare än vi förväntat oss, så var vi nu alla tre lite frusna om tårna.



Enock vet att jag är förtjust i princessbakelser.

Enock förstod ganska snabbt att det nu var dags att sätta på kaffet, som skulle inmundigas så snart vi hade gjort en snabb kontroll i shacket att saker och ting fungerade som det skulle.



SM7BHH:s shack.

Efter fika och snack, om radio förstås, så gick vi tillbaka in i Enocks välutrustade radiorum. Eftersom Enock är aktiv på alla band och i stort sett alla moder, så finns det massor med utrustning i shacket. Huvudstationen är en ICOM 756 PRO III, men utöver denna så finns stationer för 2 meter, satellitkörning och nu senast en mottagare för att kunna ta ner bilder från vädersatteliter. Det enda problemet med den senare är att Enock ännu inte lyckats ta ner bilderna i färg.



Enocks antenner för sattelitkörning/lyssning

Vidare finns det flera slutsteg, datorer, rotorer och en hel del annat som jag inte vet vad det är för något. Enock har dock full koll på alla de hundratals knappar som finns på apparaterna.

Nu var syftet med vårt besök hos Enock faktiskt inte enbart att hjälpa honom med antenner och att äta bakelser. Som jag skrev om i min förra blogg så blev ju Görans qubical quad svårt skadad under stormen. Innan Enock satte upp den femelementsbeam, han använder nu, så hade han en GEM-quad. Och precis som Göran, så skulle det aldrig falla Enock in att kasta bort något, som kan vara bra att ha.



Göran på stege igen.

På loftet hade han därför lagrat alla spridarna till sin tidigare quad och dessa skulle nu Göran försöka att ersätta de som förstörts i hans egen antenn.



Lastat och klart för hemfärd.




Nu såg allt ut som vanligt hos Enock igen.

När vi anlände till Löddeköpinge så var det i princip helt mörkt. Och när Göran kom hem till Saxtorp så anlände han precis lagom till ett 14 timmar långt strömavbott. Svårt att köra radio då!
Vad min uppgift var i samband med besöket? Jo, i sådana här sammanhang är det alltid bra att ha med någon som tänker efter före.