Morganhunt in the UK

Min fjärde sportbil - ännu en Morgan - 2001-12-18-22
Ni som har föjlt min blogg den senaste tiden vet att jag länge haft funderingar på att byta till en nyare Morgan.
Min Triumph TR2 1954 sålde jag, med en tår i ögat och en klump i halsen, till Italien för ett tag sedan. Det innebar att ungefär hälften av kostnaden för en nyare Morgan kom in på bankkontot. Varför jag tagit detta drastiska beslut, finns beskrivet i några av mina tidigare bloggar.
Under en längre tid har jag kollat upp vilka bilar de olika dealers, i UK och även i övriga Europa, haft till salu. Där finns många som jag skulle kunna tänka mig, men har inte kunnat göra något innan min +4 från 1959 blivit såld. I så fall hade jag riskerat skilsmässa och det är ett alltför högt pris.
När jag för någon vecka sedan fick ett mail och bilder från Björn Roxlin, som berättade om en fin Morgan, som han sett i England, så växte emellertid hornen i pannan igen.

En kort tripp till England
I veckan ringde Björn och berättade att det även fanns en kille från Holland, som var intresserad av bilen. Försäljarsnack tänkte jag först, men bilen såg så fin ut på bilderna, så det låg kanske lite sanning i det i alla fall.
Ja, tänkte jag, att komma till England är alltid trevligt, så jag gick in på min Mac och beställde flyg och hyrbil.
Avresan skulle göras i söndags klockan 1200 och hemresan  i onsdags den 21:e december kl 1405 från Heathrow.
Allting fungerade över förväntan och istället för den Ford Ka, som jag beställt, fick jag en Golf Cabbe Diesel, till samma pris (vad jag nu skulle ha cabben till i december). Det visade sig att jag var den första kunden, som skulle köra denna bil.
Min första anhalt på resan var Hunton Bridge utanför Watford, som ligger en halvtimmes bilkörning från Heathrow. I den här byn finns nämligen Harpers Morgan, som hade den här Morganen till salu som Björn tipsat mig om.



Hotellet var OK och låg bara ett stenkast från Harpers.

Roger Davies, som äger Harpers Morgan, hade bokat ett hotellrum till mig, så det var bara att checka in när jag kom fram på efetrmiddagen. Som väl var hade jag min GPS med mig, utan den vet jag inte vart jag hamnat. Karta är väl OK, men i England finns det ingen möjlighet i världen att köra in till vägkanten för att stanna och kolla in kartan.
I alla fall så försökte jag på söndagskvällen knappa in Essex Lane i min GPS. Fick ingen träff. Gick då till hotellreceptionen och frågade var Essax Lane låg i den här byn. De svarade att "du är på Essex Lane just nu".



Essex Lane, precis intill hotellet.

Det visade sig att det fanns en smal liten väg nerför en backe, där man inte kunde möta ens en cykel, som heter Essex Lane.
När du besöker Morgandealers i UK så förvänta dig inte att det ser ut som när du kommer in till en Volvohandlare i Sverige. Nej, långt därifrån. Här är det enkla lokaler, åtminstone hos många av dem, som ofta ligger vid undanskymda platser.



The entrance to Harpers.

På kvällen, efter en middag i restaurangen, i form av fish´n chips, så tog jag en promenad nerför den lilla vägen och hittade  mycket rigtigt Harpers Morgan. Det var söndag kväll, så det fanns naturligtvis ingen där, men det kändes bra att ha rekat lite.
Efter en häftig frukost på hotellet, bestående av den traditionella english breakfast med korvar, ägg, bacon, kaffe och rostad bröd, så kände jag mig mogen att knalla ner och träffa Roger. Innan jag reste iväg sade jag till Eva att "jag blir nog besviken för ingen bil är så fin i verkligheten som på foton".



Roger Davies och Steve.

Måndag - 2001-12 19
Roger och hans anställde Steve var på plats när jag kom ner till dem vid 0930-tiden. Jag hälsade artigt naturligtvis och tittade på de övriga tre bilarna som fanns i garaget. Vågade knappt titta på den Roadster som jag var intresserad av, för att skjuta upp min eventuella besvikelse. Efter en liten stunds socialiserande så tyckte Roger att han skulle köra ut bilen så att jag skulle kunna titta på den i dagsljus.



Vår Roadster bredvid en gul +8 som skulle hämtas av en fransman.

Och, här var den, faktiskt i bättre skick än jag hade förväntat mig. Roger satte sig i förarsätet och tog ut mig på en liten runda. Jag körde faktiskt inte bilen själv eftersom försäkringsreglerna är ganska strikta i England när det gäller "second driver". Men, det betydde ingenting eftersom jag inte har någon erfarenhet av dessa nyare Morgans.



Tankning på den lokala bensinstationen.

Vi tog en sväng ut på landsbygen och bilen verkade fungera precis som den skulle. Det första vi fick göra var att fylla på lite soppa, då jag berättade att nålen på bensinmätaren stod på nästan tom.



Visst ser den "fet" ut!

Det hade inte Roger märkt utan trodde att det var någon annan mätare.



Vid en bro fanns det en kanal, där några bostadspråmar lagt till.

Vi körde vidare ut på landet och närmade oss en golfklubb som hette The Grove.



Frost på greenarna innebar, closed course.

Det var en ganska ny klubb, från 2003, och verkade mycket fashionabel. Klubbhuset såg ut som ett slott och greenfeen var 95 pund på vardagar. Jag frågade inte ens vad det kostade på helgerna.



Roger parkerade utanför golfklubben.

Hit skulle vi gå och där skulle Roger bjuda på kaffe. "Inte kommer du in i baren med dina jeans", sade jag. Det ordnar sig nog sade Roger, och det gjorde det också, vilket förvånade mig högeligen.



Roger på sitt office.

När vi satt och lärde känna varandra lite vid kaffet frågade jag Roger om vi kunde haggla lite om priset på bilen. Men, nej det fanns inte mycket utrymme för det sade han. OK, jag lade ner frågan. När vi åkte tillbaka till Hunton Bridge sade jag till honom att "jag måste definitivt byta avgassystem till ett Librands Sport System", eftersom ljudet nästan var likadant som i min Audi. Jag tror han höll med i viss mån, för den lät inte som en sportbil ska låta i mitt tycke. Utöver det så behövde jag en hastighetsmätare, som visade kilometer samt strålkastare för högertrafik. Efter lite snack på Rogers kontor så kom vi överens och tog varandra i hand. Jag hade köpt bilen!



Fyra nya bilar ute i regnet.

Efter mitt möte på Harpers så blev det drygt 22 mil på M25, ofta kallad världens störst parkeringsplats, upp till Brands Hatch Morgans. Detta är en större anläggning och en av de största Morgandealers i UK. Jag hade haft en del kontakt via e-mail med en av ägarna, Sarah, som visste att jag skulle komma på besök. Så fort jag kom in så kom Sarah och bjöd på kaffe. Hon kallade också på Keith, en annan av de tre delägarna i firman, som jag pratade ganska länge med.



Racecar for prepartion and service.

Han visade mig runt i verkstaden samt de nya bilarna i deras showroom, och var väldigt trevlig. Det visade sig att han tävlade i concours med sin helsvarta 4/4, dock inte i den tunga klassen utan i någonting som hette "owners pride". Den senare klassen var för de som körde med sina bilar, till skillnad från dem som körde sina bilar till bedömningen på en trailer.



Morgans nya threewheeler, en snabb liten rackare.

Naturligtvis fanns alla de nya modellerna från Morgan på plats, både den nya +4 Super Sports och the new three wheeler, som det blivit en enorm efterfrågen på. Det sägs vara 600 som står i kö för denna trehjuling á 30000 pund.



Sarah and Keith på Brands Hatch Morgans.

Sarah och Keith har rykte om sig i Morgankretsar att vara mycket trevliga och tillmötesgående mot sina kunder och det är väl en viktig egenskap om man ska sälja till kunder som blir nöjda.
De drygt 11 milen tillbaka på M25 gick hur bra som helst.

Tisdag - 2011-12-20
Ny frukost, med alla tillbehör, i restaurangen. Än en gång promenerade jag ner till Harpers. Roger hade inte anlänt vid 0930-tiden. När han kom berättade han att han varit och köpt en dressinggown till sin hustru i julklapp. Jag hade tänkt mig att bjuda Roger och Steve på lunch denna dag, trevliga människor som de är. Steve hade obligations på lunchen, men Roger ställde, efter lite trugande, upp.



Fin kåk för ca 10 miljoner pund..

Vi åkte i hans frus bil långt ut på landet och passerade då ett stort mansionhouse, där Peter Sellers och Britt Ekland tidigare bott.



En typisk engelsk pub.

Efter en ganska lång åktur, på enormt smala vägar, där varje möte var kritiskt, hamnade vi på en pub, som var väldigt välbefolkad.
När vi kom tillbaka till Harpers igen var klockan 1400.



Här finns fina grejer, men det är inte billigt.

Då jag inte skulle åka tillbaka till Sverige förrän på onsdagen så tog jag mig en tur, än en gång på M25, till Bishops Stortford för att göra ett besök på Melvyn Rutters Morgan Garage i Little Hallingbury. Här fanns det ganska många Morgans, av olika modeller, att välja mellan, men priserna var ganska höga. Jag var glad att jag redan bestämt mig för min Roadster. Min avsikt var egentligen att köpa ett dustcover till min Morgan, men det visade sig att de var slut. Visserligen satt sömmerskan och höll på att sy upp ett, men det skulle inte hinna bli klart under mitt besök.



Instrumenteringen i +4 SS.

Naturligtvis fanns det också ett exemplar av den nya +4 Super Sport hos Melvyn.



Bara dessa måste vara värda en förmögenhet. Det är samlarprylar!

Inne i hans showroom fanns också en fantastisk samling av carbadges, från olika delar av världen, som fanns uppsatta i montrar längs väggarna.



Melvyn Rutter på sitt kontor.

Jag fick också en liten chat med Melvyn, som granskade mina bilder på min +4 1959, som jag hade med mig på ett USB-minne. Han tyckte bilen var fin, men kom inte med något bud. Tur var det, för jag hade ju redan handlat.
De åtta milen tillbaka till Hunton Bridge på M25, i mörker, gick bra. De är ganska humana i trafiken, engelsmännen, behöver du byta fil så lämnar de gärna plats.
Eftersom jag ätit en stadig lunch med Roger tidigare på dagen, så blev det bara en ägg/majonaise sandwich och en kopp kaffe i baren denna kväll.

Onsdag - 2011-12 21
Dags för hemresa. Alltid lika tråkigt att lämna UK, ett land som jag känner mig hemma i. Nåväl efter den sedvanliga tunga frukosten begav jag mig än en gång ner till Roger och Steve.



Roger visar stolt motorutrymmet.

Både Roger och Steve var där och jag ville både ta adjö och än en gång titta på min bil, som jag inte kunde ta ögonen ifrån. Satte mig i drivers seat och kände på ratt och växelspak och tog några bilder.
Som jag skrev inledningsvis så var bilen ännu bättre än jag trodde.
När vi gick in i Rogers kontor, där jag skulle göra en down payment, så hade han två nyheter att berätta.
Den ena var att holländaren hade mailat från Moskva, där han var på något uppdrag, och skrev att han ville ha bilen. Tur att jag tog i hand med Roger redan på måndagen. Tror dock Roger var ganska glad att slippa konvertera bilen till vänsterstyrd, vilket innebär en hel massa jobb. Den andra nyheten var, till min fövåning, att han kunde tänka sig att köpa min Morgan. Men, en klok man som han verkar vara, vet att en tidig Morgan +4, av många fundamentalister kallad the Real Morgan, har ett bra värde, inte minst i UK. Den har ju också ratten på the RIGHT side.
Den sista nyheten var glädjande för nu slipper jag att ha en massa "tyrekickers" som ska kolla och pruta och ha  sig. Samtidigt slipper jag den kursförlust, som jag skulle gjort om jag skulle transferera ytterligare pund till UK. En bra deal i det stora hela, även om min Morgan kanske skulle kunnas säljas dyrare här hemma.



Organ pedal, som det kallas.



Ganska mysigt, eller hur?

Min Roadster har en massa options, som röd läderklädsel, vinröd mohair suflett, fönster och tonneau, väl fungerande värme, uppvärmd vindruta, larm, radio med CD (som sagt vad man nu ska ha det till i en öppen bil) två främre spotlights, rostfria ekerfälgar, rostfritt bagageräcke, kartläsarlampa och en del annat. Den har 225 HK och lär göra 0-100 på 4,9 sekunder.

Och, det är en Roadster och den är vår och den hämtas hem i mitten av januari.