Med Morgans mot Småland.

Trettio Morgans på träff i Kosta - 2018-08-31 - 09-02
Nyservad, nybesiktigad och med full tank var Mr Brum redo för den relativt långa färden upp i det mörkaste Småland. Vårt mål denna dag var Kosta, där Morgan South ska avhålla sitt årliga höstmöte.

Eva redo att embarkera i solhatt och lätt klädsel.

Precis som vid tidigare Morganmöten skulle vi göra sällskap med en annan Roadsterägare och hans kvinna, nämligen Ola och Anita från Bjärred. Vi hade ett antal tänkbara färdvägar att välja på och beslöt slutligen att åka på E22:an. Dagen innan, på torsdagen, hade det regnat en hel del, men idag så var vädret perfekt för att åka öppet.

Regnet höll i sig hela vägen till Kosta.

Eva hade emellertid kollat väderutsikterna för Kosta och upptäckt att regnet vi hade igår förmodligen skulle hinna till Småland under helgen. Och, mycket riktigt, när vi passerat någon mil förbi Kristianstad så började det regna. Vi upptäckte en vägkrog, körde in på parkeringen och cabbade upp.
Det var också lagom att ta en en fikapaus och besöka en bekvämlighetsinrättning innan vi fortsatta vår färd upp genom de ständigt förekommande skogarna.

Framme!

Vi anlände till Kosta Lodge i god tid före kvällens buffé, checkade in, fick våra nycklar till stugan och installerade oss. Stugorna låg utspridda längs en konstgjord sjö, vilket kändes riktigt naturnära. Standarden var helt OK med ett litet vardagsrum och kombinerat kök, platt-TV på väggen, som fick vara orörd, tvättmaskin på toaletten och ett sovrum med två enkelsängar. Wifi med stark signal över hela området var imponerande. Varje stuga rymde två lägenheter och utanför dörren fanns en uteplats under tak där man, om man så ville, kunde intaga kvällens drink.

"Vår" stuga.

Här hygger vi oss lite.

Kvällens grillbuffé skulle serveras klockan 1900, men innan dess var det hög tid att ta några drinkar och äta lite nötter och chips inne hos grannarna, Ola och Anita. Resan hade hittills gått utan några som helst missöden, trots regnet, som Ola definitivt inte tycker om.

Det fanns mycket att tala om sedan man träffades senast.

När vi var klara med intagandet av alkohol och nötter promenerade vi upp till huvudbyggnaden där buffén serverades. Hör bjöds det inledningsvis på en fördrink under det att vi minglade med alla de gamla och nya bekantskaperna, som infunnit sig till mötet.

Två par som är lyckliga ägare till var sin Morgan Roadster.

Här upptäckte jag snabbt att det fanns ett par från Höganäs, som vi aldrig träffat tidigare och som också var stolta ägare till en Roadster. Nu visade det sig att jag faktiskt träffat Robert Palmgren från Höganäs tidigare. Det var på Fly n´Drive på Ljungbyheds flygfält för något år sedan. Han hade då en fin Triumph TR3A. Jag hade ju själv ägt en fin TR2 tidigare och frågade om när han, precis som jag gjort, skulle skaffa sig en Morgan. Och, nu hade han gjort det! Otroligt!

Vi skular i väntan på färden till safariparken.

På lördagen, som inleddes med en rejäl frukost, skulle vi inledningsvis köra en runda i den närbelägna safariparken. Fem bilar åt gången körde iväg med tio minuters mellanrum. Naturligtvis så regnade det, idag ännu häftigare än igår. Det var alltså uppcabbat som gällde idag också.

Orädda vildsvin äter utlagt foder.

En vicent skymtar i skogen.

Vägen i safariparken var en grusväg, något som nästan alla Morganägare skyr som pesten. Men eftersom den anbefallna maxhastigheten var 10 km så gick det ganska bra ändå. Rundan i skogen tog cirka 20 minuter och innehöll, förutom vildsvin och vicent också hjortar, som vi inte såg samt en stor get med stora böjda horn, som jag glömt namnet på.

Undrar om Eva kanske hittar något, som hon inte visste att hon behövde.

Flera butiker med kläder, men också ett stort utbud av glas.

Vi skulle, efter utflykten i parken, vara tillbaka på Kosta Lodge för lunch klockan 1300. Men, innan dess han Eva och jag göra ett kort besök på Kosta Outlet. Det ser faktiskt tristare ut utifrån än det gör när man väl kommer in. Här finns en mängd butiker, caféer och restauranger, något som säkert bidrar till att bygden lever upp igen efter det att i stort sett alla glasbruken lagt ner verksamheten.
Hur som helst så lämnade vi stället utan att Eva hade köpt något, inte ens en glass, som hon gillar skarpt.

Matchande gröna färger.

När vi kom till baka för lunch stod många av våra Morgans parkerade utanför huvudbyggnaden. För egen del har inte varit så förtjust i twotonemålade Morgans, men den här kombinationen tyckte jag faktiskt var väldigt snygg.

En mycket engagerad och kunnig tjej berättar om Orrefors bakgrund.

Efter lunchen var det enligt programmet fria aktiviteter. Det fanns dock förslag på två olika rundor att köra för de som ville se mer av Småland, Utvandrarrundan och Glasbruksrundan.
I samband med lunchen så berättade en av deltagarna, en dam, att hon var bekant med någon som var aktiv på en glashytta i Orrefors. De som så önskade var välkomna dit för en guidad tur i museet, beskåda glasblåsning samt bli bjudna på kaffe och kakor efteråt.

Många vackra skapelser...

...både inomhus och utanför.

Många nappade på detta erbjudande och fick sig till livs en historisk resumé om glastillverkningen i Orrefors. Visste ni förresten varför det fanns så många glasbruk i Småland? Nej, inte vi heller. Men det brodde på att det fanns god tillgång på sand i sjöarna och att mängden skog gjorde att det inte fanns brist på bränsle till ugnarna. Så, nu vet ni det.

Glashyttan.

I anslutning till muséet fanns en glashytta utomhus. Ja, kanske inte helt ute i det fria, då det fanns tak och stora dörrar till hyttan. Allt detta har åstadkommits till stor del med generösa ekonomiska insatser av en person med sitt ursprung i bygden. Han heter Ingemar Andersson och är sveriges största och världens femte största Volvoåterförsäljare.

Tala om hantverk.

I den lilla glashyttan fick vi beskåda hur två glasblåsare skapade ett konstverk i form av en fisk. Mycket intressant! Och, efter att ha sett detta, är det också lättare ett förstå varför en del glaspjäser, som fanns att köpa i butiken, betingade de priser som de gjorde.
I den här glashyttan pågår febril verksamhet varje dag, inte bara som en turistattraktion utan för att produktionen är viktig för att de skapade alstren ska säljas för att finansiera verksamheten.

Eva avnjuter ett glass vin, före avresan till Glashyttan medan jag, som vanligt, dricker vatten.

Efter kaffe och kakor i deras konferenslokal återvände vi i kortege till Kosta Lodge. På kvällen skulle vi trakteras, inte av en trerättersmiddag, som brukligt är i de här sammanhangen, utan med hyttsill och underhållning i Glashyttan. Dit skulle vi åka tåg, ett sådant som barnen åker i parker, där vagnarna dras av en traktor.

Vid ankomsten välkomnades vi av kvällens underhållare.

För att alla skulle få åka med tåget, så var det tvunget att köra fram och tillbaka två gånger. På vägen dit passerade vi också något som kallas för Bruno Mathsonhusen, en radhuslänga som varit bostäder till glasbrukets anställda (googla på Ullevidsdal, Bruno Mathsson.)

En mycket trevlig underhållare höll låda.

När vi slagit oss ner på de rustika bänkarna och grova borden, var det igen dags att ta för oss av den väntande buffén. Den bestod förutom av hyttesill också av isterband och bakad potatis. För att magen skulle klara allt detta erbjöds också fem cl snapsar á 80 riksdaler eller Marieholmsöl á 60 riksdaler. Priserna var nog avsiktligt höga för att gästerna inte skulle få för mycket av det goda.
Underhållaren var inte en utan två, nämligen pappa och dotter. Har glömt namnen igen. De sjöng och spelade mycket bra och mellan låtarna drog pappan skrönor, mer eller mindre sanna, gissar jag.
Han både liknade och spelade låtar som vår egen Hasse Andersson.
Strax efter tio på kvällen var det dags att åka tillbaka med det lilla tåget. Lagom tid för oss i den här åldern, som haft en mycket givande och aktiv dag för övrigt också.

Anders Arvelid.

Vår distriktsekreterare i Morgan South, Anders Arvelid hade tillsammans med Björn Roxlin, Larsgöran Sellgren, Tommy Steen och Janne Svensson verkligen snickrat ihop ett trevlig program för oss deltagare. Jag tror också att BG Welander på något sätt haft ett finger med i spelet, med tanke på valet av plats för träffen, men jag vet inte säkert.

Väskorna packade och lastade. Allt klart för avfärd.

Efter tre fina dagar, inte vädermässigt kanske, var det dags att efter frukosten, ta sats för det 25 milen tillbaka till Skåne och öppna landskap igen. Skillnaden mot tidigare dagar var att solen idag sken från en klarblå himmel. Hemresan skulle därför ske med himlen som tak.

Visst ser det trevligt ut.

Kosta Lodge är faktiskt ett ställe vi skulle kunna besöka igen, antingen i vår Morgan eller med råttsoffan med plats för golfklubborna.

Trots allt är det alltid skönt att komma hem!

Det är bra med konkurrens!

Jag fick ett erbjudande 
som jag inte kunde säga nej till - 2018-08-03
Nu, när Svensk Bilprovning inte längre har ensamrätt på marknaden, så fightas de privata motsvarigheterna om kunderna. Här, i Löddeköpinge, finns det för närvarande två företag som erbjuder sina tjänster till bilägarna när det gäller bilbesiktning. Det ena heter Besikta och det andra Carspect. Eftersom vi tillsammans äger tre bilar får vi årligen erbjudanden, inte bara från dessa två bolag, utan också från flera andra.

Mr Brum på liften.

Hittills har jag, mest av gammal vana, anlitat Besikta, men när det för några dagar sedan dök upp ett erbjudande från Carspect att besiktiga vår Morgan, till ett pris som var hundra kronor lägre än vad jag normalt har betalat, så nappade jag naturligtvis på det. Carspect ligger vid Burger King på Center Sydområdet och då jag ofta är i närheten så gick jag en dag in och hörde när jag kunde få en tid. Det visade sig att jag kunde komma redan dagen därpå, vilket passade mig perfekt.

Jag tror han tyckte det var kul att ta en sväng i bilen.

Inte för att jag anser det är något fel på Besikta, men jag blev väldigt positivt överraskad av bemötandet av den person som tog hand om min bil. Han verkade påläst om Morgan och intresserad av sitt arbete och berättade att vår Morgan faktiskt inte var den första av detta märke som han besiktigat idag, då det tidigare under dagen varit en +8 inne för besiktning.

Att det fanns bilintresse bland personalen framgick av en fin bild på väggen.

Att jag skötte bilen, nästan överdrivet bra, förstod han och när allt var klar så skrev han ut ett blankt protokoll till den stolte ägaren.

Nu kan jag tuta och köra ett år till!

Bikers har det inte lätt.

Lödde Knatters på nya äventyr - 2018-07-31
Maskinerna måste rulla för att må bra. Peter och jag bestämde därför att vi skulle ut och rasta våra stålhästar, som inte luftats på ett tag. Med fyllda bensintankar, ryggan packad och vurpollonet laglydigt på huvudet (trots värmen) drog vi mullrande iväg mot fjärran mål.

Stöldbegärligt gods ska man ha inom synhåll!

För att orka med dagens eventuella strapatser var vi dock tvungna att förbereda oss genom intagandet av en enkel lunch. Eftersom vi körde mot havet, för att i möjligaste mån ta del av de ev lite kyligare vindarna därifrån, så beslöt vi att göra vårt förta stopp på Hamnkrogen i Barsebäckshamn.

Rätt väder för en uteätarlunch.

Vi parkerade våra lätt viktkompenserade maskiner precis utanför restaurangen och gick till den kvinnliga hovmästaren, som visade oss till ett ledigt bord i skuggan. Av både säkerhetsskäl och med hänsyn till övriga gäster, som ev kunde bli uppskrämda, hade vi valt att inte ha våra klubbvästar på oss denna dag. Måltiden vi beställde bestod av en s k liten räkmacka a 129 riksdaler, som vi sköljde ner med vanligt kranvatten. Några starkvaror var det inte tal om, för trots att vi ingår i bikergemenskapen så är vi noga med att följa alla lagar och regler till fullo. Förutom då detta med viktkompensationen kanske.

Ditt skrälle!

Kaffe på maten hade inte varit fel, men vi skulle ju köra vidare och kunde då fika på något annat ställe längre fram. När vi, längs havet, passerade Öresunds Golfklubb trodde jag att Peter, som körde först, skulle svänga in där. Vi har nämligen besökt detta etablissemang tidigare och kört därifrån nöjda med besöket. Istället hade Peter siktet inställt på Borstahusen, så vi hade ganska lång väg kvar.
Inne i Häljarp svängde Peter ner på en sidogata och kände förmodligen till en genväg. När kom in på villagatorna stendog dock plötsligt hans Mustang.

Felsökning pågår!

Några större mängder verktyg hade ingen av oss tagit med i ryggsäcken. Men i min Puch så fanns det i alla fall en tändstiftsnyckel. När Peter skruvat av tändstiftet så fick han tändkabeln i handen. Han gjorde idoga försök att skruva in kabeln i tändhatten igen. Vid något tillfälle verkade det som den fått kontakt igen, men, när vi kollade om det fanns gnista, så upptäckte vi ingen.

En skuggig plats i väntan på hjälputrustning.

Vad göra, strandsatta som vi var i Ödemarken i Häljarp. Det var då jag berättade för Peter att jag kvällen innan, när jag gått och lagt mig, tänkt för mig själv att ett rep egentligen borde ingå som standardutrustning i ryggsäcken vid längre expeditioner, som den här. Peter, som är ingenjör, lyssnade trots detta på mina tankar. Det resulterade i att han ringde sin hustru, som fick kasta sig i bilen efter att ha letat upp ett rep, som Peter påstod fanns någon stans i garaget.

Snart redo för bärgning.

Efter tjugo minuter dyker hustrun upp med ett rep som hon, trots Peters lite oprecisa beskrivning, hade funnit i garaget.
Fullt förståeligt var Peter lite frustrerad. "Det var sista gången jag körde med det här skrället" kastade han ur sig. I sådana situationer händer det att man säger sådant man inte menar, men jag känner väl till mina egna reaktioner i liknande sammanhang.

Se där, redan lite gladare.

OK, nu var bogserlinan apterad varför vi startade vår återfärd till Löddeköpinge. Det gick faktiskt över förväntan och båda våra maskiner rullade förvånansvärt lätt. Efter några kilometer bromsade Peter lätt och till och med tutade, varför jag stannade. Hans Mustang hade faktiskt gått igång, men bara för en kort stund. När det var lämplig och inte uppförbacke hade vi kört i 40-45 km i timmen, men Peter bad mig att inte köra fortare än 30 eftersom bogserlinan hade en tendens att börja svänga och kunde hamna mellan skärmen och hjulet.
Det tog sin lilla tid, men till slut var vi tillbaka vid Peters garage, där han ställde in sin Mustang. Hans avskedsord till till sin ögonsten blev "här kan du stå tills någon annan idiot vill köpa dig!"
Jag tror inte hans hårda ord var ärligt menade och när han, inom kort, kanske tillsammans med en av hans likasinnade grannar, kan konstatera att felet bara var en bagatell och lätt att årgärda, så vill han nog snart ut på nya äventyr med Lödde Knatters.

Så lär det bli!

Efter 40 år med amatörradio går jag nu QRT.

Allt roligt har ett slut - 2018-07-26
Efter moget övervägande har jag beslutat mig för att det här med amatörradio har haft sin tid. Mitt amatörradioliv har utmärkts av att samla, på länder, öar, stater, counties och allt annat som det varit möjligt att inom radiohobbyn samla på. Som humanist, utan några direkta tekniska kunskaper, har jag därför, av vissa rättrogna, fått epitetet "tryckknappsamatör", eftersom jag inte byggt några av mina amatörradiogrejer själv. Förutom lite antenner då.

Femställiga kryptogrupper var det som gällde här.

Det var här det började, på P6 i Kristianstad, där jag tillbringade ett år som blivande signalunderofficer. Mina upplevelser där och där jag också träffade min två år yngre mentor Janne, SM5DJZ, har jag beskrivit i en tidigare blog "Mitt möte med amatörradion".

Mitt sista land för Honor Roll No 1.

För några år sedan "körde jag" mitt sista land, eller entity, som det kallas inom amatörradiovärlden.
Totalt finns det drygt 340 olika sådana entities, varav en del är obebodda öar ute i världshaven och som därför bara kan aktiveras när det finns en s k DX-pedition på plats någon vecka, vart femte år eller så. Det enda land jag saknade fick jag, efter mycket arbete i pile-ups, så äntligen tag i. Det var Navassa Island, som ligger i Karibiska Havet.

David, SM7JKD och den nya tornägaren Mikael, SA7BKX.

Nu hade jag kört allt när det gäller DXCC, vilket anses som det tyngsta inom vår värld. Samtidigt har mitt intresse svalnat de senaste åren till förmån för golf och Morgankörande. Så, när jag för några veckor sedan upptäckte en annons på DX-radio, där en amatör i närheten ville köpa ett Versa Tower, så tog jag kontakt med honom. Mitt torn var precis ett sådant som han ville ha, ett s k Heavy Duty, 18 meter högt fullt upphissat. Vi kom överens och sedan var det dags att demontera alltihop.

Antennerna är av, nu gäller det att få loss rotorn.

Ett sådant arbete kräver att man är flera stycken som hjälps år. När masten väl är nedhissad och fälld i
horisontalläge, ska alla antenner (de blir jättestora när de kommer ner på marken) plockas av och demonteras och alla hundratals meter koaxialkabel ska kopplas loss och rullas ihop.

Kranbilen.

Lyftet 1.

Lyftet 2.

När sedan masten är strippad så är det liksom inte bara att lyfta ut den genom dörren och lägga den på ett släp, för totalt väger den drygt 300 kilo. Nej, här behövdes det en kranbil med tillräckligt lång arm, för att nå över mitt garagetak till masten, som står längst ner i hörnet på tomten. Mikael hade en kompis med kranbil, som på eftermiddagen den 26:e juni kom hit och hämtade masten.
Allt gick bra och bara en halv timme senare körde kranbilen iväg, med mast och antenner på flaket, till Mikaels QTH i Bjärred.
Igår fick jag besök av Mikael och han visade bilder på att masten, som nu redan är uppsatt och klar för att bestyckas med antenner.

En lite äldre bild på mitt shack.

Mikael har egentligen aldrig sysslat med kortvåg utan ägnat sin tid åt de högre frekvenserna. Han hade med andra ord inga apparater för detta. När vi gick upp i mitt radiorum (shack), där jag visade honom min station, slutsteg, manöverpanel till rotorn etc, så frågade han om jag skulle sälja även detta. Jo, det var ju liksom tanken att göra mig av med alltsammans, så det blev ytterligare ett köp av fina grejer för Mikael.

IOTA-plaketten som man får (köpa) när man fått 750 öar konfirmerade.

Stickers för 100 konfirmerade länder på nio olika band.

Jag visade också stolt upp lite plaketter och diplom som jag lyckats uppnå under mina år som DX-are och berättade om DXCC, DX-peditioner, contests och annat som sådana som jag håller på med. På olika sätt försökte jag inspirera honom till att börja jaga DX, något som skänkt mig så mycket spänning och nöje inom amatörradiohobbyn. Och, jag tror jag lyckades!

Inom kort kommer SA7BKX att bli QRV på frekvenser, som han aldrig har varit aktiv på och kommer då också att, vid slutet av varje kontakt (QSO), få en önskan om att han ska skicka ett QSL-kort, som konfirmerar att man haft kontakt med varandra. Han fick därför ett av mina QSL-kort för att påminna honom om hur ett sådant kan se ut och vilken information som kan finnas med på kortet.

Det blir till att damma av den här lille apparaten.

Det är inte alls omöjligt att jag framöver kommer att sakna mina apparat och hobbyn i övrigt. Så, för att vara beredd inför ett eventuellt kommande abstinensbesvär så behåller jag min lilla ICOM 706.
Den har 100 watt och fungerar på alla band som jag är intresserad av. Om jag kastar upp lite tråd i träden på tomten, så kan jag börja om igen, att köra DX med låg effekt och enkla antenner.

Kan bli väldigt spännande!

Återbesök efter återbesöket.

Nu provar vi igen - 2018-07-13
Efter några veckor i stillhet, i väntan på ytterligare en ny huvudcylinder till kopplingen, så var det dags att köra Mr Brum till bildoktorn igen.

I väntrummet tillsammans med en annan engelsman.

Jag var verkligen konfunderad när vi, vid förra besöket, kunde konstatera att en helt ny huvudcylinder inte fungerade. Och idag var det fredagen den 13:e, kanske inte den bästa dagen att besöka bilsjukhuset. Jag hade mina onda aningar.

På det igen Kenneth!

Men, efter en stund så blev vi inkallade i operationssalen och min namne, Kenneth Nilsson, lyfte upp
vår Morgan och plockade av den tidigare nye huvudcylindern nummer ett och fortsatte med att montera den nye huvudcylindern nummer två.

Lite av varje av det bästa.

En Bentley i mycket fint skick, som trots det kan behöva lite tillsyn.

Att gå och vänta på att grabbarna ska bli färdiga med ingreppet på min bil är faktiskt inte så tråkigt när man är hos English Car Care. Här finns det alltid en mängd engelska fortskaffningsmedel att studera, både inne i verkstaden och utanför.

Efter en dryg timme var operationen genomförd och Steve och Kenneth testade funktionen. Döm om min förvåning, även om det var fredagen den 13:e, så var resultatet i stort sett detsamma som med den förra huvudcylindern, kopplingspedalen tog alltför långt ner.
Efter lite micklande hit och dit bland annat med ett flertal luftningar av systemet samt en justering av kopplingspedalen, så blev det trots allt lite bättre. Men jag tycker fortfarande att spelet på kopplingen verkar vara för litet, men får väl ge det en chans några veckor och hoppas på det bästa.

Hoppas att slippa ytterligare återbesök!

Återbesök hos bildoktorn

Det räckte tyvärr inte med ett återbesök - 2018-06-22
Som jag skrev i min förra blog så kunde vi konstatera att det var ett läckage i kopplingens huvudcylinder. Detta har dock inte hindrat mig från att använda vår Roadster, för så länge jag höll koll på vätskenivån i behållaren så var det inga problem.

Plats på operationsbordet.

Häromdagen ringde Steve och berättade att han fått hem en ny huvudcylinder från England och undrade om jag kunde infinna mig på English Car Care klockan 08:30 denna fredag, så skulle de byta ut den gamla huvudcylindern.

Hmmm, undrar vad en sådan liten grej kostar.

Kenneth utför transplantationen.

Som vanligt var det min namne Kenneth Nilsson som skulle utföra operationen, något som jag självklart följde och ville se hur det gick till.

Mystiskt fel i Gunnars +4.

Min Morgan var dock inte den ende som behandlades. Redan när jag anlände så fanns det en kille där från Göteborg med sin Morgan +4 från 2015. Han hade fått några konstiga meddelanden på displayen och ville få detta undersökt. Det visade sig dock att det inte var något allvarligt fel. Jag har också läst irriterande inlägg på ett engelskt Morganforum, där många fått varningssymboler i sin display trots att det inte kunde konstaterats vara några problem med bilen. Ny teknik och elektronik i all ära, men ibland ställer det till mer problem än det är till hjälp.

Hoppas han är ren om händerna.

Ingreppet i min Roadster var snabbt avklarat och Kenneth rullade försiktigt ut min klenod från verkstaden. Glad i hågen tackade jag för mig och klev in i bilen. MEN VAD ÄR DETTA! När jag släppte upp kopplingen så var dragläget max en centimeter. Så ska det inte vara.
Tillbaka in i verkstaden undersöker firmans samtliga tre i personalen detta fenomen från alla håll och kanter. Till slut fick Steve konstatera att det måste vara något fel på själva huvudcylindern och att han måste beställa ytterligare en från England. Och, samtidigt klaga på kvaliteten hoppas jag. Trots detta så är det inte omöjligt att köra bilen, men jag får vara försiktig när jag startar upp körningen.

Fortsättning följer alltså!

Skämde bort Mr Brum med nya däck.

Men vem kan balansera ekerfälgar? - 2018-05-28
Vår Morgan Roadster är av årsmodell 2004. Däcken som satt på när vi köpte den 2011, som var av märket Yokohama, var redan då till åren. Men, då bilen bara gått 800 mil vid inköpet, så fanns det mesta av mönstret kvar på däcken.
Med tiden har jag märkt att bilen blivit allt stötigare att köra och även om det inte fanns några sprickor i däcken, så hade de med åren blivit allt hårdare. Detta innebär ju också att säkerheten minskar vid inbromsning etc. Allt nog, jag beslöt därför att det var dags att investera i en ny omgång däck till bilen.

Däck går ju att få tag i var som helst, men att hitta någon däckfirma som kan balansera ekerfälgar på ett riktigt sätt är mycket svårare. Efter lite inlägg på olika sportvagnsforum fick jag rådet att kontakta
Krister Gard på Ringtjänst i Arlöv (www.ringtjanst.com). Då en del vanliga däckfirmor påstår att de klarar av ekerfälgar så valde jag att göra ett personligt besök på firman i Arlöv. Här diskuterade jag däck med Krister och han berättade att de hade den speciella utrustning som används vid balansering av ekerfälgar. Jag var väldigt angelägen om att det skulle göras korrekt eftersom jag inte har haft tillstymmelse till vibrationer i hjul eller ratt under de åren jag ägt vår Roadster.

En något obehaglig färd.
Så, häromdagen var det dags att åka till Arlöv. Det var en varm morgon, även om lite hotande mörka moln fanns i horisonten norrut. Som vanligt undvek jag motorvägen och körde istället ner om Bjärred och längs med havet mot Lomma. Vid en nerväxling tyckte jag det verkade lite trögt att få i växeln, men tänkte inte mer på detta. Detta skedde vid ett flertal tillfällen och vid ett stopptecken gick det inte att få i en växel överhuvudtaget samtidigt som kopplingspedalen gick i botten.
Jag tvingade i tredje växeln och fick fortsätta med den ilagd den sista milen där jag, som tur var, inte behövde stanna fler gånger.

Lättad att ha kommit fram.

Men fram kom jag.
Väl ankommen till Ringtjänst i Arlöv, berättade jag för Krister att vi nog fick föra in bilen i verkstaden då jag eventuellt var tvungen att fixa bärgning till hemfärden.
Under tiden Krister och hans kollega började plocka av hjulen, ringde jag till min namne på English Car Care, som servat bilen bara några dagar före och berättade vad som hänt. Han bad mig kolla behållaren för hydrauloljan till kopplingen och det visade sig att det bara fanns lite vätska kvar på botten.

Det fanns flera bilverkstäder och bensinmackar i närheten. Efter en stund gick jag till en CirkelK-mack. Som vanligt såg det ut som det bara fanns mjölk, smör och annat som inte har med bilar att göra, men när jag talade med han som hade hand om det, så plockade han stolt fram en flaska DOT 4 bromsvätska. Nu återstod att att se om det kommit luft i systemet. Jag ville dock vänta med att fylla på oljan tills jag var klar för avfärd.

Har tyvärr ingen närbild på de olika grejerna.

Rätt grejer för balansering.
Krister och hans kollega fortsatte med att ersätta de gamla däcken med fyra nya Goodyear 205/55R16 91V effigrip perf. Det var intressant att titta på när de balanserade hjulen. Här fanns just de grejer som bör användas till ekerfälgar med en kona på en sidan och en vingmutter på den andra.

En lite suddig bild på Krister.

När jag träffade Krister första gången och diskuterade däck så fanns det flera märken att välja på som Pierelli, Michelin m fl. Att han föreslog just det däck jag valde var att det var ett s k komfortdäck, som kanske till och med på en Morgan skulle ge en lite behagligare gång.

Nu hade man bara blanserat fälgarna i bänk. Krister tyckte att jag skulle köra hem (om det nu gick, vi hade inte kollat om det fanns luft i systemen) och känna hur det kändes. Om det, gud förbjude, fanns någon tillstymmelse till vibrationer, så skulle jag återkomma, för att i så fall få hjulen balanserade monterade på bilen.

När allt var klart med däcken hjälpte mig killarna att fylla på bromsoljan. Sådan här olja fräter på bl a färg om man spiller, så de fixade fram en rörliknande tratt så att vi kunde fylla på utan risk för spill.
Jag satte mig i bilen och pumpade ett antal gånger med kopplingspedalen och märkte att jag fick upp trycket. Puh!

En behaglig hemfärd på motorvägen.
Jag visste inte hur kraftig läckaget var. Mitt val blev därför motorvägen tillbaka till Löddeköpinge för att undvika att växla mer än nödvändigt. Det märktes definitivt en stor skillnad att köra med de nya däcken. Även om jag fortfaran känner av ojämnheter i vägbanan är det inte alls på samma hårda, stötiga sätt som tidigare. Till min stora glädje så fanns det överhuvudtaget ingen tendens till vibrationer i ratten.
Med ett leende på läpparna gasade jag förbi allt och alla, så fort jag fick en chans.

Nu återstår dock att få reparerat huvudcylindern, när Steve har fått hem repsats till denna. Jag kan dock använda bilen under tiden, så länge jag håller koll på vätskenivån i behållaren.

En Morgan vill man inte slarva med!