Nya vapen i bagarna.

 Driver till Eva samt spoon och putter till mig 2020-11-10

Efter vår hemkomst från Portugal, precis i samband med coronautbrottet, kunde jag konstatera att min driver brutits i transporten. Den var i princip helt ny och jag lämnade in den till Dormy i Helsingborg för att få den återställd med ett nytt skaft. Et nytt skaft skulle kosta nästan 1600:- och jag fick då frågan om jag istället ville ha en splitter ny driver, av föregående års modell, för bara ytterligare 600:- extra. Så fick det bli, så sedan i mars finns det därför en helt ny Cobradriver i min bag.

                                                            Callaway Rouge heter de.

Under vistelsen i Portugal, spelade jag ibland med en kille som bytt till nya järn ganska nyligen. Eftersom min egen starka uppfattning är att det är den som håller i klubborna och inte åldern på klubborna det handlar om, så frågade jag honom om han märkt någon skillnad till det bättre. "Definitivt" svarade han, "de går både längre och rakare än mina gamla klubbor". Efter att ha funderat några dagar på vad killen i Portugal sagt, åkte jag återigen upp till Dormy och tog med mig några av mina järnklubbor. Jag fick där prova att slå med järnklubbor från flera olika tillverkare och med hjälp av Trackman, som visar både bollflykt och längd mm, på en bildskärm, kunde jag konstatera att de nya klubborna gick 5 till 20 meter längre än mina 12 år gamla järnklubbor, naturligtvis beroende på hur ren bollträffen var. Då jag definitivt inte är någon longhitter så betyder lite extra längd väldigt mycket för mig. Naturligtvis slog jag till och köpte ett set nya järn, vilket jag inte ångrar.

                           Här finns nästan allt en golfare kan önska sig, utom kanske en bra swing.

För några veckor sedan var Eva och jag i Helsingborg och jag föreslog att vi skulle åka upp till Dormy och titta lite. Där finns ju inte bara klubbor utan också kläder, vilket innebär att Eva inte är nödbedd för att göra ett besök.

                                                                Eva testar drivers i simulatorn.

Efter det att hon noggrannt gått igenom utbudet av kläder så förflyttade vi oss så småningom till avdelningen för klubbor. Evas driver tror jag hon skaffade samtidigt som jag köpte mina tidigare järnklubbor, d v s för cirka 12 år sedan. På den här tiden har det hänt en hel del med utvecklingen av både klubbhuvud och skaft. Jag föreslog därför att hon skulle testa några drivers och med hjälp av Trackman se hur längd och riktning såg ut i jämförelse med hennes nuvarande klubba. Det tog inte lång tid innan hon upptäckte att den Callaway Mavrikdriver hon testade, gick både längre och rakare än den gamla, när väl Hampus på Dormy hade ställt in loft och lite draw på klubbhuvudet.

                                                        En ny klubba i bagen är alltid kul!

                                                Grått, vått och trist, men nog kul ändå.

Det var ingen tvekan att hon skulle beställa en sådan här tingest. Leveranstiden var en dryg vecka och när vi väl hämtat och BETALT den, så dröjde det inte många dagar innan det var dags att prova den på banan. OK, förutsättningarna var inte de bästa eftersom det var kyligt, grått och väldigt vått i marken, varför hon inte fick en meter rull efter nerslaget. Men hon var nöjd, inte minst med att hennes tidigare tendens att slå bollarna lite åt höger nu till största delen försvunnit.

                                                                    En sådan blev det!

När vi var och hämtade hennes klubba drogs jag åter mot avdelningen för putters. Min nuvarande är en ganska gammal PING-putter, som jag puttat så där med. Den har känts lite för lätt i klubbhuvudet och eftersom jag numera, efter att ha drabbats av s k yips, använder penngreppet, blir tillslaget ofta för löst. Jag hade noterat, redan vid tidigare besök, att man hade rea på Odesseyputters, så jag tyckte att jag var värd en sådan, nu när Eva köpt ny driver. Lite rättvisa får det vara! Efter att ha spelat några ronder med den nya puttern är jag väldigt nöjd. Den känns, på grund av sin tyngd, betydligt stabilare än min lite mindre Pingputter, så det var förhoppningsvis väl investerade pengar.

                       Ja, den här banan får jag nog bara spela i en simulator, med riktningen var bra.

                                    Och, så var även träffbilden, ingen större spridning i sidled.

För att vara ärlig så var mitt första halvår med min Cobradriver ingen dans på rosor. Bollarna kunde gå hur som helst, högt rakt fram, kort hook till vänster, låga slicar åt höger etc etc. Den blev därför också ganska styvmoderligt behandlad i början av vårt förhållande och fick endast ett par chanser per runda och då på hål där fairway var som ett flygfält och där det inte förkom några hinder i form av bunkrar eller vatten. Istället slog jag nästan alla mina utslag med min spoon, som också den är omkring 12 år gammal. Den känner jag mig trygg med, men saknar naturligtvis den extra längd som en hyfsat träffad driver ger. Skulle en ny spoon också kunna generera lite mer längd, inte bara gällande utslagen utan även för transportslagen, främst på par femhålen? För att få veta så var det dags att åka till Hampus på Dormy igen. Här fick jag prova Callaways Mavrik fairwaytrea med två olika skaft, regular resp. seniorskaft. Det är slag med klubba med seniorskaft som syns på bilderna ovan. Och, precis som när det gällde järnklubborna i våras, fick jag 10-20 meter extra med den nya klubban.

                                        Det här är Hampus, som hjälper oss välja rätt utrustning.

Och, det här är Trackman som visar hur vi träffar bollen, hur långt den går, riktning och mycket mer.

När en av mina golfkompisar, Bertil, och jag provar klubbor på Dormy, har vi vant oss vid att få hjälp av Hampus. Han byter skaft, klubbhuvuden och korrigerar vinklar och loft så det står härliga till. Varje gång vi stegar in genom dörren på Dormy tänker han nog "Kommer dom nu igen!" Men, han är alltid vänlig, hjälpsam och tålmodig och vi lyssnar noga på vad han har att säga och vilka råd han ger oss. Han har +1 i hcp och vet mycket om vilken typ av utrustning som passar för folk i olika åldrar och med olika förutsättningar.

                                                                    Min nya spoon!

Det ena ledde till det andra och nu har både Eva, jag och Bertil en eller flera Callaway Mavrikklubbor i våra bagar och är mycket sugna på att testa dem på banan. Helst hade vi sett att vi var i Spanien eller Portugal, där vi kunnat gå lätt klädda och även fått lite rull på torra, välklippta faiways, men sådant är ju tyvärr uteslutet för närvarande.

Man behöver lite uppmuntran i dessa dystra tider!

OLA RINGDE...

 ...och ville att vi skulle ta en Morganrunda - 2020.10.18

Varken Ola eller jag brukar ställa av vår bilar förrän den siste oktober. Av erfarenhet vet vi att vädret, även så sent på hösten, kan överraska på ett positivt sätt.

               I dag var det ett måsta med den stora och klumpiga flygarjackan samt de smala skorna.

Både Eva och jag var positivt inställda till Olas önskemål. Vädret var nämligen strålande, åtminstone när vi tittade på himlen som var klarblå. Men, temperaturen låg bara strax under tio grader, så det gällde för oss alla att klä oss varmt.

                                                            Alla iklädda lämplig klädsel.

Som vanligt hade vi ingen aning om var vi skulle köra och inte heller vilka vägar, så det fick bli en liten konferens i trädgården innan avfärden. Vi kom dock överens om att denna utflykt inte skulle inledas längs med havet, som vi annars ofta gör, då blåsten gjorde sig påmind redan i trädgården.

                                                Intresserade individer betraktar våra bilar.

Min Eva brukar emellertid komma på lite idéer om tänkbara vägar och utflyktsmål, så det var bara för oss att följa hennes anvisningar efterhand som vi lämnade byn. Nosen pekade mot Dösjebro, som vi nådde efter att på småvägarna dit passera Karaby backar. Strax innan Hofterup går det nämligen en väg till höger, som är smal och asfalterad och som gjord för Morgankörning.

                                                    På väg in i den lilla byn Trollenäs.

                                                                    Trollenäs slott.                                 

Vi fortsatte sedan genom och förbi Södervidinge för att efter en liten felläsning av kartläsaren och en extrarunda förbi Eslöv hamna vid Trollenäs slott. För ett antal år sedan, ända fram till att den dåvarande ägaren Gustaf (tror jag) Trolle gick bort, var här varje år ett stort veteranbilsevenemang. Det kallades Gröna Träffen och var upptakten på årets säsong för veteranbilsfolket.  Då samlades flera hundra bilar, där alla tänkbara märken från både Europa och USA, inne på de stora gräsytorna i slottsparken. En trevlig tradition, som tog slut när den bilintresserade Trolle dog och som också resulterade i att Motorhistoriska Klubbens lokaler och kansli fick flytta. Numera huserar de i stället i Hemvärnsgården i Kyrkheddinge där både Gröna Träffen på våren och Gula Träffen på hösten numera äger rum.

                                                            Gamla smedjan, trevligt ställe...

                                        ...där det finns massor av grejer att fundera över.

Utanför slottsparken finns också den gamla smedjan, som när vi var där för rätt så många år sedan hade gjorts om till ett litet glasbruk. Idag är det en antik- och kuriosabutik, som drivs av ett par.

Ola är intresserad av gamla prylar och brukar ibland lägga bud på internetauktioner, när han där hittar något han tycker är intressant. Här gick vi omkring en stund och tittade på saker, framförallt sådana, som man inte upplevde att man var i behov av just då, pratade med ägarna och klappade deras hund. Efter genomgång av deras lager och när vi tittat på allt, tackade vi för oss. Och detta var ett av de sällsynta tillfällen när Eva gick tomhänt från en butik.

                                                   Det kan inte bli mycket bättre än så här.

Än en gång tog Eva befälet och vi fortsatte ut genom byn och fortsatte på de vackra, glest vägarna, i riktning mot nästa slott, nämligen Trolleholm.

                                                                    Trolleholms slott.

Nu minns jag inte hur det är med Trolleholms slott, om det är Trollefamiljen som äger även detta. Jag har fått för mig att Trolleholm nu är ett ställe där olika företag har möten och kanske också jakter. Jodå det är idag faktiskt en Country Club där företag kan bli medlemmar. Här erbjuds tillfällen för konferenser och företagsfester samt ett antal lyxiga sviter för övernattning.

Slottet uppfördes redan 1538 så det har några år på nacken!

                                                    Ett populärt ställe även för USA-bilar.

Dagens runda var inte meningen att bli så lång, utan syftet var mer att komma ut på vägarna i våra Morgans och hitta någonstans att inte en fika. Och, trots att Eva och jag besökte det här etablissemangen redan förra veckan, så hamnade vi, efter Anita och Olas önskemål, än en gång på vårt stamlokus Flinckmans Cafe´i Sireköpinge.

Efter en leverpastejmacka och blåbärspaj med vaniljsås kändes det bra att återvända till Löddeköpinge och jag fick tillfälle att se de sista timmarna från golftävlingen i Skottland.

En bra dag i fint väder!

Ännu ett besök på Flinckmans

 Idag blev det sufflettväder - 2020-09-05

Varken golf eller några andra obligations fanns på agendan idag, varför Eva föreslog en tur med Morganen. En typ av förslag som jag sällan säger nej till. Det var blå himmel och solen sken, så det var bara att dra iväg.

                                                            Engelskt och amerikanskt möte.

                                                        Anders verkar trivas i sin jänkebil.

Vi hade dock kört en hel del sedan senast vi var ute och även om vi hade kvarts tank kvar så var det lika bra att fylla på några liter Shell 98 Super på macken vid Center Syd. Vi kan ju aldrig veta hur lång resan blir eller var man vi hamnar. När vi står vid pumpen glider helt plötsligt en 60-tals Corvette Stingray upp vid sidan av oss. Det visade sig vara vår kompis Anders, som var ute och luftade en av sina många bilar.

                                                                    Ska det bli regn?

Eva och jag sade hej då till Anders och drog iväg längs med havet och Barsebäcks golfbana. Vi körde vidare genom Häljarp och sedan var vi strax i Asmundtorp. Här körde vi vår vanliga väg, upp över Rönneberga backar i riktning mot Tågarp och Sireköpinge, där Flinckmans Café är beläget. Uppe på Rönneberga backar började himlen se hotfullt mörk ut, men än så länge inget regn.

                                                                            Sufflett på!

Efter ytterligare en stund närmade vi oss Tågarp och då började det regna, först bara lite, men ganska snart så kom det ett riktigt skyfall. Som tur var kom jag ihåg att det fanns en obemannad bensinmack i byn och att det också fanns ett litet tak under vilket vi kunde stanna. Vår Morgan är utrustad med en så kallad easy up sufflett. så när vi väl stannat tog det inte lång tid innan vi, dock med viss svårighet, kunde krypa in i bilen och även sätta på värmen i kupén.

                                               Som tur var fanns det en plats precis utanför.

Nu satt vi torrt och varmt med taket uppe, vilket vi inte upplevt så många gånger. Jag tycker faktiskt att det var ganska mysigt och ombonat, även om sikten blir bedrövligt dålig med suffletten uppe. Vi hade lite flyt och kunde parkera direkt framför huset och slapp gå ett hundratal meter från deras parkeringsplats, som de anlagt ute på ett fält.

                                                 De har mycket godis att bjuda på i butiken.

Precis som vanligt var de båda gossarna i caféet trevliga och pratglada, åtminstone den ene, som är den som pratar mest. Vi beställde ost- och skinkmackor "till förrätt" medan jag önskade blåbärspaj med vaniljsås, när mackan var uppäten. När vi satt där och intog vår fika, för första gången inomhus, så vräkte regnet ned utanför. Vi satt där och väntade ut regnet samtidigt som vi diskuterade vart vi skulle vända nosen härnäst.

                                    När vi kör på okända vägar passerar vi ofta vackra platser.

Vi kom fram till att vi skulle åka och hälsa på vår dotter Jessika och  hennes familj i Viken. Vi hade fått ett sms där Jessika förklarat att de skulle tillbringa dagen hemma. När vi kom ut och skulle köra vidare så hade det slutat regna, men det var fortfarande mörka moln på himlen. Vi förflyttade oss, som vanligt, på små krokiga vägar och också några nya, som vi inte hade åkt på tidigare. Efterhand så försvann molnen och himlen blev blå. Eva hoppades att vi inte skulle möta några likasinnade eftersom vi hade suffletten uppe, trots att det var sol. Hade varit lite skämmigt ansåg hon. Men anledningen till att vi inte cabbat ner igen var att jag gärna ville låte suffletten bli torr igen.

                                                        Vår plats, när vi besöker Viken.

Efter någon timmes körning var vi framme hos Jessika och familjen i Viken. Hela familjen var hemma, men 19-åriga Max såg vi inte röken av då han satt nere i sitt rum och spelade något avancerat dataspel, varför vi inte ville störa honom.

                                                Familjen lilla båt, den fjärde i ordningen.

Eva har fått för sig att försöka följa socialstyrelsens rekommendationer att få till 10000 steg om dagen. Och, nu när vi tillbringat lång tid i bilen, så föreslog hon att vi skulle ta en promenad i Viken. Det uppskattades av både Jessika och Olof, som också i vanliga fall gärna springer några mil då och då, något som jag däremot tycker är väldigt enformigt och tråkigt. Men att gå i rask takt tycker jag om och föreslog att vi skulle gå ner till hamnen så att vi fick inspektera deras båt, som de skaffat några månader tidigare.

                                                  Ganska fint och i taket finns även en taklucka.

Även Eva och jag hade båtar då det begav sig. Den första var en öppen Cresent plastbåt, som vi bland annat använde för att lägga nät och till att spöfiska ifrån. Den andra var en liten motorseglare, med kajuta och sovplatser, som vi köpte tillsammans med några dåvarande grannar. Men, i kombination med sportvagn och golfspel är båt inget alternativ för oss längre. Men visst ser det mysigt ut när man tittar in i kajutan. Där finns både kojplatser, ett litet kök och kylskåp. Det är dock inte gratis att åka båt med bensinmotor, en tur till Ven och tillbaka kan innebära drygt 500 kronor i bränslekostnad. Toppfarten angav Olof till 25 knop, men om de tog det lugnt och nöjde sig med 10 knop så drog den betydligt minde soppa.

                            Inte så mysigt som på småvägarna, men kul att få köra fort någon gång.

Efter vår lilla promenad på cirka fyra kilometer var Eva nöjd. Det började lida mot kväll och jag hade vissa önskemål om att komma hem så att jag kunde följa den sista halvtimmen på TV från golftävlingen, som gick på Valderama i Spanien. Vi tog därför farväl av barn och barnbarn och drog iväg söderut igen. Som tur var hade vi ännu inte tagit ner suffletten, för när vi körde ut ur Viken började det regna rejält igen. För att snabba på hemfärden valde vi att köra på motorvägen vid Rydebäck, ett vägval vi annars verkligen försöker undvika. Men ibland har nöden inge lag och samtidigt fick jag en chans att gasa lite. Vid en omkörning var vi nästan uppe i 160 km under en kort stund. Kul!

Jag hann se slutet på golfen från Valderama!

Kors och tvärs på Söderslätt.

Tolv mil på slingriga vägar - 2020-08-07/08

Sjutton Morgans mötte upp efter det att Thomas Svensson lockat oss till en tvådagars träff, i ett mail ett antal veckor tidigare. Väderutsikterna för helgen var nästan i bästa laget, då temperaturen förväntades hamna omkring 30 C, vilket nästan är too much, så snart du måste stanna eller krypköra med bilen.

                                                            Vacker syn i vacker miljö!

Under dagens ganska långa runda var det karavankörning som gällde. För de som inte är vana vid sådant var det därför viktigt att Thomas påpekade följande: Att det gäller att hålla koll på bilen bakom och inte bry sig om den som ligger framför. För har du inte koll på den som ligger bakom och ni kommer till en korsning kan det hända att de som ligger bakom inte vet vilken väg som de övriga valt.

                                                            Lunchuppehåll i Trelleborg.

På vår väg, kors och tvärs över söderslätt, passerade vi många små pittoreska byar, som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Lite nytt lär man sig med andra ord när man är ute på sådana här irrfärder. Efter några timmars körande var det dags för lunch, som redan var förbeställd och skulle avätas på Trelleborgs Golfklubb.

                               Trångt på parkeringen på Dannegården, men till slut fick alla plats.

Efter en delikat lunch i form av Wallenbergare med potatismos och skirat smör, så drog karavanen vidare ytterligare några mil på Söderslätt. Slutmålet för dagen var Dannegården i Trelleborg, där vi skulle stanna över natten. Dit anlände vi vid tretiden på eftermiddagen och hade sedan tid för fria aktiviteter fram till 1900 då vi skulle äta en gemensam grillbuffe´.

                                                                Gatuhus i Trelleborg.

Några av deltagarna valde att ta en liten tupplur, trötta efter alla timmarna utsatta för starkt solsken och hög värme, medan andra valde att dricka en kall öl i Dannegårdens lummiga trädgård. Tillsammans med Anita och Ola från Bjärred valde vi att ta en promenad i stan, som jag inte kände så väl till. Det visade sig att det faktiskt finns en hel del mysiga miljöer, som jag nog, av någon anledning, inte hade förväntat mig. 

                                                            En s k Remjohan från 50-talet.

                     Många barn arbetade i fabriken, då man slutade skolan redan efter sjätte klass.

Efter en halvtimmes flanerande kom vi fram till torget där Trelleborgs muséum är beläget. Redan i uppropet hade Thomas i sitt mail tipsat om att ett besök på muséet skulle vara en god idé. Det är kanske inte så väldigt stort, men precis lagom för en timmes besök, där man då hinner ta till sig det mesta. Här fanns både retro- och riktigt gamla grejer att beskåda. Och, naturligtvis fanns det en hel del information om Trelleborgs Gummifabrik och hur det var att arbeta där förr i världen.

                                                                        Förrätten intas.

Nu var det dags att promenera tillbaka till Dannegården för att hinna duscha och göra sig iordning till kvällens begivenheter. Grillbuffe´n omfattade varianter av korv, kyckling och någon form av grillat kött. Det sistnämnda var dock ingen hit, eftersom det inte var genomstekt och samtidigt senigt. Kanske ren otur att jag råkade få en sådan bit, men då jag är en verklig korvälskare var det inget stort problem för mig.

                                        Kollar så att ingen glömt sätta upp suffletten för natten.

Efterhand som det ätits upp vid borden i de olika rummen, förflyttade sig de flesta ut i trädgården, där minglandet kunde fortsätta. Det gjorde det också, både länge och väl, men vid elvatiden på kvällen bröt de flesta upp och drog sig tillbaka till sina rum. Det lär inte ha varit svårt för de flesta att somna, då många timmars vistelse i 30-graders värme är ganska påfrestande både för kropp och skäl.

                                                                        Uppbrottet...

                                                                ...och ett ord på vägen.

Utvilade och hungriga vaknade vi upp vid åttatiden och gick därför ner till frukostmatsalen så snart vi kunde. Med tanke på det fina vädret så föredrag nästan alla att äta sin frukost under bar himmel i trädgården. Det blev fortsatt pratande om framtida utflykter och ev kommande års- och höstmöten. Allt beror ju på hur det här med Covid-19 kommer att utvecklas fortsättningsvis. Inte bara här i Sverige utan också internationellt.

                                                                        Hemma igen!

Några timmar senare började folk packa sina bilar och var redo för hemfärd. Efter en händelselös, men mycket behaglig resa norrut i lagom takt, tog vi avsked av Anita och Ola i Bjärred. Efter ytterligare 15 minuter var vi själva hemma i Lödde. Nu hade jag god tid på mig åtgärda Mr Brum efter körning, innan jag kunde tillbringa resten av efermiddagen med att titta på golf på TV.

Borta bra men hemma bäst!

Morgantur till slott och byar på Kullahalvön

Fjorton Morgans gillade vädret - 2020-08-01

Carl-Gustav Bengtsson och hans hustru Barbo, boende på en gård som heter Kullenbergstorp, är relativt nya i Morgangemenskapen. Det uppskattades säkert därför extra mycket att de tagit initiativet till en väldigt trevlig utflykt på Kullahalvön.

                       

                                             Alla våra Morgans parkerade framför slottet.        

Det hela började på Kullagunnarstorps slott. Carl-Gustaf känner Gustaf Trolle, som äger slottet och blivit erbjuden att vi alla kunde köra in på det privata området och parkera framför huvudingången till slottet.

Eftersom det var grusväg upp till slottet, vilket är en plåga för vår bilar, så blev det också en del damm inne i sittbrunnen. Smällar man får ta!

            

                                            Gustaf och hans fru på trappan till slottet.

När väl alla parkerat sina bilar i en stor halvcirkel, så hälsade Gustaf Trolle och hans hustru oss välkomna till slottet. Han började med att berätta lite om slottets historia och fortsatte med att berätta hur han blev slottsherre. När han var 18 år var hans plan egentligen att värva sig och bli officer. Men, ödet ville annat, när en av hans mostrar avlider och han får ärva slottet efter henne så blir han slottsherre i stället för militär.

Han har nu varit ägare till slottet i femtio år.

                                    

                                                    Baksidan på Kullagunnarstorps slott.

                                                          Fin plats för kontemplation.

Efter det att Gustaf Trolle hälsat oss välkomna fick alla möjlighet att ströva omkring i den omfattande slottsparken. Bakom slottet fanns en, uteplats låter ynkligt i detta sammanhang, men i alla fall ett ställe med sittgrupper, parasoller och en pool. Här kunde paret och deras ev gäster njuta av utsikten över ett betagande Öresund när de samspråkade, kanske om jordbruks- och samhällsfrågor.

             Här hade det nog varit intressant att göra ett besök för en gammal radioamatör som mig.

                                                Tid att inta den medhavda lunchen.

När alla sett sig mätta på de vackra omgivningarna, var det dags för uppsittning i våra fordon igen. Från slottsparken körde vi nu vidare ner genom den pittoreska byn Domsten för att därifrån köra ut på riksväg 110 i riktning mot Helsingborg. Efter bara någon kilometer vänder vi av från vägen för att göra ett besök på Beredskapsmuseet, som finna i närheten av Döshult. Här kunde de som ville besöka museet, där det finns mycket intressant att se. Eftersom stoppet bara var en timme valde de flesta bara att äta sin lunch och att mingla lite med "nya" bekantskaper, som deltog i träffen. Ett separat besök kommer jag nog att göra inom kort, när jag har gott om tid på mig.

 

                                        På väg genom Viken på den smala vägen längs havet.

Efter lunchuppehållet drog den 14 bilar långa Morgankaravanen åter ut på vägarna. Från Beredskapsmuseet gick färden vidare genom Döshult och till Viken, där vi passerade den av turister fullpackade hamnen och körde längs sjösidan vidare mot Höganäs. 

                                    Här var det inte något folk varför vi kunde gasa på lite mer.

                                                Idylliskt så det räcker och blir över.

Från Viken fortsatte sedan den långsamtkörande karavanen längs havet, om möjlighet fanns, genom Höganäs, Strandbaden och Lerberget ända upp till Krapperups Slott, där vi svängde in på smala, natursköna vägar, i riktning mot bl a Ingelsträde.

                                                                    Finbilsparkering!

Efter ett antal mil på vägar, som ingen av oss ville skulle ta slut, närmade vi oss dagens slutmål, Kullenbergstorp. En gräsmatta, stor som en fotbollsplan, hade reserverats som uppställningsplats för våra bilar. I gården huserar nämligen Carl-Gustav och Barbro, som generöst hade ställt i ordning för gemensam grillning i sin magnifika trädgård.

                                        Uppdukat strikt efter reglerna om social distansering.

Den här trevliga dagen avslutades med att alla packade upp sina mer ellr mindre fantasifulla råvaror och flockades kring de tre förvärmda grillarna. Med senap och ketchup lite varstans fortsatte de livliga samtalen om många saker, inte minst om Morgans och dess förträfflighet. Efter några timmar i denna trevliga samvaro kröp lördagskvällen allt närmare och de flesta kände att det var dags att dra sig tillbaka.

Eva och jag embarkerade därför Mr Brum och körde i fridfullt takt mot hemmet och sydligare nejder.

Tack Barbro och Carl-Gustav för en trevlig dag!