På kunglig mark.

 Sofiero är fint även på vintern - 2021-01-31

Det har nästan blivit en rutin för oss att ta en längre promenad på helgerna, nu när golfspel inte är att tänka på. Vi har, trots snö på banan, ibland träffat Kirsten och Bertil på Vasatorp där vi både promenerat och fikat med medhavt kaffe och fikabröd. Och, till och med kokat korv i vårt trangiakök.

                                                Kirsten och Eva fick vara packåsnor idag.

Lite långrandigt blir det i längden att knalla runt på samma ställe och nya utflyktsmål har därför valts på senare tid. Idag besökte vi, med laddade ryggsäckar, Sofiero slottsträdgård, som i alla fall jag aldrig utforskat ordentligt. Senaste besöket här var för några år sedan då vi var och tittade på den årliga bilutställningen, Sofiero Classic.

                                                                Det tog henne femton år.

Vem som anlagt trädgården hade jag själv ingen aning om, men känner ju till att vår tidigare kung, Gustav VI, var väldigt intresserad, inte minst av rhododendron. När vi gått en stund upptäckte jag en skylt där det framgick att det var kronprinsessan Margareta, Gustav VI:s första hustru, som anlagt trädgården.

                            Här har vår nuvarande kung och hans systrar lekt när de var barn.

När det är Sofiero Classic, som brukar arrangeras i slutet av juni, är hela den här gräsmattan framför slottet full med bilar. Varje år har man ett tema för utställningen, typ Ferraribilar, sportbilar, eller något annat och fordonen för dessa teman visas alltid upp här framför slottet.

                Eva och Kirsten, som båda arbetat med barn, kallade dessa för rhododendrondagis.

När vi lämnade huvudstråket kom vi upp till ett område där man driver upp rhododendron och andra växter, både utomhus och i växthus. I fler drivbänkar fanns rhododendron i olika tillväxtstader, för senare utsättning någonstans i parken.

            Påminner om motsvarande park i Ängelholm hembygdspark, som dock är mycket större.

Vi lämnade "plantskolan" och gick vidare på en stig in i skogen. Här dög plötsligt sagoskogen upp. Den anlades så sent som 2016 och var en present från Helsingborgs stad till prins Oscar, som fick titeln Hertigen av Skåne när han döptes.

                                    Här ser man verkligen hur när det är till vårt grannland.

Härifrån bar det neråt och efter en stund var vi ända nere vid kanten av Öresund. Även här fanns en stor gräsplan där vår kung har härjat omkring när han var liten.

                                            Kändes ibland som att vandra i urskogen.

Nu var vi så långt nere på ägorna som vi kunde komma. När vi gick därifrån valde vi smala stigar, som slingrade sig genom ett område med brusande bäckar och tät växtlighet. Borde vara spännande för barnfamiljer att låta barnen utforska detta. Lite här och var fanns skyltar som berättade om vilken typ av buskar och träd som växte där. Rhododendron fanns det förstås lite överallt.

                   Tänk att vakna i sitt sovrum där med en underbar utsikt över sundet och Danmark.

Nu hade vi gått runt i den stora parken en bra stund och när vi kom ut på lite bredare stigar så såg vi att vi började närma oss slottet igen, nu från baksidan. Som framgår av bilden så finns det på baksidan av slotten en glasveranda. Den ingår nu som en del av restaurangen och har naturligtvis byggts till på senare tid.

                                                        Här fikade vi med solsken i blick.

Trots att det varje julhelg erbjuds julbord här, till ganska saftigt pris, så var dock inte restaurangen öppen när vi var här. Det var vi ganska medvetna om varför vi också hade med oss egen fika, som dessutom var mycket billigare än det skulle varit i restaurangen. Precis nedanför glasverandan fanns några bänkar där vi kunde inta vår lilla måltid, på behörigt avstånd från varandra.

                                                                En liten orädd rödhake.

En som däremot inte höll avstånd var en påträngande liten gynnare som vi skämde bort med en och annan smula av våra mackor.

Kaffet var slut och smörgåsar och kakor var uppätna, så det var lika bra att vandra tillbaka till bilarna och återvända var och en till sist.

En fin dag i soligt väder!

Ett tråkigt besked.

 Min amatörradiokompis, SM7BHH, har blivit silent key - 2021-01-25

Enoch Walther, som han hette, gick bort för en dryg vecka sedan, den 15:e januari, knappt en månad innan han skulle fylla 93 år. 

                                                                    Enochs QTH i Hörby.

Min första kontakt med Enoch hade jag i slutet på 70-talet, förmodligen på 80-metersbandet. Han hade varit radioamatör sedan någon gång på 60-talet och var en erfaren radioamatör, medan jag nyligen fått min licens. På den tiden var jag tvungen att använda mig av morsetelegrafi ett helt år innan jag fick tillstånd att börja prata i en mikrofon. Därför tror jag att vårt första QSO (radiokontakt) skedde just på telegrafi. Som radioamatör skulle, eller borde, varje kontakt på radion verifieras med ett QSL-kort, där tidpunkt,  trafiksätt, ev utrustning, och QTH (var man bodde eller befann sig) skulle anges. Själv var jag som ny amatör väldigt "keen" på att få QSL-kort från mina kontakter och varje månad var det lika spännande att åka till radioklubben och där hämta upp de ev kort som skickats dit och som var till mig. Något QSL-kort, som bekräftade vår första radiokontakt, fick jag emellertid inte från Enoch, något jag alltid retade honom för när vi träffades eller pratades vid.

                      Enochs shack (det rum där en amatör har alla sin radioapparater och annat).

Enoch var en väldigt aktiv radioamatör, inte minst sedan han blev änkling för ett tiotal år sedan. Han var aktiv på alla de frekvenser som vi radioamatörer får använda och även på de flest trafiksätten. Han plockade ner väderkartor, körde både VHF och UHF, använde både telegrafi, telefoni och radio teletype (RTTY) och lyssnade på satelliter, men främst var han, precis som jag, en hängiven DX-are. Det senare betyder att man skulle försöka få så många godkända (QSL-kort krävdes) kontakter med så många som möjligt (helst alla) av de cirka 350 länder som fanns i amatörradiovärlden, på så många frekvenser/band som möjligt.

                                                Alla deltagare fick varje år ett diplom.

Amatörradiohobbyn är väldigt bred och väldigt spännande. Att jag fastnade för DX berodde på att jag, som humanist och i mina egna ögen teknisk idiot, tyckte det var helt fantastiskt att jag, med hjälp av en tråd i luften, kunde sitta och diskutera livet med en likasinnad i USA, Japan eller någon annastans i världen. Än idag kan jag egentligen inte förstå att det verkligen går. Men, alla är inte intresserade av att jaga länder, eller att sitta och prata med helt okända personer runt om i världen. I ställer bygger de saker, sändare, mottagare, antenner och slutsteg (förstärkare). För att öka intresset för radiokörande, även bland de gamla rävarna, som var lite blace när jag berättade att jag kört min första kontakt med t ex Australien, så var vi ett gäng i Sverige och en svensk i Canada, som startade en årlig tävling, som kallades Årskampen.

                                En stolt och glad Enoch tar emot trofén av Janne, SM5DJZ.

Detta satte igång en intensiv jakt på DX. Syftet var att få kontakt med så många länder som möjligt, både månadsvis och årsvis. Varje månad skickades det ut en lägesrapport i form av en liten bulletin i pdf-format, som lätt gick att distribuera till alla deltagarna via nätet. Den radioamatör, som varje år haft kontakt med flest länder fick också förvalta det åtråvärda vandringspriset under nästkommande år. Detta var höjden av stolthet för den årliga vinnaren, då de som deltog i den här tävlingen alla var mycket garvade radiooperatörer. När vi kört tävlingen ett antal år, och tyckte att det fick räcka, så fick den amatör, som vunnit flest antal år, behålla den åtråvärda trofén. Och, vem var det som blev den lycklige om inte Enoch! Vid det här tillfället hade vi samlats flera stycken i DX-gänget hos Enoch. Hans värste konkurrent under åren hade varit Jan Hallenberg, SM5DJZ, som också fick hedersuppdraget att överlämna trofén till Enoch. Janne, som tråkigt nog också gick bort för några år sedan, var en av sveriges mest kända DX-are, som deltagit i många s k DX-peditoner både från Asien, Afrika och Amerika. Det var också Janne, som var min mentor inom hobbyn, som han introducerade mig i när vi gjorde lumpen tillsamman som signalister på P6 i Kristianstad.

                                                    Antennarbete hemma hos Enoch.

För att kunna bli framgångsrik när det gäller DX-körande, så behövs det inte bara en bra radiostation. Det behövs också antenner, som egentligen är ännu viktigare än själva radiostationen. Man kan ha den dyraste och mest exklusiva radio och det starkaste slutsteg som finns, men har du inte bra eller åtminstone hyfsade antenner är det väldigt svårt att hävda sig. Antenner hade Enoch gott om. Precis som de flesta av oss hade han ett 18 meter högt versatower, som i toppen huserade ett flertal riktantenner, som det gick att vrida på inifrån shacket. När det blir något strul med antennerna och masten måste fällas, så brukar man få hjälp av ett antal radiokompisar, då det nästan inte går att fixa felen på egen hand.

            Göran, SM7DLK, står beredd att avlösa Enoch i samband med upphissningen av masten.

Nu var ju Enoch både smart och tekniskt bevandrad, så hissa ner och fälla sin huvudmast, kanske när det varnats för storm eller för att åtgärda något mindre fel, det klarade han lätt själv, inte minst med hjälp av en borrmaskin, som han med hjälp av något annat kunde använda när han hissade ner sitt torn. Men när det skulle upp igen var det dock handkraft som gällde. Och, det var ett tungt arbete för en 50-åring och förmodligen inte lättare för en 80-åring.

                                        Ett stående inslag vi mina möten med Enoch.

Under åren har vi haft många besök hos Enoch i Hörby. Ibland var det bara jag men ibland var vi flera stycken. Det var många som kom och hälsa på Enoch, mest radioamatörer, som det finns flera av i Hörby, men också gamla kolleger från mejeriet, där Enoch var ostmästare och mejerist. Både Enoch och jag var förtjusta i princessbakelser, så när jag kom det så hade antingen han eller jag skaffat denna ingrediens till vår fikastund.

                                                                            R.I.P Enoch

Nu blir det tyvärr inte några fler fikastunder eller antennarbete tillsammans med Enoch. Både han och hans radioröst eller telegrafisignal kommer att lämna ett stort tomrum värden över. Vi hoppas han kommer att återse sin kära Inga i himlen. För där kommer han med all säkerhet att hamna.

Ännu en signal har tystnat!

Plötsligt ett himlafenomen.

 Juldagen levererade en oväntad sol på himlen - 2020-12-25

Efter det att ett tungt grått täcke legat över oss under lång tid, så blir man faktiskt både förvånad och glad när man upptäcker att det trots allt finns en sol, där ovanför.

                                    Skansvägen löper längs vattnet ända fram till hamnen.

Visserligen är Eva och jag ute och promenerar varje dag, oavsett hur vädret är, men det är ju ganska mycket enklare att komma över sin bekvämlighetströskel när det är hyfsat väder. Vi bestämde oss därför att istället för att knalla runt här uppe i byn, så skulle vi ta en promenad  nere i Barsebäckshamn.

                                            Huset ligger med helt fri sikt ut över Öresund.

                                            Utsikten från huset på andra sidan skansvägen.

Ganska ofta är vi här nere, men då nästan alltid när vi tar en tur i vår Morgan. På skansvägen ligger också ett gammalt fint hus med snickarglädje. Varje gång vi passerar det säger alltid Eva att det vore ett utmärkt ställe att driva ett café i trädgården under sommarmånaderna.

                                            Ingen trängsel i hamnen, men båtar fanns det.

Vår promenad fortätter på skansvägen i nordlig riktning. Snart är vi framme vid hamnen och ser att det fortfarande finns båtar i vattnet. Det är nog fiskare, som med all säkerhet fiskar året runt. Ibland finns det också möjlighet att köpa fisk direkt från båtarna när fiskarna kommer tillbaka till hamnen efter att ha vittjat sina nät.

                                                                        Stämningsfullt.

Ute på stenarna, nära stranden med Öreundsbron i bakgrunden, samsas "ålakråkorna" med svanarna om utrymmet.

                                                                Julpyntad trädgård.

                                  En sten bland alla de andra, men tydligen inte vilken som helst.

Efter att ha promenerat från den sydligaste delen av byn så långt vi kan komma i byn i norr, vänder vi och går en annan väg tillbaka längst till söder igen. Byn är faktiskt ganska långsträckt och trots vi varit här många gånger upptäcker vi ändå nya hus och platser, som vi inte noterat tidigare.

                                                            Ingen dålig villa, eller hur?

När vi knallat runt tillräckligt länge upptäckte Eva att vi passerat de 10000 steg, som är ett absolut minimum som hon ska gå varje dag. När vi var där ute på sydspetsen av byn, så tyckte hon därför att vi kunde ta oss upp till parkeringsplatsen igen och inleda hemfärden. Härute, bara ett femtiotal meter från vattnet, ligger en förmodligen ganska nybyggd kåk i det större formatet.

                                                               Imponerande byggnader!

Visserligen så var det inte bara vatten och natur, som fanns i den stora villans utsikt, för än så länge ligger Barsebäcksverket kvar. Men, om jag förstått det rätt så är det bara en tidsfråga innan det ska jämnas med marken.

Vår juldagspromenad var till ända och strax var vi hemma i värmen framför brasan igen.

En skön promenad i vackert väder och vackra omgivningar!

Ännu en dag på golfbanan.

 Kändes lite naket att gå där utan klubbor - 2020-12-05

Det var bokat en starttid på Alle´banan vid lunchtid i lördags. På fredagskvällen ringer emellertid Bertil och berättar att varken han eller Kirsten var sugna på spel eftersom väderutsikterna varnade för både lite regn och hårda vindar.

                                                        Viktigt att välja RÄTT korv!

Men, att tillbringa ytterligare en dag inomhus i avsaknaden av social kontakt kom inte på fråga. Vi bestämde därför att träffas på Vasatorp för en promenad och efterföljande fika. På mitt förslag lovade Eva och jag att ta med oss vårt Trangiakök (tydligen årets julklapp) som vi brukar ha med oss på våra Morganträffar, och bjuda alla på varm korv och bröd. Ett förslag som uppskattades av alla! Dagens första åtgärd blev därför att inhandla korv, vilket inte var helt lätt med tanke på Bertils mycket bestämda åsikter när det val av korvleverantör. Han accepterar nästan bara korv från Per i Viken, men förmodligen gillar han också dylik produkt från SP-Chark, som i mina ögon håller samma höga kvalitet.

                                                                I stort sett helt öde.

Bertil och Kirsten brukar alltid komma först när vi ska träffas på klubben, men när vi anlände idag så var det helt tomt. Efter att ha väntat en kvart kom Jessika och Olof, som visste att vi skulle ta en promenad och ville gärna följa med. Till slut kom även Kirsten och Bertil och vi kunde ge oss iväg.

                                    Dammen, som ibland ställer till problem vid utslagen.

                                        Luftning är viktigt för att få en fin bana till våren.

Båda våra 18-hålsbanor är stängda för säsongen, så det var ingen risk att vi skulle störa några golfspelare på vår promenad. Vi gick ner mot första tee på Classic Course. Det händer mycket på banan även när den är stängd. Så har man till exempel asfalterat gångarna ner till både ettans och tians tee. När vi gick ut på ettans fairway såg det ut som om tusentals måsar haft magroblem över hela ytan, men det visade sig att man luftat fairway med en hålningsmaskin.

                                        Bertil, Kirsten, Jessika, Eva och Olof ser alla glada ut.

Det blev inte det utlovade dåliga vädret. Istället var det i princip vindstilla, samtidigt som solen bröt igenom molnen. När vi promenerade mot green på det långa par femhålet kunde vi konstatera att vi faktiskt ångrade att vi inte tog vår klubbor med oss.

                                            Damerna gick i sin egen takt och vi andra i vår.

Under promenaden så gick vi på gångar och vägar, som vi normalt inte använder när vi spelar golf. Dessa sträckor används i stället av banpersonalen när de far fram med sina maskiner. Det är en helt annorlunda upplevelse att upptäcka hålen från dessa ovanliga vinklar, vilket för mig med dåligt lokalsinne, ledde till att jag inte visste var på banan vi befann oss redan efter någon kilometer.

                                                                Entusiater finns alltid.

Efter en dryg timme och 4,5 kilometer, var vi tillbaka vid klubbhuset igen. Vid entrén till den gamla receptionen fanns ett bord och sex stolar under tak, som vi passade på att ockupera. Det var fortfarande ganska dött och de enda levande varelser vi upptäckte var några, förmodligen golfsugna nördar, som stod och slog bollar på driving rangen.

                                       Eva är duktig på sådant här. Hon har varit Mulleledare!

Nu var det dags för belöning i form av något att äta. Jag gick ut till bilen och hämtade ryggsäcken där både trangiakök, korv, bröd, senap och varm choklad fanns. I vår familj är det Eva som sköter farliga saker som tändvätskor och annat explosivt. Hon har ju trots allt läst både fysik och kemi på gymnasiet medan min egen bakgrund mer varit inriktad på övergripande, världsliga frågor. 

                                            Varför smakar varm korv alltid bäst utomhus?

Efter en stunds småprat så var äntligen korvarna varma och i rättvisans namn fanns det två korvar till varje person. Det fick räcka! När det varma var uppätet överraskar Bertil, till allas belåtenhet, med att ta fram en påse som innehöll ett antal kaloririka wienerberöd.

Så, när allt var uppätet och nerpackat var det dags att skiljas och åka tillbaka hem, efter en lagom liten lördagsaktivitet, där vi både fått motion, haft socialt umgänge och ätit en enkel lunch.

Det behöver inte vara svårare!

Nya vapen i bagarna.

 Driver till Eva samt spoon och putter till mig 2020-11-10

Efter vår hemkomst från Portugal, precis i samband med coronautbrottet, kunde jag konstatera att min driver brutits i transporten. Den var i princip helt ny och jag lämnade in den till Dormy i Helsingborg för att få den återställd med ett nytt skaft. Et nytt skaft skulle kosta nästan 1600:- och jag fick då frågan om jag istället ville ha en splitter ny driver, av föregående års modell, för bara ytterligare 600:- extra. Så fick det bli, så sedan i mars finns det därför en helt ny Cobradriver i min bag.

                                                            Callaway Rouge heter de.

Under vistelsen i Portugal, spelade jag ibland med en kille som bytt till nya järn ganska nyligen. Eftersom min egen starka uppfattning är att det är den som håller i klubborna och inte åldern på klubborna det handlar om, så frågade jag honom om han märkt någon skillnad till det bättre. "Definitivt" svarade han, "de går både längre och rakare än mina gamla klubbor". Efter att ha funderat några dagar på vad killen i Portugal sagt, åkte jag återigen upp till Dormy och tog med mig några av mina järnklubbor. Jag fick där prova att slå med järnklubbor från flera olika tillverkare och med hjälp av Trackman, som visar både bollflykt och längd mm, på en bildskärm, kunde jag konstatera att de nya klubborna gick 5 till 20 meter längre än mina 12 år gamla järnklubbor, naturligtvis beroende på hur ren bollträffen var. Då jag definitivt inte är någon longhitter så betyder lite extra längd väldigt mycket för mig. Naturligtvis slog jag till och köpte ett set nya järn, vilket jag inte ångrar.

                           Här finns nästan allt en golfare kan önska sig, utom kanske en bra swing.

För några veckor sedan var Eva och jag i Helsingborg och jag föreslog att vi skulle åka upp till Dormy och titta lite. Där finns ju inte bara klubbor utan också kläder, vilket innebär att Eva inte är nödbedd för att göra ett besök.

                                                                Eva testar drivers i simulatorn.

Efter det att hon noggrannt gått igenom utbudet av kläder så förflyttade vi oss så småningom till avdelningen för klubbor. Evas driver tror jag hon skaffade samtidigt som jag köpte mina tidigare järnklubbor, d v s för cirka 12 år sedan. På den här tiden har det hänt en hel del med utvecklingen av både klubbhuvud och skaft. Jag föreslog därför att hon skulle testa några drivers och med hjälp av Trackman se hur längd och riktning såg ut i jämförelse med hennes nuvarande klubba. Det tog inte lång tid innan hon upptäckte att den Callaway Mavrikdriver hon testade, gick både längre och rakare än den gamla, när väl Hampus på Dormy hade ställt in loft och lite draw på klubbhuvudet.

                                                        En ny klubba i bagen är alltid kul!

                                                Grått, vått och trist, men nog kul ändå.

Det var ingen tvekan att hon skulle beställa en sådan här tingest. Leveranstiden var en dryg vecka och när vi väl hämtat och BETALT den, så dröjde det inte många dagar innan det var dags att prova den på banan. OK, förutsättningarna var inte de bästa eftersom det var kyligt, grått och väldigt vått i marken, varför hon inte fick en meter rull efter nerslaget. Men hon var nöjd, inte minst med att hennes tidigare tendens att slå bollarna lite åt höger nu till största delen försvunnit.

                                                                    En sådan blev det!

När vi var och hämtade hennes klubba drogs jag åter mot avdelningen för putters. Min nuvarande är en ganska gammal PING-putter, som jag puttat så där med. Den har känts lite för lätt i klubbhuvudet och eftersom jag numera, efter att ha drabbats av s k yips, använder penngreppet, blir tillslaget ofta för löst. Jag hade noterat, redan vid tidigare besök, att man hade rea på Odesseyputters, så jag tyckte att jag var värd en sådan, nu när Eva köpt ny driver. Lite rättvisa får det vara! Efter att ha spelat några ronder med den nya puttern är jag väldigt nöjd. Den känns, på grund av sin tyngd, betydligt stabilare än min lite mindre Pingputter, så det var förhoppningsvis väl investerade pengar.

                       Ja, den här banan får jag nog bara spela i en simulator, med riktningen var bra.

                                    Och, så var även träffbilden, ingen större spridning i sidled.

För att vara ärlig så var mitt första halvår med min Cobradriver ingen dans på rosor. Bollarna kunde gå hur som helst, högt rakt fram, kort hook till vänster, låga slicar åt höger etc etc. Den blev därför också ganska styvmoderligt behandlad i början av vårt förhållande och fick endast ett par chanser per runda och då på hål där fairway var som ett flygfält och där det inte förkom några hinder i form av bunkrar eller vatten. Istället slog jag nästan alla mina utslag med min spoon, som också den är omkring 12 år gammal. Den känner jag mig trygg med, men saknar naturligtvis den extra längd som en hyfsat träffad driver ger. Skulle en ny spoon också kunna generera lite mer längd, inte bara gällande utslagen utan även för transportslagen, främst på par femhålen? För att få veta så var det dags att åka till Hampus på Dormy igen. Här fick jag prova Callaways Mavrik fairwaytrea med två olika skaft, regular resp. seniorskaft. Det är slag med klubba med seniorskaft som syns på bilderna ovan. Och, precis som när det gällde järnklubborna i våras, fick jag 10-20 meter extra med den nya klubban.

                                        Det här är Hampus, som hjälper oss välja rätt utrustning.

Och, det här är Trackman som visar hur vi träffar bollen, hur långt den går, riktning och mycket mer.

När en av mina golfkompisar, Bertil, och jag provar klubbor på Dormy, har vi vant oss vid att få hjälp av Hampus. Han byter skaft, klubbhuvuden och korrigerar vinklar och loft så det står härliga till. Varje gång vi stegar in genom dörren på Dormy tänker han nog "Kommer dom nu igen!" Men, han är alltid vänlig, hjälpsam och tålmodig och vi lyssnar noga på vad han har att säga och vilka råd han ger oss. Han har +1 i hcp och vet mycket om vilken typ av utrustning som passar för folk i olika åldrar och med olika förutsättningar.

                                                                    Min nya spoon!

Det ena ledde till det andra och nu har både Eva, jag och Bertil en eller flera Callaway Mavrikklubbor i våra bagar och är mycket sugna på att testa dem på banan. Helst hade vi sett att vi var i Spanien eller Portugal, där vi kunnat gå lätt klädda och även fått lite rull på torra, välklippta faiways, men sådant är ju tyvärr uteslutet för närvarande.

Man behöver lite uppmuntran i dessa dystra tider!