Inte bara golf och Morgankörande!

 Ibland finns det även några måsten - 2022-05-21

Det här med trädgård har nog aldrig varit någon större passion för mig. Och, även om Eva föredrar att tillbringa mycket tid på golfbanan, så är hon dock ganska intresserad av blommor och att odla olika saker i våra pallkragar. När vår trädgård väl kommit i ordning framåt senvåren, så är det självklart att jag uppskattar den jag oxo. Det är bara vägen dit som kan vara lite jobbig.

                                                        Klippo anses vara ett bra fabrikat.

Under många år klippte jag gräset med en handjagare. Det var egentligen inget större jobb eftersom vår gräsmatta inte är speciellt stor. Men, så fick vi överta en bensindriven apparat av märket Klippo av vår dotter och svärson, som tyckte den var för smal för deras behov. För vår del är den hur lagom som helst. När jag väl får igång den! Den är med andra ord inte precis lättstartad, framförallt inte när den ska användas första gången för säsongen. Trots att jag följer startinstruktionerna till punkt och pricka så vägrar den envist att starta. Detta trots en fullständig service hos Granngården förra året. Medveten om detta tar jag alltid med mig en liten pall och en tändstiftsnyckel ut i trädgården, när jag ger mig i kast med min Klippo. 

                                                            Rätt nöjd, när jag klippt färdigt.

Efter att, under minst en halv timme, kämpat med dragsnöret, fyllt bensin ända upp och kollat tändstiftet ett antal gånger, så startar den emellertid alltid till slut, dock efter många svordomar och en hög grad av irritation. I år har jag också haft lite flyt med vädret, för samma dag jag gödslade gräsmattan med hönsgödsel, så regnade det i flera dagar efter det, precis som på beställning. Därför lär nog Mr Klippo få jobba lite oftare än vanligt framöver.

                                                Ser kanske konstigt ut, men vi får lita på Jonas.

Att klippa gräsmattan är mitt jobb och en av de få saker jag förstår hur det ska göras i trädgården. När det gäller resten av vårens trädgårdsjobb brukar jag underkasta mig Evas arbetsplanering. Okej, potatisen brukar jag klara av att sätta själv, men i år hade vår son Jonas, när vi inte var hemma, varit och lagt halm över hela vårt lilla potatisland, innan potatisen var satta. Så istället för att gräva en fåra att sätta potatisen i, så grävde vi istället ner varje potatis för sig i ett hål. Sedan lade vi halmen över alltihop, vilket enligt Jonas, gör att fukten blir kvar i jorden. Allt är värt att prova eftersom förra årets potatisodling var rena rama katastrofen, trots att vi brukar få fina "päror,"när de väl kommer upp. Den sort vi lyckats bäst med heter Rocket, som är fast och ganska tidig.

                                                    Här ska det förhoppningsvis bli dill.

                                                                            Fågelsäkert.

Sedan var det dags för Evas avdelning. Hon hade inhandlat ett antal fröpåsar och började med att fylla  jord i några av pallkragarna. I en av dem sådde hon sedan dill, som hon brukar lyckas ganska bra med. Och, för att fåglarna inte ska äta upp fröerna, så hade hon investerat i ett litet tält, som med hjälp av några plastbyglar, kunde monteras över pallkragen.

                                                Förhoppningsvis fågelsäkert även här.

En annan sak vi försökte med förra året var blåbär. Det blev inte något med det. Här kan vi inte skylla på några fåglar, för det kom inte fram ett endaste bär. I år verkar det dock se lite mer lovande ut eftersom de blommar. Som framgår av bilden har vi, för barnbarnens skull, satt korkar på varje stålpinne för att de inte ska kunna skada sig.

                                                Den vänstra är säker för råkor och kajor.

                                        Den här gynnaren och hela hans släkt är flitiga gäster.

Under hela senhösten och hela vintern har vi haft två fågelfröautomater hängande i ett träd. I den ena har vi skalade fröer av något slag och i den andre har vi jordnötter. Mycket populärt matställe har vi märkt, inte bara av småfåglar utan också av en hel familj ekorrar. Problemet är de stora råkorna. De kommer inte år fröerna, men behållaren med jordnötter hänger dom sig i och förstör gallret med sina stora näbbar. Plus att de för ett himla liv, som sätter igång så snart det ljusnar. Nu har vi kommit på att plocka in just nötterna på nätterna, så att vi inte behöver väckas av deras högljudda kraxande.

                                      Här ska det växa massor av tomater och gurka hoppas vi.

Det finns en hel del grönsaker, som det skulle vara kul att prova att odla, till exempel sparris, som vår granne gör med stor framgång, eller brysselkål som jag är väldigt förtjust i. Men, jag har hört att inte minst brysselkål ska vara svårt och ofta drar till sig insekter som äter upp kålen. Några säkra kort finns det dock. Tomater och gurka har Eva nämligen lyckats över förväntan med och som hon odlar i vårt lilla växthus.

                                                                Nu är det bara resten kvar.

När nu en hel del av våra staplande försök med grönsaksodling är klart, så återstår det emellertid en del kvar att göra innan trädgården är klar för sommaren. Alla trädgårdsmöblerna ska ut, monteras och tvättas av. Sedan ska Eva fixa nytt tak och nya sidoskynken till vår illa paviljong. När sedan allt är klart kan vi nöja oss med att vattna lite då och då och se alla våra grönsaker växa tills vi kan äta dem.

Så är det!

Morganklubbens vårmönstring i MOG South

Efterlängtad återträff med nya och gamla medlemmar 

på Sturup Airport Hotell- 2022-04-29/30

Våren har verkligen låtit vänta på sig. Och, även om många dagar varit molnfria, så har temperaturerna varje dag varit så låga att jag ibland fått skrapa rutorna på bruksbilen (som alltid får stå utomhus) tidiga morgnar. Men, oacsett väder, den första april ställer jag varje år på vår Morgan. Eftersom den är från 2004 går någon veteranbilsförsäkring, än så länge, inte att teckna, varför jag sparar ett antal hundralappar varje år genom att ställa av den.

                                                Kenneth, Steve och Don redo att sätta igång.

Premiärturen gick bland annat ner till English Car Care, här i Löddeköpinge, för att beställa tid för min biannuella service. Så dagen innan vi skulle inleda resan till Sturup lämnades Mr Brum i Steves och grabbarnas vård.

                                            På väg, på lite omvägar, till Sturup Airport Hotell.

Vårens evenemang avlöpte från den 29 april till den 1:a maj. Vi valde att att anlända på fredagen för att delta under lördagens karavankörning och åka tillbaka hem samma kväll. Eva och jag är inte så bevandrade när det gäller vägar i det har området, men det är emellertid Louis och Gert Löfgren från Bjärred, som i sin +8:a därför fick ta täten på för oss okända vägar.

                Louis och Eva granskar någonting, men jag har bara ögon för min Princessbakelse.

                                    Efter kaffe och kaloribomber var det dags att åka vidare.

Vi lämnade Löddeköpinge vid tvåtiden på eftermiddagen och körde ner till Bjärred, där vi sammanstrålade med Lövgrens. Någon direkt planering hade vi inte gjort, förutom att vi skulle stanna någonstans på landet för att ta en fikapaus. Vismarlövs Café och Bagerstuga, ser ganska trist ut från utsidan, men intrycket förändras omedelbart när man kommer in i lokalerna. Under tiden vi bevistade etablissemanget anlände det minst en busslast med pensionärer, så stället verkar vara känt vida omkring.

                                                En från Helsingborg och en från Anderslöv.

                                                            Utomhusmingel i solskenet.

Sturup Airport Hotell låter kanske inte så spännande, men det överträffade våra förväntningar, både vad gäller service och mat. När vi anlände vid femtiden så fanns det endast två stycken Morgans på parkeringsplatsen. Det visade sig att endast sju av det totalt 24 anmälda ekipagen, skulle komma på fredagen medan resten skulle ansluta tidigt på lördagsmorgonen.

                                     Samling på hotellets baksida inför dagens karavankörning.

Till skillnad från de flesta andra arrangemang inom Morganklubben, där ofta en fast trerättersmeny ingår på kvällen, så hade vi här möjlighet att själva välja från en inte alltför oäven meny. Som jag nämnt tidigare var maten utmärkt och så även frukosten morgonen efter. Klockan tio var det meningen att våra 24 Morgans skulle åka iväg i en lång karavan, på slingrande vägar till några olika stoppställen.

                                                                       Så kan det se ut.

När man kör karavankörning gäller regeln att alltid håll koll på bakomvarande bil och inte den framför. När man korta stunder måste köra in på hårt trafikerade vägar är det lätt att det blir långa avstånd mellan bilarna och då måste man, när tar av från den stora vägen och in på en mindre, vänta in den bil man hade bakom sig. Annars kan bakomvarande bilar hamna precis var som helst. Men, det kan ju i och för sig vara spännande det också.

                                                  Det blev till att parkera i "grobakanten".

                                                            Ett eldorado för tweedälskare.

Under dagens Morgankörande, på slingrande vägar och i vackert vårväder, skulle vi besöka tre olika ställen. Det första var Hunden och Herden som ligger i utkanten av Sjöbo. Sista biten dit gick på grusväg, något som alla Morganägare avskyr att köra på. Men nöden har ingen lag och väl framme finns ett ställe som måste vara rena drömmen för alla anglofiler. I stort sett allt i butiken kom från UK. Ägaren berättade att de saluförde varumärken för både herrar och damer, som inte finns representerade i Sverige. Tweedkavajer, kepsar, skjortor, oljerockar, jaktkläder, skor och vildmarkskängor och till och med hundkläder fanns i ett brett och djupt sortiment att välja från. Här stannade vi en god stund och många av våra deltagare lämnade butiken med kassar fulla av varor. Till min stora förvåning kom min Eva, för en gångs skull, ut tomhänt från en butik.

                                                    Det blir inte mycket bättre än så här.

Efter att de flesta av oss fått köra ut på åkern för att vända våra Morgans 180 grader, så drog karavanen åter ut på de i princip helt folktomma småvägarna på väg mot nästa mål.

                                Till och med krögaren själv kom ut och beundrade våra fordon.

Efter att ha kört en ganska lång stund nådde vi vårt nästa mål, nämligen Rönås Byakrog, där vi skulle inta vår lunch. Visserligen är jag utrustad med ett ganska klent lokalsinne, men efter att kört, i mitt tycke, ganska långt, visade det sig emellertid att vi fortfarande befann oss i Sjöbo Kommun. Men, bortsett från detta så var den här lilla krogen känd för att varje fredag servera dansk fläskesteg. Och, sådant får man ju bara inte missa. När jag tittade på recensionerna om krogen på nätet, så fick man fem stjärnor av de gäster som varit där tidigare. Så det här stället kan faktiskt vara värt en omväg när ni är ute och kör era hobbybilar, inte minst på en fredag!

                                                Här parkerar vi utanför Johannamuseet.

Mätta och stinna försökte vi återigen krångla oss ner i våra bilar, vilket är nästan omöjligt att göra på ett elegant och nonchalant sätt. I täten för vår karavan körde Bengt Gerdsland i sin fourseater. Han bor i Sövde, känner väl till trakterna och hade letat fram de mest fantastiska vägar till våra Morgans att glida fram på. Nu körde vi än en gång ganska långt (det verkar nog längre än det egentligen, när när man kör på små krokiga vägar i låg hastighet) och kom efterhand fram till dagens mest spännande mål, nämligen Johannamuseet utanför Skurup. Museet öppnar officiellt inte för säsongen förrän den första maj, men man hade gjort ett undantag för Morganklubbens besök, vilket vi var tacksamma för.

                                                                            Manfred.

Museet skapades under lång tid av Manfred Almkvist, men öppnade inte förrän 1983. Museet är uppkallat efter "Johanna", en T-Ford från 1914 som Manfred köpte och renoverade 1952.

                        Bengt hälsar oss välkomna vid ett av tre positiv som finns på museet.

Idag drivs museet vidare av sonen Bengt och hans hustru Elisabeth. Vid vårt besök fick vi en privat visning av museet av Bengt. Museet, som innehåller utställningar från olika tidsepoker, omfattar bland annat leksaker, kläder, bilar, motorcyklar, maskiner och spel och mycket, väldigt mycket annat. Inte minst finns en av europas äldsta elbilar, en Slaby-Beringer från 1919, att titta på.

                                            Denna automat fanns med i Picassos äventyr.

Bengt berättade många historier både om sin far men även om Stålfarfar, som det finns en permanentutställning om på museet. Flera av sakerna som finns på museet har figurerat i ett antal filmer. Så till exempel lånade Hasse och Tage ofta rekvisita, både bilar och motorcyklar men också annat från museets samlingar. När automaten ovan hämtades var glasskylten sönder, men det lovade Hasse att fixa. Och, lurig som han alltid var så gjorde han det inte utan att lägga in ett litet fel. 

                                                                    Redo för nästa utflykt.

Här hade vi kunnat stannat hur länge som helst, för hela tiden hittade vi nya saker som vi passerat utan att se dem tidigare. Men vid femtiden var det dags att köra hemåt igen och vid halv sju kunde vi stalla in Mr Brum i garaget och sedan fira valborgsmässoafton i stillhet i hemmet.

Fina dagar, trevliga dagar!

Tillfällig golfpremiär.

 Det gäller att börja mjukt, nio hål räcker 2022-03-22

För två veckor sedan verkade det som om våren hade gjort sitt intåg. Och med det så var det också dags att ge oss ut på goflbanan och se om muskelminnet fanns kvar i kroppen.

                                                                Förväntansfulla medspelare.

Den enda banorna som är öppna på Vasatorp, vid den här tiden i år, är Allébanan och Västra nian. Eva, jag och en av våra golfkompisar Jörgen Kvant hade bokat starttid på Allébanan strax före lunch. Det var för en gångs skull mer eller mindre vindstilla och en sol som strålade under hela rundan gjorde att vi faktiskt fick lätta på klädseln efter några spelade hål.

                                                                Eva laddar på andra hålet.

Vi spelade på ordinarie greener, som dessutom var förvånansvärt snabba så tidigt på säsongen. Men istället för att slå ut från grästees var vi hänvisade till att göra våra utslag från mattor, som var utlagda lite framför de vanliga utslagsplatserna. Detta för att skydda våra tees innan gräset börjat växa ordentligt.

                                                    Ser ganska självsäker ut den där Kvant.

Utan att dra för stora växlar på vårt golfspel så kunde vi alla tre konstatera att det kändes ganska bra med både swing och bollträff, trots det nära fyra månader långa speluppehållet. Detta sagt, inte minst med tanke på ett otroligt fint, långt och rakt andraslag av Jörgen på det långa tredje hålet.

                                                Alltid lite nervöst att slå ut på detta hålet.

Allébanan håller för närvarande på att byggas ut från nio till tolv hål, vilket innebär att det fjärde hålet, som tidigare varit ett par fyrahål, det svåraste på banan, för närvarande spelas som ett ganska långt par trehål. Det femte hålet, också det ett par trehål är, även om det är ganska kort, trots det mentalt svårt. Anledningen är att det är vatten hela vägen mellan utslagsplatsen och greenen.

                                Till och med gässen verkade lite förvånade över att jag missade.

                                                Både Eva och Jörgen träffade green.

Så fort det finns vatten i spelriktningen så känner jag mig obekväm när jag ska slå mitt slag. Bunkrar är inte så kul det heller, men därifrån har jag trots allt en chans att komma därifrån. Men ett slag ner i vattnet är ett förlorat slag, en förlorad boll och också förenat med ett pliktslag då jag måste droppa en ny boll. Så naturligtvis träffade jag lite tunt med min järnsjua och bollen hamnade i vattnet cirka en halv meter kort om greenen. Surt så räven!

                                            Låg vinkel och motljus, lite häftigt tycker jag.

Med stoisk beslutsamhet gick jag emellertid med rak rygg bort till nästa tee och slog ut en bra drive. Men långt och rakt hjälper inte alltid, för när du närmar dig greenen är det finlir och inte råstyrka som gäller. Och här fungerade inte mitt finlir vilket innebar att jag blev lottlös även på detta hålet.

                                                            Ser Eva inte lite nervös ut?

Så småningom anlände vi till tee på det sista hålet. Det är en lång per femma med vatten längs vänstersiden hela vägen fram till green. Hålet är ett så kallat dogleg, vilket innebär att greenen inte ligger rakt fram utan istället snett till vänster eller höger när man ska spela in bollen mot green. Om man då, gud förbjude, ligger väldigt när vänsterkanten och vattnet, så tvingas man att slå inspelet till green rakt över vattnet, vilket det verkar vara vad Eva har gjort på bilden.

                                                                       Lite lön för mödan.

Efter ha avslutat det nionde hålet så var vi alla tre ganska nöjda. Jag tror av vi alla tre hamnade på femton poäng, vilket får anses anständigt med tanka på den ringrost vi alla kände av. Efter den långa vandringen från sista hålet bort till klubbhuset väntade så belöningen i form av en gemensam fika ute i solskenet.

Idag är vintern tillbaka, får se hur länge!

Dormys sista readag var igår.

 Det gäller att passa på - 2022-03-20

När man som kund på Dormy har "svart bälte", så innebär det en hel del fördelar. Dels får man en del rabatter och vip-erbjudande och dels andra förmåner som t ex fri montering vid byte av grepp på klubborna mm. För att vara kvar på svart nivå krävs det att man handlar för en viss summa under året. Och, eftersom både Eva och jag spelar golf så blir det därför en hel del inköp, både i Helsingborgsbutiken och i outletbutiken i Ängelholm.

                                                    Det är inte ofta E6:an ser ut på detta viset.

Det var ett strålande väder, solen sken och temperaturen tangerade 12 C, så det var inte utan att vi fick vårkänslor på vägen upp till Helsingborg. Att det sedan på motorvägen var mycket lite trafik gjorde inte saken sämre. Här är det annars mer regel än undantag att det någonstans på vägen uppstår långa köer på grund av antingen det ena eller det andra.

                                                    En enkel måltid för enkla människor.

Eftersom vi kom fram till Välaområdet strax före klockan 13 föreslog jag att vi skulle börja med att ta en snabb lunch på IKEA:s exklusiva restaurang. Fish and chips, kaffe och var sitt bakverk kostade vi på oss. Pensionen hade ju nyss kommit in på kontot!

                                       Sömmen har gått upp, något som är ganska svårlagat.

Efter lunchen tog vi en promenad bort till Dormy, som ligger i utkanten av Välaområdet. Huvudanledningen till att jag ville dit var att jag upplever att det är dags för mig att skaffa en ny bärbag. Min nuvarande är en Sun Mountain, den absolut bästa bag jag har haft. Bagar är det enda golfrelaterat som företaget tillverkar och är kända för att dragkedjorna i deras bagar är helt outstanding. Detta är viktigt, för går en dragkedja sönder så är bagen mer eller mindre färdig för Sysav.

                                                        Urvalet kan man inte klaga på.

Alltså, var min avsikt att köpa en ny bag av samma märke, när nu Dormy lämnade 25% rabatt på alla bagar. Den bärbag jag har använt fram till nu har levt ett hårt liv och misshandlats på flyget många gånger under våra resor till olika golfdestinationer. Jag anser därför faktiskt att jag är värd en ny!

                                                    Den lär ha bra dragkedjor den här också.

Vi tillbringade ganska lång tid på bagavdelningen. Bagar från Sun Mountain fanns i flera varianter, men som framgår av bilden ovan, också en hel del andra märken. Så, trots att jag var övertygad om att det var en sådan jag skulle ha, så föll valet slutligen på en bag från Callaway. Varför nu detta? Jo, dels så var Callawaybagen, till skillnad från den från Sun Mountain vattentät, och dels så är faktiskt hela mitt klubbset av märket Callaway.

                                                        Det blev några extraköp också.

Dormys varuhus i Helsingborg är rejält stort. Här finns allt en golfintresserad kan tänka sig, inte bara klubbor och bollar utan även kläder, skor och allehanda mer eller mindre nödvändiga tillbehör, som peggar, head covers, golfklockor and you name it. Som t ex handskar. Handskar är en förbrukningsvara och för mig är en fräsch handske viktig, då jag inbillar mig att jag spelar bättre med en som inte är sliten. Och, tron kan, som ni vet, försätta berg!

                                                               Redo för årets första runda.

Lite upplivad efter mina nyinvesteringar i golfutrustning så tog jag fram mina klubbor idag och gav dem en ordentlig rengöring. Eva har nämligen bestämt att vi ska spela säsongens första niohålsrunda på Vasatorps Allébana i morgon och då vill jag alla fall inte kunna klaga på att klubborna var smutsiga, om det nu, mot förmodan, skulle gå dåligt för mig på banan.

Hur det går kan jag ev berätta någon gång, om jag råkar vara på det humöret!

En dag utanför 50-skyltarna

Ibland måste man bara få lite luftombyte - 2022-02-08

De senaste fjorton dagarna har jag i princip bara varit hemma. De enda gångerna jag varit utanför huset är när jag varit på gymet eller ute på en längre promenad. Och, eftersom Eva blir inkallad till skolan för att jobba, nästan varje dag, så har fått ägna tiden åt dammsugaren, diskmaskinen och Ajaxflaskorna. Det blir ganska trist i längden att knalla runt ensam hemma när initiativförmågan är det närmaste noll. Inte för att Eva sitter i knät på mig när hon någon gång är ledig, men då brukar vi i alla fall företa oss någonting.

                                    Jörgen hälsar oss välkomna på ett käckt och trevligt sätt.

Men så igår, tisdag, slutade hon redan klockan elva. Paret Kvant i Viken hade velat träffa oss och ta en fika eller lunch flera veckor, men tyckte nog inte det var lika kul att träffa mig om inte Eva var med. Just därför hade vi bestämt, med tidigare nämnda par, att vi skulle träffas på Vita Villan i Åstorp för att intaga en gemensam lunch.

                                    Rejäl storlek, men dock inte lika stor som på Peggys Fisk.

Anledningen till att vi valt just Vita Villan var att det idag bjöds på helstekt spätta, en rätt som vi alla fyra är väldigt förtjusta i. I vanlig ordning uppdaterade vi varandra under lunchen om vad som hänt sedan vi träffades senast. Och, det var inte speciellt mycket. Precis som jag, var nåde Jörgen och Eva också ganska uttråkade, både på grund av pandemin och på det ihållande ganska dåliga vädret. För min Eva är situationen lite annorlunda, för hon kommer alltid hem från jobbet på skolan glad i hågen. Det visar att de sociala kontakterna är väldigt viktiga för välbefinnandet.

                                                                        Eva på grenjakt.

Efter en trevlig lunch tillsammans med våra kompisar så skiljdes vi åt till nästa gång. Men Eva och jag ville inte åka tillbaka direkt hem. Vi körde istället upp i skogarna på Söderåsen eftersom Eva, som försett sig med en stor blå Ikeakasse, hade för avsikt att plocka lite nedfallna grenar någonstans i skogen. Vad hon skulle ha dem till? Jo, efter lite torkning i garaget så fungerar dessa kvistar alldeles utmärkt som tändved i den öppna spisen. Elen är ju dyr just nu, som alla blivit smärtsamt påminda om, så det gäller att ta vara på vad naturen erbjuder gratis.

                                                Väl stagad står den kvar torts alla stormar.

Efter det korta stoppet i skogen fortsatte vi i sakta mak på den smala grusvägen. På vissa ställen passerade vi hela små samhällen bestående av enbart sommarstugor. Det är nog ganska mysigt där på sommaren, men om det blir snö på vintern så kan det bli svårt att både ta sig dit och tillbaka hem igen. När vi närmar oss Stenestad dyker den upp i horisonten, den högsta mast för amatörradioändamål, som jag känner till. Min tidigare mast var 18 meter hög, men denna är nog mellan 40 och 50 meter. När man pratar antenner som radioamatör, så finns det en huvudregel, nämligen "häng dem högt". Och den här mannen, som heter Per, har verkligen tagit fasta på detta.

                                         Här bor Bosse och hustrun Lena i Lilla Lökagården.

Efter att ha kört ytterligare några hundra meter, kommer vi fram till asfaltvägen som går mellan Stenestad och Norra Vram. Bara några hundra meter längre ner längs denna väg, bor min tidigare kollega och gamle kompis Bosse, i sitt egenritade drömhus. 

                                                Här, i sin ateljé, skapar Bosse sina alster.

Bosse är en mångsidig man och även kommunens kulturpristagare. Förutom att ha ritat ett flertal hus till nöjda kunder, är han en mycket duktig fotograf, illustratör, AD och författare, som givit ut ett flertal böcker. Den senaste är en historisk återblick på motocrossens historia i Sverige, ett verk på närmare 700 sidor som väger 4 kg. Den heter I motocrosslegendernas spår. Vi träffas tyvärr inte så ofta numera, men när vi arbetade tillsammans träffade vi mer varandra än våra familjer. Vi håller dock kontakten på mail och telefon och har vi vägarna förbi varandra, som Eva och jag hade idag, så stannar vi alltid till en stund.

En bra dag!

Han ersätter sin Morgan Roadster 2017....

 ...till förmån för en Morgan 4/4 1969 - 2022-01-11

Han som har tagit detta drastiska beslut beslut heter Tony. Han och jag har känt varandra i fler än 60 år och vi träffades när vi båda gick på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg. Mina föräldrar och jag var då ganska nya i staden och jag kände ingen när vi flyttade dit. Men, jag blev ganska snabbt vän med Tony och vi delade många intressen. Vi körde naturligtvis båda moped när vi fyllt femton år, vi gillade musik och tillbringade ofta sommarens måndagskvällar i Folkparken. Där var det dans på flera dansbanor. Här lärde jag mig bugga och träffade min första flickvän, Marlene hette hon. Tony spelade gitarr och villa starta ett band. Pä den tiden gällde nästan alltid en sättning med tre gitarrer och en trummis. För egen del var jag begåvad med ett bra rytmsinne och var mycket musikalisk, em kunde varken spela något instrument eller läsa noter. Men, att spela elbas skulle Tony kunna lära mig. Så en dag var vi plötsligt ett band. Först hette vi The Flames men bytte senare namn till The Madisons. Detta var bar något halvår innan de stora giganterna Beatles, Stones m fl trädde in på scenen, varför våra, eller framförallt Tonys, förebilder var The Shadows. Vi fick kontakt med en lokal agent i Lund som ordnade spelningar till oss, lite runt omkring i Skåne och Småland, där det ibland var svårt att få tag i el till alla våra förstärkare och mikrofoner ute i de ödsligt liggande dansställena i skogarna. Ibland, när vi inte hade några gig med vår egen sångare så fick vi kompa andra artister, En av de, på den tiden, mer kända var norrmannen Ray Adams. Den riktig rock- och popmusiken hade just slagit igenom varför Rays Little Rose-Marie kanske inte det var det hetaste ungdomarna ville höra. Efter spelningarna, som i regel ofta bara bestod av ett scenuppträdande på ca tre kvart, så ville delar av publiken, mest tjejer, få autografer. Med våra tre röda Fendergitarrer verkade det som vi var ett hetare villebråd än Ray, vilket han naturligtvis inte gillade. På den tiden ville de att man skrev autografen någon stans på deras arm eller ben och när jaga blev ombedd att skriva mitt namn så berättade jag tt jag var från Åstorp och absolut inte någon kändis. Men det struntade dom i så vi skrev väl på tjejerna alla i bandet. Ray, i sin tur, hade färdigtryckta idolkort, som han lämnade ut. Vi gick sista året i realskolan och på helgerna kom vi i regel inte hem förrän mitt i natten. Betygen blev också därefter, så för att komma in på gymnasiet fick det bli ett sabbatsår där jag läste upp mina betyg för att året efter börja min studier på handelsgymnasiet. Målet var att jag efter gymnasiet och universitetsstudier skulle hamna som VD på något av de större börsbolagen. Men det får bli en senare historia.

                                    

                                        Tonys svarta och min vita, båda av 1962 års modell.

Efter denna långa och kanske irrelevanta inledning återkommer jag nu till det andra gemensamma intresset, nämligen bilar. Så fort jag fyllt 18 och tagit körkort så bytte jag min då tre år gamla moped, lade lite pengar emellan och blev ägare till en Fiat 600 med Abbarthljuddämpare. Två år senare, 1966,  upptäckte jag av en slump en MGA i ett skyltfönster hos en liten bilhandlare i Malmös utkant. Priset var 6500:-, ganska mycket pengar på den tiden, men jag slog naturligtvis till. Den var en 1962 års modell, d v s den sista årsmodellen av MGA och med den största motorn på 90 HK. Tony blev naturligtvis väldigt imponerad och det dröjde inte länge innan han hade skaffat sig en likadan. Tony hade också en annan kompis som även han körde en MGA, en röd. Ibland drog vi tre ner genom centrala Helsingborg, vilket ibland väckte viss uppmärksamhet, inte minst på det motsatta könet. Men säg den lycka som varar, I mitt fall hann jag använda bilen knappt ett år innan det var dags att tillbringa 15 månader i kronan kläder. Under tiden "garagerades" min ögonsten hos en bekant på landet, som hade en lada, där bilen kunde få tillbringa tiden tills jag muckade. Som kanske framgått av mina tidigare bloggar är mina tekniska kunskaper starkt begränsade vilket hade resulterat i att motorn stått och rostat ihop i den fuktiga ladan. Att hälla olja i cylindrarna kombinerat med andra skyddsåtgärder, var inte någon tanke som överhuvudtaget hade föresvävat mig. För att renovera motorn försvann alla pengar i min flickväns, min nuvarande frus, hemgift. När bilen var OK igen visade det sig att Eva var med barn, varför min kära MGA fick säljas så snart som möjligt. Nu var det dags för en Amazon med plats för barnvagn och annat som behövs i sådana situationer.

                                            Bjarne med en av sina MGTC vid villan i Hittarp.

Tony däremot höll sig på mattan och behöll sin MGA några år innan han 1969 köpte en splitter ny Morgan 4/4 i England, som kostade okring 16000 kronor. Det var i maj det året han hämtade den hos Bowman & Acock i Malvern i England. Vid sidan av Tonys british racing gröna Morgan stod en gul +8 från samma år, som skulle hämtas av en viss MR Mick Jagger. Kärleksaffären mellan Tony blev emellertid inledningsvis ganska kort. Redan efter ett år sålde han den och köpte istället en MGTA från 1938, som sedan renoverade under många år. Denna bil blev långlivad i Tonys ägo, där förmodligen den mesta tiden gick åt för att hitt dela och att renovera den. Stor hjälp i samband med detta hade han av den, i MG-kretsar, välkände tandläkaren Bjarne Bergengren, som under åren har byggt upp och renoverat minst en handfull MGTC. Men 1983 sålde Tony sin TA och återvände till Morganmärket. Han köpte då en fourseater Av Karl-Gustav Lindstedt, som han var bekant med via sin fru Eva. Sedan dess har det fortsättningsvis endast handlat om Morgan för Tony.

                                                    En 4/4 han skaffade för flera år sedan.

                                                Reservhjulet är här ersatt med en plåt.

Någon eller några har han byggt själv hemma i sitt garage, med delar som han köpt på Morganfabriken samt med god hjälp av vännen Bjarne. Bilen ovan är en 4/4, som var en form av "snikmodell", åtminstone i mitt tycke. Som framgår finns ing lister på "fotsteget" under dörren. Och, som framgår finns inget reservhjul bak, som brukligt är. Vidare tror jag att, till skillnad från min Roadster som har en instrumentpanel av ädelträ, så var förmodligen instrumentpanelen i denna modellen lackad i samma färg som bilen.

                                                        Denna Roadster är den näst sista...

                    ...som jag och Ola fick bekanta oss med, när vi besökte Tony för några år sedan.

Men tiden gick och det tog in te lång tid för Tony att upptäcka att den här bilen, kanske den femte eller sjätte Morganen i ordningen, var alldeles för kraftlös. "Den orkade knappt upp för Tinkarpsbacken i Helsingborg på högsta växeln. Den blev med andra ord inte långlivad. Snart var det dags får nya resor till Morganfabriken i England för att se ut något nytt.

                    Tonys nuvarande bil, en Roadster från 2017, som rullat omkring 600 mil.

Tony har i många år varit med i Morganklubben, men aldrig, vad jag vet, deltagit i klubbens möten eller andra arrangemang. Han kör sina rundor runt Viken, Mölle, och Helsingborg, men har nästan aldrig tid under våt- och sommar perioderna på grund av sitt arbete. Däremot är han väldigt förtjust i att "pula" med sina bilar i garaget, något som många bilentusiaster föredrar framför att ligga ute på vägarna och bara köra, medan andra är precis tvärtom. Oavsett så är kärleken till märket Morgan något man har gemensamt.

                                                Något Tony säkert kan skriva under på.

Under alla de här åren ed Morgan har Tony försökt att få köpa tillbaka den bil han hämtade i England 1969. Ägaren har inte velat sälja eftersom han trodde att sonen, kock i Frankrike, skulle överta den efter honom.Nu har tidigare ägaren dött och sonen har flytt tillbaka till Sverige. Häromdagen blev Tony uppringd av sonen, som undrade om Tony fortfarande var intresserad av att köpa den. "Javisst säger idioten" skriver Tony om sig själv i ett mail till mig. Så, nu har han en Morgan, som har tillbringat de sista 30 åren i Nyhamnsläge, bara någon mil från Tony i Hittarp. Jag förstår att det är mycket av nostalgiska skäl som Tony ska ge sig på ett projekt att bygga upp sin bil från 1969 och för att ha tillräckligt med plats i garaget därför kommer att sälja sin Roadster. Alla delar ska finnas, även om bilen är nerplockad. Så det blir en del pyssel i Tonys garage och tyvärr så är Bjarne borta sedan flera år. Men Tony känner sedan flera år en killa i Vejbystrand, som lovat att fixa till motor, växellåda och bakaxel. Resten kommer Tony att klara av själv, ingen tvekan om den saken. 

Jag kommer att följa hans framsteg med stort intresse.