Norra Vram Memorial 2023

 Med Morgan på jubileumskörning 2023-08-06

På dagen, för 90 år sedan, kördes Vram Grand Prix, med start i närheten av kyrkan i Norra Vram. Åskådarskarorna var enorma och totalt cirka 100000 personer följde tävlingen längs bansträckningen. Banan var 29,7 km lång och kördes i 35 varv. Vinnare blev italienaren Brivio i en Alfa-Romeo och fick 10000 kronor för sin prestation. Tävlingen, som var tänkt att bli ett återkommande event, blev dock en engångsföreteelse på grund av en dödsolycka under tävlingen.

                                                            En mjuk inledning på dagen.

Under rätt många år har det arrangerats ett sportvagnsrally till minne av tävlingen. Arrangör har, om inte varje gång så i alla fall oftast, varit den svenska MG Car Club. Detta passade extra bra eftersom bilmärket MG fyller 100 år i år. Starten för dagens rally var förlagd till parken till den gamla prästgården. Ett fyrtiotal engelska sportvagnar, varav nio Morgans, parkerades i grönskan klockan 0900 medan alla besättningar bjöds på kaffe och frallor.

                                                    Nöden har ingen lag - sufflett upp!

Starten gick av stapeln klockan 1000. Rallyslingan, som detta år gick söderut, var cirka elva mil lång där vi vid något tillfälle var nästan tillbaka i Löddeköpinge igen. Under färden från Löddeköpinge till startplatsen i Norra Vram, vid åttatiden på morgonen, var vädret lugnt och behagligt, precis som vid incheckningen och den efterföljande fikastunden. Det kändes därför helt naturligt att köra med taket nere när vi gav oss ut på småvägarna. Men, enligt väderprognosen var sannolikheten för regn framåt förmiddagen ganska stor. Även om meterologerna ofta är ute och cyklar i sina prognoser, så visade det sig emellertid att de just den här dagen så hade de rätt. Lite efter elva började det dugga, något om efterhand övergick till lätt regn, ett regn som ökade efterhand. Efter en stund, med aktiva vindrutetorkare och allt högre hastighet för att inte bli våta, beslöt vi därför försöka hitta ett ställe där vi kunde sätta upp suffletterna.

                                                    Ett vattenhål för flera bilklubbar.

Trots att vi ogärna fäller upp taket, så blir det faktiskt ganska mysigt inne i bilen när det väl är gjort. Sikten blir förstår betydligt sämre, men å andra sidan kan man ta av sig jackorna och sätta på lite värme vilket känns väldigt ombonat. Efter att ha kört omkring på småvägarna ytterligare några mil råkade vi passera kvarnen i Reslöv och bestämde oss för att stanna till.

                          Våfflor till alla plus en korv till Jan-Erik som behövde en sådan, sa han.

Vi har varit där ett flertal gånger på våra Morganutflykter. Och nu när det var lunchdags kände vi att vi nog behövde något i magen. Här serverar man både varm korv, våfflor, kaffe, te och glass. Inne i kvarnen finns också beskrivet i ord och bild hur ägaren själv (förmodligen med viss hjälp) byggt hela kvarnen.

                                Utanför antikaffären fanns en bil av detta ädla märke parkerad.

Vår färd fortsatte därefter i lugnt och behagligt tempo. Bland annat passerade vi både Trollenäs och Trolleholms slott. Precis före Trollenäs slott finns på vänster sida en antik- och kuriosabutik. Här finns det både det ena och det andra man inte visste man behövde, att köpa, för de som inte ofta går tomhänt ur en butik av det här slaget.

                                                    Det var fler än vi som cabbat upp.

Tillbaka till startplatsen i Norra Vram anlände vi klockan halv tre. Prisutdelningen skull ske klockan tre, men när vi kom upptäckte vi att vi var de sista två ekipagen av hela startfältet. Det kanske berodde på att vi gjorde ett stopp och fikade vid Reslövs Kvarn.

                                Två likadan Morgan Roadster med fjorton års åldersskillnad.

Efter prisutdelningen, där vi faktiskt fick priser båda två, och lite avslutande mingel så kändes det lagom att köra hem i det tilltagande regnet. Eftersom vi anlände sist tyckte vi det var på sin plats att vi också åkte därifrån sist.

En trevlig dag i trevligt sällskap!

Motocrossnostalgi

Ytterligare en bok av Bo-Ingvar Svensson - 2023-07-25

Efter att ha arbetat tillsammans med Bosse i reklambranschen i många år, har både han och jag anslutit oss till pensionärernas skara. Därmed inte sagt att Bosse numera tillbringar sin tid med att mata duvorna. Han har många strängar på sin lyra både som fotograf, AD, arkitekt, musikrecensent och inte minst författare, kompetenser som som han utvecklat allt mer efter att ha lämnat reklambyråjobbet.

                                            Bosses kreativitetsverkstad och skrivarlya.

Författandet tar numera allt mer av hans tid och sedan vi avslutade vårt professionella samarbete har han, fram till idag, skrivit och fått utgivet fem böcker. Eftersom Bosse är uppväxt i både Landskrona och även delvis i Stenestad, där han nu bor med sin fru Lena, inleddes författandet med två böcker som beskriver livet i och omkring Borstahusen:

Sydran och Norran

Det rika affärslivet i Borstahusen handlar om alla de mer än 40 småaffärer som fanns i fiskeläget fram till mitten av 70-talet. De första öppnadedes under senare delan av 1800-talet. Boken visar också det moderna fiskeläget av idag.

Deras värld var Borstahusen

Boken handlar om några människor kring 70-talet, som av allmänheten betraktades som "original", om hur dessa levde tillsammans i ett ännu så länge orört fiskeläge. De flesta var födda kring sekelskiftet och som under större delen av sitt liv inte lämnade fiskeläget. Boken har recenserats som en "Briljant fotodokumentation".

Som barn tillbringade Bosse mycket tid på en släktings gård i Borstahusen. Här kom han i närkontakt med lantbruk och djurliv, något som blev ett intresse för honom som växte sig större ju äldre han blev. Detta var nog också skälet till att han skrev ännu en bok:

Tidernas hästaffärer

En bok som handlar om hästhandlaryrket genom tiderna. Men också om arbetshästens betydelse inom skogsnäringen, inom jordbruket och i stadsförvaltningen. De unika bilderna från Sjöbo hästmarknad 1973 är något av bokens signum.

Under sitt liv har Bosse också varit väldigt engagerad inom motorhobbyn. Inte minst var han en av de som bildade Mercedes Old Timer Club där han producerade en  rad exklusiva klubbtidningar och specialbroschyrer. Som mångårig fotograf, initiativtagare och medarrangör av flera motocrosstävlingar, både på Saxtorp och Knutstorp, har han med åren lärt känna och bli personlig vän med de flesta av våra världskändisar i sporten från 50- och 60-talen. Detta har lett fram till praktverket I motocrosslegenders spår, som tog tre år att färdigställa.

                                                Något utöver det vanliga - helt enkelt unik!

I motocrosslegenders spår

Att boken är en tegelsten är verkligen ett understatement, då den i stort format och med en omfattning av närmare 700 sidor väger 3,5 kg. Uppdragsgivaren är Göran Helldin, MC-historiker med ett nördliknande intresse för svensk motocrosshistoria. Svensk Bibliotekstjänst Recenserade boken och gav den 5 poäng, alltså den högsta möjliga poängen.

Efter det långa och arbetskrävande arbetet med I motocrosslegenders spår, trodde någon kanske att Bosse behövde vila ut och ladda batterierna. Det verkar som att Bosse återhämtade sig väldigt snabbt för det dröjde inte länge innan han började skriva på ytterligare en bok om motocrossvärden på 50- och 60-talet. Även om Bosse och jag inte träffas med samma intensitet som när vi arbetade tillsammans så har vi fortfarande löpande kontakt per telefon eller träffas, där Bosse gärna vill spåna lite om sina tänkta kommande projekt. Själv tycker jag det är väldigt roligt och försöker komma med råd, bra och dåliga, som Bosse antingen köper eller sågar, precis som det var när vi arbetade tillsammans. När det blev aktuellt med den senaste boken Bakom Kulisserna, undrade Bosse om jag ville hjälpa honom med korrekturläsningen. Naturligtvis ville jag det, så efter att ha nagelfarit det som skulle resultera i en bok på 250 sidor, så fick Bosse och hans vapendragare Svenne Dahlström verkligen veta att de levde. Kanske upplevde de mig som petig, för korrigeringar och synpunkter var många, men bättre för mycket än för lite eftersom de själva fick bedöma vad som skulle ändras eller inte.

                                                Det är det nog inte många som känner till.

Bakom kulisserna

Ja, hur var det egentligen, det som inte stod i tidningsreferaten, det som hände mellan tävlingarna, relationen mellan olika förare och länder, privatlivet, drömmarna och det vardagliga livet med jobb och familj. En del av detta får du veta i boken. Bakom kulisserna är egentligen inte bara en bok utan två. Det omfattande bildmaterialet är samlat på de 70 sista sidorna i boken och som tillsammans med de novellliknande berättelserna från förare, anhöriga, arrangörer och funktionärer blir till en kompletterande bok i boken.

Eller som en av de förare, som förkommer i boken, Janne Smeen Persson beskriver boken:

"En unik bok där berättelserna blir bilder. Med Bo-Ingvars förmåga att berätta i bilder, är valet allt igenom perfekt att placera den nya bokens alla bilder efter berättelsernas slut. Det är som att först få uppleva alla de härliga, roliga, spektakulära händelserna, utan störande bilder, för att sedan få se in i den värld som boken berättar om. Denna annorlunda bokfilosofi, först berättelserna sedan bilderna, gör definitivtr boken extra spännande att läsa. En eloge Bosse att du vågar tänka utanför bokboxen!"

                                                    En, med all rätt, stolt och glad författare.

När Bosse och jag träffades över en fika häromdagen, överlämnade han ett exemplar av Bakom kulisserna till mig, som tack för hjälpen med korrekturläsningen. Det var en glad och lättad Bosse som dök upp, då varje gång en färdig bok i handen på författaren nästan måste jämföras med att bli pappa eller mamma.

Mer om böckerna och hur du beställer dem finns att läsa på: www.landsbygdensbok.se

Kul att känna denne man!

En tur med min Puch

 Färden gick till Bjärred - 2023-07-06

Min Morgankompis i Bjärred, Ola, hade en tid funderat på att köpa en moped. Han brukade spana in min Puch Florida när han besökte mig i mitt garage och berättade att han hade tittat på en fin Crescent moped som var till salu.

                                                                En stolt nybliven moppeägare.

Så, för några dagar sedan dök han upp och visade upp sitt fynd. Han berättade också att blivit  hang around i en illuster moppeklubb som heter Bjerred Blue Smokers. Hans moppe var i nyskick och jag undrade om den gick bra. Jodå, han hade deltagit i en av klubbens återkommande utflykter, vilket var mycket trevligt. Men när gänget drog iväg så märkte han att han snabbt hamnade sist. "Men är din moppe inte viktkompenserad" frågade jag? Nej, den var helt original. Efter denna utfärd, som till råga på   allt slutade med motorstopp och en lång vandring hem för Ola, gick det upp för honom att hans moppe måste kollas upp samt modifieras till lite högre hastighet. I klubben finns många med tummen på rätt ställe, så det dröjde bara några dagar innan moppen både gick perfekt och att den också kunde hänga med i de övrigas tempo.

                                             Varmkörning i vår trädgård efter tre år i garaget.

För egen del köpte jag min Puch Florida för 16 år sedan. Den har använts ganska sparsamt, inte minst för att moppekörande konkurrerar med både golfspel och Morgankörande. En annan anledning är att jag, med en tumme på fel ställe, inte vill riskera att fanskapet stannar någonstans med ett fel jag inte kan åtgärda. Men, efter Olas besök så blev jag också sugen på att köra. Efter att den stått stilla i garaget i nästan tre år så baxade jag ut den ur garaget och ut i trädgården och förberedde mig på en lång startprocess. Det påstås ju att gammal bensin inte är bra, så jag var förberedd, både med startgas och ett stort tålamod. Det första jag gjorde var att kolla tändstiftet, som var lite svart, men annars såg nytt ut. Med tändstiftet av droppade jag några droppar olja i cylindern, som någon berättat att man egentligen ska göra innan man låter en motor stå under en längre tid. Med oljan i cyllen kickade jag några gånger så att kolven fick röra sig. Jag monterade tändstiftet, öppnade bensinkranen, flödade lite och kickade två gånger. Döm om min förvåning när min Puch startade med en gång. Uppmuntrad av framgången pumpade jag däcken, putsade av moppen lite förstrött och lät den stå igång i trädgården i cirka tjugo minuter.

                                                    Tankad och redo för den "långa" resan.

                                                        Mätarställningen före avfärd.

Naturligtvis var jag glad för att den startat så lätt, men samtidigt lite osäker på hur den skulle bete sig efter ett så långt stillestånd i garaget. Ola hade fått hjälp att fixa till sin av en duktig kille i klubben. Jag bad honom därför att undersöka om den här personen skulle kunna tänka sig att gå igenom min Puch och ev åtgärda det han ansåg behövde åtgärdas. Det dröjde inte länge innan jag fick ett positivt svar. Idag skulle jag köra till Bjärred och lämna över min moppe i den här personens trygga vård.

                                                    Här gäller det att minska farten lite.

Iklädd ryggsäck och vurpollon embarkerade jag min Puch och drog iväg söderut. I ryggsäcken fanns det en proppfull A4-pärm innehållande en omfattande verkstadshandbok samt en hel del alldeles nya reservdelar av olika slag. Något som jag faktiskt hittade av en slump i min mångfald av kartonger som jag har i mitt garage. Min Puch var viktkompenserad redan vid köpet för sexton år sedan, så resan ner till Bjärred gick både snabbt och problemfritt.

                                                        Ola bestiger min moppe utan hjälm!

Väl nere i Bjärred hade jag svårt att hitta till Ola, jag kom nämligen från fel håll jämfört med när vi brukar åka dit. Jag förvirrade mig in i villakvarteren och fick till slut ringa till Ola och berätta var jag befann mig.  "Bli kvar där du är, så kommer jag dit", sa Ola. Några sekunder senare hör jag någon tuta bakom mig och det var Ola. Konstigt nog så visade det sig att jag stanna bara två hus från där den här klubbmedlemmen bor. Innan vi påkallade husägarens uppmärksamhet, så ville Ola prova min Puch, vilket resulterade i att han återkom efter sin tur med ett förnöjt leende.

                Här kollas min Puch över av en man som verkar veta mycket om denna typ av forden.

När vi träffade Olas bekant så förklarade jag varför jag skulle uppskatta en översyn av mitt fordon. Uppfattningen från hans sida var att den verkade gå och lät bra i motorn. Men efter en lite närmare okulär besiktning upptäckte hans örnöga fler smärre brister. Så var t ex kopplingswiren fransig och på väg att brista, bakdäcket hade torrsprickor, vilket inte är bra, fotbromsen var heller inget vidare samt att moppens stödben var löst. Jag blev lovad att bristerna skulle åtgärdas och kunde nöjd, trygg och glad bli hemkörd till Lödde av min kompis Ola. Med tanke på det så kanske jag kan bli en ny hang around i Bjerred Blue Smokers, vi får välse om jag blir antagen!

En bra dag i blårökens tecken!

I Älmhult startade Kamprad sitt IKEA.

 Det var platsen för Morganklubbens årsmöte - 2023-05-26/28

Fredagen för tre veckor sedan packades vår Morgan för att ta Eva och mig upp, genom de småländska skogarna, till Älmhult. Men vi var inte ensamma på resan för ytterligare två Morgans, båda från Bjärred, fanns med i vår lilla karavan.

                                                            På villovägar i Perstorp.

Som alla vet som kör Morgan, eller någon annan hobbybil, så är det ju resan som är målet. Naturligtvis valde vi därför inte den närmaste vägen utan, kanske inte den längsta, men den som huvudsakligen bestod av mindre, asfalterade och slingrande vägar. Gert hade tagit på sig att göra upp en rutt, där vi i möjligast mån undvek de mer trafikerade vägarna. Inledningsvis gick allt enligt den karta som Geert lagt över från sin dator till sin mobil. Men ibland stämmer inte kartan med verkligheten och av någon anledning blev något fel. Vi kom fram till Perstorp och efter en överdrivet noggrann sightseeingtur i byn kom vi äntligen vidare.

                                                    Vacker utsikt i dubbel bemärkelse.

Nästa delmål var Vittsjö. Efter en Morganträff där, för många år sedan, visste vi att det fanns ett cafe som heter Sjöstugan. Det ligger vackert vid stranden av Vittsjön. Där parkerade vi och passade på att ta en enkel lunch på caféet.

                                                                Vi anlände bland de sista.

Återstoden av färden till Älmhult gick i princip helt enligt plan. Varje årsmöte börjar nästan alltid med någon form av grillbuffé vid sextiden. Vi var nästan i senaste laget och när vi anlände till IKEA hotell var hela parkeringen nästan fylld av de omkring tvåhundra deltagarnas hundra Morganbilar. Trots sen ankomst fanns det dock gott om mat även till oss.

                                            Slottet, eller vad man ska kalla det, på Huseby

                                             En lite paus i körandet på caféet på huseby.

På lördagen, som är den dag där allt ska hända, skulle vi ut med våra bilar och botanisera i trakterna runt Älmhult. Det fanns tre olika slingor att välja på och alla var mellan elva och fjorton mil långa. Istället för att köra en hel slinga, valde Eva och jag att köra lite på var och en av dem och hamnade så småningom vid Huseby Bruk. Där finns mycket intressant att titta på och en spännande historia, som man kan ta del av på nätet. Dessutom finns det ett café, där vi intog vår eftermiddagsfika.

                                                Han var tydligen inte så stor, den där Linné.

                                            Köket i hans hus. Sov pigan i den där lilla lådan?

Under resans gång under de fjorton milen gjordes det också många stopp på olika platser, bl a fanns det en butik som sålde märkeskläder och där Morganklubben, dagen till ära, erbjöds 20% rabatt. Men kön utanför var lång och vi hoppade över dagens erbjudande. Vi fortsatte i stället, återigen på väldigt fina Morganvägar, för att slutligen hamna i Carl von Linnés Råshult. Vi fick alltså en hel del både kultur och historia oss till livs under vår utfärd, vilket ju är berikande.

                                                Att kolla alla bilarna tar lite tid.

Tillbaka till utgångspunkten vi fyratiden på eftermiddagen, så hade vi några timmar, med fria aktiviteter, innan det var dags för den traditionella trerättersmiddagen vid pass 1900. Det är en självklarhet att studera samtliga fordon på parkeringen, mer eller mindre noggrant. Och, under tiden blir det också mycket slänga käft med kända eller okända medlemmar man träffar på. Sånt är kul!

                                British Auto säljer både Morgans och andra engelska bilar.

                                                                    Lite uppvärming.

Den "nye" generalagenten för Morgan i Sverige, British Auto i Lerum, var också på plats. Med sig hade man sex stycken splitter nya Morgans av olika modeller, med priser från 800.000:-upp till dryg 1, 5 miljoner kronor. Hade jag inte redan haft vår Morgan, skulle jag inte ha råd att köpa någon. Åtminstone inte någon ny. Utöver bilarna kunde man införskaffa diverse regalia och inte minst kläder, mössor, läderjackor etc. Min hustru Eva dras lätt till sådana frestelser och gick så klart inte tomhänt därifrån denna gången heller. Efter ombyte till lite mer representativa kläder, inför kvällens middag, passade vi också på att ta en fördrink i det kök som fanns i anslutning till varje våning på hotellet.

                                                                    Nej, de är inte släkt!

Efter middagen var det dags för lite luft och att sträcka på benen. Det blev ytterligare en runda på parkeringsplatsen. Där träffade jag på dessa två herrar, varav jag känner han till vänster, men trodde, när jag såg dem var och en i restaurangen, att den till höger var han till vänster.

                                            Skyrup Golf & Hotell hade bra käk de också.

På söndagen var det dags att ta avsked av Älmhult, men innan vi drog därifrån gjorde vi ett kort besök på IKEA:s museum. De höll på att göra om en hel del där, så hela museet var inte öppet. På hemvägen blev det inte så många småvägar som vid uppvägen, men vi lyckades trots det att hamna på fel golfklubb för lunch än det var tänkt.

Efter några dagar borta är det alltid lika skönt att komma hem. Och väl är väl det! Som brukligt är, när vi kör tillsamman med andra, så stannar vi alltid till på ett lämpligt ställe för att säga hejdå till varandra. Efter som kompisarna bor i Bjärred och vi i Löddeköpinge så är vi nästan hemma allihop när vi skiljs åt.

En trevlig helg till ända!

Dagens Morganutflykt...

 ...gick till Gröna Träffen i Kyrkheddinge - 2023-05-18

Eva och jag från Löddeköpinge och två Morgans från Bjärred hade kommit överens om att åka till Kyrkheddinge för att frottera oss med ägare av fordon från tiden det begav sig. Gröna Träffen har arrangerats i många herrans år av Motorhistoriska Klubben i Skåne. De första åren vi började åka dit, på den tiden säsongens första motorträff, var för väldigt många år sedan. Då ägde arrangemanget rum i Trollenäs Slotts vackra slottspark, något som nu är ett minne blott.

                                       Två är redo för avfärd medan den tredje måste tankas.

Som vanligt, när vi gör våra utflykter med våra Bjärredskompisar, så träffades vi vid Q-starmacken i Borgeby. Här diskuterade vi färdplanen, som skulle gå på så små, smala men asfalterade vägar som möjligt.

                                    Vissa avsnitt kördes på landsbygden, på vägar utan mittlinje...

                                           ...medan andra gick genom pittoreska små byar.

Eva och jag, som oftast åker norrut på våra Morganturer, är inte lika bekanta med vägnätet väster- och söderut. Det är däremot Gert och Louis, som därför fick köra som ledarbil, oftast på vägar som jag inte kände igen. Men fina var dom!

                                                    Kul med olika märken och årsmodeller.

Träffen började redan klockan tio på förmiddagen, men vi hade inte bråttom varför vi anlände först lite efter lunch. Med tanke på det fin vårvädret var det därför inte konstigt att det nästan var helt fullt av bilar på alla de gröna ytorna som tillhörde Hemvärnsgården.

                                                    Äntligen hittade vi en märkesbroder.

För att hitta någon plats fick vi köra så långt ner på området det överhuvudtaget gick. Inte en enda Morgan fanns att se, förrän vi till slut, längst ner där vi skulle stå, hittade en förskrämd liten gul- och svart bil, som var just en Morgan. Ägaren hade haft sin bil i fyra år, men längtat efter en sådan ända sedan han var tjugo. Vi kommer att träffa honom igen redan om en vecka, då det är Morganklubbens årsmöte i Älmhult.

                        Vi brukar ta med några extra så att oxo någon oinbjuden kan få en korv.

En rolig sak med den här typen av träffar är att få tillfälle att slänga käft med en massa människor man känner, men kanske bara träffar just vid det här tillfället varje år. Och, fler en än blev alltmer intresserad att komma och snacka när Eva drog igång trangiaköket för att koka korv.

                                                        En Ford från 1915 visar upp sig.

När vi slutligen kommit "till ro" och kunde ägna oss åt korvätning och minglande, så var det allt fler som började lämna stället för att köra hemåt. Men, de hade förmodligen anlänt redan vid tio och nu var klockan halv två och eftersom allt går ut på att fika och snacka med andra entusiaster, så kan nog fem timmar vara tillräckligt. När så många åkt vidare så blev det plats för, förmodligen träffens äldst bil, att göra en liten uppvisning på gräsplanen.

                                                                    Vacker kvartett!

Nu var det inte många kvar och innan vår svartgule vän åkte hem till Höör, så ville jag ta en gruppbild på fyra Morgan i fyra olika kulörer. Sedan var det dags även för oss att åka vidare. Eftersom Gerts vägval på ditvägen blev så uppskattat valde vi att åka samma väg tillbaka.

Om en vecka drar samma gäng till Älmhult!

Då var det dags igen...

 ...för säsongens första outing - 2023-05-07

Normalt så ställer jag på vår Morgan i april, men i år har våren låtit vänta på sig och det har varit kallt och ruggigt, något som inte inbjudit till öppetkörande.

                                                       Nu är det slut på vilan i garaget.

Som traditionen bjuder brukar årets första Morgantur leda oss till Flinckmans Café i Sireköpinge. Idag hade även Ola och Anita valt att ansluta till oss här i Lödde för att följa med och fika. Men, en halv timme innan vi bestämt att träffas ringde Ola och frågade om vi kunde träffas i Bjärred i stället. Han hade nämligen upptäckt att det var en mopedutställning i Lomma och den måste vi naturligtvis besöka.

                                                    Parkering bara för Morganbilar?

Utställningen fanns i en före detta kraftstation i Lomma, som nuförtiden vanligtvis inhyser ett galleri.

                                            Ola, som går i köptankar, diskuterar med Gert-Ove.

De festa besökarna, mopedentusiaster, hade naturligtvis tagit sig till Lomma på sina mopeder. Den förste vi träffade på innanför dörren var Gert-Ove, en granne till mig som har en hel drös mopeder, men också några bilar, i sitt garage.

                                                        Flera versioner av Puch Florida.

Till Lomma hade emellertid inte Ger-Ove kört moped utan kom tillsammans med sin kvinna i en Ford Mustang av senare årsmodell. Några av hans mopeder fanns i alla fall på plats. Han huvudintresse är kopplat till märket Puck och några modeller från 60-talet och framåt kunde han visa upp här.

            Några "Remjohan" som till och med var gamla redan när jag köpte min första Monarped.

                    En ovanlig modell i mina ögon, som måste varit en dröm för dåtidens 15-åring.

Utöver mopeder av just märket Puch fanns många andra märken representerade på utställningen. En del kände jag genast igen, men flera andra uppfattade jag som väldigt ovanliga. Det fanns ju flera vackra italienska mopeder på den tiden det begav och dessa såg man inte ofta. Åtminstone inte när jag växte upp i Helsingborg, där var det vanligare med Husqvarna, Monark, Puch och NSU.

                                Vårt fikaställe när vi har pic-nic utomhus - Rönneberga backar.

På sådana här ställen slänger man käft med alla och envar. De flesta besökarna var ju i mogen ålder och alla kunde ju minnas sin första moppe och hur de trimmade den. Sådant är alltid kul och kan pågå hur länge som helst, men våra damer verkade inte vara lika entusiastiska som Ola och jag var. Vi skulle ju åka vidare i våra Morgans till vårt favoritfik i Sireköpinge. Vi körde därför tillbaka till Lödde och ner mot Barsebäck för att köra längs havet till Asmundtorp. Där kör vi rakt över stora vägen och upp mot och förbi Rönneberga backar. Där stannade vi till då jag hade glömt om jag hade spänt mina spinners på hjulen. Lätt, men farligt, att glömma när man precis hissat ner bilen från pallbockarna och är sugen på att komma iväg. Allt visade sig dock vara OK.

                                                                På plats hos Flinckmans.

Flinckmans Café öppnar klockan 1200 och en söndag, som det var idag, så brukar det vara fullt med fikasugna, ofta äldre gäster, inne i caféet vid halv tvåtiden när vi anlände dit. Precis framför huset får det nog bara plats tre bilar varav en plats är en handicapparkering. För att kunna erbjuda fler bilburna gäster att parkera har man arrangerat en större plats ute på en åker några hundra meter därifrån. Men döm om min förvåning, när vi kom fram till fiket och jag upptäckte att vår "normala" Morganparkering var ledig och att vi kunde få plats med båda våra små bilar där. Vi har nämligen fått löfte av Putte att parkera på ett ställe, vid sidan av huset, som normalt används för att komma in till uteserveringen i trädgården. Och, bara för att klargöra varför suffletten är uppe på vår bil på flera av bilderna, så beror det inte på att vi inte kör öppet, men brukar fälla upp taket när vi lämnar bilen på en parkering. Så det så!

                                            En Morganägare följer sällan den breda vägen.

När vi kör tillbaka hem från våra besök hos Flinckmans, så tar vi en helt annan väg. Då kör vi genom Sirköpinge och ut på de smala vägarna tills vi kommer fram till vägen som går mellan Eslöv och Landskrona. Efter några hundra meter på denna svänger vi av mot Billeberga för att åter komma ut på småvägar som utmynnar i Annelöv.

                                                    Tack för idag och på snart återseende.

Därifrån har vi inte långt kvar till Dösjebro och sedan, återigen efter några kilometer på småvägar så är vi framme vid Hofterup. Transportsträckan därifrån och till Lödde är inte lika mysig, men man kan ju inte få allt, som det heter. På pendlarparkeringen utanför vårt bostadsområde brukar vi ta avsked av Anita och Ola innan de fortsätter hem till sitt Bjärred. Och, det gjorde vi idag också!

Kul att köra Morgan igen!

Årets första birdie på ett blåsigt Vasatorp.

 Nio hål på TC i sällskap med två damer - 2023-04-26

Idag blev vi bara tre eftersom Berra skulle serva sin Volvo och provköra Volvos nya hybridbil.

                            Eva och Kirsten kan spela hur mycket som helst, alltid och var som.

Men i sällskap med två spelsugna tjejer (ja, jag kallar dem så även om de är pensionärer) som jag sällan lyckas vinna över, så hjälper det i alla fall till att skärpa mig.

                            Sådana här varelser kan vara aggressiva, så det gäller att hålla avstånd.

Det var bara åtta grader varmt, en temperatur som verkade ännu lägre tack vara den hårda blåsten. Men som någon hurtigkurre har sagt, så ska det tydligen bara vara fostrande. Trots lite tuffa förhållande gick spelet relativt hyfsat för oss, även om Eva verkade ha tingen emot sig flera gånger. Hon hängde dock inte läpp utan tog sig stoiskt vidare framåt på banan. Vi har en hel del vattenhinder på banan och i och runt dem finns alltid sjöfåglar av olika slag. På en golfbana får de också vara mer fredade, åtminstone från människor, än i sjöar inne i samhällen.

                                                        Inte så nära som jag trodde.

Vi kom till hål sex. Det är ett kort parfem hål, där till och med en sådan som jag kan nå green på tre slag, om jag inte klantar till det, vilket ju ofta sker. Men idag slog jag en bra drive mitt i fairway, därefter en träfemma, mycket bra den oxo. In till greenen på tredjeslaget hade jag runt sextio meter och slog en liten wedge och bollen såg ut att stanna alldeles intill hålet. När jag kom fram till green såg jag emellertid att bollen låg lite längre från hål än jag trodde. Men med stor rutin och och utan att darra på handen slog jag putten och bollen gick i hål. En birdie för sådana golfspelare som jag, är inte alltför vanligt även om det blir ett antal per säsong. Om jag spelar uselt en dag och lyckas göra en birdie, så kan det vara ett lyft för självförtroendet och tillräckligt för att fortsätta försöka ännu en runda.

                                                   Denna tjej är alltid lika glad och trevlig.

När vi avverkat de nio första hålen, började det kännas i min ländrygg. Jag har tyvärr, sedan några år drabbats av discbrock, något som jag kämpar med genom övningar på gymmet tre dagar i veckan. Min träning gör att jag kan hålla det under kontroll men får fortfarande ont. Nu har jag spelat tre niohålsrundor och har förhoppningsvis tränat upp mig så pass att jag ska kunna prestera också på hela artonhålsrundor. Så jag beslöt att hoppa av efter nio hål och istället göra ett besök i kiosken.

                                                                        Mumsigt värre!

Eva och Kirsten är inte några som fegar ur utan fortsätter tappert oavsett väder och vind. För egen del satte jag mig i lä och tröstade mig med en kopp kaffe och en kabanoss.

                                Paret Lagesson bor idag i Bjuv och spelar golf på Söderåsens GK.

För att förbereda återtåget till Lödde packade jag in mina golfprylar i bilen och drog iväg fem kilometer med bilen. Det förhåller sig nämligen som så att inte långt från Vasatorp finns det en gårdsbutik där vi brukar köpa ägg. Då vi bestämt att göra det idag utnyttjade jag tiden, medan tjejerna spelade färdigt, till att åka dit och inhandla ett flak med bruna ägg. Jag upptäckte då att ett flak med trettio ägg, som tidigare kostat nittio kronor nu istället kostade hundra. Det är väl smällar man får ta i dessa prisökningstider. När jag kom ut från butiken, stod det flera andra kunder som skulle handla. En röst säger "hej Kenneth" och jag upptäcker att en gammal skolkamrat från folkskolan i Åstorp stod vid bilen med sin hustru.

                                                                    Aftergolf fika.

Det blev ett riktigt långt samtal om fler gamla skolkamrater, som Christer fortfarande har flitig kontakt med. Vi umgicks kanske inte så mycket under skoltiden, men Christer arbetade precis som min far på JiTe i Åstorp och var båda med i företagets golfförening. När jag återvände till Vasatorp för att hämta Eva, så var de klara med sin runda och satt och fikade i solen utanför klubbhuset. Även Bertil hade anlänt för att hämta sin Kirsten och han berättade om den Volvo Hybrid, med automatväxel han provat. Då sade jag till Kirsten, som tydligen inte är så glad för att kör bill att "med automatlåda kanske du skulle tycka det bli roligare att köra bil igen". "Kanske det" sade hon, "men vi ska inte byta bil!" Slutsnackat om det alltså!

Eva och jag tackade för oss, packade in hennes grejer i bilen och körde vidare och hälsade på Evas far Olle. Han fyller 95 år imorgon!