Klubbkampen för engelska sportbilar

 Öppetkörande på sportvagnsvänliga vägar - 2023-09-16

Sedan flera år tillbaka arrangerar UBCC (United British Car Clubs) ett sportvagnsrally som heter Klubbkampen. Här tävlar märkesklubbarna med varandra genom att klura ut svaren på frågor som dyker upp längs rallyslingan.

                                                                        Ready to go.

Naturligtvis ställde vi upp för att representera Morganklubben så gått vi kunde. Men inte bara vi, Gert och hans Louise samt Ola och Anita var också ivriga att delta och visa sina kunskaper.

                                        Med hjälp av startkablar löste sig problemet för Ola.

På väg till den vanliga mötesplatsen, Q-starmacken i Borgeby ringde min telefon. Att höra något när man kör öppet i en Morgan är i stort sett omöjligt, men Eva lyckades till sist få reda på vad det handlade om. Ola och hans bil var i behov av starthjälp eftersom han glömt att släcka ljuset på bilen när han ställde in den i garaget kvällen innan. På de flesta Morgans är batteriet placerat precis ovanför bakaxeln vilket gör det lite struligt att komma till. På min däremot sitter batteriet i motorutrymmet så med tillräckligt långa startkablar så gick det ändå ganska lätt att få igång Olas bil.

                                        Många hade radan kommit och minglet var i full gång.

Nu skulle vi till Lund. Startplatsen för rallyt var på Mormors bageri på Gastelyckan i utkanten av staden. Deltagarna skulle skickas iväg klockan tio, med en minuts mellanrum, men vi var där redan en halv timme innan och vissa av valde att ta en fika i bagerit före starten.

                                            Twin Cammotorn var väldigt problemutsatt.

När vi gick omkring bland bilarna och pratade med gamla och nya bekanta så gled det plötsligt in en MGA som såg lite speciell ut. Det till verkades 2111 stycken Twin Cam mellan 1958 och 1960, så modellen var ganska ovanlig och på sin tid eftertraktad. En Twin Cam var försedd med skivbromsar runt om och hade, till skillnad från övriga MGA, bolt on plåtfälgar. Även sätena skilde sig och var likadana som satt i de Luxmodellen.

                                                        Original fälgar men fel grill.

Jag gick fram och pratade med ägaren, som ägt bilen i drygt femtio år. Då jag själv varit ägare till en MGA från 1962 och jag visste att någon Twin Cam inte tillverkades det året, så undrade jag om grillen som satt på bilen verkligen var original. Detsamma gällde bakljusen, som på 1962 års modell var liggande, vilket det inte var på hans bil. Han berättade då att bilen visserligen var en Twin Cam men att motorn var utbytt eftersom den ursprunglig motorn inte var lyckad på grund av alla problem. Varför den hade en grill från 1962 fick jag inte reda på eller så har jag glömt det.

                                                        Råby, en liten pittoresk by utanför Lund.

Snart var det vår tur att vinkas iväg och snart var vi ute på de smala kurviga vägarna som brukar vara fallet på den här typen av utflykter. En del av oss, bland andra Eva och jag, hade lite problem att hitta vissa saker som fanns att läsa i roadbooken. Men att köra fel kan också var lite rätt för vi fick ju köra lite längre än de övriga.

                                                    Här fick våra Morgans kyla ner sig...

                                        ...medan besättningarna passade på att ta en fika.

Efter körande hit och dit längs med rallyslingan kom vi fram till Västra Hoby, även den en liten pittoresk by. Här skulle vi räkna "trappstegen" på tornet på kyrkan (tornet syns tyvärr inte på bilden - slarvigt av mig!) varför vi stannade till. Från huvudvägen gick det en liten grusväg upp till kyrkans parkering där vi stannade till och tog en paus. Det var inte många som upptäckte denna lilla oas utan for bara rakt förbi efter att räknat antalet trappsteg.

                                                                Morgans i olika färger.

Slutdestinationen för rallyt var hos Linda och Kalle Puur i Råga Hörstad, utanför Asmundtorp. Här huserar de i en stor gård med ett flertal byggnader, inte minst med ett väldigt stort garage och fin verkstad,  på tomten samt en stor park.

                                                    Ett jätteträd av många i Puurs park.

Som avslutning på tävlandet skulle vi nu gå runt i parken och svara på ett stort antal frågor, alla med brittisk anknytning.

                                            En enkel fråga för whiskyälskare tror jag. Eller?

Nu gällde det inte bara att kunna svara på frågorna, det handlade också att hitta dem. De här skyltarna var placerade lite överallt och inte alltid lätta i hitta i den stora parken. Här lyckades Eva och jag ganska bra.

Valet var antingen burgare eller bamsekorv.

                                                                                Mäktigt.

För bespisningen svarade Lucy´s rullande hak. Vi hade förbeställt var sin bamsekorv, men trots detta var kön lång till vagnen. Korven var enorm och bilden gör verkligen ingen rättvisa.Jag borde fotat från sidan för korven var nästan 50 cm lång. Och med en tjocklek som en normal tjock korv. Vi blev propp mätta och strax efter så drog vi iväg hem. Synd, för tydligen tillhörde vi vinnarna i tävlingen. Men, lämnar man innan prisutdelningen så ska någon annan få priset. Tycker vi!

Klubbkampen, kul som vanligt med olika engelska märken!

Helsingborg, min ungdoms stad.

Vandring i tonårskvarteren och lite utanför - 2023-09-12

Strax före klockan åtta på tisdagsmorgonen lämnade jag vår Hyundai, för den första servicen, på Fribrocks på Berga industriområde i Helsingborg. Jag hade nu i stort sett resten av dagen på mig att göra precis vad som helst. 

                                                                            Mjukstart.

Någon plan hade jag inte och vädret var lite trist. Jag satte mig i lånebilen, en likadan spm vår fast med manuell växellåda och lämnade Fribrocks. Lite förströelse och en fika kunde jag vara värd så jag inhandlade en Expressen och körde därefter till Fika på Berga och slog mig ner vid ett bord. Efter att ha läst tidningen och ätit upp mina frallor beslöt jag mig för att gå en rejäl promenad i min gamla hemstad.

                                                    Sista lediga platsen, lite flyt ska man ha.

I en tvärgata till Drottninggatan, längs med Margaretaplatsen, går det att parkera bilen gratis, något som är ganska ovanligt så där nästan mitt i stan. Jag parkerade bilen och stegade rakt över Drottninggatan och vidare ner till järnvägsspåren, följde sedan vägen till jag kom fram till Strandvägen.

                                                                Inte mycket att beskåda...

                                               ...men Henke fanns i alla fall kvar på sin post.

Någon fin utsikt över Öresund kunde jag inte skryta med eftersom dimman var väldigt påtaglig. Men, det regnade i alla fall inte och temperaturen var behaglig, så trots lite dystert väder mötte jag en hel del andra människor som var ute på sin morgonpromenad, ensamma eller med sina hundar.

                                                                            Pampiga...

                                                      ...och förmodligen ganska dyra

Framme vid pålsjöbaden hade jag två alternativ, att fortsätta upp mot Sofiero eller ta mig över Strandvägen och gå tillbaka längs Drottninggatan. Jag valde det senare alternativet och efter cirka hundra meter på Drottninggatan kom jag fram till den branta Johan Banersbacken som leder upp till Öfre Tågaborg. Här ligger "grosshandlarvillorna" tätt och kvarteren är intressanta att promenera i.

                                   Pampigt hus det också, numera insyndsskyddat från gatan.

I dessa kvarteren hade också Liberg & Co, reklambyrån jag arbetade på, sitt kontor i en stor gammal villa. Efter att under några år huserat på Springpostgränden i centrala Helsingborg valde vi att flytta till ett lugnare område.Detta uppskattades mycket av våra kunder, som ofta beklagade sig över sina parkeringsböter, när de tvingades parkera nere i centrum, när vi hade möten på byrån.

                                        Många flerbostadshus i den här stilen på Tågaborg.

Min nostalgiska vandring fortsätter och jag kliver nu in på Erik Dahlbergsgatan. Jag har lämnat villakvarteren för ju närmare söderut jag kommer präglas bebyggelsen av bostadsrätter och hyresrätter.

                                                        Finns på flera gator på Tågborg.

Men, även i detta områden finns, om än inte fristående villor, så i alla fall de mycket populära och eftertraktade engelska radhusen.

                                Uppgången längst till höger och på tredje våningen bodde jag.

Här på Erik Dahlbergsgatan bodde jag också ett antal år som tonåring. Även om jag alltid varit intresserad av bilar så var det faktiskt här mitt intresse för engelska sportbilar väcktes. Jag var nästan arton år och körde fortfarande moped. In på gården kommer en gammal kompis till mig från min barndomstid i Åstorp, inkörande i en Austin Healey Sprite med suffletten nerfälld. Han hette Kenneth Winberg och var några månader äldre än mig och hade redan tagit körkort. Han tog med mig på en tur i sin häftiga bil och efter det så var jag såld. Att min första bil råkade bli en Fiat 600 är en annan historia, men den hade åtminstone en Abarthljuddämpare, så även om det inte var en sportbil, så lät den i alla fall som en.

                                                Pålsjögatan, engelska radhus även här.

Infarten till vårt hus låg på Pålsjögatan, en lång, bred gata som gick från Hälsovägen ända upp till Pålsjö tennisbanor uppe på Öfre Tågaborg. Den här gatan travade jag och mina skolkompisar i många år. Först handlade det om att ta sig till Högra Allmänna Läroverket för gossar och därefter till Helsingborgs Handelsgymnasium, som låg strax intill. Men, istället för den busshållplats som här på bilden, fanns det på min tid en spårvagnshållplats precis utanför vår hus. Det var visserligen närmare att gå till skolan då spårvagnen körde nerför Hälsovägen och genom hela staden och sedan uppför Bergaliden, men det fanns dock anledning att ta spårvagnen istället. Dels ver det ju bekvämare, men huvudskälet var att i samma spårvagn fanns det ofta en hel del tjejer som gick på Lundbergs flickskola, som spårvagnen passerade på sin väg till Gossis. Och, det var naturligtvis väldigt intressant för oss killar.

                     Där Fonus ligger idag fanns förr en mycket trevligare affär - en godisbutik.

Ett antal hundra meter längre ner på Pålsjögatan så korsas den av Förenings gatan. Till vänster på Föreningsgatan bodde en av mina bästa kompisar, Thomas Pyk, som också ingick i vårt "järngäng Glada åtta" på Handels, Här i hörnet träffades vi och hade sedan sällskap till skolan, om vi inte valde att åka spårvagn.

                                                                    Föreningsgatan 15.

Till höger upp på Föreningsgatan från Pålsjögatan, närmare bestämt vid Föreningsgatan 15, var vår träffpunkt när jag var nybliven mopedägare. På den tiden körde jag en otrimmad Monarpeed av 1962 års modell till skillnad från dagens viktkompenserade Puch Florida. Högst upp i det här huset bodde Krille. På hörnan, nedanför tornet hade Fru Fridén ett skrädderi och var mamma till Fridde. Lite längre ner mot parken bodde Thorvald, klasskamrat till mig på Gossis.

                                Den röda dörren var entren till den tiden lilla livsmedelsaffär.

Min första arbetsplats fanns också här i närheten. Några hundra meter längre bort till vänster ligger Kompanigatan. Här fanns på den tiden en liten lokal livsmedelshandlare, som försåg de närboende med förnödenheter. Den lig i källarplanet till en större villa.Kanska var det den tidens när butik. Här fick jag arbeta med att, med hjälp av min moped, köra ut och leverera varor till de kunder som var för gamla för att komma till butiken själv. Ofta fick jag, utöver arvodet från butiksägaren, även dricks av tacksamma pensionärer. Vissa leveranser var dock obehagliga. En av butikens kunder hade en äldre syster som var placerad på Sankta Maria sinnessjukhus och ibland tvingades jag leverera varor dit. Jag blev insläppt på avdelningen, dörren låstes och sköterskan försvann för att hämta den nämnda systern. Under tiden jag väntade kom det fram patienter och betraktade mig väldigt närgånget. Det var lite obehagligt!

                                        Under det lilla takfönstret på taket låg Thorvalds rum.

I samma kvarter som den lilla livsmedelsbutiken bodde Thorvald och hans lillebror Thorbjörn. Thorbjörn var aldrig med, men vi var ofta ett gäng som satt upp i Thorvalds rum. Han satt alltid med en gitarr i handen, han blev senare gitarrpedagog och konsertgitarrist, medan vi snackade, rökte och ibland drack lite sprit. De flesta av oss var intresserade av musik och jag, Tony och en kille som hette Bertil var med i samma rockband, som först hette The Flames och sedan The Madison. Men Thorvald tyckte om lite annan musik. När vi gick i realskolan på Gossis så var han duktig i många ämnen. När vi hade realskrivningar, som man hade på den tiden, det sista viktiga året så minns jag att han lämnade fysikskrivningen redan efter en halv timme. Orsaken var att han skulle till Köpenhamn och repetera med dåtidens kändis Ingela Brander som var saxofonist. Med henne och hennes grupp turnerade han sedan med. Han var sexton år och redan så pass duktig musiker att han fick vara med i sådana sammanhang. Han fullföljde aldrig sin realexamen!

                                                    Köttbullarna på klubben är väldigt goda.

Nu hade jag promenerat runt i Helsingborg och stegräknaren visade på dryg 25000 steg. Jag började bli trött och hungrig. Ner till bilen vid Margaretaparken var det ytterligare några kilometer. På vägen dit fick jag kontakt ed min golfkompis Jörgen och vi bestämde att träffas på Vasatorp för att äta en sen lunch. Efter maten var jag jättemätt, trött och efter att hat hämtat min egen bil körde jag hem till Lödde och var belåten med min dag i Helsingborg.

Många minnen denna dag!

Norra Vram Memorial 2023

 Med Morgan på jubileumskörning 2023-08-06

På dagen, för 90 år sedan, kördes Vram Grand Prix, med start i närheten av kyrkan i Norra Vram. Åskådarskarorna var enorma och totalt cirka 100000 personer följde tävlingen längs bansträckningen. Banan var 29,7 km lång och kördes i 35 varv. Vinnare blev italienaren Brivio i en Alfa-Romeo och fick 10000 kronor för sin prestation. Tävlingen, som var tänkt att bli ett återkommande event, blev dock en engångsföreteelse på grund av en dödsolycka under tävlingen.

                                                            En mjuk inledning på dagen.

Under rätt många år har det arrangerats ett sportvagnsrally till minne av tävlingen. Arrangör har, om inte varje gång så i alla fall oftast, varit den svenska MG Car Club. Detta passade extra bra eftersom bilmärket MG fyller 100 år i år. Starten för dagens rally var förlagd till parken till den gamla prästgården. Ett fyrtiotal engelska sportvagnar, varav nio Morgans, parkerades i grönskan klockan 0900 medan alla besättningar bjöds på kaffe och frallor.

                                                    Nöden har ingen lag - sufflett upp!

Starten gick av stapeln klockan 1000. Rallyslingan, som detta år gick söderut, var cirka elva mil lång där vi vid något tillfälle var nästan tillbaka i Löddeköpinge igen. Under färden från Löddeköpinge till startplatsen i Norra Vram, vid åttatiden på morgonen, var vädret lugnt och behagligt, precis som vid incheckningen och den efterföljande fikastunden. Det kändes därför helt naturligt att köra med taket nere när vi gav oss ut på småvägarna. Men, enligt väderprognosen var sannolikheten för regn framåt förmiddagen ganska stor. Även om meterologerna ofta är ute och cyklar i sina prognoser, så visade det sig emellertid att de just den här dagen så hade de rätt. Lite efter elva började det dugga, något om efterhand övergick till lätt regn, ett regn som ökade efterhand. Efter en stund, med aktiva vindrutetorkare och allt högre hastighet för att inte bli våta, beslöt vi därför försöka hitta ett ställe där vi kunde sätta upp suffletterna.

                                                    Ett vattenhål för flera bilklubbar.

Trots att vi ogärna fäller upp taket, så blir det faktiskt ganska mysigt inne i bilen när det väl är gjort. Sikten blir förstår betydligt sämre, men å andra sidan kan man ta av sig jackorna och sätta på lite värme vilket känns väldigt ombonat. Efter att ha kört omkring på småvägarna ytterligare några mil råkade vi passera kvarnen i Reslöv och bestämde oss för att stanna till.

                          Våfflor till alla plus en korv till Jan-Erik som behövde en sådan, sa han.

Vi har varit där ett flertal gånger på våra Morganutflykter. Och nu när det var lunchdags kände vi att vi nog behövde något i magen. Här serverar man både varm korv, våfflor, kaffe, te och glass. Inne i kvarnen finns också beskrivet i ord och bild hur ägaren själv (förmodligen med viss hjälp) byggt hela kvarnen.

                                Utanför antikaffären fanns en bil av detta ädla märke parkerad.

Vår färd fortsatte därefter i lugnt och behagligt tempo. Bland annat passerade vi både Trollenäs och Trolleholms slott. Precis före Trollenäs slott finns på vänster sida en antik- och kuriosabutik. Här finns det både det ena och det andra man inte visste man behövde, att köpa, för de som inte ofta går tomhänt ur en butik av det här slaget.

                                                    Det var fler än vi som cabbat upp.

Tillbaka till startplatsen i Norra Vram anlände vi klockan halv tre. Prisutdelningen skull ske klockan tre, men när vi kom upptäckte vi att vi var de sista två ekipagen av hela startfältet. Det kanske berodde på att vi gjorde ett stopp och fikade vid Reslövs Kvarn.

                                Två likadan Morgan Roadster med fjorton års åldersskillnad.

Efter prisutdelningen, där vi faktiskt fick priser båda två, och lite avslutande mingel så kändes det lagom att köra hem i det tilltagande regnet. Eftersom vi anlände sist tyckte vi det var på sin plats att vi också åkte därifrån sist.

En trevlig dag i trevligt sällskap!

Motocrossnostalgi

Ytterligare en bok av Bo-Ingvar Svensson - 2023-07-25

Efter att ha arbetat tillsammans med Bosse i reklambranschen i många år, har både han och jag anslutit oss till pensionärernas skara. Därmed inte sagt att Bosse numera tillbringar sin tid med att mata duvorna. Han har många strängar på sin lyra både som fotograf, AD, arkitekt, musikrecensent och inte minst författare, kompetenser som som han utvecklat allt mer efter att ha lämnat reklambyråjobbet.

                                            Bosses kreativitetsverkstad och skrivarlya.

Författandet tar numera allt mer av hans tid och sedan vi avslutade vårt professionella samarbete har han, fram till idag, skrivit och fått utgivet fem böcker. Eftersom Bosse är uppväxt i både Landskrona och även delvis i Stenestad, där han nu bor med sin fru Lena, inleddes författandet med två böcker som beskriver livet i och omkring Borstahusen:

Sydran och Norran

Det rika affärslivet i Borstahusen handlar om alla de mer än 40 småaffärer som fanns i fiskeläget fram till mitten av 70-talet. De första öppnadedes under senare delan av 1800-talet. Boken visar också det moderna fiskeläget av idag.

Deras värld var Borstahusen

Boken handlar om några människor kring 70-talet, som av allmänheten betraktades som "original", om hur dessa levde tillsammans i ett ännu så länge orört fiskeläge. De flesta var födda kring sekelskiftet och som under större delen av sitt liv inte lämnade fiskeläget. Boken har recenserats som en "Briljant fotodokumentation".

Som barn tillbringade Bosse mycket tid på en släktings gård i Borstahusen. Här kom han i närkontakt med lantbruk och djurliv, något som blev ett intresse för honom som växte sig större ju äldre han blev. Detta var nog också skälet till att han skrev ännu en bok:

Tidernas hästaffärer

En bok som handlar om hästhandlaryrket genom tiderna. Men också om arbetshästens betydelse inom skogsnäringen, inom jordbruket och i stadsförvaltningen. De unika bilderna från Sjöbo hästmarknad 1973 är något av bokens signum.

Under sitt liv har Bosse också varit väldigt engagerad inom motorhobbyn. Inte minst var han en av de som bildade Mercedes Old Timer Club där han producerade en  rad exklusiva klubbtidningar och specialbroschyrer. Som mångårig fotograf, initiativtagare och medarrangör av flera motocrosstävlingar, både på Saxtorp och Knutstorp, har han med åren lärt känna och bli personlig vän med de flesta av våra världskändisar i sporten från 50- och 60-talen. Detta har lett fram till praktverket I motocrosslegenders spår, som tog tre år att färdigställa.

                                                Något utöver det vanliga - helt enkelt unik!

I motocrosslegenders spår

Att boken är en tegelsten är verkligen ett understatement, då den i stort format och med en omfattning av närmare 700 sidor väger 3,5 kg. Uppdragsgivaren är Göran Helldin, MC-historiker med ett nördliknande intresse för svensk motocrosshistoria. Svensk Bibliotekstjänst Recenserade boken och gav den 5 poäng, alltså den högsta möjliga poängen.

Efter det långa och arbetskrävande arbetet med I motocrosslegenders spår, trodde någon kanske att Bosse behövde vila ut och ladda batterierna. Det verkar som att Bosse återhämtade sig väldigt snabbt för det dröjde inte länge innan han började skriva på ytterligare en bok om motocrossvärden på 50- och 60-talet. Även om Bosse och jag inte träffas med samma intensitet som när vi arbetade tillsammans så har vi fortfarande löpande kontakt per telefon eller träffas, där Bosse gärna vill spåna lite om sina tänkta kommande projekt. Själv tycker jag det är väldigt roligt och försöker komma med råd, bra och dåliga, som Bosse antingen köper eller sågar, precis som det var när vi arbetade tillsammans. När det blev aktuellt med den senaste boken Bakom Kulisserna, undrade Bosse om jag ville hjälpa honom med korrekturläsningen. Naturligtvis ville jag det, så efter att ha nagelfarit det som skulle resultera i en bok på 250 sidor, så fick Bosse och hans vapendragare Svenne Dahlström verkligen veta att de levde. Kanske upplevde de mig som petig, för korrigeringar och synpunkter var många, men bättre för mycket än för lite eftersom de själva fick bedöma vad som skulle ändras eller inte.

                                                Det är det nog inte många som känner till.

Bakom kulisserna

Ja, hur var det egentligen, det som inte stod i tidningsreferaten, det som hände mellan tävlingarna, relationen mellan olika förare och länder, privatlivet, drömmarna och det vardagliga livet med jobb och familj. En del av detta får du veta i boken. Bakom kulisserna är egentligen inte bara en bok utan två. Det omfattande bildmaterialet är samlat på de 70 sista sidorna i boken och som tillsammans med de novellliknande berättelserna från förare, anhöriga, arrangörer och funktionärer blir till en kompletterande bok i boken.

Eller som en av de förare, som förkommer i boken, Janne Smeen Persson beskriver boken:

"En unik bok där berättelserna blir bilder. Med Bo-Ingvars förmåga att berätta i bilder, är valet allt igenom perfekt att placera den nya bokens alla bilder efter berättelsernas slut. Det är som att först få uppleva alla de härliga, roliga, spektakulära händelserna, utan störande bilder, för att sedan få se in i den värld som boken berättar om. Denna annorlunda bokfilosofi, först berättelserna sedan bilderna, gör definitivtr boken extra spännande att läsa. En eloge Bosse att du vågar tänka utanför bokboxen!"

                                                    En, med all rätt, stolt och glad författare.

När Bosse och jag träffades över en fika häromdagen, överlämnade han ett exemplar av Bakom kulisserna till mig, som tack för hjälpen med korrekturläsningen. Det var en glad och lättad Bosse som dök upp, då varje gång en färdig bok i handen på författaren nästan måste jämföras med att bli pappa eller mamma.

Mer om böckerna och hur du beställer dem finns att läsa på: www.landsbygdensbok.se

Kul att känna denne man!

En tur med min Puch

 Färden gick till Bjärred - 2023-07-06

Min Morgankompis i Bjärred, Ola, hade en tid funderat på att köpa en moped. Han brukade spana in min Puch Florida när han besökte mig i mitt garage och berättade att han hade tittat på en fin Crescent moped som var till salu.

                                                                En stolt nybliven moppeägare.

Så, för några dagar sedan dök han upp och visade upp sitt fynd. Han berättade också att blivit  hang around i en illuster moppeklubb som heter Bjerred Blue Smokers. Hans moppe var i nyskick och jag undrade om den gick bra. Jodå, han hade deltagit i en av klubbens återkommande utflykter, vilket var mycket trevligt. Men när gänget drog iväg så märkte han att han snabbt hamnade sist. "Men är din moppe inte viktkompenserad" frågade jag? Nej, den var helt original. Efter denna utfärd, som till råga på   allt slutade med motorstopp och en lång vandring hem för Ola, gick det upp för honom att hans moppe måste kollas upp samt modifieras till lite högre hastighet. I klubben finns många med tummen på rätt ställe, så det dröjde bara några dagar innan moppen både gick perfekt och att den också kunde hänga med i de övrigas tempo.

                                             Varmkörning i vår trädgård efter tre år i garaget.

För egen del köpte jag min Puch Florida för 16 år sedan. Den har använts ganska sparsamt, inte minst för att moppekörande konkurrerar med både golfspel och Morgankörande. En annan anledning är att jag, med en tumme på fel ställe, inte vill riskera att fanskapet stannar någonstans med ett fel jag inte kan åtgärda. Men, efter Olas besök så blev jag också sugen på att köra. Efter att den stått stilla i garaget i nästan tre år så baxade jag ut den ur garaget och ut i trädgården och förberedde mig på en lång startprocess. Det påstås ju att gammal bensin inte är bra, så jag var förberedd, både med startgas och ett stort tålamod. Det första jag gjorde var att kolla tändstiftet, som var lite svart, men annars såg nytt ut. Med tändstiftet av droppade jag några droppar olja i cylindern, som någon berättat att man egentligen ska göra innan man låter en motor stå under en längre tid. Med oljan i cyllen kickade jag några gånger så att kolven fick röra sig. Jag monterade tändstiftet, öppnade bensinkranen, flödade lite och kickade två gånger. Döm om min förvåning när min Puch startade med en gång. Uppmuntrad av framgången pumpade jag däcken, putsade av moppen lite förstrött och lät den stå igång i trädgården i cirka tjugo minuter.

                                                    Tankad och redo för den "långa" resan.

                                                        Mätarställningen före avfärd.

Naturligtvis var jag glad för att den startat så lätt, men samtidigt lite osäker på hur den skulle bete sig efter ett så långt stillestånd i garaget. Ola hade fått hjälp att fixa till sin av en duktig kille i klubben. Jag bad honom därför att undersöka om den här personen skulle kunna tänka sig att gå igenom min Puch och ev åtgärda det han ansåg behövde åtgärdas. Det dröjde inte länge innan jag fick ett positivt svar. Idag skulle jag köra till Bjärred och lämna över min moppe i den här personens trygga vård.

                                                    Här gäller det att minska farten lite.

Iklädd ryggsäck och vurpollon embarkerade jag min Puch och drog iväg söderut. I ryggsäcken fanns det en proppfull A4-pärm innehållande en omfattande verkstadshandbok samt en hel del alldeles nya reservdelar av olika slag. Något som jag faktiskt hittade av en slump i min mångfald av kartonger som jag har i mitt garage. Min Puch var viktkompenserad redan vid köpet för sexton år sedan, så resan ner till Bjärred gick både snabbt och problemfritt.

                                                        Ola bestiger min moppe utan hjälm!

Väl nere i Bjärred hade jag svårt att hitta till Ola, jag kom nämligen från fel håll jämfört med när vi brukar åka dit. Jag förvirrade mig in i villakvarteren och fick till slut ringa till Ola och berätta var jag befann mig.  "Bli kvar där du är, så kommer jag dit", sa Ola. Några sekunder senare hör jag någon tuta bakom mig och det var Ola. Konstigt nog så visade det sig att jag stanna bara två hus från där den här klubbmedlemmen bor. Innan vi påkallade husägarens uppmärksamhet, så ville Ola prova min Puch, vilket resulterade i att han återkom efter sin tur med ett förnöjt leende.

                Här kollas min Puch över av en man som verkar veta mycket om denna typ av forden.

När vi träffade Olas bekant så förklarade jag varför jag skulle uppskatta en översyn av mitt fordon. Uppfattningen från hans sida var att den verkade gå och lät bra i motorn. Men efter en lite närmare okulär besiktning upptäckte hans örnöga fler smärre brister. Så var t ex kopplingswiren fransig och på väg att brista, bakdäcket hade torrsprickor, vilket inte är bra, fotbromsen var heller inget vidare samt att moppens stödben var löst. Jag blev lovad att bristerna skulle åtgärdas och kunde nöjd, trygg och glad bli hemkörd till Lödde av min kompis Ola. Med tanke på det så kanske jag kan bli en ny hang around i Bjerred Blue Smokers, vi får välse om jag blir antagen!

En bra dag i blårökens tecken!

I Älmhult startade Kamprad sitt IKEA.

 Det var platsen för Morganklubbens årsmöte - 2023-05-26/28

Fredagen för tre veckor sedan packades vår Morgan för att ta Eva och mig upp, genom de småländska skogarna, till Älmhult. Men vi var inte ensamma på resan för ytterligare två Morgans, båda från Bjärred, fanns med i vår lilla karavan.

                                                            På villovägar i Perstorp.

Som alla vet som kör Morgan, eller någon annan hobbybil, så är det ju resan som är målet. Naturligtvis valde vi därför inte den närmaste vägen utan, kanske inte den längsta, men den som huvudsakligen bestod av mindre, asfalterade och slingrande vägar. Gert hade tagit på sig att göra upp en rutt, där vi i möjligast mån undvek de mer trafikerade vägarna. Inledningsvis gick allt enligt den karta som Geert lagt över från sin dator till sin mobil. Men ibland stämmer inte kartan med verkligheten och av någon anledning blev något fel. Vi kom fram till Perstorp och efter en överdrivet noggrann sightseeingtur i byn kom vi äntligen vidare.

                                                    Vacker utsikt i dubbel bemärkelse.

Nästa delmål var Vittsjö. Efter en Morganträff där, för många år sedan, visste vi att det fanns ett cafe som heter Sjöstugan. Det ligger vackert vid stranden av Vittsjön. Där parkerade vi och passade på att ta en enkel lunch på caféet.

                                                                Vi anlände bland de sista.

Återstoden av färden till Älmhult gick i princip helt enligt plan. Varje årsmöte börjar nästan alltid med någon form av grillbuffé vid sextiden. Vi var nästan i senaste laget och när vi anlände till IKEA hotell var hela parkeringen nästan fylld av de omkring tvåhundra deltagarnas hundra Morganbilar. Trots sen ankomst fanns det dock gott om mat även till oss.

                                            Slottet, eller vad man ska kalla det, på Huseby

                                             En lite paus i körandet på caféet på huseby.

På lördagen, som är den dag där allt ska hända, skulle vi ut med våra bilar och botanisera i trakterna runt Älmhult. Det fanns tre olika slingor att välja på och alla var mellan elva och fjorton mil långa. Istället för att köra en hel slinga, valde Eva och jag att köra lite på var och en av dem och hamnade så småningom vid Huseby Bruk. Där finns mycket intressant att titta på och en spännande historia, som man kan ta del av på nätet. Dessutom finns det ett café, där vi intog vår eftermiddagsfika.

                                                Han var tydligen inte så stor, den där Linné.

                                            Köket i hans hus. Sov pigan i den där lilla lådan?

Under resans gång under de fjorton milen gjordes det också många stopp på olika platser, bl a fanns det en butik som sålde märkeskläder och där Morganklubben, dagen till ära, erbjöds 20% rabatt. Men kön utanför var lång och vi hoppade över dagens erbjudande. Vi fortsatte i stället, återigen på väldigt fina Morganvägar, för att slutligen hamna i Carl von Linnés Råshult. Vi fick alltså en hel del både kultur och historia oss till livs under vår utfärd, vilket ju är berikande.

                                                Att kolla alla bilarna tar lite tid.

Tillbaka till utgångspunkten vi fyratiden på eftermiddagen, så hade vi några timmar, med fria aktiviteter, innan det var dags för den traditionella trerättersmiddagen vid pass 1900. Det är en självklarhet att studera samtliga fordon på parkeringen, mer eller mindre noggrant. Och, under tiden blir det också mycket slänga käft med kända eller okända medlemmar man träffar på. Sånt är kul!

                                British Auto säljer både Morgans och andra engelska bilar.

                                                                    Lite uppvärming.

Den "nye" generalagenten för Morgan i Sverige, British Auto i Lerum, var också på plats. Med sig hade man sex stycken splitter nya Morgans av olika modeller, med priser från 800.000:-upp till dryg 1, 5 miljoner kronor. Hade jag inte redan haft vår Morgan, skulle jag inte ha råd att köpa någon. Åtminstone inte någon ny. Utöver bilarna kunde man införskaffa diverse regalia och inte minst kläder, mössor, läderjackor etc. Min hustru Eva dras lätt till sådana frestelser och gick så klart inte tomhänt därifrån denna gången heller. Efter ombyte till lite mer representativa kläder, inför kvällens middag, passade vi också på att ta en fördrink i det kök som fanns i anslutning till varje våning på hotellet.

                                                                    Nej, de är inte släkt!

Efter middagen var det dags för lite luft och att sträcka på benen. Det blev ytterligare en runda på parkeringsplatsen. Där träffade jag på dessa två herrar, varav jag känner han till vänster, men trodde, när jag såg dem var och en i restaurangen, att den till höger var han till vänster.

                                            Skyrup Golf & Hotell hade bra käk de också.

På söndagen var det dags att ta avsked av Älmhult, men innan vi drog därifrån gjorde vi ett kort besök på IKEA:s museum. De höll på att göra om en hel del där, så hela museet var inte öppet. På hemvägen blev det inte så många småvägar som vid uppvägen, men vi lyckades trots det att hamna på fel golfklubb för lunch än det var tänkt.

Efter några dagar borta är det alltid lika skönt att komma hem. Och väl är väl det! Som brukligt är, när vi kör tillsamman med andra, så stannar vi alltid till på ett lämpligt ställe för att säga hejdå till varandra. Efter som kompisarna bor i Bjärred och vi i Löddeköpinge så är vi nästan hemma allihop när vi skiljs åt.

En trevlig helg till ända!