Vår Morgan är redo för första vårturen...

...men lite smolk i glädjebägaren - 2016-03-16
I mitt garage får Mr Brum, varje vinter, en genomgripande behandling, nästan som om det vore ett spa för bilar.

Ready to go!

Den står nu, visserligen fortfarande uppallad men med hjulen monterade igen, helt redo för årets säsong. Solen har varit framme ganska flitigt den senaste veckan och jag har faktiskt funderat på att gå in på Transportstyrelsens hemsida och ställa på den igen. Men, när jag varit ute har jag emellertid känt hur kallt och rått det varit och bestämt mig för att vänta lite till. Det är bara drygt en vecka till april och då kommer det att bli av.

Vinterns lilla extraprojekt har varit att ta bort, rengöra, rostförebygga och återmontera running boards på båda sidorna. De tidigare upphöjningarna på gummilisterna, med anledning av rostiga skruvskallar, är nu borta.

Oroande!

Under arbetet med detta var jag ju verkligen i närkontakt med bilen och kunnat notera eventuella stenskott och annat, som inte ska finnas där. En oroande upptäckt var att, det på plåten precis under dörren, finns en del små bubblor. Dessa har i och för sig förmodligen varit där sedan jag köpte bilen 2012, och jag har möjligen noterat dem lite i förbigående tidigare.

Igår gick jag in på Talk Morgan (www.talkmorgan.com) som är ett forum för alla som äger eller är intresserade av Morganbilar. Här finns en hel mängd delforum varav ett heter "service and maintenance". Här lade jag in bilden ovan och bad om synpunkter och råd. Det dröjde inte länge innan ett femtontal svar hade ramlat in. Dylika bubblor är ett vanligt problem på Morganbilar varför många kände igen sig. De råd som delgavs mig varierade från att låta det bero och under tiden spraya något som heter ACF 50 mellan kederlisterna och karossen, till att det var ett "wings off job". Att plocka av båda skärmarna låter som en ganska stor uppgift och går det att åtgärda på något annat sätt så kommer jag att börja med det. En Morganägare i England hade slipat bort färgen där bubblorna fanns för att därefter slipa bort all "white rust". Därefter målade han med rostskyddsfärg och sedan med karossfärgen och blev nöjd med resultatet.

Några åtgärder, utöver att beställa ACF 50 och spraya kederlisterna, kommer jag inte att göra under säsongen. Större ingrepp får i så fall ske under nästa vinteruppehåll. På årets träffar kommer jag att granska så många Morgans jag kan och samtidigt höra och få några tips om hur andra har gått tillväga för att förebygga vidare oxidation.

Har man en Morgan finns det alltid något att åtgärda!

Kålpudding på Lucy´s Café

Något jag inte får missa - 2016-03-08
En av mina bilkompisar, Ola, hade av någon underlig anledning gjort ett av sina sällsynta besök på gymet. Nyligen hemkommen från en veckas skidåkning hade han kanske märkt att han borde ha tränat INNAN han åkte dit.

En av Blues Brothers vaktar ingången. Är han inkastare eller utkastare?

I vilket fall som helst så bestämde vi att äta lunch tillsammans. När jag berättade vad man erbjöd på Lucy´s Café var han inte svårövertalad.

Väggarna pryds av MC och bilar.

Lucy´s Café ligger bara ett stenkast från där jag bor. Det är en samlingspunkt för dels motorintresse-rade och dels musikintresserade. Nyligen presenterades ett nytt arrangemang, kallat Meet & Strings, som är tänkt att locka både lokala musiker och artister för mer eller mindre organiserade framträdande och tänkbara jam sessions. Vid första träffen för en vecka sedan var lokalen fylld till bristningsgränsen varför detta arrangemang med all sannolikhet kommer att bli regelbundet återkommande.

Efter sitt träningspass var Ola naturligtvis hungrig och satt tålmodig och väntade på att bli serverad sin mat. Att stället är populärt är en underdrift inte minst på luncherna. Här erbjuds flera varianter av dagens och det brukar huvudsakligen handla om husmanskost, som faller de flesta i smaken.

Ser kanske inte så gott ut på bild, men gott var det verkligen.

Kålpudding är faktiskt något jag anser mig vara lite av en expert på. Oftast, när det serveras som dagens lunch, består den av en tjock del med köttfärs med en liten gnutta kål ovanpå. I min värld ska kålen och köttfärsen blandas eller varvas för att det ska bli saftigt och inte torrt. Den variant jag serverades på Lucy´s tillhör faktiskt topp tre av all kålpudding jag ätit på olika krogar.

Det är faktiskt inte så många gånger jag ätit lunch på Lucy´s, men efter dagens besök lär det bli lite oftare i fortsättningen.

Mätt nu, får bli något litet och enkelt ikväll!

Gammal kollega och kund

Lunch, fika och en bok - 2016-02-24
Bosse och jag har känt varandra länge och arbetade tillsammans under drygt tjugo år. När vi inledde vårt samarbete i början av 90-talet, hade jag ett förflutet på både Ted Bates och Liberg och Co. Bosse kom från dåvarande Tecknargården i Landskrona. Vi tyckte båda det var kul att jobba med reklam och kompletterade varande bra, Bosse som AD, fotograf och formgivare och jag som strateg, skribent och projektledare. Under våra år tillsammans arbetade vi med kunder över hela landet och gjorde en hel del jobb som vi fortfarande är lite stolta över.
När vi för några år sedan avslutade vårt sista samarbete med kunder avbröts det intensiva umgänge vi tidigare haft. Bosse övergick från kommersiell verksamhet till kulturell, medan jag själv ägnade min tid huvudsakligen åt golf och sportbilar men också åt att skriva en blog då och då. Numera har vi därför endast kontakt per telefon någon gång i månaden, vilket ibland känns lite tomt för oss båda två. När därför Bosse ringde för några veckor sedan och föreslog en gemensam lunch, var jag inte sen att tacka ja. På gymet träffar jag, flera gånger i veckan, Peter som var VD på AkkaFrakt under alla de år som jag och Bosse hade dem som kund. Bosse tyckte därför att jag skulle fråga Peter om även han ville hänga med oss på lunchen.

Peter och Bosse hade inte setts på ganska länge.

Jag spelar ofta golf på Öresunds GK under höst- och vintermånaderna samtidigt som Bosse känner ägarna till golfkrogen. Inte nog med det, krogen är också känd för att varje dag erbjuda två goda dagensalternativ, rätter som oftast är svensk hsumanskost. Vi beslöt därför att det var här vi skulle äta lunch. När vi arbetade med AkkaFrakt var visserligen inte Peter speciellt involverad eftersom vi huvudsakligen hade våra möten med marknadschefen och, när det gällde årsredovisningarna även med ekonomichefen. Men när vi hade våra större dragningar brukade han finnas med. Vi har faktiskt lärt känna honom betydligt bättre efter det att vi alla har lagt vårt engagemang i AkkaFrakt bakom oss.

Nya Center Syd i Löddeköpinge

På den tiden det begav sig brukade Bosse och jag förlägga våra så kallade kreamöten till olika caféer, famförallt i Helsingborg. Många timmar tillbringades därför på Fahlmans, Kafferepet och inte minst på Väla, där bland andra ett av norra europas dyraste caféer finns beläget. Även om miljöerna, inte minst på Väla, var ganska stökiga, så bidrog detta på ett konstigt sätt till goda idéer. Vi kunde t ex upptäcka något eller någon i vimlet, som resulterade i ett samtal, som i sin tur ledde oss vidare mot en ide´. Det är svårt att förklara och låter kanske inte klokt, men det var så det fungerade ibland.

Nu skulle vi bara hitta plats på något fik.

Det var med andra ord dags att återuppleva gamla minnen vad beträffar cafeér. Bosse har inte varit på Center Syd sedan det renoverades. När det var nybyggt satt vi nämligen ganska ofta och jobbade på caféerna även här. Efter lunchen på golfklubben åkte vi därför alla tre vidare till detta mammons tempel för att fortsätta vårt både nostalgiska och framtidsblickande resonemang.

Bosse ser lite arg ut, men det är han inte.

Utanför ICA Maxi finns ett café som drivs av ICA. De har fina princessbakelser och kaffe till överkomliga priser. Peter hade vid något tillfälle framfört en synpunkt till personalen att stället skulle döpas till ICAFIKA, men tyvärr inte fått någon vidare respons på sin idé. Men, det var inte av det skälet vi valde att tillbringa de närmaste timmarna på Coffee House snett över gången. Här fanns det nämligen en lite avskild vrå där vi kunde fortsätta våra samtal.
Nuförtiden driver Peter ett konsultföretag med inriktning på ledarskapsutveckling. Efter att ha arbetat både som officer och VD, har han säkert en del goda råd att komma med. Bland andra uppdrag arbetar han som mentor till en yngre person som nyligen tillträtt som VD i ett företag i Stockholm.

Arbetet med denna bok inledde Bosse redan på 70-talet.

De svartvita fotografierna är underbara...

...för att inte tala om de profiler som finns med.

Bosse ägnar mycket tid åt att skriva böcker. En, "Deras värld var Borstahusen" är redan klar och finns till försäljning bland andra hos Akademibokhandeln. Ytterligare två är på gång, en som handlar om en 82-årig, fortfarande aktiv revyartist och den andre om de hästhandlare som förekom på marknaderna till inte för så länge sedan.

Innan vi skildes förärades Peter och jag var sitt exemplar av Deras värld är Borstahusen, som är en historiebeskrivning om hur det var att leva på fiske i Borstahusen, ett fiske som fortfarande bedrivs även om det är i mindre skala.

En trevlig träff som snart ska bli till en ny!

Morgan maintenance 3

Vinterjobbet på Morganen snart klart - 2016-02-17
Mitt pyssel med Mr Brum i garaget har jag dragit på så länge det har varit möjligt. Mörka, regniga, blåsiga dagar, när det inte inbjuder till utomhusaktiviteter, är det nämligen skönt att ha en tillflyktsort. Men nu är jobbet i stort sett klart. Och, det är bra eftersom jag förmodligen ställer på bilen igen i Mars, då det ibland kan bli en och annan dag med sol och vårkänsla.

Oöppnad burk som jag hittade i garaget.

En liten kladd på varje bulthuvud.

Det jag pysslat med i vinter, utöver de vanliga åtgärderna, är att plocka av running boards på båda sidor. Vid återmonteringen av aluminiumlisterna sprutade jag på ett rostskyddsmedel, dels på bulthuvudena i listen och dels på muttrarna på undersidan.

När alla fyra listerna var monterade så var det dags att försöka peta ner gummilisterna. Om jag inte läst om det i den engelska klubbtidningen Miscellany, hade jag förmodligen inte kommit på idén med att använda ett gammalt kreditkort för uppgiften. Det visade sig vara ett helt perfekt verktyg.

Så där! Inte längre några upphöjningar på listerna efter korroderade bulthuvud.

Som framfår av bilden så är gummilisten lite längre än den var från början. Även här lydde jag ett råd från tidningen och började montera listen från båda hållen och det var inga problem med att få dit den snyggt och prydligt. Det är ganska kul att konstatera att allt blev bra och som jag hade tänkt. Det är tyvärr inte ofta att det blir så när jag gör någonting.

När jag ändå höll på i garaget, iklädd min garage outfit så tog jag också tillfället i akt att spraya bladfjädrarna bak med Castrols kedjeolja. Det är visserligen avsett för motorcyklar och mopeder, men efter råd från andra, som kan och vet mycket mer än vad jag gör, så följde jag deras råd.

Ola i min tänkarstol.

Ola, en av medlemmarna i Morganklubben, bor i Bjärred och kommer ibland på besök i garaget. Då blir det i regel inte mycket gjort, men mycket bilsnack och kaffedrickande är trevligt det också. Han har också en Morgan Roadster som är två år nyare än vår, men har ett för litet garage för att kunna hålla på på samma sätt som jag med sin bil.

Han har däremot alltid några synpunkter eller förslag till ytterligare åtgärder som skulle förgylla eller förbättra vår Morgan ytterligare. Dagens kommentar från honom var att han tyckte bromsoken såg lite "tradiga" ut. "Varför målar du dem inte?" frågade han. Ja, det var ju en tanke. Själv hade jag inte funderat på saken förrän Ola nämnde det.

De var ju både rena och torra så det borde vara rätt tillfälle att måla dem nu, om jag kände för det. Sagt och gjort, vid ett besök på Biltema i Lund hittade jag färger, speciellt framtagna för målning av bromsok.

Om inte annat så matchar den i alla fall någorlunda stötdämparen.

Nu återstod frågan om vilken kulör jag skulle välja. Egentligen skulle jag vilja ha grön färg, som jag tycker matchar färgen på bilen väl, samtidigt som "racing green" är en klassik färg på engelska bilar.
Nej, någon grön fanns inte, men däremot silver, svart, blå, röd och gul. Gul är ganska fräckt, men passar, i mitt tycke, inte så bra på vår royal ivoryfärgade Morgan. Tänkte först ta svart, som alltid fungerar, men ändrade mig sedan till rött. Jag målade oken två gånger och är nöjd med resultatet.

Nu återstår endast att smörja framvagnen och sätta på ekerhjulen, sedan är Mr Brum färdig för våren.

Hoppas den kommer snart!

Tre grabbar i Lund

Lunch, kultur, fika och bio - 2016-02-09
Det är inte bara jag som ibland blir lite uttråkad under den mörka årstiden. Flera av mina golfkompisar känner likadant. För att muntra upp tillvaron så händer det, med jämna mellanrum, att någon hör av sig och föreslår att vi ska göra någonting.

Glada till sinnes eftersom det snart blir käk.

I tisdags beslöt Peter, Jörgen och jag att vi skulle köra in till Lund. Dylika sammankomster brukar inledas med lunch och så även denna gång. Det finns förvisso ganska många matställen i Lund, men ofta hamnar vi i Saluhallen. Här är alltid ett pulserande folkliv och ett flertal restauranger att välja mellan.

Inte alls dumt.

Efter att ha ätit fisk vid ett flertal tillfällen valde vi idag att äta kött på Grill & Meze Lounge, som serverade ryggbiff med bearneaisesås som dagens lunch. Tydligen ska denna krog servera mat från det libanesiska köket, men det fick jag inte veta förrän efteråt. I annat fall hade jag, som är uppfödd på falukorv och stekt potatis, förmodligen inte valt det stället, då jag inte gillar konstig mat.
Om ryggbiff är en libanesisk specialitet är jag dock mycket tveksam till, för god var den i alla fall.
Lite dästa efter maten ansåg vi att det inte var mer än rätt att, genom ett kort strövtåg i staden, förbruka en del av de kalorier vi fått i oss under lunchen.
När vi flanerade runt torget blev vi tilltalade av en kvinna i vår egen ålder. Jo, vi är väl ganska vana att bli antastade av kvinnor när vi finns tillgängliga bland allmänheten, och naturligtvis stannade vi till för att höra vad hon hade på hjärtat. Hon undrade förtvivlad om vi kunde hjälpa henne att få upp låset på hennes cykel. Man skulle bara dra i en liten svart spak så skulle låset gå upp. Jag drog och slet, så mycket jag orkade, men ingenting hände. Men, även om jag är en teknisk obegåvning så tänkte jag till. Om man nu kunde låsa upp cykeln bara genom att dra i spaken, så var det ju inte mycket till lås, för då skulle ju vem som helst kunna låsa upp den och cykla iväg. På andra sidan låset hittade vi tre gossar gemensamt också ett nyckelhål. När vi berättade detta för damen ifråga, blev hon faktiskt lite röd om kinderna, letade fram en nyckel ur handväskan (bara det är en prestation, då det i damers handväskor ofta kan innebära svårigheter att hitta betydligt större saker). När vi med nyckelns hjälp, med den enkelhet som män ofta löser problem, snabbt och lätt låste upp hennes cykel, uttryckte hon sin tacksamhet på ett vänligt, men också käckt och trevligt sätt.

Kanske värd ett besök.

Nöjda och stolta att ha gjort dagens goda gärning fortsatte vi vårt avbrutna flanerande utan att fler damer antastade oss under resten av dagen.
På andra sidan torget hände det plötsligt. Molnen delade på sig och solen tittade fram. Vi upplevde nästan vårkänslor när vi stod vända mot solen och kunde riktigt känna hur den värmde. Under februari månad är ju dock sådana här himlafenomen både sällsynta och ofta korta och snart blev det lite kyligare igen. Vi upptäckte i detta ögonblick Lunds Konsthall. Kanske skulle vi göra ett besök där, om det var gratis eller åtminstone erbjöds pensionärsrabatt. Vi öppnade och steg in i receptionen, tittade oss lite förstrött omkring och när vi inte blev stoppade drog vi oss allt längre in i lokalerna. Den aktuella utställningen hette "Vårt arbete".

Vet inte vad ni får ut av detta? Det är kanske jag som är dum i huvudet.

Det här är dock fint, verktyg av glas. De har faktiskt en viss relevans när det gäller arbete.

Det fanns inte mycket att titta på och det som fanns var nog lite över min horisont, för jag hajade inte riktigt budskapen på de flesta av de fåtal alster som fanns på väggarna.
Men, för att också vara lite rättvis så fanns det faktiskt något som alla förstod och också berördes av. På väggen i entrehallen hängde fem bildskärmar som visade filmer. Varje film visade hur lång tid man behövde arbeta för att tjäna ihop en Euro. Den längsta filmen, som handlade om bomullsskörd och beredning, varade drygt en timme. Den längst till höger var helsvart och på skylten stod det
1 sekund. Här fick vi svart på vitt en uppfattning om orättvisorna i världen.

Med både mustasch och skägg behövs servetter.

Efter detta besök upplevde vi att det kulturella behovet var tillgodosett varför vi åter styrde våra steg mot Saluhallen. Det var ju fetisdagen idag och då skulle vi naturligtvis hålla på traditionerna och skämma bort oss med var sin dylik. Att bli serverad en semla och var sin cappuccino tog inte bara väldigt lång tid utan kostade också sextiofyra kronor. Tungt att bära för en pensionär!

Nu finns bara denna och Kino i Lund. Tänk så många biografer det fanns förr.

Det var också på det viset att vi hade lite bråttom. Vi hade nämligen bestämt att gå på bio på filmstaden. Nu förhåller det sig emellertid så lyckligt att den ligger rakt över gatan från Saluhallen, varför vi kom precis i lagom tid för att slippa se en del av reklamen.
Foajen var full med folk, nästan alla i vår egen ålder. Tur var det, för annars hade vi undrat om det inte fanns folk som arbetade. Själv blevjag lite stolt när jag skulle betala. Han, bakom disken, villa ha 115 spänn av mig. När jag frågade om de inte hade pensionärsrabatt reducerade han sedan snabbt priset till 92 kronor. utan att jag behövde visa min legitimation.

Steve Jobs, som han såg ut i filmen.

Jag får nog hålla med de som säger (förmodligen SF) att film ska ses på bio. Upplevelsen blir faktiskt mycket större med stor bild och häftigt ljud. Filmen vi såg heter Steve Jobs. Själv har jag tyvärr inte hunnit läsa boken ännu, men redan av filmen upplevde jag att denne Steve Jobs inte var någon speciellt trevlig person.

Nästa aktivitet får bli en golfrunda!

Golfpremiär på Öresunds GK

Första rundan avklarad - 2016-02-05
Tjälen var ur jorden och för första gången på länge så blåste det inte så vansinnigt mycket. Greenerna på Öresunds GK var öppna och när Jörgen Kvant ringde och föreslog att vi skulle ta tillfälligt i akt att begå säsongspremiär, så var jag inte sen att acceptera.

Bäst att klä sig i flera lager.

Temperaturen, som var +2 C, var inte så inbjudande, men av erfarenhet vet vi att efter några hål så börjar det kännas ganska OK. Senast vi spelade var den 10:e december förra året, så efter två månaders uppehåll skulle det bli intressant att se om swingen fanns kvar i muskelminnet.
I vilket fall som helst så spelade vi årets premiärrunda fem veckor tidigare än förra året, så förhoppningsvis blir golfsäsongen extra lång i år.

Kvant ser, efter några hål, ganska bekväm ut trots att han tyckte det var ruggigt
när vi gick ut på första tee.

Efter att ha spelat de första två hålen hade vi fortfarande hedern i behåll. Kanske inget skönspel, men det kändes trots allt inte som om vi aldrig spelat förr, som det annars brukar göra de första rundorna på säsongen.

Kvant ska försöka lägga sig ännu närmre hålet på trean än jag. Det lyckades han också med,
vilket är en av anledningarna att han kallas för Turkvant.

För bara en vecka sedan var banan snöbelagd men ändå så var fairways ganska OK, som de alltid brukar vara på den här banan. Greenerna var dock väldigt tröga eftersom de förmodligen inte klippts på ett tag eftersom gräset inte växer vid nuvarande väderlek. Jag tror inte vi puttade för långt en enda gång på hela rundan.
Efter nio spelade hål hade vi skrapat ihop 16 respektive 17 poäng, ett resultat så långt som vi båda var över hövan nöjda med. Det var ju trots allt allra första rundan för året.
Under fikan efter de nio första hålen släppte vi igenom en fyrboll från Vasatorp, som verkade spela matchspel och därför gick ganska fort. Jag och Jörgen hade inte speciellt bråttom utan ville njuta av naturen och vårt eminenta spel samtidigt som vi diskuterade en del kring den svenska inrikespolitiken.

Verkar vara en släktträff för svanar i dammen vid det 13:e.

Nu var det snart dags för det 13:e hålet. Det lär vara en exakt kopia av det kända ö-hålet på TPC Sawgrass i USA, som trots att det är kort, gör många av tourspelarna nervösa inför utslaget.
Detsamma gäller för oss när vi närmar oss detta hål. Klubbvalet kan variera från en järnnia till en järnsexa, beroende på hur stark vinden är och från vilket håll den kommer. Med en temperatur på två grader så går bollarna också lite kortare än normalt. Också något att ta hänsyn till.

Bildbevis.

Vi slog därför båda var sin järnåtta och med tanke på vår höga nivå med dessa klubbor, var det inga problem för oss att lägga bollarna några meter från flaggan. Vi kunde alltså gå med rak rygg och stolt hållning fram till green för att putta. På fyra av de fem par tre hålen hade jag träffat greenerna på utslaget och på alla fyra lyckades jag treputta. Väldigt försmädligt. Jörgen gjorde dock sitt första par för dagen på det 13:e.

Nu började Jörgens ryggproblem göra sig påmind igen, vilket syntes tydligt när han swingade. Men han bet stoiskt ihop och efter att jag gjort par på det sjuttonde hålet ville han visa att han kunde kvittera detta genom att avsluta med par på avslutningshålet.
Då vi passerade 30 poäng och hade mindre än 100 slag för rundan båda två var vi båda nöjda och kunde åka hem med en känsla av att vi snart ville ut och spela igen.

Det är minsann inte alltid det känns så!

En ny bok om Morgan

Morgan Sports Cars in Sweden - 2016-01-31
Mannen som ligger bakom detta verk heter Staffan Engström. Redan 1969, kanske ännu tidigare, väcktes intresset för engelska sportbilar då han blev ägare till en Austin Healey 3000. Fem år senare var det dags för Staffans första Morgan, en 4/4, medan det tog ytterligare sjutton år innan han kompletterade sitt stall med en trehjulig Morgan Super Sports från 1933.

Att han inte bara är skicklig med penna och kamera bevisas av att han renoverat alla ovanstående bilar själv. Staffan är också mångårig medlem i Morgan Owners Group of Sweden, en klubb där han under årens lopp haft ett antal styrelseposter. Precis i rätt tid, inför MOG:s firande av sitt 50-års-jubileum under 2016, kommer boken att ligga tryckt och klar för leverans den 2:a april.

För att nå ut med boken till en internationell publik är boken skriven på engelska. Dels fick det många "nördar" runt om i världen som köper all litteratur som handlar om Morgan, dels så är nog huvuddelen av ägare eller intresserade av Morgan så pass bevandrade i det engelska språket och litteraturen att de kan tillgodogöra sig innehållet.
Boken innehåller bland annat ett kapitel om Morgans olika generalagenter genom åren, en översikt av tävlingsverksamheten med Morgan samt klubbhistoria där klubbens verksamhet finns nedtecknad år från år.

Morgan Sports Cars of Sweden omfattar 208 sidor som innehåller fler än 500 bilder. Förutom historiska redogörelser finns skildringar av en rad äldre Morgans och Morganister, ibland nedtecknade av ägarna själva.
Med tanke på att Morgan Motor Company är världens äldsta familjeägda biltillverkare, är det ganska troligt att även de som inte är Morganägare, men intresserade av bilhistoria, finner mycket nöje av att ha boken i sitt motorbibliotek.
Boken, som trycks i en begränsad upplaga, är i formatet 215 x 292 mm och har hårda pärmar.

För att försäkra dig om ett exemplar av boken så kan du beställa den via www.mogsweden.nu. Den kostar 295:- + 84:- i porto. Och, det bästa av allt är att den generöse Staffan skänker hela sin del av bokförsäljningen till MOG of Swedens verksamhet. Vilken kille!

För egen del har jag naturligtvis redan beställt ett ex!