Tre grabbar i Lund

Lunch, kultur, fika och bio - 2016-02-09
Det är inte bara jag som ibland blir lite uttråkad under den mörka årstiden. Flera av mina golfkompisar känner likadant. För att muntra upp tillvaron så händer det, med jämna mellanrum, att någon hör av sig och föreslår att vi ska göra någonting.

Glada till sinnes eftersom det snart blir käk.

I tisdags beslöt Peter, Jörgen och jag att vi skulle köra in till Lund. Dylika sammankomster brukar inledas med lunch och så även denna gång. Det finns förvisso ganska många matställen i Lund, men ofta hamnar vi i Saluhallen. Här är alltid ett pulserande folkliv och ett flertal restauranger att välja mellan.

Inte alls dumt.

Efter att ha ätit fisk vid ett flertal tillfällen valde vi idag att äta kött på Grill & Meze Lounge, som serverade ryggbiff med bearneaisesås som dagens lunch. Tydligen ska denna krog servera mat från det libanesiska köket, men det fick jag inte veta förrän efteråt. I annat fall hade jag, som är uppfödd på falukorv och stekt potatis, förmodligen inte valt det stället, då jag inte gillar konstig mat.
Om ryggbiff är en libanesisk specialitet är jag dock mycket tveksam till, för god var den i alla fall.
Lite dästa efter maten ansåg vi att det inte var mer än rätt att, genom ett kort strövtåg i staden, förbruka en del av de kalorier vi fått i oss under lunchen.
När vi flanerade runt torget blev vi tilltalade av en kvinna i vår egen ålder. Jo, vi är väl ganska vana att bli antastade av kvinnor när vi finns tillgängliga bland allmänheten, och naturligtvis stannade vi till för att höra vad hon hade på hjärtat. Hon undrade förtvivlad om vi kunde hjälpa henne att få upp låset på hennes cykel. Man skulle bara dra i en liten svart spak så skulle låset gå upp. Jag drog och slet, så mycket jag orkade, men ingenting hände. Men, även om jag är en teknisk obegåvning så tänkte jag till. Om man nu kunde låsa upp cykeln bara genom att dra i spaken, så var det ju inte mycket till lås, för då skulle ju vem som helst kunna låsa upp den och cykla iväg. På andra sidan låset hittade vi tre gossar gemensamt också ett nyckelhål. När vi berättade detta för damen ifråga, blev hon faktiskt lite röd om kinderna, letade fram en nyckel ur handväskan (bara det är en prestation, då det i damers handväskor ofta kan innebära svårigheter att hitta betydligt större saker). När vi med nyckelns hjälp, med den enkelhet som män ofta löser problem, snabbt och lätt låste upp hennes cykel, uttryckte hon sin tacksamhet på ett vänligt, men också käckt och trevligt sätt.

Kanske värd ett besök.

Nöjda och stolta att ha gjort dagens goda gärning fortsatte vi vårt avbrutna flanerande utan att fler damer antastade oss under resten av dagen.
På andra sidan torget hände det plötsligt. Molnen delade på sig och solen tittade fram. Vi upplevde nästan vårkänslor när vi stod vända mot solen och kunde riktigt känna hur den värmde. Under februari månad är ju dock sådana här himlafenomen både sällsynta och ofta korta och snart blev det lite kyligare igen. Vi upptäckte i detta ögonblick Lunds Konsthall. Kanske skulle vi göra ett besök där, om det var gratis eller åtminstone erbjöds pensionärsrabatt. Vi öppnade och steg in i receptionen, tittade oss lite förstrött omkring och när vi inte blev stoppade drog vi oss allt längre in i lokalerna. Den aktuella utställningen hette "Vårt arbete".

Vet inte vad ni får ut av detta? Det är kanske jag som är dum i huvudet.

Det här är dock fint, verktyg av glas. De har faktiskt en viss relevans när det gäller arbete.

Det fanns inte mycket att titta på och det som fanns var nog lite över min horisont, för jag hajade inte riktigt budskapen på de flesta av de fåtal alster som fanns på väggarna.
Men, för att också vara lite rättvis så fanns det faktiskt något som alla förstod och också berördes av. På väggen i entrehallen hängde fem bildskärmar som visade filmer. Varje film visade hur lång tid man behövde arbeta för att tjäna ihop en Euro. Den längsta filmen, som handlade om bomullsskörd och beredning, varade drygt en timme. Den längst till höger var helsvart och på skylten stod det
1 sekund. Här fick vi svart på vitt en uppfattning om orättvisorna i världen.

Med både mustasch och skägg behövs servetter.

Efter detta besök upplevde vi att det kulturella behovet var tillgodosett varför vi åter styrde våra steg mot Saluhallen. Det var ju fetisdagen idag och då skulle vi naturligtvis hålla på traditionerna och skämma bort oss med var sin dylik. Att bli serverad en semla och var sin cappuccino tog inte bara väldigt lång tid utan kostade också sextiofyra kronor. Tungt att bära för en pensionär!

Nu finns bara denna och Kino i Lund. Tänk så många biografer det fanns förr.

Det var också på det viset att vi hade lite bråttom. Vi hade nämligen bestämt att gå på bio på filmstaden. Nu förhåller det sig emellertid så lyckligt att den ligger rakt över gatan från Saluhallen, varför vi kom precis i lagom tid för att slippa se en del av reklamen.
Foajen var full med folk, nästan alla i vår egen ålder. Tur var det, för annars hade vi undrat om det inte fanns folk som arbetade. Själv blevjag lite stolt när jag skulle betala. Han, bakom disken, villa ha 115 spänn av mig. När jag frågade om de inte hade pensionärsrabatt reducerade han sedan snabbt priset till 92 kronor. utan att jag behövde visa min legitimation.

Steve Jobs, som han såg ut i filmen.

Jag får nog hålla med de som säger (förmodligen SF) att film ska ses på bio. Upplevelsen blir faktiskt mycket större med stor bild och häftigt ljud. Filmen vi såg heter Steve Jobs. Själv har jag tyvärr inte hunnit läsa boken ännu, men redan av filmen upplevde jag att denne Steve Jobs inte var någon speciellt trevlig person.

Nästa aktivitet får bli en golfrunda!