Fikaställen i Skåne

 Två nya besökta, so far  - 2021-04-18/21

"var ska vi åka idag?" Det är den ständiga frågan när Eva och jag ska ut en sväng med vår Morgan. Oftast har vi inget bestämt mål och som jag hävdat tidigare är det resan och inte målet som är det viktiga när vi är ute och kör Morgan. På våra utflykter brukar det dock bli att vi hamnat på något café någonstans, men då det i regel blivit på ställen vi tidigare frekventerat, så tyckte jag att vi skulle försöka hitta lite nya platser och fik att köra till.

På facebook finns det en grupp som heter "Fikaställen i Skåne" där jag anslutit mig. Här lägger folk in förslag på fikaställen som besökts och där man ibland också sätter betyg. Med utgångspunkt från denna information har jag nu börjat göra en egen lista på tänkbara resmål, med utgångspunkt från två kriterier som passar oss. Det första är att det helst ska ligga på landet och det andra att det ska finnas parkering för ett antal bilar på ett säkert ställe, eftersom vi ibland är ute och kör flera bilar tillsammans. Så här långt har jag nu ett trettiotal fik på listan, som ska utökas efterhand som nya förslag och tips dyker upp. Så, om det nu är någon som ev läser den här bloggen, så tar vi tacksamt mot tips om trevliga fikaställen.

                                                               The first outing för året.

I söndags var det så dags att göra ett nerslag på ett av cafeéerna på min lista. Det ligger mitt ute på landet utanför Vallåkra och heter Enkla Ting. Här skulle vi sammanstråla med några golfkompisar, som dock inte har någon Morgan, men som precis som Eva och jag gillar och träffas utomhus och socialisera i dessa coronatider. Med tanke på vår destination inledde vi vår resa längs havet och fortsatte på de mindre vägarna, där trafiken ofta är minimal.

Efter cirka en timme, vi kör ju nästan aldrig närmaste vägen, och lite letande efter Ormastorps skolväg, som den aktuella adressen var, kunde vi parkera på en väl tilltagen parkeringsplats, där vi möttes upp av våra kompisar Eva och Jörgen. Den huvudsakliga verksamheten här är säkert inte själva caféet utan istället försäljning av olika slag av trädgårdsprydnader och möbler.

                                                            Lantligt och småtrevligt.

Caféet låg på en innergård med stolar och bord som var placerade med hyfsat mellanrum. utbudet i fiket var väl inte jättestort, men tillräckligt. Min pannkaka med sylt och grädde kostade 50:-, kanske lite högt pris med tanke på att det inte var äkta vispgrädde utan sådan som sprutas på och som innehåller mycket luft och därför smälter bort snabbt. Men den var god i alla fall. Personalen var trevlig och en tjej kom ut med en kaffekanna, fyllde på våra koppar och blev verbalt "antastad" av Jörgen, vilket hon verkade tycka var trevligt eftersom jag aldrig trodde hon skulle gå därifrån.

                                                                En fräck liten gynnare.

Ja, där satt vi och pratade om hur vi hade det i våra respektive karantäner. Visserligen har vi alla fyra fått vår första vaccinspruta, men det gäller ju trots allt att fortsätta följa FHM:s allmänna råd. Helt plötsligt dök det upp en svart katt, som hoppade upp i knät på Eva. När han blivit accepterad där fortsatte han upp på bordet, där han fick möjlighet att slicka rent både gräddskålen och skålen med sylt, som följde med pannkakan.

                                                                Krukor i olika varianter...

                                    ...och ett begränsat urval trädgårdsmöbler, fågelbad etc.

Efter fikat och dagens sociala inslag tog vi en liten runda för att titta en stund på vad som erbjöds till våra respektive trädgårdar. Något inköp blev det dock inte, lite förvånansvärt med tanke på att min Eva sällan går hem tomhänt. Men dels var det inget vi fastnade för och samtidigt var priserna i mina ögon relativt höga. 

                                                    Trist med reflexen, men i alla fall.

Efter att sagt hej då till våra kompisar drog Eva och jag åter ut på småvägar som ledde i någorlunda riktning mot Löddeköpinge. Efter några mil passerade vi ett ställe, där vi även tidigare hade stannat till för att ta en bild. Där fanns en stor glasfasad som vi speglades i jag var tvungen att ta ytterligare en bild.

                                                                    Svenstorps slott.

                                        På vägarna runt slottet fanns massor av fasaner.

Två dagar senare var det också perfekt väder med upp till 20 C vilket vAR en stor anledning att ge oss ut på jakt efter nästa punkt på listan. Idag körde vi österut och passerade små mysiga orter som V. Hoby och Igelösa, som ligger en bit utanför allfartsvägarna.

                                    Det ligger lugnt och fint längst ner i plantskoleområdet.

Dagens mål var Café Smedjan, som är beläget inne i Flyinge Plantskolas trädgårdar. Här fanns det hur mycket träd,buskar och blommor som helst. Bland annat upptäckte jag ett olivträd till det facila priset av 13.500:-. Kanske dags att sälja vårt som vi haft i trädgården i tio år, när det inte till min stora förtret står i garaget under vintrarna.

            Här finns det gott om plats både inne och ute, men i dagens väder satt nästan alla ute.

Här var det också gott om parkeringsplatser även om man inte hade uppsikt över bilen från caféet. Men det verkade tryggt för jag hade nämligen glömt att ta med mig bilnycklarna när vi parkerade, och ändå stod vår Morgan fortfarande kvar när vi skulle köra hem.

                                                                En hel del att välja på.

Utbudet av godsaker tyckte jag var helt OK. Och, en gymkompis till mig, Åke, som och varit här påpekade att de också har mycket goda sallader. Nu är just sallader inte riktigt min grej, då jag föredrar bakelser, gärna med marsipan och vispgrädde. Nu fanns det emellertid inte några dylika här och det närmaste man kunde komma bakelse var banoffeepaj, som i och för sig är gott det också. Men idag blev det inga sötsaker utan Eva och jag nöjde oss med var sin toast med skinka och ost.

Jag vill inte sätta några betyg på de olika fikaställena i nuläget. Det får vänta tills vi har besökt fler, så det finns lite att jämföra med.

Fler caféer kommer att besökas fortlöpande.

En Bentley och lyxig fika...

 ...och en stunds social samvaro - 2021-03-21

På facebook är jag med i en grupp som heter Fikaställen i Skåne. När Eva och jag tar våra turer i vår Morgan brukar vi nästan aldrig veta vart vi ska åka, men fika någonstans står ofta på dagordningen. Ett av våra favoritställen är Flinckmans café i Sireköpinge, men på Fikaställen i Skåne dyker det löpande upp massor av ställen, som verkar vara värda ett besök.

                                    Mysigt är fel ord och en bättre beskrivning är storslaget.

Ett mycket omtalat cafe, som vi aldrig besökt, ligger på Bjärehalvön och heter Cafe Killeröd. Men nu skulle det bli av efter att ha kommit överens med ett par golfkompisar att träffas där en söndagseftermiddag.

                                                                    Äntligen framme.

Nu var det ju tyvärr inte med Morganen vi tog oss dit, den befinner sig fortfarande i dvala i garaget. Visserligen var det en strålande vacker dag, med blå himmel, men med en temperatur där ett fordon som erbjuder värme i både ratten och i rumpan, var ett mycket lämpligare val än en öppen Morgan. Den sista etappen från huvudvägen upp till cafeets parkering var en mycket smal, dock asfalterad, väg där två bilar inte kunde mötas. Vi fick därför stanna flera gånger vid de mötesplatser som brukar finnas på sådana vägar, för att låta de mötande bilarna passera. Och det var många! Om det var så många idag, hur är det då när det är högsäsong?

                                                Mycket "guld" och kristallkronor överallt.

Det är ett flott ställe och naturligtvis hade jag googlat och tittat på hemsidan för att se om det överhuvudtaget var ekonomiskt möjligt för oss pensionärer att unna oss något mer än en slät kopp svart kaffe. Bland annat erbjöds afternoon tea för det facila priset av 345:- per person. Vi intog en dylik på vår resa till London för ett antal år sedan och vet att det kostar multum. Men det var i London det, så något liknande skulle vi inte stoppa i oss här.

                                                                        Skagenröra.

                                                    Marängtårta, värd varenda krona.

Men, det fanns också mycket annat att välja på, som inte kostade skjortan. Eva och jag beställde var sin Skagenröra på en brödskiva, som garnerats med räkor och gurka. Inte nog med det, efter mackan vräkte vi i oss var sin av husets specialitet, nämligen en marängtårta med vaniljkräm. Tillsammans med var sin kaffe fick Eva pytsa ut med 310:- för oss båda och det kan det vara värt en söndag som denna.

                                                                Bibi med solsken i blick.

Tillsamman med Bibi och Thomas satt vi sedan någon dryg timme och konverserade om både det ena och det andra. Men, mest om golf. För ett drygt år sedan var vi tillsammans i elva dagar på en resa med Easton Golf i Sesimbra i Portugal, ett mycket trevligt resmål. För närvarande är sådana utsvävningar inte aktuella på grund av pandemin, så vi diskuterade andra alternativ. Eftersom vi alla fyra har införskaffat årets golfhäfte, som erbjuder halv greenfee på massor av banor både i Sverige och utomlands, pratade vi om att göra någon tredagars golfresa i Sverige. Ekerum på Öland kan vara ett förslag, eller åka runt i Blekinge och spela flera av deras trevliga banor. Vi får se hur det blir när vi väl blivit vaccinerade.

                                                                Bentley convertible!

Det roliga tar alltid slut fort och vid halvfemtiden var det åter dags att åka hem, var och en till sitt. När vi hade gjort rätt för oss och lämnade stället upptäckte jag en häftig bil på en privat parkering, märkt Eva, precis vid utgången. Förmodligen var det ägarens bil och ett bevis på att affärerna gick bra. Kul med människor som lyckas med vad de företar sig, eller hur?

Ett litet avbrott i karantänen!

En stund i garaget...

 ...behöver inte innebära att jag gör så mycket - 2021-03-08

När jag är lite rastlös och initiativförmågan är låg så finns alltid garaget. Här har jag min tänkarstol i verkstadsdelen. Jag brukar ta med mig en kopp kaffe och ibland sätter jag på radion. 

                                                       Kaffe och kommunikationsutrustning.

När jag suttit en stund och filosoferat så tar jag oftast en sväng ut i garaget och umgås en stund med Mr Brum. När det inte är körsäsong så kan jag åtminstone torrköra lite och kolla att batteriladdaren är igång. I princip allt är gjort inför vårens första outing och eftersom bilen fick sin biannually service i april förra året så behövs inte detta göras i år igen.

                                                                Mr Brum redo för våren.

När jag gick igenom min körjournal så upptäckte jag att det var cirka 100 mil sedan jag smorde framvagnen. Även om man, enligt boken, inte behöver göra det oftare än var 160 mil så är det lika bra att göra det nu, när jag ändå är i garaget. Eftersom framvagnen är en av de svagaste delarna på en Morgan är bättre att smörja för ofta än för sällan. Alltså, dags att ta fram fettspruta, ledlampa och avtorkningspapper samt ikläda mig overall, för det här lilla jobbet tenderar ibland att bli ganska kladdigt.

                                                              Relevant utrustning framplockad.

För att lyckas med smörjningen måste jag vara lite som Houdini. Egentligen hade jag behövt tre armar, en för att hålla fettsprutans munstycke i exakt vinkel mot nippeln, en för att hålla själva fettsprutan och den tredje för att pumpa in fettet. Det minsta lilla vinkeln mot nippeln blir fel innebär nämligen att fettet kommer vid sidan av, vilket är en stor anledning till irritation. Nu är det, som väl är, endast en nippel på varje sida, så går allt som det ska så tar jobbet bara tio minuter.

                                                                Där är den lille rackaren.

Av med overallen igen och därefter en ny kopp kaffe i tänkarstolen, som belöning för utfört arbete. Medan jag sitter där och lyssnar på P1 på radion kommer jag plötsligt på ytterligare en sak som jag borde åtgärda.

                                                             Lite, men skrämmande.

För fem år sedan, när jag höll på med den årliga vinterbehandlingen av Mr Brum, ett arbete då jag är väldigt intim med min bil, upptäckte jag några små bubblor precis ovanför kederlisten som går längs fotbrädan under dörren. Efter lite efterforskningar, bland annat på det engelska forumet Talk Morgan, fick jag veta att det kunde vara något som kallas "white rust". Detta kan bero på galvanisk effekt mellan aluminium och plåt. Nu är i och för sig hela karossen på bilen av aluminium, så som humanist och med minimala insikter i ämnen som kemi och fysik, så uppfattar jag det emellertid trots allt som något som verkar vara ganska otrevligt. 

                                                                    Svårhittat i Sverige.

På samma forum fick jag kännedom om ett medel som kan förhindra ett växande angrepp, det heter ACF-50 och används inte minst inom flygplansindustrin för att motverka korrosion. Enligt förståsigpåarna på Talk Morganforumet är det här medlet flitigt använt av entusiastbilfolk i UK. Det här var jag alltså tvungen att införskaffa, men var kunde jag hitta det? Efter en hel del googlande hittade jag ETT enda ställe i Sverige som sålde ACF-50. Företaget heter Banjoj och finns i Kristianstad. De sysslar med tävlingsmotorcyklar och drivs mycket riktigt av en engelsman.

                                                                Laddad med ACF-50.

För att inte kladda ner hela bilen med den här oljan, eller vad det är för något, så behöver man en injektionsnål. Att knalla in på apoteket och be att få köpa en eller flera sådana kunde kanske i värsta fall leda till att personalen kallade på narkotikapolisen, så det var med andra ord inte ett alternativ. Nu är jag emellertid begåvad med en svärdotter som är barnmorska och som rimligtvis borde kunna skaffa mig dylik utrustning, vilket hon också gjorde. Jag sprutar ACF-50 i en liten burk och suger sedan upp vätskan med injektionssprutan (precis som jag ser tio gånger om dagen när det vaccineras för Covid-19), sedan drar jag nålen längs med kederlisten samtidigt som jag sakta trycker ut vätskan mellan listen och karossen. Ända sedan jag upptäckte bubblorna, för snart sex år sedan, har jag behandlat utsatta ställen två gånger per säsong med ACF-50. Under dessa år har jag inte lagt märke till att bubblorna blivit fler eller spritt sig.

Nöjd med dagens lilla stund tillsammans med Mr Brum i garaget, avslutade jag besöket med ännu en kopp kaffe i tänkarstolen.

Små åtgärder är bättre än inga alls!

Kort vinterträning

Några bollar på rangen - 2021-03-05

Efter dagens pass på gymet kom jag tillbaka hem full av energi. Det var ganska kallt, bara någon enstaka plusgrad, men solen sken så någon form av utetillvaro var definitivt motiverat.

                                    På väg till dagens korta träningspass på Vasatorps GK.

För att bibehålla muskelminnet i sin golfswing, så krävs det regelbunden träning på rangen eller spel på banan. Och för att orka träna är det viktigt att kroppen är fit for fight, vilket är en stor anledning till att jag går på gymet tre gånger i veckan. Vi bestämde därför med Kirsten och Bertil att vi skulle träffas på golfklubben vid halv tolvtiden för att skicka iväg några bollar på driving rangen och därefter ha lite social samvaro och prata lite.

                                Det behövs inte många bollar innan man märker om det funkar.

Vi gjorde faktiskt samma sak för en vecka sedan. Då kändes det verkligen inte bra varför jag gick missmodig från rangen efter att inte ha träffat bollarna något vidare. Men idag var en ny dag och nu skulle det nog gå bättre.

                            Hade svårt för denna klubban länge, men började hitta rätt i höstas.

Genom att börja slå några bollar med de lättare klubborna, åttor, nior och wedgar, så brukar det gå bra att hitta rätt rytm. Efter hand går man genom alla klubborna i bagen, slår några slag med varje, innan det är dags för "Storestig" - drivern. Med den vill man kunna slå så långt som möjligt, men under rådande omständigheter, med kalla bollar och en våt drivingrange där det inte blir någon rull, så blir det inte så långt som man vill. Man får bortse från längden och istället fokusera på riktning och bollflykt, annars är det lätt at deppa ihop.

                                                               Belöningen efter träningen.

                                            Bertil bruka ofta överraska med en liten dessert.

Efter en knapp timme upplevde alla att dagens träning gått betydligt bättre än förra gången. Ganska nöjda gick därför ifrån driving rangen allihop för att istället kunna ägna oss åt dagens höjdpunkt nämligen fikastunden. Vid den här tiden förra året var Eva och jag i Portugal och spelade golf. Kirsten och Bertil brukar också tillbringa flera månader i sträck i Spanien under våren, men på grund av pandemin har det  naturligtvis inte gått i år. Där vi sitter i lä, med solen blagande på oss, så blir det ganska varmt. Vi funderara vidare på om när och var man ska kunna åka på golfresor igen och drömmer oss bort till våra favoritländer, Kirsten och Bertil till Spanien och Eva och jag till Skottland.

Hoppas att vaccineringarna kommer snart!

På kunglig mark.

 Sofiero är fint även på vintern - 2021-01-31

Det har nästan blivit en rutin för oss att ta en längre promenad på helgerna, nu när golfspel inte är att tänka på. Vi har, trots snö på banan, ibland träffat Kirsten och Bertil på Vasatorp där vi både promenerat och fikat med medhavt kaffe och fikabröd. Och, till och med kokat korv i vårt trangiakök.

                                                Kirsten och Eva fick vara packåsnor idag.

Lite långrandigt blir det i längden att knalla runt på samma ställe och nya utflyktsmål har därför valts på senare tid. Idag besökte vi, med laddade ryggsäckar, Sofiero slottsträdgård, som i alla fall jag aldrig utforskat ordentligt. Senaste besöket här var för några år sedan då vi var och tittade på den årliga bilutställningen, Sofiero Classic.

                                                                Det tog henne femton år.

Vem som anlagt trädgården hade jag själv ingen aning om, men känner ju till att vår tidigare kung, Gustav VI, var väldigt intresserad, inte minst av rhododendron. När vi gått en stund upptäckte jag en skylt där det framgick att det var kronprinsessan Margareta, Gustav VI:s första hustru, som anlagt trädgården.

                            Här har vår nuvarande kung och hans systrar lekt när de var barn.

När det är Sofiero Classic, som brukar arrangeras i slutet av juni, är hela den här gräsmattan framför slottet full med bilar. Varje år har man ett tema för utställningen, typ Ferraribilar, sportbilar, eller något annat och fordonen för dessa teman visas alltid upp här framför slottet.

                Eva och Kirsten, som båda arbetat med barn, kallade dessa för rhododendrondagis.

När vi lämnade huvudstråket kom vi upp till ett område där man driver upp rhododendron och andra växter, både utomhus och i växthus. I fler drivbänkar fanns rhododendron i olika tillväxtstader, för senare utsättning någonstans i parken.

            Påminner om motsvarande park i Ängelholm hembygdspark, som dock är mycket större.

Vi lämnade "plantskolan" och gick vidare på en stig in i skogen. Här dög plötsligt sagoskogen upp. Den anlades så sent som 2016 och var en present från Helsingborgs stad till prins Oscar, som fick titeln Hertigen av Skåne när han döptes.

                                    Här ser man verkligen hur när det är till vårt grannland.

Härifrån bar det neråt och efter en stund var vi ända nere vid kanten av Öresund. Även här fanns en stor gräsplan där vår kung har härjat omkring när han var liten.

                                            Kändes ibland som att vandra i urskogen.

Nu var vi så långt nere på ägorna som vi kunde komma. När vi gick därifrån valde vi smala stigar, som slingrade sig genom ett område med brusande bäckar och tät växtlighet. Borde vara spännande för barnfamiljer att låta barnen utforska detta. Lite här och var fanns skyltar som berättade om vilken typ av buskar och träd som växte där. Rhododendron fanns det förstås lite överallt.

                   Tänk att vakna i sitt sovrum där med en underbar utsikt över sundet och Danmark.

Nu hade vi gått runt i den stora parken en bra stund och när vi kom ut på lite bredare stigar så såg vi att vi började närma oss slottet igen, nu från baksidan. Som framgår av bilden så finns det på baksidan av slotten en glasveranda. Den ingår nu som en del av restaurangen och har naturligtvis byggts till på senare tid.

                                                        Här fikade vi med solsken i blick.

Trots att det varje julhelg erbjuds julbord här, till ganska saftigt pris, så var dock inte restaurangen öppen när vi var här. Det var vi ganska medvetna om varför vi också hade med oss egen fika, som dessutom var mycket billigare än det skulle varit i restaurangen. Precis nedanför glasverandan fanns några bänkar där vi kunde inta vår lilla måltid, på behörigt avstånd från varandra.

                                                                En liten orädd rödhake.

En som däremot inte höll avstånd var en påträngande liten gynnare som vi skämde bort med en och annan smula av våra mackor.

Kaffet var slut och smörgåsar och kakor var uppätna, så det var lika bra att vandra tillbaka till bilarna och återvända var och en till sist.

En fin dag i soligt väder!

Ett tråkigt besked.

 Min amatörradiokompis, SM7BHH, har blivit silent key - 2021-01-25

Enoch Walther, som han hette, gick bort för en dryg vecka sedan, den 15:e januari, knappt en månad innan han skulle fylla 93 år. 

                                                                    Enochs QTH i Hörby.

Min första kontakt med Enoch hade jag i slutet på 70-talet, förmodligen på 80-metersbandet. Han hade varit radioamatör sedan någon gång på 60-talet och var en erfaren radioamatör, medan jag nyligen fått min licens. På den tiden var jag tvungen att använda mig av morsetelegrafi ett helt år innan jag fick tillstånd att börja prata i en mikrofon. Därför tror jag att vårt första QSO (radiokontakt) skedde just på telegrafi. Som radioamatör skulle, eller borde, varje kontakt på radion verifieras med ett QSL-kort, där tidpunkt,  trafiksätt, ev utrustning, och QTH (var man bodde eller befann sig) skulle anges. Själv var jag som ny amatör väldigt "keen" på att få QSL-kort från mina kontakter och varje månad var det lika spännande att åka till radioklubben och där hämta upp de ev kort som skickats dit och som var till mig. Något QSL-kort, som bekräftade vår första radiokontakt, fick jag emellertid inte från Enoch, något jag alltid retade honom för när vi träffades eller pratades vid.

                      Enochs shack (det rum där en amatör har alla sin radioapparater och annat).

Enoch var en väldigt aktiv radioamatör, inte minst sedan han blev änkling för ett tiotal år sedan. Han var aktiv på alla de frekvenser som vi radioamatörer får använda och även på de flest trafiksätten. Han plockade ner väderkartor, körde både VHF och UHF, använde både telegrafi, telefoni och radio teletype (RTTY) och lyssnade på satelliter, men främst var han, precis som jag, en hängiven DX-are. Det senare betyder att man skulle försöka få så många godkända (QSL-kort krävdes) kontakter med så många som möjligt (helst alla) av de cirka 350 länder som fanns i amatörradiovärlden, på så många frekvenser/band som möjligt.

                                                Alla deltagare fick varje år ett diplom.

Amatörradiohobbyn är väldigt bred och väldigt spännande. Att jag fastnade för DX berodde på att jag, som humanist och i mina egna ögen teknisk idiot, tyckte det var helt fantastiskt att jag, med hjälp av en tråd i luften, kunde sitta och diskutera livet med en likasinnad i USA, Japan eller någon annastans i världen. Än idag kan jag egentligen inte förstå att det verkligen går. Men, alla är inte intresserade av att jaga länder, eller att sitta och prata med helt okända personer runt om i världen. I ställer bygger de saker, sändare, mottagare, antenner och slutsteg (förstärkare). För att öka intresset för radiokörande, även bland de gamla rävarna, som var lite blace när jag berättade att jag kört min första kontakt med t ex Australien, så var vi ett gäng i Sverige och en svensk i Canada, som startade en årlig tävling, som kallades Årskampen.

                                En stolt och glad Enoch tar emot trofén av Janne, SM5DJZ.

Detta satte igång en intensiv jakt på DX. Syftet var att få kontakt med så många länder som möjligt, både månadsvis och årsvis. Varje månad skickades det ut en lägesrapport i form av en liten bulletin i pdf-format, som lätt gick att distribuera till alla deltagarna via nätet. Den radioamatör, som varje år haft kontakt med flest länder fick också förvalta det åtråvärda vandringspriset under nästkommande år. Detta var höjden av stolthet för den årliga vinnaren, då de som deltog i den här tävlingen alla var mycket garvade radiooperatörer. När vi kört tävlingen ett antal år, och tyckte att det fick räcka, så fick den amatör, som vunnit flest antal år, behålla den åtråvärda trofén. Och, vem var det som blev den lycklige om inte Enoch! Vid det här tillfället hade vi samlats flera stycken i DX-gänget hos Enoch. Hans värste konkurrent under åren hade varit Jan Hallenberg, SM5DJZ, som också fick hedersuppdraget att överlämna trofén till Enoch. Janne, som tråkigt nog också gick bort för några år sedan, var en av sveriges mest kända DX-are, som deltagit i många s k DX-peditoner både från Asien, Afrika och Amerika. Det var också Janne, som var min mentor inom hobbyn, som han introducerade mig i när vi gjorde lumpen tillsamman som signalister på P6 i Kristianstad.

                                                    Antennarbete hemma hos Enoch.

För att kunna bli framgångsrik när det gäller DX-körande, så behövs det inte bara en bra radiostation. Det behövs också antenner, som egentligen är ännu viktigare än själva radiostationen. Man kan ha den dyraste och mest exklusiva radio och det starkaste slutsteg som finns, men har du inte bra eller åtminstone hyfsade antenner är det väldigt svårt att hävda sig. Antenner hade Enoch gott om. Precis som de flesta av oss hade han ett 18 meter högt versatower, som i toppen huserade ett flertal riktantenner, som det gick att vrida på inifrån shacket. När det blir något strul med antennerna och masten måste fällas, så brukar man få hjälp av ett antal radiokompisar, då det nästan inte går att fixa felen på egen hand.

            Göran, SM7DLK, står beredd att avlösa Enoch i samband med upphissningen av masten.

Nu var ju Enoch både smart och tekniskt bevandrad, så hissa ner och fälla sin huvudmast, kanske när det varnats för storm eller för att åtgärda något mindre fel, det klarade han lätt själv, inte minst med hjälp av en borrmaskin, som han med hjälp av något annat kunde använda när han hissade ner sitt torn. Men när det skulle upp igen var det dock handkraft som gällde. Och, det var ett tungt arbete för en 50-åring och förmodligen inte lättare för en 80-åring.

                                        Ett stående inslag vi mina möten med Enoch.

Under åren har vi haft många besök hos Enoch i Hörby. Ibland var det bara jag men ibland var vi flera stycken. Det var många som kom och hälsa på Enoch, mest radioamatörer, som det finns flera av i Hörby, men också gamla kolleger från mejeriet, där Enoch var ostmästare och mejerist. Både Enoch och jag var förtjusta i princessbakelser, så när jag kom det så hade antingen han eller jag skaffat denna ingrediens till vår fikastund.

                                                                            R.I.P Enoch

Nu blir det tyvärr inte några fler fikastunder eller antennarbete tillsammans med Enoch. Både han och hans radioröst eller telegrafisignal kommer att lämna ett stort tomrum värden över. Vi hoppas han kommer att återse sin kära Inga i himlen. För där kommer han med all säkerhet att hamna.

Ännu en signal har tystnat!