Dormys sista readag var igår.

 Det gäller att passa på - 2022-03-20

När man som kund på Dormy har "svart bälte", så innebär det en hel del fördelar. Dels får man en del rabatter och vip-erbjudande och dels andra förmåner som t ex fri montering vid byte av grepp på klubborna mm. För att vara kvar på svart nivå krävs det att man handlar för en viss summa under året. Och, eftersom både Eva och jag spelar golf så blir det därför en hel del inköp, både i Helsingborgsbutiken och i outletbutiken i Ängelholm.

                                                    Det är inte ofta E6:an ser ut på detta viset.

Det var ett strålande väder, solen sken och temperaturen tangerade 12 C, så det var inte utan att vi fick vårkänslor på vägen upp till Helsingborg. Att det sedan på motorvägen var mycket lite trafik gjorde inte saken sämre. Här är det annars mer regel än undantag att det någonstans på vägen uppstår långa köer på grund av antingen det ena eller det andra.

                                                    En enkel måltid för enkla människor.

Eftersom vi kom fram till Välaområdet strax före klockan 13 föreslog jag att vi skulle börja med att ta en snabb lunch på IKEA:s exklusiva restaurang. Fish and chips, kaffe och var sitt bakverk kostade vi på oss. Pensionen hade ju nyss kommit in på kontot!

                                       Sömmen har gått upp, något som är ganska svårlagat.

Efter lunchen tog vi en promenad bort till Dormy, som ligger i utkanten av Välaområdet. Huvudanledningen till att jag ville dit var att jag upplever att det är dags för mig att skaffa en ny bärbag. Min nuvarande är en Sun Mountain, den absolut bästa bag jag har haft. Bagar är det enda golfrelaterat som företaget tillverkar och är kända för att dragkedjorna i deras bagar är helt outstanding. Detta är viktigt, för går en dragkedja sönder så är bagen mer eller mindre färdig för Sysav.

                                                        Urvalet kan man inte klaga på.

Alltså, var min avsikt att köpa en ny bag av samma märke, när nu Dormy lämnade 25% rabatt på alla bagar. Den bärbag jag har använt fram till nu har levt ett hårt liv och misshandlats på flyget många gånger under våra resor till olika golfdestinationer. Jag anser därför faktiskt att jag är värd en ny!

                                                    Den lär ha bra dragkedjor den här också.

Vi tillbringade ganska lång tid på bagavdelningen. Bagar från Sun Mountain fanns i flera varianter, men som framgår av bilden ovan, också en hel del andra märken. Så, trots att jag var övertygad om att det var en sådan jag skulle ha, så föll valet slutligen på en bag från Callaway. Varför nu detta? Jo, dels så var Callawaybagen, till skillnad från den från Sun Mountain vattentät, och dels så är faktiskt hela mitt klubbset av märket Callaway.

                                                        Det blev några extraköp också.

Dormys varuhus i Helsingborg är rejält stort. Här finns allt en golfintresserad kan tänka sig, inte bara klubbor och bollar utan även kläder, skor och allehanda mer eller mindre nödvändiga tillbehör, som peggar, head covers, golfklockor and you name it. Som t ex handskar. Handskar är en förbrukningsvara och för mig är en fräsch handske viktig, då jag inbillar mig att jag spelar bättre med en som inte är sliten. Och, tron kan, som ni vet, försätta berg!

                                                               Redo för årets första runda.

Lite upplivad efter mina nyinvesteringar i golfutrustning så tog jag fram mina klubbor idag och gav dem en ordentlig rengöring. Eva har nämligen bestämt att vi ska spela säsongens första niohålsrunda på Vasatorps Allébana i morgon och då vill jag alla fall inte kunna klaga på att klubborna var smutsiga, om det nu, mot förmodan, skulle gå dåligt för mig på banan.

Hur det går kan jag ev berätta någon gång, om jag råkar vara på det humöret!

En dag utanför 50-skyltarna

Ibland måste man bara få lite luftombyte - 2022-02-08

De senaste fjorton dagarna har jag i princip bara varit hemma. De enda gångerna jag varit utanför huset är när jag varit på gymet eller ute på en längre promenad. Och, eftersom Eva blir inkallad till skolan för att jobba, nästan varje dag, så har fått ägna tiden åt dammsugaren, diskmaskinen och Ajaxflaskorna. Det blir ganska trist i längden att knalla runt ensam hemma när initiativförmågan är det närmaste noll. Inte för att Eva sitter i knät på mig när hon någon gång är ledig, men då brukar vi i alla fall företa oss någonting.

                                    Jörgen hälsar oss välkomna på ett käckt och trevligt sätt.

Men så igår, tisdag, slutade hon redan klockan elva. Paret Kvant i Viken hade velat träffa oss och ta en fika eller lunch flera veckor, men tyckte nog inte det var lika kul att träffa mig om inte Eva var med. Just därför hade vi bestämt, med tidigare nämnda par, att vi skulle träffas på Vita Villan i Åstorp för att intaga en gemensam lunch.

                                    Rejäl storlek, men dock inte lika stor som på Peggys Fisk.

Anledningen till att vi valt just Vita Villan var att det idag bjöds på helstekt spätta, en rätt som vi alla fyra är väldigt förtjusta i. I vanlig ordning uppdaterade vi varandra under lunchen om vad som hänt sedan vi träffades senast. Och, det var inte speciellt mycket. Precis som jag, var nåde Jörgen och Eva också ganska uttråkade, både på grund av pandemin och på det ihållande ganska dåliga vädret. För min Eva är situationen lite annorlunda, för hon kommer alltid hem från jobbet på skolan glad i hågen. Det visar att de sociala kontakterna är väldigt viktiga för välbefinnandet.

                                                                        Eva på grenjakt.

Efter en trevlig lunch tillsammans med våra kompisar så skiljdes vi åt till nästa gång. Men Eva och jag ville inte åka tillbaka direkt hem. Vi körde istället upp i skogarna på Söderåsen eftersom Eva, som försett sig med en stor blå Ikeakasse, hade för avsikt att plocka lite nedfallna grenar någonstans i skogen. Vad hon skulle ha dem till? Jo, efter lite torkning i garaget så fungerar dessa kvistar alldeles utmärkt som tändved i den öppna spisen. Elen är ju dyr just nu, som alla blivit smärtsamt påminda om, så det gäller att ta vara på vad naturen erbjuder gratis.

                                                Väl stagad står den kvar torts alla stormar.

Efter det korta stoppet i skogen fortsatte vi i sakta mak på den smala grusvägen. På vissa ställen passerade vi hela små samhällen bestående av enbart sommarstugor. Det är nog ganska mysigt där på sommaren, men om det blir snö på vintern så kan det bli svårt att både ta sig dit och tillbaka hem igen. När vi närmar oss Stenestad dyker den upp i horisonten, den högsta mast för amatörradioändamål, som jag känner till. Min tidigare mast var 18 meter hög, men denna är nog mellan 40 och 50 meter. När man pratar antenner som radioamatör, så finns det en huvudregel, nämligen "häng dem högt". Och den här mannen, som heter Per, har verkligen tagit fasta på detta.

                                         Här bor Bosse och hustrun Lena i Lilla Lökagården.

Efter att ha kört ytterligare några hundra meter, kommer vi fram till asfaltvägen som går mellan Stenestad och Norra Vram. Bara några hundra meter längre ner längs denna väg, bor min tidigare kollega och gamle kompis Bosse, i sitt egenritade drömhus. 

                                                Här, i sin ateljé, skapar Bosse sina alster.

Bosse är en mångsidig man och även kommunens kulturpristagare. Förutom att ha ritat ett flertal hus till nöjda kunder, är han en mycket duktig fotograf, illustratör, AD och författare, som givit ut ett flertal böcker. Den senaste är en historisk återblick på motocrossens historia i Sverige, ett verk på närmare 700 sidor som väger 4 kg. Den heter I motocrosslegendernas spår. Vi träffas tyvärr inte så ofta numera, men när vi arbetade tillsammans träffade vi mer varandra än våra familjer. Vi håller dock kontakten på mail och telefon och har vi vägarna förbi varandra, som Eva och jag hade idag, så stannar vi alltid till en stund.

En bra dag!

Han ersätter sin Morgan Roadster 2017....

 ...till förmån för en Morgan 4/4 1969 - 2022-01-11

Han som har tagit detta drastiska beslut beslut heter Tony. Han och jag har känt varandra i fler än 60 år och vi träffades när vi båda gick på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg. Mina föräldrar och jag var då ganska nya i staden och jag kände ingen när vi flyttade dit. Men, jag blev ganska snabbt vän med Tony och vi delade många intressen. Vi körde naturligtvis båda moped när vi fyllt femton år, vi gillade musik och tillbringade ofta sommarens måndagskvällar i Folkparken. Där var det dans på flera dansbanor. Här lärde jag mig bugga och träffade min första flickvän, Marlene hette hon. Tony spelade gitarr och villa starta ett band. Pä den tiden gällde nästan alltid en sättning med tre gitarrer och en trummis. För egen del var jag begåvad med ett bra rytmsinne och var mycket musikalisk, em kunde varken spela något instrument eller läsa noter. Men, att spela elbas skulle Tony kunna lära mig. Så en dag var vi plötsligt ett band. Först hette vi The Flames men bytte senare namn till The Madisons. Detta var bar något halvår innan de stora giganterna Beatles, Stones m fl trädde in på scenen, varför våra, eller framförallt Tonys, förebilder var The Shadows. Vi fick kontakt med en lokal agent i Lund som ordnade spelningar till oss, lite runt omkring i Skåne och Småland, där det ibland var svårt att få tag i el till alla våra förstärkare och mikrofoner ute i de ödsligt liggande dansställena i skogarna. Ibland, när vi inte hade några gig med vår egen sångare så fick vi kompa andra artister, En av de, på den tiden, mer kända var norrmannen Ray Adams. Den riktig rock- och popmusiken hade just slagit igenom varför Rays Little Rose-Marie kanske inte det var det hetaste ungdomarna ville höra. Efter spelningarna, som i regel ofta bara bestod av ett scenuppträdande på ca tre kvart, så ville delar av publiken, mest tjejer, få autografer. Med våra tre röda Fendergitarrer verkade det som vi var ett hetare villebråd än Ray, vilket han naturligtvis inte gillade. På den tiden ville de att man skrev autografen någon stans på deras arm eller ben och när jaga blev ombedd att skriva mitt namn så berättade jag tt jag var från Åstorp och absolut inte någon kändis. Men det struntade dom i så vi skrev väl på tjejerna alla i bandet. Ray, i sin tur, hade färdigtryckta idolkort, som han lämnade ut. Vi gick sista året i realskolan och på helgerna kom vi i regel inte hem förrän mitt i natten. Betygen blev också därefter, så för att komma in på gymnasiet fick det bli ett sabbatsår där jag läste upp mina betyg för att året efter börja min studier på handelsgymnasiet. Målet var att jag efter gymnasiet och universitetsstudier skulle hamna som VD på något av de större börsbolagen. Men det får bli en senare historia.

                                    

                                        Tonys svarta och min vita, båda av 1962 års modell.

Efter denna långa och kanske irrelevanta inledning återkommer jag nu till det andra gemensamma intresset, nämligen bilar. Så fort jag fyllt 18 och tagit körkort så bytte jag min då tre år gamla moped, lade lite pengar emellan och blev ägare till en Fiat 600 med Abbarthljuddämpare. Två år senare, 1966,  upptäckte jag av en slump en MGA i ett skyltfönster hos en liten bilhandlare i Malmös utkant. Priset var 6500:-, ganska mycket pengar på den tiden, men jag slog naturligtvis till. Den var en 1962 års modell, d v s den sista årsmodellen av MGA och med den största motorn på 90 HK. Tony blev naturligtvis väldigt imponerad och det dröjde inte länge innan han hade skaffat sig en likadan. Tony hade också en annan kompis som även han körde en MGA, en röd. Ibland drog vi tre ner genom centrala Helsingborg, vilket ibland väckte viss uppmärksamhet, inte minst på det motsatta könet. Men säg den lycka som varar, I mitt fall hann jag använda bilen knappt ett år innan det var dags att tillbringa 15 månader i kronan kläder. Under tiden "garagerades" min ögonsten hos en bekant på landet, som hade en lada, där bilen kunde få tillbringa tiden tills jag muckade. Som kanske framgått av mina tidigare bloggar är mina tekniska kunskaper starkt begränsade vilket hade resulterat i att motorn stått och rostat ihop i den fuktiga ladan. Att hälla olja i cylindrarna kombinerat med andra skyddsåtgärder, var inte någon tanke som överhuvudtaget hade föresvävat mig. För att renovera motorn försvann alla pengar i min flickväns, min nuvarande frus, hemgift. När bilen var OK igen visade det sig att Eva var med barn, varför min kära MGA fick säljas så snart som möjligt. Nu var det dags för en Amazon med plats för barnvagn och annat som behövs i sådana situationer.

                                            Bjarne med en av sina MGTC vid villan i Hittarp.

Tony däremot höll sig på mattan och behöll sin MGA några år innan han 1969 köpte en splitter ny Morgan 4/4 i England, som kostade okring 16000 kronor. Det var i maj det året han hämtade den hos Bowman & Acock i Malvern i England. Vid sidan av Tonys british racing gröna Morgan stod en gul +8 från samma år, som skulle hämtas av en viss MR Mick Jagger. Kärleksaffären mellan Tony blev emellertid inledningsvis ganska kort. Redan efter ett år sålde han den och köpte istället en MGTA från 1938, som sedan renoverade under många år. Denna bil blev långlivad i Tonys ägo, där förmodligen den mesta tiden gick åt för att hitt dela och att renovera den. Stor hjälp i samband med detta hade han av den, i MG-kretsar, välkände tandläkaren Bjarne Bergengren, som under åren har byggt upp och renoverat minst en handfull MGTC. Men 1983 sålde Tony sin TA och återvände till Morganmärket. Han köpte då en fourseater Av Karl-Gustav Lindstedt, som han var bekant med via sin fru Eva. Sedan dess har det fortsättningsvis endast handlat om Morgan för Tony.

                                                    En 4/4 han skaffade för flera år sedan.

                                                Reservhjulet är här ersatt med en plåt.

Någon eller några har han byggt själv hemma i sitt garage, med delar som han köpt på Morganfabriken samt med god hjälp av vännen Bjarne. Bilen ovan är en 4/4, som var en form av "snikmodell", åtminstone i mitt tycke. Som framgår finns ing lister på "fotsteget" under dörren. Och, som framgår finns inget reservhjul bak, som brukligt är. Vidare tror jag att, till skillnad från min Roadster som har en instrumentpanel av ädelträ, så var förmodligen instrumentpanelen i denna modellen lackad i samma färg som bilen.

                                                        Denna Roadster är den näst sista...

                    ...som jag och Ola fick bekanta oss med, när vi besökte Tony för några år sedan.

Men tiden gick och det tog in te lång tid för Tony att upptäcka att den här bilen, kanske den femte eller sjätte Morganen i ordningen, var alldeles för kraftlös. "Den orkade knappt upp för Tinkarpsbacken i Helsingborg på högsta växeln. Den blev med andra ord inte långlivad. Snart var det dags får nya resor till Morganfabriken i England för att se ut något nytt.

                    Tonys nuvarande bil, en Roadster från 2017, som rullat omkring 600 mil.

Tony har i många år varit med i Morganklubben, men aldrig, vad jag vet, deltagit i klubbens möten eller andra arrangemang. Han kör sina rundor runt Viken, Mölle, och Helsingborg, men har nästan aldrig tid under våt- och sommar perioderna på grund av sitt arbete. Däremot är han väldigt förtjust i att "pula" med sina bilar i garaget, något som många bilentusiaster föredrar framför att ligga ute på vägarna och bara köra, medan andra är precis tvärtom. Oavsett så är kärleken till märket Morgan något man har gemensamt.

                                                Något Tony säkert kan skriva under på.

Under alla de här åren ed Morgan har Tony försökt att få köpa tillbaka den bil han hämtade i England 1969. Ägaren har inte velat sälja eftersom han trodde att sonen, kock i Frankrike, skulle överta den efter honom.Nu har tidigare ägaren dött och sonen har flytt tillbaka till Sverige. Häromdagen blev Tony uppringd av sonen, som undrade om Tony fortfarande var intresserad av att köpa den. "Javisst säger idioten" skriver Tony om sig själv i ett mail till mig. Så, nu har han en Morgan, som har tillbringat de sista 30 åren i Nyhamnsläge, bara någon mil från Tony i Hittarp. Jag förstår att det är mycket av nostalgiska skäl som Tony ska ge sig på ett projekt att bygga upp sin bil från 1969 och för att ha tillräckligt med plats i garaget därför kommer att sälja sin Roadster. Alla delar ska finnas, även om bilen är nerplockad. Så det blir en del pyssel i Tonys garage och tyvärr så är Bjarne borta sedan flera år. Men Tony känner sedan flera år en killa i Vejbystrand, som lovat att fixa till motor, växellåda och bakaxel. Resten kommer Tony att klara av själv, ingen tvekan om den saken. 

Jag kommer att följa hans framsteg med stort intresse.

Ännu ett nytt cafébesök

Paret Kvant i Viken var också lite uttråkade - 2021-12-29

Visst, det är mysigt att sitta inne vid en tänd brasa, med en god bok och titta ut på gråvädret. Men, i längden blir det också långtråkigt. Något golfspel har ju inte vara att tänka på varför utetillvaron har inskränkt sig till en och annan långpromenad.

                            Även om det var dimmigt, så gick det inte att missa den här skylten.

I onsdags ringde Jörgen Kvant, en av våra golfkompisar och undrade om vi inte kunde träffas någonstans och ta en fika. Social kontakt är viktigt och ska inte underskattas för välbefinnandet, så vi tyckte det var en bra ide´. Jörgen fru Eva föreslog ett nytt ställe som heter Kullamust i Mjöhult. Detta ligger inte precis nästgårds för vår del, men vad spelade det för roll, huvudsaken var att vi fick några timmars miljöombyte.

                                                                Tja, kanske inte så dum.

Varje gång vi har träffat paret Kvant de senaste åren har Jörgen alltid varit iklädd en golfkeps av något slag. Enligt ganska tillförlitliga källor har jag emellertid informerats om att frun i huset ansåg att det började bli lite tjatigt med de här gamla kepsarna. Därför var det idag dags för Jörgen att visa upp sin nya huvudbonad för allmänheten. Faktiskt precis som vår Morgankompis Ola gjorde för någon månad sedan.

                                                        Pittoreskt med rustig inredning.

Det här stället påminner en del om Solhälla, som ligger i närheten av Lund och som också har äppelodlingar och säljer must. Dit var vi, även då med Kvants, för någon månad sedan. Men nu var vi här och kollade menyn, som i mina ögon innehöll rätt konstiga saker med för mig okända ingredienseer, Och sådant upplever jag som ganska riskfullt att utsätta mig för.

                                                            Ser nästan ut som vegetarisk.

Det jag närmast kunde tänka mig på menyn, var en pizza, även om det enda jag kände igen som topping var potatis. Jo, även någon skiva parmaskinka var något som jag visste vad det var, men jag visste också att den typen av skinka är väldigt seg och svårdelad. När jag blev serverad min pizza kommenterade min Eva det med att hon insåg att jag verkade ha kommit utanför min comfort zone. Damerna valde båda tomatsoppa.

                                                    Borde vara intressant för våra damer.

När vi alla ätit färdigt och även intagit kaffe, så blev det rundvandring i lokalerna. Det fanns hur mycket must som helst av olika slag att begrunda, men inte bara det, det fanns även en Klipphörna. Av ordet att döma så skulle man med andra ord kunna göra fynd i den här hörnan. Men, till min stora förvåning fanns det faktiskt inte ens något i den här Klipphörnan som kunde fresta min Eva till att hala fram sin plånbok, något som jag faktiskt sällan får uppleva.

                                    Öppet nästan jämt, men ofta tom på ägg under helgerna.

                                                                        Lycklig äggfyndare.

Vi tillbringade väl halvannan timme i caféet med att beklaga oss över vädret och sakernas tillstånd, innan vi beslöt att den här korta men dock trevliga sociala samvaron var slut för den här gången. Dimman hade tätnat ytterligare och det började också att mörkna, så det gällde att ta det lugnt i trafiken på vägen hem. Nu skulle vi emellertid inte köra direkt tillbaka söderut. När vi ändå var i trakterna tog vi en sväng till vår äggleverantör i Mörarp, Äggboden. Här brukar vi köpa ett flak med 30 ägg för det facila priset av 60:- ganska ofta när vi har spelat golf på Vasatorp.

För att köra lugnt och stilla tillbaka hem, lade jag faktiskt ett ägg mellan högerfoten och gaspedalen. 

Ägg är nyttigt och kan användas till mycket!

Grabblunch i Helsingborg - 2021-12-15

Längesedan gamla golfgänget träffades.

En dag kom det ett mail. Det var från Hasse, en av det gamla golfgänget, som träffades och spelade golf på olika golfbanor varje fredag. Efter att ha bott ute i skogen i Örkelljunga under ett tiotal år, har han och Anna-Lena nu åter flyttat tillbaka till Helsingborg. Han undrade om vi var intresserade att träffas över en lunch. Och, det var vi.

                                                                Där har vi en av dem.

För att vara oberoende av parkeringstid så valde jag att ställa bilen i det underjordiska garaget vid Dunkers kulturhus. Här kunde jag använda min, relativt nyanskaffade perkeringsapp från Parkster, som gör att jag kan ändra hämtningstiden av bilen från min mobil. Mycket användbar! Vi skulle träffas vid Stortorget varför jag tog en promenad genom stan och Kulla gågatan, som utmynnar just vid det tidigare nämnda torget. Vid framkomsten ser jag plötsligt en lite förvirrad person, som uppenbarar sig, efter att ha studerat bostadsannonserna i fönstret till ett mäklarkontor. Det var Jörgen, Kvantasatan, Kvant (han brukade benämna sig på det viset när han missade ett golfslag). Han kom stadigt till vårt golfspelande varje fredag, trots att han fortfarande arbetade. Har för mig att han berättade för receptionen där han arbetade att han skulle på kundbesök.

                                                    Ett kärt återseende verkar det som.

Strax efter upptäckte jag vår sammankallade, Hasse, som stod och väntade inte så långt därifrån. Han såg ut att ha blivit lite större sedan jag såg honom sist, åtminstone på bredden i midjehöjd. Inte så konstigt då han både är bra på att laga mat och att äta den.

                                    Det var flera år sedan jag hade nöjet att infinna mig här.

Några av de tillfrågade hade tyvärr lämnat återbud, eftersom de hade bokat in andra åtaganden, men vi väntade dock forfarande på Eiert. Det var kallt och rått ute så vi stegade fram till entrén på Hotell Mollberg, där lunchen skulle avätas. Vi satte oss och pratade i baren i väntan på att Eiert skulle infinna sig. Det var bara någon vecka sedan han och hans Inga-Lis kom hem från Spanien för att fira jul tillsammans med sin dotter och hennes familj i Sverige. Han och Inga-Lis har en lägenhet utanför Alicante och tillbringar en hel del tid där och inte minst på de lokala golfbanorna. Men, det är ju å andra sidan ingen ursäkt för att komma för sent.

                                                Ja, det fanns många minnen att tala om.

Så småningom dök även Eiert upp och vår lilla grupp hänvisades strax därefter till vårt bord, som Hasse varit smart nog att beställa i förväg. Det var massor av folk i restaurangen, eftersom det också serverades julbord den här dagen. Istället för att vräka i oss ett julbord, så här strax innan julfirandet, så nöjde sig vårt lilla sällskap med dagens rätt. Förutom den återkommande fredagsgolfen, så hade vi också tillsammans med ytterligare några andra, idag icke närvarande golfkompisar, vid flera tillfällen varit och spelat golf i både Skottland och Irland, där vi hade riktigt kul varje gång.

                                                            Kullagatan ännu en gång.

Efter en god lunch och mycket snack, som vanligt när vi träffas, så föreslog Hasse att vi skulle följa med honom hem och dricka kaffe. Stilla vi gick genom staden, förbi St. Jörgens plats och vidare norrut på Drottninggatan. Innan Hasse och Anna-Lena flyttade till Örkelljunga, så bodde de i en stor lägenhet, med rummen i fil, just här på Drottninggatan. 

                                                                              Nice view!

Idag bor de, inte i samma hus som tidigare, men näst intill. Kaffe och lite småkakor serverades elegant av Hasse och vi fortsatte minnas alla dråpliga situationer som inträffat på våra golfresor. I sitt tidigare boende på Drottninggatan hade de sina fönster och balkong ut mot gatan och Margaretaparken. Men nu, i den nya lägenheten, kan de nog anses ha en av de bästa utsikterna mot Öresund som man kan önska.

                                Jycken, som fått lite kaka av mig, såg ledsen ut när vi skulle gå.

Att bo så nära havet som möjligt är viktigt för Hasse. Varje morgon, i ur och skur, skrider han nämligen iklädd morgonrock och badtofflor, ner till bryggan och tar sig ett morgondopp. Vi andra förstod inte riktigt tjusningen med denna sedvänja, men alla har vi något som står ut och som verkar underligt av andra. Själv har jag till exempel lingon till allt jag äter, utom soppa. Något som vissa anser märkligt. När det var färdigsnackat oss emellan, tackade vi för oss, klappade Hasse lille schnauzer och drog oss mot garaget för att hämta bilarna och köra hem, var och en till sitt. Eiert lovade att han skulle kalla till ny lunchträff i februari nästa år.

Den som lever får se.

Morgankörning och golf är slut för säsongen...

 ...och har ersatts av bokläsning -2021-11-03

Med en period av kyla, blåst och regn, förmodligen för ett antal månader framöver, så får utomhusaktiviteterna till stor del nu ersättas av sådant som kan göras inomhus framför brasan. Men det är inte så att jag helt och hållet lämnar Mr Brum i sin ensamhet i garaget, för framför mig ligger en hel del jobb med det årliga putsandet och fejandet.

                                                        Garagejobb är också inomhus!

Vi har alltid varit intresserade av att läsa, min fru Eva och jag. Själv tycker jag att jag plöjer en hel del böcker varje år, men det är inget i jämförelse med vad Eva presterar. För ett tag sedan visade mig Eva tre böcker, som hon lånat av en golfkompis. Författarinnan, som jag aldrig har hört talas om, heter Denise Rudberg och har tydligen skrivit en hel massa böcker. Handlingen i de tre böckerna Eva lånat utspelar sig i Stockholm under andra världskriget. Här rekryteras, efter många och varierande tester, tre kvinnor med helt olika ålder, egenskaper och bakgrund, till en hemlig avdelning inom försvaret. Deras uppgift är att försöka tolka krypterade meddelanden från den tyska krigsmakten till tyskarnas soldater i framförallt Norge. Böckerna är mycket spännande och efter ha läst dessa tre ser jag bara fram mot en fortsättning, som med stor sannolik kommer inom kort. Att läsa böcker i rätt ordning, när så är befogat, kan vara svårt, då jag ibland glömt vilka jag läst tidigare. I det här fallet är det emellertid ganska enkelt, då titlarna på de tre böckerna är: Det första chiffret, En andra allians resp. En tredje man. Jag misstänker därför att titeln på nästa bok innehåller siffran fyra.

                                                                         Rekommenderas!

Nästa bok, som Eva förpassade till mitt nattduksbord, är skriven av Kristina Ohlsson. Den heter Stormvakt och utspelar sig på västkusten i Bohuslän. Huvudpersonen i boken heter märkligt nog August Strindberg, dock utan någon koppling till sin mer kände namne. August är en man i dryga fyrtioårsåldern. Han har varit gift i tjugo år och verkat inom finansvärlden i Stockholm. Han är sedan en tid tillbaka skild, och trots stora framgångar och en intjänad förmögenhet har han aldrig trivts med sitt liv i huvudstaden. Efter skilsmässan från sin fru gör han därför ett rejält "lappkast" och flyttar till Hovnäset, en ort i Bohuslän. Här köper han ett hus, där tidigare ägare verkat som begravningsentreprenör. Vid köpet ingick även en likbil, en Cadillac som August låter måla gul, en bil som han använder när han åker runt och köper upp antikviteter till sin nyöppnade secondhandbutik. Boken innehåller alla ingredienser typ mord, mystik, erotik och relationsproblem, som utmärker de flesta kriminalromaner av idag. Eva köpte denna bok i pocketformat och tyckte den var så bra att hon direkt ville läsa efterföljaren, Isbrytaren, som dock bara hunnit utges som inbunden. Men, det var värt priset tyckte hon.

                                                Bör läsas i rätt ordning, d v s Stormvakt först.

Efter att ha läst de tre tidigare nämnda böckerna av Denise Rudberg, talade jag med personalen på Akademibokhandeln, som vi ofta besöker, och undrade om hon skrivit fler böcker. Och, mycket riktigt visade det sig att det fanns en serie på tio böcker, som hon tydligen hade skrivit innan de tre jag har läst. På samma sätt som de tre i den senare serien, så innehåller titlarna en siffra från ett till tio. Jag har nu verkligen "snöat in" på dessa böcker och har hittills läst fem av dem, den senaste avslutad idag. I likhet med de tre böckerna ur den andra serien jag läst utspelar sig handlingen i Stockholm. Huvudpersonen är en kvinna, Marianne Jidhoff, en tidigare åklagaresekreterare och utbildad jurist. Hon har varit tjänstledig från sin tjänst i flera år för att vårda sin cancersjuke man Hans, som nyligen avlidit i sviterna av prostatacancer. Hans var en dominant, både make och chefsåklagare, som också hade flera kärleksaffärer vid sidan av sitt äktenskap. När nu Marianne är tillgänglig för arbete igen vädjar hennes tidigare chef, Olle, om att hon ska komma tillbaka till sin tjänst, vilket Marianne mycket motvilligt och efter många övertalningsförsök slutligen gör. Olle bildar nu en hemlig grupp inom rikskriminalen bestående av Marianne, kriminalkommissarien Torsten Ehn, en av landets bästa utredare, och kriminalassistent Augustin Madrid. Tillsammans ska de arbeta i det tysta med utredningar, där risken för läckor inom polisen elimineras totalt. "I böckerna tar Denise Rudberg med läsarna in i överklassens salonger och bjuder på krypande spänning och elegant underhållning."

                                                    Läsvärda, lättlästa och underhållande.

Efter att på kort tid ha läst fem av de i serien totalt tio böckerna, kommer jag redan idag börja läsa bok nummer sex. I mina ögon är de här böckerna riktiga bladvändare, där innehållet kanske inte håller nobelprisnivå, men en nivå som, åtminstone för mig är lättläst och underhållande.

Ge dem gärna en chans!

Årets sista runda i Morganen...

 ...gick till Flinckmans café i Sireköpinge - 2021-10-24

Varje säsongstart har det mer eller mindre blivit tradition att köra en första outing med Morganen till Flinckmans café. På samma sätt har det också blivit att vi avslutar årets öppetkörande med ett besök på vårt favoritcafe, där vi nu förmodligen betraktas som stammisar. Anita och Ola brukar följa med och gjorde så även idag.

                                            Som vanligt valde vi den smala vägen till målet.

Lite kyligt väder bidrog till att vi fick inta våra mackor och bakverk inomhus. I caféet, som startades av numera bortgångne Lasse Flinckman, en av medlemmarna i gruppen After Dark, består all inredning av affischer på gruppen samt retroprylar. Här finns hur mycket som helst att titta på och utöver det så finns det också en sidobyggnad där nuvarande caféägare säljer kuriosa.

                                                  Ett intressant place, det där Flinckmans,

                                              ...som också har begriplig konst på väggarna.

Vid fikat satt vi och diskuterades vad som behövde åtgärdas med våra Morgans under vintersäsongen. Trots att årets avverkade sträcka är den lägsta någonsin, endast 170 mil, så gäller det ända att hålla ordning på grejerna. Som ägare till en Morgan finns det nämligen alltid saker att fixa till, ändra, förbättra och underhålla. Och, det är ett pyssel som de flesta av oss faktiskt bara upplever som skön terapi. 

                                                                Slutkört för i år :-(

När vi är tillbaka i Löddeköpinge stannar vi till och tar adjö av varandra innan Anita och Ola fortsätter hem till Bjärred. Vi kommer dock att hålla kontakten och träffas även under vinteruppehållet. Ola bruka komma och sitta i min tänkarstol i garaget, där vi då och då dricker kaffe och diskuterar filosofiska spörsmål. När damerna medverkar, dock inte i garaget, så brukar det mer handla om gemensamma luncher eller cafébesök.

                                                            Elegant gentleman, eller hur?

Avslutningsvis måste jag också nämna att Ola var mäkta stolt över den nyinförskaffade kepsen i äkta tweed. Brittiskt ska det vara!

Nu väntar fem månaders torrkörning i garaget!