Morganhunt in the UK

Min fjärde sportbil - ännu en Morgan - 2001-12-18-22
Ni som har föjlt min blogg den senaste tiden vet att jag länge haft funderingar på att byta till en nyare Morgan.
Min Triumph TR2 1954 sålde jag, med en tår i ögat och en klump i halsen, till Italien för ett tag sedan. Det innebar att ungefär hälften av kostnaden för en nyare Morgan kom in på bankkontot. Varför jag tagit detta drastiska beslut, finns beskrivet i några av mina tidigare bloggar.
Under en längre tid har jag kollat upp vilka bilar de olika dealers, i UK och även i övriga Europa, haft till salu. Där finns många som jag skulle kunna tänka mig, men har inte kunnat göra något innan min +4 från 1959 blivit såld. I så fall hade jag riskerat skilsmässa och det är ett alltför högt pris.
När jag för någon vecka sedan fick ett mail och bilder från Björn Roxlin, som berättade om en fin Morgan, som han sett i England, så växte emellertid hornen i pannan igen.

En kort tripp till England
I veckan ringde Björn och berättade att det även fanns en kille från Holland, som var intresserad av bilen. Försäljarsnack tänkte jag först, men bilen såg så fin ut på bilderna, så det låg kanske lite sanning i det i alla fall.
Ja, tänkte jag, att komma till England är alltid trevligt, så jag gick in på min Mac och beställde flyg och hyrbil.
Avresan skulle göras i söndags klockan 1200 och hemresan  i onsdags den 21:e december kl 1405 från Heathrow.
Allting fungerade över förväntan och istället för den Ford Ka, som jag beställt, fick jag en Golf Cabbe Diesel, till samma pris (vad jag nu skulle ha cabben till i december). Det visade sig att jag var den första kunden, som skulle köra denna bil.
Min första anhalt på resan var Hunton Bridge utanför Watford, som ligger en halvtimmes bilkörning från Heathrow. I den här byn finns nämligen Harpers Morgan, som hade den här Morganen till salu som Björn tipsat mig om.



Hotellet var OK och låg bara ett stenkast från Harpers.

Roger Davies, som äger Harpers Morgan, hade bokat ett hotellrum till mig, så det var bara att checka in när jag kom fram på efetrmiddagen. Som väl var hade jag min GPS med mig, utan den vet jag inte vart jag hamnat. Karta är väl OK, men i England finns det ingen möjlighet i världen att köra in till vägkanten för att stanna och kolla in kartan.
I alla fall så försökte jag på söndagskvällen knappa in Essex Lane i min GPS. Fick ingen träff. Gick då till hotellreceptionen och frågade var Essax Lane låg i den här byn. De svarade att "du är på Essex Lane just nu".



Essex Lane, precis intill hotellet.

Det visade sig att det fanns en smal liten väg nerför en backe, där man inte kunde möta ens en cykel, som heter Essex Lane.
När du besöker Morgandealers i UK så förvänta dig inte att det ser ut som när du kommer in till en Volvohandlare i Sverige. Nej, långt därifrån. Här är det enkla lokaler, åtminstone hos många av dem, som ofta ligger vid undanskymda platser.



The entrance to Harpers.

På kvällen, efter en middag i restaurangen, i form av fish´n chips, så tog jag en promenad nerför den lilla vägen och hittade  mycket rigtigt Harpers Morgan. Det var söndag kväll, så det fanns naturligtvis ingen där, men det kändes bra att ha rekat lite.
Efter en häftig frukost på hotellet, bestående av den traditionella english breakfast med korvar, ägg, bacon, kaffe och rostad bröd, så kände jag mig mogen att knalla ner och träffa Roger. Innan jag reste iväg sade jag till Eva att "jag blir nog besviken för ingen bil är så fin i verkligheten som på foton".



Roger Davies och Steve.

Måndag - 2001-12 19
Roger och hans anställde Steve var på plats när jag kom ner till dem vid 0930-tiden. Jag hälsade artigt naturligtvis och tittade på de övriga tre bilarna som fanns i garaget. Vågade knappt titta på den Roadster som jag var intresserad av, för att skjuta upp min eventuella besvikelse. Efter en liten stunds socialiserande så tyckte Roger att han skulle köra ut bilen så att jag skulle kunna titta på den i dagsljus.



Vår Roadster bredvid en gul +8 som skulle hämtas av en fransman.

Och, här var den, faktiskt i bättre skick än jag hade förväntat mig. Roger satte sig i förarsätet och tog ut mig på en liten runda. Jag körde faktiskt inte bilen själv eftersom försäkringsreglerna är ganska strikta i England när det gäller "second driver". Men, det betydde ingenting eftersom jag inte har någon erfarenhet av dessa nyare Morgans.



Tankning på den lokala bensinstationen.

Vi tog en sväng ut på landsbygen och bilen verkade fungera precis som den skulle. Det första vi fick göra var att fylla på lite soppa, då jag berättade att nålen på bensinmätaren stod på nästan tom.



Visst ser den "fet" ut!

Det hade inte Roger märkt utan trodde att det var någon annan mätare.



Vid en bro fanns det en kanal, där några bostadspråmar lagt till.

Vi körde vidare ut på landet och närmade oss en golfklubb som hette The Grove.



Frost på greenarna innebar, closed course.

Det var en ganska ny klubb, från 2003, och verkade mycket fashionabel. Klubbhuset såg ut som ett slott och greenfeen var 95 pund på vardagar. Jag frågade inte ens vad det kostade på helgerna.



Roger parkerade utanför golfklubben.

Hit skulle vi gå och där skulle Roger bjuda på kaffe. "Inte kommer du in i baren med dina jeans", sade jag. Det ordnar sig nog sade Roger, och det gjorde det också, vilket förvånade mig högeligen.



Roger på sitt office.

När vi satt och lärde känna varandra lite vid kaffet frågade jag Roger om vi kunde haggla lite om priset på bilen. Men, nej det fanns inte mycket utrymme för det sade han. OK, jag lade ner frågan. När vi åkte tillbaka till Hunton Bridge sade jag till honom att "jag måste definitivt byta avgassystem till ett Librands Sport System", eftersom ljudet nästan var likadant som i min Audi. Jag tror han höll med i viss mån, för den lät inte som en sportbil ska låta i mitt tycke. Utöver det så behövde jag en hastighetsmätare, som visade kilometer samt strålkastare för högertrafik. Efter lite snack på Rogers kontor så kom vi överens och tog varandra i hand. Jag hade köpt bilen!



Fyra nya bilar ute i regnet.

Efter mitt möte på Harpers så blev det drygt 22 mil på M25, ofta kallad världens störst parkeringsplats, upp till Brands Hatch Morgans. Detta är en större anläggning och en av de största Morgandealers i UK. Jag hade haft en del kontakt via e-mail med en av ägarna, Sarah, som visste att jag skulle komma på besök. Så fort jag kom in så kom Sarah och bjöd på kaffe. Hon kallade också på Keith, en annan av de tre delägarna i firman, som jag pratade ganska länge med.



Racecar for prepartion and service.

Han visade mig runt i verkstaden samt de nya bilarna i deras showroom, och var väldigt trevlig. Det visade sig att han tävlade i concours med sin helsvarta 4/4, dock inte i den tunga klassen utan i någonting som hette "owners pride". Den senare klassen var för de som körde med sina bilar, till skillnad från dem som körde sina bilar till bedömningen på en trailer.



Morgans nya threewheeler, en snabb liten rackare.

Naturligtvis fanns alla de nya modellerna från Morgan på plats, både den nya +4 Super Sports och the new three wheeler, som det blivit en enorm efterfrågen på. Det sägs vara 600 som står i kö för denna trehjuling á 30000 pund.



Sarah and Keith på Brands Hatch Morgans.

Sarah och Keith har rykte om sig i Morgankretsar att vara mycket trevliga och tillmötesgående mot sina kunder och det är väl en viktig egenskap om man ska sälja till kunder som blir nöjda.
De drygt 11 milen tillbaka på M25 gick hur bra som helst.

Tisdag - 2011-12-20
Ny frukost, med alla tillbehör, i restaurangen. Än en gång promenerade jag ner till Harpers. Roger hade inte anlänt vid 0930-tiden. När han kom berättade han att han varit och köpt en dressinggown till sin hustru i julklapp. Jag hade tänkt mig att bjuda Roger och Steve på lunch denna dag, trevliga människor som de är. Steve hade obligations på lunchen, men Roger ställde, efter lite trugande, upp.



Fin kåk för ca 10 miljoner pund..

Vi åkte i hans frus bil långt ut på landet och passerade då ett stort mansionhouse, där Peter Sellers och Britt Ekland tidigare bott.



En typisk engelsk pub.

Efter en ganska lång åktur, på enormt smala vägar, där varje möte var kritiskt, hamnade vi på en pub, som var väldigt välbefolkad.
När vi kom tillbaka till Harpers igen var klockan 1400.



Här finns fina grejer, men det är inte billigt.

Då jag inte skulle åka tillbaka till Sverige förrän på onsdagen så tog jag mig en tur, än en gång på M25, till Bishops Stortford för att göra ett besök på Melvyn Rutters Morgan Garage i Little Hallingbury. Här fanns det ganska många Morgans, av olika modeller, att välja mellan, men priserna var ganska höga. Jag var glad att jag redan bestämt mig för min Roadster. Min avsikt var egentligen att köpa ett dustcover till min Morgan, men det visade sig att de var slut. Visserligen satt sömmerskan och höll på att sy upp ett, men det skulle inte hinna bli klart under mitt besök.



Instrumenteringen i +4 SS.

Naturligtvis fanns det också ett exemplar av den nya +4 Super Sport hos Melvyn.



Bara dessa måste vara värda en förmögenhet. Det är samlarprylar!

Inne i hans showroom fanns också en fantastisk samling av carbadges, från olika delar av världen, som fanns uppsatta i montrar längs väggarna.



Melvyn Rutter på sitt kontor.

Jag fick också en liten chat med Melvyn, som granskade mina bilder på min +4 1959, som jag hade med mig på ett USB-minne. Han tyckte bilen var fin, men kom inte med något bud. Tur var det, för jag hade ju redan handlat.
De åtta milen tillbaka till Hunton Bridge på M25, i mörker, gick bra. De är ganska humana i trafiken, engelsmännen, behöver du byta fil så lämnar de gärna plats.
Eftersom jag ätit en stadig lunch med Roger tidigare på dagen, så blev det bara en ägg/majonaise sandwich och en kopp kaffe i baren denna kväll.

Onsdag - 2011-12 21
Dags för hemresa. Alltid lika tråkigt att lämna UK, ett land som jag känner mig hemma i. Nåväl efter den sedvanliga tunga frukosten begav jag mig än en gång ner till Roger och Steve.



Roger visar stolt motorutrymmet.

Både Roger och Steve var där och jag ville både ta adjö och än en gång titta på min bil, som jag inte kunde ta ögonen ifrån. Satte mig i drivers seat och kände på ratt och växelspak och tog några bilder.
Som jag skrev inledningsvis så var bilen ännu bättre än jag trodde.
När vi gick in i Rogers kontor, där jag skulle göra en down payment, så hade han två nyheter att berätta.
Den ena var att holländaren hade mailat från Moskva, där han var på något uppdrag, och skrev att han ville ha bilen. Tur att jag tog i hand med Roger redan på måndagen. Tror dock Roger var ganska glad att slippa konvertera bilen till vänsterstyrd, vilket innebär en hel massa jobb. Den andra nyheten var, till min fövåning, att han kunde tänka sig att köpa min Morgan. Men, en klok man som han verkar vara, vet att en tidig Morgan +4, av många fundamentalister kallad the Real Morgan, har ett bra värde, inte minst i UK. Den har ju också ratten på the RIGHT side.
Den sista nyheten var glädjande för nu slipper jag att ha en massa "tyrekickers" som ska kolla och pruta och ha  sig. Samtidigt slipper jag den kursförlust, som jag skulle gjort om jag skulle transferera ytterligare pund till UK. En bra deal i det stora hela, även om min Morgan kanske skulle kunnas säljas dyrare här hemma.



Organ pedal, som det kallas.



Ganska mysigt, eller hur?

Min Roadster har en massa options, som röd läderklädsel, vinröd mohair suflett, fönster och tonneau, väl fungerande värme, uppvärmd vindruta, larm, radio med CD (som sagt vad man nu ska ha det till i en öppen bil) två främre spotlights, rostfria ekerfälgar, rostfritt bagageräcke, kartläsarlampa och en del annat. Den har 225 HK och lär göra 0-100 på 4,9 sekunder.

Och, det är en Roadster och den är vår och den hämtas hem i mitten av januari.

A very tempting Morgan

Fick mail från en kompis - 2011-12-11
Mina funderingar om en nyare Morgan har jag haft under ett antal år. Inte för att det är några problem med den +4 från 1959, som finns i garaget idag, men att göra längre turer utomlands vågar jag inte. Bilen skulle säkert klara av det, men om något skulle hända, så skulle jag komma till korta med tanke på mina högst begränsade tekniska kunskaper. Jag är ju humanist och inte tekniker.
Igår fick jag ett mail från Björn Roxlin, välkänd inom Morgankretsar och den person som registrerings-besiktigade min +4 när jag tog hem den från UK 1983.
För ett tag sedan besökte jag och Eva Björn och hans fru (se min blogg "Fyra Morgans och en husbil") då jag ställde en del frågor till Björn om vilken modell av nyare Morgans som kunde vara vettig att leta efter för mig. Mina egna preferenser står mellan en sen +8, som har ett underbart ljud, och efterföljaren Roadster. Den senare erbjuder kanske inte samma ljudupplevelse, men har en modern Ford-/Jaguar-motor som innebär att det finns tillgång till eventuella reservdelar var du än befinner dig.
Björn, som har många kontakter i England, kom häromdagen hem från ett besök där.



Morgan Roadster

I samband med besöket passade han på att hälsa på några bekanta och hittade då en bil till salu, som han tyckte skulle passa mig. Så igår skickade han mig bilder på bilen, som bidrog till att jag hade svårt att sova i natt.
När Eva och jag har diskuterat om att ev köpa en nyare Morgan, så har naturligtvis frågan om färgen kommit upp. Min hustru är väldigt förtjust i den färg, Royal Ivory, som vi har på vår nuvarande bil. Själv har jag velat lite mellan Corsa Red, mörkt blå och grå metallic. Några bilar, med den senare kulören, är till exempel till salu hos Ledgerwood i England.



Snygg färgkombination, tycker jag.

När jag tog del av bilderna från Björn så noterade jag att att suflett och fönster var i en vinröd kulör, vilket jag tycker matchar Royal Ivory väldigt bra (även om sufletten naturligtvis ska användas mycket sparsamt). När man nu funderar på en sådan här, egentligen helt onödig, investering, så är det av största vikt att hustrun är med på noterna. Med andra ord så skulle kag kunna tänka mig ännu en Morgan i Royal Ivory.



Både Motolitaratten och valnötsbrädan är options.

Den aktuella bilen är en tidig Roadster. På de allra senaste versionerna har man ändrat instumentpanelen som fått en annan layout och svarta instrument. Jag föredrar själv versionen med vita instrument, men smaken är som baken, delad. Det enda som jag inte gillar är rattkonsolen, som påminner för mycket om en som sitter i en modern bruksbil. Men, den går att byta ut, vilket jag kunnat läsa på TalkMorgan, (www.talkmorgan.com/) ett forum för Morganägare eller Morganintresserade över hela världen.



Den är till och med försedd med "maggördel".

Bilen ser väldigt fin ut, åtminstone på bild och har bara rullat 800 mil. Den verkar också vara välutrustad och har läderklädsel, Motolitaratt, instrumentpanel av valnöt och sist men inte minst ser det ut som om sufletten är av Mohair. Vart och ett av dessa options kostar en hel del extra när man beställer en ny bil från fabriken.


Visst blir jag sugen!

Hur går nu mina tankar. Ja, det vet jag knappt själv. Vad jag vet är att man inte ska ha för bråttom i sådana här situationer när visserligen hela hjärtat säger VILL JAG HA, medan hjärnan kanske säger att man bör fundera lite till. I vilket fall som helst ska man inte köpa en bil som bara setts på bild.
Björn skrev att "den är som ny" så kanske skulle jag flyga över och titta.
Kan man köpa enkelbiljett på flyget?

Besök hos radioamatör i Hörby

Enock, SM7BHH, hade strul med sina antenner
- 2011-11-29
När Göran, SM7DLK, hämtade mig vid 11-tiden så var vi förberedda på en kall dag i Enocks trädgård. Det var någonting med ett element i hans 6-bands, 5-elements beam, som hade lossnat i samband med stormen Berits besök i trakten.

Vid framkomsten visade det sig att Enock hade förberett arbetet genom att sänka och tilta masten.



Den smarte Enock har kompletterat en av sina vinschar
med en motor, som i hög grad underlättar fällandet av tornet.

På dessa Versatowers finns två vinschar, en för att höja och sänka masten vertikalt och en som används för att kunna fälla den horisontellt, så långt det nu går med hänsyn till längden på elementen. Nu visade det sig emellertid att för att kunna komma åt att spänna bultarna i det element som lossnat, så var vi tvungna att ta bort de yttersta pinnarna på några av de längsta elementen.


Göran i klättrartagen.

Nu gick det att fälla tornet ytterligare en bit och Göran kunde, på darrande ben, klättra upp på en stege och se till att elementet blev ordentligt fastskruvat.


Enocks femelements kortvågsbeam i rätt läge igen.
Ovanför sitter en femelementare för sexmetersbandet.

När allt var i sin ordning igen så tryckte Enock igång motorn på vinschen och fick upp tornet verktikalt, varefter vi, med gemensamma handkrafter, vevade upp masten i högsta läge igen.



Det är en hel del efterarbete med kablar och
avstämningsprylar som ska återmonteras.

Nu var dock inte allt klart i och med detta. Dels var det några trådantenner och staglinor, som hade kommit under eller över andra linor, som måste rättas till, dels så skulle Enock koppla in en massa tekniska grejer, som jag som humanist, har lite svårt för att förstå, för att allt skulle fungera igen inne i shacket.
Trots att allt arbete framskridit mycket lättare än vi förväntat oss, så var vi nu alla tre lite frusna om tårna.



Enock vet att jag är förtjust i princessbakelser.

Enock förstod ganska snabbt att det nu var dags att sätta på kaffet, som skulle inmundigas så snart vi hade gjort en snabb kontroll i shacket att saker och ting fungerade som det skulle.



SM7BHH:s shack.

Efter fika och snack, om radio förstås, så gick vi tillbaka in i Enocks välutrustade radiorum. Eftersom Enock är aktiv på alla band och i stort sett alla moder, så finns det massor med utrustning i shacket. Huvudstationen är en ICOM 756 PRO III, men utöver denna så finns stationer för 2 meter, satellitkörning och nu senast en mottagare för att kunna ta ner bilder från vädersatteliter. Det enda problemet med den senare är att Enock ännu inte lyckats ta ner bilderna i färg.



Enocks antenner för sattelitkörning/lyssning

Vidare finns det flera slutsteg, datorer, rotorer och en hel del annat som jag inte vet vad det är för något. Enock har dock full koll på alla de hundratals knappar som finns på apparaterna.

Nu var syftet med vårt besök hos Enock faktiskt inte enbart att hjälpa honom med antenner och att äta bakelser. Som jag skrev om i min förra blogg så blev ju Görans qubical quad svårt skadad under stormen. Innan Enock satte upp den femelementsbeam, han använder nu, så hade han en GEM-quad. Och precis som Göran, så skulle det aldrig falla Enock in att kasta bort något, som kan vara bra att ha.



Göran på stege igen.

På loftet hade han därför lagrat alla spridarna till sin tidigare quad och dessa skulle nu Göran försöka att ersätta de som förstörts i hans egen antenn.



Lastat och klart för hemfärd.




Nu såg allt ut som vanligt hos Enock igen.

När vi anlände till Löddeköpinge så var det i princip helt mörkt. Och när Göran kom hem till Saxtorp så anlände han precis lagom till ett 14 timmar långt strömavbott. Svårt att köra radio då!
Vad min uppgift var i samband med besöket? Jo, i sådana här sammanhang är det alltid bra att ha med någon som tänker efter före.

Radioamatörer gillar inte stormar

Berits syster var nog en storasyster - 2011-11-28
Det var sent i lördags kväll som jag beslutade mig för att veva ner min antennmast en bit. Först hade jag inte tänkt göra det, men när jag hörde att det utfärdats en klass 2-varning, som sedermera ändrades till klass 3, så ändrade jag mig.



Det räcker ofta att veva ner drygt halva längden.

Även om det är drygt tio år sedan en annan storm, vid juletid, gjorde skrot av både min gamla rörmast och antenner, så minns jag hur mycket arbete och inte minst pengar det kostade för att åter komma i luften. Anledningen till att jag drar mig för att veva ner min mast är att det ofta är jobbigt när jag vevar upp den igen. Inte för själva vevandets skull utan för att alla trådantenner, staglinor och hisslinor i regel har nästlat sig in i grenarna i omgivande träd.
Nu hade jag tur den här gången, antenner och mast verkar fortfarande vara intakta. Däremot flög det av en huv som sitter på vår skorsten samt en ventilationskåpa, som nu verkar vara skrot.



Ingen vacker syn att möta morgonen efter stormen.

Nu hade tyvärr inte alla samma tur som jag. Göran, SM7DLK, som bor ganska nära vattnet berättade idag att hans Quad nu var "plocke-pin". Nu hade antennen inte blåst sönder i vinden utan det var en gran som brutits av fyra meter från toppen, som i sin tur föll rakt in i quaden. Däremot hade hans höga 160-meters vertikal klarat sig.
Nu har han en del jobb framför sig, men bambupinnar, som han använt till sin atenn, finns tydligen på lager. Göran brukar vara väl försedd med det mesta.
Så fort det mojnar är han igång med arbetet, om jag känner honom rätt.

Tips från English Car Care

När jag inte vet så frågar jag Steve - 2011-11-25
I min förra blogg berättade jag om att jag letat fram en massa delar, som jag inhandlat till min TR2:a i UK.
Utöver vad som fanns med på bild i den bloggen så hittade jag också en splitter ny NOS framkofångare, som gömts under en massa mattor på en hylla i garaget. Som skydd för lagring och transporter var den försedd med en textilaktig skyddstape, som suttit på i omkring 20 år.

När jag drog av tapen, för att putsa upp kofångaren med polermedel, så fick jag bara av övre halvan av tapen. Allt klistret fanns kvar. Först skrapade jag lätt med nageln, för att se hur hårt klistret satt fast. Det var i princip omöjligt att få bort det allra minsta. Därefter provade jag, i men enfald, med Autosol, vilket varken gjorde från eller till. Nej, här gällde det att försöka med kraftigare saker. Thinner, eller förtunning som det kallas idag, borde väl lösa det mesta. Men, nej det fungerade inte heller. Nu var det slut på min fantasi. Som brukligt är, när jag får problem, så ringde jag ett antal andra bilfanatiker, som tipsade om bland annat T-röd och aceton. Jag testade alla medel som fanns, men inget hände. Nu var jag lite halvdesperat och frågade till och med en av mina golfkompisar, som jag blev uppringd av. Han tyckte jag skulle prova med Margarin. Drev han med mig? Vid ett senare samtal med ytterligare en bilkompis så berättade jag detta för honom. Men han skrattade inte utan sade att någon form av fett kanske skulle kunna lösa upp limmet. Man tager vad man haver, så jag knallade in i köket och hittade en flaska rapsolja. Fett så det räcker, tänkte jag. Rapsoljan penslade jag på hela kofångaren och lät stå över natten. Dagen efter gick jag åter ut i garaget och gjorde nageltestet. Möjligen hade limmet mjuknat någon, men det var marginellt.
Min fru, som är både klok och har läst tekniska ämnen som fysik och kemi, var mitt sista hopp. "Kan du inte försöka med Svinto" sade hon. "Onej, det är ju stålull och det repar förmodligen kromet, så det vågar jag inte", svarade jag.
Idag hade jag vägarna förbi English Car Care (http://www.englishcarcare.com/), där Steve Pike och hans mannar huserar. Jeg beskrev problemet för Steve och berättade om mina försök. Han berättade då vad han själv brukade göra. "Lägg kofångaren i ett kar med vatten och låt den ligga så ett dygn. Sedan är det mycket lätt att med SVINTO!! ta bort allt klistret". "Men blir det inte repor i kromet med Svinto, frågade jag? "Nej, det är ingen fara. Så länge Svintot är blött och löddrar, så är kromet alldeles för hårt för att få några repor", svarade han.
Denna metod ska jag nu prova och har fått tillstånd av Eva att utnyttja badkaret till min kofångare.

Fina bilar!
Det var väl inte enbart för att få råd från Steve som jag tittade in. Jag är alltid lite nyfiken på vad det finns för intressanta bilar innanför hans garageportar. Och, jag blir nästan aldrig besviken.



En underbar bil, men trots allt inte en Morgan.

Idag fanns det till exempel en fin Austin Healey 3000 MKIII, som skulle åtgärdas på ett eller annat sätt.



Som ny, både ute och inne!

En annan klassiker var en fin MGA, som Steve och pojkarna hade bytt hela inredningen i, med nya lädersäten, instrument och panel. Det enda som saknades var ett rattcentrum. En sådan här bil, fast en old english white från 1962, var faktiskt min första sportvagn, vilket starkt har bidragit till mina nostalgiåterfall.



XK fanns både som 120, 140 och 150.

Jaguar XK är också en modell, som jag tycker är otroligt vacker. Dock betraktar jag den mer som en bekväm touringvagn jämfört med till exempel Morgan, som är en sportvagn som är värd namnet. Men hade jag råd, skulle jag nog kunna få plats även med en XK i garaget.



Den här bilen är STOR.

Bakom MGA:n, uppe på liften, fanns en av alla de RR och Bentleys, som ofta finns för service hos English Car Care. Denna var en enorm koloss, en Silver Wraight från 1957, med lång hjulbas. Den hade köpts ny av en dirktör, som med stor sannolikhet hade privatchaufför. Sådana var ganska vanliga, privatchaufförer alltså, på den tiden. Ja, det var bättre förr, eller hur?



Visst är sådant här ljuvligt. Och doften sen!

Redan som fyraåring så var jag väldigt intresserad av hur bilarna såg ut inuti. Än har jag inte tröttnat på att titta in i RR, Bentleys, Jaguarer och även andra brittiska bilar med läderklädslar och instrumentpaneler av ädelträ.



Mäktig!

Men det mest imponerande på dessa äldre RR är trots allt grillen. Den utstrålar makt, pondus och självsäkerhet.
"Nu får ni flytta er, här kommer jag!"