Tips från English Car Care

När jag inte vet så frågar jag Steve - 2011-11-25
I min förra blogg berättade jag om att jag letat fram en massa delar, som jag inhandlat till min TR2:a i UK.
Utöver vad som fanns med på bild i den bloggen så hittade jag också en splitter ny NOS framkofångare, som gömts under en massa mattor på en hylla i garaget. Som skydd för lagring och transporter var den försedd med en textilaktig skyddstape, som suttit på i omkring 20 år.

När jag drog av tapen, för att putsa upp kofångaren med polermedel, så fick jag bara av övre halvan av tapen. Allt klistret fanns kvar. Först skrapade jag lätt med nageln, för att se hur hårt klistret satt fast. Det var i princip omöjligt att få bort det allra minsta. Därefter provade jag, i men enfald, med Autosol, vilket varken gjorde från eller till. Nej, här gällde det att försöka med kraftigare saker. Thinner, eller förtunning som det kallas idag, borde väl lösa det mesta. Men, nej det fungerade inte heller. Nu var det slut på min fantasi. Som brukligt är, när jag får problem, så ringde jag ett antal andra bilfanatiker, som tipsade om bland annat T-röd och aceton. Jag testade alla medel som fanns, men inget hände. Nu var jag lite halvdesperat och frågade till och med en av mina golfkompisar, som jag blev uppringd av. Han tyckte jag skulle prova med Margarin. Drev han med mig? Vid ett senare samtal med ytterligare en bilkompis så berättade jag detta för honom. Men han skrattade inte utan sade att någon form av fett kanske skulle kunna lösa upp limmet. Man tager vad man haver, så jag knallade in i köket och hittade en flaska rapsolja. Fett så det räcker, tänkte jag. Rapsoljan penslade jag på hela kofångaren och lät stå över natten. Dagen efter gick jag åter ut i garaget och gjorde nageltestet. Möjligen hade limmet mjuknat någon, men det var marginellt.
Min fru, som är både klok och har läst tekniska ämnen som fysik och kemi, var mitt sista hopp. "Kan du inte försöka med Svinto" sade hon. "Onej, det är ju stålull och det repar förmodligen kromet, så det vågar jag inte", svarade jag.
Idag hade jag vägarna förbi English Car Care (http://www.englishcarcare.com/), där Steve Pike och hans mannar huserar. Jeg beskrev problemet för Steve och berättade om mina försök. Han berättade då vad han själv brukade göra. "Lägg kofångaren i ett kar med vatten och låt den ligga så ett dygn. Sedan är det mycket lätt att med SVINTO!! ta bort allt klistret". "Men blir det inte repor i kromet med Svinto, frågade jag? "Nej, det är ingen fara. Så länge Svintot är blött och löddrar, så är kromet alldeles för hårt för att få några repor", svarade han.
Denna metod ska jag nu prova och har fått tillstånd av Eva att utnyttja badkaret till min kofångare.

Fina bilar!
Det var väl inte enbart för att få råd från Steve som jag tittade in. Jag är alltid lite nyfiken på vad det finns för intressanta bilar innanför hans garageportar. Och, jag blir nästan aldrig besviken.



En underbar bil, men trots allt inte en Morgan.

Idag fanns det till exempel en fin Austin Healey 3000 MKIII, som skulle åtgärdas på ett eller annat sätt.



Som ny, både ute och inne!

En annan klassiker var en fin MGA, som Steve och pojkarna hade bytt hela inredningen i, med nya lädersäten, instrument och panel. Det enda som saknades var ett rattcentrum. En sådan här bil, fast en old english white från 1962, var faktiskt min första sportvagn, vilket starkt har bidragit till mina nostalgiåterfall.



XK fanns både som 120, 140 och 150.

Jaguar XK är också en modell, som jag tycker är otroligt vacker. Dock betraktar jag den mer som en bekväm touringvagn jämfört med till exempel Morgan, som är en sportvagn som är värd namnet. Men hade jag råd, skulle jag nog kunna få plats även med en XK i garaget.



Den här bilen är STOR.

Bakom MGA:n, uppe på liften, fanns en av alla de RR och Bentleys, som ofta finns för service hos English Car Care. Denna var en enorm koloss, en Silver Wraight från 1957, med lång hjulbas. Den hade köpts ny av en dirktör, som med stor sannolikhet hade privatchaufför. Sådana var ganska vanliga, privatchaufförer alltså, på den tiden. Ja, det var bättre förr, eller hur?



Visst är sådant här ljuvligt. Och doften sen!

Redan som fyraåring så var jag väldigt intresserad av hur bilarna såg ut inuti. Än har jag inte tröttnat på att titta in i RR, Bentleys, Jaguarer och även andra brittiska bilar med läderklädslar och instrumentpaneler av ädelträ.



Mäktig!

Men det mest imponerande på dessa äldre RR är trots allt grillen. Den utstrålar makt, pondus och självsäkerhet.
"Nu får ni flytta er, här kommer jag!"