Cafébesök

På jakt efter fika - 2013-08-04
Klockan var ungefär två på eftermiddagen och istället för att bara softa i trädgården så tyckte Eva att vi skulle göra något. "Bestäm du, jag är öppen för allt" var min kommentar. Detta resulterade i att Eva bestämde att vi skulle ta Morganen och åka till Sireköpinge och ta en fika hos Flinkmans Cafe´.
En ypperlig idé. Det var väldigt varmt så vi hade hoppat över lunchen och nu började magen knorra. På Flinkmans finns nämligen väldig fina smörgåsar med diverse pålägg samt även bakelser. Det är kanske inte det billigaste stället att fika på men det man får är gott och rikligt. Man brukar ju få vad man betalar för, eller hur?

I kortärmat och utan någon form av huvudbonad, utom Eva som hade sin bredbrättade hatt, drog vi så iväg på småvägar i riktning mot Sireköpinge.
Det var skönt att bara köra och låta vinden svalka våra varma kroppar och efter en dryg halvtimmes i lugn takt så kom vi fram. Men, så besvikna vi blev när vi upptäckte det stora antalet bilar på parkeringen och den långa kön inne i caféet.
Det skulle säkert inte finnas något bord ledigt i trädgården och inne ville vi absolut inte sitta. Jaha, vad gör vi nu. Det måste ju finnas massor av mysiga caféer, men det stod helt stilla i huvudet. Men plötsligt hände det. Eva kom på att vi kunde åka till Vallåkra Stenkärlsfabrik där det finns en kombinerad restaurang och café.

Ottarps kyrka blev en find fond för Moggen.

I T-korsningen, vid vägen som går mellan Tågarp och Bjuv, svängde vi till höger och körde någon kilometer till vi hittade skylten "Ottarp". I byns kyrka konfirmerades vår son Jonas för sådär 29 år sedan. Tänk vad tiden går! Att det blev just i den här kyrkan berodde på att det var prästen i Ottarps församling som ledde konfirmationsundervisningen i Hastings i England, där Jonas var elev.

Efter en lite nostalgisk betraktelse utanför kyrkan så åkte vi vidare på en smal, asfalterad väg, där vi också artigt släppte fram ett gäng stora MC vid en korsväg, vars ryttare tackade artigt. De var förmodligen också ute och bara njöt av sin körning.

Pampig uppfart!

Efter någon kilometer eller så, kom vi fram till allén som leder fram till Bälteberga Herrgård och här var jag tvungen att ta en bild. Runtomkring Vallåkra finns många fina små vägar där trafiken är minimal.
När vi passerade genom den lilla byn mötte vi en knallgul Volvo PV i cabrioletutförande. Naturligtvis var den inte original, men det är ju här i Vallåkra det började med att modifiera framförallt Volvobilar, men senare även andra märken. Det var tack vare dessa entusiaster som den årliga Vallåkraträffen kom till.

En riktig oas.

När man parkerar på Stenkärlsfabriken parkering så ser man ingenting av varken fabriken eller kvarnen. Vägen ner till byggnaderna går ett hundratal meter genom lummig lövskog och strax dyker den gamla kvarnbyggnaden upp.

Mysigt ställe, värt en omväg.

Här var det också en del folk, men inte fler än att det fanns gott om plats till oss. Det visade sig att det här ofta arrangeras någon form av framträdande och underhållning på helgerna, som man kan ta del av i samband med sin måltid och en flaska vin.

Jo, det fanns något bakelseliknande och kaffet var gott.

Inne i restaurangen kunde vi välja mellan att äta en hel lunch eller kaffe och kaka. Några mackor verkade de inte ha. Eftersom vi skulle äta middag hemma på kvällen valde vi kaffe och kaka.
Eva tyckte att kaffemuggarna var väldigt goda att dricka ur. Ja, det var väl inget fel på dom tyckte jag.
När jag lästa företagsekonomi och marknadsföring så fick vi lära oss att skilja på needs and wants. Needs innebär att man verkligen behöver något medan wants innebär att man VILL ha, men kanske inte behöver. Eva VILLE ha två av dessa muggar. Vi BEHÖVER dem emellertid knappast och de lär heller inte få plats i det skåp där vi har muggar, om hon inte kastar bort några av de befintliga.

Här fanns det mycket intressanta saker, som vi inte BEHÖVDE.

Nåväl, hon vet väl bäst i sådana här sammanhang, så efter fikat gick vi in i den öppna fabriksbutiken. Muggarna kostade 155:- per styck, men de var så otroligt goda att dricka ur, så de var de nog värda.

Här kan man i så fall ha apelsiner, de matchar.

När jag tyckte det dröjt väldigt länge för Eva att betala de där muggarna så gick jag tillbaka in i butiken.
Under sin vandring, bland alla nödvändiga grejer i butiken, hade Eva hittat ytterligare en sak som hon VILLE köpa, nämligen en, tror det heter, bunke, som skulle passa alldeles förträffligt på vårt köksbord.

Det kan bli dyrt att köra en liten fikarunda, i synnerhet när vi är i närheten av butik eller golfshop, för Eva går sällan eller aldrig tomhänt från sådana ställen.

Å andra sidan, på tisdag ska jag köpa en domkraft!