torsdag 30 januari 2014

Veteranbil för 24000

Den säljs av English Car Care och är engelsk 2014-01-30
Åkte ner en sväng till Steve och hans grabbar på English Car Care idag för att få tips om var man kan hitta tidsenliga däck till en kompis MGBGT. Det är alltid kul att titta in hos Steve då jag vet att det alltid finns flera, mer eller mindre, intressanta bilar där.

Ford, Triumph, Rolls, A-H, Bentley m fl 
Mitt på golvet stod en grön liten "pralin", en Ford Anglia från 1958. En av mina bästa kompisar hade en blå motsvarighet när han gick på Teknis i Helsingborg på 60-talet. Steve har en hel del egna bilar, alla engelska, i sina gömmor, men det är sällan han säljer någon.


Hur som helst så var den här lilla Anglian till salu. Förmodligen av utrymmesskäl! Tittade inte så noga på den, men den såg ut att vara i ett fint skick. Steve har säkert full koll på bilen, den är ju engelsk. Eller som Steve uttrycker sig på en skylt på bakkofångaren på en Jaguar "A real Brit, no german shit".

Det finns ofta någon Morgan på besök i Steves verkstad och jag har ofta klagat på att det inte finns en enda skylt eller logo som talar om att English Car Care också arbetar med detta ädla märke. Men nu finns det all anledning att markera detta eftersom English Car Care nyligen har ackrediteras att serva och underhålla Moganbilar av den svenske main dealern i Vetlanda, Classics and Sports Cars.

Nu är ordningen återställd.
Vid mitt besök visade Steve också upp en emaljskylt, som nu pryder väggen i hans verkstad. Nu är detta dock inte någon officiell skylt eftersom Morgan Motor Company är väldigt restriktiva när det gäller utnyttjandet av deras logo och varumärke. Nej, skylten hade Steves flickvän lyckats få tag på i UK någonstans. Jag får nog leta upp en likadan själv.
En sådan skulle sitta bra även i mitt garage!

Läst boken, nu har jag sett filmen

Hundraåringen som... 2014-01-28
När jag gick på bio senast minns jag nästan inte. Det var i alla fall väldigt längesedan. Men, Eva hade några biljetter som skulle gå ut den siste januari och tyckte det vore synd om vi inte utnyttjade dem. För tillfället går det många bra filmer överallt och vi bestämde att vi skulle gå och se "Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann".

Nu finns nästan bara en biograf kvar i medelstora städer.
Idag kan allt bokas på nätet och de som inte har biljetter kan hämta ut de som är beställda i automater i foajén. Nästan som på flygplatserna. Vi skulle se filmen på Filmstaden i Lund, där jag aldrig varit tidigare. Nu har ju filmstaden faktiskt inte bara en biosalong utan närmare bestämt sju stycken.


Det var därför en hel del besökare i foajén där många köpte på sig stora lass av popcorn. Det framkom också att pensionärer numera kan gå och se film till ett lägre pris än andra.

Vacker miljö.
Jag kunde också notera att stolarna blivit bekvämare eftersom de numera också är utrustade med nackstöd.
Miljön i salongen var faktiskt riktigt pampig med vackra väggar och tak som påminde om teatrar från förr i tiden.
När jag var barn inleddes alla föreställningar med reklamfilmer, men detta trodde jag skulle vara borta nu. Men inte alls. Både CocaCola samt Volvo med sin Zlatanfilm visades plus ett antal trailers för kommande filmer.
När man läst boken och sedan ser filmen, som är baserad på boken, brukar man bli lite besviken. Det blev faktiskt inte jag, även om naturligtvis alla detaljer från boken inte fick utrymme i filmen.Robert Gustafsson gör, i mitt tycke, en fantastisk rollprestation men en mask som sminköserna verkligen lyckats bra med. Att filmen är rolig vet alla som läst boken och de som inte gjort det har verkligen missat något. Det är nämligen inte ofta filmer leder till skratt nuförtiden.
Så, har du inte sett den så gå och se den!

torsdag 23 januari 2014

En dag i Helsingborg

Smärtsamt, onyttigt och dyrt - 2014-01-21
Att göra det värsta först och därefter kunna ägna mig åt mer trevliga saker är en regel jag levt efter ganska länge. Därför inledde jag dagen i Helsingborg med ett besök hos min tandhygienist Kerstin Granelli klockan 0900. Hon är visserligen både trevlig, empatisk och ser bra ut, men detta kompenserar inte alltid till fullo den smärta som hon ibland åsamkar mig. En timme känns aldrig så lång som när jag besöker dylika ställen. Det positiva var dock att kostnaden bara uppgick till hälften av det normala beroende på det högkostnadsskydd som nu även gäller för tandvården.
Men, när timmen i stolen är över och det känns rent och fint i munnen, väntar lite trevligare saker. Efter besöket hos Kerstin hade jag bestämt med min golfkompis Jörgen att vi skulle träffas på Fahlmans för att fika. Här stod jag emot frestelsen att, utöver de två franskbrödbullehalvorna, komplettera med en semla. Lite självdisciplin måste man ha.

Jörgen hade ett ärende PÅ Råå, så vi åkte dit i hans bil. Råå var det första ställe som Jörgen och hans familj kom till när de flyttade från Stockholm. När han återsåg den villa de hade bott i blev han nostalgisk, vilket blev inledningen till den guidade tur i byn som sedan följde.Jörgen var på den tiden mycket aktiv i Lions och berättade om många av de personer som varit med. Det visade sig att jag kände några av dem, bland andra Björn Hedlund, som är en riktig Morganentusiat samt en kille som var marknadschef på ett företag där jag varit inblandad i deras marknadskommunikation.

Här låg de flesta båtarna kvar i vattnet.
Nere i hamnen upptäckte vi en ensam person, som såg lite frusen ut. Naturligtvis var det en av Jörgens Lions-kompisar. Vi stannade därför till och pratade lite. Ja, inte så lite heller, Jörgen är ganska snacksalig och så var även den andre, så där fick jag stå och frysa. När de båda äntligen pratat färdigt var det dags för lunch varför Jörgen och jag begav oss upp till Väla Centrum för att få i oss lite mat.

Jörgen äter sin konstiga mat...
...medan jag valde ett något säkrare alternativ.
Restaurangavdelningen på Väla är omfattande, med ett utbud av rätter från olika delar av världen.. Det finns grekiskt, japanskt, asiatiskt och jag vet inte allt och inget av det är något jag gillar. Det finns visserligen en restaurang, Blå Tuppen, som serverar normal svensk husmanskost, men idag kände jag för en pizza. Onyttigt, precis som frallorna, men ibland får man synda.
Efter en pizza känns magen som en ballong så det fanns all anledning att promenera runt i varuhuset en stund.
Det finns verkligen mycket saker i många av dessa butiker som egentligen inte någon behöver, har ni tänkt på det?
De gånger Jörgen och jag besökt Väla Centrum tillsammans så har alltid Jörgen tagit en sväng in i GANT-butiken. Det är inte många plagg den mannen har som inte är köpta hos GANT. Idag, när vi passerade butiken såg vi att de lämnade 50% rabatt på i stort sett allt i butiken, så ett besök var ett måste.
Redan i höstas hade jag sett en jacka där, som jag skulle vilja ha, men tre lakan tyckte jag då var  lite i mesta laget för något jag egentligen inte behövde. I vår familj köper min hustru kläder ganska ofta. Hon brukar komma hem och säga "idag har jag tjänat så och så mycket". Det innebär att hon hittat saker med nedsatt pris varför hon naturligvis varit tvungen att införskaffa dessa fynd. Jag däremot handlar inte kläder ofta, åker i stort sett aldrig ut i akt och mening för att handla kläder. Men, när jag råkar se något som jag gillar så brukar jag köpa det jag vill ha, rea eller ej.

EleGANT!
Så, idag skulle jag komma hem och berätta att jag tjänat flera tusen kronor och hoppas att Eva skulle uppskatta det. Jodå, en av de jackor jag sett i höstas fanns kvar och när jag ändå var på gång så inhandlades också ett par blå byxor. Det mest förvånande var däremot att Jörgen lugnt satt kvar i en stol och var smakråd till mig, utan att själv köpa någonting. Han gillade inte att köpa på rea, påstod han.

Ekonomiskt sett så har denna månaden ändå varit en katastrof med tanke på alla grejer jag beställt till vår Morgan samt resterande 7000:- på årsavgiften till Vasatorps GK, så några tusen hit och dit kan inte göra saken så mycket värre. Nästa månad är det glömt.

Ännu mer onyttigt.
Innan vi tyckte att det var nog för idag, så var vi tvungna att avsluta med en fika på Schillers inne på Väla. De har underbara kakor och bakelser och priset är därefter. I normala fall brukar den här enormt goda arrakskakan  inte ligga ensam på fatet utan ha sällskap av en princessbakelse. Men, idag ansåg jag att jag syndat tillräckligt och nöjde mig därför med en mer hemul beställning.
Och, tur var väl det, för när jag kom hem hade Eva, för en gångs skull, kommit hem med färska frallor, varför även min kvällsmåltid blev av det onyttiga, men väldigt goda, slaget.

Men, på gymet dagen efter vägde jag fortfarande 74,6 kg!


onsdag 15 januari 2014

Gråväder är läsväder

Jan Guillou och Hans Fallada - 2014-01-15
Regnar det inte så blåser det och gråväder är det oavsett.
Det mesta jobbet i garaget med vår Morgan är gjort ända tills att jag får tillbaka mina grejer från Tyskland och UK. Och, golf är det inte tal om för tillfället då banorna är stängda eller våta. Det är i sådana situationer jag tar min tillflykt till litteraturen.
Redan i november lånade jag hem Jan Guillous Brobyggarna som e-bok från biblioteket här i Kävlinge.
Tiden är i slutet av 1800-talet och boken handlar om tre pojkar, som bor med sina föräldrar på en norsk liten ö. Pappan och deras farbror är fiskare och båda omkommer under en storm på sjön. Familjens ekonomi blir så knaper att grabbarnas mamma tvingas skicka sina pojkar till deras andre farbror i Bergen. Han arbetar på ett repslageri och lyckas ordna så att pojkarna får börja där som lärlingar.
På ett spektakulärt sätt visar de där framfötterna och uppmärksammas av både repslageriets ägare och några andra potentater i staden. De uppfattas, trots sina unga år, som riktiga begåvningar vilket leder till att man ger pojkarna och deras mamma ett erbjudande. Det går ut på att den här gruppen potentater i Bergen tar hand om deras utbildning upp till gymnasienivå och därefter, om de kommer in, utbildning på världens bästa ingenjörsskola, som finns i Dresden i Tyskland. I gengäld ska pojkarna därefter hjälpa till att bygga en järnväg, som kommer att bestå till stora delar av tunnlar och broar.
Erbjudandet accepteras med glädje och vid cirka tjugoårsåldern har alla blivit civilingenjörer och alla placerade sig bland de tio främsta på hela utbildningen. En sådan placering uppmärksammas och över hela Europa finns det företag som slåss om att få anställa någon av de här tio främsta studenterna.
Men, så var det det här med järnvägsbygget. Här skulle de få kämpa mot snö och is under en följd av år till en betalning, som skulle vara bråkdelen av vad de kunnat få ute på marknaden. Direkt efter examen, med en hyfsad slant i form av premier på fickan, skiljs dock av olika anledningar deras vägar. Endast den äldste brodern åker tillbaka till Norge och får ensam genomföra det stora järnvägsprojektet.
Jag vill inte avslöja mer här för fortsättningen är både spännande, tragisk och lite komisk.

Brobyggarna är första delen i en triologi där bok nummer två har titeln Dandy. Denna lyckades jag också låna som e-bok. Men, när vi kom hem från Frankrike, efter julfirandet och barndopet där, så hade jag läst färdigt också denna bok. Den tredje och sista, som heter Rött och Svart, finns också som e-bok, men när jag skulle ladda hem den så gick det inte. Det tog ett tag innan jag kom underfund med anledningen. Dandy ligger högst upp på listan av mest lånade böcker och det kan vara på det viset att bibliotekets budget (de lär få betala 20:- för varje lån av en e-bok) för den månaden var slut. Så det blir att prova igen.
Är den tredje boken lika bra som de två första ska det bli ett nöje att läsa den och komma fram till hur hela denna mycket rörande men också spännande historia slutade. Rekommenderas varmt!

Men, jag hade också fått en "tegelsten" på nästan 700 sidor i julklapp av min dotter, så det fanns annat att sätta tänderna i tills jag får möjlighet att lägga vantarna på Rött och Svart.



"Året är 1940 och i huset på Jablonskistrasse 55 i Berlin bor Otto och Anna Quangel. De är skötsamma och tystlåtna - ett strävsamt arbetarklasspar. Men när de nås av beskedet att deras son stupat i kriget ter sig livet plötsligt meningslöst.
Så småningom inleder de en modig, om äm patetisk, kamp mot nazismen som ger deras tillvaro ett nytt innehåll. På olika platser runtom i Berlin lägger de ut hundratals handtextade kort som manar till motstånd, kort som kan plockas upp av vem som helst.
Den karriärhungrige kommissarie Escherich skyr inga ansträngningar för att hitta de skyldiga bakom de handskrivna lapparna och kommer paret allt närmare i en katt-och-råtta-lek med både komiska och skräckfyllda scener."

Av de totalt 692 sidorna har jag nu läst 606. Boken har hela tiden varit en riktig bladvändare där min avsky och förundran över hur, tidigare "vanliga" människor, mest beroende på rädsla, kan förvandlas till de känslomässiga monster som figurerar i boken, växer allteftersom jag läser.
Jag rekommenderar boken starkt och även om den är tjock, så vill jag inte att den ska ta slut. Till och med Leif GW Persson påstår att boken är en av hans favoriter.

Förmodligen har jag läst ut den ikväll.

Hoppas jag kan plocka hem e-boken Rött och Svart!

lördag 4 januari 2014

Undrar om jag får ihop vår Morgan igen

Ska man vara fin får man lida pin... 2014-01-03/4
...heter det ju. Och, lida pin får jag nog säga att jag fått göra de senaste dagarna i garaget. Kanske inte så mycket kroppsligen men desto mer mentalt.
Som jag skrev i en blog förra månaden, är min avsikt att snygga upp utseendet på instrumentbrädan i vår Morgan Roadster. Det är framförallt tre saker som jag vill ändra på.

Plåt och plast.
Det första är att byta ut den tråkiga infällda s k switch panel med fyra tryckknappar i plast som reglerar fläkt, bakre dimljus, framrutevärme och varningsljus.

Mer klassisk.
Denna kommer jag att ersätta med en lite snyggare variant, som jag köper från MK Holztechnik i Mannheim i Tyskland. För att Matthias, som ägaren av MK Holztechnik heter, ska kunna få till samma nyans på träet som på resten av instrumentpanelen, så vill han att jag ska skicka ner handskfacksluckan.

Nuvarande längst fram, de jag ska byta till längst bak.
En annan sak som jag vill byta ut är de s k steering stalks, de spakar som sitter vid ratten och som man använder till ljus, blinker och lite annat. De nuvarande härstammar tydligen från Land Rover och är stora, klumpiga plastspakar.

Sist men inte minst gäller det the steering cowl. Jag är verkligen inte den ende som tycker originalversionen är väldigt ful varför också väldigt många har bytt ut den mot andra varianter.
Dels har MK en rostfri, smäckrare sak, men det innebär då att jag måste göra ingrepp i hörnen på instrumentpanelen. Och det vill jag inte.

Riktigt, riktigt plastig!
Istället tänker jag skicka min nuvarande till Melvyn Rutter i UK i utbyte mot en som är klädd i samma läder, som jag har i resten av bilen, s k Yarwood Red leather.
Denna var också det första jag, under stor möda, plockade av. Eftersom det inte finns någon verkstadshandbok till Morgan, har man heller ingen aning om hur man ska gå tillväga. Men, med lite frågor på det internationella Morganforumet, www.talkmorgan.com så brukar man alltid få svar som hjälper. Övre delen kunde jag ta av med milt våld genom att pressa ihop den och dra den uppåt. Underdelen är fäst med tre skruvar, som sitter en bit in och som är omöjliga att se. Med olika typer av skruvmejslar prövade jag mig fram men tyckte inte att någon passade. En fråga på TM gav svaret att det var en stjärnmejsel som skulle användas och efter mycket skruvande, lirkande och irritation så fick jag slutligen av den. Även om jag är medveten om att jag är en teknisk idiot, så var ju det här ganska löjligt.

För att byta ut de övriga sakerna så måste nuvarande prylar skickas ner till MK för konvertering. Tanken var egentligen att låta Steve Pike och hans mannar på English Car Care göra hela jobbet, men jag tyckte att jag åtminstone kunde prova med att försöka själv, så långt det nu gick.

Motolitaratten avtagen.
Nästa steg var därför att ta av ratten, vilket var väldigt lätt då den endast är fäst med nio små bultar runt kransen. Signalhornsknappen hade inge skruvar så jag undrade hur jag skulle få av denna. Mellan signalhornsknappen och rattbossen i aluminium finns dock en liten smal springa och när jag började bända lite lätt med en tunneggad skruvmejsel så fick jag loss även denna, då den bara var pressad på.

Sladden som sticker ut är till släpkontakten till tutan.
När signalhornsknappen var av kom jag åt den bult som sitter på rattstången och som måste lossas några varv för att göra det möjligt att dra av rattbossen som sitter på splines på rattstången.
Nu behövdes det en avdragare och min egen passade inte. Snabbt hem till bilkompisen Heine, vars garage innehåller både det som behövs och det man kanske kan undvara. Tillbaka i garaget satte jag upp avdragaren och, efter råd från Heine, värmde aluminiumbossen med en värmluftspistol. När jag spänt avdragaren tillräckligt och bossen var varm så slog jag ett slag med en hammare på änden avdragaren varefter bossen lossnade från sina splines. Jag lyckades alltså också med detta!

Nu skulle detta av.
Uppmuntrad av mina framgångar så här långt, utan skador varken på mig själv eller bilen kastade jag mig så över själva enheten med blinkerspakarna.  Det visade sig vara ganska enkelt då jag, efter lite lirkande, kunde dra den av rattstången och sedan dra av av några multiconnektorer för elektroniken.

Sådant här skrämmer mig verkligen.
Men, nu återstod, i mina ögon, det mest utmanande, nämligen att ta av instrumenpanelen för att komma åt den switch control unit, som också den skall skickas till Tyskland för konvertering. Det blev flera mail till Matthias i Tyskland där jag bad om hjälp med råd och bilder för att veta vad det var jag skulle plocka av och hur det såg ut. Själva instrumentpanelen var det inga problem med, bara fyra skruvar sedan kunde jag fälla fram den. Men när jag såg mängden av sladdar och kontakter så var jag på väg att dra mig ur. Men, efter lite funderande i min tänkarstol i garaget, så ansåg jag det var fegt att inte försöka ge mig på även detta.

Här ligger den lille rackaren.
Det finns inte mycket plats varken för fingrar eller verktyg i detta virvarr av komponenter. Jag lyckades emellertid identifiera vad som skulle tas bort och efter fem skruvar och bortkopplandet av några multiconnectorer så lyckad jag till slut även med detta.
Nu har jag plockat av alla grejer som Matthias bett mig om och kan skicka ner dem under nästa vecka. En till två veckor senare kommer jag att få tillbaka de artiklar som jag beställt och som sedan ska monteras igen.
Men, det säger jag er, det kommer definitivt inte att göras av mig. Det jobbet överlåter jag till Steve och hans mannar. English Car Care i Löddeköpinge har faktiskt också blivit ackrediterade för service och reparationer av Morgans av den svenska maindealern Classics and Sports Cars i Vetlanda.

Känns tryggt att veta!

torsdag 2 januari 2014

Ännu en jul med barndop i Frankrike

Sju dagar, mycket mat och 250 mil - 2013-12-23/29
Till skillnad mot för tre år sedan, när Elias skulle döpas, så åkte även vår dotter Jessika med familj ner till Frankrike i år. Fattas bara annat när Jessika skulle vara gudmor till Sarah.

Hela familjen på väg.
Jonas med familj åkte tåg från Köpenhamn, där jag lämnade dem på Köpenhamns Hovedbangård, redan den 21:e. Med tanke på Elias diabetes, med bestämda mattider, blodsockerkontroller och annat, är tåg mer praktiskt än flyg för dem.
Tyvärr visade det sig att det blev en riktig mardrömsresa, med bland annat en otrevlig oförstående yngre kvinna och missat tåg i Hamburg för vidarebefordran till Karlsruhe.

Inga köer i Rödby.
Eva och jag startade vår 110 mil långa bilresa kl 0715 på lillejulafton. Några färjebiljetter eller hotell för övernattning hade vi inte beställt. Sådant brukar ordna sig ändå och vi hade inga direkta tider att passa.
Jag hade visserligen kollat upp några Gasthaus strax norr om Frankfurt, innan vi åkte och upptäckt ett ställe som verkade OK, men bokat hade jag inte gjort. När vi kom till Butzbach, som orten hette, lade jag in adressen på vår GPS. När vi kom fram till rätt gata fanns dock inget Gasthaus.

Helt OK för en natt.
Det blev en hel del frågande och letande, men när vi äntligen kom fram, jag var irriterad som vanligt, så visade det sig att man bytt namn på den gata vi skulle till. Det fanns lediga rum och efter installation åt jag en wienerschnitzel och Eva något annat, innan vi gick till sängs.
Efter frukosten vid åttatiden på morgonen åkte vi vidare. Vi hade 25 mil kvar på julaftonsmorgonen, vilket var ganska lagom i våra ögon.

Ett Manhattan i miniformat.
När vi närmade oss Frankfurt behövde vi köpa bensin. På just denna macken fanns ett utsiktstorn man kunde åka upp i där jag tog några bilder på Frankfurt am Mains skyline.


Någon timme senare körde vi så över gränsen till Frankrike. Här lyste tullarna, precis som vi bron mellan Malmö och Köpenhamn, med sin frånvaro. Vår GPS var nu inställd på staden Hagenau, som ligger bara några mil från slutdestinationen Ingelshof.

Här kollar man nog inte på Kalle Anka kl 1500.
Hagenau besökte Eva och jag också vid vårt förra besök, tre år tidigare. I staden pågick julmarknaden för fullt. I Frankrike och Tyskland lägger man inte av med sådant bara för att julen passerat ut den pågår ända till en bit efter nyår.

Även typiska hus från trakten fanns att köpa.
I Frankrike är nog de flesta katoliker och i flera av stånden längs gatorna såldes mängder av figurer med religiös anknytning. Förmodligen köpte folk sådana pjäser för att ha i julkrubborna hemma, något som tydligen alla har här.

Blev förvånad att hon gick tomhänt därifrån. Händer väldigt sällan!
Trots att Eva hittade en försäljare som sålde, i hennes ögon, intressanta hattar, så blev det inga inlöp gjorda på marknaden. Däremot köpte Eva en blomstergrupp att lämna till Annes mamma vid ankomsten till Ingelshof.

Gården är gammal och bostadshuset flyttades hit 1822.
Efter vår promenad i staden var det dags att leta upp ett café, som det finns många av, för en fika som naturligtvis omfattade bland annat en bakelse, innan vi åkte vidare till Ingelshof. När vi kom fram fick vi reda på att Elias, tre år, blivit magsjuk några dagar tidigare. Magsjuka för en liten kille med diabetes kan vara ganska kritiskt varför Anne och Jonas varit tvungna att åka till universitetssjukhuset i Strassbourg, där Elias fick behandling med dropp. Nu blev det i alla fall så lyckligt att han kunde komma tillbaka på julaftonen för att öppna sina, alldeles för många, julklappar.

Dukat för julmiddagen.
Någon brunkål och skinka förekommer inte på julbordet i Frankrike. Här bjöds vi bland annat på en väldigt god fiskrätt efter förrätten, som jag glömt vad det var för något. Champagne och hemmagjord snaps, stark som tusan, tillhör tydligen också vanligheterna vid dessa högtider.
Med alla barn och Annes farbror Francoise, som är präst, blev vi totalt 19 personer på julafton.

Frukost på vårt B&B
Framåt åttatiden på kvällen, när vi suttit till bords cirka fem timmar, åkte Eva, jag och Jessika med familj till det B&B som vi hade bokat för fyra nätter. Det låg i Reichshofen, ungefär en mil från Ingelshof.
Dagen efter, på juldagen, var det först julmässa i Ebenbach, två kilometer från Ingelshof. Dit åkte Annes syster med familj, jag, Jessika och min svärson Olof. Vid mässan tog jag också nattvarden vilket var första gången i en katolsk kyrka. När mässan var slut vid 13-tiden så var det dags för mat i Ingelshof igen, denna gången med bland annat en hel del gåsleverpastej, eller fois gras som det heter här. Det är väldigt gott, men många menar att när man vet hur de stackars gässen blivit "korvstoppade, så är det kanske ingen lämplig rätt. Men, man får ta seden dit man kommer!

Alltid kul att hitta likasinnade.
Dagen efter, på fredagen, tyckte vi att vi borde klara oss själva. Efter frukosten på vårt B&B tog vi en promenad i byn där vi bodde. Här upptäckte jag en mast med antenner på och kunde konstatera att det var antenner för amatörradio. Jag stannade därför till och tog några bilder på masten. Då kommer det ut en man, som mycket riktigt var radioamatör han också. Vi utväxlade några artigheter och information om vår hobby. Tyvärr var mannen, trots att han var radioamatör, väldigt dålig på engelska.

Malva och Jonas vi spårvagnshållplatsen.
Efter vår morgonpromenad åkte vi, som vi hade planerat, först och hämtade Jonas i Ingelshof och sedan till Strassbourg för lite turistande. Men, först skulle vi åka förbi sjukhuset där Jonas skulle skriva på några papper efter Elias vistelse där. Vid sjukhuset fanns en jätteparkering där vi ställde bilen för att fortsätta in till centrum med spårvagn.

Omöjligt, med min kamera, att få med hela kyrkan på bild.
Även här var det julmarknad på flera olika ställen i staden. Inte minst fanns det mycket att titta på både utanför och inne i den enorma katedralen, som var 138 meter hög, om jag hörde rätt.


När vi var ute och promenerade i Strassbourg, bland annat i jakt på en restaurang, så hittade jag en butiksskylt, som jag naturligtvis inte kunde undgå att ta en bild på. Lite tramsigt kanske, men är man nörd så är man.
När vi ätit lunch på en trevlig restaurang åkte vi tillbaka och lämnade av Jonas i Ingelshof och åkte sedan vidare till vårt B&B. Här spelade vi "finns i sjön", ett kortspel, med Jessika, Max, Malva och Olof.

Jag fick förmånen att stanna på platsen som var reserverad för prästen.
Nu var det dags för den stora dagen, när Sarah skulle döpas. Tyvärr var det nu Evas tur att bli magsjuk och fick därför stanna kvar i sängen i Reichshofen. Vi andra åkte alla till Ingelshof och därifrån tillsammans med resten av den franska familjen, med prästen i spetsen, till den lilla bykyrkan i Eberbach.

Jessika, Sarah och Francoise
Precis som när Elias döptes blev det en mycket familjär och trevlig stund, där Annes farbror på ett lättsamt och humoristiskt, men ändå högtidligt, sätt döpte vår sondotter till Sarah, Eva, Jaqueline.
I samband med dopet är det brukligt att mamman, pappan och gudmor håller ett tal. Lite krångligt blir det ju med språket, men Jessika höll sitt på engelska som sedan Jonas översatte till franska. Även övriga närvarande skulle sedan i tur och ordning säga vad de önskade för Sarah i framtiden.

Den var svår att motstå.
När allt var klart bar det tillbaka till Ingelshof. Det skulle ätas igen. Bland annat fick vi en förrätt som var en comsommé med något som liknade frikadeller. Men det var det inte, det var benmärg. Det står nog inte högst på min önskelista, men det gick ner. Efterrätten i form av tårtor av olika slag var jag emellertid inte nödbedd att ta del av. Flera gånger faktiskt.
När vi återvände till vårt B&B så kände sig Eva betydligt bättre. Att hon missade dopet var naturligtvis trist, men det fanns inget annat hon kunde göra.

Regnbåge på himlen kändes som ett gott tecken.
Nu skulle vi åka hem dagen därpå. Vi hade bestämt att ta oss till Lubeck för övernattning och dit var det lite drygt 80 mil. Vi beslöt därför att komma iväg redan vid åttatiden på morgonen, vilket vi också gjorde utan att göra avkall på vår frukost. Resan till Lubeck blev händelselös, förutom att vi hamnade i en åtta kilometer lång stau. Det var faktiskt den enda på hela resan och när vi hamnade i den passade vi på att åka av vid ett tankstelle och fika.

Kunde inte missa ett besök här på Bordershop på hemvägen.
På hotellet i Lubeck bodde det flera svenskar på väg hem från kontinenten. Vi träffade dem även dagen efter både när vi handlade vin på Bordershop i Puttgarden och på färjan hem.
Vi anlände till Lödde klockan 1300 på söndagen. Precis när jag kom in genom dörren hade magsjukan drabbat mig. Vi fick också sedan erfara att totalt elva av de nitton som funnits med under julhelgen drabbats av samma åkomma.

Jag kan så här i efterhand konstatera att det blivit alldeles för mycket ätande och alldeles för lite motion under vistelsen i Frankrike. Nu måste jag komma tillbaks till de normala rutinerna.

Gym imorgon till exempel!