Två fyrbollar på Söderåsens GK

Damboll och herrboll - 2014-09-20
Om några veckor åker paret Andersson ner till sitt nyinköpta boende i Spanien och innan avfärd ville de spela en runda med sina golfkompisar. Vi blev två fyrbollar, en dam- och en herrboll. Vi är alla tidigare medlemmar i Söderåsen, men Eva och jag har nog inte spelat banan de senaste åren, så vi såg fram mot att spela där igen.

Damerna förbereder sig på första hålet.

Av artighetsskäl tyckte vi herrar att damerna kunde gå ut i första bollen. Samtidigt hade vi en buffert framför, att skylla på om någon bakom tryckte på. Eftersom vår starttid var 12:40 hade vi ätit en lätt lunch, bestående av en varm macka, i klubbhuset innan vi skulle gå ut.

Jörgen och Jurgen pratar taktik.

Det var länge sedan vi träffades alla åtta så vi hade mycket att fråga och berätta om för varandra. På morgonen var det väldigt dimmigt och småkyligt och inte förrän vid tvåtiden klarnade det upp och blev varmare. Banan var sig lik även om jag tyckte att tees inte var speciellt bra. Greenerna var snabba även om jag minns att de var såphala för ett tiotal år sedan. Söderåsen var kända just för sina snabba greener på den tiden.

Hela gänget vid fikat efter ronden.

Vi hade all mycket trevligt under rundan och trots grova missar hörde jag inte en enda svordom, inte ens från mig själv. Spelet vi presterade får nog betraktas som typisk medelgolf då den som vann lyckades få ihop 28 poäng, ett resultat han delade med två andra. För egen del blev det, trots en bra start och stort självförtroende, endast 27.
Nu varnas det för kallare och blåsigare väder, så det var kanske tur att jag tillbringade tre dagar på golfbanor förra veckan.

Men mer golf väntar, nämligen Ryder Cup på TV!

Golf på Öresunds GK

En heldag med svärfar - 2014-09-19
Min svärfar Olle är golfdomare. Som ersättning för sina insatser på olika banor får han ofta ett gäng greenfeebiljetter, som både jag och min svåger Mats gärna tar del av. I onsdags ringde Olle och frågade om jag ville följa med och spela på Öresunds GK dagen efter, vilket jag naturligtvis ville.

Verkar rymma hur mycket som helst.

Olle kom hit och hämtade mig och trots att han har en väldigt liten bil, en Citroen C1, så var det inga problem att få in min bärbag, hans elvagn och stora bag på en gång.

En golfrestaurang väl värd ett besök.

Eftersom Olle försåg mig med en greenfeebiljett, så bjöd jag på lunch i klubbrestaurangen. Jag har skrivet det tidigare och gör det igen, att här bjuds det alltid på två rätter i form av husmanskost, varje dag. Själv åkler jag ofta hit och äter även om jag inte ska spela golf. Maten är fantastiskt god och för 80:- väldigt prisvärd.
Vårt golfspel gick upp och ner, precis som det brukar, men att bara få befinna sig på denna enormt fina och välansade bana är en förmån. Skicket på fairways är helt otroligt och det känns nästan som att gå på en tät heltäckningsmatta.

Olle slår tredjeslaget från dropprutan.

Det 13:e hålet är ett kort par tre, med vatten hela vägen fram till green och vatten även bakom. Här brukar det antingen bli par eller, beroende på hur många bolla man slår i vattnet, en betydligt sämre score.

Birdieläge!

Här lyckades svärfar slå ner första bollen i vattnet, medan jag satte upp min boll två meter från flaggan. En birdie fanns alltså inom räckhåll, men i sådana lägen blir jag ofta alltför försiktig och slår för kort. Och, en kort putt har aldrig chansen att gå i. Att man aldrig lär sig!

Efter en bra drive sopar Olle iväg en spoon på det 17:e hålet.

På 16:e hålet blev Olle, trots en stadig lunch några timmar tidigare, helt plötsligt hungrig igen. Efter rundan går vi därför tillbaka tillrestaurangen för en fika. Både jag och min svärfar är kända för vår fablesse för kakor och tårtor, men fick just nu nöja oss med kanelbullar och kokosbollar.

Jörgen, själv duktig golfare med singelhandicap.

När vi skulle åka från golfbanan träffade vi Jörgen, en av de som är ansvariga för att hålla banan i det fina skick den är i. Han berättade att de lägger ner stor möda på banan. Från och med den förste oktober kan man bli s k vintermedlem fram till den sista december för endast 875 kronor. Detta är mycket populärt och massor av golfare från Rya, Vasatorp med flera klubbar brukar utnyttja detta, vilket också genererat nya med lemmar till klubben.

Ser ut som en linksbana.

Klockan 1600 började sändningarna från europatourgolfen på Celtic Manor i Wales och det blev Olles och min fortsättning på en redan lyckad dag i golfens tecken. Men innan vi satte oss i TV-soffan åkte vi till café Uven i Löddeköpinge och inhandlade bakelser och ett par dajmkyssar.

Kakor är viktigt för både Olle och mig!

MOG South:s höstmöte på Bjärehalvön

En av årets höjdpunkter - 2014-09-12/14
Platsen för mötet var Valhalla Park, på samma ställe som den tidigare flygflottiljen F10 huserade på.
Här var Eva och jag på vårt första Morganmöte någonsin 2011. På den tiden var vår 1959 års +4 mötets äldsta bil, men i år åkte vi i vår Roadster från 2004.

För att kunna få plats här är det nästan ett måste att boka bord.

Ola och Anita, från Bjärred, skulle samköra med oss och eftersom vi startade tidigt bestämde vi att vi skulle äta lunch på Tunneberga Gästis i Jonstorp. Det är, av förståeliga skäl, ett populärt ställe och både på gården och parkeringen bakom huset var det fullt med bilar så det återstod bara för oss att parkera ute på landsvägen. På Tunneberga serveras rejäl och riklig husmanskost som verkligen är att rekommendera.

Lugnt och skönt till överdrift.

Vi hade inga tider att passa och eftersom Anita och Ola sällan är i dessa trakter, så valde Eva och jag att köra så mycket som möjligt längs havet och förbi fiskelägena för att slutligen hamna i Vejbystrand. Jag trodde kanske det fanns något café i hamnen eftersom jag var sugen på kaffe och en bakelse, gärna en Princessvariant.

Våra bilar väcker alltid uppmärksamhet.

Det var emellertid helt stendött i hamnen, när vi gick omkring och tittade på båtarna. I Vejbystrand bor även paret Tina och Björn Roxlin, mötets arrangörer. Eva och jag har hälsat på dem vid några tillfällen och vi visade därför Anita och Ola var de bodde, när vi var på väg att lämna byn.

En Draken i skala 1:1.

Nu var klockan fem så det kändes rätt att köra tillbaka till Barkåkra flygfält för att installera oss på våra rum på hotell Valhalla.

Paret Bergner i samspråk med Paolo Bartoletti från Stockholm.

Totalt var 49 bilar med besättningar anmälda till träffen. Nu kom inte alla dit redan på fredagen, men några av de första vi träffade ute på parkeringen var Lena-Karin och Örjan Bergner. De är nya i klubben och kom ända från Gränna i sin nära nog splitter nya Morgan +4.

Nu har vi "nattat" våra Morgans.

Som vanligt, när nya och gamla medlemmar träffas, så var minglandet och betraktandet av varandras bilar intensivt. Senare på kvällen åt alla en buffe uppe i det s k slottet, förmodligen den tidigare officersmässen. Innan alla drog sig tillbaka gick de flesta ut för att fälla upp suffletterna på sina bilar.

Tina och Björn berättar vad som gäller.

Lördagen var den stora dagen då allt skulle ske. Vid frukosten mellan 0800 och 0930 hade alla de övriga deltagarna anlänt och i frukostmatsalen presenterade Björn och Tina dagens program. Det var full rulle från klockan tio och framåt.

Louise och Gert Lövgren försöker skjuta ner plastflaskor med ett vattengevär.

Vi delades in i två grupper där den ena körde iväg till sevärdheter medan den andra fick klara av de uppgifter som ingick i pristävlingen för rallyt.

Eva och Ronny Pobiega fingrar sig fram över prylarna i lådan.

Utöver att skjuta ner tomma plastflaskor med en vattenkanon ingick det också att kasta hästskor, identifiera diverse saker, med endast händerna, i en låda samt, som utslagsfråga, gissa längden i mm på en fläktrem.

Line-up inför karavankörningen.

När alla hade genomfört alla dessa avancerade övningar var det dags för vår halva av gänget att köra i karavan. Som Björn mycket riktigt påpekade så handlar det i karavankörning om att hålla kolla på den som finns bakom dig och inte den som finns framför dig. Många har inte fattat detta vilket resulterat i att den tidigare karavanen splittras upp och många kommer på avvägar. Dagens karavan förblev dock intakt hela vägen.

Afrikahuset i Söndrebalj.

Karavanens mål låg 10 kilometer från startpunkten på gamla F10 och många medtrafikanter gjorde stora ögon när det mötte 25 Morgans på en gång, fler än de flesta någonsin sett under sin livstid. Vårt aktuella mål var något som heter Afrikahuset (www.afrikahuset.se) som ligger åtta kilometer norr om Ängelholm i en liten by som heter Söndrebalj.

Vardagsrum.

Huset ägs av ett par som heter Sven och Linda, ett par med en otrolig historia. Båda har arbetat länge i olika länder i Afrika och båda miste också sina respektive där. I det ena fallet blev Lindas man dödad när hans bil krockade med en lastbil, vars förare var berusad. Svens tidigare hustru dog när hon blev omkullsprungen av en elefant. Men, för drygt tio år sedan träffades Sven och Linda på en fest och blev ett par. En tid innan de var gifta åkte de tillsammans tillbaka till Afrika där de inbjöds till en fest hos Masajfolket, som de båda kände väl tidigare. Vad de inte visste var att festen arrangerats för att Masajerna skulle viga de båda.

Sovrum.

Afrikahuset är inget muséum, det är parets hem, ett hem som är inrett med afrikanska möbler och konst, ett hem de släpper in allmänheten i så länge de sätter skorna utanför dörren. Afrikahuset får många gåvor och donationer. Pengar kommer också in från de böcker som paret skrivit. Det finns också afrikanska smycken och konsthantverk att köpa. Alla pengar skickas tillbaka till respektive hantverkare och konstnär i Afrika. En av dessa saknar båda benen och gör väldigt fina saker i metall. Trots sitt handicap har han blivit stolt pappa till fem barn.

Rallystart med en minuts mellanrum.

En sväng till Afrikahuset kan bli mycket berikande och det är verkligen väl värt ett besök och inte minst ett perfekt utflyktsmål någon helg. Som vanligt så var det Eva och en annan tjej som kom ut sist. Efter besöket på Afrikahuset började nämligen dagens rallyrunda. Vi skulle starta med en minuts mellanrum, ett mellanrum som dock blev lite längre för Eva och mig och ett annat par. Men, vi hade fått en Road-Book som var lätt att följa och efter en halv timme hade vi kommit fram till Lanthotellet Lögnäs Gård (www.lognasgard.se), där vi skulle äta lunch.

Nästan allt tillverkat i trä från sjuka almar.

Kaffet på maten intogs inte i samband med lunchen. Istället skulle vi förflytta oss ytterligare några mil till Ränneslöv utanför Laholm. Här skulle vi, utöver kaffe och kaka, också få möjlighet att titta på de mest fantastiska kreationer framställda av almträ hos Ölunds (www.olunds.com). Hos Ölunds kan man få tillverkat nästan vad som helst, som badkar, skräddargjorda kök, möbler, receptionsdiskar och en hel del annat. I Ränneslöv finns en permanent utställning och butik där du kan få många idéer till ditt hem. Även detta är värt ett besök.

Nästan alla samlade igen.

Ölunds var det sista stoppet på dagens rallyrunda. Nu skulle vi tillbaka till Valhalla och träffa alla de övriga som körde i den första halvan av gänget. Vägen tillbaka gick på fantastiska smala, kurviga och backiga asfalterade vägar, där våra Morgans verkligen fick visa vad de gick för. Många ner - och uppväxlingar, gasande och bromsande gjorde hemfärden till en riktig höjdare.

Bosse Lasson och hans +8.

Innan det var dags för en dusch och ombyte till lite prydligare klädsel inför kvällens middag på Slottet, så passade de flesta på att förbereda sina bilar för natten genom att sätta upp suffletterna.
I samband med dessa åtgärder blir det naturligtvis också en hel del bilsnack. En för året ny medlem i Morganklubben är Bosse Lasson, fotograf från Ystad. Han kom i en grymt fin +8 av sista årsmodellen, 2005. Han berättade att han tidigare haft fyra Porschar och också kört en hel del bantävlingar. Men nu hade han en Morgan och den kommer han inte att släppa. Han har hittat hem!
En annan ny medlem, som jag glömt namnet på, berättade att han egentligen var på väg att köpa en Corvette. Han hade vid något tillfälle träffat Lasse i Vetlanda och sagt "finns det någon anledning att jag inte ska köpa en Corvette?" "Ja", svarade Lasse och pekade på en Morgan Roadster som stod en bit bort. Det blev ingen Corvette för den här mannen!

Björn och Tina hälsar välkomna till kvällens begivenheter.
(Vet inte om det är bilden eller Björn som är suddig. Tina är helt tydlig!)

Ola Ahlqvist och Anita Johansson undrar om det ska bli något pris.

Klockan 1830 skulle vi samlas i "slottet" för prisutdelning och middag. Arrangörerna är duktiga på att skaka fram priser och sådana hade skänkts av Afrikahuset, Klippans Yllefabrik, Biltema, Skånetruck och inte minst av klubbens egen keramiker Tommy Steen.

En del av kvällens middagsgäster.

Ett flitigt besökt ställe.

När maten serverades och de flesta inmundigat både fördrink(ar) och några glas vin så började ljudnivån i restaurangen stiga till väldiga höjder.

Åke Bengtsson i samspråk med Ola Ahlqvist.

När alla ätit färdigt så flöt folket mellan de olika borden för att prata med de som de inte hunnit tala med tidigare. Det är ju ganska svårt att ha kontakt med var och en av hundra personer även om mötet gick över tre dagar.
Nu är det ju så att de flesta i Morganklubben inte är några ungdomar. Något nattsudd fram på småtimmarna blir det därför sällan tal om och nästan alla drog sig därför tillbaka till sina rum före tolvslaget. Att sitta i en bil hela dagen innebär att du får mycket luft. Och, sådant tröttar faktiskt.

Björn kollar så att alla kommer iväg utan problem.

På söndagsmorgonen vaknade vi inte förrän 0830. Tiden för frukosten var förlängd fram till halv elva för att eventuella sjusovare också skulle hinna få en bit mat i sig innan de vände nosen mot hemdestinationen. Efter att ha packat, satt resväskan på bagageräcket och fällt ner suffletten var Eva och jag redo att åka. Men, innan dess så gick vi också omkring på parkeringsplatsen och tog adjö av alla gamla och nya vänner som vi haft trevligt med under helgen.

Nästa stora träff blir årsmötet 2015. Då på Ronneby Brunn!

Europatourgolf på Vasatorp

Funktionär och åskådare - 214-09-04/06
Egentligen hade jag inte anmält mig som funktionär när LET:s Helsingborg Open skulle spelas på Vasatorps Tournament Course. Men, några dagar innan tävlingen träffade jag Christer Naxén på klubben. Christer var den som fått ansvaret att organisera och fördela arbetet för fler än hundra funktionärer. Han berättade då att han saknade en funktionär på fredagen och undrade om jag kunde ställa upp. Eftersom jag skulle få köra golfbil hela dagen, så tackade jag ja.

Gott om sponsortält där man erbjöds både det ena och det andra.

Jag ville dock själv titta på lite golf också så redan på torsdag morgon fanns jag på klubben kl 0900.
När jag gått den långa vägen från parkeringsplatsen och kom in på klubbhusområdet mötte jag Christer. Han berättade att det blivit ett missförstånd och att den kille som skulle jobba idag hade missuppfattat och trodde det var på fredagen. Kunde jag ställa upp idag istället?

Fordonen till våra spelartransporter.

Visst, det var väl OK. Han körde sedan upp mig till nians green (spelades som hål 18 under tävlingen), där jag blev tilldelad en golfbil. Under torsdag-fredag startar man spelarna både från hål ett och hål tio. När spelarna som startat på hål tio spelat sina första nio hål har det en ganska lång väg från den greenen till ettans tee. För att snabba på spelet var det därför vår uppgift att köra spelare och deras caddie från artonde (egentligen nian) till utslaget på ettan. Detta var ett ganska trevligt uppdrag för jag fick köra bland andra Laura Davies och Camilla Lennarth och deras caddies. Med Camilla talade jag bland annat om hennes pojkvän Kristoffer Broberg, som just då spelade en tävling i Schweiz. Tyvärr, till skillnad från Camilla, klarade han inte cuten där.

Fanny Suneson

Utöver en massa mer eller mindre kända golfspelare så såg jag också den forna storcaddien stå och prata i sin mobil. Vet inte vad hon gör nu, men det har talats om att hon varit någon form av rådgivare till tyske Martin Kaymer. Hon lär ha en massa kloka råd att dela med sig av, antar jag.

Trish Johnson från England.

Vårt första arbetspass var mellan tio och halv ett på förmiddagen. Efter en god funktionärslunch så hade vi ledigt fram till halv tre. Den tiden utnyttjade jag för att kolla lite på övningsfältet där flera stora namn stod och tränade.

Caroline slår drives under uppsikt av Johan.

En bit därifrån hittade jag Caroline Hedwall, från Barsebäck, som var på drivingrangen tillsammans med sin tränare Johan Andersson. När jag var medlem på Söderåsen var även Johan det. Sedan spelade han några år på touren och arbetar nu som golftränare på Barsebäck G&CC.

Laura Davies England, Beth Allen USA och Gwladys Nocera Frankrike
väntar på att slå ut på det andra hålet.

Under de lediga timmarna hade jag tillgång till golfbilen så jag utnyttjade den för att köra runt på banan och titta på en hel del av de tävlande. Att stå precis bakom spelarna när de slår ut med sina drives är ganska häftigt. Små späda varelser, som flera av dem är, skickar iväg bollarna hur långt som helst.

Åttonde hålet på TC.

Det åttonde hålet är en kort par fyra och även ett av mina tre skräckhål på Tournament Course. Anledningen är att det är vatten längs hela vänster sidan. Om jag väl klarar mig torrskodd på utslaget så är det inte ovanligt att inspelet in till greenen, som lutar mot vattnet, gör att bollen hamnar i vattnet i alla fall. Här gjorde Laure eagle, alltså slog bollen i koppen på två slag, både på torsdagen och fredagen. Det är vasst!
När mitt arbetspass var slut, lite efter fem på eftermiddagen, så hade jag fortfarande tillgång till golfbilen. Det blev under dagen ganska kallt och på varje hål fanns det en funktionär, som fick resultaten av spelarna när de spelat klart det aktuella hålet. Resultaten rapporterades vidare till leaderborden vid klubbhusområdet med hjälp av iPads. När den sista bollen passerat några hål, längst bort på banan, åkte jag ut med golfbilen och frågade om de ville ha skjuts tillbaka till klubbhuset. Det var flera frusna personer, som tacksamt tog emot mitt erbjudande.

På fredagen, då jag egentligen skulle vara funktionär, åkte jag till klubben igen. Nu för att få gå runt och titta på bra golf. Men, när Christer återigen fick se mig så bad han mig att vara funktionär igen. Dagens uppdrag var inte lika "glamoröst" som gårdagens. Jag skulle följa en boll en hel runda för att, utrustad med en skylt med "silence" på, hålla upp densamma när spelarna skulle slå sina slag eller putta på greenerna. Jag följde bollen med Karin Sjödin vilket var ganska trevligt det också, även om det var lite mer påfrestande.

Det blev lördag och idag skulle jag inte utföra något arbete. Eva, som arbetat tidigare i veckan, ville emellertid till Vasatorp och titta på golf och jag var inte nödbedd. Det var en fin dag och i min "rygga" hade jag både kaffe och wienerbröd.

Caroline går med bestämda steg.

Vi gick ut på banan och slog oss ner på lämpliga platser, där vi kunde följa spelet på flera hål. Bland annat fick vi se Caroline Hedwall, på nära håll på det tredje hålet.
Vid lunchtid knallade vi upp till klubbhusområdet. Här fanns bland andra Per i Viken, som erbjöd goda stekta korvar av olika slag. När vi satt och inmundigade vår mat kom en gammal kollega fram och började prata. Han heter Johan Rääf och arbetar som AD på Pyramid reklambyrå.

En hel del folk på läktaren, vid sista hålet, som fick se Laura Davies.

Pyramid var också en av huvudsponsorerna och hade ett av de fyra VIP-tälten intill artonde green. Johan tyckte att vi kunde komma dit för att dricka kaffe och äta kanelbulle. Det sade vi inte nej till. Här satt vi sedan till långt fram på eftermiddagen innan vi tog den långa promenaden tillbaka till parkeringsplatsen, för att köra hem.

Tre dagar på golfbanan utan att spela själv, så nog blev man sugen!

Sommaren kom tillbaka...

...och dags för en ny outing - 2014-09-02
Man vet aldrig hur länge den varar. Sommaren alltså. Så det gäller att fånga de tillfällen till öppetkörande som bjuds. Det var också ett par veckor sedan jag luftade Mr Brum senast så vi var båda sugna på att åka en sväng. Lika körsugen var Ola, som kom hit vid tiotiden utrustad med en ryggsäck och kaffetermos. Första stoppet blev ICA Maxi där jag inhandlade två wienerbröd överdragna med choklad.

Det är ganska lätt att hitta till Kalle.

Som vanligt hade vi inga direkta mål, men på småvägarna förbi Karaby Backar, hamnade vi efter en stund i Dösjebro. Och, här bor Kalle Borg, som oftast uppskattar ett kort spontanbesök av likasinnade.

Det gäller att ha tydliga regler.

Tyvärr visade det sig att herr Borg inte fanns i sin verkstad vid vårt besök, så vi gick runt och tittade på hans gamla engelska telefonkiosk, som faktiskt behöver blästras. Det fanns också en förbudsskylt på husväggen, som var väldigt klargörande.

Det finns en parkeringsficka intill gravhögarna.

Ola, som alltid bott i södra delarna av Skåne, känner inte till de småvägar och smultronställen som ligger lite norrut. Det var därför som jag körde vidare till ett ställe, som jag och Peter var till vid vår senaste mopedutflykt. Rönneberga Backar.

Kontemplativ miljö.

Här hade Ola aldrig varit och tyckte det var både intressant att läsa om historien bakom gravhögarna och inte minst blev han fascinerad av utsikten. Vi gick upp på den högsta gravhögen, tog fram våra ryggsäckar med kaffe och wienerbröd. Vi hade en fin stund här och när vi inte diskuterade saker och ting satt vi bara tysta och njöt av utsikten och tillvaron.

Tydligen ett populärt utflyktsmål för folk som är ute och åker med sina ögonstenar.

Under tiden vi satt och filosoferade kom det ytterligare två personer med sin fikakorg. Det var ett par som anlänt i en Jaguar. Först trodde vi att det var vår kompis Anders från Skillinge, för mannen hade likadant vitt och lite rufsigt hår som Anders, men så var inte fallet. Och, vad i hela fridens namn skulle Anders göra här, just idag?
Efter fika och kontemplation ville jag köra vidare och visa några av de favoritvägar jag brukar köra när jag ska åt Helsingborgshållet. För egentligen hade jag tänkt mig att vi skulle köra upp bland annat till Domsten, Viken och Mölle, på vägar som var som gjorda för en Morgan. Eller i detta fallet två.

Här finns både butik och tillverkning.

Som ett delmål på vägen dit hade jag tänkt mig att vi skulle åka till Vallåkra Stenkärlsfabrik. Här finns ju förutom den kända fabriken även ett café och en restaurang som serverar bra mat. Vi började bli hungriga eftersom klockan var över ett på eftermiddagen och såg fram mot lunch i restaurangen. Men, si det gick inte, för den var inte öppen måndag-tisdag, vid den här tiden på året.

Det är lätt att bli imponerad av drejarens skicklighet.

Vi styrde då istället stegen till butiken, inte för att handla, utan mer för att titta lite. Efter en stund kom den kvinnliga ägaren ner och bjöd upp oss till våningen ovanför där vi kunde beskåda hantverket på när håll. Hur gör de egentligen för att få krusen exakt lika stora och lika höga varje gång?

Färdigt och ofärdigt. Ugnen är ju inte på ständigt.

Det fanns massor av drejade produkter som ännu inte var brända i ugnen. Fabriken har funnits i 150 år och allt som tillverkas här säljs direkt på plats. Så vill man ta del av deras produkter så måste man åka dit, vilket verkligen är värt en omväg.
Ola och jag stannade kvar på stenkärlsfabriken ganska länge eftersom det var intressant att lyssna på när ägarinnan (glömmer alltid namn) berättade både om företagets historia och dess framtid. Nu verkade det emellertid vara för sent att dra ända upp på Kullahalvön, den här gången. Dessutom skulle Ola var på ett möte klockan 1830 och nu var klockan tre på eftermiddagen.

Rya GK.

Men, ännu hungrigare hade vi hunnit bli så skulle vi få något i oss så måste det ske inom kort. Jag bad Ola hänga på när jag körde vidare på, för honom, okända vägar. Nu hade de flesta normala krogar slutat servera Dagens Rätt, men på golfklubbarna brukar det serveras mat ända långt in på kvällarna ibland. Och mycket riktigt, på Rya Golfklubb kunde vi fortfarande äta en dagens, som bestod av färsbiffar, underbar sås och nypotatis. Och, lingon naturligtvis.

Fin utsikt över Öresund och utslaget på det fjärde hålet.

På klubben träffade jag en gemensam bekant till mig och min golfkompis Peter. Han hade precis spelat färdigt sin rond och när Ola och jag senare intog vårt kaffe utanför klubbhuset, steg han upp ur Öresund efter ett svalkande bad. Det blev ytterligare lite snack om golf och bilar innan det var dags för Ola och mig att vända nosarna söderut. Men, en fin dag kom vi överens om att vi hade haft.

Och, jag har massor kvar att visa Ola på Kullahalvön!