BIG 3

Lunds Universitetssjukhus kl 0720 - 2014-11-25

Idag kommer det inte att handla om varken golf, radio eller biler, utom om något helt annat och mycket allvarligare. Det fanns nämligen ett brev från Region Skåne, i brevhögen när vi kom hem från vår vistelse i Spanien för några veckor sedan. Man sökte 10000 personer i Skåne, i ålder mellan 45 och 75 år, som var villiga att delta i en stor forskningsstudie i syfte att förbättra kunskaperna om tre av våra folksjukdomar, nämligen KOL, lungcancer och hjärt- kärlsjukdomar.

För att se om jag hade rätt "kvalifikationer" fick jag först svara på ett stort antal frågor via nätet samt bekräfta att jag kunde tänka mig att delta i undersökningen, efter att ha läst igenom allt de tänkte göra med mig vid besöket. Bara några dagar senare blev jag uppringd av en sjuksköterska som undrade när jag kunde komma.

Blocket i gryningen.

Jag var alltså en av de utvalda och vi bestämde att jag skulle infinna mig idag, inte senare än 0800.
Besöket, som beräknades ta fyra timmar, inleddes med att en sköterska tappade mig på åtta rör med blod. Därefter fick jag lägga mig på en brits så att hon kunde mäta "maghöjden" när jag låg platt på rygg. "Höjden" uppmättes till 22 cm, tror jag det var, vilket ansågs vara OK.

"Maghöjdsmätare" och rören med mina blodprover.

När vi fortsatte med att väga mig och mäta min längd, kunde jag konstatera att vikten på 75 kg var ganska OK, men att jag krympt 2 cm från mina tidigare 184 cm till 182 cm. Det är förmodligen skelettet som sjunker ihop lite med åldern.
Nästa steg i undersökningen var att de tog ett vilo-EKG, som också verkade bra, vilket följdes upp med blodtrycksmätning både i armar och ben. Därefter ville man mäta blodgenomströmningen i fingrarna. Långfingern på varje hand fick jag stoppa ner i en liten hylsa, där innerdelen sedan sögs tätt intill fingern. Under fem minuter hade jag en blodtrycksmanschett på ena armen, som pumpades upp extremt mycket så att min arm slutligen domnade av. Lite obehagligt, men det gjorde inte ont.

Två apparater att andas in och ut i.

När detta var klart så var det dags att kontrollera min lungkapacitet. Jag fick andas in och ut, normalt och djupt, ett stort antal gånger och vid något av dessa tester fick jag först inandas Bricanyl, som egentligen är en astmamedicin. Resultaten i form av kurvor och siffror kom fram direkt på en datorskärm och jag kunde konstatera att mina värden var vad som förväntades och till och med något bättre med utgångspunkt från min längd och vikt. Ganska skönt att få detta resultat då jag unnar mig en och annan cigarrcigarett varje dag, vilket nog inte är så nyttigt.

Här satt jag ganska länge.

Nu hade jag varit duktig, tyckte sköterskan och endast en sak återstod. Jag placerades framför en dator, där jag skulle få svara på en enorm massa frågor om min livsstil, släktingars ev sjukdomar och en massa annat. Detta tog en god stund, men jag blev under tiden serverad kaffe av den trevliga sköterskan.
När allt var klart frågade sköterskan om jag kunde tänka mig att ställa upp även på steg 2 i undersökningen. Vid det besöket, som bara tar en dryg halvtimme, kommer jag att genomgå en datortomografi av bröstkorgen samt en CT thorax med översiktsbild av hjärtat. Har man sagt A får man säga B, så jag accepterade att komma på detta besök som bestämdes till den 4:e december.

Varför ställde jag nu upp på detta? Bara någon vecka tidigare hade jag ju varit på min årliga läkarundersökning på vårdcentralen här i Löddeköpinge och fått besked om att alla värden var normala. Men det här med BIG 3 innebar en lite noggrannare kontroll av fler organ och det är ju inte fel, att i min ålder, få gjort en lite grundligare koll av skicket på kroppen. Samtidigt känns det bra att på detta sätt bidra till forskningen av dessa tre sjukdomar, som varje år tar livet av folk i allt för låga åldrar. Sist men inte minst, OM de skulle hitta något skumt i min kropp vid dessa undersökningar så är det nog en fördel att de gör det innan några direkta symtom dykt upp.

Känns som jag gjort en liten, men dock insats för mänskligheten idag!

Jakten på Jaguaren

Från tyskt till engelskt - 2014-11-12
Även om han inte är lika nördig som jag är så är han trots allt ganska intresserad av bilar. Bruksbilar byter han lite oftare än vad jag gör och för några år sedan fick han och hustrun också för sig att skaffa en lite roligare andrabil. Ja, rolig och rolig, i mina ögon är en Peugeot 308 med plåtcabbe kanske inte så där överdrivet häftig, men som ett första steg in i cabriolet- och sportvagnsvärlden så kan den väl duga.

Maria och hennes Rune.

De döpte den till Rune och paret upplevde trevligheterna att, vid soligt och varmt väder, kunna fälla ner taket för att känna dofter och höra fågelsång, när de var ute och körde. De verkade gilla det här med öppetkörande och i Rune fick de även plats med sina golfklubbor.
När höst och vinter kom, så förpassades Rune längst in i garaget och det blev vardagsbilen som fick göra tjänst. Men som jag skrev inledningsvis så är Håkan, Marias äkta hälft, ibland lite ombytlig när det gäller bilar.

Porsche Boxter i väldigt fint skick - Rune II.

När våren kom surfade han omkring på Blocket och andra sidor där man kan finna bilar till försäljning och fick då en känsla av att de behövde byta ut Rune mot något häftigare. Valet föll på en Porsche Boxter, som även den hade ett nedfällbart tak. Detta var i mina ögon ett steg i rätt riktning, även om jag som anglofil kanske inte tyckte att en tysk bil har samma utstrålning och själ som ett fordon av engelsk härkomst.
Håkan och Maria har nu ägt sin Porsche något eller några år och haft mycket trevligt med bilen i samband med olika utflykter. Att den går som ett spjut och med sin automatlåda är snabb i accet tycker Håkan är kul och brukar vara kaxig över att han tror att han kör ifrån min Morgan Roadster från 0 till 100. Vi har aldrig provat, men själv är jag ganska tveksam till det då vår Morgan når 100 km på 4,9 sekunder. På pappret alltså, i verkligheten är det nog en annan sak.

Tiden går och nya bildrömmar dyker upp i huvudet. Detta är nog inte något som är unikt för Håkan utan gäller nog de flesta, åtminstone män. Det som hade börjat att väcka hans intresse nu var en Jaguar. Inte vilken Jaguar som helst utan en XK8 eller XKR.

Snacka om sexiga linjer.

Han har alltid gillat karossens mjuka linjer och en inredning som är av helt annat slag än i en Porsche. Dessutom är ju Jaguar en engelsk bil, så kanske har jag äntligen fått in Håkan på den "rätta vägen".
Så, i måndags ringde Håkan och undrade om jag, som moraliskt stöd, ville följa med och titta på några bilar av detta ädla och klassiska märke. Han hade hittat några bilar på nätet som var till salu inte långt härifrån.

Två MB 190 SL bredvid en av alla Ferraris.

Efter att ha passerat Eslövs GK, där vi åt en mycket god lunch, åkte vi vidare in till Eslöv där vi gjorde ett besök hos U-cars. Här finns omkring 300 bilar till salu, mest intressanta och lite dyrare sådana, även om Audi, Volvo och MB fanns med i utbudet. Här fanns alla lyxmärken som Bentley, Ferrari, Maserati, Porsche, m fl you name it.
Men vi var här för att titta på en Jaguar XKR från 1999. Det var en bil som hade rullat omkring 12000 mil, vilket inte är mycket att snacka om när det ligger en V8 under huven. Jag har flera kompisar som kör just sådana här bilar och som även kan och vet en hel del om bilar. De är rörande överens om att modellen är toppen och att man får massor av bil för pengarna om man köper en bil som har några år på nacken. Jag berättade detta för Håkan redan tidigare, som trots att han gillar Jaguar är lite tveksam just för att de är engelska. Detta tog jag nästan personligt.

130.000 är betydligt mindre än vad den kostade ny.

Efter att ha gått omkring i den stora hallen och beskådat många fina bilar en lång stund, så letade vi upp den aktuella Jaguaren. Det är en svart XKR, där R innebär att det är den största motorn, men som dock bara har 14 hk fler än en vanlig XK8.

Så ska det se ut.

För egen del har jag aldrig varit förtjust i svarta bilar, då minsta lilla repa eller smuts syns direkt. Visst, det är sobert med svart på en del bilar som t ex Rolls Royce och andra stora limousiner, men en sportbil tycker jag inte ska vara svart. Möjligen då Porsche. Det var också vad vi kunde konstatera på den här bilen, lite repor och några stenskott, som var alltför framträdande.
Inredningen i alla XK är däremot av mycket hög klass. Trä och läder, inte en massa plast här inte.
Nej, det kändes inte riktig rätt och det sade inte klick, som Håkan sade. Vi åkte därför vidare.

Wow, vilken bil.

I Furulund finns Joes Garage. De sysslar enbart med försäljning och renovering av Jaguarer, så är det några som kan dessa bilar så är det dom. Vi hann inte in genom porten förrän den stod där, rakt framför oss. En av de som jobbar där, Christer, berättade en lång historia om bilen. Det är en XK från 2002 och har rullat 12000 mil. Förre ägaren hade lämnat kvar kvitton på upp till 80.000:- för de förbättringar och det underhåll han gjort de senaste arton månaderna.

Allt ser ut som nytt.

Vi gick runt bilen flera gånger, tittade i bagage- och motorrum och kunde inte hitta en fläck. Vi stannade ganska länge och efter lite trugande från försäljaren tog vi en liten provtur. Det ville vi egentligen inte göra eftersom vädret var lite regnigt och vi inte ville smutsa ner den fina bilen.
Färgen, någon form av mörkare metallic grå, är jättesnygg och passar verkligen den här modellen.

Jag vet inte om Håkan kunde sova på kvällen, när han kommit hem. En stor förhandling, när hustrun kom hem från Stockholm dagen efter, var något han måste förbereda sig för. Jaguaren är visserligen ingen cabbe, men dels är det frågan om inte coupén är vackrare och dels är nog ett hårt tak lättare att underhålla.

I fredags när jag var på väg hem efter ett möte i Helsingborg, tyckte jag att jag mötte en likadan bil som den i Furulund. Jag skickade ett sms till Håkan när jag kom hem och undrade hur det hade gått med förhandlingarna med Maria, samt att jag mött en grå XK. Han svarade direkt.

Den är här och den är min!

Morgonpromenad i Helsingborg

Sakta jag gick genom stán - 2014-11-11
Jag var tidigt i Helsingborg. Vår Audi skulle få ny vindruta hos Ryds Glas på Berga. Redan kvart i åtta fick jag nycklarna till lånebilen, som jag fick tillgång till utan kostnad. Generöst! Vad skulle jag nu göra, under närmare tre timmar, innan jag skulle på besök hos min trevliga tandhygienist Kerstin Graneli.
Det var ett tag sedan jag satte något ljus för mina föräldrar på minneslunden. På min mors dödsdag brukar jag alltid åka dit och sätta ett ljus, men i år var vi i Spanien vid den tidpunkten. Det hade också varit fars dag, så det fanns dubbla anledningar att åka dit och minnas dem idag.

Efter besöket på Krematoriet åkte jag ner genom vackra Pålsjö Skog och parkerade bilen utanför Pålsjö Krog. Vädret var än så länge lite mulet och disigt, men ganska lugnt.

Helsingborgs egen hjälte.

Jaha, nu stod jag här. Vad göra? Varför inte en promenad? Så jag lämnade bilen och började gå längs strandvägen. Den förste jag träffade på var Henke, som stod och frös i sina kortbyxor, men med en svensk flagga om axlarna.

Kommer nog att bli fint.

Precis bakom Henke kunde jag se hur arbetet fortskred med byggandet av nya kallbadhuset. Eller är det något annat som tillhör Pålsjöbaden?

Grått och trist...

...och mitt i Öresund stävade detta containerfartyg fram.

Något mål med min promenad hade jag inte, då jag egentligen bara skulle slå ihjäl tiden innan jag skulle till tandhygienisten. Så, jag fortsatte gå söderut på Strandvägen, där jag mötte en och annan hurtigbulle som var ute och joggade.

Fin sundsutsikt från uteserveringen.

På Facebook har jag på Helsingborgssidorna kunnat konstatera att det etablerats ett nytt café någonstans nere vid havet. Och när jag närmade mig Halalid så upptäckte jag en nyuppförd byggnad som inhyste Café via 95. Varför det har fått detta namnet är mer än jag vet, men det finns säkert en relevant anledning.

VW-buss.

När jag gick runt om byggnaden hittade jag en trevlig liten sak som placerats på uteserveringens trägolv. En sådan bil i naturlig storlek har börjat få veteranbilsentusiaster att betala fantastiska summor, när någon ibland bjuds ut på marknaden. Jag var faktiskt glatt överraskad över att den fått vara ifred.

Inte så tokig tycker jag.

Min promenad fortsatte in mot stán och helt plötsligt befann jag mig under bron eller vad jag ska kalla det, där järnvägen går. Tyckte vinkeln på bron var fin och var tvungen att ta en bild.

Ingen dålig barre.

När jag kommit halvvägs fram till Tågagatan så vände jag tillbaka norrut och fick för mig att istället knalla upp för Halalid och upp till Öfre Tågaborg. Här uppe finns det fina gator med pampiga villor.
I en ståtlig villa på Tågaborg har även jag huserat ett antal år. Det var dock inte som bostad den fungerade för mig utan som en arbetsplats.

I det här huset arbetade jag i flera år.

Det var när vi, på reklambyrån Liberg & Co, tröttnade på alla de p-böter som både vi och våra kunder drabbades av när vi hade vårt kontor på Springpostgränden, som vi lämnade city för Tågaborg. Det var i mitten eller slutet av 80-talet, som vi övervägde att flytta till andra lokaler, Det var när vi helt plötsligt fick möjlighet att hyra den här gamla villan på Mäster Franzensgatan, som vi beslöt att flytta dit. Efterhand som byrån växte fick vi också möjlighet att hyra ytterligare lokaler i huset som låg mitt över gatan.

Jag hade nu promenerat en dryg timme och återvände till min lånebil på parkeringen utnför Pålsjörestaurangen. Under hela tiden hade jag haft igång appen Runkeeper i min mobil och kunde konstatera att jag tillryggalagt drygt tre kilometer, vilket kändes bra. Ett antal kalorier hade jag oxo gjort av med, något som kanske kunde kompenseras genom intgandet av en bakelse lite senare.

Lugnt i city.

Min fortsatta färd, nu bilburen, gick vidare mot centrum. Bilen parkerade jag i källargaraget vid Dunkerska för att slippa hålla koll på några tider vid parkeringsautomaterna på Stortorget, där min tandhygienist har sin praktik.

Lägg till bildtext

Klockan var lite över nio på förmiddagen, men det var fortfarande ganska glest med människor på Kullagatan, när jag fortsatte min vandring i centrum. Kanske berodde det på att de flesta butiker förmodligen inte öppnar förrän klockan tio.

Stortorget är magnifikt tycker jag.

Säkert ett av de mest fotograferade motiven i Helsingborg.

I mina ögon har alltid Helsingborg varit en vacker stad. Att gå nere i centrum, utan något direkt mål, känns väldigt avkopplande. Idag har jag tid att titta mig omkring istället för att rusa förbi allting som ofta är det vanliga.

Gammalt anrikt hus.

För att fortsätta på det lite nostalgiska spåret, som besöket på Mäster Franzensgatan var, så ville jag också ta en sväng bort till Springpostgränden, dit min tandläkare faktiskt också nyligen flyttat.
Här, nästan högst upp under takåsen, i f d Stenströms Skjortfabriks lokaler, startade jag och två andra avhoppande kolleger från Ted Bates, byrån Liberg & Co Hbg. Själv ville vi inte vara delägare utan byrån ägdes av moderbolaget med samma namn i Malmö. När vi flyttade in var hela den stora lokalen nyrenoverad och jag minns speciellt att vi hade en soffgrupp i ljusblått läder som stod runt ett soffbord, som i sin tur bestod av en glasskiva som placerats på ett motorblock från en V8-motor. Ganska häftigt.

Utsikt från fönsterbordet på Fahlmans.

Tiden för mitt besök hos tandhygienisten närmade sig och jag drog mig åter ner mot Kullagatan, där jag slank in på Fahlmans för en fika. När jag stod där vid disken kom jag på att, trots en kraftig kaloriåtgång vid mitt promenerande, inte kunde käka en bakelse utan fick hålla mig till en slät kopp kaffe. Jag ville ju vara någorlunda ren i munnen innan jag skulle plågas under en timme.

En timme senare och cirka elvahundra kronor fattigare lämnade jag nöjd och glad min trevliga tandhygienist Kerstin. Efter att inte ha ätit någonting sedan klockan sju på morgonen så började jag känna mig väldigt hungrig.

Jörgen väntade på mig i dörren till restaurangen.

Jag hämtade lånebilen, en liten Seat, i garaget och styrde mot Vasatorps Golfklubb. Där skulle jag träffa en av mina golfkompisar, Jörgen Kvant, för att äta lunch tillsammans med honom. Det var alldeles fullt i restaurangen så vi fick ta plats vid ett av småborden med sofforna. Där smorde vi kråset med stekt fläsk och löksås.
Precis när vi ätit färdigt och tagit avsked av varandra, får jag ett SMS, i vilket Ryds Glas meddelar att min bil är klar för avhämtning. När jag hämtar Audin på Berga får jag reda på att självrisken på 1500:- har dragits på mitt självrisktillgodohavande hos försäkringsbolaget. Det enda jag behövde betala var 520:- för nya torkarblad, som jag accepterat att de bytte samtidigt som de bytte vindrutan.

På hemvägen till Löddeköpinge kom jag på att Vårdcentralen där hade öppet mellan klockan två och fyra, för de som ville bli influensavaccinerade. Jag tyckte det var lika bra att fixa detta oxo idag, men tänkte vänta till närmare fyra, då jag trodde de flesta redan varit där och fått sin spruta. Så fel jag hade.  Det var massor av folk och någon parkering i närheten fanns inte att få utan jag fick åka tillbaka till Lödde Centrum, där jag parkerade bilen på baksidan vid bankomaten.
När jag fått min spruta promenerade jag tillbaka för att hämta min bil och köra hem.

Ingen kul avslutning på dagen!

DET VAR DÅ DET HÄNDE!
När jag körde ut från parkeringsområdet upptäckte jag inte att det fanns ett lågt räcke till vänster om bilen, med följden att jag skrapade upp plåten på en del av framdörren och på hela bakdörren. Trist! Naturligtvis känner man sig som en riktig klant när sådant här inträffar, men när jag lugnat ner mig lite så kom jag fram till att det handlar ju bara om materiella skador och bilen är ju helförsäkrad.
Jag gick in i vårt hus, satte mig vid datorn och kom på ännu en sak.

Jag hade glömt körkortet på Vårdcentralen!

Golf och turistande på Costa del Sol

Så var det dags igen - 2014-10-24  - 2014-11-02
I Maj åkte vi till Skottland. Då var vi tre par, men nu när resan gick till Spanien anslöt sig ytterligare ett par, samtliga medlemmar i Vasatorps GK. När vädret här hemma är som det brukar vara i oktober och november, kan det vara skönt att lagra lite D-vitaminer i sol och värme.

Malaga 0655!

Eva och jag skulle flyga med ett plan som lyfte redan 0655. Trots uppstigning klockan 0315, så kände vi oss inte speciellt trötta. För egen del hade jag sett fram mot en tupplur under resan, men det blev tyvärr inte så.

En liten Nissan blev vår transport under vistelsen.

Att boka hyrbil på nätet är väldigt bekvämt. Priserna ser ofta också väldigt förmånliga ut, ända tills du ska hämta bilen och du bör eller måste ta en massa extra försäkringar och betala upp till 10 Euro per dag om mer än en förare ska köra bilen. Men, så råkade jag hitta Brunos Hyrbilar på nätet. På deras hemsida påtalades just detta med extrakostnader och långa väntetider vid disken. Hos Brunos ingick allt och när vi väl hittade till rätt garage på Malagas flygplats gick allt väldigt snabbt. "Bilen har halv tank så lämna tillbaka den med ungefär lika mycket bensin" sade den engelsktalande killen som lämnade ut bilen. Det hade möjligen gått att fixa en billigare bil, vår kostade 1800:- för 10 dagar, men det får i så fall kosta lite att slippa allt strul och irritation.
Två killar i gänget hade åkt ner redan veckan innan. Deras damer skulle anlända till Malaga vid sjutiden på kvällen medan Eva och jag kom ner redan halv elva på förmiddagen. Det fjärde paret, som flög via Bryssel, skulle också anlända lite senare på kvällen.

Underbar utsikt. Här hade vi gärna stannat hela veckan.

Första natten skulle vi bo på Albayt Beach, ett lägenhetshotell i Manilva, för att dagen efter flytta till Hotel Sotogrande, inte långt från Valderama, där vi skulle bo en vecka. Lägenheten, som hade två sovrum, vardagsrum och kök, skulle vi dela med paret Kvant från Viken.

Eva kopplar av efter resan.

Eftersom Eva och jag kom till lägenheten först valde vi naturligtvis sovrummet med havsutsikt. Det tog inte många minuter innan Eva bytte om till baddräkt, tog med sin bok och gick ner och softade i en solstol nere vid strandkanten.

Trötta, mätta och belåtna.

Håkan och Bertil, som åkte ner veckan före oss andra, hade redan i ett tidigt skede lovat att ha middagen klar, när hela gänget samlats på kvällen. De höll sitt löfte och bjöd på kött och korvar som de grillat på altanen utanför deras lägenhet.

Här bodde vi under en vecka.

Någon golf var inte bokad under lördagen, utan vi ägnade dagen åt att flytta till Hotel Sotogrande samt lite turistande i omgivningarna. Detta hotell var helt OK, men vi saknade dock den utsikt och närhet till havet som vi hade i Manilva.

Frukostmatsalen.

Frukost ingick i priset och buffén som serverades varje morgon gick inte av för hackor. Scrambled eggs, bacon, stekta ägg, korvar, rostat bröd, frukt och faktiskt en hel del goda kakor gjorde att, åtminstone jag, inte kände någon hunger förrän framåt kvällen.

Övningsgreen bakom klubbhuset på Almenara.

På söndagen var det så dags för den första av de fem golfrundor vi skulle spela under vår vistelse. Klubben vi besökte på söndagen heter Almenara GC. Den har tre niohålsslingor, där två av dem kombineras till en artonhålare, som växlar från dag till dag.

Bedövande vacker utsikt, nästan överallt.

Banan var i fint skick med bra fairways och snabba greener, där det var svårt att se onduleringarna. Treputtar var därför väldigt vanligt förekommande. Att spela på torra fairways innebär ibland att de vanliga 160-metersdrivarna helt plötsligt kan bli längre än 200 meter. Ett hål på 385 meter går då, i bästa fall att nå på två slag, vilket åtminstone för min egen del, inte är möjligt på hemmabanorna.
Det som inte var så bra, på någon av banorna vi spelade var att tees var väldigt långhåriga jämfört med de välansade utslagsplatser vi har på Vasatorp.

Aftergolf.

Det gick inte speciellt snabbt att spela här. Det var fullt på banan och de flesta gick i fyrbollar. En runda tog närmare fem timmar än fyra. Våra starttider var oftast vid tiotiden på förmiddagen så efter rundan var alla utom jag, lite hungriga. Eftersom vi gick ut och åt på kvällarna så blev det i regel bara en varm macka och kaffe, öl eller vin i klubbhuset efter våra golfrundor.

Massor av restauranger i hamnen.

Under en sådan här resa blir det inte många pauser. Efter golfen åkte vi oftast tillbaka till hotellet, där vi duschade, kollade mail och bytte om innan det var dags att åka ut någonstans och äta middag. Under tidigare besök här nere har vi flera gånger ätit middag på två ställen i hamnen i La Duquesa. Här finns en bra italienska restaurang och inte minst en argentinsk, som förra gången vi var här, serverade kalvlever.
Utanför restaurangerna, nere i hamnen, finns också en hel del marknadsstånd som bjuder ut diverse tingeltangel typ smycken, mobiltelefonfordral och annat. Men utöver dessa så går det också flera försäljare bland restaurangerna och "antastar" gästerna som sitter och äter.

Stor, tung och klumpig, men rätt snygg.

Ikväll kom också min klocksäljande favoritsenegales förbi med armen full av klockor. Alla han har på armen är batteridrivna och kostar mellan fem och tio Euro. Trots att jag nästan aldrig använder klocka så har jag köpt en mekanisk replika av något känt märke varje år vi varit i Spanien. Denna gången blev det en Bvlgari, som jag bland annat har sett annonser för i Time Magazine. Tidigare har jag i min ägo en Breitling for Bentley Motors och en Patek Phillippe. Trots att de är oäkta så fungerar de fortfarande bra efter två, tre år.

Trötta efter dagens golf och en häftig middag så gick alla och nattade sig vid halv elvatiden. Dagen efter, på måndagen blev det ytterligare en rond på Almenara, men nu på två andra niohålsslingor.
På tisdagen hade vi medvetet tagit en fridag från golfen.

Åtta till tio kilometerlånga marknadsgator finns på marknaden.

Vi åkte istället till Fuengirola, där det varje tisdag är en enormt stor marknad. Här finns i princip allt. Tjejerna kan tillbringa hur mycket tid som helst vid stånden där de säljer väskor eller skor. Kopior på tröjor från GANT och La Coste säljs för omkring 10 Euro. Jag köpte en sådan för något år sedan och den håller faktiskt fortfarande både färg och form.

Skönare att sitta!

Att gå omkring i de trånga marknadsgatorna tar på krafterna, åtminstone för oss killar, medan våra damer inte verkar bli trötta alls. Efter en snabb rundvandring så parkerade vi grabbar oss på en uteservering i anslutning till marknaden. Här studerade vi folklivet och lyssnade på några musiker som underhöll oss med sina låtar, medan vi väntade på våra respektive.

Såg lite kalt och kallt ut på framsidan.

Onsdag. Idag skulle vi spela en annan bana. Klubben heter Alcaidesa och har två 18-hålsbanor, Links Course och Heathland Course. På onsdagen spelade vi Heathland och på torsdagen Links. Dessa banorna var svårare än de på Almenara. Det berodde framförallt på att det fanns en hel del blinda hål.

Vi åkte golfbil alla rundorna.

I princip alla banor i det här området är enormt kuperade så att gå med bärbag eller vagn var inget alternativ. Spelar man flera dagar på raken och temperaturen ligger på 25C och däröver, så är det definitivt golfbil som gäller.

Eva på tee med Gibraltarklippan i bakgrunden.

Skicket på dessa banorna var lika bra som på Almenara, men deras tees var också lika dåliga. Däremot så var utsikten fin, precis som på Almenaras banor.

På fredagen var det återigen en vilodag från golfen för de flesta av oss. Eva Kvant hade hört talas om en stad som heter Ronda och tyckte att Eva och jag kunde åka med dem dit.

Först bara ödemark sedan helt plötsligt låg det en liten stad uppe i bergen.
Detta är dock inte Ronda.

Staden ligger en åtta, tio mil rakt upp i bergen och den serpentinväg vi åkte dit på var ganska smal vilket gjorde att resan tog drygt tre timmar, inklusive ett fikastopp halvvägs. Ronda ligger på 750 meters höjd över havet och har omkring 40000 invånare.

Ett köpparadis för våra damer.

Själv trodde jag att det var en liten stad och blev förvånad när vi kom fram att det var ett så brusande folkliv, framförallt på den väldig långa gågatan som var kantad med butiker. Som vanligt gick Eva inte lottlös därifrån. Denna gången blev det en väska. Hon har ju nästan inga sådana tidigare.

Att gå in på arenan kostade 13 Euro, så det skippade vi.

Staden är framförallt känd för sin tjurfäktningsarena, som byggdes 1758. Ronda har också betraktats som tjurfäkningens Mekka. Den främste toreadoren någonsin hette Pedro Romero. Han föddes 1754 och lade under sin karriär ned fler än 5500 tjurar.

Vackert, men obehagligt högt.

Ronda består av en gammal och en ny stadsdeldel, som är separerade av en 100 meter djup gammal flodfåra.

Puente Nuevo

De båda stadsdelarna förbinds med tre broar varav Puente Nuevo, byggd på 100 meter höga pelare, är den nyaste. I fundamentet under bron finns ett fönster. Rummet innanför var en gång i tiden reserverat för dödsdömda fångar.

Efter att ha gått omkring i Ronda några timmar och både ätit lunch och tagit en fika med en väldigt "rälig" bakelse, så tyckte vi att det var dags att åka vidare hemåt Sotogrande. Vägen tillbaka var betydligt bättre även om den fortfarande var en väldigt kurvig serpentinväg. Vid flera ställen fanns det utsiktsplatser, över de vackra omgivningarna, som vi stannade vid. 

På ett ställe upptäckte jag en golfbana längst ner i dalen. Ett norskt par, som också betraktade utsikten, berättade att banan tillhör La Zagaleta Golf & Country Club samt att den är extremt privat.

Priserna på husen inom det inhägnade området börjar på 10 miljoner Euro. Här är det bara extremt rika som har sina sommarhus som t ex Vladimir Putin, Rolling Stones med flera, berättade de.

Gå gärna in på http://www.lazagaleta.com/ och titta på tomt- och husstorlekar. Det finns hus till salu, men några priser anges inte. Om man måste fråga har man, i vilket fall som helst, säkert inte råd.

Själv har jag aldrig hört talas om denna bana, men det är kanske inte så konstigt. Några greenfeespelare lär nog inte få komma in och spela där.

Par fem. Vid lilla trädet finns vattenhinder och fairway lutar åt vänster. Knivigt!

Sista golfdagen var på lördagen och vi skulle återigen spela två av niohålsslingorna på Almenara. Vädret hade varit perfekt hela veckan, med 25C och sol och så var det även idag. 

Resultaten under veckan var blandade och med poängen 28, 25, 28, 23 och 24 så var det ungefär som det brukar vara för mig när jag är ute på golfsemester.

Utsikt från hotellrummet.

Lördagen blev lite extra jobbig då vi efter golfrundan, som förresten tog 5,5 timmar, skulle flytta de cirka 10 milen till Torremolinos, där vi skulle bo på Hotel Cervantes sista natten.

Torremolinos by night.

Här har vi bott flera gånger tidigare och har då, efter att vi ätit middag på stán, satt oss i foajén och begrundat alla engelsmän som bor en vecka på hotellet med all inclusive. Här hämtar de ofta sina första G&T redan vid elvatiden på förmiddagen. Det är ju "gratis"!

På söndagen hade vi lite olika flygtider. Eva och jag tog en promenad i Torremolinos innan vi åkte till flygplatsen i Malaga vid ettiden. Några hade åkt iväg redan på förmiddagen medan Eva och Jörgen inte skulle åka hem förrän på måndagen och då via Bryssel.

Vi landade på Kastrup vid halvåtta på kvällen. Jag hade lyckats få en hyfsat billig parkering i P4 så efter att ha hämtat bagaget stegade vi bara rakt över gatan från terminal två och in i garaget, lastade bilen och körde hem.

Hur skönt det än var nere i Spanien så är det alltid lika skönt att komma hem, trots vädret.

Spanien är fint, men Skottland är fortfarande mitt favoritland!