Vackra bilar i passande miljö

Besök på Sofiero Classic - 2015-06-28
Min gamle kompis Gunnar ställde ut sin MGBRV8 och som utställare hade han också fått två VIP-biljetter, som han generöst lade i vår brevlåda, när han passerade Löddeköpinge vid sjutiden på lördagsmorgonen.

Vid entrén välkomnades besökarna av denne välklädde positivhalare.

Eva och jag hade inte anmält vår Morgan till utställningen utan tog oss till Helsingborg i "råttsoffan". Det var min födelsedag och efter besöket på Sofiero var vi bjudna till svärfar Olle, som bakat sin berömda jellotårta. Den är min favorit när det gäller tårtor och jag är ganska kräsen när det gäller sådant.

En del USA-bilar i början men längre upp fanns det en bra mix av det mesta.

Vid tidigare tillfällen har utställningen, nästan alltid, haft ett tema när det gäller fordonen som står framför slottsbyggnaden. Men, så verkade det inte vara i år. Här fanns nämligen bilar av alla de slag i en salig blandning. Men, det gjorde ingenting, de flesta bilar är intressanta att titta på antingen av den ena eller andra anledningen.

Här skymtar bakdelen på en MGTD.

Vi sökte oss ganska snabbt upp till den kungliga fotbollsplanen. Det var här många av de europeiska bilarna var utställda. Det var också här som Gunnar fanns och vi ville gärna tacka för våra fribiljetter.

Den närmsta bilen är en MGA Twin Cam som är ganska ovanlig.

MGA började tillverkas 1955 och firade därför 50-årsjubileum i år. Av den anledningen hade den svenska MG-klubben slagit på stort och lockat sextio MG-bilar till Sofiero. Det påstods också att alla modeller av MG skulle vara representerade förutom MGTC, vilket är lite underligt då det är en av de modeller det finns ganska många av både i Skåne och i landet i övrigt.
Även Eva och jag har varit ägare till en MGA. Det var en MKII från 1962 och hade lite större motor än de tidigare modellerna. Den fick vi dock sälja när vårt första barn föddes för 45 år sedan.
Tänk vad tiden går!

MGSA är en ganska stor bil med plats för fyra.

MGCC, eller MG Car Club of Sweden, är en av de största märkesklubbarna i Sverige.
I medlemmarnas ägo finns många modeller som är ganska ovanliga. Bland andra fanns det en MG SA cabriolet från 1936, som även var till salu.

Näpet!

Utrustad för flera behov.

Nu var det inte bara MG-bilar från Sverige. Det var faktiskt en hel del danskar som tagit sig över sundet för att medverka på Sofiero. Precis som det brukar vara. Ett dansk par kom i en MGB med tillkopplad husvagn av tidsenlig modell. På en lapp hade ägaren skrivit att den renoverats från vrak till det fina skick den nu hade.
Det är trevligt när människor lägger ner tid och pengar för att återställa saker till eftervärlden, saker som annars hade hamnat på skroten. Men, det är ju en hobby och då upplever man oftast arbetet som lustfyllt och känner sig stolt över vad man presterat.

Eva dukar fram. Enkelt men funktionellt.

Eva och jag hade nu gått runt och tittat på bilar under ett par timmar och hungern började göra sig påmind. I "ryggan" jag bar på fanns det både kaffe, äggamackor, kanelbullar och till och med två arraksbullar.

Kronborgs Slott ur en lite annorlunda vinkel än man är van att se det.

Vi drog oss till utkanten av kungliga fotbollsplanen där vi intog vår enkla måltid och samtidigt fick möjlighet att kontemplera över dagens intryck, med utsikten över Öresund framför oss. I normala fall, när vi är på utflykt i vår Morgan, brukar vi också packa ner vårt trangiakök. Då har vi med ett gäng wienerkorvar och korvbröd som vi kokar någonstans längs vår färdväg. Ganska mysigt faktiskt. Men, det får vänta till på lördag, då vi ska till Knutstorp och Svenskt Sportvagnsmöte. Där brukar vi bli ganska populära med vårt trangiakök och blir snabbt omgivna av både gamla och nya vänner. För vi brukar ta med korv så det räcker till de behövande.

När man talar om trollen... Ronnie, Eva och Gunnar.

Under de timmar vi vandrat runt bland bilarna så hade vi, konstigt nog, inte träffat på någon vi känner. Mycket märkligt tyckte både jag och Eva, eftersom vi är bekanta med massor av människor inom bilhobbyn. Precis när vi konstaterat detta så dyker Ronnie upp. Han är ägare av en MGBGT sedan tidernas begynnelse och jag hade precis själv sagt till Eva att det var konstigt att han inte var här.

Tomas med prydlig MG-kepa.

Sedan var det precis som om korken gick ur. Några minuter senare stötte vi på Tomas och Maj-Britt från Ljungby, mångåriga MGBGT-ägare även de, även om de idag kört ner till Skåne i sin BMW Z3.
Under tiden vi talade med Ljungbyparet dök även Stjernqvists från Staffanstorp upp. Nils har nu fyra MG i sin ägo. Den senaste, en MG Midget, är snart ready for the road efter en helrenovering.

Mäktiga fenor på dessa Cadillacs.

Svärfar Olle väntade med den nybakade tårtan så Eva och jag började dra oss tillbaka mot bilarna framför slottet. På vägen träffade vi bland andra kända Morganprofiler som Åke och Sonja från Gantofta samt paret Bentinger från Hittarp, så visst fanns här folk vi kände.
Även om jag, nuförtiden, inte får lika mycket förhöjt blodtryck när jag ser amerikanare, som när jag var yngre, så är jag fortfarande inte helt oberörd när jag ser dem.

DeSoto, en av dåtidens dollargrin.

När jag växte upp i Åstorp på 50-talet så brukade jag gå upp till taxistationen uppe vid järnvägsstationen och titta på bilarna där. Min far extraknäckte ibland som taxichaufför på helgerna. Någon gång fick jag då åka en sväng med någon av de mäktiga amerikanarna, som på den tiden var vanliga som taxibilar. Lyckan var fullständig!

En 4/4 fourseater med ny suflett.

Som Morganentusiast vore det ju närmast tjänstefel om jag i en blog om bilar inte hade med några bilder på dessa klassiker. För det fanns även ett antal av detta ädla märke på Sofiero.
En bil som presenterades för första gången var Björn Roxlins fourseater. Den är införskaffad för att kunna tillfredställa barnbarnens krav på att åka Morgan med farfar eller farmor. Den hade dagen före hämtats i Blekinge där den försetts med en ny sufflett i Mohair.

Jan Perssons +8 från 70-talet.

Fotografen Lassons +8 från 2003, tror jag.

En Morgan Aero prydligt uppställd vid klubbens flagga.

Ytterligare några Morgans av olika modeller lyckades jag hitta i vimlet av bilar framför slottet.

Sist men också minst. Fiat 500 Topolino.

Nu var det hög tid för Eva och mig att knalla bort till parkeringsplatsen för att åka vidare till den väntande tårtan. Men, precis vid utgången från slottet upptäckte Eva en söt liten bil, som var av samma årgång som hon själv. Den var jag tvungen att föreviga. Think small!

En bra födelsedag, so far!

Klassresan

Träff med gamla klasskamrater - 2015-06-15
Det var Berne som kontaktade mig på telefon för några veckor sedan. Han tyckte det var på tiden att jag hängde med på den årliga sundsturen, som ett antal, från vår tid på Handelsgymnasiet, nu gjort under en tioårsperiod. Sådana initiativ bör uppmuntras varför jag med andan i halsen infann mig vid Sundsbussarnas terminal någon minut i tolv.

Med Helsingborg i bakgrunden stävar vårt lilla fartyg mot Helsingör.

Det var mer än en person som jag presenterade mig lite blygt för tills de berättade vem de var. Och, vid lite närmare studie upptäckte jag snart att det fanns en välkänd figur bakom namnet. För egen del hade jag inte träffat mer än någon av deltagarna på drygt 25 år så det var kanske inte konstigt att en del hade förändrat sitt utseende, vissa till och med till det bättre.

En tremastad dansk båt, som Berne ville att jag skulle ta en bild på.

Några sittplatser fanns inte nere i salongerna varför en del av oss tillbringade överresan till Helsingör uppe på det blåsiga soldäcket. Här fick jag möjlighet att prata lite gamla minnen med några, som jag brukade ha sällskap med på min dagliga promenad till skolan. Visst, med månadskort till spårvagnar och bussar åkte vi också ibland med "lådan" ner genom stan eftersom denna "låda" också hade intressanta passagerare av det motsatta könet, som gick på Lundbergs Flickskola på Trädgårdsgatan.

Några av oss i ivrigt samspråk med varandra.

Framkomna till Helsingör vandrade karavanen av skolkamrater upp genom den mysiga staden till Axels Torv. Här finns ett stort utbud av krogar med uteservering och på en av dem slog vi oss ned för att inta en dansk platte tillsammans med den typ av drycker som är vanligt förekommande vid sådana tillfällen. Själv fick jag hålla mig till en öl medan andra beställde in ädlare sorter av olika slag.

Rolf Jonasson tar en selfie med K-O Carlberg.

I gruppen förekom också någon som gått redovisningslinjen och som jag inte kände igen alls, men de flesta andra hade gått distributionslinjen, precis som jag hade gjort. Carlberg kände jag inte igen på direkten, men när jag såg hans leende så gick det upp ett ljus. När vi gick på Handels bodde han på Pålsjögatan medan jag bodde på Erik Dahlbergsgatan alldeles intill. Det blev därför naturligt att vi ofta hade sällskap till plugget. Det positiva med Carlberg är att även han har utvecklat ett intresse för engelska fordon och hans garage rymmer nu både Morris Minor och Jaguar. Så, nästa gång jag tar ut min Morgan på en outing så kommer jag med stor sannolikhet att göra ett besök hos honom.

Roland och Berne.

Roland Möller och Berne Jönsson har båda varit aktiva idrottsmän. Roland, om jag inte minns fel, var väldigt duktig i pingis, men har nu, precis som jag och Tomas Bjurland fastnat för golf. Berne däremot var en allätare inom idrott och var framgångsrik bland annat i handboll.

Så där lagom falskt som en studentorkester ska låta efter några öl.

Det var massor med folk på alla uteserveringarna runt torget. Helt plötsligt så hör vi umpabumpamusik i närheten och måste naturligtvis kolla vad det är som låter. Väl ute på torget så frågar Berne vilka de är. Det visade sig vara en studentorkester från Uppsala som var på Skåneturne´ och som självklart också ville göra en tur till grannlandet. De gladde en massa människor runt om i Helsingör när de drog fram på gatorna.

Helsingör är en väldigt trevlig stad med sina gamla hus och sitt rika folkliv.

Efter flera timmars snackande om gamla minnen, lärare och elever var vi redo för återfärden till Helsingborg. Precis vid terminalen finns också någon liten variant av Bordershop, där vi som var hågade kunde inhandla någon butelj av vår favoritdryck till något, men inte mycket, lägre pris än på systemet hemmavid.
Komna till Helsingborg gick några vidare för att fika på något café. Jag hade en tid att passa och erbjöd mig artigt att köra vägen förbi Tomas och Berne, på min väg mot Lödde, så att de slapp att åka kommunalt och därmed riskera att frotteras med vanliga människor.

Intressant att se att alla blivit äldre utom jag!

På planlös utflykt med Mr Brum

Vart ska jag åka idag - 2015-06-10
Det är den ständiga frågan när jag ser att vädret inbjuder till spontankörande. Jag hade dock bestämt mig för samvaro med Mr Brum redan kvällen innan, så direkt efter dagens gymbesök packade jag ryggan med ett hårdkokt ägg, en dubbelmacka samt kaffe. Eventuella bakverk borde jag kunna hitta någonstans på vägen.

Vart är vi på väg?

På onsdagen hade jag tvättat vår Morgan, vilket inte blivit gjort sedan klubbens årsmöte i Ronneby. för några veckor sedan. Den var med andra ord ren och presentabel för en solskenstur någonstans.
Normalt sett brukar jag antingen börja min färd längs med havet och Barsebäcks Golfklubb eller köra inåt landet via småvägarna mot Dösjebro. Denna gången blev det den senare varianten eftersom jag då kunde passera förbi English Car Care och se alla intressanta bilar som brukar finnas parkerade på gården. Jodå, det fanns bland andra en Morgan +8, några Jaggor, en Rolls och en Bentley, som jag dock glömde att plåta.

Luktar engelskt lång väg.

När jag tar till höger vid Hofterup så kör jag på smala, fina, asfalterade vägar förbi rapsfälten innan jag hamnar i Dösjebro. Och, vem huserar här om inte den kände Jaguarmannen Kalle Borg. När jag har vägarna förbi brukar jag titta in till honom för att slänga käft en stund och få en kopp kaffe. Just idag var det emellertid tyst och stilla och ingen hemma, men normalt sett så brukar han hålla på med någonting i sitt garage.

I sådana här omgivningar behöver man egentligen inget mål för färden.

När jag nu ändå bara var några kilometer från en annan kompis, som delar flera av mina intressen, så åkte jag vidare på mysiga vägar till Kvärlöv. Även om jag tycker om att gasa på lite, eftersom vår Roadster har rejäla resurser på den fronten, så gled jag bara fram i 60-70 kilometer i timmen, för att inte komma fram för fort till de etappmål jag kom på under resans gång.

Det är svårt att dölja att någon sysslar med amatörradio.

Jo, David, min kompis sedan minst trettio år tillbaka, har både sportbil och moped samtidigt som han är radioamatör. Vi har med andra ord mycket att dryfta när vi ses. Men, min otur höll i sig. Huset verkade vara tomt förutom att deras lilla hund Bosse stod och skällde ut mig innanför fönstret.

Dösarna och mitt tänkarträd.

Rönneberga backar är ett väldigt trevligt ställe att ta en fika på. Det ligger mellan Asmundtorp och Tågap. Här har min Morgankompis Ola och jag varit vid något tillfälle, en plats han varken kände till eller långt mindre hade besökt. Men, det är en Malmöpåg så han känner kanske inte till vilka fina ställen som finns norrut.

Visst är det fint.

Klockan var nu lite mer än lunchtid och jag hade tänkt att fika under det stora trädet där utsikten över nejden och Öresund är förförande vacker. Men, det blåste ganska mycket där uppe så jag ändrade mina planer och drog vidare på de smala vägarna över backarna.
Nu hade jag att välja på att antingen åka upp mot mina gamla hemtrakter Helsingborg och Viken eller att åka upp i skogarna på Söderåsen. Jag hade ännu inte bestämt mig när jag svängde av vägen mot en liten ort som heter Ottarp.

Vägen mellan Härslöv och Ottarp. Vackert!

Ottarps kyrka.

Där ligger det en vacker liten kyrka i vilken min son Jonas konfirmerades för väldigt många år sedan. Därifrån åkte jag vidare mot Vallåkra och på vägen dit passerade jag det vackra Bälteberga Gods.
Kommen till Vallåkra var jag tvungen att bestämma mig och valet föll på Söderåsen. Här var Eva och jag på picknick på en rastplats för ett år sedan som jag trodde jag skulle hitta igen. Jag körde upp på åsen vid Vrams Gunnarstorps slott för att efter någon mil hamna i Kvidinge! Det var inte meningen!

Underbara vägar. Vilken grönska!

Och, någon rastplats på vägen hade det inte heller funnits. Ute på stora vägen vid Kvidinge åkte jag vidare mot Klippan för att efter en stund kunna svänga höger igen upp på åsen, nu mot Stenestad.

Oj, vad gott det smakade.

Utan att hitta någon rastplats de senaste fem kilometrarna blev jag tvungen att stanna där det fanns möjlighet för att få tillfälle att äta mitt medhavda käk. Och, att sitta i gräset gick bra det också. Än så länge behöver jag inte nödvändigtvis bord och stol utan kan fortfarande veckla ner min kropp i sittande läge på marken. Under mitt stopp hade jag kontakt med flera personer på FB. En annan av mina bilkompisar undrade var jag befann mig och tyckte jag kunde komma och ta en fika med honom på Via 95. Någon aning om var detta etablissemang fanns hade jag inte, men när jag fick veta att det låg ute vi fria bad i Helsingborg så lade jag ner tanken på att åka dit. Jag var ju för sören ända uppe på Söderåsen.

Inte underligt att han trivs här uppe på åsen.

Istället åkte jag genom metropolen Stenestad där, någon kilometer ner mot Norra Vram, min gamle kollega, AD:n och fotografen Bo-Ingvar Svensson, bor på Lilla Lökagården. Han lämnar inte gärna sitt paradis och borde kunna bjuda mig på mer kaffe och kanske någon sötsak efter min lunch.
Men, min otur, när det gällde att oanmäld besöka kompisar, höll i sig. Här var det också tomt.
Jag satte mig en stund i den röda stolen på bilden och slog Bosse en signal. Tänkte kanske att han var på väg hem. När han svarade berättade han att han satt nere i Vikens Hamn i väntan på att överlämna ett släktfotografi till en gammal faster.

Inte helt fel ställa att stanna till en stund vid.

När vi talats vid en stund klagade jag på att det var dåligt med rastplatser här uppe, där det verkligen borde finnas all anledning att ha ett stort utbud av dylika. Han kommenterade detta med att jag förmodligen valt fel vägar och tipsade om att jag på hemvägen, mellan Stenestad och Kågeröd, skulle stanna till vid Finnstorpa Dammar.

Mr Brum väntar otåligt.

Jag mindes platsen när jag kom dit. Vi hade nog haft någon kontroll här i samband med något rally i MG-klubben för länge sedan. Och, visst är här vackert.
Det fanns lite kaffe kvar i termosen så jag parkerad och gick ner till sjön. Där satte jag mig på en bänk, drack mitt kaffe och reflekterade över livet en liten stund.

Innan jag gick upp till bilen för att återvända hem insöp jag lugnet vid sjön. Jag studerade ett äldre par som hade plockat fram var sin campingstol och satt i lugn och ro och läste sina böcker alldeles intill strandkanten.
Om man tänker efter, så är faktiskt mycket av det bästa i livet alldeles gratis, bara vi ger oss tid att upptäcka det.

Ibland är det faktiskt skönt att vara helt ensam!

Morgans, Morgans, Morgans...

...närmare bestämt 142 stycken - 2015-05-22/24
Efter hemkomsten från Rügen i Tyskland, där vi varit tillsammans med sju andra Morgans, så var det bara fyra dagar innan det var dags för nästa Morganevent. De dagar Eva var på jobbet kunde jag, i lugn och ro, ägna mig åt att tvätta Mr Brum, smörja framvagnen, klippa gräsmattan, kupa potatisen samt fundera på vad vi borde ha med oss till Ronneby.

Nästan alla bilarna. Foto: Birger Lallo

Morganklubbens årsmöte skulle avhållas på Ronneby Brunn, ett av de få hotell i landet jag inte besökt under mina år på fältet. Antalet anmälda deltagare var rekordstort då nästan 300 personer kommit för att tillbringa helgen tillsammans. En kul grej var att alla bilarna fick parkera i färgordning i brunnsparken. Bilden, från denna vinkel, hade jag tänkt ta själv, men fick inte tillfälle att klättra upp på berget intill.

En 70-talare i nyskick.

Grannbilen, till vänster om oss på parkeringen, var en vit, mycket fin 4/4, som renoverats av den i Morgankretsar mycket kände Varabon Johan Wikström. Den nye ägaren, Lennart Kindmo från Svedala, hade köpt bilen av Lasse på Classics & Sportscars i Vetlanda. Egentligen var han där för att titta på en MGTD, men åkte hem med denna fina Morgan istället. Ett bra val!

Ola är helt betagen av anblicken av alla bilar.

Till träffen hade vi kört tillsammans med Ola och Anita från Bjärred. Eftersom min Eva slutade tidigt kom vi iväg redan vid ettiden och hade därför tid och möjlighet till ett litet lunchstopp på Ekerödsrasten på vägen upp.
När vi parkerat i Ronneby vid fyratiden på eftermiddagen, så tog det lång tid innan vi kom upp på våra rum. Det fanns ju nästan 150 Morgans att inspektera samt mingla lite med deras ägare.

Där stod den, som ett smycke i receptionen.

Innan vi parkerade Mr Brum nere i brunnsparken, som låg en bra bit från hotellet, hade jag kört upp till huvudentrén för att släppa av Eva och bära upp den kopiöst tunga, men väldigt snygga, resväskan som vi haft på bagageräcket. När vi kom in i receptionen upptäckte vi att Lasse hade lyckats köra in och parkera en splitter ny Morgan +4 Swedish Edition i loungen. Den väckte naturligtvis befogad uppmärksamhet och många "vanliga människor" var framme och provsatt i bilen och ställde en massa frågor om Morgan i allmänhet och priset i synnerhet, till både Lasse och oss andra som stod intill.

Utsikt från balkongen.

Eva och jag gick upp på vårt rum för att packa upp och fräscha upp oss efter resan. Rummet var försett med balkong, där vi i det fina vädret kunde koppla av med ett glas vin respektive en "stänkare" innan det var dags att gå ner i restaurangen för att inmundiga kvällens grillbuffé.

Fantastisk miljö.

Vi hade emellertid gott om tid innan det var dags för käk, så vi tog en promenad ner i parken, dels för att "natta" Mr Brum, genom att sätta upp suffletten och låsa, dels för att kolla in de nyanlända bilarna.
Det fanns en hel del människor runt bilarna, både ägare och "vanliga människor" som flanerade i parken. Genom att gå omkring där och titta så gjorde vi några nya bekantskaper med Morganägare som vi inte träffat tidigare. Alltid kul att träffa andra likasinnade.
Grillbuffén höll, enligt min uppfattning, en väldigt hög kvalitet. Personalen var mycket trevlig och serviceinriktad vilket tillsammans förmodligen bidragit till det goda rykte som Ronneby Brunn har.

Line-up inför rallystarten.

Mätta och belåtna drog vi oss tillbaka till vårt rum vid halvelvatiden. På lördagen var det, efter den fina frukosten, start på dagens begivenhet, rallyt runt om på de blekingska vägarna. Rallyslingan, som var nio mil lång, hade på grund av det stora antalet startande bilar, delats upp i ett vänster- och ett högervarv.
En mycket detaljerad "road-book" i färg hade därför tagits fram i två versioner, en för vänstervarv och en för högervarv. Det verkar lätt när det är klart, men man måste skänka en tanke till alla de som arbetat med träffen för att alla vi andra skulle ha trevligt.

Ett av proven var att vi skulle köra och ställa bilen med alla hjulen på fyra utplacerade plattor.

Vid många liknande rallyn så förekommer det en hel del tidsödande manöverprov, som leder till långa köer och mycket väntande. Sådant kan ibland skapa irritation hos deltagarna vilket ju är ganska tråkigt för arrangörerna. På vårt rally var de olika tävlingsmomenten lagda i samband med lunchuppehållet vid Karlsnäsgården där alla hade god tid på sig att äta och titta på varandras bilar.

Lunch i det fria.

Eva skulle lägga ut plattorna där jag sedan förmodades placera bilens fyra hjul. Mätningen Eva gjort var perfekt och jag placerade alla hjulen rätt, men råkade köra fem cm för långt vilket innebar noll poäng.

Se sån stil hon har!

Nästa tävlingsmoment gick ut på att kasta hästskor mot ett järnspett, en övning jag överlät på Eva. Hon är fritidspedagog och håller ofta på med diverse liknande övningar med barnen, så jag ansåg henne väl skickad till detta. Och, hon lyckades också kasta till sig 10 poäng. För egen del lyckades jag ganska bra när det gällde att skjuta pilar med blåsrör på en pricktavla.

Ganska nice!

Efter käk, mingel, genomförda prov och svar på ett antal frågor så bar det iväg till nästa kontroll några mil bort. Målet var Johannishus Slott, där vi skulle svara på ytterligare ett antal frågor. Dock blir man lite förvånad när några fuskar sig till svaren genom att använda sig av mobiltelefoner. Vi är ju faktiskt vuxna och inte barn.
Vid slottet fick jag emellertid möjligheten att plåta vår Morgan i ståndsmässig miljö.

I Edestads gamla skola huserar konstnärinnan Susanne Demånes (www.demone.se). Det är en kvinna som verkligen har många strängar på sin lyra.

Del av trädgården.

Dels gör hon skulpturer av trädstammar med hjälp av motorsåg medan vissa av hennes konstverk, i den fantastiska trädgården, var gjorda i något som verkade vara fartygsplåt.

Träskulpturer.

Oljemålningar.

Inte nog med det, hon målade också stora tavlor i olja, tror jag att det var, och hade uppvisning med sina hästar i en paddock intill skolan. Precis granne med skolan låg ett litet café där det gick att fika. Nu hade vi dock bara en kort sträcka kvar tillbaka till målgång på hotellet, där det skulle bjudas på kaffe och kakor, varför vi avstod besöket på caféet denna gång.

Nervarvning efter dagens vedermödor.

Åter tillbaka på den stora gräsmattan, där vi ställde upp våra bilar, så hade jag en tanke på att gå upp på berget och själv ta den bild som ligger först i denna bloggen. Men så besviken jag blev när det nu rådde ren anarki bland parkerarna, som inte längre stod uppställda i färgordning. Är det ingen ordningsman som dirigerar så blir det inte bra. Enda fördelen var att jag slapp släpa mig upp till utsiktsplatsen och istället kunde gå direkt till restaurangens långa balkong och ta min fika.

Det var några timmar kvar innan vi skulle inta restaurangen för prisutdelning och trerättersmiddag. Tiden ägnade jag mig åt att duscha, kolla golfresultat och mail på min i-Pad samt i lugn och ro ta en stänkare i solen på balkongen.

En stylad Björn talar till menigheten.

Kvällens begivenheter inleddes med att vår South Center ansvarige, Björn Roxlin, förrättade prisutdelning för dagens rallyrunda. Något pris blev det dock inte för Eva och mig, men vinnarna fick en betald helg på Ronneby Brunn. Björn berättade också att en del helt nya medlemmar fanns bland den trehundrahövdade publiken. För att dessa skulle komma snabbt in i gemenskapen hade de utplacerats vid ett antal speciella bord där det fanns en bordvärd med erkänt hög social kompetens.
Ett bra initiativ tycker jag, då risken annars är att man känner sig utanför och kanske aldrig åker till en träff igen.

B G in action.

Under kvällen skulle vi också bli underhållna av en duo, som jag tror kallar sig för Vaduvill. De roade hela kvällen publiken med både musik och olika upptåg för att den sista timmen också spela musik till lite "kasedans". En av de två hade i sitt tidigare liv varit medlem av den på 60-70-talet välkända gruppen The Spotnicks. Vid ett tillfälle, mitt under middagen, kallades B G Welander, en av arrangörerna, upp på scen, där han genomförde ett gitarrnummer som uppskattades av de flesta. Ingen fattade nog om det var han själv eller om han fick hjälp med att spela, för det lät bra. Men det visar sig att han, precis som jag, faktiskt har ett förflutet som medlem i rockband på den tiden det begav sig.

Vårt bord under kvällen.

Maten och musiken under kvällen var alldeles utmärkt. Med så mycket människor på plats så blev det tyvärr svårt att tala med alla de man ville prata med. Det fanns ju både gamla bekanta, som man bara sett lite snabbt under dagen och många medlemmar som kom långväga ifrån som man kanske gärna velat lära känna.
Efter maten och sedan några varv på dansgolvet, det var åravis sedan jag dansade sist, så blev det allt glesare i lokalen. De flesta var nog ganska tagna efter dagens övningar då solen "vräkt ner" hela dagen vilket, i en öppna bilar, resulterat i många röda näsor.

På söndagen skulle alla åka hem. Frukosten serverades från 0700 till 1000 så de som hade långt att åka hade redan försvunnit när Eva och jag satte oss till bords vid niotiden. Det fanns inget jag saknade vid frukosten och jag t o m bakade mig en våffla med sylt och vispgrädde. Inte dumt.

Färdigpackad.

Att bära vårt bagage hela vägen ner till parkeringen var det inte tal om. Samtidigt befarade jag att alla andra hade samma inställning och att det därför skulle bli kaos uppe vid entrén. Men, jag inväntade rätt tillfälle och kunde kaxigt parkera precis framför ingången.

Vilken väg ska vi åka när vi åker hem?

Vi tog avsked från alla de nära och kära som fanns omkring oss och väntade sedan på att Ola också skulle komma upp till hotellet med sin bil så att vi kunde dra oss hemåt.
Tanken var att vi skulle åka småvägar på hemvägen, men då det var nästan tjugo mil så skulle det ta allt för lång tid. Vi tog därför E22 hela vägen och stannade även nu på Ekerödsrasten där jag åt en likadan sillsmacka som på uppvägen. Till min stora glädje hann jag också hem för att hinna se de sista timmarna från golfen på Wentworth.

Nästa år firar Morgan Owners Group of Sweden 50 år. För att celebrera detta har klubben hyrt hela Tylösands hotell då det utöver flera hundra svenska medlemmar med sin Morgans förväntas ytterligare ett hundratal bilar från övriga Europa. Det ser vi fram emot.

They who have owned a Morgan have not lived in vain!