Vårens Morgantur gick till Öland

Fyra dagar tillsammans med gamla 
och nya Morganvänner - 2016-05-06/09
För tredje året i rad var det åter dags för en vårlig utflykt i våra ystra Morganbilar. Tidigare års destinationer har varit Bornholm i Danmark och Rugen i Tyskland, men i år tyckte någon att det var dags för ett besök inom landets gränser. Valet föll på Öland, där det både finns fina smala asfalterade vägar och några bofasta Morganentusiaster, som kunde föreslå rutter och utflyktsmål.
Årets resa var, av olika skäl, planerad lite tidigare än föregående år, så vädret kunde i värsta fall bli en negativ överraskning. Och mycket riktigt, bara någon vecka innan vi skulle åka meddelade paret Welander i Karlshamn att de fått nästan en decimeter snö under natten. Men, so what, även om en Morgan företrädesvis ska framföras utan tak, så finns det i nödfall möjlighet att fälla upp suffletten och sätta på värmen. Det blir faktiskt riktigt mysigt det också.
Nu hade vi dock världens flyt. När jag kollade på DMI.dk, som jag anser har mer pålitliga prognoser
än den svenska motsvarigheten, upptäckte jag att vi under hela helgen kunde förvänta oss ett underbart väder.

Hos Welanders i Karlshamn.

När vi mötte upp utanför Eslöv med Åke och Sonja från Gantofta, vid 0730 på fredagsmorgonen, så hade vi fjorton mil framför oss till vårt första stopp. Naturligtvis with the top down, men med lite mysig värme på nere vid benen. Med hjälp av min nye app Waze (med samma funktion som i en GPS) i mobilen anlände vi till paret Welander i Karlshamn vid 0930-tiden. Här hade Lisa och B G startat tidigt på morgonen med att inhandla och förbereda ett fat med frallor, som räckt till betydlig fler än oss sex som slog oss ner i solen på deras uteplats.

Fina Morganvägar och ingen trafik.

Stopp nummer två var utanför Ronneby. Här skulle Per och Rosita lotsa oss vidare mot Kalmar i sin fina +8:a. För att, i görligaste mån, undvika E22, som är ganska trist att åka när man kör Morgan, så följde vi efter dem in på okända vägar i de småländska skogarna.

Kort rekognoseringspaus och en bensträckare.

I skogarna utanför Nybro, tror jag det var, så gjorde vi en kort paus för att kontakta några av dem som radan var på Öland. Tanken var att vi skulle äta lunch på den kända gästgivaregården Halltorp och vi uppmanades att lägga på en rem för att hinna fram innan de stängde.

Öland, here we come!

Att lägga på en rem är alltid kul, när trafiken så tillåter. Vi fick alltså ändra våra planer, lämna de trafikfria, mysiga vägarna i skogen och istället hitta den snabbaste vägen mot Öland. När vi kom fram till Halltorp så visade det sig tyvärr att, trots att vi förvarnat att vi skulle bli sexton personer, de inte hade plats för oss. Trist!

Parkering längs kajkanten.

Skrikande magar fick äntligen sitt, vid tvåtiden på eftermiddagen.

Men, de för mig nya bekantskaperna, paren Marie och Bo Hemmingsson och Meta och Jörgen Wikestam, som är bofasta på ön, kom snabbt på ett alternativt lunchställe. En karavan med åtta Morgans åkte därför genom Bornholm och ner till en krog nere i hamnen. Våra bilar blev en extra attraktion för de flanörer som rörde sig i området och flera personer antastade oss med frågor om våra bilar, som vi naturligtvis besvarade på ett käckt och trevligt sätt. Kul!
I samband med lunchen delade Jörgen Wikestam ut både kartor och en lista på tänkbara ställen att besöka på ön. Inte nog med det han och hustru Meta bjöd också hem hela gänget på fika vid elvatiden på söndagen. Sådant kallar jag gästfrihet.

Framme vid Gamla Bryggeriet.

Dagen innan vi körde till Öland, var det skärtorsdagen. Fredagen blev därför en klämdag och många hade säkert tagit ledigt från sina arbeten. När vi planerade vår resa, någon gång i April, verkade det också väldigt svårt att hitta något ställe som kunde hysa sexton personer. Det var faktiskt en ren slump att vi hittade Gamla Bryggeriet i Köpingsvik, ett ställe med B&B där alla fick plats och där våra klenoder kunde parkeras skyddade inne på gräsmattan.

Restaurang och pub fanns i det vita huset medan frukosten intogs i det bruna huset till höger.

Vi inkvarterades i ett antal stugor som innehöll två eller flera rum, som alla var helt nyrenoverade.
Flera av dem hade också tillgång till altaner utanför, där de som kände för det kunde sitta och ta en liten "stänkare" i kvällssolen före middagarna på kvällarna. Själv ingick jag i den ganska stora grupp som kände för detta.

Kvällens meny.

När våra Morgan "nattats" genom att suffletterna fällts upp och alla var klara med sina "stänkare" så begav vi oss i samlad trupp till restaurangen. Här presenterades vi en helt OK meny, där maten också
var av så bra kvalitet att kockan, för det var en kvinna, kallades in för att få beröm. Sådana är vi Morganmänniskor, uppskattande, empatiska, sociala och allmänt trevliga.

Min hustru Evas val.

Vad han ska äta vet jag inte, men Gert verkar åtminstone vara nöjd med vad han ska dricka.
Hustru Louise ser ut att tänka "det är han verkligen värd!"

Merparten av de närvarande valde faktiskt fisk även om en och annan frestades av skomakarlådan. För egen del valde jag stekt strömming, som är en av mina favoriter, medan Eva, som nästan är en lika hängiven anglofil som jag, beställde fish & chips, som är så brittiskt som något kan bli.
Med sexton personer vid ett långt bord så stiger efterhand ljudvolymen i rummet allt högre, i takt med att öl, vin och brännvin slinker ner tillsammans med maten. Emellertid är vi alla av den kalibern att vi vet när enough is enough och gör att vi värdigt kan dra oss tillbaka till våra rum med rak rygg och högt buret huvud. En ny dag väntar imorgon!

Vid karavankörning gäller alltid att hålla koll på att bilen bakom hänger med.

I Himmelsberga ligger Ölands Museum, som är något i stil med Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg. Hit åkte, efter frukosten klockan 0800 på lördagsmorgonen, nio bilar i karavan.

Lantligt så det förslår.

Så här kunde det se ut  i ett hem på landet när det begav sig.

Här finns en hel det intressant att titta på både för de med intresse av historia, men också för barn, då det finns både klätterträd, lekstugor och gungor. De senare faciliteterna lämnade dock vår grupp därhän till förmån för lite rundvandring bland de gamla husen och interiörerna.

När vi satt och fikade kunde vi konstatera av vi betalat 60:- i inträde (pensionärsrabatt!)
för att dricka en kopp kaffe för 25 spänn.

På museet finns även en konsthall där det finns utställningar av nu verksamma öländska konstnärer och konsthantverkare. Bredvid konsthallen finns också finns också en kaffestuga, där alla tycktes vara eniga om att det var ett perfekt ställe att avsluta besöket på museet.
Nu var vi på Öland i första hand för att köra Morgan. I en Morgan är färden alltid viktigare än målet!

Fullsatt!

Så, efter vår fikastund drog karavanen vidare till Kåre Hamn. Här var det tydligen en speciell hamndag, med massor av folk, utställare, underhållare och annat. Det var lunchtid och i restaurangen var kön lång framför bardisken. Omtänksam som jag oftast är, gick jag direkt och lyckades boka några bord på den nästan fullsatta uteserveringen. Det resulterade i att när jag kom in för att beställa, stod jag sist i den låååånga kön medan alla de andra fanns nästan längst fram. Otack är världens lön!
Inte nog med det. Både Eva och jag hade bespetsat oss på var sin räkmacka, men när det blev vår tur att beställa så hade den siste precis gått åt. Typiskt, det fick bli fisksoppa istället. Men problemen slutade inte med detta för min del. När jag skulle betala med ett av mina kreditkort så stod det på kvittot "Medges ej". Inte bara en gång utan flera! Kön bakom mig växte och jag kände mig dummare än vanligt. Kassörskan var dock väldigt empatisk och berättade att det berodde på att den sladdlösa terminalen inte fick någon kontakt med bankens dator. Som tur är hade jag dagarna innan fått ytterligare ett MasterCard från min bank. Koden hade jag inte hunnit lära mig, (trots normalbegåvning är det nästan omöjligt att komma ihåg alla dessa förbannade koder) så jag fick legitimera mig efter att de dragit kortet på gammaldags vis. Det var med en suck av lättnad jag äntligen kunde lämna kön med min soppa i handen, för att därefter finna att min reserverade plats hade ockuperats av någon annan i gruppen. Med min saktmodiga natur så nämnde jag naturligtvis inte något om detta. Soppan var god!

De flesta i sällskapet verkar något trötta och dästa efter all mat och dryck.

På lördagskvällen skulle Eva och jag hälsa på ett par som vi bodde grannar med i Löddeköpinge 1974. De bor på östra sidan av Öland i en liten by som heter Gårdby. På vägen tillbaka till Gamla Bryggeriet och resten av gänget, vid halv niotiden på kvällen, var vi en hårsmån från att köra på ett rådjur. Tack vara min extremt snabba reaktionsförmåga lyckades jag bromsa med resultat att rådjuret lyckades ta sig över vägen med en decimeter till godo. Det luktade sedan bränt gummi de närmaste kilometrarna, men det var det värt. Vid återkomsten till Gamla Bryggeriet hade alla de övriga hunnit äta både middag och dessert och verkade redo för sängen.

Leader of the pack.

På söndagen var det dags att åka till paret Wikestam och fika. Vi väntade vid våra bilar på att Marie och Bo Hemmingsson skulle komma, för att först i en karavan leda oss genom Borgholm till Wikestams residens.

Mingel i Wikestams mysiga trädgård.

Jörgen Wikestam har fram till för sex år sedan, med stor framgång, drivit en herrmodebutik i Borgholm. Våra vänner i Gårdby kände mycket väl till både butiken och Jörgen och berättade att folk från både Växjö och Kalmar ofta gjorde sina inköp i denna butik.
Hos Wikestams blev vi trakterade med te eller kaffe och en uppsjö av goda kaloririka kakor. Här satt vi och diskuterade både det ena och det andra några timmar innan Eva och jag samt Åke och Sonja tackade för oss för att åka vidare i våra Morgans på Öland. Fyra av de andra paren hade på morgonen packat sina väskor och skulle efter fikastunden åka vidare till sina hem på fastlandet.

Just här syns de inte, men det fanns massor av får på båda sidor om vägen,
som verkade aningen ambivalenta hurvuvida de skulle gå till ena eller andra sidan av vägen.

Vi skulle emellertid stanna ytterligare en natt och inte köra mot Skåne förrän på måndagen. Det fanns ytterligare platser vi ville besöka under söndagseftermiddagen. Första målet var att köra till fyren Långe Jan på Ölands södra udde. Det var ett antal mil dit och hela vägen körde vi på den östra sidan, där trafiken var minimal. Perfekt alltså!

Långe Jan gör skäl för namnet.

När vi parkerade på parkeringsplatsen upptäckte vi att två Morgans redan fanns där. Det var Gloria, Anders och Jonas, som tydligen varit mer sugna på att köra Morgan än att fika med oss andra. Här på udden brukar det alltid att finnas fågelskådare. Det är också en plats där man räknar fåglar och en hel del fångstnät av olika slag fanns att bevittna. Tyvärr så höll man på men en ombyggnad av, jag kallar det fågelmuseet men det heter nog något annat, men det fanns en hel del fåglar att beskåda i området.

Ingen särskilt bra bild, men kul då jag satte kameran mot kikaren och tryckte av.

När vi kom fram till fyren fanns det en person från fågelstationen, som hade ställt upp en lång tubkikare på ett stativ. Trodde först att hans kulle ha betalt för att jag skulle få titta i den, men så var inte alls fallet. För visst blir man förvånad när någonting är gratis. Han erbjöd oss att titta i kikaren ut på stenarna ett hundratal meter ut i havet där det låg en massa sälar och solade.

Gräsgårds Hamn på östra Öland.

Naturligtvis fanns här också en restaurang, så nu kunde Eva och jag äntligen få de räkmackor vi blev snuvade på dagen innan. Nu hade vi tillfredsställt den värsta hungern och åkte vidare. På vägen ner till Långe Jan hade Åke och Sonja upptäckt en väg som verkade gå ner till en liten hamn, som de ville åka och titta på. Den heter Gräsgårds Hamn. Trots strålande väder och att båtsäsongen var i antågande var det nästan helt livlöst i hamnen. Den används förmodligen bara av yrkesfiskare och eftersom det nästan inte finns något alls att fiska enligt regelverken, så var aktiviteten för närvarande noll. Men rofyllt och lite pittoreskt var det allt.

Allvaret, påminner om hedarna, eller the moors, i UK.

Efter besöket i den lilla hamnen ville Sonja att vi skulle åka ut på Allvaret och leta efter orkideer. För mitt stilla sinne såg jag en stor vacker blomma, som oftast var väldigt dyr i inköp. Med B? i biologi, under alla år på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg, så är det inte så konstigt att mina kunskaper i botanik är något begränsade. Det var därför ganska roligt att jag fick lära mig att det även finns lite mindre orkideer här i världen.

Den här heter St. Pers nycklar.

På platsen för vår exkursion fanns det ett flertal informationstavlor som beskrev vilken typ av orkideer man kunde förväntas upptäcka vid olika tider på året. När vi gick och letade på det väldigt torra Allvaret så lyckades vi faktiskt upptäcka en hel del St Pers nycklar, som faktiskt är riktigt vackra, även i mina ögon.
Det började lida mot kväll. Ganska trötta efter dagens myckna körande, i stark sol och värme, styrde vi åter kosan mot Köpingsvik och Gamla Bryggeriet. När vi kom över på västra sidan av ön, och körde norrut, så lade vi märke till att kön av hemvändande bilar mot bron uppmättes till sju kilometer lång. Vilken tur att vi inte bestämt att åka hem idag!
Restaurangen och puben på Gamla Bryggeriet hade stängt på söndagskvällen. När vi träffade besättningarna i de två andra Morganbilarna på ölands södra udde så gav vi därför dem i uppdrag att reka lite efter alternativa matställen när de återkom till Köpingsvik lite före oss.

Nu kunde vi i lugn och ro ta en liten "stänkare" innan vandringen till pizzerian.

När vi rullade in på gräsmattorna och parkerade berättade Anders att de hittat en pizzeria, några hundra meter längre bort, som hade öppet, så kvällens måltid verkade räddad.

Welanders har tydligen ångrat sig!

När vi satt där på vår balkong och njöt av kvällssolen, så hör vi plötsligt att ytterligare en Morgan kör in på gräsmattan.Vi blev förvånade när vi såg att det var Lisa och BG som kom tillbaka trots att de sagt att de skulle åka hem till Karlshamn. De berättade sedan att de efter fikat hos Wikanders hade kört och besökt några andra vänner, innan de skulle åka hem. När de startade hemfärden hamnade de dock i den sju kilometer långa kön och fick sig berättat att det skulle ta flera timmar innan de kom fram till bron. De valde därför att tillbringa ännu ett dygn i goda vänners lag, återvände till sitt rum på Gamla Bryggeriet och kunde därmed följa med oss andra på avslutningsmiddagen.

Vägga hamn.

På måndagsmorgonen verkade det väldigt tyst och lugnt överallt. Nästan ingen trafik alls på vägarna utanför vårt boende. Många ölänningar tyckte nog att det var skönt att det var som vanligt igen, lugnt och skönt. Efter vår gemensamma frukost packade alla sina tillhörigheter och begav sig hemåt. Eva och jag samkörde med Åke och Sonja eftersom vi skulle åt samma håll. Även på hemvägen valde vi att göra ett lunch uppehåll i Karlshamn. Enligt de från trakten fanns det en trevlig restaurang i Vägga Hamn och när vi slutligen hittade dit träffade vi återigen på de andra två Morganbilarna vars besättningar redan hunnit äta och nu skulle fortsätta sin färd mot Skillinge.

Åke var inte sen att hugga in på maten.

Vi hittade snabbt ett ledigt bord på restaurangen och beställde var sin dagens lunch, som utgjordes av gravlax och stuvade potatis, en av mina favoriträtter. Under alla fyra dagarna på Öland åt jag inte en enda köttbit. Inte för att det var medvetet, men de vanligaste rätterna som servades på restaurangerna var faktiskt fisk och fisk är både gott och nyttigt!
Vid kaffet efter lunchen summerade vi vår vistelse på Öland och kunde konstatera att det varit precis lika trevligt som det brukar vara när vi Morganister träffas. Och ej att förglömma, vår otroliga tur med vädret!

De återstående fjorton milen körde vi på E22:an och kunde gasa på lite extra på de motorvägsavsnitt som dyker upp med jämna mellanrum. Moggen, som stallades in i garaget i Löddeköpinge kl 16:30, var mycket dammig och alldeles prickig av insekter på både front och vindruta, men hade självklart fungerat helt klanderfritt hela resan.

Vart ska det bära iväg nästa vår?