Årets Morgansäsong är slut, åtminstone för vår del.

Men, 30:e oktober sken solen - 2016-10-30
Precis som förra året slutade oktober med fint väder. OK, det var inte varmt, men med värmen på och rätt klädsel så går det alltid att köra vår Morgan med the top down.

Flygarjackornas stora kragar är skönt att ha när det är kallt.

För första gången på hela året så blev det, för min del, dags för den stora och klumpiga flygarjackan.
Normalt sett använder jag en lite tunnare skinnjacka. Den är emellertid kraglös och det drar då ganska mycket i nacken.

Dags att dra iväg.

Dagens utflykt skulle vi göra tillsammans med Anita och Ola. Vi hade bestämt oss för att packa ner kaffe och något ätbart så att vi kunde ha pick-nick på något lugnt ställe, där solen kändes varm.
Som vanligt hade vi inte något bestämt mål, för i en Morgan är det färden som är det viktiga, inte målet som sådant.

Vallåkra stenkärlsfabrik ligger mysigt belägen nere i en dal.

Men, vi valde att åka norrut och som brukligt är framförde vi våra fordon på så små, asfalterade vägar som möjligt. Glestrafikerade vägar är att föredra då vi kan susa fram i naturen i vår egen takt, fort när vi känner för det eller i sakta mak när omgivningarna inbjuder till detta. Första stoppet gjorde vi i Vallåkra, där det finns en ganska känd stenkärlsfabrik, men även ett kombinerat café och en restaurang.

Många intressanta föremål att titta på och som, av någon anledning, kanske behövs.

Restaurang och café var öppet, men vi hade ätit frukost för inte så länge sedan samtidigt som vi ju hade vår pick-nick att se fram mot. Istället blev det ett besök i stenkärlsfabrikens butik, något som ofta leder till att Eva hittar något som hon inte tidigare visste att hon behövde.

Eva går sällan eller aldrig tomhänt från en butik. Inte denna gången heller.

Eva och Anita stegade direkt in i butiken och minglade lite med den trevliga tjejen som var i tjänst där. Efter att ha noggrant studerat utbudet i hyllorna gick det plötsligt upp för Eva att hon behövde komplettera sitt innehav av kaffemuggar. Detta var för mig naturligtvis inte förvånande. Behöver hon ytterligare en kaffemugg så ska hon självklart inhandla en.

Ola tankar på macken i Bårslöv.

Vi fortsatte vår färd på vägarna på landsbygden när helt plötsligt Ola signalerade med helljuset. När vi stannat vid vägkanten förklarade han att nog behövde hitta en mack för att tanka upp bilen. Förra gången vi båda hade tankat i Löddeköpinge hade jag visat honom att det fanns en tripmätare i hastighetsmätaren och påpekade nu att han kunde kolla den för att se hur långt han kört sedan förra tankningen. Det visade sig emellertid att Ola inte hade nollställt den genom att hålla inne den lilla svarta knappen tills han såg att det stod noll i displayen. Detta fick jag alltså lära honom idag.
Efter ytterligare några mil kom vi fram till Bårslöv där Eva och jag visste att det finns en mack. Och efter tankningen kunde Ola nollställa tripmätaren efter tydliga instruktioner från mig.

Det finns Classic Cars nästan överallt.

En fin 170S.

Under tiden Ola, väldigt försiktigt droppade i bensinen då det annars rinner över, så gick jag runt macken, där jag fått en glimt av en annan bil när vi körde in. Och, mycket riktigt, där stod en relativt fin 50-tals Morris Oxford utanför verkstadsporten. Utanför porten stod också en man, som tydligen var son till mackens ägare. Han berättade att Morrisen var en kundbil, som skulle fixas till lite, men visade också lite stolt upp sin pappas MB 170S, som stod på pallbockar inne i verkstaden. Det är kul när man av ren slump hittar sådana här bilar när man är ute och kör i sin egen ögonsten.

Vi parkerade egensinnigt vår klenoder på golfklubbens privata parkering.

Nu var Ola lugn och med full tank kunde vi köra var som helst och nästan hur långt som helst. På en massa omvägar genom små orter, som Ola och Anita aldrig hört talas om, hamnade vi så småningom i Viken. Alldeles nere vid Öresunds strand ligger nämligen Helsingborgs GK. Vid den här tiden på eftermiddagen hade de flesta golfarna spelat färdigt varför det fanns gott om plats för oss att parkera.
Inte nog med det, vi gjorde också intrång på golfklubbens, inte bara mark, utan även klubbhuset.

Mysig pick-nick i solen vid Öresunds strand.

Detta klubbhus, som byggdes någon gång på 20-talet, tror jag, har en liten altan där det finns bord och stolar, vilket gör det till en utmärkt plats att avnjuta sin pick-nick. Eva och jag har spelat denna trevliga golfbana vid många tillfällen. Dessutom känner vi ägaren, som jag inte tror skulle ha något emot att vi utnyttjade klubbens faciliteter en liten stund.

Nionde greenen. I bakgrunden syns det gamla "fårhuset", som byggdes 1850.
Mellan 1928 och 1950 inrymde det också den engelske instruktörens golfshop.

Här satt vi i solen och stoppade i oss frallor, hårdkorta ägg och inte minst wienerbröd överdragna med choklad, tillsammans med det medhavda kaffet. Vi kunde också, på nära håll, studera när några enstaka golfare spelade in på avslutningshålet och på så sätt bedöma deras kvaliteter, eller brist på desamma, i denna ädla sport.

Ola verkar ha gjort ett strandfynd.

Eva är intresserad av stenar. Efter att ha intagit vad som funnits i vår pick-nickkorgar vandrade vi därför den korta vägen ner till stranden. Här strosade vi omkring en stund, men denna gång blev Eva faktiskt lottlös. Till vänster syns några av villorna längs strandbrinken. Det lär vara höga priser på dem med tanke på den fina utsikten över Öresund och Danmark.

Golfande kvinna som talade sig varm för hickory golf.

Vid den här tiden på året mörknar det snabbt på kvällarna. Eftersom klockan var omkring fyra på eftermiddagen beslöt vi att åka söderut mot våra hemtrakter. När vi skulle embarkera våra Morgans, så kom det två damer, som just spelat färdigt eftermiddagens golfrunda. De var intresserade av våra bilar och undrade om de var MG:s, en missuppfattning som många, mindre bevandrade inom bileriet, ofta har. När damen ifråga fick veta att också vi spelade golf, så talade hon länge och väl om hur fantastiskt det var att spela hickory golf. Evas och min uppfattning om detta med att spela med gamla klubbor med träskaft är dock att det är svårt nog med modern utrustning. Vi tog emellertid ett hjärtligt avsked och körde saktmodigt, med solen i ögonen, tillbaka till där vi kom  ifrån.

Utrustad med en Morgan lär man känna många nya trevliga människor!