God Natt i garaget!

Nu återstår bara ekerfälgarna - 2017-12-20
Som traditionen bjuder har jag, till och från och när andan fallit på, tillbringat en hel del tid i garaget. Att förbereda Mr Brum för ett stillsamt liv under några månader, men också göra honom redo för action, när de första vårdagarna visar sig, är en mer eller mindre omständlig process.

Jag väntade med att ställa av vår Morgan till den siste oktober. Förra året var nämligen oktober månad en riktigt fin höstmånad och Evas och min sista runda för året gjordes just den siste oktober.  Så blev det tyvärr inte i år varför inte en enda outing skedde denna månad. Över huvud taget så har vi kört ovanligt lite med bilen denna säsongen, framförallt då vädret inte ofta har inbjudit till öppetkörande.
Så efter en månad i absolut stillhet så står han här nu nytvättad, när jag i mina tankar går igenom den checklista på åtgärder, som jag brukar genomföra varje höst/vinter.

Vingmuttrar ska inte spännas för hårt, då lossnar de inte med gummiklubban.

Första åtgärden är alltid att slå loss vingmuttrarna på ekerhjulen. I år gick det faktiskt bra med min lite tyngre gummiklubba, till skillnad från förra året, då jag fick ta till min blyslägga. Övervåld med blysläggan gillar jag inte, då sådana ingrepp ofta leder till märken på vingmuttrarna. OK, lite överkänslig är jag kanske när det handlar om omvårdnaden om Mr Brum, men bättre det än att vara tvärtom, tycker jag.

Nu får den stå så här tills våren anländer för att inte däcken ska bli platta.

Med min relativt nya domkraft, som är riktigt låg för att komma under bilen där bak, lyfter jag upp bilen på pallbockar i två etapper. Lyfter jag för högt med en gång blir det nämligen problem att komma under med domkraften på andra sidan. Det här momentet ska man inte slarva med. Att bilen står stabilt på pallbockarna är otroligt viktigt, inte minst om man ska krypa under bilen. Mer än ett dödsfall har inträffat då bilar fallit ner från pallbockarna på grund av slarv med detta.

Första etappen av höstjobbet.

Så kan då den vanliga processen inledas. Tidigare år har alltid börjat med att tvätta, polera och försegla ekerfälgarna. Men då detta är ett ganska tidsödande och ganska tråkigt jobb, som jag också brukade dra mig för lite, gjorde att det nästan hann bli vår innan jag var klar med resten av jobbet med bilen. Istället började jag i år med att polera hela bilen med Meguiars Ultimate Compound. Det är egentligen inte så jobbigt, men jag brukar ändå dra ut på jobbet lite grann. Jag polerar inte hela bilen på en gång, vilket gör att jag har anledning att gå ut i garaget lite oftare. Jag trivs faktiskt där. Vaxningen innebär i princip samma arbetsinsasats som poleringen och tar ungefär lika lång tid.

Ser fint ut, som nytt!

Innan jag kan ikläda Mr Brum hans pyjamas, som faktiskt inte varit på på flera år, så är det den årliga behandlingen av läderinredningen som står på programmet. För rengöringen använder jag Meguiars Leather Cleaner medan jag till infettningen använder Autoglyms Leather Balsam. Instruktionen på baksidan rekommenderar att dylik behandling bör göras två till tre gånger per år, men med tanke på hur vår Morgan används så är jag övertygad om att det räcker med en. Detta sagt av mig, som egentligen är ganska omständlig och överbeskyddande.

Dags för vintervila.

Ja, så är det då dags att ta på pyjamasen. Den som jag köpte för dyra pengar från Roger på Harpers Morgan i England, några månader efter att jag köpt bilen i början av 2012.
Utöver ekerfälgarna återstår faktiskt ännu lite till att göra. När jag tagit av ekerfälgarna brukar jag göra rent i hjulhusen för att sedan behandla träet med Cuprinol. En annan åtgärd är att jag brukar spraya kedjeolja på bladfjädrarna bak. Detta är emellertid inga tidskrävande åtgärder, så nu kan jag se fram mot att fixa till så att ekerfälgarna blir lika fina som tidigare år.

I mars får det bli en service hos English Car Care och ev måste jag köpa nya däck.

Det kostar att ligga på topp!

Byta bil?

Ibland blir man sugen - 2017-12-18
I måndags var det dags igen för min Audi att bli ompysslad på Ditec i Lund. Den har varit där en gång var 18:e månad ända sedan vi köpte bilen ny i januari 2009. Med Ditecs lackbehandling blir bilen, inte bara som ny, åtminstone utanpå, när jag hämtar den, utan också mera lättvättad.

En vrålfika för det facila priset av 10 kronor.

Eftersom min Eva inte hade möjlighet att följa med och därmed köra mig tillbaka hem, så blev jag hänvisad till att hyra en lånebil. Klockan var 08:30 och jag var sugen på kaffe. I området där Ditec ligger, finns också Biltema. Och, eftersom de öppnar redan klockan åtta på morgonen så styrde jag kosan dit. Det finns alltid något onödigt som man tror att man behöver, när man går runt i butiken. Men, huvudanledning till att jag körde dit var att jag visste att de också har ett café där.

En fin 3,0 liters A6 från 2014.

En varmkorv, kanelbulle och en kaffe blev för mig dagens andra frukost, som verkligen var till budgetpris. När jag satt där bland några andra morgontidiga och kaffesugna individer upptäckte jag att det inte långt därifrån fanns en Audiåterförsäljare. Så dit styrde jag mina steg efter besöket på Biltema. En kvinnlig säljare antastade mig direkt när jag kom in, men på ett trevligt sätt och frågade, precis som alla andra säljare, vad hon kunde hjälpa mig med. Ja, det visste jag inte riktigt, men berättade att jag haft min nuvarande Audi i nio år och att det på sikt var dags att byta upp sig. Någon splitter ny bil kommer det däremot inte att bli tal om, men en nästan ny bil med få mil på mätaren kan vara intressant.

Hon drog då med mig till en Audi A6 från 2014, en treliters diesel med 313 hästkrafter. Den var i princip fullutrustad med alla tänkbara options och såg väldigt fin ut. Det gör ju alla bilar i en bilhall, vilket egentligen är väldigt lömskt. Tidigare ägare var ett äldre par, som köpt bilen ny. De bodde strax utanför Lund men skulle nu flytta till Malmö och tyckte att A6:an var för mycket bil att ha i stan. De bytte därför in sin fina bil till förmån för en Audi A1.
Eva och jag är egentligen inte redo att byta bil just nu. Vår bil har rullat 13000 mil och det enda felet som vi haft genom åren var en glödlampa som behagade sluta lysa. Den kan lätt rulla 15 till 20 tusen mil ytterligare, om underhållet görs på rätt sätt. Visst har vi diskuterat bilbyte ibland och då talat om vad för typ av bil vi skulle ha nästa gång.

Audi Q5 2016.

Allt fler av våra kompisar har övergått till att köpa SUVar. Med ålderns rätt anser de att de är lättare att ta sig i och ur, vilket säkert stämmer. Men varken Eva eller jag har några problem med att komma i och ur vår Audi. Och, inte ens när det gäller att embarkera vår Morgan är det några större problem. Inte än i alla fall. Inte nog med det, jag har heller aldrig tyckt att suvarna var speciellt snygga.
Och, när sedan en SUV kom på tal så släpade försäljerskan med mig till en väldigt fin Audi Q5 från 2016, som bara hade 2000 mil på mätaren. Den är rätt maffig och kanske började jag så smått ändra min uppfattning om suvar, åtminstone lite grann. En sådan här bil hade kostat drygt 500 lakan när den var ny och redan nu sjunkit till drygt 300000 kronor.

Lägg till bildtext

Det är just av den anledningen jag förmodligen aldrig kommer att köpa en ny bil igen. Inbytespriset för vår fina, välhållna Audi A6, som i mina ögon är mycket snyggare än en suv, skulle i bästa fall hamna  mellan femtio och sextio tusen. Nästan en kvarts mille emellan alltså. Det tål att tänka på!

Thomas, som förestår gymet jag går på, kom häromdagen till jobbet i en helt ny Kia Sportage. Det är hans andra i ordningen. Det är en SUV det också och fulladdad med väldigt bra tillbehör. Själv har jag aldrig ägt och inte ens kört någon bil från Asien och har väl kanske lite förutfattade meningar om kvalitet och sådant. Men, när jag för några år sedan åkte med en kompis till Bremen i hans Hyundai i40, så blev jag verkligen imponerad av både prestanda, finish, finesser och garantin.

Hyundai Tucson 2018.

Så, efter besöket på Audi gick bara rakt över vägen, där Lunds Hyundaiåterförsäljare fanns. Även där blev jag direkt mött av en yngre, trevlig killa, som ställde samma fråga som hon på Audi tidigare gjort. Mitt svar blev väl också i stort sett detsamma som tidigare, men med tillägget att det kanske skulle kunna bli aktuellt med en SUV i framtiden.

Mycket options, som kostar extra på andra bilar.

Och, nog tusan hade de just nu en kampanj på Hyundai Tucson, som inte bara var nedsatt med nästan femtio tusen, utan även innehöll extrautrustning som vinterdäck och drag, som annars skulle kosta 27000 kronor. Sådana här spontana besök hos bilhandlare kan sätta griller i huvudet på vem som helst, eller hur?

Visst är den fin.

Väl försedd med broschyrer, både på Audi och Hyundai, körde jag hem till Lödde där jag kunde studera alla vackra bilder sittande bekvämt i min Laminofåtölj. Att byta bil är nog den sämsta investering man kan göra. Det vet jag också, men kan inte hjälpa att jag blir sugen ibland.
När jag några timmar senare kom tillbaka hem och parkerade på uppfarten, efter att ha hämtat vår Audi i Lund, så stod den där och blänkte så fint.
Men snart tio år gammal, så lär både det ena och andra behöva bytas de närmaste åren, som också säljarna påpekade. Det är ganska lätt att komma på mer eller mindre rationella argument för bilbyte, bara man är tillräckligt sugen.

Bäst är att tänka med huvudet och inte med hjärtat!

Lite julstämning i bister väder.

Julmarknad i Viken - 2017-12-10
Det var söndag och inget fanns på agendan. Vädret var visserligen sådant att det mer lockade till att sitta och läsa en bok framför brasan, än att ge sig ut på utflykt, men vi bestämde oss trots detta för att köra upp till Viken en sväng.

Ett fåtal stånd och några byinvånare som trotsade det ogästvänliga vädret.

Vikens traditionella julmarknad är dock inget som går att jämföra med vad som sker i de flesta tyska städer, men efter som vi har vår dotter med familj i byn, fanns det dubbla anledningar att åka dit. Att hitta en parkeringsplats, som vi trodde skulle bli svårt, visade sig vara hur enkelt som helst. Utombys besökare verkade föredra att stanna hemma.

Massor av "ålakråkor" fanns intill strandkanten.

När vi anlänt tog vi en promenad genom huvudgatan, där den huvudsakliga verksamheten pågick. Gamla Viken är verkligen ett pittoreskt ställe att promenera genom, med tanke på alla smala kringelkrångelgator och massor av välskötta äldre hus. På tillbakavägen valde vi dock att gå längs havet, vilket verkligen var en kall och blåsig upplevelse.

Den fina möllan lockar alltid mycket folk.

Vår dotter Jessika har, kanske på grund av sitt stora intresse för bakning, engagerat sig i Sophiamöllans vänner. Den här välbevarade möllan är belägen centralt i byn och bjuder på en massa aktiviteter under hela året. De stora dragplåstren är, förutom sitt deltagande i julmarknaden, att men ett antal gånger om året maler mjöl på traditionellt sätt med hjälp endast av vindkraft.

Vi tittade in det gamla magasinet före öppnandet.

Vår dotter och svärson ansvarade för utskänkningen.

I anslutning till möllan finns en lokal, som vid tiden det begav sig fungerade som magasin. Med de gamla bjälkarna i taket används det nu som mötesloka och andra mindre mindre evenemang, som till exempel när gubbagolfen, som spelas varje vecka på den gamla niohålsbanan i Viken, har sin årliga avslutningmiddag. Idag användes den emellertid som café, där frusna julmarknadsbesökare kunde värma sig med glögg, kaffe och kakor.
Eva och jag bodde i Viken när våra barn var små. Det är nu 43 år sedan vi flyttade till Löddeköpinge. Främsta anledningen var att jag på den tiden hade min arbetsplats i Malmö, som jag ofta inte lämnade förrän vid 19-tiden på kvällen. Den "nya" vägen, som gick utanför alla samhällena, Laröd, Hittarp, etc, var inte byggd vilket resulterade att jag i regel inte kom hem innan barnen gått till sängs. Samtidigt så fanns det i Löddeköpinge bra kommunal service både vad gällde skolor, bad- och idrottsanläggningar, butiker etc. Löddeköpinge var, när vi flyttade dit 1974, faktiskt en egen kommun.

Eva samtalar med Robert Johansson.

Så trots att det var väldigt längesedan vi lämnade Viken för Löddeköpinge, så finns det dock kvar en del människor som vi fortfarande känner igen. En av dem var Robert Johansson. Robert är precis, som vår dotter Jessika, mycket engagerad i Sophiamöllans vänner och förutom de kakor som Jessika bakat för försäljning i caféet hade Roberts hustru bakat de goda mandelmusslorna. Robert var tidigare marknadschef på ett av de företag, som tillhörde min kundkrets, när jag arbetade på Ted Bates. Han är för övrigt också en intressant person, som både haft veteranbil och eget flygplan.

Jag brukar stöta på Kjell både när jag är i Viken och på golfbanan.

På tal om Ted Bates så träffade jag också min gamle kollega och chef Kjell Kronert. Om Kjell kan det sägas mycket och en mer engagerad människa är svår att hitta. Han är mycket engagerad i kyrkan, inte minst som kyrkvärd utan också som kyrkopolitiker. Ett annat engagemang, som ligger honom varmt om hjärtat är "Välkommen till Viken" som är en grupp människor, som försöker att göra det så bra som möjligt för de ensamkommande barn som tilldelats Viken. Utöver detta är han, som tidigare moderat politiker i Höganäs kommun, mycket engagerad i Vikens utveckling rent allmänt.

Kvants.

Det är kul att träffa gamla vänner och bekanta, när man råkar träffa på dem. Lite nyare Vikenbor är våra golfkompisar Eva och Jörgen Kvant. De härstammar från Stockholm och Nyköping och är, trots många år i Skåne, ganska kass på det skånska språket. Men jag försöker lära dem något nytt ord varje gång det kommer på tal. För att få dem till kaffestugan fick vi ringa och övertala dem. Väl där fick de också tillfälle att bekanta sig med vår dotter och hennes man Olof, som de nog inte träffat tidigare.

Varmt och skönt inomhus.

Det började komma allt fler människor till caféet för att värma sig med glögg och kaffe och artiga som vi är, inte minst på grund av en god uppfostran, så såg vi till att dra oss tillbaka för att göra plats för andra behövande. Kvants, som kommit lite senare, ville också ta en liten promenad genom byn för att se vad som fanns. Bland annat blev våra damer intresserade av en liten butik som sålde lite typiska hemslöjdsvaror. Här inne var det varmt och det tog inte lång stund innan Jörgen, i vanlig ordning, fick syn på någon som han kunde börja inleda ett samtal med.

Trevligt initiativ.

Det blev, för ovanlighetens skull inte köpt någonting i butiken, och vi beslöt oss för att vända tillbaka mot bilarna. Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen och Eva hade ett gympass att gå till lite senare, så det var dags att åka hem till Lödde. Inte långt från möllan och våra bilar hittade vi den här kreativa skapelsen. Det är några privatpersoner, som brukar ha olika teman, som här, när det är påsk midsommar etc. Undrar om något sådant hade fått stå i fred på många andra platser och samhällen runt om i landet. Vi skildes från Kvants och körde hem med full värme i bilen.

På onsdag ska vi åka och titta på Titanicutställningen!

Kombinerat mat och höstkultur.

Lunch på Fredriksdals friluftsmuseum - 2017-11-22
Efter morgonens gymbesök var jag som vanligt i form och passade på att utnyttja min energi till att åka bort och få bytt till vinterdäck på Evas Mini. Visserligen hade inte Eva lovat bort sig på jobb denna dag, så hon kunde faktiskt åkt och gjort detta själv. Men hon ansåg att en gentleman borde sköta sådana här maskulina göromål, samtidigt som han också fick möjlighet att betala 500 kronor för däckfirmans femminutersinsats. Kvinnor är sluga!

Ett nytt ställe för mig.

Vädret var hur trist som helst och för att pigga upp oss lite och slippa sitta hemma och kura, föreslog jag Eva att vi skulle åka och inta lunch någonstans. Vi ringde paret Kvant i Viken och undrade om de ville göra oss sällskap Och, de var inte nödbedda.
Någon timme senare träffades vi utanför det kombinerade caféet och restaurangen inne på Fredriksdals friluftsmuseum.

Full koncentration på maten.

Dagens lunch bestod av färsbiffar med champinjonsås. Ett något dyrare alternativ var hemlagade köttbullat med  sås, potatis och lingon. Eftersom jag aldrig gillat svamp, förutom murklor, så valde jag det mer säkra alternativet, medan resten valde kalvfärsbiffar. Maten var vällagad, men fem stora köttbullar var i mesta laget för mig, som på senare år slutat vräka i mig, även när det är gott.
Notan fick Eva ta, men gick nog ändå med vinst den här dagen.

Några stallar var öppna och utomhus trivdes dessa svin.

Lite dästa så beslöt vi att efter kaffet ta en promenad och titta på eventuella sevärdheter. Jag kommer definitivt inte ihåg när jag var här senast. Jo, för några år sedan var vi och tittade på en av Eva Rydbergs föreställningar på Fredriksdalsteatern, men i själva parken måste det vara massor av år sedan.

Dåtidens apoteksmiljö.

I november är det inte precis högsäsong för sådana här anläggningar, så många ställen som man normalt kan besöka var naturligtvis stängda. Men i en byggnad fanns en kvinna och dörren var öppen, så vi tittade in. Jodå, vi var välkomna in och titta en stund. Kvinnan berättade att detta var det gamla apoteket Kärnan, som flyttats till Fredriksdal någon gång på 70-talet, då det riktiga apoteket flyttades till Helsingborgs Lasarett. Det gamla apoteket minns jag mycket väl. Det låg mitt emot Mariakyrkan och hade också kvällsöppet och till och med nattpersonal ibland, vissa dagar i veckan. Intressant och lite nostalgiskt var det att bli påmind om detta.

En telefonkiosk från tiden det begav sig.

Tjejen vi talade med var pratglad och trevlig och Jörgen, som gärna pratar mycket och länge med alla han stöter på, var svår att få med mig därifrån. Vi fortsatte nu efter våra kvinnor, som hade försvunnit i fjärran. De hade sökt sig upp mot de gamla stadsmiljöerna, som består av byggnader som flyttats från stan till Fredriksdal i samband med moderniseringen av Helsingborgs centrum.

Några salustånd är uppsatta inför julmarknaden, tror jag.

Den enda gången som det samlas mycket folk på Fredriksdal, vid den här årstiden, lär vara när det är julmarknad. Då brukar massor av folk vallfärda hit för att delta i det begynnande julfirandet. Uppe till höger i bild skymtar den gamla Olympiakiosken, ett populärt ställe för dåtidens hemvandrande festprissar sena fredags- och lördagsnätter. På en skylt informeras man om att man höll öppet fram till 04:30 vissa kvällar, eller rättare sagt morgnar, i veckan.
Den här kiosken väcker också speciella minnen hos mig. Mina farföräldrar bodde på 50-talet precis bara ett femtiotal meter från kiosken. Min farfar brukade gå ut på kvällarna och snacka med gubbarna som brukade samlas där. Och, när jag ibland var på besök hos dem och han var på det humöret, så kunde han bjuda mig på en korv med bröd. Något som jag uppskattade mycket. Nu var det nog inte just denna kiosken, utan en äldre version, men den fanns på samma plats i alla år.

Pittoreska miljöer.

Här rakades man nog med kniv.

Nog om detta. Vi flanerade vidare och hade turen att det slutat regna. Vi gick omkring i de små gatorna och upptäckte många intressanta saker. Vid en dörr fanns det en gammal frisörsalong. Det var dock inte öppet så att man kunde komma in, men att titta in genom fönstret i den upplysta salongen gick bra.

Förskola i anrika lokaler.

Jörgen trollar för glada barn.

Efterhand som vi promenerade omkring på gatorna hördes en massa barnskrik allt starkare. Det visade sig att i ett av de gamla husen fanns det en förskola, där massor av ungar stojade omkring, både ute och inne. Det är fint att det finns liv i området även på vintertid.
Naturligtvis kunde Jörgen inte undvika att börja tala med ungarna. Jörgen har faktiskt ett förflutet i Magikerförbundet och började trolla redan som nioåring. Han hade nu ett utmärkt tillfälle att trolla för en tacksam publik, som han var säker på inte skulle genomskåda hans trix.

Jörgen pratar till och med med folk som inte lyssnar, även om det verkar så.

Efter det att Jörgen var färdig med sin gratisföreställning tyckte våra damer att det var dags att åka tillbaka hem. På vägen mot parkeringen, utanför området, så passerade vi ingången till Fredriksdalsteatern. Här stötte vi också på en mycket känd och älskad person, som nu efterträtts av Eva Rydberg på teatern.

En gråtrist dag blev trots allt riktigt trevlig!

Novembergolf i höstsol.

Öresunds GK - 2017-11-07
Det var förra tisdagen. Eva hade förklarat att denna dagen ville hon inte bli tillfrågad om jobb på skolan. För ovanlighetens skull! Vädret var perfekt. Solen vräkte ner och blåsten lyste med sin frånvaro. Och, på tisdagarna har man på Öresunds GK något som kallas för Happy Tuesday, vilket innebär att man får spela för en reducerad greenfee på 200 kronor.
Under perioden 16:e oktober fram till den 28:e februari går det också att köpa ett klippkort för 1200 kronor, som berättigar till tio rundor golf. Verkligen prisvärt då banan i stort sett alltid kan spelas med öppna greener.

En sådan här höstdag kan man bara inte sitta inne.

Dagen innan hade vi talat med paret Kvant från Viken, som tyckte att det var alltför längesedan det varit väder att spela golf i och därför var sugna på att spela. Jörgen hade bokat en starttid vid elvatiden och vi kom överens om att träffas vid klubbhuset en halv timme innan.

Kvants hade redan anlänt och stod och väntade på oss när vi kom.

Tidigare i veckan hade det kommit stora mängder regn och många klubbar i nordvästra Skåne hade tvingats att stänga sina banor.
Som framgår av bilden så hänger flaggan precis rakt ner. Banan är, med sin närhet till Öresund, väldigt utsatt för vind, så det kan vara skönt att spela någon gång i lugnt väder.

Lite kyligt, men friskt.

Det var inte precis varmt när vi skulle slå ut på första tee, men av erfarenhet vet vi alla att efter några hål och många missade slag, så brukar det kännas ganska OK.
Med tanke på det myckna regnandet hade vi nog förväntat oss att det skulle var blött i marken och blev förvånade av att både fairways och greener var i mycket bra skick.

Eva och Eva myser i solskenet.

Vårt spel var väl inget att yvas över, men många missar blandades med ett och annat hyfsat slag. Och, ingen av oss hade heller några större förväntningar eftersom vi var ringrostiga, det var kallt och bollarna flög kortare än vid varmare temperatur. Men vi fick lite underhåll av våra svingar, vilket var viktigtdå för långa uppehåll från golfen leder till att det känns som att man aldrig hållit i en klubba förr.
Som vanligt tog vi en liten paus i solskenet efter de nio första hålen. Kaffet köpte vi i restaurangen medan äggamacka och kexchoklad tagits med hemifrån.

Eva fick använda bollhåven för att få tag i våra bollar.

När vi fortsatte spela de avslutande nio hålen pratade vi om att det kanske vore läge att åka några svängar till varmare breddgrader i januari och mars. Att göra sådana resor före jul känns inte lika bra då man vet hur vädermässigt trista de första tre månaderna på det nya året brukar vara.
Vi skulle nu spela det tolfte hålet. Det är det svåraste och längsta hålet på banan, ett par fem hål. Halvvägs till green upptäckte vi verkligen resultatet av det tidigare dagarnas regnande. Mitt på fairway hade det bildats en stor sjö i vilken flera av oss hamnade med våra bollar på andra slaget.

En ganska dramatisk bild, eller hur?

När vi äntligen, efter många vedermödor, tagit oss fram till nästa hål, det fruktade per tre hålet där greenen ligger på en ö, så blev banan torr och fin igen.
Det hade emellertid börjat dyka upp lite moln på himlen, en himmel som blev allt mörkare efter hand som hålen spelades. När vi spelat klart det femtonde hålet började det också att regna. Eftersom vi inte hade några bra resultat på gång beslöt vi att skippa två hål och gå den korta vägen från femtonde green till artondes tee, istället för att riskera att bli blöta. Vi saknade nämligen paraplyer allihop denna inledningsvis så soliga dag.

Men, en skön promenad fick vi i alla fall!

En man och hans garage

Garageportar kan dölja spännande saker - 2017-10-19
När jag är ute och kör eller ute på en promenad brukar jag titta på hus med tillhörande garage. Bara här i byn vet jag att det bakom många garageportar finns många spännande saker att beskåda. Om dessutom porten är försedd med en skylt som informerar om att det finns gasbehållare bakom dörrarna, så är sannolikheten stor att det också finns annat där inne som kan få en bilentusiast att kanske drista sig att oinbjuden knacka på.

Inte bara en Healey utan två!

Jan och jag träffas ibland på gymet. Varje gång säger jag att jag gärna vill komma hem en dag och titta i hans garage, men det har inte blivit av förrän nu häromdagen. Vi delar båda ett intresse för engelska sportbilar och har träffats massor av gånger på olika bil- och motorträffar.

Var sak på sin plats.

Har man ordning på grejerna behöver man inte leta efter dem.

Att Jan inte har tummen mitt i handen är ganska lätt att förstå. Inte enbart på grund av den uppsjö av verktyg och annan utrustning, som finns i hans garage, utan kanske framför allt för att han har helrenoverat inte bara en utan två stycken Austin Healey 3000. Den första, från 1964, blev han klar med redan i början av 90-talet. Jag glömde fråga hur många år det tog, men det måsta ha tagit några år för, om jag minns rätt så var objektet i ett bedrövligt skick.

När min renoveringsprocess befann sig i det här stadiet...

...hade jag ingen aning om hur mycket jobb som återstod innan jag nådde till slutmålet.

Av egen erfarenhet vet jag hur mycket jobb det är med en helrenovering. Ja, nu ska jag definitivt inte jämföra mig med Jan, som jämfört med mig visste vad han höll på med. Och, det som tog mig en vecka klarade Jan säkert av på en dag. Men i alla fall. Jag fick självklart hjälp med mycket, jag har ju som humanist noll erfarenhet av eller kunskap om tekniska ting.

Shrouden är all den plåt (av aluminium) som finns runt motorhuven.

Ta till exempel det här med att svetsa. Inte lätt! Och, för att göra det svåra ännu svårare, så är en del av karossen på en Healey tillverkad av aluminium. Om det är något som är riktigt svårt så är det att svetsa i aluminium. Jan berättar att han lagt ner hur många timmar som helst för att få den s k shrouden runt om huven att passa perfekt.

Elegant, ser ut som nytt.

Det måste var roligt att ha sådan kunskaper om tekniska ting att man kan prestera något liknande. Men, ytterligare en egenskap, utan vilken du aldrig under några omständigheter skulle bli klar med ett sådant här projekt, är tålamod. Som exempel berättade Jan om återställandet av instrumentpanelen, som har en yta av ädelträfanér. För att få den perfekt fick han hålla på att slipa, lacka och polera under flera veckor.

Vacker är inte ordet.

Perfekt passform överallt, nästan bättre än det var när den kom från fabriken.

Att det blir höga priser på den här typen av bilar beror inte minst på att de är just eftertraktade sportvagnar, men kanske främst på att en sådan här renovering är förenad med stora kostnader. Och, då räknar man i regel inte med alla de timmar som lagts ned i garaget på kvällar och helger, som de flesta av oss som håller på betraktar som en fritidssysselsättning. Istället handlar kostnaderna om inköp av saknade delar och hjälp med saker de flesta inte kan göra själv, som till exempel renovering av motor och växellåda, kromning och lackering. Förmodligen kostar det minst lika mycket och kräver lika mycket jobb att renovera en Amazon som trots detta inte betingar ett pris som är i närheten av vad en Healey säljs för. Jag beundrar därför särskilt de som renoverar och vårdar de bruksbilar jag växte upp med.

Jan och hans A-H 3000 1967.

Rent, snyggt och propert...

...både från sidan och framifrån.

Och, en elegant inredning.

Trots allt sitt jobb och alla vedermödor med renoveringen av sin 1964 års modell, så skaffade Jan ytterligare ett Healey-projekt för ett antal år sedan. Det var en 1967 års modell, som om möjligt var i ännu sämre skick än den första.

För att köra race krävs lite tåligare fälgar än vad ekerfälgarna är.

Nu är också den bilen färdigrenoverad och Jan har inte ens hunit åka till bilprovningen med den ännu. Från början hade nämligen Jan lite andra planer för det andra projektet. Han hade funderat på att bygga en raceversion av Healeyn. Men, allt eftersom arbetet fortskred och han närmade sig färdigställandet, så tvekade han att börja skära i framskärmarna för att få till de gälar som finns på raceversionerna.

Crosshoj?

Hjälmsamling.

Om jag förstått det rätt så började Jans motorintresse med motorcyklar. Han har fortfarande kvar några stycken, bl annat en Kawazaki, som han och hustrun var ute och åkte med tillsammans.
Men, när hustru Ulla tyckte det blev för jobbigt och klumpigt med alla kläder och hjälmar, så fick det bli starten på att skapa ett lite bekvämare färdsätt så att båda två blev nöjda.
Nu har Jan beslutat att sälja den ena av sina Healeys. Kanske upplever han det på samma sätt som jag och Eva gjorde när vi hade en Triumph TR2, en Morgan och en MGBGT i garaget, att det blev lite i mesta laget.

Tänk, två fina Healeys i ett och samma garage, vilken lycka!

När Jan kör tillbaka sin ena Healey, efter det att jag tagit mina foton på bilen ute i trädgården, så tackar jag för mig och kör hem och tittar på vår Morgan Roadster i garaget.

Och, vår Morgan är också fin, så det så!