Fick ett tråkigt besked idag.

Janne, SM5DJZ, har blivit Silent Key - 2018-12-13
Janne, Jan Hallenberg SM5DJZ, lärde jag känna för dryg femtio år sedan, när vi båda gjorde lumpen på P6 i Kristianstad. Vi skulle båda utbildas till signalunderofficerare, vilket innebar att morsetelegrafering ingick som ett ämne under utbildningen.

DJZ till vänster och jag själv längst till höger, på väg till eller ifrån någon övning.

Redan tidigare hade jag ett stort intresse för radio och lyssnade en hel del på kommersiella radiostationer på kortvåg, som till exempel Radio Luxemburg, Radio free Europe, men även Radio China. Till dessa stationer kunde man skicka lyssnarrapporter och som tack för detta fick jag många gånger QSL-kort, tidskrifter om radiostationerna och till och med olika typer av vimplar. Däremot hade jag aldrig hört talas om något som hette amatörradio, men det blev jag verkligen varse vad det var, när Janne invigde mig i denna fantastiska hobbys hemligheter. (Detta kan du läsa mer om i en av mina tidigare bloggar med namnet "Mitt möte med amatörradion").

Janne i sitt välutrustade shack (radiorum) i Knivsta.

Efter lumpen vidtog dock vuxenlivet med studier, jobb och familjebildning, både för Janne och mig. Ett tiotal år senare lyckades jag emellertid klara av alla proven för att erhålla min amatörradiolicens och skaffade både sändare, mottagare, telegrafinyckel samt inledningsvis lite enklare antenner. I samband med detta ringde jag upp Janne, som jag inte talat med på tio år och sade när han svarade "det här vet du nog inte vem det är". "Det låter i alla fall som SM7CQY" (som var min amatörradiosignal), svarade han. Sedan fortsatta vårt samtal precis som om det vore igår vi talades vid senast.

Janne vid sitt "QSL-postkontor" i hemmet i Knivsta. Ett fack för varje land!

Eftersom mitt huvudintresse inom amatörradion var att jaga DXCC-länder, öar, amerikanska counties och annat annat som gick att jaga, i min strävan att få diplom eller plaketter, så fanns det många anledningar för mig att hålla tät kontakt med Janne. För det första var han en av de mest kända DX-arna och mycket duktig och framgångsrik när det gällde att köra s k contests (tävlingar där man t ex skulle försöka ha radiokontakt med så många radioamatörer och/eller radioländer under en begränsad tid, från ett antal timmar upp till två dygn, som möjligt). Han var också utsedd som QSL-kortskontrollör för flera stora diplom som t ex DXCC och IOTA. Utöver detta var han också den, som alla radioamatörer i Sverige skickade sina QSL-kort till, som Janne sedan sorterade upp och skickade vidare till amatörradioorganisationernas QSL-byråer över hela världen.

I bakgrunden ser man en del av Jannes många och tunga trofeer han erhållit under åren.

Under större delen av sitt arbetsliv arbetade Janne på SAS. Som anställd i bolaget fick han flyga till mycket förmånliga priser, i stort sett var som helst i världen, så länge det fanns en ledig flygstol. Det passade herr Hallenberg väldigt bra. Han körde nämligen inte bara radio från hemmet, han var också en flitig DX-expeditionär. För de som inte vet vad detta är så innebär det att, en eller flera radioamatörer åkte till ett land, eller en ö någonstans i världen, där det inte fanns några radioamatörer eller, om det gällde en ö, kanske det inte bodde en levande själ där. För oss, som jagade länder var dessa expeditioner ovärderliga i vår strävan att kunna sätta ytterligare ett X i en ruta i listan över de cirka 340 länder, eller entities, som finns inom vår värld. Vid en del av dessa expeditioner deltog flera av världens mest prominenta och välkända radioamatörer. Och, Janne platsade i högsta grad i detta sällskap och var mycket respekterad i the ham radio community runt om i världen.

En glad Enock, SM7BHH, som några år lyckades snuva Janne på segern.

Som tävlingsmänniska och DX-are deltog Janne också i en årlig tävling, som vi döpt till Årskampen. Här gällde det för alla att försöka få kontakt med så många s k DXCC-länder under ett år. Den självklare segraren var naturligtvis Janne de flesta åren och brukade i samband med den högtidliga utdelningen av diplom till deltagarna, samt överlämnande av det åtråvärda vandringspriset, komma ner till Skåne och oftast hämta sin plakett själv eller i enstaka fall överlämna den till någon annan.

En lite suddig bild på Janne i mitt shack, förmodligen beroende på våra dry martinis.

När han flög ner till Skåne, bland annat för att hälsa på sin syster här nere, så brukade han också stanna hos mig några dagar. Och nätter, för då satt vi upp i mitt shack till sena timmen och körde radio och intog en och annan dry martini, ett annat intresse vi delade.
När han besökte Skåne, så tog vi i radioklubben SK7DX tillfället i akt för att få oss till livs de nyheter som Janne kunde berätta om när det gällde bl a DXCC- och IOTA-diplomen. Som fördragshållare var Janne flitigt anlitad av många klubbar och han kom mer än gärna dit och berättade både om de tidigare nämnda diplomen och inte minst om alla de expeditioner han deltagit i.

Som person var han, trots mycket pondus, en av de vänligaste och mest hjälpsamma personer jag någonsin lärt känna. Och, det är inte bara jag som har den uppfattningen utan jag tror hela amatörradiosverige sörjer denne fantastiske entusiast, som nu lämnat oss.
Inom vår värld finns dock ett talesät som säger att "old hams never die, they just fade away".

Oh, vad jag saknar dig Janne!

Just nu läser jag...

Stormsystern av Lucinda Riley - 2018-12-03
Om jag inte har något att läsa, när jag går och lägger mig, har jag väldigt svårt att falla i sömn. Och, läser gör jag nästan uteslutande i sängen. Oftast är mitt nattduksbord belamrat med bil- och golftidningar samt ett antal böcker. De senaste månaderna har det mest rört sig om deckare, skrivna av de nu aktuella författarna. Men, så häromkvällen hade jag precis avslutat min senaste bok. Det återstod någon timme innan korpgluggarna skulle slå igen och inget fanns kvar för mig att läsa för tillfället. Eva, som läser tre böcker när jag läser en, brukar ha en hög böcker på sitt bord och kanske fanns där någon bok hon tyckte kunde vara något för mig.
Jodå, det fanns det, men det var inte ytterligare en deckare som hon räckte mig utan en tjock tegelsten med titeln Sju systrar i pocketutgåva. Jag föredrar pocketböckeer eftersom de går att vika på mitten vilket gör att de blir lättare att hantera när jag ligger och läser.
Sju systrar hade tydligen varit så bra att Eva dagen före varit nere på Akademibokhandeln och köpt de två, i samma serie, som hittills hade översatts till svenska och fanns i butiken. Pocketversionerna skulle dock inte komma in förrän om några veckor, men så länge kunde Eva emellertid inte vänta utan det fick bli inbundna böcker.

Bok nummer två i serien.

Sju systrar handlar om affärsmannen och miljardären Pa Salt (jo, visst är det ett märkligt namn). Pa Salt, som är ogift, har under alla år rest mycket över hela världen, med anledning av sin affärsverksamhet. I samband med dessa resor har också adopterat sex flickor från olika platser på jordklotet. Han bor i ett slottsliknande jättehus vid stranden av Genevesjön, där alla flickorna växt upp tillsammans med Marina (kallad Ma), som varit som en mor för döttrarna och Claudia, som har hand om matlagning och mycket annat i det stora huset.

Den första boken, alltså Sju systrar, som jag nu läst färdig, börjar med att Pa Salt, som är en hängiven seglare och äger en stor båt som heter Neptunus, avlider och begravs i havet. Fickorna är nu vuxna och alla utom den äldsta, Maia, har flyttat hemifrån. Maia och Ma försöker nu kontakta alla de fem övriga systrarna och framföra det tragiska beskedet. Till slut kan allihop återförenas i sitt tidigare hem och tillsammans hantera sorgen efter sin pappa samt diskutera det testamente och de personliga brev, som varje dotter får och som innehåller kryptisk information om hur de, om de vill, ska kunna leta upp sitt ursprung.

Sju systrar är en riktig "bladvändare" och nu när jag läst ett antal kapitel i efterföljaren Stormsystern, så känns det nästan som om jag får frångå mig regel att endast läsa i sängen.

Lucinda Riley

Författaren då?
Jo, det är en vacker kvinna, som föddes på Irland. Efter en tidig karriär som skådespelare inom film, teater och TV skrev hon sin första bok vid 24 års ålder. Romanerna har översatts till drygt 30 språk och sålts i fler än tio miljoner exemplar.
Hon bor med sin man och fyra barn vid North Norfolkkusten i England och i West Cork på Irland.

Men varför heter första boken SJU systrar?

Novembergolf i höstsol.

Sista rundan innan banorna stängs - 2018-11-15
Jämfört med förra året, har hösten 2018 varit väldigt bra vädermässigt.

Torra vägar och blå himmel.

Vi kunde köra öppet i vår Morgan flera gånger i oktober i år, men inte en enda gång förra hösten.
Säsongen för både Morgankörande och golf är i princip samtidiga, vilket ibland gör att det är svårt att avgöra om det är det ena eller det andra som Eva och jag ska kunna enas om.

Fin backswing av Eva.

Nu handlar det om november och då konkurrerar inte de båda intressena eftersom Morganen nu är avställd fram till början av Mars nästa år. Så när det blev kanonväder en torsdag, när Eva kunde slita sig från ungarna i skolan, blev det 18 hål på Vasatorps Classic Course tillsammans med paret Kvant från Viken.

Pick-nick in the sun.

Solen stod lågt och motljuset var intensivt med följden att jag inte hittade min boll på några av hålen i början, trots att de landade på fairway. Frustrerande, men jag försökte ta det vuxet.
Efter nio hål var det dags för fika. Mackor hade Eva förberett innan vi åkte och kaffet hämtar jag, i kraft av mitt guldmedlemskap, gratis inne i restaurangen.

Kvant gör allt han kan för att vara med på bild, så det är svårt att undvika honom.

Det elfte hålet är ett ganska långt och svårt par femhål. När man står på utslagsplatsen har man vatten ca 150 meter längs hela högersidan. Detta gör att spelare som ofta slicar (typ Kvant) är ganska nervösa inför utslaget. För egen del så är det tvärtom att jag, när jag inte slår rakt som jag självklart i regel gör, att min boll går till vänster, något som kallas hook eller i bästa fall en draw.

Lite oskarpa, men vackra bilder i solen.

Spelet gick väl ganska hyfsat för oss alla fyra, men oavsett vilket så var det viktiga att vi fick tillbringa en halv dag ute i naturen i det fantastiska höstvädret. Lite kyligt var det dock, men tack vare avsaknaden av vind så blev det, när vi väl fått upp värmen, ganska behagligt.

På väg mot sista hålet och med solen mitt i nyllet i utslaget.

Ytterligare en golfrunda, med bara artonde hål kvar, kunde snart läggas till handlingarna. Om vi mot förmodan vill spela fler rundor under vintersäsongen så är vi hänvisade till Allebanan, som är en niohålare och den enda av banorna som är öppen under vintern på Vasatorp. Alternativet är att spela på Öresunds Golfklubb i Häljarp, som brukar hålla öppet året runt och har en mycket trevlig bana.

Vi får väl se hur vintern blir!

Säsongens absolut sista Morganrunda.

Det blev en riktig kortis - 2018-10-31
Men innan det blev ett besök på bensinmacken, så hann jag fixa till några saker, som jag irriterat mig på en längre tid.

Nödlösning.

Luckan till handskfacket har öppnats varje gång vi kört över minsta lilla ojämnhet i vägen. För att undvika detta har jag klämt fast en pappbit mellan luckan och instrumentpanelen.

Jag har försökt att åtgärda detta flera gånger, men aldrig fått det att fungera en längre tid. Nu var jag dock fast besluten att lägga ner den tid som behövdes för att få till stånd en mer permanent lösning. Det krävs tålamod för att gång efter gång plocka av och, efter lite filande eller bockande, sätta tillbaka låset igen för att testa om det fungerar. Till slut så fick jag till en lutning på distansen, där den lilla bulten sitter, som gjorde att låset kändes stabilt i den position jag skapat.
Genom att stänga och öppna luckan ett stort antal gånger, så verkar det nu fungera som det ska. Det återstår att se hur länge det varar denna gången.

En annan irriterande sak är det tjocka gummi, som sitter under instrumentpanelen och täcker ett antal säkringar. På samma sätt som handskfacksluckan har denna fallit ner när det blivit lite skumpigt på vägen. Tidigare försök med kardborrband, både på gummit och på insidan av instrumentpanelen, har fungerat en tid, men sedan som om kardborrbanden slitits så har problemet fortsatt.
Jag tog bort de gamla kardborrbanden och slipade både gummit och träet på instumentpanelens insida rent från gammalt lim. Därefter började jag om, visserligen med samma metod, men med krafitgare kardborrband och annat lim, vilket efter ett flertal mil på mer eller mindre gropiga vägar verkar fungera bra. Det är alltid kul när jag kan lösa, visserligen enkla, men med tanke på min humanistiska och otekniska bakgrund, dock problem helt själv.

Full tank...

...med bästa soppan.

Nu återstod bara en sak innan jag kan ställa in Mr Brum i garaget inför vintervilan. Det påstås nämligen att när bilen ställs in för en längre periods overksamhet, så ska bensintanken vara fylld. Detta för att motverka kondens och därmed kommande problem med rost. Nu finns det visserligen en rostfri tank i vår Morgan, men man kan aldrig vara nog försiktig med sin ögonsten.

I väntan på vidare behandling.

Att suffletten var uppe (vilket några läsare hånfullt brukar ifrågasätta) beror på att jag bara skulle köra en mycket koret tur på någon mil innan jag var tillbaka i garaget samt att taket, när bilen står i garaget, alltid ska vara uppfällt för att hålla materialet i suffletten sträckt.
Nu väntar en "spa-behandling" för Mr Brum. Den inleds som alltid med en tvätt, vilket innebär den sista vistelsen utomhus för vår Morgan på fem månader. Sedan följer, i vanlig ordning, polering, vaxning, läderbehandling, putsning av allt krom och sist men inte minst, det jobbiga arbetet med rengöring, polering och försegling av ekerfälgarna.

Sedan är han redo för nästa säsong!

Vita villan i Åstorp.

En lunch med hustrun - 2018-10-25
För en gångs skull var Eva ledig en hel dag. För trots att hon, precis som jag, är heltidspensionär, så säger hon aldrig nej när de ringer från skolan och undrar om han kan rycka in. Men denna torsdag hade hon redan tidigt berättat för rektorn på skolan att hon inte kunde ställa upp. Det var nämligen tid för hennes Mini att få byta ut sommardäcken till vinterdäck. Bilen levererades redan 0900 så vi hade hela dagen till förfogande för andra aktiviteter.

Vita villan får en extern uppfräschning.

För några månade sedan hade vi blivit varse att de tidigare krögarna på Spången och sedermera Tunneberga Gästis nu huserade på ett ställe i Åstorp, något som garanterar bra mat. Krogen går under namnet Vita villan och omfattar idag även hotell. Under min uppväxt i Åstorp på 60-talet var det kommunen som hade sina huvudkvarter i huset, men det finns nu sedan länge, i det forna stationshuset.

Himmelskt gott!

Vid ett tidigare besök på denna restaurang hade jag upptäckt att de ibland serverade kalvlever anglais och det var just det de gjorde denna torsdag. Även Eva gillar lever, så vi bestämde oss för att köra dit och inta vår lunch. Lever är inte så vanligt förekommande på menyerna nuförtiden och gillar men lever så gäller det att passa på när tillfälle bjuds.

Inte precis närmaste ingången till Pressbyrån.

Vi var på plats redan vid halv tolv, vilket var lite tursamt, för en halv timme senare vällde folk in i lokalerna. Antingen för att äta lever eller den egentliga dagens rätt, som var ärtsoppa med tillbehör. Det var ju torsdag! En eftermiddag utan några måsten låg alltså framför oss och Eva kom på att hon var ute efter en tidning som hon ofta köpte när vi besökte Väla i Helsingborg. OK, det ligger ju på hemvägen, tänkte jag, så låt gå för det.

"Jag väntar utanför så länge"

Jag vet inte exakta antalet butiker som ryms under taket på Väla Centrum, men det är stort. De flesta män, som tillsammans med sin äkta hälft besöker dylika ställen, vet hur det brukar gå till. Vid de flesta skyltfönster brukar det ofta vara något som fångar den äkta hälftens intresse, varför hon, nästan alltid i sådana situationer, bara måste ta en snabb titt inne i i butiken.

Eva kom faktiskt tillbaka ut tomhänt denna gången också.

Det är därför det ofta finns massor med soffor och bänkar längs med gångarna, som oftast är ockuperade av män i väntan på sin kvinnor. För egen del blir jag ofta väldigt trött i ryggen när jag går och står längre tider, vilket ju är fallet på sådana här ställen. Men, som man biter man ihop och låter sin älskling få sitt lystmäte.

Här verkar det vara skarpt läge.

Det är ganska långt till Pressbyrån samtidigt som det är lätt att gå fel i de många affärsgatorna. Medvetet eller omedvetet? När jag själv ska handla något vet jag i princip alltid exakt vad jag ska köpa. Kvinnor däremot verkar vara lite mer flexibla och hittar, utan att egentligen ha för avsikt att införskaffa något, helt plötsligt, till exempel kläder till gymet, som hon absolut inte visste att hon behövde när hon gick in för att "bara titta".

På Väla finns det skyltfönster till och med i golvet.

Jodå, det blev affär och eftersom hon fick två plagg till priset av ett och ett halvt, så hade hon naturligtvis "tjänat" 150 kronor. Hon är inte dum min kvinna! När vi så äntligen nådde fram till Pressbyrån så visade det sig att just den tidning Eva var ute efter var slutsåld. Men Eva hade gjort fynd och det finns ju fler tillfällen att åka dit och se om tidningen kommit in igen.

Eva var nöjd och då är i regel jag också hyfsat nöjd!

Från kust till kust.

Var det här säsongens sista outing? - 2018-10-13
Brittsommar i Skåne hela helgen! Sådana "extradagar" måste utnyttjas på bästa sätt! Och vad kan vara bättre än en lite längre utflykt i en Morgan? Så fick det bli. Efter att de flesta av våra Morganutflykter lett oss till Kullahalvön eller Bjärehalvön, bland annat för att vår dotter med familj bor i Viken, tyckte vi nu att det var dags att dra oss österut, mot Österlen.

Så smalt och pittoreskt som möjligt.

Tillsammans med Anita och Ola i sin orangefärgade Roadster och med var sin termos kaffe i bagaget, letade vi oss på småvägar fram mot Sjöbo, som lär utgöra porten till Österlen.

Hur kör vi vidare?

När våra kunskaper om småvägarna tar slut tvingas vi till ett kortare stopp för att gemensamt, med hjälp av detaljerade kartor, hitta nya. Under sådana här outings har vi absolut ingen brådska. Desto längre tid det tar att komma fram till de tänkta målen, desto bättre. När vi färdas i en Morgan är det resan och inte slutdestinationen, som är det viktiga.

Ola passade på att kolla efter svamp.

Vid lite längre bilturer så händer det att man blir varse att det är dags att hitta ett lite undanskymt ställe för en kortare promenad. Ola hade vi vårt förra stopp önskemål om att vi skulle stanna, när vi hittade någon plats som verkade lämplig för hans trängande behov. Längs den lilla vägen hittade vi strax ett bra ställe för ytterligare en liten paus, innan vi i lagom takt kunde fortsätta vår färd i riktning mot Sjöbo.

Köpstopp!

I Sjöbo var vi tvungna att köra genom hela samhället för att komma vidare på de vägar vi valt. Det passade väldigt bra eftersom vi också letade efter ett café. I bagaget fanns endast kaffe och för en fika längre fram krävdes även lite att sätta tänderna i. Vid utfarten av byn hittade vi det vi sökte. Vi skickade iväg damerna för att köpa kaffebröd, medan Ola och jag betraktade folklivet från parkeringsplatsen. När vi stod där kom det helt plötsligt en liten företagsbil in på parkeringen. Föraren klev ur och berömde våra fordon, som vi naturligtvis fick berätta en hel del om. Kul när folk är intresserade, även om en del trot att våra bilar är MG:s, vilket dock inte personen i fråga gjorde.

Som gjort för vidare granskning.

Våra codrivers återkom efter en stund med några påsar från caféet och vår färd kunde fortsätta. Det är otroligt så många små byar med konstiga namn det finns ute på landet. En av dem heter Lövestad, där vi bestämde oss för att stanna en stund. Framförallt berodde detta på att vi upptäckte något som väckte vårt intresse. Här upptäckte vi nämligen något som heter Spiken i kistan. Det visade sig vara ett mycket spännande ställe.

Alla tre husen ägs av Emil Ibjer, ägaren till Spiken i Kistan. Bostaden är det röda huset.

Jag associerade direkt till Salvage Hunters, ett program jag brukar titta på på Discovery Channel. Det är en antikhandlare i Wales, som heter Drew Pritchard, som är ute och besöker slott och herrgårdar, nedlagda fabriker och andra antikhandlare, där han köper upp en mängd olika saker. Han säljer sedan, bland annat via sin hemsida, till designers, restauranger, samlare, butiker m fl över hela världen.
Här fanns mycket att titta på.

Intressant och trevlig person.

En del av butiken verkade vara från en gammal järnhandel. Det fanns flera kaminer, från 65000 kronor och neråt. Radioapparater, radiorör, lampor, speglar och you name it på flera våningar.
Ägaren som väl var i cirka femtioårsåldern startade verksamheten för 18 år sedan. Han levde verkligen sin dröm och berättade att hela hans bostad endast innehöll möbler och annat från 40- 50-talet. Sin TV hade han slängt ut för tolv år sedan. Dock, beklagade han sig, var han tvungen att ha en dator och en mobiltelefon, för att kunna sköta sina affärer.
Detta är ett ställe som definitivt värt ett besök! Hemsidan heter www.spikenikistan.com

Utefika i den varma höstsolen.

Rakt över gatan hittade vi några bord och bänkar, där vi kunde intaga vår fika. Tjejerna hade köpt både frallor och chokladbollar. Här kunde vi också ta fram kartan för att bestämma hur och vart den fortsatta resen skulle gå. Nästa mål på resan beslutades bli Kivik.
Naturligtvis var vi intresserade av att ta en titt på den jättelika äppeltavlan. Men, då vi inte visste var den fanns, trots att det stått i dagstidningarna, så följde vi skyltarna mot Kiviks Musteri. Här hittade vi ingen äppeltavla utan istället en butik som verkade vara en miniversion av Border Shop. Dock med den skillnaden att den starkaste dryck man kunde hitta här var cider med en alkoholstyrka av 1,3%.
Trots detta inhandlades det en hel del äpplemust, som också fanns i en glutenfri variant till vårt barnbarn Elias.

Motivet på äppeltavlan var Stenshuvud.

Men självklart skulle vi ta en titt på äppeltavlan innan vi åter drog västerut. Vi fick oss berättat att den fanns i hamnen varför vi styrde kosan åt det hållet. Här var det liv och rörelse och parkeringsplatserna var i det närmaste fulla av bilar. Det fanns en massa stånd där man kunde få sig till livs både det ena och andra, men huvudsakligen handlade det om äpple i någon form.

Lincoln Continental. Tror jag då det stod Continental på sidan.

Mercedes Coupé i all sin glans.

Med tanke på det fina vädret tyckte vi det var underligt att vi inte mött en enda sportbil på hela vår resa från kust till kust. På parkeringsplatsen i Hamnen och vid sidan av ett av stånden upptäckte vi dock några andra fina bilar, dock inte med engelska rötter.

På hemvägen stannade vi, som brukligt är, vid Nostalgimacken i Harlösa.

När vi strosat omkring i hamnen en stund, dock utan att falla för frestelsen av korvar och ålmackor,
tyckte vi att det var lämpligt att återvända västerut. Solen stod lågt och den skulle vi ha mitt i ansiktet under hela återresan. Båda våra Morgans är utrustade med ett option i form av solskydd. Det är sällan de kommit till användning, men idag gjorde de verkligen stor nytta.

På hemvägen fick Anita och Ola välja vägar.

På de vägar vi valt var trafiken mycket måttlig och vi kunde cruisa fram i runt 70 km i timmen hela vägen. En lagom och behaglig takt när man vill att resan ska vara så länge som möjligt.

En alldeles ypperlig dag!

En ovanlig sportbil på besök i Råga Hörstad

UBCC inbjöds till TVR-klubbens årsträff - 2018-09-23
TVR är en engelsk sportbil. En del av bilarna i Sverige är förmodligen sålda av Calle Puur, ägare till Artlane Sportscars & Classics i Råga Hörstad utanför Landskrona.

Olika varianter och årsmodeller av TVR.

Under flera år har TVR-klubben haft sitt årsmöte hos Calle och hans hustru Linda. I år hade även klubbarna i UBCC (United British Car Clubs) bjudits in. Ett trevligt och uppskattat initiativ tyckte vi, som representerade flera klubbar, när vi kom till träffen i våra engelska bilar.

Swallow Doretti

På uppställningsytorna fanns det uppskattningsvis ett fyrtiotal fordon. Och, ibland ser man inte skogen för bara träd. Men jag upptäckte faktiskt ganska snabbt en ljusblå, öppen sportvagn av en modell som jag inte sett tidigare. Och jag har sett många!

Identiska mätare som i Triumph TR2/3 även om placeringen är annorlunda.

När jag började granska bilen lite närmare upplevde jag ett starkt släktskap med min tidigare Triumph TR2. Instrument och reglage på instrumentpanelen var identiska med de som fanns i min Triumph. Från sidan påminde Dorettin en del om en Big Healey medan dörrarna och bakdelen liknade de som finns på MGA, som jag också en gång varit ägare till.

Ser lite rått ut med lackerade ekerfälgar.

För att få veta mer så antastade jag naturligtvis ägaren. Han berättade att bilen mycket riktigt byggde på komponenter från Triumph. Bilen tillverkades endast under åren 1954-55 och var huvudsakligen avsedd för den amerikanska marknaden. Enligt Wikipedia byggdes det endast 276 bilar, som idag naturligtvis är mycket eftertraktade av både samlare och entusiaster. På auktioner världen över har jag kunnat konstatera att priserna som uppnåtts varierat från ca 45000 pund i UK och i USA till 95000 US Dollar.

Hungriga besökare flockades kring korvgrillen.

När vi pratat färdigt drog vi oss mot den stora "ladan", utanför vilken två av familjens vuxna barn var behjälpliga med att servera besökarna tjocka grillade med bröd.
När Eva och jag är ute och åker i vår Morgan passerar vi ofta paret Puurs gård, på vår väg till något av våra utflyktsmål. Jag träffade Puurs första gången för ganska många år sedan, när de drev sin reklambyrå i Glumslöv, och jag var i samma bransch. Vi har också setts på många bilträffar under åren. Jag kan dock inte säga att vi känner varandra närmre, varför det hade känts lite konstigt att bara göra ett spontanbesök när vi passerade, även om vi funderat på det.

Linda visar Eva runt i parken.

Ett antal skulpturer är ett trevligt inslag i parken.

Gården i Råga Hörstad har de haft i nio år och lagt ner ett enormt arbete på att få den i det fantastiska skick som den nu är i. Med en trädgård, eller snarare en park, på 38000 kvadratmeter, så lär det alltid finnas något att pyssla med.

Jaguar XK 120 eller 140 under renovering.

Jaguar E-type, som snart verkar bli klar.

Medan en del av damerna strövade omkring i parken så koncentrerade sig den manliga majoriteten på att granska alla bilar som fanns, inte bara ute utan också inne i Calle Puurs väll tilltagna garage, eller snarare bilhallar. Ja, håller man på med bilar som hobby, så krävs det rejäla utrymmen, både för fordonen och reservdelarna.

Vissa tog t o m TVÅ gånger! Dock inte hon serverar alltså.

Som om det inte var nog med grillad korv och bröd så blev vi också trakterade med kaffe och hemmagjord äppelkaka med vaniljsås, inne i ett av garagen. Kaffe och kaka kunde vi avnjuta på olika platser bland alla fordon, där vi fortsatte att mingla och diskutera alla bilarna som fanns där.
På träffen var de flesta av besökarna nya bekantskaper för oss, men det fanns förstås andra, både från Morganklubben och Triumphklubben, som vi kände sedan länge.

Två bröder i var sin klassisk engelsman lämnar mötet tillsammans.

Efter några timmar i en mycket trevlig miljö skulle TVR-klubben avhålla sitt årsmöte. Vi tyckte då att det var lämpligt att tacka för oss och ta plats i vår Morgan och köra den relativt korta vägen tillbaka till Löddeköpinge. Till ett betydlig mindre garage, som trots allt har gott om utrymme för vår Morgan.

En bättre söndagseftermiddag får man leta efter!