Minisemester med tre dagar golf

Vi skulle vara fyra men blev bara två
Resan till Ekerum på Öland var egentligen tänkt som ett 60-årsfirande.

Det var våra kompisar Eva och Jörgen i Viken som, för någon månad sedan, undrade om vi ville åka med till Ekerum för att där fira Evas sextioårsdag med golf i dagaran tre. Det ville vi. Min hustru Eva lyckades ta ledigt från jobbet och jag, som egen företagare, gör ju som jag vill.

Eva och Jörgens ena dotter väntade sitt andra barn, som enligt planerna skulle möta världen två veckor före Ölandsresan. Men, det drog ut på tiden så Eva och Jörgen, som lovat ställa upp med barnpassning av dotterns första barn, när födseln skulle ske, fick kalla fötter och tvingades ställa in resan. Så min fru Eva och jag fick fira Eva i Vikens födelsedag själva på distans. Men det gick bra det också.

Tidig väckning och golf på Nybro GK- torsdag 2010-09-16

Svärfar Olle, som skulle passa huset och spela golf på Öresunds GK, kom redan på onsdagskvällen. Han brukar passa våra hus när vi eller våra barn är ute och reser.

Inför uppresan hade jag bokat starttid på Nybro GK klockan 1300, så redan 0630 var det uppstigning, frukost och packning av bilen.

Prick klockan 0800 drog vi iväg. Det är skönt att ha gott om tid. Eftersom vi skulle mellanlanda i Nybro åkte vi via Växjö, där vi också stannade för att göra lite inköp och titta lite på stán. Trots att jag för många år sedan jobbade i Växjö som konsult på Skogsägarna (numera Södra) under tretton månader, kände jag inte igen mig i staden förrän vi kom in i centrum. Otroligt vad allt ändrar sig.



Vägen mellan Växjö och Kalmar, som är cirka 10 mil lång, är nog en av de tråkigast sträckor jag åkt. Skog, skog, skog och ännu mera skog på en alldeles spikrak väg. När vi närmade oss Nybro så hamnade vi vid ett flera kilometer långt vägarbete, som det tog lång tid att komma förbi. Nu var vi faktiskt i tidsnöd för vår starttid. När vi såg skylten till golfbanan svängde vi av huvudvägen in på en mindre väg. Tro det eller ej, men här hamnade vi vid ett nytt vägarbete och fick vänta ytterligare vid ett tillfälligt uppsatt rödljus.



Nybro GK:s klubbhus med restaurang



Vi hade visserligen en kvart på oss innan start, men vi hade tänkt äta lunch innan vi knallade ut på banan.

Nu visade det sig emellertid att det nästan var folktomt på banan så i receptionen fick vi beskedet att vi kunde gå ut när det passade oss.

Vi laddade därför upp i lugn och ro med lunch i form av en välsmakande laxpudding och efterföljande kaffe.

Nybro GK är en typisk landsortsklubb där alla känner alla och med ett enkelt men funktionellt klubbhus och restaurang. Det är stor skillnad mot vår hemmaklubb Vasatorp som har drygt 2500 medlemmar och där vi inte känner speciellt många.



Det fanns vatten även här



Banan är en typisk skogsbana. Den var i bra skick och mycket trevlig att spela samtidigt som vädret var helt OK. Det blåser ju sällan speciellt mycket inne i skogen. Jag rekommenderar den gärna till andra golfare, som råkar ha vägarna förbi. De hade också greenfee för äkta makar så istället för 300:- per person kom vi undan med 230:-.

Här spelade jag min bästa runda under våra tre golfdagar. Poängen som blev 28 är inte mycket att skryta med men så lite som 29 puttar har jag inte ofta.

Efter rundan drog vi vidare till Ekerum där vi checkade in på hotellet kl 1830.

Lägenheterna fanns inrymda i långa längor

Vi bodde i en liten lägenhet med vardagsrum/kök och två sovrum. Det var väldigt bra standard och  vardagsrummet, som var möblerat med möbler i engelsk stil (passar en anglofil som mig), innehöll både matbord och soffgrupp. Inte nog med det, det fanns också Viasat Golf på TV:n, vilket var en höjdare.

Mysigt vardagsrum i engelsk stil och med kakelugn

Klockan 2000 gick vi till restaurangen och åt en halvtaskig middag där entrecoten inte var något att skriva hem om.
Redan 2130 hade Eva somnat. Jag såg Aktuellt och tittade lite på valsnacket innan jag försjönk tio minuter i en deckare av Peter Robinson sedan ZZZZZZZZZZZZ.

Långe Erik - fredag 2010-09-17
På Ekerum GK finns två banor, som båda har namn efter fyrarna på Öland - Långe Erik och Långe Jan.
Och de var faktiskt ganska långa, uppåt 6000 meter båda två.

Vi hade starttid klockan 0920 så efter en rejäl frukost med två ägg, franskbrödbullar, prinskorv, köttbullar, äggstanning, wienerbröd, våffla med sylt och grädde samt kaffe var det dags att leta upp första tee.

Precis som vädergubbarna utlovat eller hotat med, så blåste det rejält från väster. På Långe Erik fanns det en massa vattenhinder, vilket är det värsta jag vet. Vädret var i övrigt fint med blandat sol och lite moln. Vi gick också själva, och det var ingen som jagade på och vi behövde inte heller vänta på framförvarande boll.
Banan var i fint skick och hade enormt stora och snabba greener, även dessa i fint skick.

Eftersom vi blev klara redan vid 13-tiden hade vi lite tid på eftermiddagen. Vi åkte därför till Borgholm och köpte kaffe, lite ost, kex och några bakelser. De senare tog vi med oss till Gårdeby, på östra Öland, där vi

hälsade på hos våra kompisar Anki och Uri. Anki arbetade men Uri var hemma och hade fullt sjå med att planera och förbereda för skördefesten i oktober.

Skördefesten är en stor händelse på Öland, något i stil med konstrundan i Skåne. Det påstås att det kommer

250000 besökare till Öland under dessa dagar.

Både Anki och Uri är intresserade av konst av olika slag som glas, keramik, tavlor och textil och känner flera av alla de konstnärer som bor på ön. Tillsammans med dessa ska de nu arrangera några installationer och andra konstigheter i sin trädgård. Här ska det bjudas på glywein och kaffe när folk går och studerar alla saker som finns utplacerade i trädgården. Massor av levande ljus ska utplaceras överallt. Naturligtvis förmodar man också att sälja en del saker. Bland annat har Anki och hennes dotter köpt en mängd handgjorda armband och textilier av lokalbefolkningen, på sina hjälpresor till Guatemala.

Hos Uri stannde vi bara någon timme eftersom jag ville hem och titta på golfen från Österrike, där Alexander Norén och Pelle Edberg låg bra till.

När jag tittade på TV tog min hustru ett glas rött och åt lite ost.

Middagen på kvällen var bättre än gårdagens. Förrätten bestod av grov macka med gubbröra och huvudrätten av fläskfilét. Borden stod tätt i restaurangen så det blev mycket prat om golf i allmänhet och banorna i synnerhet, mellan borden.

Det blev tidigt sänggående även denna dag så klockan 2230 sov vi båda två.

Långe Jan - fredag 2010-09-18

Något senare start idag - klockan 09:50. Laddade med motsvarande frukost, som dagen innan, var vi i god tid vid första tee. Vi hann till och med putta och chippa en kvart innan det var dags. Alla tider var bokade, så det fanns massor av folk på banan. Det visade sig också att vi idag skule spela med ett annat par. Det var två finländare, som dock kunde konversera ganska bra på svenska, trots att mannen hade både hörapparat och svårt att förstå vår skånska. Han var 70 år, spelade på hcp 12 och han drev ut mig på nästan varje hål. Pinsamt! Hans hustrus swing, om den nu kan klassificeras som som swing överhuvudtaget, var något av det märkligaste jag sett någon gång. Den går helt enkelt inte att beskriva. Vi trodde hon var nybörjare, men påstod sig ha spelat golf i tjugo år. Men, konstigt nog träffade hon ibland bollen ganska bra och det är ju det som är hvudsaken.

Trots att Långe Jan var 100 meter längre än Långe Erik, så betraktades den som lättare. Det berodde kanske på att det inte fanns så mycket vatten här. Jag fick två slag mindre här än på Långe Erik.

Personligen tyckte jag bättre om denna banan. Det fanns visserligen några par femmor som lågt runt 500 meter och upp till 534 meter och även några par fyra runt 380 meter, vilket är väl långt för mig. Men eftersom två av par treorna var under 130 och några överkomliga par fyror runt 300 meter, så tyckte jag att det var OK. Det är ganska tråkigt när alla par treorna är omkring 165 eller par fyror som är 375 eftersom, åtminstone jag har svårt att nå 375 meters hål om jag inte chansar vilt med en träklubba på andraslaget.

Idag kändes det mycket bättre i kroppen än igår. Timingen kändes bra och jag slog, i mitt tycke, många bra slag. Trots det så blev det 101 slag (över hundra är trist) och bara 24 poäng. Men inte nog med att det blåste upp till 17 sekund meter. Under de sista fyra hålen kombinerades blåsten med häftigt regn, vilket inte gjorde det lättare. Något måste man ju skylla på. En del, lite klenare personer, bröt rundan och gick till klubbhuset. Sådana människor kan inte betraktas som entusiaster, eller?

Våta och trötta, efter dagens strapatser, tog vi farväl av våra finska vänner, packade in grejerna i bilen och körde hem.

Men totalt sett var det en mycket trevlig liten minisemester.

Tre dagar med DX i centrum

Uppresa och mingel - fredag 2010-09-10
SM7GIB Mats och SM7BCX Yngve hämtade SM7DLK Göran och mig vid lunchtid för en 50-milafärd upp till Karlsborg, där vi skulle deltaga på årets DX-möte. Det är en lång resa så vi stannade på en golfklubb och satte i oss en måltid bestående av ägg och bacon. Tyvärr kunde de inte tillhandahålla någon princessbakelse, som jag var väldigt sugen på till kaffet.

Det var första gången som Göran deltog på mötet, så när vi kom fram till Karlsborg körde vi in en runda på fästningsområdet, där mötet skulle avhållas. Här finns det mycket att titta på. Militärer är det glest med eftersom nästan all militär verksamhet är nedlagd. Den enda skymten av uniformsklädda personer vi upptäckte var några fallskärmssoldater, som tydligen fortfarande håller till där.

Omådet innanför befästningsvallarna är väldigt stort, med massor av stora byggnader och förråd och man kan fortfarande ana vilket myller av liv och verksamhet det var här när det begav sig.
På vår lilla rundtur hittade vi också denna gamla DC3:a som kanske använts vid utbildningen av fallskärmssoldater.
Vi hade bokat ett antal dubbelrum på vandrarhemmet Gula Villan, som tidigare varit hemvist för 6:e kompaniet. Vi tyckte det var lite märkligt eftersom det låg precis utanför fästningsområdet.
Det första jag gjorde var att hyra lakan och örngott för att kunna bädda sängen så att det var klart till kvällen. Jag visste ju inte hur länge det skulle dröja innan det blev dags att krypa till kojs, så det var bäst att vara förberedd.
Vid 19-tiden gick vi hela gänget, inklusive de övriga medelmmarna i vår hemmaklubb SSRA, bort till Hotell Wettern, där det var mingel hela kvällen fram till 23-tiden.
Vi var hungriga igen så vi åt var sin pytt-i panna i restaurangen och gick sedan tillbaka till Gula Villan redan vid 22-tiden. Här fortsatte radiosnacket i TV-rummet. Även om en del av deltagarna bodde på hotellet så var det en hel del som bodde i Gula Villan. Vi var väl tio personer som, med medhavda drycker av olika slag, diskuterade livet i allmännhet och radioäventyr i synnerhet, fram till midnatt.
Det är kul att träffa "nya" människor. En kille (pensionerad) berättade att han tillbringade tre månader varje år i Dominica. Det är en ö och en egen republik i Karibien. Där bor det endast 70000 personer och det existerar inte någon brottslighet. Här hyr han en liten stuga av före detta polischefen. Det finns också en amatörradioklubb med egen lokal och utrustning på ön, där han tillbringar mycket tid. Men, han kör inte radio dagarna i ända utan hjälper också lokalbefolkningen med en del tekniska saker, något de blir mycket tacksamma för.

Föredrag och galamiddag - lördag 2010.09.11
Klockan 1000 på lördagsmorgonen var det dags för det första föredraget.
Det var den ryske radioamatören RA6LBS, Andrei, som visade bilder och berättade om ryska så kallade Big Guns. Big Guns betyder, i vår värld, radioamatörer som har de häftigaste antennerna och slutstegen (effekten). Nu är det så att det endast är tillåtet att använda max 1,5 kW, så någon mer exakt uppgift om vilka effekter dessa Big Guns använder, talades det inte så högt om. Desto mer talades det om antenner och master och då huvudsakligen för 160 metersbandet, som får betraktas som radioamatörernas Formel 1. Det är nämligen det svåraste bandet att köra långväga kontakter på samtidigt som antennerna måste vara enormt stora. Allvarligt talat, hur många av oss vanliga dödliga har möjlighet att sätta upp ett eller ibland flera torn/master som är 60 meter höga? För nästan alla av oss var detta därför mest kuriosa, men naturligtvis mycket intressant att ta del av.

Alla fördragen hålls i en bio- eller teaterlokal där rekryterna förr i världen fick sin teoriundervisning om hur man skulle bemöta den lede fi. Det ligger inne på fästningen i ett väldigt pittoreskt område, med en massa gamla byggnader, som idag bebos av små butiker av olika slag.
Nästa föredrag bestod i att SM5DJZ, Janne, informerade om DXCC- och IOTA-diplomen samt om LOTW, som betyder Log of The World. LOTW är ett system som innebär att du, enkelt förklarat, kan maila in dina loggar till ARRL. Om du kört ett QSO med någom som också är ansluten till LOTW, så får du en träff och kan då räkna in detta landet i ditt DXCC-diplom utan att du behöver ett fysiskt QSL-kort.

I anslutning till möteslokalen finns även ett välsorterat café dit alla sökte sig i pauserna. Eftersom vi skulle på stor middag på hotellet på kvällen nöjde jag mig med en enkel måltid i caféet när det blev lunchpaus.
Ja, sedan var det nya föredrag med bild- och videoförevisning fram till klockan 1700. Bland annat fick vi oss berättat om flera internationella expeditioner, med svenskt deltagande, till ett antal öar mitt ute i Stilla Havet.
Sådana här utfärder kostar pengar så varje deltagare i expeditionen får räkna med att punga ut med 100000 SEK och ibland mer. En av expeditionerna körde radio från fyra öar, som aldrig varit aktiverade tidigare. Från den ena ön till den andra kunde avståndet uppgå till 100 svenska mil, sträckor som är långa med bil på motorväg. Här handlade det om båtresor med båtar, inte fartyg, som chartrats i fyra veckor just för detta ändamål. Det berättades att en av deltagarna, en engelsman som pyntat upp 80000 för att var med, inte körde en enda radiokontakt. Han var nämligen sjösjuk i fyra veckor och låg mesta tiden under däck med en hink nedanför sängen. Vid ett tillfälle, uppe på däck, kräktes han i en plastpåse så att löständerna följde med. Han plockade snabbt upp dem och satte in dem i munnen igen. Då kräktes också en av hans kompisar, som däremot inte var sjösjuk alls.

Ja, bland annat detta hade vi fått oss till livs när vi så småningom vandrade hemåt till Gula Villan för uppladdning inför kvällens övningar. Det är ett underbart område att promenera i eftersom miljön där är som den är.
Nu skulle det bytas om till lite mer högtidlig klädsel inför kvällen galamiddag. De flesta av oss hann också med en liten drink och snack i TV-rummet innan det var dags att vandra över till hotell Wettern. På menyn stod det Vätternröding (vad annars i Karlsborg vid Vätterns strand) till huvudrätt och Creme Brule till dessert, efterföljt av kaffe och ytterligare en hel del mingel bland de 115 deltagarna.
Vi knoppade in vid midnatt och sov gott (jag hade turen att sova med Göran SM7DLK, som inte gjorde ett ljud ifrån sig på hela natten) till frukost klockan 0800 på söndagen.

Avslutning och hemfärd- söndag 2010.09.12
Nu var det bara tre föredrag kvar innan det var dags att embarkera SM7GIB Mats Volvo 940, vid tolvtiden.

Janne,SM5DJZ, min ELMER från lumpartiden på P6 i Kristianstad

Nu rusade vi inte därifrån utan det blev självklart mycket snack och avsked med många innan vi drog iväg.

Några av grabbarna från SSRA SM7MPM Tore, SM7AWQ Christer och SM7GUY Ingvar

Hemfärden gick fint med mycket prat om antenner och DXpeditioner vi skulle vilja göra någon gång, men kanske med en lite mindre budget. En sen lunch intogs på ett landsvägshak, där vi än en gång fick oss till livs Bacon och ägg.
Nu är det två år till nästa DX-möte!

Imorgon blir det DX-möte i Karlsborg med grabbarna

Tre dagar på Karlsborgs fästning 10-12 september

Vi åker fyra stycken från Löddeköpinge klockan 1200. Men från vår klubb SSRA så blir vi omkring 15 radioamatörer. Vi tänker äta lunch på någon golfklubb på vägen eftersom det ofta serveras bra mat på dylika ställen. Det vet jag av erfarenhet. Till det vartannat år arrangerade DX-mötet i Karlsborg har hittills 115 amatörer anmält sig i år. Som tekniskt okunnig är detta möte för mig en av höjdpunkterna vartannat år.

De flesta kommer på fredagskvällen. Då blir det mingel, likasinnade emellan, lite mat, någon öl i baren och något kortare föredrag. Hela Hotell Wettern är abonnerat av Lake Wettern DX Group hela helgen.

Under lördagen kommer det att bli föredrag från klockkan 0900 till cirka 1700. Då kommer vi åhörare att få oss till livs alla de vedermödor som, i huvudsak utländska, radioamatörer fått uppleva på sina DXpeditioner till obebodda öar i Pacific eller exotiska länder på olika ställen i världen. Att lyssna på dessa människor är mycket intressant och brukar också uppmuntra till ökad radioaktivitet vid hemkomsten.

På lördagskvällen är det stor och högtidlig galamiddag, eller vad man nu ska kalla det. Då kommer de flesta uppklädda i kostym och slips Det gör att man knappt känner igen dem eftersom man är van att se dem i flanellskjorta och jeans. Men ska det vara fint så ska det.

Det brukar bli ganska sent på lördagskvällen så söndagsens föredrag börjar normalt inte förrän vid tiotiden. Då är det en del som somnar under föredragen på grund av för många öl eller för långa dx-diskussioner kvällen innan.

Vid lunchtid på söndagen är mötet officiellt slut, men många stannar kvar och snackar radio. Då vi har cirka 50 mil hem till Skåne så lär vi nog åka iväg tillbaka vid trettontiden.

Det ska bli väldigt roligt att träffa många av de DX-are, som jag normalt bara hör när vi ligger och "krigar" om QSO med DXpeditonerna.

Känner mig faktiskt lite kaxig för tillfället

Golf på Öresunds GK 2010.09.07
Ibland är det lätt att spela golf (men ganska sällan)!
Efter en lättare lunch i klubbrestaurangen stod svärfar och jag på första tee klockan 12:51.

Eftersom banan ligger bara ett hundratal meter från Öresund (därav namnet på banan) så blåser det alltid, mer eller mindre. Idag var det mer! Det var säkert kuling i byarna, så i medvinden var det väl OK och precis tvärtom i motvinden. Svärfar är inne på sitt 83 år, vital som en 40-åring och tillika golfdomare. Det räcker att jag släpper en liten fjärt när han slår, så blir jag pliktad. Det är tufft, eller hur?

Förväntningarna var som vanligt låga. Jag fick 21 poäng på Landskrona GK i fredags och visserligen 31 poäng på Vasatorps Gamla bana i söndags (hustrun sköt 37 poäng), men min golf har trots det känts lite labil. För egen del tycker jag det är ganska trist att stå på drivingrangen och slå bollar så jag brukar betrakta varje rond som en träningsrunda. Detta även om jag registrerar alla mina ronder.

Svärfar är inte lätt att tas med. Han slår långt, många gånger längre än jag, har lägre handicap (eller hade) men slår ibland lite snett. Och, det var inte speciellt lätt att slå rakt i den hårda vinden.

Mitt första positiva tecken för dagen var att jag inte gick i vattnet på ettan. Nästa jättestora positivitet var en birdie på trean. En birdie för oss medelhandicapare betyder alltid något extra för självförtroendet. Ja, sedan rullade det på de första nio med tre par och bara en toppad fairwaywood som enda misstag. Med 22 poäng och 39 slag (fem över par) då får man nästan hybris.

Det gick emellertid inte lika bra för svärfar som, lite besviken, seglade in med 8 poäng. Men han bet ihop och inledde inrundan med par och birdie. Nu var mungiporna uppåt igen. Så på de sista nio fick vi ihop 19 poäng båda två vilket resulterade i 41 poäng och 83 slag brutto för mig. Det var fem slag under min handicap, med totalt en birdie och sju par.

Visst kan man få känna sig kaxig då.

Åtminstone någon dag.

En kort tur med Moggen

Några mil with the top down

Vår Morgan har varit väldigt styvmoderligt behandlad hela sommaren. Inte en enda gång har den fått sträcka ut, den har endast blivit startad en enda gång. I morse var det ett fantastiskt fint väder med sol och i stort sett vindstilla. Nu var det dags. Först fcik jag flytta en massa grejer, som egentligen inte ska finnas i ett garage. Därefter var det dags att plocka bort den lilla underhållsladdaren, som alltid står på. Ska den starta idag, undrade jag, vid senaste försöket var det tungt. Så även idag. Ett varv på vevaxeln sedan stopp. Battereriet är, trots kontinuerlig laddning, inte i bästa form. Men, jag vet att det brukar ta tid och att den sedan smäller igång. Jodå, efter lite krusande så mullrade den igång även idag.
I mina ögon är nog Morgan en av de vackraste bilar som finns. Gammal stil med lång motorhuv, svepande skärmar och nedskurna dörrar samt med bra prestanda. Den är stötig, så att köra på grusvägar är en plåga. Någon har sagt att om du kör över en enkrona med en Morgan så kan du säga vilken sida på enkronan som ligger uppåt. Det är kanske aningen överdrivet, men fjädringen är minimal med den fördelen att den ligger som ett strykjärn på smala, kurviga, asfalterade vägar. Det är en ren fröjd att köra.
Min lilla utflykt gick längs Öresunds stränder där jag passerade Barsebäcks golfbana, körde in i skogen upp förbi Hofterup och sedan tillbaka till garaget. Jag ville inte försvinna alltför långt från hemmet då jag bytt både kylarslangar och tändkablar. Väl medveten om mina begränsningar på det tekniska området så kunde, i värsta fall, vad som helst hända. Och, då hade jag fått ringa hustru Eva så att hon kunde komma med servicebilen.
Men allt gick bra och med en sträcka av 25 kilometer så lär batteriet ha fått sig en rejäl uppladdning.
Väderutsikterna för nästa vecka är mycket bra och eftersom jag lär få lite tid över kanske jag kan rasta av både TR2:an och min Puch under veckan.

ETTHUNDRASEX slag på fredagsgolfen!

Landskrona GK 2010.09.04

Idag var vi bara tre, Sven, Eiert och jag. De övriga var upptagna på konferenser, Tysklandsresa och med sådant som fruar ibland bestämmer att man ska göra.
Igår satt jag uppe länge och gick upp tidigt i morse så det blev inte mycket sömn. Det är inte så att jag på något sätt, så här inledningsvis, vill ursäkta mig för dagens resultat. Det är bara ett konstaterande.
Det var annars en fin brisk morgon, med sol och nästan ingen vind, men inte överdrivet varmt till att börja med. Vi hade starttid klockan 0925 på Landskrona Golfklubb. Jag var tidigt på plats och inledde med en kaffe och en rulle tunnbröd med tonfisk.
Nyttigt och närande!

Med en åtta på första hålet, så kunde jag känna att gårdagens seriegolf hade tagit slut på den mesta av den upplagrade energin och koncentrationen. Men på 3:e hålet blev det ett par och hoppet tändes igen. Det 6:e hålet på Landskrona är bara 255 meter långt, men det finns en damm precis före green. Jag spelade safe och slog ut en fairwaywood. Mitt i faiway. Spelade in med en pitchingwedge och var väldigt nära att göra en birdie. Men, det blev ett par och det kändes ganska bra ändå. På de återstående tre hålen på de första nio, blev det endast 2 poäng och då kändes det hopplöst igen.

Inrundan blev riktigt bedrövlig där jag med MYCKET OTUR, fick droppa tre gånger.

Ruffen var inte speciellt hög, men väldigt saftig och lite fuktig. Eftersom jag hamnade där vid ett flertal tillfällen så kostade det något extra slag varje gång.

Men, trots mina totalt 106 slag och 21 poäng (det finns egentligen inte på min karta) så blev jag tvåa. Sven, som brukar kallas för "snöret" eftersom han alltid slår rakt fick bara 20 poäng, stackarn. Eiert, som hade mycket tur lyckades skrapa ihop 25. Dagens runda var alltså inget att skriva hem om, även om jag gör det just nu.
Efter rundan tröstade vi varandra i restaurangen. Sven åt en hellunch medan jag själv nöjde mig med kaffe och en macka. Jag får ju förhoppningsvis mat ikväll.

Eiert, som vann, firade med en glass för 18 kronor.

Nu blir det paus från golfen imorgon, lördag. Men på söndag är det dags igen, då hustrun påkallat min uppmärksamhet på att hon måste ut och spela då.

Ja, det här med golfresultatet beror på dagsform och mental inställning. Man får inte vara för taggad men inte heller för mycket laid-back. Det är svårt att balansera mellan dessa psykiska inställningar.

Men, just nu känner jag mig ganska utslagén, trött i kroppen och lite less på golf.

Det blir ofta så när det har gått dåligt.
Men, som alltid, det går fler tåg och på söndag kanske det går bra igen!
Trots all bedrövelse ligger jag fortfarande i ledning i årets fredagsgolf.
Avslutning och final ska avhållas den första helgen i oktober, då högtidligt korande av årets segrare ska äga rum. Som vanligt är platsen uppe hos Hasse, i hans stora hus, i skogen utanför Örkelljunga.


  

Seriegolf i H55 på Örestads GK

Denna gången var det Örestads GK som stod som värd för seriespelet. Banan kallas i folkmun för Aquaqul, som är en äventyrsbadanläggning i Malmö. Skälet till detta är att det finns en massa vattenhinder på banan,som många lyckas hamna i.

Jag blev hämtad av min kompis Lars, som också spelar för Öresunds GK. Han är med sina 6 i hcp en av många med singelhandicap i dessa sammanhang. Så det är inte utan att jag ibland känner mig som "sparven i tranedansen" när jag spelar med så duktiga golfare.

Jag skulle visa hur Lars skulle köra, då jag kände till en genväg. Det var dock längesedan jag körde de här småvägarna med min Morgan, så istället för genväg blev det en lång omväg. När vi skulle köra hem lät jag därför Lars bestämma rutten.

Vi hade trots detta god tid på oss innan vi skulle slå ut, så vi hann med både ärtsoppa och pannkakor med sylt och vispgrädde samt några chippar och puttar innan det var dags att slå ut. Det var perfekt väder med lite växlande molnighet och cirka 20 grader varmt, även om vinden var lite jobbig på slutet.

Som brukligt är så skulle Lars inte gå, utan åka på en av sina golfmoppar. Dagen till ära hade han tagit med sig hustruns chockrosa tingest. Han spelar också med en rosa driver, så ibland börjar man undra.

I min boll fanns en kille från Barsebäck med hcp 6 samt en från hemmaklubben med hcp 15,3, så jag var med mina 16,3 höghandicaparen i gänget.

Varenda gång jag deltagit i seriespelet så har jag haft turen att spela med väldigt trevliga personer, så även denna gång. För surdegar finns, det ska ni veta.

Mina förväntningar på dagens spel var låga, både för mig själv och laget som sådant. Av någon anledning brukar vi bli sist varje gång. Och, ofta får vi inte ens ihop ett helt lag. I seriegolfen ska varje lag innehålla sex spelare varav de fyra bästa scorerna räknas. Man behöver alltså inte räkna de två sämsta scorerna i varje lag. I seriegolfen tas ingen hänsyn till handicap utan alla spelar på scratch. 

Idag hade vi i alla fall fått fem stycken att ställa upp för klubben och några av dessa hade relativt lågt handicap. Också var det jag förstås. I vårt lag brukar vi säga att scorar vi under 100 slag så är det OK.

På de första nio hålen, som anses som de svåraste, lyckades jag faktiskt göra fyra par och skjuta 45 slag brutto. Det kändes väldigt bra och var betydligt över mina förväntningar. Under de sista nio lyckades jag  dock krångla till det på några hål och fick droppa och plikta, men sköt 49 slag på inrundan. Totalt 94 brutto och totalt fem par kändes riktigt bra utifrån min ödmjuka horisont. Till och med puttningen, som falerat mer eller mindre kroniskt för min del, gick hyfsat med totalt 32 puttar. Så även om vi fick stryka en score, så var det i alla fall inte min.

Eftersom Lars gick ut i första bollen och jag i den andra så skulle vi få vänta nästan två timmar innan alla bollarna gått i mål. Vi beslöt därför att åka hem och vi vet därför inte hur vi placerade oss. Men jag är emellertid ganska säker på att vi denna gång inte blev sist.

Bara det är en fjäder i hatten! Tycker vi i alla fall.