Sju rundor golf i Spanien

Costa del Sol - 2012-01-27 - 2012-02-10
Planet gick redan klockan 0630 på fredagsmorgonen och eftersom man förväntas vara på plats två timmar i förväg så innebar det uppstigning vid tretiden, alltså mitt i natten. Resdagar är alltid jobbiga, inte minst eftersom vi skulle mellanlanda i Bryssel och vänta där några timmar innan planet till Malaga skulle lyfta.



Spektakulärt konstverk på Bryssels flyplats

Men, på flygplatser finns alltid en hel del att titta på, inte minst för damerna, som har massor av butiker att vandra runt i. Det var också dags att ta en rejäl fika eftersom frukosten hemma blev ganska knaper. Tiden gick fort och plötsligt var det dags att ta en tupplur på den tre timmar långa resan till Malaga.
Väl framme blev vi aningen besvikna. Det regnade! Vädret var dock inte viktigt just denna dag eftersom vi bara tillbringade tiden inomhus. Vi hämtade ut var sin lånebil och styrde sedan kosan mot Torremolinos.



Jättestort hotell med helt OK rum.

Här skulle vi bo på Hotell Cervesaz en vecka till det facila priset av 340 Euro för två personer i dubbelrum inklusive en häftig frukost. Torremolinos var väl förr i världen ett mycket populärt resmål. Kanske är det så även idag, men på hotellet bodde mest engelsmän, som förmodligen köpt "all inclusive". Åtminstone sprang de fram och tillbaka mellan baren och lobbyn med sina öl och G&T:s
stup i kvarten.



Mulet och trist vid ankomsten.

Vi fick ett rum åt rätt håll, där vi åtminstone fick en hyfsad glimt av medelhavet. När vi checkat in tog vi en runda och kollade in hotellet. På överst våningen fanns det en inomhuspool och ett gym. Jag hade faktiskt vissa ambitioner att köra några pass, men det visade sig att redskapen till stor del var sönder.



Soluppgång vid 0830-tiden.

Vi hade inte bokat någon golf till lördagen utan hade bestämt att vi skulle utforska staden en del. Och, här fanns det butiker. Det som lockade damerna mest var väskor och skor. I princip allt var billigt så plastkorten hoppade upp och ner hela dagen.



Caféer fanns i varje gathörn.

Håkan och jag tillbringade en stor del av tiden med att sitta på cafe och dricka kaffe och titta på folk. Att följa med Eva och Maria på deras shoppingorgier var det inte tal om, då skulle vi bara få stå och vänta utanför butiker hela kvällen.

I Spanien är folk ute på kvällarna, inte bara ungdomar som här utan hela familjer. Det mesta stänger mellan 1400 och 1700 för siesta, sedan börjar folk arbeta igen mellan 1700 och 2000, även om butikerna ofta hade öppet fram till tiotiden på kvällarna.
Under lördagen åkte vi också en sväng till Fuengirola, en liten bit väster om Torremolinos. Här skulle vi leta upp en adress, längs med havet, där vi skulle köpa 2 for1-kort. Dessa kostade 50 Euro och vi kunde då spela golf på en massa banor och endast betala en greenfee. Det visade sig att vi "tjänat" in kostnaden för kortet redan efter två dagar.



Infarten till El Chaparral

Vår första golfrunda spelade vi på söndagen. Banan eller klubben hette El Chaparral (http://www.golfelchaparral.com/) . Håkan och Maria hade spelat här tidigare och visste var den låg, annars hade det varit svårt. Det dräller av golfbanor i Malagaområdet och det är lika svårt att hitta till alla. Det är mycket dåligt skyltat så en GPS är nästan helt nödvändig. Banan var trevlig att spela men det märktes på framförallt inspelen att det var ett tag sedan man använde de här verktygen. För mig blev det  22 poäng och 107 slag, någon jag egentligen inte borde berätta. Men, man ska vara ärlig, det sade alltid min mor.



Marbella G&CC

Dagen efter, på måndagen, hade Håkan bokat in oss på Marbella G&CC  (http://www.marbellagolf.com/). Detta var en grym bana. Den var inte speciellt lång, bara 5450 meter, men fruktansvärt backig och med många blinda hål. Men, det var också enormt vackert.



Partrehål med vatten och stor höjdskillnad.

Att gå en sådan här bana hade man nog inte orkat med, så golfbil använde vi faktiskt varje gång vi spelade.
Greenerna på de sex banor vi spelade (vi spelade en bana två gånger) var perfekta. Däremot så var tees och fairways inte bra.



Eva vänder ryggen till när Håkan slår ut, precis som jag brukar göra.
Man vet ju inte om det smittar.

Det fanns i stort sett inget gräs på fairways på de flesta banorna utan bollen låg direkt på den torra, hårda marken. Med andra ord som gjort för en massa duffar, vilket det också blev många av.



Fina båtar eller snarare fartyg.

Efter att vi spelat golf i Marbella så var det inte så långt till Puerto Banus. Vi beslöt att köra dit och knalla runt lite i hamnen. Det ska väl föreställa en småbåtshamn, men det är definitivt inte fritidsbåtar som vi är vana vid att se i Barsebäck eller i någon annan Marina här i Sverige.



Ferrari.




Bentley.




En väldigt fin MB 190 SL.



Aston Martin



Ytterligare en Bentley.

Men, det jag minns bäst, sedan jag var här sist, för sådär 25 år sedan, var alla fina bilar som brukade stå parkerade längs kajkanterna. Så var det också den här gången, men dock inte lika många som det brukar vara eftersom det bara var i februari månad.



Otaliga rader med handlare.

På tisdagen tog vi en vilodag från golfen. Istället åkte vi till Fuengirola, några mil väster om Torremolinos. där det varje vecka är en stor marknad. Här fanns hur mycket grejer som helst, inte minst "märkesvaror". Det var pikéer, lamullströjor, väskor, parfymer, skor, klockor och mycket annat från Dior, Armani, Lacoste, Breitling, Rolex, Bvlgari, Louis Vuiton etc. etc. Och, allt var billigt.



Skor en masse.

Våra damer spenderade mycket tid hos de som sålde, framförallt väskor, men också hos de som sålde skor. Håkan och jag tog också en sväng på marknaden, men efter en stund så blev det kaffe och bakverk på ett närbeläget café, där vi inväntade våra fruar.

Under vistelsen i Torremolinos spelade vi på ytterligare två golfbanor i området, El Paraiso (http://www.elparaisogolfclub.com/) och Calanova (http://www.calanovagolfclub.com/). På båda banorna gällde vårt 2 for 1-kort vilket innebar att Eva och jag tillsammans betalade mellan 60 och 90 Euro, inklusive golfbil.
Som jag nämnt tidigare var de flesta banorna väldigt kuperade, varför det kändes skönt att spela El Paraiso, som var mer "normal". Detta betydde dock inte något nämnvärt för scoren som blev 104 slag och 26 poäng, men där några fina par dock blev lite plåster på såren.

Almunecar - 2012-02-03 - 10
På fredagsmorgonen, efter den sista tunga frukosten på Hotel Cervezas, var det dags att åka de åtta milen till Almunecar, där vi skulle bo följande vecka. Håkans föräldrar tillbringade tidigare cirka sex månader varje år här, så Håkan hade besökt orten många gånger.



El Toro!

 På vägen dit passerade vi Malaga och fortsatte österut. På flera ställen ser man en känd symbol för Spanien, nämligen El Toro, en tjur som ofta är placerad på någon kulle eller bergstopp.



Vilande gubbe

Området vi körde igenom är väldigt bergrikt och bland annat så ligger Sierre Nevada ganska nära. Ett av bergen så ut som profilen på ett ansikte.



Utsikt från balkongen.

Håkan hade lyckats hitta en lägenhet i ett hus som nästan låg granne med det hus hans föräldrar hade bott i. Den ägdes av en yngre kille som bodde i London och arbetade för Renaults Formel 1 team. Det fanns därför en hel del motorlitteratur i hyllorna att fördriva tiden med.



Vardagsrum/matsal.

I lägenheten fanns två sovrum, med separata toaletter samt ett rymligt vardagsrum med storbilds-TV. Läget var fantastiskt cirka 15 meter från medelhavet och på balkongen hade vi sol hela dagen fram till klockan 1830 på kvällen. Priset för lägenheten låg runt 3500 SEK för fyra personer och ingen städning behövde utföras när vi lämnade den.
På lördagen tog vi det lugnt, turistade, kollade i butikerna,  (mest damerna) och gick och satta oss i ett soligt hörn på något café.



Dålig bild, men så här såg entrén ut.

Men, när söndagen infann sig så var det dags för golf igen och banan vi skulle spela heter Los Moriscos (http://www.moriscosgolf.com/). Den låg nere vid havet och var också en av de få banor vi spelade som inte var så extrem kuperad.



Bekvämt!

Men, trots att banan var hyfsat flack så hade vi vant oss att köra golfbil så det fortsatte vi med även här.
Dagens höjdpunkt för min del var en birdie som jag lyckades göra på ett kort par fyra hål.

Bollar till salu.

Utanför nästan alla golfklubbar fanns det folk som sålde golfbollar. Arbetslösheten i Spanien är hög så många hade hittat olika sätt att dryga ut arbetslöshetskassepengarna med.
På måndagen blåste det ganks mycket och, trots blå himmel, blev det ganska kallt i vinden. Vi tog därför ytterligare en dag day-off och begav oss ut på stán.



Många hus hade restauranger på bottenvåningen.

Det finns många smala mysiga gränder, fulla med butiker och caféer, i Almunecar. Det är nästan som att gå i gamla stan i Stockhom, även om husen ser annorlunda ut här.



Saluhallen i Almunecar.

I Almunecar finns också en riktigt gammal saluhall, verkligen värd namnet. En liknande som fanns i Helsingborg på den tiden det begav sig.



En av fiskförsäljarna.

Här var det helt fullt med folk som skulle köpa råvarna till dagens lunch eller middag. Långa rader av kött- grönsaks- och fiskhandlare kantade gångarna i hallen.
Det blev ingen golf dagen efter heller eftersom det blåste ganska mycket. Det blev istället tid för lite läsning. Peter Robinson är en engelsk deckarförfattare och en av hans böcker hann jag läsa ut. Inte nog med det jag fick också tid att läsa första hälften av Keith Richards bok, Livet. Ibland kan det var skönt att bara softa, ta en drink, titta på TV och läsa.
Nu hade vi bara några dagar kvar och eftersom vädret blev bättre så valde vi att spela en runda på Anoreta GC (http://www.anoretagolf.es/). Konstigt nog kommer jag inte ihåg mycket från denna banan. Det gick förmodligen dåligt, varför jag har förträngt det.
På torsdagen skulle vi spela den sista rundan på vår resa. Det var fullbokat på de banor vi försökte få tid på, så vi åkte upp till en bana som heter La Cala. Den ligger högt upp i bergen, inte långt från skidorterna i Sierra Nevada.



Sol och blå himmel, men kallt!



Underbara vyer!

När vi kom fram var vädret perfekt, men det var bara två grader varmt. Håkan, som sin vana troget hade shorts och kortärmat ville gärna spela, men damerna och kanske även jag tyckte det verkade lite kyligt.



Håkan är lite sur. Han ville spela.

Vi hade svårt att bestämma oss om vi skulle spela eller inte, så vi gick in i klubbhuset där vi tog en fika och diskuterade vidare. Vi kom överens om att det var för kallt och beslöt att åka tillbaka nerför bergen till behagligare temperaturer. Det slumpade sig så att vi spelade på Los Moriscos ännu en gång. Det var nog ett bra val för det var första gången vi spelade samma ban två gånger, varför det gick lite bättre för oss alla fyra.



Håkan är gladare igen.

Här var det betydligt varmare så efter ronden kunde vi äta en bit mat på uteserveringen.

Allting har ett slut och på fredagen var det dags att bege oss till Malagas flygplats, lämna tillbaka hyrbilarna och checka in. Vi lämnade Almunecar vid tiotiden på förmiddagen och anlände till Löddeköpinge klockan 2330 på fredagskvällen. Skönt dock att komma hem en fredag och ha både
lördag och söndag på sig för vila och rehabilitering.
Nu hade vi fått sol och ljus i ögonen under två veckor så batterierna hade laddats en aning så att vi skulle orka stå ut med mörker och kyla ytterligare några veckor.
Förhoppningsvis kommer våren snart och då kan vi lira golf här hemma och ta lite turer med vår nya Morgan.
Ska bli kul!

Registreringsbesiktning av nya Moggen

Fick tid innan försäkringen gått ut - 2012-02-15
Efter att jag kommit hem från Spanien i fredags hade jag bara fyra dagar kvar innan min tillfälliga försäkring gick ut. Tidigt på måndagen ringde jag SBP och fick en tid i Lomma idag, onsdag, kl 1230. Himla tur!
Det hade snöat lite i natt och jag har naturligtvis inga vinterdäck på bilen. Motorvägen var dock snöfri och om jag förstått det rätt så måste man bara ha vinterdäck vid vinterväglag och det ansåg jag inte det var på motorvägen.



Först i kön i Lomma.

Moggen spann fint i 140 på väg till Lomma och vägmätaren står numera på hela 62 kilometer, eftersom jag fick monterat en ny mätare med kilometevisning i England. Den gamla mätaren visade 480 miles, så totalt har den inte rullat mer än ca 800 mil sedan födseln 2004.

Mysig utsikt.

Det blåste kallt på parkeringen så jag satte mig i bilen efter incheckningen och satte på värmen, som faktiskt fungerar väldigt bra. Morganen är också utrustad med radio och CD-spelare, men så långt har jag ännu inte kommit i utforskandet av bilen. så att jag kan få in några svenska stationer.



Noggrann registreringsbesikningsingenjör.

Det är inte de vanliga besiktningsmännen som utför registreringsbesiktningarna utan speciella registreringsbesiktningsingenjörer (vilket ord, blir svårt på visitkortet). Det första lilla problemet som uppstod gällde chassinumret. Framme i motorutrymmet finns en nitad eller limmad plåt där chassinumret finns instansat. Detta var emellertid inte tillräckligt för besiktningsingenjören. Han ville hitta ytterligare ett, som skulle finnas instansat på ramen. Själv visste jag inte var vi skulle börja leta. Jag slog därför en signal till Björn Roxlin som upplyste mig om att det ska finnas på en tvärbalk framför stolarna.
Jodå, det fanns där och allt var fri och fröjd. Nästan!



När dessa små lampor, under nummerskylten, bytt plats krävs ytterligare en besiktning.

Nu gick personen ifråga och ställde sig bakom bilen och såg att den även var utrustad med både backljus och dimbakljus. Det var bara ett problem, nämligen att det röda ljuset skulle sitta till vänster och backljuset till höger. På grund av detta godkändes inte bilen. Jag kan därför inte få några svenska plåtar och därmed försäkra bilen på vanligt sätt. Nej, nu ska jag tillbaka och visa upp bilen igen efter det att ljusen bytt placering och betala nya pengar. Dock lär ombesiktningen inte kosta 1380 spänn, som det gjorde denna gången. Han påpekade också att jag även borde beställa tid för en vanlig besiktning, som hans kolleger, med lägre grad, då ska utföra.
Nu måste jag alltså kontakta försäkringsbolagt igen och höra vad det kostar att få köra de tre milen tur och retur till Lomma, med utländska skyltar. Hoppas det inte kostar 3000 igen, som det gjorde för att försäkra bilen i samband med hemtransporten från England.
Det är dyrt med byråkrati!

Yet another trip to England

Morganhämtning i Hunton Bridge - 2012-01-15-19
Att hitta en täckt biltrailer var inte det lättaste. Efter mycket googlande hittade jag dock en privatperson som var villig att hyra ut en sådan.



Här kan du låna ett täckt bilsläp.

Mikael är en aktiv rallyåkare och är en av ägarna till Söders Bil i Kristianstad. Hans dubbelaxlade trailer verkade vara nästan ny och mätte 520 cm. Med mitt körkort får jag inte dra ett sådant släp, åtminstone inte i Sverige. En kompis till mig, Peter Arvell, erbjöd sig att följa med och hämta släpet vilket vi gjorde lördagen den 14:e januari.


Ett långt ekipage med ett stort vindfång.

Det blev ett stort men stiligt ekipage, som vi parkerade utanför vårt hus på lördagseftermiddagen.

Söndag - 2012-01-15
Klockan elva på söndagsmorgonen hämtade jag Håkan i Helsingborg, även han begåvad med ett körkort med många bokstäver. Håkan är en av mina golfkompisar och också han hade ett ärende i England, varför det inte var svårt att övertala honom att följa med.



Sista natten i hemmagaraget.

Ända sedan jag bestämt mig för att köpa den Morgan Roadster, som jag varit och titttat på i England strax före jul, hade jag oroat mig för en massa saker som kunde hända under dit- och hemfärd. Dels skulle min +4 lastas på och av och detsamma med den nya bilen i England plus drygt 280 mil på starkt trafikerade motorvägar. Bara M25 i England kan ju ge rysningar. Mycket kan ju hända, eller hur?


Lite nervöst var det att köra upp den på släpet.

Trots att jag hade startat bilen varje kväll, så var den svårstartad på söndagsmorgonen. Detta trots att batteri, tändspole, stift, brytare och startmotor var nytt eller renoverat precis som förgasarna. Men jag fick till slut igång den och körde upp den på släpet.
Håkan och jag drog iväg klockan 1330, med Håkan vid ratten. Några biljetter till färjorna hade vi inte bokat, men vid den här årstiden borde det inte var några köer precis.



Allt såg ut att vara OK med min gamla Morgan.

När vi kommit till Rödby så öppnade vi släpet för att kolla att spännbanden runt hjulen fortfarande satt fast ordentligt. Men, vad jag upptäckte när vi gick ut ur bilen var att jag glömt min oljerock hemma och hade alltså inga ytterkläder att ta på mig i kylan. Nåväl vi skulle ju sitta i bilen den mesta tiden och kläder kan man ju alltid köpa. Det fick jag göra förra gången också, för 28 år sedan, när jag missade färjan till Esbjerg medan min far redan hade kört ombord med alla mina kläder.
På färjan till Puttgarden inmundigade vi två frankfurter korvar med chips.
Håkan körde och körde och körde, faktiskt ända ner till Calais. Men, då såg han ganska "sleten" ut och vi beslutade att jag skulle köra den korta sträckan (17 mil) till Hunton Bridge utanför Watford, när vi kommit till England. När jag, i Calais, skulle betala för biljetten för överfarten till Dover visade det sig att mitt ICA-kort inte fungerade där. Snabbt ut till bilen, där Håkan väntade, och hämtade mitt VISA-kort, som visade sig fungera. Fransmän är jag inte speciellt förtjust i (trots att min svärdotter är fransyska). När vi skulle visa biljetten så fanns det en mycket sur färgad kvinna (har inget emot färgade normalt) som var väldigt otrevlig mot oss. Vi släpptes dock igenom och körde vidare fram till två tullare, som ville att vi skulle öppna släpet. Vi gorde så och visade vår Morgan. Varje normalt funtad människa skulle ha kommentera att det var en trevlig bil, men inte dessa två blaserade fransmän inte.

Måndag - 2012-01-16
Väl på färjan, klockan var nu omkring fem på måndag morgon, drack vi var sin stor mugg, mycket dåligt kaffe, och åt var sin dubbel sandwich. När vi kommit halvvägs ropade någon i högtalarna på en Mr. Nilsson with registration number MNZ 509 and asked the person to come to the information. Det var alltså jag. Vid informationsdisken blev jag upplyst om att mitt VISA-kort fanns kvar på terminalen i Calais. Min andra tavla för dagen. Efter många om och men fick jag dock beskedet att de skulle förvara kortet tills vi återvände några dagar senare.
Efter 135 mil och två färjeturer kom vi slutligen till Hunton Bridge. Här kontaktade vi innehavaren av Kings Lodge Hotell, där vi skulle bo två nätter och blev anvisade en plats där vi kunde sätta av släpet.
När detta var gjort drog vi direkt till Hemel Hempsted, där jag varit några veckor tidigare och därför visste att det fanns ett stort varuhus. Så snart vi kom dit så rusade jag in i H&M:s butik och frågade efter den billigaste, varma jacka de hade. Det fanns en svart täckjacksliknande tingest, som glänste och som var nedsatt till tio pund. Jag köpte den direkt även om jag, i mina svart jeans, såg ut som en hallick i denna utstyrsel.
Men nu kunde jag åtminstone hålla värmen.

Vi rullade av bilen från släpet och allt gick OK.

Nu skulle min Morgan lastas av för vidare befordran till Roger på Herpers Morgan, som bara låg några hundra meter från hotellet. Vi skulle bara köra ner bilen till Roger, men tror ni fanskapet startade. Nej, hur vi än försökte så var det omöjligt att få igång bilen. Detta upplevde jag som väldigt pinsamt, men kunde inte göra annat än att ringa till Roger. Han kom efter fem minuter med sin Jeep och bogserade igång bilen. Ingen bra start alls, även om affären var uppgjord sedan tidigare. När vi kom fram till hans "premises" så drog han en runda med bilen. När han kom tillbaka såg han inte nöjd ut. "Den går inte bra", sade han. Allt mer pinsamt tyckte jag naturligtvis att det var.



Min gamle trotjänare nu tillbaka i hemlandet.

Steve, hans anställde, plockade av startmotorn på två röda och de konstaterade att bendixdrevet var kass. Detta tyckte jag var konstigt eftersom den startmotor som var monterad hade renoverats av mig flera år tidigare. Det var inte mycket att göra år det. Min Morgan var fin. Ramen var helt perfekt, träet var cuprinolat och lacken var superfin. Lite mekaniska problem fixar sådana här killar på ett litet kick.

En mycket läcker +8 i väldigt fint skick.

Jag knallade in iverkstaden för att se vad som fanns där och hittade bland andra en väldigt fin +8 från 2003, som inte hade funnits där när jag var där för några veckor sedan. Den var nu såld för 35000 pund och hade den varit där vid mitt förra besök hade jag kanske köpt den istället. Men nu fick ju Eva en bil som var lackerad i Royal Ivory och det var ju en sådan hon ville ha.
Roger och jag gick sedan in på hans kontor. Han påstod då att jag bara betalat 500 pund vid mitt första besök och ville därför ha ytterligare 500 pund. När jag visade honom kvitton på 1000 pund så bad han om ursäkt. Hans administrativa förmåga verkar inte vara en av hans starkare sidor. Han berättade också att den hastighetsmätare, med kilometervisning, som jag hittat inne på hans kontor, inte passade i bilen och att han därför tvingats köpa en splitter ny. Han ville därför ha ytterligare 350 pund för denna utgift. Med tanke på min pinsamma situation, att min bil inte startade och att den lirade dåligt i motorn, så tyckte jag att det var ganska fair. Han hade ju trots allt satt på ett helt nytt rostfritt Librands Sport avgassystem och strålkastare för högertrafik utan kostnad. Jag hade också tagit med mig en splitter ny "Cross-drilled" vevaxel, som bara den lär vara värd  omkring 700 pund för att kompensera honom för mina däck, som inte längre var runda. Vi verkade därför vara nöjda båda två och skildes som vänner, tror jag i alla fall.



Björn med sin Guiness...



...och Tina tycker att det är som det brukar vara.

På måndagskvällen dinerade Håkan och jag med Björn och Tina Roxlin på Kings Lodge. Björn var ju där för att hämta en Land Rover, som han hade köpt (vad han nu skulle ha den till, som Roger sade).
Efter middagen, vid 2130-tiden, så väntade äntligen sängen för mig och Håkan. Vi hade ju inte sovit på närmare 32 timmar. Jag somnade direkt och vaknade efter tio timmar utan att ha vänt mig i sängen en enda gång.

Tisdag - 2012-01-17
Frukosten intogs på deVere Venue, det hotell jag bott på vid mitt förra besök. När vi satt oss vid bordet skred herrskapet Roxlin in och "joinade" oss vid bordet. Ägg, bacon, korvar och rostade brödskivor kändes helt perfekt denna morgan. Till och med Håkan, som är lite tveksam till det engelska köket (han äter till och med Taimat, som jag avskyr), tyckte att det här smakade bra. Jag tror han bara måste vänja sig, Håkan alltså.
Håkan, som säljer golfprylar, har en leverantör i Oxford, som vi skulle besöka.

Fina bilar utanför företaget.

Vi blev väl omhändertagna och det visade sig att några av personalen också var intresserade av bilar. Tony, som var VD körde Håkan, mig och två damer till ett bättre hotell i sin Jaguar S-type. Han berättade att den gjorde 0-100 på 5,9 sekunder. Jag kunde då inte undgå att berätta att min nya Morgan gjorde det på 4,9 sekunder. Det tyckte han var kul. Efter en bättre lunch, med en häftig bakelse som dessert, så blev vi hämtade av Tony (han var ine med på lunchen eftersom han inte unnar sig detta) och åkte tillbaka till företaget. Här lastade vi in alla Håkans prylar i Audin. Vi fick fälla baksätena för att allt skulle få plats.



Roadstern på plats för lastning.

Nu var det bråttom tillbaka till Hunton Bridge. Det var åtta mil och vi var lite sena, då Roger, som lovat att lasta Roadstern på släpet, ville att vi skulle komma vid fyratiden.

Lastad och klar för vidare färd till Sverige.

När vi kom fram till vårt hotell hade Roger redan kört ner bilen dit. Roger körde med van hand på Moggen på släpet varefter vi tog avsked av varandra.
Nu var klockan cirka 1700 och Håkan och jag drog oss tillbaka till våra rum för lite kontemplation, vila och lite läsande av biltidning (jag). Klockan halvsju träffades vi i baren och åtnjöt var sin öl och en stor sandwich med chips. Eftersom vi skulle gå upp redan vid 0300 så, betalde jag räkningen för hotellet varefter vi båda intog sängläge. Sömnen var inte bra för mig denna natt men lyckades nog sova omkring fem timmar. Alltid något.

Onsdag - 2012-01-17
Någon frukost var det inte tal om klockan tre på morgonen.



Kings Lodge, ett anrikt ställe.

Halv fyra kopplade vi på släpet och styrde kosan mot Dover. Håkan körde och jag gjorde allt vad jag kunde för att hålla honom vaken. Han hade sovit dåligt.



Mörkt och kallt i Dover.

Vi kom fram till Dover i god tid före färjans avgång klockan 0640. På hemvägen skulle vi förlora en timme vilket innebar att vi skulle vara framme i Calais klockan 0910 europeisk tid.



Välförtjänt vila.

Nu var Håkan ganska trött och det verkade som om tegelstenar drog ner ögonlocken på honom. Nu kunde vi emellerid vila 1,5 timmar under färjeturen och hämta nya krafter, dricka kaffe och äta en macka.



Här kunde jag hämta mitt kvarglömda VISA-kort.

Eftersom jag skulle hämta mitt VISA-kort på terminalen i Calais, så fick vi ta en tur dit. Denna gången var det en vänlig dam, som i sin tur kallade på några av sina överordnade. Dessa anände efter en kvart i bil och hälsade artigt på mig. Han som hade hand om det tog fram ett kuvert, efter att ha kollat mitt pass, och ur det kuvertet tog han fram ytterligare ett kuvert som visade sig innehålla mitt kreditkort. På ett käckt och trevligt sätt överlämnade han sedan detta till mig. Det finns kanske trevliga fransmän, trots allt.
Nu hade vi kommit över kanalen och hade "bara" omkring 115 mil hem. I Belgien fastnade vi i en "traffic jam" där vi tillbringade nästan en timme. Håkan sov sött och samlade krafter för sin kommande etapp.



En historisk plats för Triumph.

I Belgien passerade vi också Jabbeke, som är en välkänd plats för alla Triumphägare, åtminstone de som är begåvade med äldre Triumphs. Det var nämligen här, på en sandstrand som man med en Triumph TR2 satte nytt hastighetsrekord, tror det handlade om 160 miles per hour, för sportvagnar i den här klassen.
Återstoden av färden, avbruten av många kaffepauser och tankningar, gick mycket smidigare än förväntat. Mina farhågor om extremt tät trafik med otroligt många lastbilar, kom på skam. Mellan Hannover och Bremen, som jag trodde skulle vara en grym sträcka, så fungerade det väldigt bra i en trafik som flöt väldigt väl.

Torsdag - 2012-01-18
Precis som på vägen till England, körde vi i ett sträck utan övernattning. När vi kom till Puttgarden vid midnatt, kände vi oss nästan som hemma. Nu var det bara en färjetur, med kaffe och macka kvar, innan vi kom till Danmark. Från Rödby så tog det bara några timmar och klockan 0330 på torsdagsmorgonen kopplade vi av släpet i Lödde. Håkan körde hem med min Audi för att återkomma på fredagen då vi skulle köra trailern tilbaka till Kristianstad.



Äntligen hemma i nya bostaden.





Nu gäller det för mig att lära mig allt om denna nya bil.

Efter tre timmars sömn, frukost och dusch, så kom Håkan hit klockan elva på fredagen. Vi lastade av Morganen och rullade in den i garaget. Jag hade ännu inte kört en meter med bilen, men var för trött för att tänka på det.
Trailern återlämades i Kristianstad i ett oskadat skick. Visserligen glömde jag att lämna tillbaka låset till släpet, men det är nu skickat per post. Efter en god lunch i Kristianstad bestående av bacon, två ägg och stekt potatis, så var äventyret slut för denna gången.
Min nya Mogge var hemma!

New Years Eve with MG-owners

Traditionsenligt nyårsfirande med Catarina och Gunnar - 2011-12-31
Vilken gång i ordningen vi firar nyår tillsammans med Catarina och Gunnar, kommer jag knappt ihåg. Vartannat år är vi här hos oss i Lödde och vartannat år hos Catarina och Gunnar, antingen i Beddingestrand eller i deras hus på Orust. I år ställdes nosen på Evas Mini Cooper söderut och vid 18-tiden kom vi fram till Beddingestrand, efter en timmes färd i mörker och dimma.
Vi träffas inte lika ofta nuförtiden som tidigare. Catarina och Gunnar har mer eller mindre slutat med golfspelet, vilket ju är något som upptar väldigt mycket av Evas och min tid. Vi hade med andra ord mycket att tala om sedan vi sågs sist.
Vid halv elva tiden på kvällen hade vi stoppat i oss förrätt, huvudrätt bestående av oxfilé samt tårta till efterrätt, så nu tyckte jag att Gunnar och jag kunde förflytta oss ut i garaget för lite bilsnack.
Gunnar har under många år varit väldigt engagerad i M.G. Car Club of Sweden (http://www.mgcc.se/) och har under många år varit ägare till olika MG-bilar. Till för ett tag sedan hade han och Catarina tre stycken - MGTD 1950, MGBGT 1968 samt en MGBRV8. GT:n är numera såld och precis som jag själv, har Gunnar tröttnat på den årliga rundsmörjningen och olje/filterbyte, framförallt på de bilar som används alltför sparsamt.
Av både bekvämlighets- och prestandaskäl blir det därför oftast att de väljer RV8:an vid sina utflykter och träffar.
Det senaste året har Gunnar varit starkt engagerad i planeringen av det Europeiska MG-mötet, som ska avlöpa på Ronneby Brunn under fem dagar i sommar. Det lär komma 200 bilar, varav många från England och övriga Europa, vilket innebär omkring 400 personer.



Gunnar och hans RV8.

Gunnar har ett fint trebilsgarage som idag hyser, förutom RV8:an och TD:n, även deras Rover från 1999. Då jag själv länge har gått i bilbytartankar, som faktiskt blev verklighet för någon vecka sedan, var jag intresserad av att titta på deras RV8:a.



Rovers 3.9 liters V8 är i princip samma
motor som finns i en del +8:or.

Det går inte att komma ifrån att ljudet från en V8-motor är något som svårligen kan överträffas. Själv tvekade jag länge, när jag fick möjlighet att köpa en nyare Morgan, om jag skulle välja en +8 eller den nyare Morgan Roadster. Att det slutliga valet föll på en Roadster var mer en slump än ett genomtänkt val. Som framgår i en av mina tidigare bloggar ("A very tempting Morgan") fick jag ett tips om en Roadster i England, med endast 800 mil på mätaren. Då priset låg inom ramen för vår budget, så resulterade detta i att jag slog till och köpte just den bilen.



Inredning som heter duga.

Inredning i trä och läder har alltid funnits högt upp på min önskelista. På något sätt är det sådana saker som jag, i min värld, förknippar med engelska sportvagnar. Även vår nya Roadster är därför utrustad med dessa viktiga attribut.
De senaste dagarna har jag tillbringat många timmar på en samlingsplats för Morganägare på nätet, som heter Talk Morgan (http://www.talkmorgan.co.uk/). Här finns mycket samlad erfarenhet från Morganägare av de mest skilda slag och som diskuterar och ger tips inom ämnen som racing, concours, maintenance, photo competitions, dealers, where to stay, etc etc. Här finns hur mycket läsning som helst och allt handlar inte enbart om Morgans utan kan ibland gälla vilken bil som helst.
För egen del har främst koncentrerat mig på maintenance and servicing samt vilka improvements man kan göra för att öka både säkerhet, komfort och funktion på sin bil. När jag talade med Gunnar om detta berättade han om en liten enkel grej han hade gjort i sin RV8.



Praktisk mugghållare att fästa på insidan av dörren.

Ibland, när det är pick-nicdags vid utflykterna, så öser regner ner, vilket innebär att det medhavda kaffet måste intagas sittande i bilen. Gunnar, som hittar alla sorters konstiga grejer, hade någonstans hittat en mugghållare att fästa på dörren inne i bilen. En liten, men ibland ack så viktig . Sådana små tips är kul att få, eller som jag hitta på Talk Morgan. Som i alla sportvagnar, är bagagerummet ofta väldigt litet. Om det i sin tur också är i stort sett fyllt, tack vare ett enorm reservhjul, så finns det inte mycket plats kvar. Gunnar är emellertid väldigt uppfinningsrik, ingenjör som han är. Någonstans hittade han ett sådan här "tillfällighetsreservhjul", ni vet de här smala tingesterna, som funnits i någon SAAB-modell. Det passade perfekt på fälgen på RV8:an och tog mycket mindre plats än originalhjulet. Med hjälp av en symaskin gjorde han (förmodligen Catarina) också ett fordral till det här smala hjulet varefter allt såg snyggt och prydligt ut i bagareummet, som nu erbjuder plats till en hel del annat, som är nödvändigt att ha med sig på längre resor.



Det går inte att missförstå vilket märke som Gunnars hjärta klappar för.

Väggarna i Gunnars garage är fyllt med saker, som alla anknyter till MG-märket. Är man freak så är man, eller hur?



Dustcovers över både RV8:an och TD:n.

Förutom musiken, Gunnar spelar trummor, trombone och ibland piano i fyra olika band, så är bilar det stora inresset. Han tar också väldigt väl hand om sina klenoder och är noga med att allt ska vara klart för eventuella "brandkårsutryckningar" vid oväntat fint väder. På min fråga var han köpt de båda överdagen till sina MG:s, blev jag upplyst om att han hittat dem på Lidl (av alla ställen) för 125:- per styck.
Rena fyndet tycker jag.



Deras fina Rover kommer att få åldras med värdighet i garaget.

Parets Rover, som köptes ny och nu har rullat 19000 mil, tänker Gunnar spara till eftervärlden. När jag tittade på inredning så såg läderklädsel och övrigt inne i bilen ut som om det var nytt. Tyvärr så är priserna på dessa engelska ädlingar så låga att det tydligen inte är lönt att ha dem som inbyte. I synnerhet inte ett så fint sexcylindrig exemplar som Gunnars.

Efter mycket bilsnack i garaget upptäckte vi att klockan närmade sig 2400. Det var dags att gå in och hämta damerna för vidare färd till byns idrottsplats. Här skulle vi bränna av några raketer och skicka upp några Thailandlyktor (kallas de så?)
Hemkomna satt vi och avslutade kvällen med var sitt glas "skotskt lantvin". En sängfösare hjälper till att snabbt komma i sömn, vilket vi kanske gjort ändå eftersom klockan närmade sig tre på morgonen.
Ännu ett år till ända!