Vårens Morgantur gick till Öland

Fyra dagar tillsammans med gamla 
och nya Morganvänner - 2016-05-06/09
För tredje året i rad var det åter dags för en vårlig utflykt i våra ystra Morganbilar. Tidigare års destinationer har varit Bornholm i Danmark och Rugen i Tyskland, men i år tyckte någon att det var dags för ett besök inom landets gränser. Valet föll på Öland, där det både finns fina smala asfalterade vägar och några bofasta Morganentusiaster, som kunde föreslå rutter och utflyktsmål.
Årets resa var, av olika skäl, planerad lite tidigare än föregående år, så vädret kunde i värsta fall bli en negativ överraskning. Och mycket riktigt, bara någon vecka innan vi skulle åka meddelade paret Welander i Karlshamn att de fått nästan en decimeter snö under natten. Men, so what, även om en Morgan företrädesvis ska framföras utan tak, så finns det i nödfall möjlighet att fälla upp suffletten och sätta på värmen. Det blir faktiskt riktigt mysigt det också.
Nu hade vi dock världens flyt. När jag kollade på DMI.dk, som jag anser har mer pålitliga prognoser
än den svenska motsvarigheten, upptäckte jag att vi under hela helgen kunde förvänta oss ett underbart väder.

Hos Welanders i Karlshamn.

När vi mötte upp utanför Eslöv med Åke och Sonja från Gantofta, vid 0730 på fredagsmorgonen, så hade vi fjorton mil framför oss till vårt första stopp. Naturligtvis with the top down, men med lite mysig värme på nere vid benen. Med hjälp av min nye app Waze (med samma funktion som i en GPS) i mobilen anlände vi till paret Welander i Karlshamn vid 0930-tiden. Här hade Lisa och B G startat tidigt på morgonen med att inhandla och förbereda ett fat med frallor, som räckt till betydlig fler än oss sex som slog oss ner i solen på deras uteplats.

Fina Morganvägar och ingen trafik.

Stopp nummer två var utanför Ronneby. Här skulle Per och Rosita lotsa oss vidare mot Kalmar i sin fina +8:a. För att, i görligaste mån, undvika E22, som är ganska trist att åka när man kör Morgan, så följde vi efter dem in på okända vägar i de småländska skogarna.

Kort rekognoseringspaus och en bensträckare.

I skogarna utanför Nybro, tror jag det var, så gjorde vi en kort paus för att kontakta några av dem som radan var på Öland. Tanken var att vi skulle äta lunch på den kända gästgivaregården Halltorp och vi uppmanades att lägga på en rem för att hinna fram innan de stängde.

Öland, here we come!

Att lägga på en rem är alltid kul, när trafiken så tillåter. Vi fick alltså ändra våra planer, lämna de trafikfria, mysiga vägarna i skogen och istället hitta den snabbaste vägen mot Öland. När vi kom fram till Halltorp så visade det sig tyvärr att, trots att vi förvarnat att vi skulle bli sexton personer, de inte hade plats för oss. Trist!

Parkering längs kajkanten.

Skrikande magar fick äntligen sitt, vid tvåtiden på eftermiddagen.

Men, de för mig nya bekantskaperna, paren Marie och Bo Hemmingsson och Meta och Jörgen Wikestam, som är bofasta på ön, kom snabbt på ett alternativt lunchställe. En karavan med åtta Morgans åkte därför genom Bornholm och ner till en krog nere i hamnen. Våra bilar blev en extra attraktion för de flanörer som rörde sig i området och flera personer antastade oss med frågor om våra bilar, som vi naturligtvis besvarade på ett käckt och trevligt sätt. Kul!
I samband med lunchen delade Jörgen Wikestam ut både kartor och en lista på tänkbara ställen att besöka på ön. Inte nog med det han och hustru Meta bjöd också hem hela gänget på fika vid elvatiden på söndagen. Sådant kallar jag gästfrihet.

Framme vid Gamla Bryggeriet.

Dagen innan vi körde till Öland, var det skärtorsdagen. Fredagen blev därför en klämdag och många hade säkert tagit ledigt från sina arbeten. När vi planerade vår resa, någon gång i April, verkade det också väldigt svårt att hitta något ställe som kunde hysa sexton personer. Det var faktiskt en ren slump att vi hittade Gamla Bryggeriet i Köpingsvik, ett ställe med B&B där alla fick plats och där våra klenoder kunde parkeras skyddade inne på gräsmattan.

Restaurang och pub fanns i det vita huset medan frukosten intogs i det bruna huset till höger.

Vi inkvarterades i ett antal stugor som innehöll två eller flera rum, som alla var helt nyrenoverade.
Flera av dem hade också tillgång till altaner utanför, där de som kände för det kunde sitta och ta en liten "stänkare" i kvällssolen före middagarna på kvällarna. Själv ingick jag i den ganska stora grupp som kände för detta.

Kvällens meny.

När våra Morgan "nattats" genom att suffletterna fällts upp och alla var klara med sina "stänkare" så begav vi oss i samlad trupp till restaurangen. Här presenterades vi en helt OK meny, där maten också
var av så bra kvalitet att kockan, för det var en kvinna, kallades in för att få beröm. Sådana är vi Morganmänniskor, uppskattande, empatiska, sociala och allmänt trevliga.

Min hustru Evas val.

Vad han ska äta vet jag inte, men Gert verkar åtminstone vara nöjd med vad han ska dricka.
Hustru Louise ser ut att tänka "det är han verkligen värd!"

Merparten av de närvarande valde faktiskt fisk även om en och annan frestades av skomakarlådan. För egen del valde jag stekt strömming, som är en av mina favoriter, medan Eva, som nästan är en lika hängiven anglofil som jag, beställde fish & chips, som är så brittiskt som något kan bli.
Med sexton personer vid ett långt bord så stiger efterhand ljudvolymen i rummet allt högre, i takt med att öl, vin och brännvin slinker ner tillsammans med maten. Emellertid är vi alla av den kalibern att vi vet när enough is enough och gör att vi värdigt kan dra oss tillbaka till våra rum med rak rygg och högt buret huvud. En ny dag väntar imorgon!

Vid karavankörning gäller alltid att hålla koll på att bilen bakom hänger med.

I Himmelsberga ligger Ölands Museum, som är något i stil med Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg. Hit åkte, efter frukosten klockan 0800 på lördagsmorgonen, nio bilar i karavan.

Lantligt så det förslår.

Så här kunde det se ut  i ett hem på landet när det begav sig.

Här finns en hel det intressant att titta på både för de med intresse av historia, men också för barn, då det finns både klätterträd, lekstugor och gungor. De senare faciliteterna lämnade dock vår grupp därhän till förmån för lite rundvandring bland de gamla husen och interiörerna.

När vi satt och fikade kunde vi konstatera av vi betalat 60:- i inträde (pensionärsrabatt!)
för att dricka en kopp kaffe för 25 spänn.

På museet finns även en konsthall där det finns utställningar av nu verksamma öländska konstnärer och konsthantverkare. Bredvid konsthallen finns också finns också en kaffestuga, där alla tycktes vara eniga om att det var ett perfekt ställe att avsluta besöket på museet.
Nu var vi på Öland i första hand för att köra Morgan. I en Morgan är färden alltid viktigare än målet!

Fullsatt!

Så, efter vår fikastund drog karavanen vidare till Kåre Hamn. Här var det tydligen en speciell hamndag, med massor av folk, utställare, underhållare och annat. Det var lunchtid och i restaurangen var kön lång framför bardisken. Omtänksam som jag oftast är, gick jag direkt och lyckades boka några bord på den nästan fullsatta uteserveringen. Det resulterade i att när jag kom in för att beställa, stod jag sist i den låååånga kön medan alla de andra fanns nästan längst fram. Otack är världens lön!
Inte nog med det. Både Eva och jag hade bespetsat oss på var sin räkmacka, men när det blev vår tur att beställa så hade den siste precis gått åt. Typiskt, det fick bli fisksoppa istället. Men problemen slutade inte med detta för min del. När jag skulle betala med ett av mina kreditkort så stod det på kvittot "Medges ej". Inte bara en gång utan flera! Kön bakom mig växte och jag kände mig dummare än vanligt. Kassörskan var dock väldigt empatisk och berättade att det berodde på att den sladdlösa terminalen inte fick någon kontakt med bankens dator. Som tur är hade jag dagarna innan fått ytterligare ett MasterCard från min bank. Koden hade jag inte hunnit lära mig, (trots normalbegåvning är det nästan omöjligt att komma ihåg alla dessa förbannade koder) så jag fick legitimera mig efter att de dragit kortet på gammaldags vis. Det var med en suck av lättnad jag äntligen kunde lämna kön med min soppa i handen, för att därefter finna att min reserverade plats hade ockuperats av någon annan i gruppen. Med min saktmodiga natur så nämnde jag naturligtvis inte något om detta. Soppan var god!

De flesta i sällskapet verkar något trötta och dästa efter all mat och dryck.

På lördagskvällen skulle Eva och jag hälsa på ett par som vi bodde grannar med i Löddeköpinge 1974. De bor på östra sidan av Öland i en liten by som heter Gårdby. På vägen tillbaka till Gamla Bryggeriet och resten av gänget, vid halv niotiden på kvällen, var vi en hårsmån från att köra på ett rådjur. Tack vara min extremt snabba reaktionsförmåga lyckades jag bromsa med resultat att rådjuret lyckades ta sig över vägen med en decimeter till godo. Det luktade sedan bränt gummi de närmaste kilometrarna, men det var det värt. Vid återkomsten till Gamla Bryggeriet hade alla de övriga hunnit äta både middag och dessert och verkade redo för sängen.

Leader of the pack.

På söndagen var det dags att åka till paret Wikestam och fika. Vi väntade vid våra bilar på att Marie och Bo Hemmingsson skulle komma, för att först i en karavan leda oss genom Borgholm till Wikestams residens.

Mingel i Wikestams mysiga trädgård.

Jörgen Wikestam har fram till för sex år sedan, med stor framgång, drivit en herrmodebutik i Borgholm. Våra vänner i Gårdby kände mycket väl till både butiken och Jörgen och berättade att folk från både Växjö och Kalmar ofta gjorde sina inköp i denna butik.
Hos Wikestams blev vi trakterade med te eller kaffe och en uppsjö av goda kaloririka kakor. Här satt vi och diskuterade både det ena och det andra några timmar innan Eva och jag samt Åke och Sonja tackade för oss för att åka vidare i våra Morgans på Öland. Fyra av de andra paren hade på morgonen packat sina väskor och skulle efter fikastunden åka vidare till sina hem på fastlandet.

Just här syns de inte, men det fanns massor av får på båda sidor om vägen,
som verkade aningen ambivalenta hurvuvida de skulle gå till ena eller andra sidan av vägen.

Vi skulle emellertid stanna ytterligare en natt och inte köra mot Skåne förrän på måndagen. Det fanns ytterligare platser vi ville besöka under söndagseftermiddagen. Första målet var att köra till fyren Långe Jan på Ölands södra udde. Det var ett antal mil dit och hela vägen körde vi på den östra sidan, där trafiken var minimal. Perfekt alltså!

Långe Jan gör skäl för namnet.

När vi parkerade på parkeringsplatsen upptäckte vi att två Morgans redan fanns där. Det var Gloria, Anders och Jonas, som tydligen varit mer sugna på att köra Morgan än att fika med oss andra. Här på udden brukar det alltid att finnas fågelskådare. Det är också en plats där man räknar fåglar och en hel del fångstnät av olika slag fanns att bevittna. Tyvärr så höll man på men en ombyggnad av, jag kallar det fågelmuseet men det heter nog något annat, men det fanns en hel del fåglar att beskåda i området.

Ingen särskilt bra bild, men kul då jag satte kameran mot kikaren och tryckte av.

När vi kom fram till fyren fanns det en person från fågelstationen, som hade ställt upp en lång tubkikare på ett stativ. Trodde först att hans kulle ha betalt för att jag skulle få titta i den, men så var inte alls fallet. För visst blir man förvånad när någonting är gratis. Han erbjöd oss att titta i kikaren ut på stenarna ett hundratal meter ut i havet där det låg en massa sälar och solade.

Gräsgårds Hamn på östra Öland.

Naturligtvis fanns här också en restaurang, så nu kunde Eva och jag äntligen få de räkmackor vi blev snuvade på dagen innan. Nu hade vi tillfredsställt den värsta hungern och åkte vidare. På vägen ner till Långe Jan hade Åke och Sonja upptäckt en väg som verkade gå ner till en liten hamn, som de ville åka och titta på. Den heter Gräsgårds Hamn. Trots strålande väder och att båtsäsongen var i antågande var det nästan helt livlöst i hamnen. Den används förmodligen bara av yrkesfiskare och eftersom det nästan inte finns något alls att fiska enligt regelverken, så var aktiviteten för närvarande noll. Men rofyllt och lite pittoreskt var det allt.

Allvaret, påminner om hedarna, eller the moors, i UK.

Efter besöket i den lilla hamnen ville Sonja att vi skulle åka ut på Allvaret och leta efter orkideer. För mitt stilla sinne såg jag en stor vacker blomma, som oftast var väldigt dyr i inköp. Med B? i biologi, under alla år på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg, så är det inte så konstigt att mina kunskaper i botanik är något begränsade. Det var därför ganska roligt att jag fick lära mig att det även finns lite mindre orkideer här i världen.

Den här heter St. Pers nycklar.

På platsen för vår exkursion fanns det ett flertal informationstavlor som beskrev vilken typ av orkideer man kunde förväntas upptäcka vid olika tider på året. När vi gick och letade på det väldigt torra Allvaret så lyckades vi faktiskt upptäcka en hel del St Pers nycklar, som faktiskt är riktigt vackra, även i mina ögon.
Det började lida mot kväll. Ganska trötta efter dagens myckna körande, i stark sol och värme, styrde vi åter kosan mot Köpingsvik och Gamla Bryggeriet. När vi kom över på västra sidan av ön, och körde norrut, så lade vi märke till att kön av hemvändande bilar mot bron uppmättes till sju kilometer lång. Vilken tur att vi inte bestämt att åka hem idag!
Restaurangen och puben på Gamla Bryggeriet hade stängt på söndagskvällen. När vi träffade besättningarna i de två andra Morganbilarna på ölands södra udde så gav vi därför dem i uppdrag att reka lite efter alternativa matställen när de återkom till Köpingsvik lite före oss.

Nu kunde vi i lugn och ro ta en liten "stänkare" innan vandringen till pizzerian.

När vi rullade in på gräsmattorna och parkerade berättade Anders att de hittat en pizzeria, några hundra meter längre bort, som hade öppet, så kvällens måltid verkade räddad.

Welanders har tydligen ångrat sig!

När vi satt där på vår balkong och njöt av kvällssolen, så hör vi plötsligt att ytterligare en Morgan kör in på gräsmattan.Vi blev förvånade när vi såg att det var Lisa och BG som kom tillbaka trots att de sagt att de skulle åka hem till Karlshamn. De berättade sedan att de efter fikat hos Wikanders hade kört och besökt några andra vänner, innan de skulle åka hem. När de startade hemfärden hamnade de dock i den sju kilometer långa kön och fick sig berättat att det skulle ta flera timmar innan de kom fram till bron. De valde därför att tillbringa ännu ett dygn i goda vänners lag, återvände till sitt rum på Gamla Bryggeriet och kunde därmed följa med oss andra på avslutningsmiddagen.

Vägga hamn.

På måndagsmorgonen verkade det väldigt tyst och lugnt överallt. Nästan ingen trafik alls på vägarna utanför vårt boende. Många ölänningar tyckte nog att det var skönt att det var som vanligt igen, lugnt och skönt. Efter vår gemensamma frukost packade alla sina tillhörigheter och begav sig hemåt. Eva och jag samkörde med Åke och Sonja eftersom vi skulle åt samma håll. Även på hemvägen valde vi att göra ett lunch uppehåll i Karlshamn. Enligt de från trakten fanns det en trevlig restaurang i Vägga Hamn och när vi slutligen hittade dit träffade vi återigen på de andra två Morganbilarna vars besättningar redan hunnit äta och nu skulle fortsätta sin färd mot Skillinge.

Åke var inte sen att hugga in på maten.

Vi hittade snabbt ett ledigt bord på restaurangen och beställde var sin dagens lunch, som utgjordes av gravlax och stuvade potatis, en av mina favoriträtter. Under alla fyra dagarna på Öland åt jag inte en enda köttbit. Inte för att det var medvetet, men de vanligaste rätterna som servades på restaurangerna var faktiskt fisk och fisk är både gott och nyttigt!
Vid kaffet efter lunchen summerade vi vår vistelse på Öland och kunde konstatera att det varit precis lika trevligt som det brukar vara när vi Morganister träffas. Och ej att förglömma, vår otroliga tur med vädret!

De återstående fjorton milen körde vi på E22:an och kunde gasa på lite extra på de motorvägsavsnitt som dyker upp med jämna mellanrum. Moggen, som stallades in i garaget i Löddeköpinge kl 16:30, var mycket dammig och alldeles prickig av insekter på både front och vindruta, men hade självklart fungerat helt klanderfritt hela resan.

Vart ska det bära iväg nästa vår?

Med Morganen hos farbror bildoktorn

Årlig kontroll av hälsoläget hos Mr Brum - 2016-05-02

Jag lyckades få en tid hos English Car Care på Jaguar Lane här i Löddeköpinge klockan 0830 i måndags. De har en hektisk tid nu när alla vill serva sina engelska klenoder inför säsongen.
Eftersom jag ofta lär mig någonting när jag tittar på de som kan något, så stannade jag faktiskt kvar i verkstaden under hela behandlingen.

English Car Care blev för något år sedan auktoriserad verkstad för service av Morganbilar, vilket känns tryggt, när någon annan än jag ska peta på min bil vet vad de sysslar med. Och, även om jag kanske kunnat byta bl a olja och filter själv, så är det ganska skönt att slippa allt "kladd". En bidragande orsak är kanske också, i ärlighetens namn, en viss grad av lathet, som verkar öka i omfattning i takt med stigande ålder.

MG, Triumph, Jaguar, Bentley, RR, Sunbeam med flera.

Varje gång jag besöker Steve och hans grabbar, så finns det alltid en hel del intressanta bilar att titta på. Och, alla är engelska, något som en anglofil som jag uppskattar extra mycket. Att bara luta sig in genom sidorutorna och ta in den speciella, välbekanta doften i näsan är en upplevelse.

Mr Brum på undersökningsliften.

När min namne, Kenneth Nilsson, tog hand om Mr Brum hade jag god tid att inte bara studera vad Kenneth sysslade med utan också att gå runt i verkstaden och störa de andra som arbetade där med lite frågor.

Aj, aj, inte bra.

Att det byts olja och filter, vilket jag endast gör vartannat år, är ju normalt. När jag själv någon gång kollat bromsvätskan så går den kontrollen endast ut på att se om det vinns vätska i behållaren. Men, sådana metoder räcker inte när man är hos bildoktorn. Här använder man ett elektriskt mätinstument för att konstatera hur hög värme bromsvätskan tål. Kokpunkten i bromsvätskan får inte understiga 150 C och trots att den i min bil byttes för två år sedan så tålde den bara 140 C. Med ny vätska klarar den nu en kokpunkt på 190 C. Skönt att få det fixat!

Fint stilleben med lite av varje.

Under min lite rastlösa vandring i verkstaden tittade jag på alla de olika verktyg som hängde på väggarna och som fanns i lådorna på i verktygsskåpen. Kenneth hittade allt han behövde snabbt och lätt, men jag blev ändå lite förundrad när jag upptäckte en bricka med en salig blandning av allting.

I servicen ingick också att bromstrummorna bak togs av och rengjordes. I samband med detta kollades också bromscylindrarna, som enligt Kenneth, nästan alla Morgans, som han servat, haft lite problem med. Det visade sig också att bromscylindern på höger sida hade antydan till läckage, men Kenneth menade att ett byte kunde vänta till nästa vår.

Mycket upp och ner på liften.

Att gå igenom alla punkter enligt B-serviceprotokollet och åtgärda de saker som skulle göras tog tre och en halv timme, så inte ens en B-service blir speciellt billig. Men samtidigt känns det tryggt att veta att allting är OK och att Mr Brum nu är helt friskförklarad inför den nya säsongen.

Fit for fight ytterligare ett år.

När Kenneth fullgjort sin uppgift fick han också själv backa ut min ögensten från verkstaden. Väl ute så blev det några mil i solskenet innan det var dags att återvända till hemmagaraget.

Nu ska han få rulla!

De ringde mig i tisdags...

...och undrade om de kunde komma redan på 
onsdagen - 2016-04-30
Det var förra året, då några av mina grannar lät renovera sina tak, som även vi beslutade att få gjort samma sak. Att lägga om taket på ett hus som vårt, om och när det skulle behövas, lär nämligen kosta upp mot 200000 kronor. Då är det bättre att stämma i bäcken och låta Roofia göra sitt jobb i förebyggande syfte.

Alla pannor är hela men fulla av mossa och nedsläpp från luften. Smutsiga alltså.

Den enda förberedelse jag hade gjort var att rensa hängrännorna från löv, mossa och grus, något min granne glömt och som visade sig vara ett misstag. Prick klockan 0800 anlände två trevliga unga män och började plocka fram sina två kompressorer, rep och slangar.

De båda killarna påminde om de arborister som var här i höstas och kapade grenar på våra träd, när de stod på taket förankrade i rep.
För att inte överskottsvattnet skulle rinna ut på plattorna på uteplatsen så kopplade man en slang från stuprännan och lade ut den på gräsmattan där vattnet kunde rinna ut.

Ingen vidare utsikt!

Men visst blev det vått och smutsigt överallt ändå och alla fönster blev helt nedstänkta av smutsen från taket. Det lär nog bli en hel del efterarbete, tänkte jag då.

Den här synen skrämde mig en aning.

Mest bekymrad var jag däremot för mina plattor på uteplatsen på baksidan, som jag lagt ner så mycket arbete på att få rena. Och, mycket riktigt såg det riktigt bedrövligt ut när jag kollade genom en av altandörrarna. Men när kompressorerna stängts av och jag tittade ut igen så var soppan på plattorna och fönsterna rena, åtminstone någorlunda.

Rent, men en del återstår att göra.

Nu var detta bara första steget i jobbet. Nästa uppgift blir att byta och montera nytt ventilerat s k nockband mellan taktegel och nocktegel. När sedan temperaturen stiger till tio grader, kommer man att försegla taket med IsoMax, som tränger ned i takpannorna och mättar materialet, som med tiden blivit poröst och är i behov av förstärkning. Efter detta kommer taket att målas i valfri färg samtidigt som alla kupor, vindskivor skorstenshuv och ventilationsrör kommer att målas.

Det gäller att vårda det man har!

Tradigt trädgårdsjobb snart klart

Det tar längre tid än man tror - 2016-04-22
Att spruta plattorna rena, på uteplatsen på baksidan av huset ,var bokstavligen ett riktigt skitjobb. Hela jobbet kunde heller inte göras på en gång eftersom dels alla små "sjöar" som bildades där plattorna satt sig måste tömmas med hjälp av en sopskyffel och dels därför att orken och motivationen tröt efterhand.

Plattorna är nu så rena de kan bli.

Men så en dag, när solen lyste, så blev jag äntligen klar och kunde förpassa högtryckstvätten till sin vanliga plats i förrådet. Nu var första etappen av jobbet klart varför jag kostade på mig att skjuta på fortsatt arbete till förmån för en golfrunda. För det är ju så att om man bara nitiskt håller fast vid att så snabbt som möjligt bli klar med alla tråkiga måsten, så  missar man många tillfällen att ägna sig åt det som är roligt. Och, det är inte bra för välbefinnandet.

Lite finlir.

Under arbetet med att spruta plattorna så upptäckte jag att dom på flera ställen hade satt sig och bildat små svackor. Så kunde det ju inte se ut och även om jag inte hade ambitionen att åtgärda allt, så ville jag åtminstone försöka fixa till de ställen där det såg värst ut.

Inte billigt utan dyrt.

Med hjälp av ett litet spett kunde jag lyfta upp de plattor som låg fel. Samtidigt kunde jag vända på dem och fann då att undersidan oftast var helt ren och utan beläggningar. För att få dem att ligga som jag ville behövde jag sand att fylla upp med under plattorna. Någonstans hade jag läst om att det fanns en speciell sorts sättsand som var ogräshämmande.

Utrustad med hink och spade försökte jag få till det.

Vanlig sättsand kostade på Bauhaus omkring 35 kronor för tjugo kg, medan denna specialsand betingade ett pris av 139 spänn för samma mängd. Men, när jag ändå håller på så vill jag inte göra några halvmesyrer, så det får kosta vad det vill. Även detta delprojekt var ganska tidsödande och gjordes lite då och då vid de tillfällen när andan föll på.

Fas tre i projektet klart.

I samband med att jag högtryckstvättade plattorna så försvann också, dels all ogräs och mossa mellan plattorna, men också all sättsand mellan dem. Naturligtvis måste detta åtgärdas på ett käckt och trevligt sätt, varför ytterligare två säckar av den dyrbara sättsanden måste inhandlas. Att sopa ut den med en stor piasavakvast var inte heller gjort på en kafferast. Det tar tid att sopa fram och tillbaka för att sanden ska komma ner mellan alla skarvarna.

Men allting blir klart, om inte förr så senare, så även detta med sandsopningen. Nu får det ligga till sig ett slag innan jag kommer att sopa upp överskottssanden. Detta kommer jag att göra med en bred sopborste istället för med piasavakvasten eftersom den senare har större benägenhet att riva upp sanden i skarvarna mellan plattorna.

Fem liter Grönfri + pump.

När nu äntligen plattorna har rengjorts så vill jag naturligtvis att de ska kunna vara i det här skicket så länge som möjligt. För att göra allt som står i min makt för att det ska bli så har jag gjort ytterligare en liten investering. På Woody Bygghandel här i Lödde har man förordat ett medel som heter grönfri.
Medlet ska göra att både plattor, fasader och andra ytor som blir utsatta för mossa och annat skit från luften, ska bli väldigt motståndskraftiga mot sådant. För att kunna göra detta slutjobb på det mest effektiva sättet blev jag också "pådyvlad" en pump som sades vara alldeles utmärkt för denna uppgift.
Nästan en tusenlapp fattigare lämnade jag butiken och nu är jag spänd på att se hur dessa produktlöften kommer att uppfyllas, när jag väl blir färdig att sätta igång sprutandet.

Den som lever får se!

Försök att förebygga fortsatt oxidering på vår Morgan

Med ACF50 i kanylen - 2016-04-06
Som jag besviket kunde konstatera för en vecka sedan, så har vår Morgan, på två ställen, angripits av "white rust" eller oxidation.

Inte lätt att upptäcka direkt, men man hittar ju det vid polering och vaxning.

I en blog, för någon vecka sedan, skrev jag om hur jag fått olika råd på forumet Talkmorgan (www.talkmorgan..com), från engelska Morganägare, om hur jag borde alt. måste åtgärda detta trista problem. Den uppmaning som skrämde mig mest var att ta av skärmarna och sedan åtgärda problemet.
När jag, för två år sedan servade vår Roadster för första gången, så gjordes detta hos English Car Care här i Löddeköpinge. De hade precis blivit ackrediterad som serviceverkstad för Morganbilar av den svenske generalagenten. Enligt det 64 punkter långa serviceschemat ingår faktiskt en punkt som säger att man ska "lubricate wing beading with light oil". Detta har jag emellertid aldrig gjort under de årliga polerings- och vaxningsprocesserna, som jag ägnar mig åt varje vinter.
Men bättre sent än aldrig. Nu gällde det för mig att få tag på "undermedlet" ACF50. I UK verkar det vara lätt att få tag på på flera ställen, men finns det i Sverige?

Efter lite letande på nätet kunde jag konstatera att det tydligen bara såldes på ett ställe, nämligen i Kristianstad. Där finns ett företag, som heter Banhoj (www.banhoj.com), som säljer produkten både i lösvikt på flaska och på sprayburk. Med sprayburken, som jag beställde, kom en A4-sida som berättade om medlets förträfflighet och olika användningsområden. Vid ett telefonsamtal dit svarade en kille på engelska, vilket kanske är anledningen till att just Banhoj, en MC-firma, tillhandahåller ACF50.

För att vara rustad inför appliceringen av ACF50 hade jag frågat min svärdotter, som är barnmorska, om hon kunde smyga med sig en injektionsspruta med grov nål från jobbet. Och det kunde hon. Jag hade nämligen fått tipset att använda ett sådant "verktyg" av någon på Talkmorgan.

För att få upp vätskan i sprutan, sprayade jag från sprayflaskan i en liten behållare och sög sedan upp den blå vätskan i sprutan. Sedan var det bara att sätta igång att sakta föra nålen längs kederlisterna och sakta trycka ut vätskan. Den är mycket "rinnig" och verkar flyta in snabbt mellan listerna och karossen.

Nu kommer denna åtgärd inte att på något sätt göra att de skador som redan uppstått försvinner. Men, till nästa vinter kommer jag att kunna se om skadorna blivit större eller om möjligtvis "undermedelet" har bromsat upp fortsatt oxidation.

Jag hoppas på det bästa!

Våren är i intågande...

...och något måste göras - 2016-03-31
På trädgårdssidan på vårt hus har vi en uteplats som är belagd med höganästegel. De har legat där i väldigt många år och blir efterhand enormt smutsiga och på vissa ställen beväxta med mossa.

Ser inte kul ut.

När vi väl tagit fram trädgårdsmöblerna så tänker man kanske inte på det så mycket, men nu när uteplatsen är helt tom så ser det trist ut. Under flera år har jag bara försökt att ignorera eländet för jag vet vilket skitigt och tidsödande arbete det innebär att få dem någorlunda rena. Men så en dag, tog jag mig i kragen och beslöt att göra något åt det.
Innan jag kan sätta igång med grovjobbet så finns det först en hel del att göra med förberedelser. Ni, som själva gjort något liknande vet säkert hur, inte bara du själv, utan också allt runt omkring blir nerstänkt och smutsigt.

Hoppas nu bara att det inte blir storm någon natt.

Första åtgärden, för min del, var därför att inhandla en rulle byggplast på Byggmax här i byn. Med hjälp av en golfkompis så täckte vi sedan för hela huset så att Eva skulle slippa putsa alla fönster och dörrar igen.
När jag har dylika trista arbetsuppgifter framför mig, så vill jag inte köra slut på mig själv och mitt tålamod med att försöka göra allt färdigt på kortast möjliga tid. Jag vill hellre betrakta jobbet med lite distans och lägga upp en plan, som även möjliggör golfspel och Morgankörande när andan faller på. Det innebär att jag inte kommer att känna så mycket stress för att det ska bli gjort inom en viss tid, utan att det får bli klart i takt med att mina korta perioder av motivation infinner sig. Det är viktigt att ta sådana beslut för att få sinnesfrid.

Allt kopplat, bara att sätta igång.

För att en högtryckstvätt ska fungera behöver man både el och vatten. Bara att bära fram alla saker, rulla ut slangar, som måste kopplas ihop samt göra detsamma med elsladdarna, tar en god stund. När allt sedan finns på plats gäller det att ikläda sig persedlar som antingen kan kastas efteråt eller rengöras med hjälp av högtryckstvätten. I detta fallet är jag mycket tacksam mot min golfkompis Jörgen som, när han kom för att hjälpa mig att sätta upp plasten, hade med sig ett par gula galonbyxor, som täcker nästan hela kroppen.

När jag sätter igång arbetet börjar jag på de ställen där det är svårast att komma till och som ser värst ut, för efterhand så kommer det därför att bli mindre jobbigt. Efter ett tag, när jag ser att det blir hyfsat resultat av mitt arbete, så kan jag uppleva att jobbet är, roligt är kanske ett för starkt ord, men i alla fall att det skänker mig viss tillfredställelse.

Kladdigt och geggigt.

Arbetet med rengöringen kan delas in i två faser. En någorlunda bekväm och på gränsen till trevlig del, där jag bara sprutar mig fram längs plattorna och kan notera att de blir någorlunda rena. Fas två är den riktigt tråkiga delen, som också tar betydligt längre tid i anspråk.  I takt med att plattorna blir rena så resulterar detta också i att en mängd mossa, ogräs, grus och inte minst vatten samlas. Vattnet har ingen möjlighet att sjunka ner i marken varför jag istället tvingas att varje kvart ösa upp vatten och dynga i hinkar med hjälp av en sopskyffel. Hinkarna tömmer jag sedan utanför tomten.

Visst blir det bättre!

Det är definitivt inget arbete som går snabbt. Vissa plattor, som har mossa ovanpå, kan ta ganska lång tid att få rena. Och, även andra som jag sprutar på en längre tid blir trots detta inte helt rena utan behåller en svart beläggning. Men, med tanke på att de har legat här i fyrtio år så kan jag inte begära att de ska bli perfekta.

Mycket arbete återstår och när hela uteplatsen blivit så ren som det går att få den, så kommer vi in i fas tre. Efter spolningen har inte bara allt ogräs och mossa försvunnit utan även all sand som funnits mellan plattorna. För att ersätta denna så har jag tänkt att köpa stenmjöl, som jag sedan sopar ner i springorna så att plattorna ligger stabilt. Jag har faktiskt vissa tankar på att låta min kära hustru Eva vara delaktig i detta arbete.

Om jag, efter detta projekts genomförande, skulle känna mig nöjd med resultatet, så hade jag bara haft en önskan, nämligen den att hitta något medel eller kemikalie som jag kunde behandla plattorna med så att de blev mer motståndskraftiga mot mossa och annat nedfall från vår förorenade luft.

Alla jobb är inte roliga, men resultatet kan uppmuntra!