Morgantur till slott och byar på Kullahalvön

Fjorton Morgans gillade vädret - 2020-08-01

Carl-Gustav Bengtsson och hans hustru Barbo, boende på en gård som heter Kullenbergstorp, är relativt nya i Morgangemenskapen. Det uppskattades säkert därför extra mycket att de tagit initiativet till en väldigt trevlig utflykt på Kullahalvön.

                       

                                             Alla våra Morgans parkerade framför slottet.        

Det hela började på Kullagunnarstorps slott. Carl-Gustaf känner Gustaf Trolle, som äger slottet och blivit erbjuden att vi alla kunde köra in på det privata området och parkera framför huvudingången till slottet.

Eftersom det var grusväg upp till slottet, vilket är en plåga för vår bilar, så blev det också en del damm inne i sittbrunnen. Smällar man får ta!

            

                                            Gustaf och hans fru på trappan till slottet.

När väl alla parkerat sina bilar i en stor halvcirkel, så hälsade Gustaf Trolle och hans hustru oss välkomna till slottet. Han började med att berätta lite om slottets historia och fortsatte med att berätta hur han blev slottsherre. När han var 18 år var hans plan egentligen att värva sig och bli officer. Men, ödet ville annat, när en av hans mostrar avlider och han får ärva slottet efter henne så blir han slottsherre i stället för militär.

Han har nu varit ägare till slottet i femtio år.

                                    

                                                    Baksidan på Kullagunnarstorps slott.

                                                          Fin plats för kontemplation.

Efter det att Gustaf Trolle hälsat oss välkomna fick alla möjlighet att ströva omkring i den omfattande slottsparken. Bakom slottet fanns en, uteplats låter ynkligt i detta sammanhang, men i alla fall ett ställe med sittgrupper, parasoller och en pool. Här kunde paret och deras ev gäster njuta av utsikten över ett betagande Öresund när de samspråkade, kanske om jordbruks- och samhällsfrågor.

             Här hade det nog varit intressant att göra ett besök för en gammal radioamatör som mig.

                                                Tid att inta den medhavda lunchen.

När alla sett sig mätta på de vackra omgivningarna, var det dags för uppsittning i våra fordon igen. Från slottsparken körde vi nu vidare ner genom den pittoreska byn Domsten för att därifrån köra ut på riksväg 110 i riktning mot Helsingborg. Efter bara någon kilometer vänder vi av från vägen för att göra ett besök på Beredskapsmuseet, som finna i närheten av Döshult. Här kunde de som ville besöka museet, där det finns mycket intressant att se. Eftersom stoppet bara var en timme valde de flesta bara att äta sin lunch och att mingla lite med "nya" bekantskaper, som deltog i träffen. Ett separat besök kommer jag nog att göra inom kort, när jag har gott om tid på mig.

 

                                        På väg genom Viken på den smala vägen längs havet.

Efter lunchuppehållet drog den 14 bilar långa Morgankaravanen åter ut på vägarna. Från Beredskapsmuseet gick färden vidare genom Döshult och till Viken, där vi passerade den av turister fullpackade hamnen och körde längs sjösidan vidare mot Höganäs. 

                                    Här var det inte något folk varför vi kunde gasa på lite mer.

                                                Idylliskt så det räcker och blir över.

Från Viken fortsatte sedan den långsamtkörande karavanen längs havet, om möjlighet fanns, genom Höganäs, Strandbaden och Lerberget ända upp till Krapperups Slott, där vi svängde in på smala, natursköna vägar, i riktning mot bl a Ingelsträde.

                                                                    Finbilsparkering!

Efter ett antal mil på vägar, som ingen av oss ville skulle ta slut, närmade vi oss dagens slutmål, Kullenbergstorp. En gräsmatta, stor som en fotbollsplan, hade reserverats som uppställningsplats för våra bilar. I gården huserar nämligen Carl-Gustav och Barbro, som generöst hade ställt i ordning för gemensam grillning i sin magnifika trädgård.

                                        Uppdukat strikt efter reglerna om social distansering.

Den här trevliga dagen avslutades med att alla packade upp sina mer ellr mindre fantasifulla råvaror och flockades kring de tre förvärmda grillarna. Med senap och ketchup lite varstans fortsatte de livliga samtalen om många saker, inte minst om Morgans och dess förträfflighet. Efter några timmar i denna trevliga samvaro kröp lördagskvällen allt närmare och de flesta kände att det var dags att dra sig tillbaka.

Eva och jag embarkerade därför Mr Brum och körde i fridfullt takt mot hemmet och sydligare nejder.

Tack Barbro och Carl-Gustav för en trevlig dag!

Från självplockning...

...till färdig sylt på några timmar - 2020-07-07

Eva och jag funderade häromdagen, när vi var på väg hem i bilen från golfbanan, på vilka små projekt vi skulle kunna ägna oss åt när det blev höst, eller nu på sommaren, när det var dåligt väder. Vi kom fram till att vi skulle skapa en ToDo-lista där vi efterhand kunde lägga till saker som vi tyckte att vi kände för, alternativt borde göra.

Det här var vad som gällde.

Det har vi därför just börjat med och redan finns det ett tiotal punkter, som förmodligen kommer att utökas efter hand. En av punkterna på listan är att åka någonstans där det erbjuds självplockning av jordgubbar. Det är dock kanske i senaste laget, men vi hittade ett ställe utanför Bjärred och begav oss dit vid lunchtid.

Eva satte igång direkt.

Vi hade några av våra egna hinkar med oss och behövde därför inte köpa några kartonger. Rekommendationerna från lantbrukaren var att ta oss ca 300 meter upp på fältet och sedan gå in bland raderna och börja plocka. Jordgubbsplantorna var nästan svåra att upptäcka eftersom det fanns en mass ogräs runt dem. 

Jag gick ut lite löst.

Det gick därför väldigt trögt för mig i starten, men när jag väl flyttade på en massa konstiga växter så upptäckte även jag att det fanns jordgubbar därunder. En hel del var på gränsen till övermogna och blev sylt redan när jag tog i dem.

Inte så dåligt tycker jag.

Det gick emellertid allt bättre och lite snabbare, när jag väl blivit varm i kläderna och efter en halv timme hade jag nog fått ihop nästan ett kilo.

Vad blir vi skyldiga?

Eva plockade sina gubbar ganska långt bort från mig. Plötsligt såg jag att hon kom gående åt mitt håll och när hon kom fram så ansåg hon att det fick vara nog. Det är faktiskt ganska jobbigt att gå och stå böjd under längre perioder och jag tyckte det var skönt att vi var klara. När jag hällt över mina bär i Evas hink så gick vi ner till ladan där vi skulle betala. Det visade sig att vi lyckats få ihop mer än två kilo, som vi båda var nöjda med.

Nu kokar det...

Så fort vi kom hem så satte Eva igång med syltningsarbetet. "Snoppat" jordgubbarna hade vi gjort redan när vi plockade dem, men de fick trots allt sorteras manuellt, så att alla dåliga bär kunde tas bort. När Eva var klar med sorteringen var hon lite besviken eftersom hon tvingats kasta nästan en tredjedel för att då var dålig, övermogna, lösa eller hade någon form av fläckar. Kände på mig att jag var den skyldige.

...och helst plötsligt är allt klart.

När Eva var nöjd med det som återstod av vår plockningsinsats så blandade hon i socker att satte grytan på spisen. Nästa gång jag kom tillbaka till köket så var allting klart och sylten upphälld i burkar.

Uppgiften slutförd.

En punkt på listan kan strykas!

Eva har en plan...

...för en uppfräschad rabatt - 2020-06-25
Redan när Eva gick på gymnasiet var hon intresserad av blommor. Varje lördag och även under vinter- och sommarlov, arbetade hon hos Axelssons blomsterhandel i Helsingborg. Företaget hade butiker både på Tågaborg och nere i Helsingborgs centrum, där Eva gjorde brudbuketter, kransar, julprydnader och sålde blommor i butikerna, inte minst till Nils Poppe, som var en återkommande kund där.

Min årliga huvudinsats.

Det är också hon som, till absolut största delen, ser till att det är färggrannt och någorlunda prydligt i vår trädgård. För egen del har mitt intresse för blommor aldrig varit överdrivet stort. Detta framkom redan vid tidig ålder och resulterade i återkommande B? i biologi, under mina år på realskolan på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg. Emellertid så utför jag varje vår mitt paradnummer i trädgården. Att kantskära gräsmattan är ett väldigt bra bevis på att en inte alltför ansträngande insats, som går ganska snabbt att genomföra, leder till ett så påtagligt synbart resultat, som det faktiskt gör.

En åtgärd jag lärt mig av en Alnarpsutbildad 92-åring.

Mina potatisar har lett till ett smygande ökat intresse för trädgårdsodling.

Utöver detta, inte alltför betungande arbete, finns det ytterligare två uppgifter där ansvaret vilar helt och hållet på mig. Den ena är att inhandla, förgro och sätta potatis. I stort sett varje dag efter jag "planterat" dessa knölar, så är det första jag gör varje morgon att gå ut och kolla hur det utvecklar sig.
Den andre är att med varierande mellanrum klippa gräset. Detta kan numera närmast betraktas som ett nöje, då jag för några år sedan fick en gammal Klippo motorgräsklippare av min dotter och svärson, eftersom den var för liten (40 cm klippbredd) för deras trädgård. Efter att tidigare använt en "handjagare" under många år så blev gräsklippningen nu närmast lustfylld istället för tråkig.
Målning och montering av nya pallkragar bör väl också kunna betraktas som ytterligare bidrag till det här med trädgårdsskötsel och underhåll.

Lök, sallad, bönor, morötter, kronärtskocka, jordgubbar etc.

När detta väl är gjort är det dock Eva som tar över. Hon bestämmer, med fast hand dels var de nyinförskaffade pallkragarna ska placeras och dels vilka typer av grönsaker och bär som ska sås eller sättas. Och, det tar inte lång tid innan det exploderar i pallkragarna, något som faktisk fått mig ytterligare lite mer intresserad av hur saker och ting mår i våra odlingar.

Utgångsläget för Evas plan.

När allt som har med grönsaker att göra är färdigt och under kontroll återstår pyntet. Med pynt menar jag blommor i krukor, blommor i rabatter, små figurer i keramik, som inköpts på loppis eller annorstädes. I den här processen är jag emellertid huvudsakligen betraktare och lite tyckare om saker och ting. Min insats härvidlag begränsas till att med hjälp av vår säckkärra förflytta TUNGA krukor med palmer eller olivträd, från ett ställe till ett annat. Även om mitt bidrag inte är så stort, så är det i alla fall delvis uppskattat av Eva.

Finns att köpa på Byggmax.

Den lilla rabatten, på bilden ovan, vill Eva göra något mer av. Även om det inte syns så är rabatten kantat med marktegel, som gräsmattan så sakteliga börjar växa över. Hennes plan går ut på att dels förstora den något och dels att ersätta markteglen med större stenar och på så sätt få till en lite upphöjd rabatt.
Nästan varje dag, på våra återkommande promenader, passerar vi både Hejdes Bygghandel och ByggMax. Här stannade Eva ofta och betraktade olika typer av tänkbara kantstenar. Detta resulterade slutligen, när hon tyckte att jag lät någorlunda positiv till henne plan, i att vi inhandlade tio stenblock á 60 kronor styck.
Jag ljuger inte om de väger 25 kg var och en och när jag burit in de tio stenarna från bilen till trädgården, hade jag mjölksyra i mina nu snabbt förtvinande biceps. Det märks tydligt att jag inte varit på gymet på mer än tre månader.

Undrar hur hon tänker nu.

Eva hon mätte och ritade upp hur stenarna skulle placeras, för att det inte skulle behövas att någon sten skulle delas. Eva är naturvetare och kan mycket mer än plus och ta bort när det gäller matte, varför hon fick det fulla ansvaret att förfärdiga en ritning, som visade hur många ytterligare stenar som behövde inhandlas, samt i vilken omfattning den nuvarande lilla rabatten behövde förstoras.

Ser fint ut både härifrån...

Det blev, efter Evas funderande och uträknande, ytterligare en tur till Byggmax, där vi införskaffade ännu en laddning på tio stenar och därmed blev av med 600 kronor ännu en gång. Men smakar det så kostar det, brukar man ju säga. Efter lite grävande runt rabatten, ett arbete som faktiskt föll på mig, för att få till stånd en mer rektangelformad rabatt, som också utökades något på bredden, så gick jag in och lösta korsord. Det började nämligen regna. Men Eva fortsatta oförtrutet och slet där ute med stenar och sättsand med sådan frenesi att jag faktiskt skämdes lite. Ber hon om hjälp kommer jag alltid som ett skott, men det är väldigt sällan hon gör det.

...och från denna vinkeln.

Naturligtvis blev det också en liten tur till Högs Handelsträdgård, där en hel del blommor handlades in, både till den nya rabatten och till andra ställen i trädgården.
Jag tyckte det blev fint och Eva verkade vara nöjd, varför hon därefter tog med sig ett glas vinn och satte sig där ute och betraktade sitt verk.

Jag är stolt över min fru!

På upptäcktsfärd med Morganen

Nytt fikaställe och loppis i Stenestad - 2020-05-31
Avsikten med dagens Morgantur var egentligen att göra resan tillsammans med två av de närboende medlemmarna i Morganklubben. Men, det var ju Mors dag, vilket förmodligen var det som lade hinder i vägen den här dagen, varför en gemensam utflykt får göras en annan gång.

Mot okända mål

Eva och jag körde däremot iväg i det perfekta öppetkörandevädret. Något mål hade vi som vanligt inte, men den första etappen av resan villa jag köra på vägar vi nyss upptäckt. Ett flertal gånger har vi åkt och fikat på Flinckmans cafe´i Sireköpinge. För att ta oss dit har vi varje gång kört ner längs havet och Barsebäck, vidare genom Häljarp och till Asmundtorp. Därifrån har vi kört över Rönneberga Backar till Tågarp och slutligen till Sireköpinge, som ligger strax intill.
Idag var inte tanken att fika i Sireköpinge, men trots allt köra de "nya" smala vägarna som vi hittat när vi körde dit med vår Hyundai, en dag när vädret var dåligt. Denna rutt gick istället till höger om den större vägen till Tågarp. Orterna vi passerade var Kvärlöv, Annelöv, Billeberga och några byar till som jag glömt namnet på. I en korsning med Sireköpinge till vänster och Kågeröd rakt fram, valde vi den senare. I Kågeröd tog vi av mot höger och körde upp till Knutstorp Ring, i förhoppningen om att Lucy´s Cafe var öppet. Vi såg emellertid inte en levande själ på hela området, trots att det var söndag och det då brukar finnas bilklubbar som hyr banan för träningskörning.

Mer pittoreskt ställe lär vara svårt att hitta,

Vi vände tillbaka och körde istället upp för Söderåsen, passerade raststället Finnstorpa dammar, där en hel del folk hade pick-nick nere vid vattnet, för att så småningom komma fram till Stenestad. Denna by är en riktig liten idyll och till vår förvåning upptäckte vi en skylt med en GB-glassgubbe och förstod att det här också fanns ett ställe att fika på.

Ganska mysigt eller hur.

Det lilla etablissemanget heter Mormors Bod och förutom utbudet av kaffe, smörgåsar och diverse bakverk, så fanns det också keramik och lite textilier att köpa inne i butiken. Av någon underlig anledning verkade inte Eva hitta något, som hon inte visste hon behövde. Förmodligen berodde det på att suget efter fika distraherade henne för tillfället.

Perfekt så här i Coronatider.

På baksidan av det lilla huset fanns en stor trädgård, där bord och stolar var utplacerade med stort avstånd från varandra. Det fanns ett tiotal andra gäster i trädgården, som alla verkade ha åldern inne för ett sådant här ställe, d v s 70+. Vi beställde var sin smörgås och en termos kaffe till det facila priset av 50:- per person. Tack vare det låga priset kunde vi kosta på oss var sin glass efter fikat.
Det här stället är nog inte öppet alla dagar, jag glömde att kolla öppettiderna, men det lär gå och ringa och beställa för öppning om man kan samla ihop några bilar eller mc för att åka dit.

Plats för fynd?

När Eva gått tillbaka med korgen, som kaffe och mackor serverats i, så gjorde hon oss skuldfria genom att swisha över beloppet till den äldre damen, som hade hand om det.
När vi lämnade cafeét och skulle gå ut till vår Morgan och fortsätta vår färd, upptäckte Eva en loppisskylt som stod utanför ett likadant rött hus, som cafeét, längre upp på vägen.

Undrar vad hon behöver här?

Det fanns ingen personal i den lilla butiken och några priser på det som salufördes fanns inte heller. I stället så framgick det på en handskriven skylt, som satt på väggen, att man fick betala vad man ville och att alla pengar gick till det lilla biblioteket i byn. Efter en närmare granskning av utbudet så upptäckte Eva mycket riktigt en sak hon tydligen behövde. Hon pyntade ner trettio kronor i sparbössan och sedan gick vi därifrån.

Bosses egenhändigt ritade hus.

Vi embarkerade åter vår Morgan och körde genom den lilla byn för att i sakta mak köra ner för Söderåsen i riktning mor Norra Vram. Men, så plötsligt så kom jag på att bara någon kilometer ner i skogen bor ju faktiskt min gamla vapendragare Bo-Ingvar Svensson och hans hustru Lena.

Bosse framför deras "conservatory".

Bosse, AD, illustratör, fotograf, författare, huskreatör och faktiskt också kulturpristagare i Svalövs Kommun, bor sedan många år på Lilla Lökagården i Stenestad. Vi jobbade tillsammans under tätt många år med reklam och kommunikation för ett stort antal kunder. Från början av vårt samarbete bodde inte Bosse här, men hade under hela sitt liv drömt om att någon gång kunna bosätta sig i Stenestad, där han tillbringat många somrar under sin uppväxt.

Lena är "expert" på pelargoner och har drivit upp massor i sitt växthus.
Eva förärades faktiskt en stickling, eller vad det heter, av någon speciell sort.

Den gode Bosse har alltid älskat landsbygden och det gamla. Så är t ex deras hus försett med vägguttag och belysningskontakter av samma modell som fanns på 40-talet. Vi hade många duster när vi jobbade tillsammans. Om jag förklarade min grundfilosofi i ett visst sammanhang med att det ska "lukta" rostfritt och glas så snöade han nästan alltid in på ardennerhästar och halmbalar. Men i de flesta fall kom vi fram till koncensus och var eniga när vi presenterade våra förslag från kunden.

Grymt mysigt.

När vi lämnade Lena och Bosse underbara oas, fortsatte vi ner för Såderåsen på vindlande vägar med grönskan som tak. Att färdas i sakta mak på sådana här vägar gör att man egentligen inte vill att det ska ta slut.

Ganska fint tycker jag.

I Norra Vram fortsatte vi mot Billesholm, där vi passerade Söderåsens Golfklubb, där vi spelade golf innan vi blev medlemmar i Vasatorp. I närheten ligger också Gedsholms gods, som ägs av familjen Tornerhielm. Jag stannade vår Morgan framför den pampiga mangårdsbyggnaden, då jag tyckte att jag där kunde få en ståndsmässig bild på vår bil.

Här är den, hennes fynd från Stenestad.

Nej, nu fick det vara nog för idag. Vi, eller framförallt Eva, hade lite att pyssla med när vi kom hem.
Dagen innan hade Eva köpt en massa blommor, som skulle planteras i krukor plus att hon skulle så de där morötterna, som hon först köpt och blev av med och därför fick köpa en omgång till.
Men, det viktigaste för dagen, för hennes del, var nog att hitta en plats för den porslinskatt, som hon fyndat på loppisen i Stenestad. Den fick sin plats på det ställe där vår katt Lucas begravdes för 14 år sedan och fortfarande är saknad.

Nu är det mesta klart i trädgården och jag väntar bara på att våra potatis ska bli klara!

MG och Morgan på spontanträff

Pick-nick vid sjökanten - 2020-05-21
De flesta av oss, som har bilar och mc som hobby, har nog abstinensbesvär i dessa dagar. Alla planerade träffar är inställda p g a coronapandemin. Men det går ju naturligtvis att träffas i mindre grupper, om man nu kan kalla en träff med två bilar för en grupp.

På vår väg passerade vi den pittoreska lilla byn Östra Hoby.

Våra kompisar, Catarina och Gunnar, bor i Beddingestrand. De tyckte att vi kunde träffas någonstans mitt emellan deras och vårt boende, för att sedan köra vidare och ha en liten pick-nick tillsammans. Vi skulle sammanstråla i Veberöd och mycket riktigt fanns paret i sin MGBRV8 på plats vid St 1-macken i byn.

Sämre ställe finns att tillbringa någon timme på.

Vi drog iväg och Gunnar tog täten. Vi var på väg till Sövdesjön, där avsikten var att vi skulle hitta en ledig gräsplätt där vi kunde "slå läger". Nu handlade det inte om någon storslagen måltid, som vi brukade ha förr. På den tiden det begav sig var vi i regel utrustade med trangiakök, som vi använde antingen för att koka korv eller i mer sällsynta fall kanske steka upp någonting på det lilla järnet, som ingår i utrustningen.

Förberedelserna klara.

Catarina och Gunnar är riktiga MG-nördar och var ett antal år ägare till inte mindre än tre stycken MG-bilar. Idag är det antalet reducerat till två och förutom dagens bil så är de också innehavare av en MGTD från 1950. 

Eva och jag hade bara med oss var sin uppfällbar stol, men Gunnar packade kvickt och lätt upp även ett bord. Och, inte vilket bord som helst utan naturligtvis ett åttakantigt, precis samma form som MG har i sin logotype.

Troligen köpt i samband med ett evenemang på Goodwood i UK.

Som om det inte vore nog med bordet, de hade också en termos, som införskaffats i England, som självklart var försedd med logotype den också.

Ja, så satt vi här och filosoferade och pratade om gamla fordonsrelaterade minnen. Av olika skäl träffas vi inte så ofta nu, som vi gjorde förr i tiden, då både Catarina och Gunnar spelade golf. Gunnar har sedan dess övergått till att i stället spela trombone och trummor i ett flertal orkestrar.

När intagandet av mackor och kaffe var avslutat var det dags för uppsittning igen. Återigen tog Gunnar  täten, bäst så kanske för annars hade han hunnit med vår Morgan. I vilket fall som helst körde vi vidare till Snogeholmssjön, för att stanna till där och kanske ta en promenad. Men när vi kom fram var det massor av bilar överallt och ingen plats för oss att parkera. Det får nog bli en vardag istället, då det säkert är mycket lugnare där då.

Svenstorps Gods.

Östra Hoby igen, men nu från andra hållet.

Vi tyckte allihop att det var nog för idag och valde att skiljas, så att var och en kunde köra hem till sitt. Vi hade nog omkring tio mil till Löddeköpinge och förutom att träffa Catarina och Gunnar var ju det viktigaste och köra Morgan.

Att ta sig fram på de här smala, nästan helt bilfria asfalterade vägarna är en ren njutning. Vi passerar en hel mängd underbara platser och små byar, som här Svenstorps Gods, som tydligen tillhör de större markägarna i Skåne och lär få många EU-miljoner i stöd varje år.

En fin dag och trevlig utflykt var till ända, men förhoppningsvis kommer fler sådana framöver.

Nästa aktivitet blir däremot golf.

Lite lek och lite allvar.

Varianter av karantänterapi - 2020-05-11
De har nog stått där i garaget sedan i höstas, de där pallkragarna. Eva tyckte att hon gjorde några fynd när dylika sådana såldes ut, till starkt reducerade, priser på Bauhaus. Jag har gått förbi och tittat på dem flera gånger, när jag en dag tyckte att det var dags att sätta igång och måla dem.

Eftersom det här med Covid-19 innebär en hel del tid i bostaden så gäller det att sysselsätta sig med saker, som till viss del kan klassificeras som terapi. Fyra pallkragar, bestående av fyra delar var och en, innebär totalt sexton delar, som i sin tur ska målas på båda sidor, bortsett från kanterna, resulterar i summa summarum 32 olika moment. Så, det tog sin lilla tid.

Trots att gräsmattan består mest av mossa och ogräs, så visst ser det prydligt ut, eller hur?

När jag nu ändå har tiden och samtidigt känner mig lite uttråkad så kan jag passa på att göra de här sakerna i trädgården, som annars inte brukar prioriteras. Mitt årliga paradnummer är att skära kanterna på gräsmattan. Det är inget stort eller betungande jobb och det tar heller inte speciellt lång tid, men när det är gjort är resultatet väldigt påtagligt.

Här ligger de, allt enligt regelboken.

En annan lite förberedande uppgift, under den senaste månaden, har varit att inhandla bland annat sättpotatis. Det finns nämligen inte mycket som slår att kunna gå ut i sin egen täppa och gräva upp några stånd nypotatis. Min mentor, när det gäller detta, är en 92 år gammal radioamatörkompis, som är en fena på det här med trädgård och odling av olika slag. Sedan flera år tillbaka har jag därför köpt den potatissort, som han rekommenderar. Den heter Rocket och är en tidig sort som ger fasta och fina potatisar. För att få så bra resultat som möjligt rådde Enock, som han heter, mig att lägga potatisen på ett bord i garaget och låte dem förgro, som han kallar det. Så det gjorde jag.

Det här lär inte räcka till fyra nya pallkragar.

Första raden, bara fyra kvar.

För några dagar sedan, när Eva inte jobbade, så ansåg hon att vi skulle tillbringa dagen i trädgården. Dels skulle vi montera en eller flera av de nu färdigmålade pallkragarna och dels så skulle vi sätta våra nu färdigförgrodda sättpotatisar. Men, en tom pallkrage har vi ingen större glädje av, varför vi fick göra ett besök hos den närliggande Granngården. Här inhandlade vi sju säckar planteringsjord och en säck gödsel, av något slag. Utöver detta försåg sig Eva också med ett antal fröer och annat för att vi ska kunna egenodlade morötter, sallad, lök, bönor och dill. Så till sommaren kan vi nog bjuda in till en veganfest.

Ett ganska olämpligt ställe att föda upp sina ungar på, tycker i alla fall jag.

Andra sysselsättningar, som vi kan ägna oss åt, trots att vi tydligen tillhör den så kallade riskgruppen, är att vara ute och promenera. Detta är också något vi ägnar oss åt dagligen, Eva och jag. Detta har dock också medfört en utgift. Efter att vid promenaderna ha iklätt mig i mina älskade boots, som är lätta för en äldre man att ikläda sig eftersom jag endast behöver dra upp en dragkedja på varje sko, så tog jag ett beslut om att införskaffa alternativa skodon, mer lämpade för det här med promenader. Så, vid en av våra promenader blev det ett besök hos Team Sportia på Center Syd, där jag under skylten Walking, på en hel väg fylld med skor för olika ändamål, försåg mig med ett par svarta walkingskor till det facila priset av 999:-. De är bekväma att gå i och enda nackdelen är att de är försedda med skosnöre och därför behöver knytas.
Under de här dagliga promenaderna kan jag ibland upptäcka lite märkliga saker. Så till exempel har vi sett en strandskata, med snabba steg, komma springande på samma ställe varje gång vi passerat. Vi undrade vad den gjorde där varje dag, tills vi upptäckte att den lagt sina ägg alldeles intill en husvägg mitt i ett shoppingcenterområde.

Eva är outtröttlig när det gäller golf.

Under de här svåra tiderna är risken att bli associal överhängande. Att träffa kompisar utomhus går dock i regel bra och därför tillbringar vi också en hel del tid på golfbanan. Det är vi tydligen inte ensamma om då banorna snabbt blir fulltecknade varje dag.

Mysiga vägar bär till och från Flinckmans.

Här hittade vi en skyddad plats för vinden med våra golfkompisar paret Kvant.

Om vi inte träffar våra vänner på golfbanan, går det alltid att hitta andra lämpliga ställen att mötas. Ett av dem är Flinckmans Café i Sireköpinge. Det ligger helt ute på landet och har en trädgård där vi kan sitta med, väldigt stora avstånd från andra eventuella gäster. Det är ett trevligt och nostalgiskt ställe med goda mackor och bakverk. Men, det är inte det enda positiva, för även på resan dit och därifrån kan vi färdas på mysiga vägar, som går att uppskatta oavsett om vi kör Morgan eller med "råttsoffan".

Mina tre senast mycket läsvärda böcker, spännande var och en på sitt sätt.

Att vara i karantän kan lätt leda till att man hamnar i soffan framför TV:n och tittar på den ena filmen efter den andra. Men med lite självdisciplin låter jag inte det hända. Däremot har jag under den här tiden grottat ner mig i att läsa böcker som aldrig förr. När man föredrar en god bok istället för en spännande film på TV, så tycker jag att man kommit ganska långt från slentrianen.

Det finns med andra ord ganska mycket man kan sysselsätta sig med även om förutsättningarna för närvarande är lite begränsade. Det gäller bara att ha lite fantasi.

Nästa steg blir kanske att röja i någon garderob!