Liten golftour i Blekinge

Två banor på två dagar - 2021-08-17/18

                                                Var lätt att hålla sig för skratt idag!

När vi drog iväg klockan åtta på morgonen var vädret inte precis uppmuntrande. Jag hade kollat väderprognoserna hela veckan och för en gångs skull hade meteorologerna rätt. Det blev regn!

                                            Så här ska det se ut, när man spelar golf!

Men vi hade bokat både starttider och boende och enligt riktiga golfnördar finns det inget dåligt väder utan bara dåliga kläder. Det fanns alltså ingen återvändo för nu skulle det spelas golf! Det regnade ganska kraftigt de sju-åtta första milen, men det minskade alltmer efterhand. Och när vi kom fram till vår första destination, BOA Golfklubb i Olofström, så blev allt bättre. Blekinge kan man lita på!

                                                                Snart redo för spel.

En liten stund efter vår ankomst anlände också Kirsten och Bertil, golfkompisar från Vasatorp. Efter en stund hade de fått ordning på sin omfattande utrustning, där ingenting saknades för någon oförutsedd händelse.

                            Lagom mjukstart, ett hål utan vatten och inte så många bunkrar.

På BOA fick vi användning för vårt golfhäfte, vilket innebär att vi får spela banan för halv greenfee. För Eva och mig fick vi därför endast betala 500:-, varför vi också hade råd att kosta på oss en fika innan det var dags att pegga upp på första tee. Jag vill också betona det trevliga bemötande vi fick både i receptionen och i restaurangen. Sådant är bra PR för vilken klubb som helst.

    Det är brukligt att den med lägst handicap slår ut först på första hålet, så därför fick Bertil göra så.

Eva och jag har spelat banan en gång tidigare, då tillsammans med paret Kvant, även de från Vasatorp. Då minns jag att när vi peggat upp på första hålet, så kom det ett skyfall, som gjorde att vi fick vänta en stund innan vi kunde sätta igång. Idag däremot så sken solen!

                                Inte många träd i vägen, men Bertil lyckades trots detta hitta ett!

BOA GK har en parkbana, som är i mycket bra skick. Den är lätt att gå utan några större höjdskillnader och inte speciellt långt mellan hålen. Svårighetsgraden var också på en nivå som passade oss bra. Till skillnad från när vi spelar på vår hemmabana, så var här inget som spelade varken bakom eller framför oss, varför vi kunde skrida fram på banan i ett behagligt tempo.

                                                            Ett litet vattenhål på banan.

Alla i bollen spelade faktiskt ganska bra och humöret var därför på en nivå, då alla kunde prata med varandra. För egen del är jag inte speciellt pratsjuk, när golfen inte går som jag vill. Jag har emellertid slutat med att kasta klubbor vilket tyvärr kunde förekomma under mina yngre år. Efter att vi spelat elva hål så fanns det en kiosk med självbetjäning. Här kunde vi ta en liten paus, dricka en kopp kaffe och äta en macka. Detta utan att störa någon som kom efter oss.

                                                Det blev att ta fram paraplyerna till slut.

Vi hade väldigt bra golfväder nästan ända till slutet. Men det visade sig att en del av det trista väder vi hade när vi körde från Löddeköpinge, nu hade nått även till Blekinge. Det var dock inte värre än att det ändå gick att spela utan alltför mycket problem.

                                                       Incheckning på Ronneby Brunn.

När rundan var slut så regnade det fortfarande lite. Vi skyndade mot bilarna för att lasta in våra grejer och glada och nöjda med dagens spel såg vi fram mot restan av dagen och kvällen. Natten skulle tillbringas på Ronneby Brunn, där vi senare på kvällen skulle inmundiga en trerätters middag.

                                        Solen kom tillbaka och vi kunde sitta på balkongen.

Vårt rum skulle, enligt receptionisten, ligga uppför den korta trappan och sedan en liten bit till vänster. Den "lilla biten, var nästan längre än ett parfyrahål och med både golfbag och väskor, blev den långa promenaden ganska påfrestande. Alla mina medspelare var utrustade med vattentäta golfbagar, något jag som pensionär naturligtvis inte kunnat unna mig. Mina klubbor och resten av alla prylar i bagen var därför genomvåta efter regnet, varför jag fick tömma ut allt och låta det torka. Men, efter en varm dusch och torra kläder var jag dock redo att träffa resten av sällskapet för en drink innan middagen.

                                                            Förväntansfulla ungdomar.

På grund av restriktionerna, som råder p g a pandemin så hade restaurangen begränsade öppettider. Vi kunde välja mellan att äta klockan arton eller nitton, då restaurangen slutade servera klockan tjugo. När vi kom vid sjutiden på kvällen fanns det förvånansvärt mycket folk i restaurangen, med tanke på att det var mitt i veckan och semestrarna på väg att ta slut. Vår servitör var en riktigt trevlig man, som lämnade matsedlar och rekommenderade viner. Vår förrätt, som alla valde, var en skagencanapé på kavring. Till huvudrätt valde alla utom jag lågtempererad ryggbiff. Själv föredrog jag Pocherad hälleflundra med hummerskum. Till dessert kunde man välja antingen Créme brulée eller ljummen chokladfont, goda båda två. Alla var väldigt nöjda både med mat och betjäning denna kväll!

                           Greenfeen för denna bana ingick i våra golfpaket på Ronneby Brunn.

När vindrickarna i sällskapet äntligen druckit upp allt som fanns i flaskorna, så tog vi, innan läggdags, ännu en liten pratstund på balkongen. Men, det var en ny dag i morgon och även om golf inte är en speciellt ansträngande sport, så blir man faktiskt ganska slut på kvällen efter en hel dag på banan, utsatt vädrets makter. Imorgon var det dags för en ny golfrunda, nu på Ronneby Golfklubb och då gäller det att vara utvilad och fit for fight.

                                                        Ingen vidare tee på först hålet.

Ronnebys bana var helt annorlunda jämfört med BOA. Kvaliteten var, för det första, inte alls i nivå med hur det var på BOA. För det andra var banan i Ronneby mycket kuperad, med berg i dagen och många dolda hål, där vi knappt visste åt vilket håll viskulle slå. 

                                                Bertil har tagit sig upp till utslagsplatsen.

Det var mycket upp och ner och med gårdagens runda fortfarande i kroppen så började mitt diskbråck i ryggen göra sig påmint. Både Bertil och jag spelade mycket sämre än dagen innan medan tjejerna verkade klara av svårigheterna bättre. Resultaten blev efterhand allt sämre och när det till slut började regna även här, så tappade i alla fall jag lusten. Tyckte det var skönt när ronden var avklarad.

                                                    Nog ser de lite slitna ut, eller hur?

Men, trots allt så var vi överens om att vi hade haft en trevlig minisemester, även om vi kanske inte kommer att rekommendera denna banan till de vi känner. Kanske, som Eva sade, att om vi spelat den flera gånger så hade det nog varit lättre att få till ett bra resultat, även här. Innan vi återvände till Skåne tog vi en avslutande fika och summerade vår lilla utflykt, samtidigt som vi lite smått började planera för nästa minitour någonstans i Skåne.

Det blev ryggövningar på gymet för mig dagen efter!

Tre grabbar på Tournament Course.

 Idag fick damerna gå själva - 2021-08-05

Av en ren slump hittade jag två starttider, efter varandra, på Vasatorps TC-bana. Jag hade kollat dagarna innan och då fanns det inga lediga tider alls, så naturligtvis slog jag till. Efter kontakt med både Berra och Kvant så bestämdes det att vi tre skulle gå i första bollen, medan Eva och Kirsten förpassades till bollen efter.

                                I mina ögon innebär användandet av vagn en hel del strul.

Efter att ha burit min bag på ryggen de senaste tio åren, minst, så ansåg flera, inte minst min fru Eva, att jag skulle börja använda min vagn igen. Detta eftersom jag oftast får rejält ont i ländryggen efter en runda på 18 hål. Lite motvilligt har jag valt att följa deras råd, även om att använda vagn gör att jag måste gå runt om greener och bunkrar, istället för att gå snabbaste vägen som jag gör med min bärbag. Inte nog med det, utan i många fall måste vagnen blåsas ren med tryckluft, plockas isär och vikas ihop jämfört med att bara lasta in bagen direkt i bagaget efter rundan. Än så länge kan jag inte märka någon större skillnad, när det gäller ryggen, jag har fortfarande ont, men jag får försöka att stå ut med vagn ett tag till och se hur det går framöver.

     I Berras utrustning saknas inget som kan behövas inför alla tänkbara och otänkbara situationer.

Allt nog och emedan samt även, vi tre killar knallade upp till första tee och slog ut bra drives alla tre. Inför varje runda är förväntningarna höga och börjar man med en bra driva på ettan, så får man bra vibbar, vilket är viktigt inför fortsättningen. Både Kvant och Bertil har lyxat till det med eldrivna vagnar, ett läge jag ännu inte hamnat i. Men man ska aldrig säg aldrig!

                                    Tack vare otur fick Kvant ett ofördelaktigt läge i ruffen.

Vi spelade hyfsat, men kanske inte jättebra, alla tre och var fortfarande vid gott mod i början av ronden. Men visst hade vi otur och hamnade i dåliga lägen ibland. Det kunde bero på vinden, fast det var vindstilla, eller att det var lera på bollen, trots att banan var snustorr, eller någon annan typ av otur. Nu hävdar ju förvisso Zacke att det inte finns något som heter otur i golf, men å andra sidan har han aldrig spelat med oss!

           Hål åtta på TC kallas Olympiahålet eftersom gräset kommer från Olympias fotbollsarena.

På TC finns det i min hjärna två hathål, hål där jag brukar slå i vattnet ellr toppa ner i bäcken framför green. Ett av dem är hål åtta, ett väldigt kort par fyrahål. Just att det är så kort att jag kan slå ut bollen och snedda över vattnet och kullarna med en järnåtta, är det därför extremt förödmjukande att slå en toppad spoon upp på en av kullarna, där bollen sedan rullar ner i vattnet. Idag siktade jag extremt upp till höger, med följd att jag hamnade i ruffen uppe i skogskanten. Nöjd med att jag inte strulade till det på detta hålet ännu en gång slog jag sedan en perfekt järnsjua upp på green, fyra meter från hål. Trots en fin birdiechans, som dock slutade med ett par, kunde jag dock gå med rak rygg därifrån till nians tee.

                                            Bertil på fairway på 18:e ska slå sitt andra slag.

Efter ha klarat av de första nio hålen, så fick det bli en smal kokt med bröd i kiosken, som lite uppmuntran. Efterhand som vi spelade de sista nio hålen blev det allt varmare, samtidigt som jag började få ont i ryggen. Kvant har precis samma problem och hade därför införskaffat en ny korsett, som han invigde idag. På hål 15 och sexton hade jag så ont att jag inte kunde svinga klubban som jag ville, vilket resulterade i två lösa hål, varför jag blev allt tjurigare och uppgiven. Nu var vi på 18:e och snart i mål! Jag försökte förtränga smärtan i ryggen och slog först en bra drive och därefter en träfemma in på green, där jag hade två puttar för par. Men det blev en treputt (hemskt ord), men med mina 30 poäng lyclades jag faktiskt vinna dagens runda med några poäng före Jörgen och Bertil. En liten tröst för ett tigerhjärta!

                                        Arbetet i full gång med utbyggnaden av Allébanan.

Vasatorps niohålsbana, Allébanan, håller på att byggas ut till en tolvhålsbana. Detta är något som tydligen sker även på andra klubbar. Idag har ju folk så bråttom att de inte hinner spela 18 hål alla gånger och då kan 12 hål vara ett bra alternativ.

                                                            Så kan det gå i värsta fall.

När vi packade in våra grejer i bilen så upptäckte jag den här bilen framför vår. En bra påminnelse om att inte parkera sin bil i närheten av drivingrangen eller banan. Eller hur!

När våra damer kom i mål visade de sig att två herrar hade bokat in sig i deras boll, så det hade säkert haft det trevligt!

Idag får inte damerna vara med på bild!

Några mil utan mål.

 Sommartid finns det caféer överallt - 2021-07-18

Idag, söndag, spelas den sista dagen i The Open på Royal St Georges Golfklubb i södra England. Under torsdag till lördag hade jag spenderat många timmar framför TV:n för att följa året största tävling när det gäller golf. Eva nämnde inte något, men hon hade nog lite synpunkter på att jag satt inne i det fina vädret och "glodde" på TV.

                                                Smala asfalterade vägar är det som gäller.

Så idag, på förmiddagen, propsade Eva på en liten runda i Morganen, för att vi skulle vara hemma i god tid till de ledande bollarna slog ut vid ett-halvtvåtiden. Så fick det bli. För ovanlighetens skull körde vi faktiskt söderut, passerade bördiga sädesfält och kom, efter några mil, fram till Habo Ljung. I korsningen körde vi till höger mot Bjärred för att kanske köpa en mjukglass i kiosken, men köerna var som vanligt för långa för vårt tålamod.

                        Ganska mysigt ställe, med stor parkering med plats för många Morgans.

Istället fortsatte vi i till centrum av Bjärred, där det går en väg till höger som går till Lund. Vid den stora rondellen, vid motorvägen, ligger en fruktodling som ägs av Kiviks Musteri. Här finns tydligen också ett café och restaurang, som vi tidigare inte har besökt, varför det fanns anledning att göra det nu.

                                                    Lite svalare att sitta inomhus idag.

                                                                       Inte dumt alls!

Det heter Solnäs Gård och förutom café och restaurang finns det mycket annat att inhandla för både kropp och trädgård. Vi valde att inleda besöket med att fika. Det var visserligen lunchtid och det fanns äggakaka med stekt fläsk på menyn, men då vi skulle äta vår middag senare, föll valet istället på pannkakor med sylt och vispgrädde samt kaffe.

                                                                    Mycket att välja på.

                                                    Dessa finns nog inte var som helst idag.

Efter fikat blev det ett besök i butiken där det fanns ett enormt utbud av cider och safter. Jag blev också nostalgisk när jag upptäckte ett ställ med tablettaskar och nickel, som förr fanns att köpa i alla godisbutiker.

                                                        Här behövdes t o m vägvisare!

Vi tog också en tur utanför i området, där man saluförde växter, örter och inte minst prylar att pynta med i sin trädgård. 

                                                        Nog ser väskan lite tyngre ut nu.

Som jag numera vant mig vid, så gick inte Eva lottlös härifrån denna gången heller. Några flaskor cider fick följa med hem. Som utlovat så var avsikten bara en kortare runda med Morganen idag. Och efter en fin hemfärd, på en nyasfalterad smal väg, så var vi tillbaka i hemmet lugna vrå igen och jag kunde ägna resten av eftermiddagen till The Open på TV.

Precis lagom en sådan här dag!

Första Morganträffen på länge!

 Sexton Morgans for till Eriksberg - 2021-06-20/21

Vi var nog inte ensamma om att ha lite abstinensbesvär när det gäller bilträffar. Därför var uppskattningen så stor, när Thomas Svensson skickade mail om en träff på Eriksberg i Blekinge, att han till och med fick göra om den två gånger.

                                                        Gemensamt beslut om färdväg.

Eva och jag skulle delta vid den andra träffen, eftersom den första, veckan innan, redan var fullbokad. Precis som vi brukar göra när vi ska köra till Morganmötena, så körde vi tillsammans med Anita och Ola, som bor i Bjärred. Vi hade bestämt möte vid Vikingabyn i Lödde och för en gångs skull fick Ola vänta på oss. Det brukar vara tvärtom.

                                    Inget ställe vi vill rekommendera om ni inte är vrålhungriga.

Eftersom vi skulle infinna oss i Eriksberg redan 1200 tog vi det trista beslutet att välja att köra på E22:an i princip hela vägen. En bit utanför Kristianstad var det läge att inta morgonens andrafrukost varför vi stannade till vid ett ställe som heter Rasten. Utbudet av ätbart var verkligen inte något att skriva hem om, en torr macka och en kopp kaffe fick räcka. Vi skulle ju faktiskt äta lunch redan kl 1300 när vi anlände till Eriksberg.

                                                        Ola välkomnar paret Limseth.

                                        Det dröjde dock inte länge innan alla hade anlänt.

De första vi träffade på vid ankomsten var paret Limseth, boende i Frankrike men med sommarställe på Öland, som stod och väntade längs vägen i sin twotone gröna Morgan Roadster.

                Vackert så det förslår är det när vi passerar en sjö med de ovanliga rosa näckrosorna.

Klockan var tolv och innan lunchen uppe på säteriet, var planen nu att vi skulle köra i cirka en timme genom den 925 hektar stora safariparken. Här finns 1800 vilda djur, det är alltså ingen djurpark, med arter som visenter, vildsvin och flera olika sorters hjortar. Utöver dessa finns det också möjlighet att se havsörnar, som också lär finnas att se ganska ofta.Vägen runt naturreservatet var smal och asfalterad med en maxhastighet på 30 km. Solen stod högt på himlen varför chansen att se några djur vid denna tiden på dagen var ganska små, då de höll sig i skuggan i skogar och buskage. Men det skulle bli bättre framåt kvällen.

                                    Det tog en stund innan alla kunde rätta i sig i ledet.

Efter safarirundan, men före lunchen, var det dags för gruppfotografering. Alla bilarna beordrades av Thomas att, på ett käckt och trevligt sätt, parkera framför säteribyggnaden. När alla var uppställda på rekommenderat sätt så skulle naturligtvis denna vackra fordonsgrupp fotograferas från alla tänkbara vinklar.

                                            Lunchen intogs i restaurangen i Visenthuset.

Efter lunchen, som var avklarad vid 14-tiden, var det som det heter, fria aktiviteter fram till klockan sju på kvällen, då mingel och en trerättersmiddag skulle avverkas.

                                                            Bra standard på rummen.

                            Vid 23-tiden dök djuren upp nedanför relaxavdelningens däck.

Inkvarteringen av deltagarna gjordes i tre-fyra olika byggnader. Eva och jag tilldelades ett rum i Safarivillan, där också sex andra par inkvarterades. Rummen var förhållandevis rymliga med en stor dubbelsäng och en liten soffgrupp. Platteven blev överhuvudtaget inte aktiverad. Härifrån hade vi också en vacker utsikt mot baksidan av säteriets huvudbyggnad och vidare ner mot utsikten över den s k savannen dit djuren kom sent på kvällarna.

                                     Ola och Anita bodde i ett annat hus, men kom och hälsade på.

Utanför varje rum, i den långa byggnaden, fanns två fåtöljer där vi kunde sitta och mingla med de övriga som bodde där. Det dröjde inte länge förrän både öl och vin plockades fram, så att folk kunde läska sig i den ganska höga värmen.

                                                                Christers senaste fynd...

                                    ...den äldsta bilen på plats, rönte stort intresse.

Fram till kvällens middag tog alla det lite lugnt. De flesta av gossarna diskuterade förstås en hel del Morganfrågor på parkeringen. Den gode Christer från Kalmar dök nämligen upp i ytterligare en för honom "ny" Morgan. Det är en Morgan +4 från 1952, en s k flatrad och den 26:e Morganen i hans ägo.

                        Där tittar han fram, Jonas, som numera har tre klassiker i sitt garage.

Deltog gjorde också en Morganägare från Österlen. I hans fina garage finns nu inte bara två fina Morgan, med cirka fyrtio års åldersskillnad, utan också en relativt nyinköpt Jaguar MKII.

                                                    Dags för kvällens trerätters middag.

Det var dags för middag i Visenten. Både på lunchen och middagen präglades menyn av produkter från safariparken, m a o en hel del mat tillagat på vilt av olika slag. Allting smakade bra förutom att jag råkat få en bit dovviltsinnanlår, som gjort ett allt för kort besök på stekjärnet. En annan missräkning var vinpaketet á 495:-. I paketet ingick tre viner varav det till huvudrätten var ett portugisiskt vin vid namn Quinta do Javali 2019. För egen del dricker jag inte dessa ädla drycker, men de tre övriga vid bordet valde vinpaketet just på grund av att detta vin fanns med. När vinet till förrätten, toast skagen med löjrom, var uppdrucket och det var dags för huvudrätten skulle då det portugisiska vinet serveras. Servitrisen berättade då att just det vinet var slut och fick ersättas med något annat, som visade sig vara ett helt ordinärt, ganska billigt rödvin. Det blev en stor besvikelse för vinälskarna!

                                    Lite dålig bild p g a mörkret, men många djur finns där.

Det blev kväll. Middagens eftersnack försiggick, för en hel del av de manliga deltagarna, runt våra Morgans på parkeringen. Kvinnorna drog sig mot altanen på relaxavdelningen, som vette ut mot "savannen" med vattenhålen strax nedanför. När mörkret tätnade alltmer dök de upp, hjortarna, vildsvinen och en väldig massa sjöfågel. Visenterna verkade ha annat för sig och lyste därför med sin frånvaro. Parken är ju väldigt stor och sjöar och dammar finns på många ställen på området, så det är inte säkert att de kommer just hit.

                                                    Det närmaste vi kom några av djuren.

Det blev tid att krypa till kojs. Sängarna var väldigt bekväma, men för säkerhets skull hade jag, som alltid när vi reser någonstans, med mig min egen huvudkudde. Det har nämligen hänt att jag råkat bo på hotell där det endast fanns skumgummifyllda kuddar i sängen. Och, det är faktiskt inget vidare. Nu var det dock inte så på detta stället. På morgonen intogs frukosten, som även den tillstor del bestod av korv, leverpastej etc som gjorts på vilt. Efter att ha packat våra grejer i det diminutiva bagageutrymmet som finns i en Morgan, så beslöt några av oss att köra ytterligare en runda i parken. Denna gången kom vi verkligen nära djuren, då en vildsvinshona och hennes kultingar lugnt passerade över vägen, precis framför våra bilar. Trots att våra bilar bara var några meter ifrån dem så stannade honan och åt strax intill oss. Ungarna såg däremot lite frågande ut.

                   Suffletterna fälldes upp , även om man i en Morgan alltid blir lite våt någonstans,                                                                   på benen, armarna eller någon annanstans.

Redan en vecka innan vi skulle åka iväg hade jag kollat väderutsikterna på DMI. Varje dag förutspåddes rikliga regnmängder både på söndagen och måndagen. Men, som i många fall så hade meteorologerna fel, för både under ditresan och resten av söndagen var det ett strålande väder. Detsamma gällde på måndag morgon, när alla skulle ge sig iväg. Så både Anita och Ola och Eva och jag beslöt att inleda hemresa med suffletterna nerfällda. Efter bara någon mil så började det emellertid att se svart ut på himlen i vår färdriktning. Det är ju ingen höjdare att stanna på en högtrafikerad väg för att fälla upp taket, varför vi stannade till, innan vi kom ut på E22:an och förberedde oss för regn.

                                      

                                        En Morgan har torkare med två hastigheter, så det så!

Och regn blev det. Några rejäla åskskurar fick vi köra igenom, men efter bara ett fåtal mil hade vi passerat ovädret och en blå himmel började visa sig igen. Men, nu var suffletterna genomvåta och därför fick de sitta uppe resten av vägen, för att de skulle torka. Lite skämmigt var det dock, eftersom det i de bilar vi mötte kunde finnas sportvagnsfolk, som säkert tyckte att vi var mesar som hade taken uppe i det fina vädret. För så hade jag nog tänkt i en sådan situation.

                                                            Avsittning och uppackning.

Resten av färden hem gick bra, även om det är ganska tråkigt att marscha i 110 km i timmen på spikraka vägar med mycket trafik. Den enda pausen, under den cirka 16 mil långa hemfärden, gjorde vi på Ekerödsrasten utanför Kristianstad, där vi tog en fika. Någon mil innan vårt slutmål tog vi avsked av Ola och Anita, som skulle vidare till Bjärred. Och, snart var vi hemma igen!

Borta bra men hemma bäst!

Elva killar och en tjej.

 Årets träff med kompisar från Handels i Helsingborg - 2021-04-14

Förra årets träff blev av då rådande omständigheter inställd. Men, nu var det emellertid dags igen! Tidigare år har vi alltid åkt med sundsbussarna till Helsingör för att där inta Axls torv för dryck och förplägnad. Men, då vi var lite tveksamma hur danskarna skulle agera när vi anlände dit, så valde vi att i år träffas på Roy´s i Norra Hamnen i Helsingborg.

Hur länge dessa möten med gamla polare kommer att pågå är omöjligt att säga, så för att vara säker parkerade jag i det underjordiska garaget vid Dunkerska. Här kan man stå länge och istället för att göra som vanligt när jag parkerar, d v s använda något av mina kort för betalning, så hade jag dagen innan anpassat mig till det moderna samhället genom att ta hem appen Parkster i min mobil. I denna app kan jag förlänga eller förkorta parkeringstiden och betalar därför bara för just den tid jag har bilen parkerad.

                                        Kvickbron leder över till den sida där parapeten ligger.

Allt nog, lite stolt över att ha krånglat mig igenom det som behövdes för att parkera, så gick jag upp från garaget och tog sikte på Kvickbron. Jag var lite tidig för mötet och då det var längesedan jag var i området ville gärna gå längs hamnen och se hur det är där nu för tiden.

Precis före kvickbron tar jag av till höger, för att i sakta mak promenera längs raden av fina hus. När jaag precis tagit realen, tror det var 1962, var mina betyg inte något att yvas över. När mina föräldrar såg mina betyg och insåg att de inte var bra  nog för att bli antagen till gymnasiet, så gav min mor mig pengar till spårvagnen och beordrade mig att åka ner till arbetsförmedlingen och söka arbete. Det kändes ganska tungt och upplevde samtidigt min mor som ganska oempatisk, men samtidigt fick jag mig en läxa. Min avsikt var ju att läsa på gymnasiet, gärna på Teknis eftersom flera av mina kompisar sökt sig dit. Men, för att kunna komma in på något gymnasium överhuvudtaget, så var jag tvungen att läsa upp mitt betyg i matte. Gott och väl mina föräldrar fick kontakt med en gammal officer, som tydligen var bra på matte och av honom fick jag under en tid privatlektioner. Det här med matte, fysik, biologi och kemi har aldrig varit min grej och jag insåg med tiden att teknis absolut inte var något för mig. Allt nog och emedan, jag läste upp mitt betyg, samtidigt som mitt sabbatsår innebar att jag tillbringade denna tid som kontorsassistent på ett företag som hette FoderkompanietOch, det det jag jag tänkte på när jag inledde min promenad längs hamnen. För just här, lite längre fram, låg just Foderkompaniet, omgivet av höga silos och lagerlokaler. Detta var som sagt lång före datorernas intåg på kontoren och jag minns bland annat att jag fick föra ett manuellt kundregister i form av små kort, ett för varje kund, där jag skrev in vad kunden just köpt. Jag fick också knalla iväg till tullkontoret med en massa papper som skulle stämplas med en väldig massa stämplar, när den dryge tullaren väl hittat rätt stämplar att använda. Månadslönen var 500:-, låter lite, men på den tiden kunde man köpa en hel del för den summan. Efter avslutat sabbatsår/arbetsår, kom jag i alla fall (gud ske lov) in på Handelsgymnasiet i Helsingborg och det var dessa skolkamrater jag skulle träffa idag.

                                                   Lite skillnad mot silos och lagerlokaler.

                                                                    Alltså ingen färja!

                                        Men, det fanns också lite mer normala fritidsbåtar.

Nu fanns här varken silos eller lagerlokaler, nu har Norra Hanen blivit ett riktigt prestigeområde, där de boende, som vill och har råd, kan förtöja sin båt längs kajkanten. Det första jag såg när jag svängt av från kvickbron var en båt som nästan liknade en av sundsbussarna. Men när jag kom närmare förstod jag att så inte var fallet.

                                                        Många krogar att välja mellan.

När jag flanerade längs hamnen funderade jag över hur många restauranger det egentligen finns i Helsingborg. Här verkade det finnas någon form av restaurang, pub eller café i nästan varje hus.

                                                Här möts gamla och nya Helsingborg.

Gatorna från Kungsgatan och Drottninggatan går i 90 grader från dessa ner mot hamnen. När jag i en av dessa gator blickar uppåt centrum finns det en helt annan typ av fastigheter.

        En vy från norra delen av hamnen, där vi ser delar av utbyggnaden av tidigare oceanhamnen

När jag kom fram till Roy´s fanns det ingen av mina kamrater där, men stället var propp fullt både inne och på uteserveringen. Vi hade inte bokat bord, så hur skulle vi på plats här, tolv stycken? I och för sig var klockan just tolv och kanske de flesta i bästa fall var lunchgäster, som snart skulle tillbaka till sina arbeten.

                                                                Ronny och Thomas.

När jag står och väntar utanför Roy´s så dyker två kända figurer fram. De bor inte heller i Helsingborg längre och det är nog därför även de är lite tidiga. Ronny, som bor i Vejbystrand, tror jag, brukar alltid ha med sig alla gamla klasskort, som brukar betittas med stort intresse av samtliga närvarande.

                                Ronny, Rolf och Inga. Inga bor högst upp i huset strax intill.

Efterhand dyker än den ene och än den andre upp och snart är vi alla samlade. Det blir mycket hälsande, men dock inget kramande, även om vi alla gärna brukar ge Inga, den enda tjejen denna gången en kram. De flesta beställde nog Wallenbergare, medan andra fördrog stekt sill eller torskrygg. Enligt reglerna får vi endast sitt fyra vid varje bord, vilket resulterade i att vi bytte med varandra till olika bord för att alla skulle kunna få ett snack med alla.

                    Två journalister samt en f d ekonomichef som nu har några styrelseuppdrag.

Varje gång vi träffas får man alltid veta lite mer om hur någon levt sitt liv och varför det blev just så. För även om vi gick i skolan tillsammans så umgicks vi kanske inte lika mycket med alla. Efter att ha frågat hur de blev journalister svarade den ene att han skrivit och fått publicerat dikter hos olika tidningar och sedan sökt jobb på en tidning och också blivit anställd. Den andre, som  tillbringat en del tid utomlands, bl a i Ungern skrev om hur det var i Ungern vilket också publicerades i flera tidningar. Efter att ha gett upp tanken på att bli copywriter på en reklambyrå slog sig även han in på journalistbanan. Båda två är nu aktiva i styrelsen för seniorjournalisterna (det heter något annat, men jag har glömt det).

                            Alla verkade ha trevligt tillsammans och hungriga var de tydligen också.

Efter några timmar så var det dags för uppbrott. Vi har naturligtvis för avsikt att träffas igen även nåsta år, med förhoppningen att alla som kom idag och gärna några till sim vi saknade, ska dyka upp även då. Tyvärr så är det några som av olika anledningar inte längre har möjlighet till detta.

Och, min Parksterapp fungerade fördömligt!