Funktionär med rätt att köra.

 Annika Invitational på Vasatorps GK - 2022-06-11/17

Annika Sörenstam är sveriges mest framgångsrika golfare genom tiderna. Hon har vunnit 72 gånger på den amerikanska damtouren, LPGA och 18 gånger i Europa. Under flera år har hon arrangerat Annika Invitational i olika delar av världen. Vid varje tävling inbjuds de högst rankade kvinnliga amatörerna som är i åldern 15 till nitton år. De tre bästa i varje tävling får sedan ställa upp i finalspelet i USA året efter. Så i de här olika deltävlingarna har vi möjlighet att beskåda framtidens kvinnliga världsstjärnor. I år var det Vasatorps GK som stod som värd för årets Europatävling, där 78 tjejer från 19 länder deltog.

                            Flaggor från nitton nationer fanns uppställda vid vid entrén till klubben.

För att kunna genomföra en sådan här stor tävling krävs det att många ideella krafter ställer upp och hjälper till. Från vår klubb var det nästan ett hundratal funktionärer som var engagerade på olika sätt. Tillsammans med sju andra klubbmedlemmar var vår uppgift att serva spelarna med transporterna till och från stationer och flygplatser samt från hotellen till och från golfklubben. Våra fordon bestod av åtta VW-bilar av olika modeller, som generöst tillhandahölls av Din Bil i Helsingborg.

                                                      Victoria med sin coach Stanko Maribor.

                                        Sådan här lyx är de nog inte vana vid i Bulgarien.

Mitt första uppdrag var att hämta femtonåriga Victoria Georgieva och hennes coach Stanko Maribor, från Bulgarien, på stationen i Landskrona vid 1030-tiden. De hade flugit från Sofia till Kastrup, där de möttes upp av morgontidiga tjejer fån vår klubb, som sedan slussade dem vidare till Öresundståget. När det aktuella tåget anlände till Landskrona fanns de inte med. Inte på nästa heller. När de väl anlände vid halvfyratiden berättade Stanko att flyget varit försenat och därefter hade de, av en eller annan anledning missat även ett tåg. När vi körde till hotellet i Helsingborg berättade Stanko att Victoria har 0 i hcp. Vidare att det fanns sex golfbanor i Bulgarien, varav de flesta var av ganska dålig kvalitet. Han undrade om träningsmöjligheterna på klubben och blev glad när jag berättade att de var utmärkta. Han och Victoria var också de som i regel var först på klubben på morgnarna och bland de sista som kördes tillbaka till hotellet vid åttatiden på kvällen.

                                En morgon möttes vi av en aggressiv kvinnlig parkeringsvakt.

                                                Här i hotellets lobby fick vi sitta och fika.

Det blev många tidiga morgnar med uppstigning från sängen klockan 0500, eftersom vi skulle träffas på Hotell Radisson på söder varje dag 0630. Här fick vårt transportgäng ett eget litet bord, där vi i väntan på på att köra spelare till klubben, kunde förse oss med en kaffe latte och diskutera körordningen.

       I mitten i rött, Chiara Sola från Schweiz, en 17-årig scratchspelare som jag körde flera gånger.

                                         En naturupplevelse under en av mina promenader.

                    Under tävlingsdagarna kunde man följa liveresultaten på en skärm i klubbhuset.

Under speldagarna hade vi på morgonen mest att göra mellan klockan 0630 fram till 1000. Sedan var det ganska lugnt och vi kunde slappa i restaurangen eller, som jag i regel gjorde, gå ut på banan och följa med några av de spelare som jag haft med mig i bilen. De flesta spelare åker sällan till hotellet direkt efter att ha spelat klart sin rond, utan går därefter till rangen och eller puttinggreenen för att träna på det som  gått dåligt under rundan. Detta innebar för oss att köra spelare till hotellet från fyratiden på eftermiddagen fram till åttatiden på kvällen.

                                Peter, Bertil, Anders, Bosse och Thomas avnjuter dagens lunch.

Varje dag klockan 1300 prick åt de flesta ur transportgruppen lunch tillsammans i restaurangen. Peter, som arbetat i restaurang var suverän på att hämta kaffe och kakor till hela gänget. Kunde bära hur mycket som helst utan att spilla!

                            Spelare och publik lyssnar andaktsfullt till Annikas visdomsord.

                                                    Annika och svenskan Nora Sundberg.

På tisdagen, efter det att alla tävlingsbollarna hade kommit i mål, så höll Annika, under cirka en timme, en s k clinic. Här talade hon om vad man bör tänka på, både när man tränar och ute på banan. Hon visade också att hon fortfarande kan slå fina golfslag med stor precision. Hon lät också en av de tävlande, Nora Sundberg från Stockholms GK och med +6,1 i hcp, komma fram och visa sin talang.

                                                                    Lyckliga pristagare!

Det blev en rafflande avslutning på tävlingen. Svenska Nora Sundberg och italienskan Francesca Fiorellini hade legat nära varandra under alla tre rundorna. Efter de tre rundorna hade båda spelarna totalt 214 slag, fem slag under par. För att kunna kora en vinnare krävdes fyra särspelshål, där slutligen den italienska flickan kunde avgå med segern. Tredjeplatsen delades av svenska Matilda Björkman från Kumla GK och Denisa Vodickova från Tjeckien. Det innebär att det blir fyra tjejer som får resa till Florida och spela världsfinalen i januari eller februari nästa år.

                                                            En tålmodig liten rackare.

Avslutningsvis måste jag nämna den här lille killen från Lettland, vars storasyster deltog i tävlingen. När hans mamma var ute på banan och tittade när systern spelade, tillbringade han sin tid i fåtöljen, vid det bord där vi chaufförer tillbringade vår lediga tid. Här satt han tålmodigt med en mobiltelefon och spelade något spel utan att klaga. Från morgon till kväll! Beundransvärt!

En jobbig men givande vecka där jag lärde känna många nya medlemmar i klubben och samtidigt gjorde många bekantskaper bland spelare och deras coacher eller föräldrar!

Inte bara golf och Morgankörande!

 Ibland finns det även några måsten - 2022-05-21

Det här med trädgård har nog aldrig varit någon större passion för mig. Och, även om Eva föredrar att tillbringa mycket tid på golfbanan, så är hon dock ganska intresserad av blommor och att odla olika saker i våra pallkragar. När vår trädgård väl kommit i ordning framåt senvåren, så är det självklart att jag uppskattar den jag oxo. Det är bara vägen dit som kan vara lite jobbig.

                                                        Klippo anses vara ett bra fabrikat.

Under många år klippte jag gräset med en handjagare. Det var egentligen inget större jobb eftersom vår gräsmatta inte är speciellt stor. Men, så fick vi överta en bensindriven apparat av märket Klippo av vår dotter och svärson, som tyckte den var för smal för deras behov. För vår del är den hur lagom som helst. När jag väl får igång den! Den är med andra ord inte precis lättstartad, framförallt inte när den ska användas första gången för säsongen. Trots att jag följer startinstruktionerna till punkt och pricka så vägrar den envist att starta. Detta trots en fullständig service hos Granngården förra året. Medveten om detta tar jag alltid med mig en liten pall och en tändstiftsnyckel ut i trädgården, när jag ger mig i kast med min Klippo. 

                                                            Rätt nöjd, när jag klippt färdigt.

Efter att, under minst en halv timme, kämpat med dragsnöret, fyllt bensin ända upp och kollat tändstiftet ett antal gånger, så startar den emellertid alltid till slut, dock efter många svordomar och en hög grad av irritation. I år har jag också haft lite flyt med vädret, för samma dag jag gödslade gräsmattan med hönsgödsel, så regnade det i flera dagar efter det, precis som på beställning. Därför lär nog Mr Klippo få jobba lite oftare än vanligt framöver.

                                                Ser kanske konstigt ut, men vi får lita på Jonas.

Att klippa gräsmattan är mitt jobb och en av de få saker jag förstår hur det ska göras i trädgården. När det gäller resten av vårens trädgårdsjobb brukar jag underkasta mig Evas arbetsplanering. Okej, potatisen brukar jag klara av att sätta själv, men i år hade vår son Jonas, när vi inte var hemma, varit och lagt halm över hela vårt lilla potatisland, innan potatisen var satta. Så istället för att gräva en fåra att sätta potatisen i, så grävde vi istället ner varje potatis för sig i ett hål. Sedan lade vi halmen över alltihop, vilket enligt Jonas, gör att fukten blir kvar i jorden. Allt är värt att prova eftersom förra årets potatisodling var rena rama katastrofen, trots att vi brukar få fina "päror,"när de väl kommer upp. Den sort vi lyckats bäst med heter Rocket, som är fast och ganska tidig.

                                                    Här ska det förhoppningsvis bli dill.

                                                                            Fågelsäkert.

Sedan var det dags för Evas avdelning. Hon hade inhandlat ett antal fröpåsar och började med att fylla  jord i några av pallkragarna. I en av dem sådde hon sedan dill, som hon brukar lyckas ganska bra med. Och, för att fåglarna inte ska äta upp fröerna, så hade hon investerat i ett litet tält, som med hjälp av några plastbyglar, kunde monteras över pallkragen.

                                                Förhoppningsvis fågelsäkert även här.

En annan sak vi försökte med förra året var blåbär. Det blev inte något med det. Här kan vi inte skylla på några fåglar, för det kom inte fram ett endaste bär. I år verkar det dock se lite mer lovande ut eftersom de blommar. Som framgår av bilden har vi, för barnbarnens skull, satt korkar på varje stålpinne för att de inte ska kunna skada sig.

                                                Den vänstra är säker för råkor och kajor.

                                        Den här gynnaren och hela hans släkt är flitiga gäster.

Under hela senhösten och hela vintern har vi haft två fågelfröautomater hängande i ett träd. I den ena har vi skalade fröer av något slag och i den andre har vi jordnötter. Mycket populärt matställe har vi märkt, inte bara av småfåglar utan också av en hel familj ekorrar. Problemet är de stora råkorna. De kommer inte år fröerna, men behållaren med jordnötter hänger dom sig i och förstör gallret med sina stora näbbar. Plus att de för ett himla liv, som sätter igång så snart det ljusnar. Nu har vi kommit på att plocka in just nötterna på nätterna, så att vi inte behöver väckas av deras högljudda kraxande.

                                      Här ska det växa massor av tomater och gurka hoppas vi.

Det finns en hel del grönsaker, som det skulle vara kul att prova att odla, till exempel sparris, som vår granne gör med stor framgång, eller brysselkål som jag är väldigt förtjust i. Men, jag har hört att inte minst brysselkål ska vara svårt och ofta drar till sig insekter som äter upp kålen. Några säkra kort finns det dock. Tomater och gurka har Eva nämligen lyckats över förväntan med och som hon odlar i vårt lilla växthus.

                                                                Nu är det bara resten kvar.

När nu en hel del av våra staplande försök med grönsaksodling är klart, så återstår det emellertid en del kvar att göra innan trädgården är klar för sommaren. Alla trädgårdsmöblerna ska ut, monteras och tvättas av. Sedan ska Eva fixa nytt tak och nya sidoskynken till vår illa paviljong. När sedan allt är klart kan vi nöja oss med att vattna lite då och då och se alla våra grönsaker växa tills vi kan äta dem.

Så är det!

Morganklubbens vårmönstring i MOG South

Efterlängtad återträff med nya och gamla medlemmar 

på Sturup Airport Hotell- 2022-04-29/30

Våren har verkligen låtit vänta på sig. Och, även om många dagar varit molnfria, så har temperaturerna varje dag varit så låga att jag ibland fått skrapa rutorna på bruksbilen (som alltid får stå utomhus) tidiga morgnar. Men, oacsett väder, den första april ställer jag varje år på vår Morgan. Eftersom den är från 2004 går någon veteranbilsförsäkring, än så länge, inte att teckna, varför jag sparar ett antal hundralappar varje år genom att ställa av den.

                                                Kenneth, Steve och Don redo att sätta igång.

Premiärturen gick bland annat ner till English Car Care, här i Löddeköpinge, för att beställa tid för min biannuella service. Så dagen innan vi skulle inleda resan till Sturup lämnades Mr Brum i Steves och grabbarnas vård.

                                            På väg, på lite omvägar, till Sturup Airport Hotell.

Vårens evenemang avlöpte från den 29 april till den 1:a maj. Vi valde att att anlända på fredagen för att delta under lördagens karavankörning och åka tillbaka hem samma kväll. Eva och jag är inte så bevandrade när det gäller vägar i det har området, men det är emellertid Louis och Gert Löfgren från Bjärred, som i sin +8:a därför fick ta täten på för oss okända vägar.

                Louis och Eva granskar någonting, men jag har bara ögon för min Princessbakelse.

                                    Efter kaffe och kaloribomber var det dags att åka vidare.

Vi lämnade Löddeköpinge vid tvåtiden på eftermiddagen och körde ner till Bjärred, där vi sammanstrålade med Lövgrens. Någon direkt planering hade vi inte gjort, förutom att vi skulle stanna någonstans på landet för att ta en fikapaus. Vismarlövs Café och Bagerstuga, ser ganska trist ut från utsidan, men intrycket förändras omedelbart när man kommer in i lokalerna. Under tiden vi bevistade etablissemanget anlände det minst en busslast med pensionärer, så stället verkar vara känt vida omkring.

                                                En från Helsingborg och en från Anderslöv.

                                                            Utomhusmingel i solskenet.

Sturup Airport Hotell låter kanske inte så spännande, men det överträffade våra förväntningar, både vad gäller service och mat. När vi anlände vid femtiden så fanns det endast två stycken Morgans på parkeringsplatsen. Det visade sig att endast sju av det totalt 24 anmälda ekipagen, skulle komma på fredagen medan resten skulle ansluta tidigt på lördagsmorgonen.

                                     Samling på hotellets baksida inför dagens karavankörning.

Till skillnad från de flesta andra arrangemang inom Morganklubben, där ofta en fast trerättersmeny ingår på kvällen, så hade vi här möjlighet att själva välja från en inte alltför oäven meny. Som jag nämnt tidigare var maten utmärkt och så även frukosten morgonen efter. Klockan tio var det meningen att våra 24 Morgans skulle åka iväg i en lång karavan, på slingrande vägar till några olika stoppställen.

                                                                       Så kan det se ut.

När man kör karavankörning gäller regeln att alltid håll koll på bakomvarande bil och inte den framför. När man korta stunder måste köra in på hårt trafikerade vägar är det lätt att det blir långa avstånd mellan bilarna och då måste man, när tar av från den stora vägen och in på en mindre, vänta in den bil man hade bakom sig. Annars kan bakomvarande bilar hamna precis var som helst. Men, det kan ju i och för sig vara spännande det också.

                                                  Det blev till att parkera i "grobakanten".

                                                            Ett eldorado för tweedälskare.

Under dagens Morgankörande, på slingrande vägar och i vackert vårväder, skulle vi besöka tre olika ställen. Det första var Hunden och Herden som ligger i utkanten av Sjöbo. Sista biten dit gick på grusväg, något som alla Morganägare avskyr att köra på. Men nöden har ingen lag och väl framme finns ett ställe som måste vara rena drömmen för alla anglofiler. I stort sett allt i butiken kom från UK. Ägaren berättade att de saluförde varumärken för både herrar och damer, som inte finns representerade i Sverige. Tweedkavajer, kepsar, skjortor, oljerockar, jaktkläder, skor och vildmarkskängor och till och med hundkläder fanns i ett brett och djupt sortiment att välja från. Här stannade vi en god stund och många av våra deltagare lämnade butiken med kassar fulla av varor. Till min stora förvåning kom min Eva, för en gångs skull, ut tomhänt från en butik.

                                                    Det blir inte mycket bättre än så här.

Efter att de flesta av oss fått köra ut på åkern för att vända våra Morgans 180 grader, så drog karavanen åter ut på de i princip helt folktomma småvägarna på väg mot nästa mål.

                                Till och med krögaren själv kom ut och beundrade våra fordon.

Efter att ha kört en ganska lång stund nådde vi vårt nästa mål, nämligen Rönås Byakrog, där vi skulle inta vår lunch. Visserligen är jag utrustad med ett ganska klent lokalsinne, men efter att kört, i mitt tycke, ganska långt, visade det sig emellertid att vi fortfarande befann oss i Sjöbo Kommun. Men, bortsett från detta så var den här lilla krogen känd för att varje fredag servera dansk fläskesteg. Och, sådant får man ju bara inte missa. När jag tittade på recensionerna om krogen på nätet, så fick man fem stjärnor av de gäster som varit där tidigare. Så det här stället kan faktiskt vara värt en omväg när ni är ute och kör era hobbybilar, inte minst på en fredag!

                                                Här parkerar vi utanför Johannamuseet.

Mätta och stinna försökte vi återigen krångla oss ner i våra bilar, vilket är nästan omöjligt att göra på ett elegant och nonchalant sätt. I täten för vår karavan körde Bengt Gerdsland i sin fourseater. Han bor i Sövde, känner väl till trakterna och hade letat fram de mest fantastiska vägar till våra Morgans att glida fram på. Nu körde vi än en gång ganska långt (det verkar nog längre än det egentligen, när när man kör på små krokiga vägar i låg hastighet) och kom efterhand fram till dagens mest spännande mål, nämligen Johannamuseet utanför Skurup. Museet öppnar officiellt inte för säsongen förrän den första maj, men man hade gjort ett undantag för Morganklubbens besök, vilket vi var tacksamma för.

                                                                            Manfred.

Museet skapades under lång tid av Manfred Almkvist, men öppnade inte förrän 1983. Museet är uppkallat efter "Johanna", en T-Ford från 1914 som Manfred köpte och renoverade 1952.

                        Bengt hälsar oss välkomna vid ett av tre positiv som finns på museet.

Idag drivs museet vidare av sonen Bengt och hans hustru Elisabeth. Vid vårt besök fick vi en privat visning av museet av Bengt. Museet, som innehåller utställningar från olika tidsepoker, omfattar bland annat leksaker, kläder, bilar, motorcyklar, maskiner och spel och mycket, väldigt mycket annat. Inte minst finns en av europas äldsta elbilar, en Slaby-Beringer från 1919, att titta på.

                                            Denna automat fanns med i Picassos äventyr.

Bengt berättade många historier både om sin far men även om Stålfarfar, som det finns en permanentutställning om på museet. Flera av sakerna som finns på museet har figurerat i ett antal filmer. Så till exempel lånade Hasse och Tage ofta rekvisita, både bilar och motorcyklar men också annat från museets samlingar. När automaten ovan hämtades var glasskylten sönder, men det lovade Hasse att fixa. Och, lurig som han alltid var så gjorde han det inte utan att lägga in ett litet fel. 

                                                                    Redo för nästa utflykt.

Här hade vi kunnat stannat hur länge som helst, för hela tiden hittade vi nya saker som vi passerat utan att se dem tidigare. Men vid femtiden var det dags att köra hemåt igen och vid halv sju kunde vi stalla in Mr Brum i garaget och sedan fira valborgsmässoafton i stillhet i hemmet.

Fina dagar, trevliga dagar!

Tillfällig golfpremiär.

 Det gäller att börja mjukt, nio hål räcker 2022-03-22

För två veckor sedan verkade det som om våren hade gjort sitt intåg. Och med det så var det också dags att ge oss ut på goflbanan och se om muskelminnet fanns kvar i kroppen.

                                                                Förväntansfulla medspelare.

Den enda banorna som är öppna på Vasatorp, vid den här tiden i år, är Allébanan och Västra nian. Eva, jag och en av våra golfkompisar Jörgen Kvant hade bokat starttid på Allébanan strax före lunch. Det var för en gångs skull mer eller mindre vindstilla och en sol som strålade under hela rundan gjorde att vi faktiskt fick lätta på klädseln efter några spelade hål.

                                                                Eva laddar på andra hålet.

Vi spelade på ordinarie greener, som dessutom var förvånansvärt snabba så tidigt på säsongen. Men istället för att slå ut från grästees var vi hänvisade till att göra våra utslag från mattor, som var utlagda lite framför de vanliga utslagsplatserna. Detta för att skydda våra tees innan gräset börjat växa ordentligt.

                                                    Ser ganska självsäker ut den där Kvant.

Utan att dra för stora växlar på vårt golfspel så kunde vi alla tre konstatera att det kändes ganska bra med både swing och bollträff, trots det nära fyra månader långa speluppehållet. Detta sagt, inte minst med tanke på ett otroligt fint, långt och rakt andraslag av Jörgen på det långa tredje hålet.

                                                Alltid lite nervöst att slå ut på detta hålet.

Allébanan håller för närvarande på att byggas ut från nio till tolv hål, vilket innebär att det fjärde hålet, som tidigare varit ett par fyrahål, det svåraste på banan, för närvarande spelas som ett ganska långt par trehål. Det femte hålet, också det ett par trehål är, även om det är ganska kort, trots det mentalt svårt. Anledningen är att det är vatten hela vägen mellan utslagsplatsen och greenen.

                                Till och med gässen verkade lite förvånade över att jag missade.

                                                Både Eva och Jörgen träffade green.

Så fort det finns vatten i spelriktningen så känner jag mig obekväm när jag ska slå mitt slag. Bunkrar är inte så kul det heller, men därifrån har jag trots allt en chans att komma därifrån. Men ett slag ner i vattnet är ett förlorat slag, en förlorad boll och också förenat med ett pliktslag då jag måste droppa en ny boll. Så naturligtvis träffade jag lite tunt med min järnsjua och bollen hamnade i vattnet cirka en halv meter kort om greenen. Surt så räven!

                                            Låg vinkel och motljus, lite häftigt tycker jag.

Med stoisk beslutsamhet gick jag emellertid med rak rygg bort till nästa tee och slog ut en bra drive. Men långt och rakt hjälper inte alltid, för när du närmar dig greenen är det finlir och inte råstyrka som gäller. Och här fungerade inte mitt finlir vilket innebar att jag blev lottlös även på detta hålet.

                                                            Ser Eva inte lite nervös ut?

Så småningom anlände vi till tee på det sista hålet. Det är en lång per femma med vatten längs vänstersiden hela vägen fram till green. Hålet är ett så kallat dogleg, vilket innebär att greenen inte ligger rakt fram utan istället snett till vänster eller höger när man ska spela in bollen mot green. Om man då, gud förbjude, ligger väldigt när vänsterkanten och vattnet, så tvingas man att slå inspelet till green rakt över vattnet, vilket det verkar vara vad Eva har gjort på bilden.

                                                                       Lite lön för mödan.

Efter ha avslutat det nionde hålet så var vi alla tre ganska nöjda. Jag tror av vi alla tre hamnade på femton poäng, vilket får anses anständigt med tanka på den ringrost vi alla kände av. Efter den långa vandringen från sista hålet bort till klubbhuset väntade så belöningen i form av en gemensam fika ute i solskenet.

Idag är vintern tillbaka, får se hur länge!

Dormys sista readag var igår.

 Det gäller att passa på - 2022-03-20

När man som kund på Dormy har "svart bälte", så innebär det en hel del fördelar. Dels får man en del rabatter och vip-erbjudande och dels andra förmåner som t ex fri montering vid byte av grepp på klubborna mm. För att vara kvar på svart nivå krävs det att man handlar för en viss summa under året. Och, eftersom både Eva och jag spelar golf så blir det därför en hel del inköp, både i Helsingborgsbutiken och i outletbutiken i Ängelholm.

                                                    Det är inte ofta E6:an ser ut på detta viset.

Det var ett strålande väder, solen sken och temperaturen tangerade 12 C, så det var inte utan att vi fick vårkänslor på vägen upp till Helsingborg. Att det sedan på motorvägen var mycket lite trafik gjorde inte saken sämre. Här är det annars mer regel än undantag att det någonstans på vägen uppstår långa köer på grund av antingen det ena eller det andra.

                                                    En enkel måltid för enkla människor.

Eftersom vi kom fram till Välaområdet strax före klockan 13 föreslog jag att vi skulle börja med att ta en snabb lunch på IKEA:s exklusiva restaurang. Fish and chips, kaffe och var sitt bakverk kostade vi på oss. Pensionen hade ju nyss kommit in på kontot!

                                       Sömmen har gått upp, något som är ganska svårlagat.

Efter lunchen tog vi en promenad bort till Dormy, som ligger i utkanten av Välaområdet. Huvudanledningen till att jag ville dit var att jag upplever att det är dags för mig att skaffa en ny bärbag. Min nuvarande är en Sun Mountain, den absolut bästa bag jag har haft. Bagar är det enda golfrelaterat som företaget tillverkar och är kända för att dragkedjorna i deras bagar är helt outstanding. Detta är viktigt, för går en dragkedja sönder så är bagen mer eller mindre färdig för Sysav.

                                                        Urvalet kan man inte klaga på.

Alltså, var min avsikt att köpa en ny bag av samma märke, när nu Dormy lämnade 25% rabatt på alla bagar. Den bärbag jag har använt fram till nu har levt ett hårt liv och misshandlats på flyget många gånger under våra resor till olika golfdestinationer. Jag anser därför faktiskt att jag är värd en ny!

                                                    Den lär ha bra dragkedjor den här också.

Vi tillbringade ganska lång tid på bagavdelningen. Bagar från Sun Mountain fanns i flera varianter, men som framgår av bilden ovan, också en hel del andra märken. Så, trots att jag var övertygad om att det var en sådan jag skulle ha, så föll valet slutligen på en bag från Callaway. Varför nu detta? Jo, dels så var Callawaybagen, till skillnad från den från Sun Mountain vattentät, och dels så är faktiskt hela mitt klubbset av märket Callaway.

                                                        Det blev några extraköp också.

Dormys varuhus i Helsingborg är rejält stort. Här finns allt en golfintresserad kan tänka sig, inte bara klubbor och bollar utan även kläder, skor och allehanda mer eller mindre nödvändiga tillbehör, som peggar, head covers, golfklockor and you name it. Som t ex handskar. Handskar är en förbrukningsvara och för mig är en fräsch handske viktig, då jag inbillar mig att jag spelar bättre med en som inte är sliten. Och, tron kan, som ni vet, försätta berg!

                                                               Redo för årets första runda.

Lite upplivad efter mina nyinvesteringar i golfutrustning så tog jag fram mina klubbor idag och gav dem en ordentlig rengöring. Eva har nämligen bestämt att vi ska spela säsongens första niohålsrunda på Vasatorps Allébana i morgon och då vill jag alla fall inte kunna klaga på att klubborna var smutsiga, om det nu, mot förmodan, skulle gå dåligt för mig på banan.

Hur det går kan jag ev berätta någon gång, om jag råkar vara på det humöret!