Morganrunda i fint sällskap

David Consitt och hans Tornado - 2016-06-25
När jag, som vanligt, inte vet var jag ska köra så brukar jag inleda med att våldgästa några andra, som delar mitt intresse för bilar. Denna gången tittade jag in hos Consitts i Kvärlöv. Efter att ha svängt in på gården stod jag helt plötsligt nos mot nos med David Consitt och hans son Magnus i Davids Tornado, som också bestämt sig för en åktur i det enormt varma vädret.

David och sonen Magnus Consitt.

Tornadon påminner mycket om en Caterham eller Lotus Super Seven, men är bestyckad med en 3,5-liters Rovermotor på mellan 155 och 200 HK. David, som haft en mängd sportbilar tidigare och även kört banracing, köpte för något år sedan en Mazda Miata, i tron att även hustrun skulle uppskatta några turer med håret fladdrande för vinden. Miatan fick dock inte den uppskattning av hustrun, som David förväntat sig, varför han bestämde sig för att skaffa något "hårigare".

Magnus agerade fotograf för att även jag skulle komma med på bild.

Mitt förslag att åka en sväng via Knutstorp och vidare upp på Söderåsen föll i god jord. Själv var jag inne på att besöka Lotta på Åsen för en våffelfika, men visste inte riktigt var det låg någonstans. Vi stannade en stund vid Finnstorpa Dammar, som är en underbar komplentativ plats för intagande av en medhavd fika. Nu var vi inte rustade med något medhavt varför jag försökte googla på Lotta på Åsen på min mobil. Men, det visade sig att det inte fanns någon täckning för mobilen just där.

Svårt att få skarpa bilder när man kör.

När vi stod där och dividerade föreslog David att vi istället åkte tillbaka till Kvärlöv och fikade där. Förmodligen lika gott och inte minst billigare, vilket är fördelaktigt för mig och David, som båda är pensionärer nuförtiden. Vi fortsatt därför vidare upp mot och genom Stenestad för att därifrån åka ner mot Norra Vram och vidare ut mot Bjuv och Billesholm.

David ville gärna ha en bild på sin bil här...

...och det ville jag också.

I Billesholm ligger också Söderåsens Golfklubb, där Eva och jag var medlemmar under många år. När vi körde dit från Lödde passerade vi ibland Gedsholms Gods. Här är ett perfekt ställe att ta lite bilder på bilarna eftersom miljön inbjuder till det. Jag lotsade därför David och Magnus dit och bad dem parkera utanför huvudbyggnaden.

Han vill nog hellre ligga först.

Efter att ha tagit ett gäng bilder så fortsatte vi färden mot Kvärlöv, jag först, precis som jag varit hela tiden. Men när vi närmade oss Davids residens, så kunde han inte hålla sig längre. Jag hörde hur det mullrade bakom mig när han varvade upp sin V8 och drog förbi. Finns det något häftigare motorljud än det från en V8-motor?

Tornadon tillbaka i garaget.

Hustru Gun hade mycket riktigt kaffet klart när vi anlände så vi satte oss i deras mysiga berså för att diskutera huruvida vi skulle åka till Sofiero, där det är den årliga Classic Car utställningen, eller till
Knutstorp där årets Sportvagnsmeeting avhålls kommande helg.
Efter en fin tur som svalkade av våra svetta kroppar och gott kaffe tackade jag för mig och åkte hem för att hinna se de sista timmarna från golftävlingen i Tyskland.

Ännu en bra dag i livet!

På besök hos en Big Gun

SM7BHH Enock bjuder på lunch - 2016-06-17
Min salig mor var väldigt duktig på matlagning. En rätt, som hon lagade och som var, och fortfarande är, min stora favorit, är kålpudding. Men, varenda gång jag beställer kålpudding på någon restaurang, så blir jag nästan alltid besviken. Den mesta kålpudding som serveras som dagens rätt idag, består oftast av en fem centimeter tjock bit kompakt köttfärs där man lagt ett ynka tunt lager med kål ovanpå. I min, eller rättare sagt min mors, bok stod det att kål och köttfärs skulle varvas eller blandas ihop, vilket resulterade i en saftig och porös rätt sm smakade ljuvligt.

Come and get it!

Enock i Hörby är en radioamatörkompis som jag känt i många år. Vi talas vid nästan dagligen på telefon och en dag kom det här med kålpudding upp på tapeten. Min uppfattning om hur en kålpudding bör tillagas delas helt av Enock, som berättade att han gör just på det sättet. Han fortsatte, lite skrytsamt, med att påpeka att han faktiskt var ganska bra på just det här med kålpudding. Jag kontrade med att jag faktiskt nästan är expert på området efter att, på ett näst intill vetenskapligt sätt, ha testat kålpudding på restauranger under flera år.

Jag fick dock ta först.

Nu var det på det viset att jag, mer eller mindre, krävde att få ge mitt utlåtande om hur Enocks kål-
pudding stod sig i konkurrensen med, dels min mors variant, dels med alla de restaurangers versioner som jag ätit mig igenom. Nu drog Enock öronen åt sig en aning, men efter minst ett års tjatande och påpekande så ringde han i torsdags och sade att det var dags att proväta. När jag anlände lite för sent enligt Enock, så var allt klart för att sätta oss till bords. Vi åt en stund under tystnad, men efter ett tag kunde Enock inte bärga sig utan frågade vad jag tyckte. Jag berättade då för Enock att min mor alltid har sagt att man ska tala sanning, så det var jag faktiskt tvungen att göra. Efter den kommentaren tittade han lite osäkert på mig, men lugnade ner sig när jag sade att jag tyckte hans kålpudding var i minst samma klass som min mors. Och kanske till och med strået vassare då Enocks variant hade försetts med lite ost överst. Gott som tusan var det och efter att ha "svängt" tre gånger kände jag att jag ätit mer än jag borde. Inte nog med det, efter varmrätten tvingade han i mig färska jordgubbar och vispgrädde.

Enock har ett imponerande shack.

Efter den mäktiga lunchen drog vi oss tillbaka till Enocks shack. Ett shack kallas det rum där en radioamatör har all sin utrustning, utom antennerna, som han både behöver och inte behöver för att utöva sin hobby. Enock är en välkänd DX-are i amatörradiokretsar och har massor av utmärkelser, inte minst Honor Roll No 1, vilket innebär att han har haft kontakt med och fått konfirmerat alla de omkring 340 länder som finns i amatörradiovärlden. Sina 88 år till trots kör han alla tänkbar moder, som RTTY, Satellit, PSK, CW och SSB samt tar ner väderbilder med mera.
Idag skulle jag hjälpa honom med att ansluta sig till Facebook. Många av hans vänner finns där samtidigt som det finns flera grupper där man diskuterar amatörradio och tipsar om aktuella DX.
Detta tog en liten stund eftersom Enock använder PC medan jag är Macanvändare.

Inte nödbedd när det handlar om bakelser och kakor.

Även om jag fortfarande var mätt och belåten så var det nu dags för kaffe i Enocks uterum. Både han och jag är glada för sötsaker och naturligtvis kom jag inte tomhänt hem till honom, som var så snäll och bjöd på kålpudding. Princessbakelse är både Enocks och min favoritbakelse, så därför hade jag med mig sådana plus var sin ytterligare kladdig kaka.

Fågelnät över jordgubbslandet.

Utöver amatörradion är Enock ständigt igång med att underhålla villan och inte minst med sin trädgård, där hans odlingar ger honom årsbehov av både grönsaker och bär. Eftersom Eva och jag också hängt på trenden med att odla i pallkragar, så var jag tacksam för en hel del tips jag fick av Enock.

Att han är glad för blommor går inte att ta miste på.

Det är alltid intressant att komma hem och slänga käft med Enock. Vi har många gemensamma bekanta inom radiovärlden, både i Sverige och utomlands, samtidigt som vi bråkar lite om vem som är bäst på att köra DX och öar. När det handlar om DX så leder Enock, men när det gäller öar, så ligger jag steget före, trots att jag varit väldigt inaktiv de senaste åren. Och, det sista gillar han inte!

Jag ser fram mot fler luncher med kålpudding!

Klassresan 2016

Tretton runt bordet - 2016-06-13
Det började redan 2007. Då var det förutom Göran Martelius ytterligare två som åkte över sundet för att äta och dricka gott på Gästis, som ligger på Axeltorvet i Helsingör. För min egen del så var det bara andra gången. Det var förra året som Berne Jönsson kontaktade mig och berättade om de här reunions, som pågått under flera år och undrade om jag ville följa med. Självklart ville jag träffa gamla skolkamrater igen och gernom mitt deltagande då så fick därför en inbjudan även i år.

Göran M, Björn, Rolf, Göran J, Karl-Olof och Tomas...

...samt till höger även Ragnar.

Som traditionen bjuder så brukar det åkas med den Sundsbuss som avseglar kl 1200 från Helsingborg. I god tid före träffas alla, antingen utanför eller inne i vänthallen, beroende på vädret.
Min gamle kompis Thomas Pyk var med för första gången och presenterade sig med namn för alla.
Kanske var han lika konfunderad över vem han hälsade på som jag var förra året. Vi har ju trots allt förändrats en aning efter de 49 år som gått sedan vi tog studenten. Tråkigt nog fanns det inga tjejer med i år, vilket vi måste ändra på till nästa år när vi firar jubileum.

Björn och Göran i förgrunden samt Tomas B, Ragnar och Thomas P i bakgrunden.

Göran J och Göran M.

Det var svårt att hitta några sittplatser för hela gänget i någon av salongerna. Eftersom det inte regnade så samlades vi istället uppe på däck där minglandet var intensivt.

Kronborgs Slott, ett välkänt kulturminne vid stranden i Helsingör.

Åker man till Danmark är det brukligt att dricka öl och eller gammeldansk. På båten erbjuds självklart dessa drycker i parti och minut. En hel del av dagens deltagare utnyttjade detta tillfälle redan på färjan, medan undertecknad fick nöja sig med att titta på och mingla vidare med andra som också var vita denna dag.

Nästan som i Gamla Stán.

Vid ankomsten drog vi oss, i mer eller mindre ordnade former, upp i de pittoreska gränderna, i riktning mot Axeltorvet. Vid förra årets besök minns jag att vi satt ute under parasollerna och inmundigade vår mat och dryck. Denna junidag var det emellertid ingen sommarvärme att tala om. Tack vare en förutseende Göran M, som hade bokat bord inne i restaurangen, slapp vi sitta ute och frysa. Tur var det för det var alldeles fullt av folk där när vi anlände vid 13-tiden.

Intimt så det förslår.

Trångt blev det också när Tomas B, Thomas P och jag själv slog oss ner vid ett bord avsett för två. När vi fått in våra torveplattor, öl och de snapsar, som några av mina bordskamrater beställt in, så fick vi placera vissa saker i fönsterkarmar och på bänken vi satt på, för att få plats med allt. Och, speciellt billigt är det inte heller. För en torveplatte och en öl fick jag betala drygt 300 SEK, vilket är ganska mycket för en fattigpensionär. Tur att det inte händer så ofta!

Thomas Pyk och Tomas Bjurland.

De två Tomasarna, som jag delade bord med, var nog de som jag umgicks mest med under skoltiden. Vi brukade vara fyra grabbar och fyra tjejer som ständig var tillsammans, ofta också efter skoltid, detta utan att vi hade några relationer utan vi var bara ett kul kompisgäng. Var de flesta av dessa tjejer har blivit av har ingen av oss någon större koll på även om en av tjejerna, Lisbeth, finns med på Stay Friends.

Resten av gänget inne på Gästis.

Det blev naturligtvis mycket snack om gamla minnen och lärare. Dock var det svårt att föra en konversation med mer än några få, när vi var inne i restaurangen, både på grund av avstånd och en ganska hög ljudnivå. Det bästa tillfället att tala med varandra var faktiskt på resorna med färjan.

Ett rikt utbud av starksprit.

I Danmark är spriten avsevärt billigare än i Sverige, samtidigt som antalet försäljningsställen ligger betydligt tätare än i vårt land. Detta gick inte att ta miste på när vi promenerade genom gränderna ner till färjeläget. Det var därför ganska givet att inhandla en eller annan butelj av sin favoritalkohol när nu tillfälle gavs.

Hela gänget, utom jag som tar bilden.

Tillbaka på färjan var det för en del dags för ytterligare en öl, gammeldags eller ett glas vin. Ja, varför ska man inte ta tillfället i akt när spriten är billig och ingen ser en?
Nästa år är det 50 år sedan vi tog studenten på Helsingborgs Handelsgymnasium. Detta kommer att firas lite extra på något sätt. Hur, var och när är det ingen som vet, men Tomas Bjurland blev enhälligt vald till evenemangskreatör, ett arbete han tog på sig utan protester.
Förhoppningsvis kan vi locka med ytterligare jubileumsstudenter och inte minst några av tjejerna!

En riktigt bra dag i trevligt sällskap!

Avslutning på vårt takprojekt

Nu ser taket ut som nytt - 2016-06-09

Så här såg taket ut då.

Det var den siste april som killarna från Roofia kom hit för första gången. Nu skulle taket först tvättas rent från mossa och alla annan smuts som under drygt fyrtio år samlats i porerna på de grova cementplattorna från Zanda. Målningen skulle göras senare.

Denna gången behövde de tydligen inte använda säkerhetsselar och rep.

De har verkligen bråda tider nu. När vädret har varit som det har varit en längre tid är det perfekt att utföra målningen av tak, därför har det tagit lite tid innan det var dags för vårt hus. Det första de gör, innan målningsarbetet påbörjas, är att byta nocktätningen. Det innebär att alla nockpannorna måste tas av så att nytt fräscht material kan monteras.

Målningen sker med sprutpistoler.

Målningen av taket sker med vattenbaserad, miljövänlig färg och görs i två omgångar. När färgen efter första målningen torkat efter någon timme, så är det klart för målning nummer två.

De tog sig tid att även måla reservdelslagret.

Under målningen av taket upptäckte man att en av takpannorna hade spruckit. När jag fick frågan om jag hade några i reserv så var jag säker på att så var fallet. Men var? Inte så lätt att veta var jag ska börja leta, då pannorna har placerats där de fanns för drygt fyrtio år sedan. Efter lite efterforskningar på de ställen i garage och förråd som sällan besöks, så hittade jag dem till slut.

Bara att slippa skrapa och måla kuporna är ju värt nästan hur mycket som helst.
Jag vet, för jag har gjort det ett antal gånger.

Jobbet med taket innebär inte bara rengöring och målning av själva taket, även alla kupor, vindskivor, skorsten och ventilationsrör målar de också. I vilken färg du vill.
I morgontidningen samma dag som taket målades, berättades det om en äldre man som blivit erbjuden rengöring och målning av sitt tak för 26.000:-, ett bud som han accepterade. Dock ville hantverkarna ha betalt i förskott för att kunna köpa färg och annat, vilket de också fick. Sedan dess har han inte sett röken av dem.

Visst ser det ut som nytt både på fram- ...

...och baksidan.

Det är förmodligen lätt att bli lurad om man är naiv och godtrogen och det gäller att veta vad det är för folk man anlitar. Jag kan därför verkligen rekommendera de här två killarna från Roofia, som både var trevliga och noggranna i sitt arbete.
Vi är nu tre av åtta hus, på den gård jag bor på, som har fått våra tak renoverade av Roofia och alla är, så vitt jag vet, mycket nöjda med resultatet.

Ännu ett av renoveringsprojekten avslutat!

Öppet Hus hos English Car Care

Only real brits, no german shit - 2016-05-28
Ja, så oförskämt uttrycker sig Steve på en dekal som sitter bak på kofångaren på någon av hans bilar.
Det gillas nog inte av alla ägare av Porsche och andra häftiga sportbilar. Men, det var inget Steve och hans killar behövde bekymra sig för idag, när alla engelska bilar rullade in på parkeringen.

Några som låter sig väl smaka.

Varje år, normalt under pingsten, men så inte i år, bjuder English Car Care in kunder och andra individer, som är intresserade av engelska bilar, på öppet hus. Då bjuds det på sandwiches, kaffe, te, läsk, öl, godis och annat gott, något som naturligtvis uppskattas alla besökare, som kanske hoppat över sin frukost hemma för att ta igen detta hos ECC.

Bentley, Rover, äldre Rover samt en Morgan med sin nye ägare.

Tyvärr kunde jag endast stanna en timme eftersom Eva och jag hade andra obligations resten av lördagen, men hann ändå träffa och mingla med en del kända och okända personer. Bland andra fanns det en kille från Jonstorp (glömmer alltid namnet), som egentligen bara sysslar med Jaguar, men som råkat besöka Lars på Classic & Sport Cars i Vetlanda där han, förmodligen lättövertalad, inhandlade en Morgan 4/4 från 2002. Kul att även "bekvämlighetsåkare" som Jaguarfolket nog är, äntligen får upp ögonen för The Real Sports Car.

Alvis modell större.

Inredning och instrumentering i sådana här fordon är i en klass för sig.

När jag stod och pratade med en gammal lumparkompis, som också var där och som jag också glömt namnet på, så gled det in en stor silvergrå bil, som vi båda vid första anblicken, trodde var en Facel Vega. Men, där hade vi fel, det var nämligen en stor Alvis, med en modellbeteckning vi inte kunde ange så där rakt av.

En röd vacker Jaguar XK 150.

Allt fler anglofiler sökte sig efterhand till ECC:s öppna hus. Deras parkering innanför staketet räckte inte till på långa vägar, varför många fick ställa sina klenoder på gatan utanför eller på grannföreta-gens parkeringsplatser.

Flera Bentleys från 50-talet, kanske den vänstra är en 60-talare.

Också inne i verkstaden var det fullt med bilar, som skulle åtgärdas med allt från vanlig service till motor- och växellådsbyten. Utöver de mer "vanliga" engelska sportbilarna och massor av Jaguarer så finns det alltid en eller flera RR eller Bentleys på besök i ECC:s verkstad. Mäktiga bilar för mäktiga människor, åtminstone förr i världen.

Ett lite svalare ställe att mingla på.

Det var väldigt varmt och många tog tillfället i akt att fika i skuggan, vid de uppställda borden inne i verkstaden. För egen del hade jag gärna stannat längre, men eftersom vi både skulle besöka två minneslundar för att sätta lite blommor inför söndagens Mors Dag och därefter spela golf, så fick jag lämna redan efter en timme.
Det är trevligt med sådana här mindre, anspråkslösa träffar där det inte behöver göras en massa prover eller köras några rallyrundor, även om sådana begivenheter också är kul ibland.

På tisdag är det dags igen för träffen i Vikingabyn!

Vårens Morgantur gick till Öland

Fyra dagar tillsammans med gamla 
och nya Morganvänner - 2016-05-06/09
För tredje året i rad var det åter dags för en vårlig utflykt i våra ystra Morganbilar. Tidigare års destinationer har varit Bornholm i Danmark och Rugen i Tyskland, men i år tyckte någon att det var dags för ett besök inom landets gränser. Valet föll på Öland, där det både finns fina smala asfalterade vägar och några bofasta Morganentusiaster, som kunde föreslå rutter och utflyktsmål.
Årets resa var, av olika skäl, planerad lite tidigare än föregående år, så vädret kunde i värsta fall bli en negativ överraskning. Och mycket riktigt, bara någon vecka innan vi skulle åka meddelade paret Welander i Karlshamn att de fått nästan en decimeter snö under natten. Men, so what, även om en Morgan företrädesvis ska framföras utan tak, så finns det i nödfall möjlighet att fälla upp suffletten och sätta på värmen. Det blir faktiskt riktigt mysigt det också.
Nu hade vi dock världens flyt. När jag kollade på DMI.dk, som jag anser har mer pålitliga prognoser
än den svenska motsvarigheten, upptäckte jag att vi under hela helgen kunde förvänta oss ett underbart väder.

Hos Welanders i Karlshamn.

När vi mötte upp utanför Eslöv med Åke och Sonja från Gantofta, vid 0730 på fredagsmorgonen, så hade vi fjorton mil framför oss till vårt första stopp. Naturligtvis with the top down, men med lite mysig värme på nere vid benen. Med hjälp av min nye app Waze (med samma funktion som i en GPS) i mobilen anlände vi till paret Welander i Karlshamn vid 0930-tiden. Här hade Lisa och B G startat tidigt på morgonen med att inhandla och förbereda ett fat med frallor, som räckt till betydlig fler än oss sex som slog oss ner i solen på deras uteplats.

Fina Morganvägar och ingen trafik.

Stopp nummer två var utanför Ronneby. Här skulle Per och Rosita lotsa oss vidare mot Kalmar i sin fina +8:a. För att, i görligaste mån, undvika E22, som är ganska trist att åka när man kör Morgan, så följde vi efter dem in på okända vägar i de småländska skogarna.

Kort rekognoseringspaus och en bensträckare.

I skogarna utanför Nybro, tror jag det var, så gjorde vi en kort paus för att kontakta några av dem som radan var på Öland. Tanken var att vi skulle äta lunch på den kända gästgivaregården Halltorp och vi uppmanades att lägga på en rem för att hinna fram innan de stängde.

Öland, here we come!

Att lägga på en rem är alltid kul, när trafiken så tillåter. Vi fick alltså ändra våra planer, lämna de trafikfria, mysiga vägarna i skogen och istället hitta den snabbaste vägen mot Öland. När vi kom fram till Halltorp så visade det sig tyvärr att, trots att vi förvarnat att vi skulle bli sexton personer, de inte hade plats för oss. Trist!

Parkering längs kajkanten.

Skrikande magar fick äntligen sitt, vid tvåtiden på eftermiddagen.

Men, de för mig nya bekantskaperna, paren Marie och Bo Hemmingsson och Meta och Jörgen Wikestam, som är bofasta på ön, kom snabbt på ett alternativt lunchställe. En karavan med åtta Morgans åkte därför genom Bornholm och ner till en krog nere i hamnen. Våra bilar blev en extra attraktion för de flanörer som rörde sig i området och flera personer antastade oss med frågor om våra bilar, som vi naturligtvis besvarade på ett käckt och trevligt sätt. Kul!
I samband med lunchen delade Jörgen Wikestam ut både kartor och en lista på tänkbara ställen att besöka på ön. Inte nog med det han och hustru Meta bjöd också hem hela gänget på fika vid elvatiden på söndagen. Sådant kallar jag gästfrihet.

Framme vid Gamla Bryggeriet.

Dagen innan vi körde till Öland, var det skärtorsdagen. Fredagen blev därför en klämdag och många hade säkert tagit ledigt från sina arbeten. När vi planerade vår resa, någon gång i April, verkade det också väldigt svårt att hitta något ställe som kunde hysa sexton personer. Det var faktiskt en ren slump att vi hittade Gamla Bryggeriet i Köpingsvik, ett ställe med B&B där alla fick plats och där våra klenoder kunde parkeras skyddade inne på gräsmattan.

Restaurang och pub fanns i det vita huset medan frukosten intogs i det bruna huset till höger.

Vi inkvarterades i ett antal stugor som innehöll två eller flera rum, som alla var helt nyrenoverade.
Flera av dem hade också tillgång till altaner utanför, där de som kände för det kunde sitta och ta en liten "stänkare" i kvällssolen före middagarna på kvällarna. Själv ingick jag i den ganska stora grupp som kände för detta.

Kvällens meny.

När våra Morgan "nattats" genom att suffletterna fällts upp och alla var klara med sina "stänkare" så begav vi oss i samlad trupp till restaurangen. Här presenterades vi en helt OK meny, där maten också
var av så bra kvalitet att kockan, för det var en kvinna, kallades in för att få beröm. Sådana är vi Morganmänniskor, uppskattande, empatiska, sociala och allmänt trevliga.

Min hustru Evas val.

Vad han ska äta vet jag inte, men Gert verkar åtminstone vara nöjd med vad han ska dricka.
Hustru Louise ser ut att tänka "det är han verkligen värd!"

Merparten av de närvarande valde faktiskt fisk även om en och annan frestades av skomakarlådan. För egen del valde jag stekt strömming, som är en av mina favoriter, medan Eva, som nästan är en lika hängiven anglofil som jag, beställde fish & chips, som är så brittiskt som något kan bli.
Med sexton personer vid ett långt bord så stiger efterhand ljudvolymen i rummet allt högre, i takt med att öl, vin och brännvin slinker ner tillsammans med maten. Emellertid är vi alla av den kalibern att vi vet när enough is enough och gör att vi värdigt kan dra oss tillbaka till våra rum med rak rygg och högt buret huvud. En ny dag väntar imorgon!

Vid karavankörning gäller alltid att hålla koll på att bilen bakom hänger med.

I Himmelsberga ligger Ölands Museum, som är något i stil med Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg. Hit åkte, efter frukosten klockan 0800 på lördagsmorgonen, nio bilar i karavan.

Lantligt så det förslår.

Så här kunde det se ut  i ett hem på landet när det begav sig.

Här finns en hel det intressant att titta på både för de med intresse av historia, men också för barn, då det finns både klätterträd, lekstugor och gungor. De senare faciliteterna lämnade dock vår grupp därhän till förmån för lite rundvandring bland de gamla husen och interiörerna.

När vi satt och fikade kunde vi konstatera av vi betalat 60:- i inträde (pensionärsrabatt!)
för att dricka en kopp kaffe för 25 spänn.

På museet finns även en konsthall där det finns utställningar av nu verksamma öländska konstnärer och konsthantverkare. Bredvid konsthallen finns också finns också en kaffestuga, där alla tycktes vara eniga om att det var ett perfekt ställe att avsluta besöket på museet.
Nu var vi på Öland i första hand för att köra Morgan. I en Morgan är färden alltid viktigare än målet!

Fullsatt!

Så, efter vår fikastund drog karavanen vidare till Kåre Hamn. Här var det tydligen en speciell hamndag, med massor av folk, utställare, underhållare och annat. Det var lunchtid och i restaurangen var kön lång framför bardisken. Omtänksam som jag oftast är, gick jag direkt och lyckades boka några bord på den nästan fullsatta uteserveringen. Det resulterade i att när jag kom in för att beställa, stod jag sist i den låååånga kön medan alla de andra fanns nästan längst fram. Otack är världens lön!
Inte nog med det. Både Eva och jag hade bespetsat oss på var sin räkmacka, men när det blev vår tur att beställa så hade den siste precis gått åt. Typiskt, det fick bli fisksoppa istället. Men problemen slutade inte med detta för min del. När jag skulle betala med ett av mina kreditkort så stod det på kvittot "Medges ej". Inte bara en gång utan flera! Kön bakom mig växte och jag kände mig dummare än vanligt. Kassörskan var dock väldigt empatisk och berättade att det berodde på att den sladdlösa terminalen inte fick någon kontakt med bankens dator. Som tur är hade jag dagarna innan fått ytterligare ett MasterCard från min bank. Koden hade jag inte hunnit lära mig, (trots normalbegåvning är det nästan omöjligt att komma ihåg alla dessa förbannade koder) så jag fick legitimera mig efter att de dragit kortet på gammaldags vis. Det var med en suck av lättnad jag äntligen kunde lämna kön med min soppa i handen, för att därefter finna att min reserverade plats hade ockuperats av någon annan i gruppen. Med min saktmodiga natur så nämnde jag naturligtvis inte något om detta. Soppan var god!

De flesta i sällskapet verkar något trötta och dästa efter all mat och dryck.

På lördagskvällen skulle Eva och jag hälsa på ett par som vi bodde grannar med i Löddeköpinge 1974. De bor på östra sidan av Öland i en liten by som heter Gårdby. På vägen tillbaka till Gamla Bryggeriet och resten av gänget, vid halv niotiden på kvällen, var vi en hårsmån från att köra på ett rådjur. Tack vara min extremt snabba reaktionsförmåga lyckades jag bromsa med resultat att rådjuret lyckades ta sig över vägen med en decimeter till godo. Det luktade sedan bränt gummi de närmaste kilometrarna, men det var det värt. Vid återkomsten till Gamla Bryggeriet hade alla de övriga hunnit äta både middag och dessert och verkade redo för sängen.

Leader of the pack.

På söndagen var det dags att åka till paret Wikestam och fika. Vi väntade vid våra bilar på att Marie och Bo Hemmingsson skulle komma, för att först i en karavan leda oss genom Borgholm till Wikestams residens.

Mingel i Wikestams mysiga trädgård.

Jörgen Wikestam har fram till för sex år sedan, med stor framgång, drivit en herrmodebutik i Borgholm. Våra vänner i Gårdby kände mycket väl till både butiken och Jörgen och berättade att folk från både Växjö och Kalmar ofta gjorde sina inköp i denna butik.
Hos Wikestams blev vi trakterade med te eller kaffe och en uppsjö av goda kaloririka kakor. Här satt vi och diskuterade både det ena och det andra några timmar innan Eva och jag samt Åke och Sonja tackade för oss för att åka vidare i våra Morgans på Öland. Fyra av de andra paren hade på morgonen packat sina väskor och skulle efter fikastunden åka vidare till sina hem på fastlandet.

Just här syns de inte, men det fanns massor av får på båda sidor om vägen,
som verkade aningen ambivalenta hurvuvida de skulle gå till ena eller andra sidan av vägen.

Vi skulle emellertid stanna ytterligare en natt och inte köra mot Skåne förrän på måndagen. Det fanns ytterligare platser vi ville besöka under söndagseftermiddagen. Första målet var att köra till fyren Långe Jan på Ölands södra udde. Det var ett antal mil dit och hela vägen körde vi på den östra sidan, där trafiken var minimal. Perfekt alltså!

Långe Jan gör skäl för namnet.

När vi parkerade på parkeringsplatsen upptäckte vi att två Morgans redan fanns där. Det var Gloria, Anders och Jonas, som tydligen varit mer sugna på att köra Morgan än att fika med oss andra. Här på udden brukar det alltid att finnas fågelskådare. Det är också en plats där man räknar fåglar och en hel del fångstnät av olika slag fanns att bevittna. Tyvärr så höll man på men en ombyggnad av, jag kallar det fågelmuseet men det heter nog något annat, men det fanns en hel del fåglar att beskåda i området.

Ingen särskilt bra bild, men kul då jag satte kameran mot kikaren och tryckte av.

När vi kom fram till fyren fanns det en person från fågelstationen, som hade ställt upp en lång tubkikare på ett stativ. Trodde först att hans kulle ha betalt för att jag skulle få titta i den, men så var inte alls fallet. För visst blir man förvånad när någonting är gratis. Han erbjöd oss att titta i kikaren ut på stenarna ett hundratal meter ut i havet där det låg en massa sälar och solade.

Gräsgårds Hamn på östra Öland.

Naturligtvis fanns här också en restaurang, så nu kunde Eva och jag äntligen få de räkmackor vi blev snuvade på dagen innan. Nu hade vi tillfredsställt den värsta hungern och åkte vidare. På vägen ner till Långe Jan hade Åke och Sonja upptäckt en väg som verkade gå ner till en liten hamn, som de ville åka och titta på. Den heter Gräsgårds Hamn. Trots strålande väder och att båtsäsongen var i antågande var det nästan helt livlöst i hamnen. Den används förmodligen bara av yrkesfiskare och eftersom det nästan inte finns något alls att fiska enligt regelverken, så var aktiviteten för närvarande noll. Men rofyllt och lite pittoreskt var det allt.

Allvaret, påminner om hedarna, eller the moors, i UK.

Efter besöket i den lilla hamnen ville Sonja att vi skulle åka ut på Allvaret och leta efter orkideer. För mitt stilla sinne såg jag en stor vacker blomma, som oftast var väldigt dyr i inköp. Med B? i biologi, under alla år på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg, så är det inte så konstigt att mina kunskaper i botanik är något begränsade. Det var därför ganska roligt att jag fick lära mig att det även finns lite mindre orkideer här i världen.

Den här heter St. Pers nycklar.

På platsen för vår exkursion fanns det ett flertal informationstavlor som beskrev vilken typ av orkideer man kunde förväntas upptäcka vid olika tider på året. När vi gick och letade på det väldigt torra Allvaret så lyckades vi faktiskt upptäcka en hel del St Pers nycklar, som faktiskt är riktigt vackra, även i mina ögon.
Det började lida mot kväll. Ganska trötta efter dagens myckna körande, i stark sol och värme, styrde vi åter kosan mot Köpingsvik och Gamla Bryggeriet. När vi kom över på västra sidan av ön, och körde norrut, så lade vi märke till att kön av hemvändande bilar mot bron uppmättes till sju kilometer lång. Vilken tur att vi inte bestämt att åka hem idag!
Restaurangen och puben på Gamla Bryggeriet hade stängt på söndagskvällen. När vi träffade besättningarna i de två andra Morganbilarna på ölands södra udde så gav vi därför dem i uppdrag att reka lite efter alternativa matställen när de återkom till Köpingsvik lite före oss.

Nu kunde vi i lugn och ro ta en liten "stänkare" innan vandringen till pizzerian.

När vi rullade in på gräsmattorna och parkerade berättade Anders att de hittat en pizzeria, några hundra meter längre bort, som hade öppet, så kvällens måltid verkade räddad.

Welanders har tydligen ångrat sig!

När vi satt där på vår balkong och njöt av kvällssolen, så hör vi plötsligt att ytterligare en Morgan kör in på gräsmattan.Vi blev förvånade när vi såg att det var Lisa och BG som kom tillbaka trots att de sagt att de skulle åka hem till Karlshamn. De berättade sedan att de efter fikat hos Wikanders hade kört och besökt några andra vänner, innan de skulle åka hem. När de startade hemfärden hamnade de dock i den sju kilometer långa kön och fick sig berättat att det skulle ta flera timmar innan de kom fram till bron. De valde därför att tillbringa ännu ett dygn i goda vänners lag, återvände till sitt rum på Gamla Bryggeriet och kunde därmed följa med oss andra på avslutningsmiddagen.

Vägga hamn.

På måndagsmorgonen verkade det väldigt tyst och lugnt överallt. Nästan ingen trafik alls på vägarna utanför vårt boende. Många ölänningar tyckte nog att det var skönt att det var som vanligt igen, lugnt och skönt. Efter vår gemensamma frukost packade alla sina tillhörigheter och begav sig hemåt. Eva och jag samkörde med Åke och Sonja eftersom vi skulle åt samma håll. Även på hemvägen valde vi att göra ett lunch uppehåll i Karlshamn. Enligt de från trakten fanns det en trevlig restaurang i Vägga Hamn och när vi slutligen hittade dit träffade vi återigen på de andra två Morganbilarna vars besättningar redan hunnit äta och nu skulle fortsätta sin färd mot Skillinge.

Åke var inte sen att hugga in på maten.

Vi hittade snabbt ett ledigt bord på restaurangen och beställde var sin dagens lunch, som utgjordes av gravlax och stuvade potatis, en av mina favoriträtter. Under alla fyra dagarna på Öland åt jag inte en enda köttbit. Inte för att det var medvetet, men de vanligaste rätterna som servades på restaurangerna var faktiskt fisk och fisk är både gott och nyttigt!
Vid kaffet efter lunchen summerade vi vår vistelse på Öland och kunde konstatera att det varit precis lika trevligt som det brukar vara när vi Morganister träffas. Och ej att förglömma, vår otroliga tur med vädret!

De återstående fjorton milen körde vi på E22:an och kunde gasa på lite extra på de motorvägsavsnitt som dyker upp med jämna mellanrum. Moggen, som stallades in i garaget i Löddeköpinge kl 16:30, var mycket dammig och alldeles prickig av insekter på både front och vindruta, men hade självklart fungerat helt klanderfritt hela resan.

Vart ska det bära iväg nästa vår?