Golfsäsongsavslutning i Portugal.

Mitt fjärde besök i Portugal - 2019-09-25 - 2019-10-05
Oktobervädret har ju, så här långt, varit en besvikelse när det gäller golfspel. Det var därför tur att Eva och jag accepterade att följa med Thomas och hans fru Bibi på en golfresa med Eastern Golf, en resa som vi bokade för flera månader sedan.

När väl bagaget är incheckat kan vi slappna av.

Vår elvadagars golfresa startade vi från Löddeköpinge klockan 0300 för att hinna parkera och checka in före klockan fyra på morgonen. När vi var av med bagaget så blev vi i princip rånade när vi tog vår morgonfika, efter säkerhetskontrollen, på Kastrup. Dyrt är inte ordet och det blev inte billigare med tanke på kronans låga värde.

Sesimbra spa och hotell låg precis intill atlantens blåa vatten.

Under den händelselösa flygresan, som inleddes klockan 0600 och som tog drygt 4,5 timmar, lyckades de flesta av passagerarna sova några timmar. Vid ankomsten till Lissabon möttes vi av vår golfvärdinna Yvonne, som snabbt fick in oss och vårt bagage i några minibussar för vidare färd till vårt hotell, som låg tre kvarts bussresa från Lissabon.

Det vimlade av restauranger och alla var välbesökta.

De två första dagarna, onsdag och torsdag, var det inte någon golf på programmet. Vi utnyttjade tiden till att utforska den trevliga lilla stadens alla gränder, restauranger och caféer. Det var människor i byn under alla tider på dygnet. Utöver fisket så var nog turistnäringen det som sysselsatte mest människor.

Vattnet på först hålet bekymrade inte Eva.

Under resten av vistelsen bestod programmet av två dagar golf, en ledig dag, två dagar golf, en ledig dag och sedan ytterligare två dagar golf innan den sista dagen då vi skulle återvända till ett kyligt Sverige. Vår golf skulle spelas på tre olika banor, Quinta do Peru, Aroeira 1 och Aroeira 2. De två sistnämnda banorna hade jag spelat på tidigare, när jag varit på golfresa med några golfkompisar. Eftersom det var cirka en timmes bussresa till alla banorna, så var det uppstigning redan 0645 varje golfdag. Några sovmorgnar handlade det alltså inte om.

Även Thomas hade mindre fördelaktiga läge ibland.

På första dagens golf hade vi ännu inte lärt att känna de övriga åtta deltagarna på resan. Det var därför ganska förödmjukande att jag toppade ner en boll i vattnet redan på första hålet, när alla andra stod och tittade på. Men man blir härdad av sådant också! Att vädret var perfekt hela tiden behöver jag väl inte tillägga, även om jag tyckte att det var i varmaste laget vissa dagar.

Samma ritual varje kväll.

Under golfdagarna handlade det i princip bara om golfspel. Då det tog tid att ta sig både till banorna och tillbaka så fanns det inte så lång tid kvar innan det var dags för middag i hotellets restaurang.
Och, naturligtvis skulle det både duschas och i Evas fall badas, innan vi kunde ta vår välförtjänta fördrink på balkongen.

Två enorma kryssningsfartyg i hamnen bidrog också till folkvimlet i Lissabon.

Den första "lediga" dagen var på söndagen. Då hade vi anmält oss till en resa till Lissabon. Den företogs först med det lokala bussbolaget och därefter med färja över floden in till centrala Lissabon.
Det var lite oturligt att det var just en söndag som vi skulle göra besöket i huvudstaden, då det var massor av folk, både infödingar och turister, i hela staden.

Lite paus i promenerandet.

För att göra en liten grovplanering för de fyra timmarna vi skulle tillbringa här, slog vi oss ner på ett café, där Thomas började ringa in några mål på kartan.

Alla bussar var överfulla.

Utöver allmän sightseeing så hade vi alla två önskemål under vårt besök. Det ena var att åka med en av de öppna tvåvåningsbussarna, där man försedd med hörlurar fick sig berättat på engelska om de sevärdheter som passerades.

Här kommer den och alla vill ha bild på den.

Det andra var att åka med den berömda spårvagn 28, som kämpar sig upp för backarna i de smala gatorna. Jag hade själv åkt med denna för cirka 35 år sedan när jag var i Lissabon i samband med mitt arbete och tyckte det skulle vara trevligt att återuppliva gamla minnen. Men, inte heller detta lyckades vi med.

Allt från smycken och solglasögon till konst.

Köerna vid utgångshållplatsen var långa och väntetiden uppgick till drygt en timme. Vi hade inte så gott om tid varför vi fick ta till apostlahästarna för att ta oss upp för en av de sju kullarna, som staden ar byggd på. Gatubilden var livlig och längs de större stråken erbjöds flanörerna allehanda bijouterier och annat, som ingen kan vara utan.

Restaurangen låg nästan mitt i gatan.

När vi äntligen nådde toppen på en av de sju kullarna, så var vi ganska slut allihopa. Det var lunchtid och så snart vi hittade en restaurang med ett ledigt bord slog vi oss ned där. För mig som är uppfödd på falukorv, kålpudding och annan husmanskost, så känns det alltid lite obekvämt att beställa in något jag inte vet vad det är. Men, just på det här stället fanns det faktiskt pizza, något som inte var så vanligt på andra matställen. OK, det fanns naturligtvis även god fisk och Thomas berättade att den inbakade torsken han åt var något av det bästa han ätit.

Full aktivitet i Sesimbras fiskehamn, både morgon och kväll.

Efter vår tripp till Lissabon var det åter dags för två dagars golfspel innan det var dags för ytterligare en "ledig" dag. Denna gången hade vi anmält oss till en guidad bussresa i de närmaste omgivningarna, där det bland annat ingick ett besök på en vingård.

I saluhallen i Sabital...

...handlade det mest om fisk...

...och massor av frukt och grönsaker.

Men vi besökte också en gammal kyrka och kyrkogård, där det på gravstenarna fanns bilder på de avlidna samt gjorde ett besök i staden Sabital, som var ganska stor. Här fanns också ett apotek där jag kunde inhandla smärtstillande tabletter, då jag drabbats av ischias.

Eva räds inte de stora, sugande vågorna!

Utflykten var en liten upplevelse, som till exempel att vingården sålde allt sitt vin direkt från gården. Både privatpersoner och krogägare fyllde sina bilar med vin och även Eva köpte några flaskor, som faktiskt fortfarande är oöppnade.
Vid hemkomsten till hotellet var det igen dags att förbereda oss för kvällens övningar, vilket för mig innebar en dusch på hotellrummet medan Eva ville ta sig ännu ett bad i atlantens vågor.

På väg till kvällens middag.

På kvällen var Eva och jag bjudna på middag av Thomas, som ville att vi tillsammans skulle fira Bibi som fyllde jämnt just denna dag. Han hade redan sett ut en restaurang, som hade ett brett utbud av skaldjur och fisk.

Detta är inge hummer, det är en gratinerd jätteräka.

Den här lilla restaurangen, vars takförsedda uteservering tog halva gränden i anspråk, hade ett enda bord ledigt. Bordet lutade lite och stolarna vippade när man försökte röra sig, men det var vad som fanns om man inte ville sitta inne. Men vem vill det och för den delen var det fullt även där.
Middagen inleddes med heta räkor, följt först av små snäckor och sedan av ett berg av musslor. Huvudrätten för min och Thomas del bestod av en gratinerad jätteräka som såg ut precis som en hummer när den serverades. Trots denna orgie i mat så kändes jag inte så där propp mätt som jag kan göra när jag äter en kraftig kötträtt, eller en pizza för den delen.

Nollåttorna...

...och vi andra.

De elva dagarna led mot sitt slut och avresedagen närmade sig. Under vistelsen hade vi ett antal gemensamma middagar med de övriga golfande gästerna. Under veckan hade vi också deltagit i några mindre tävlingar där prisutdelningen skulle ske före den sista gemensamma middagen på fredagkvällen. När vi väl lärt känna folk visar det sig att till och med nollåttorna är riktigt trevliga.
Hur de upplevde oss dryga skåningar var inget de ville diskutera.

Fina elva dagar var alla överens om!

På avresedagen lämnade nollåttorna hotellet redan klockan 0730 medan vi andra inte skulle flyga hem förrän vid sjutiden på kvällen, Vi hann där med ytterligare ett besök på vårt favoritcafé för att inmundiga våra sista croissanter innan vi åkte hem.

När vi landade på Kastrup var det mitt i natten. Skönt att då ha parkerat på deras "you fly we park", bara hissen ner från terminal tre och sedan 50 meter bort för att hämta bilen. Tur var det för jag hade åkt hem i shorts och ute var det nästan minusgrader!

Borta bra men hemma bäst!

Tre Morgans körde på en utflykt...

...men snart blev de bara två - 2019-09-22
Dagens mål för de tre ystra Morganbilarna var höstträffen i Råga Hörstad, som arrangerades av Kalle Puur och hans hustru. Dit förväntades vi komma klockan 1300, men eftersom färden dit var alltför kort ville vi köra en längre tur innan mötet.

Samling i Lödde kl 1100.

Gert och Louise hade med sig ett förslag på en trevlig runda, vilket alla tyckte var ett väldigt bra förslag. Med Gert och Louise, i sin mörkblå +8, i täten begav sig de tre ut på smala vägar genom små samhällen i riktning mot Skäralid, utanför Röstånga. Dimman låg inledningsvis tät, men det syntes att himlen började bli ljusare, varför vi förväntade oss en dag med sol och värme när väl dimman lagt sig.

Huven uppe för okulärbesiktning.

Efter ett antal mil svängde ledarbilen in till kanten, i närheten av en lantgård. Vi antog att de ville diskutera färdvägen lite mer i detalj. Men icke, det visade sig att den blå +8:an inte fick någon laddning utan bara jobbade på batteriet. Efter kontroll under huven kunde vi konstatera att fläktremmen var hel. Ola, som är elektriker, gjorde en snabb och förmodligen kvalificerad bedömning som gick ut på att det var något fel på laddningsreläet.
Att fortsätta köra och hela tiden vara rädd för att bli stående stilla längs vägen är inte kul. Gert och Louise beslöt därför att vända 180 grader och försöka ta sig tillbaka hem. För att vi skulle vara säkra på att de lyckades med detta gjorde både Eva och jag samt Ola, också helt om och följde med som eskort tills den blå Morgan närmade sig hemtrakterna.

Vi parkerade vid dösarna på andra sidan vägen.

Det var ledigt på favoritdösen.

Nu var vi bara två bilar i vår lilla kortege. Men med pick-nickkorgar i bagaget fortsatte våra två Morgans mot ett av våra favoritställe för pick-nick och kontemplation, nämligen Rönneberga backar.
Två hårdkokta ägg och Kalles kaviar, sex kalla köttbullar, en rejäl macka, kaffe och två negerbollar, gjorde mig faktiskt riktig mätt. Och, vi som utlovats grillad korv på träffen!
Här satt vi i alla fall och kunde se hur dimman försvann allt mer och den vackra utsikten över fälten och mot Landskrona och havet blev allt tydligare. Nästan en lite trolsk upplevelse om jag nu tillåts vara lite lyrisk.

Förväntansfull kö till korvgrillarna.

Med tomma pick-nickkorgar och en kvart kvar till att träffen skulle ta sin början, embarkerade vi åter våra fordon och körde i saktmod den relativt korta, återstående vägen ner till Asmundtorp och vidare bort till Råga Hörstad. Här var det redan väldigt många bilar på den stora gräsmattan utanför det Puurska residenset.

Klubbflaggan är förstås hissad.

Kalle Puur är en välkänd profil i bilkretsar, inte minst inom TVR-klubben. Han är väl den person som sålt eller förmedlat de flesta TVR-bilarna i landet. Från början var dessa träffar därför endast till för TVR-ägare, eftersom man vid träffen också avverkar klubbens årsmöte. Men, sedan något år tillbaka är även övriga engelska sportvagnsklubbar inbjudna, vilket naturligtvis uppskattas högeligen av oss icke TVR-ägare.

MG-klubben.

Det är också lite trevligare med en blandning av märken, då vår bil, på klubbträffar, oftast är en av kanske upp till 150 likadana bilar. Och framförallt när det gäller Morgan så ser dessa bilar i stort sett likadana ut allihop. Så är till exempel MG-klubben, som är en av landets största märkesklubbar, alltid rikligt förekommande på de flesta större träffarna.

Eva och paret Pobiega från Staffanstorp.
De har en +8, men även en öppen Jaguar, som de anlände i idag.

Eva och jag har själva varit med i MG-klubben, då Eva haft två stycken MGBGT genom åren. Det innebär att vi känner många, inte bara i den klubben utan också i flera av de andra engelska klubbarna, då vi också tidigare även hade en Triumph TR2. Det blir därför mycket snack med gamla och även nya vänner på de här mötena. Och, det är ju egentligen därför vi åker dit.

Puurs verkar också ha en faiblesse för märket Rover.

Calle, himself, framför en lite trött TVR, som säkert ser piggare ut när han är klar med den.

Det blev ingen korv för mig idag. Inte nog med att jag forfarande var mätt, korvarna som var nästan 30 cm långa, hade nog var att ta mig vatten över huvudet. Däremot gick jag in i det enorma garaget, som även inhyser kontor, som finns på Puurs stora gård. Här serverades de kaffe och kakor, som jag till min egen förvåning avstod ifrån för att istället fokusera på alla de bilar som fanns här.

Mingel med Morganfolk.

Efter min rundvandring och mycket snack med de som också gick omkring i garaget, så gick jag ut och letade upp Eva. Jag tyckte att vi kunde dra oss mot hemmet, så att jag hann se det sista på den stora golftävlingen i England på TV. Jag fann henne, ivrigt samtalande med Sina Steen och Olli och Lars från Eslöv. De ventilerade sina upplevelser från vår klubbträff i Åhus, som vi alla deltog i.

Ola var ensam idag och ville hem till Anita.

Ola, som hade lite obligations senare på dagen, drog iväg en liten stund före oss. Det tar ju sin tid att säga hej då till alla vi känner, och på en sådan här träff är det ganska många.
Vi hann hem i god tid så jag kunde se den enormt spännande avslutning på Wenthworth. Vid hemkomsten fick jag också ett samtal från Lövgrens, som berättade att de kommit hem och klarat den sista biten utan eskort utan missöden. Skönt att höra!

Innan det blir dags nästa träff med bilar, ska vi hinna spela golf i Portugal!

En eftermiddag i Lergökasta´n.

Med hustrun på lunch - 2019-09-10
Det är faktiskt ganska vanligt nu för tiden att Eva och jag drar oss mot Ängelholm, när vi är uttråkade här hemma och vill åka  bort en sväng. Att det blir just Ängelholm beror dels på att det är en lagom liten stad och inte minst på att här också finns Dormys outlet, där Eva nästan aldrig missar att göra fynd.

Beläget i närheten av ån och en liten bit från hembygdsparken.

Som vanligt var vi lite sena i starten och kom inte iväg förrän efter elva på förmiddagen. Samtidigt som vi kom fram till Ängelholm var det ju också tid för lunch. Eva erbjöd sig storsint att betala för denna utsvävning när vi steg in på restaurang Hummerhuset. Detta matställe har vi besökt en gång tidigare tillsammans med några kompisar, som rekommenderat detta etablissemang.
Trots namnet så valde jag faktiskt jag baconlindad köttfärslimpa, då det inte hör till vanligheterna för mig att äta så kraftig mat på lunchen, kvällsätare som jag blivit med åren. Eva däremot valde sin favorit, nämligen hummersoppa, som ju är ett mer relevant val med tanke på krogens namn. Allt var till bådas vår belåtenhet.

Stilla flyter...

En anledning att vi denna dag inte valde att köra Morgan, alternativt tillbringa den på golfbanan, var att väderprognoserna såg väldigt dystra ut. Men, som de flesta av oss lärt sig, så är meteorologernas träffsäkerhet i sina prognoser inte direkt knivskarpa. Det visade sig istället bli en väldigt fin dag som varken bjöd på några hårda vindar eller på nederbörd.

Fint läge och när till allt.

Efter en kraftig lunch blir jag ofta lite däst, så för att piggna till så tog vi oss ner till den närliggande Rönne å. Den flyter sakta fram genom hela Ängelholm och kantas av bostäder med balkonger och altaner ut mot vattnet. Hade mycket väl kunnat tänka mig att bo så här, men problemet hade nog varit att hitta ett garage med plats för tre bilar, en moped, två cyklar och en enorm massa annat.

Pittoreskt, eller hur?

Om man är fiskeintresserad så finns här också många platser där man kan stå eller sitta och fiska längs å-stranden. En lugn och rogivande miljö, åtminstone när vi tog vår promenad, är något jag förknippar med fiske i åar, som också är en lisa för själen.
Trots att det känns som om man är mitt ute i naturen, så ligger centrum av Ängelholm bara några minuters promenad upp från ån. Fortfarande var uteserveringarna öppna längs huvudgatan i centrum, men turistsäsongen sjunger på sista versen, varför det var ganska tomt bland borden.

Eva botaniserar bland buteljerna.

Däremot var det öppet på Systembolaget och när Eva upptäckte detta så kom hon helt plötsligt på att hon behövde något i denna butik. Det måste var intressant för de som dricker vin, då det finns så väldigt mycket att välja bland. För egen del så tål jag inte vin, framförallt inte rött sådant, utan får hålla mig till min dry Martini. Ingredienserna till denna går också snabbare att inhandla, då jag inte behöver fundera på vad jag ska ha. Jag vet det redan innan jag går in!

Sista målet för dagen var Dormy Outlet, tidigare Edins Sport. Här gjorde Eva som vanligt en del fynd och faktiskt för en gångs skull även jag. Jag behövde ekipera mig med lite tröjor och handskar, naturligtvis till nedsatta priser, inför vår kommande golfresa till Portugal. Vi fick faktiskt en hel del prylar för en tusenlapp, som utöver piketröjor och handskar till både Eva och mig även bestod av några kartonger bollar. Det kan ju finnas vatten på banorna!

En bra dag med fri lunch och flera fyndköp!

Flygplan, bilar och en del annat.

Fly n Ride i Ljungbyhed - 2019-08-31
Kanske var det en av de sista dagarna med afrikavärme denna sommar, så den var vi tvungna att utnyttja. Att spela golf i sådant väder är inget jag längtar utan det bästa stället är då att befinna sig
i en öppen bil, till exempel en Morgan.

Man ska alltid ha koll på bilen bakom.

Anita och Ola hade annat för sig, men i Bjärred finns det mer än en Morganägare. Denna gången fick vi sällskap av Louise och Gert Lövgren, som hängde på oss i sin mörkblå +8.
Färden gick, i vanlig ordning, på asfalterade, mindre trafikerade vägar mot Eslöv och Röstånga, förbi Skäralid och Nackarpsdalen på vår väg mot Ljungbyhed. Men redan när vi skulle passera Maieholm, så stötte vi på flera hundra motorcyklar, som tydligen väntade på att köra någonstans tillsammans.
Vi undrade om även dessa skulle besöka Fly n Ride, men fick i tidningen dagen efter reda på att det gällde en s k chatity run för prostata- och bröstcancer.

Vi skapade vår egen lilla Morganparkering.

När vi kom fram till den före detta flygflottiljen F5, så var vägen in till själva utställningsområdet full av besökares parkerade bilar. Dessa fick inte komma in på utställningsområdet, som var reserverat för fordon typ våra Morgans.
Väl inkomna på utställningsområdet hördes en speakerröst i högtalarna, som berättade om vad som hände och vad som skulle ske under eftermiddagen.

En fin MGA....

...och inte bara det utan en Twin Cam.

Vi började vårt flanerande med att gå runt bland alla bilar som fanns där. Våra Morgans, som konstigt nog var de enda Morgans som var där, tilldrogs sig, av naturliga skäl, en hel del uppmärksamhet och intresse. Jag upptäckte emellertid snabbt en röd MGA, en modell jag kände väl till, då det var den första engelska sportbil jag köpte som 19-åring. Detta var dock en twin cam, vilket innebär att den har två överliggande kamaxlar till skillnad från min 62:a. Den känns lätt igen på att den har stålfälgar på splines och vingmuttrar. Detta är en ganska ovanlig bil, som också har lite tveksamt rykte, då många ägare hade svårt att få den att gå ordentligt i motorn.

Ganska hårig sak!

Vid sidan av MG:n hittade vi en AC Cobra, en häftig bil som finns att köpa både i byggsats och från olika tillverkare, som säljer färdigmonterade bilar. Min sons våta dröm är en sådan här bil, som han i så fall skulle konvertera till biogasdrift.
En känd ägare till en äkta AC Cobra är vår nuvarande kung, som också har ett stort bilintresse. En bil, som på bilden kan man nog få tag i för 300000 till 600000 kronor, medan den äkta varan kan kosta MÅNGA miljoner kronor.

Verkar vara rysk. Kan det stå Aeroflot på sidan?

En dubbeldäckare, som förmodligen används för konstflygning.

En Blackwing, som tillverkas vid en anläggning i Eslöv.

Vi fortsatte vår vandring i riktning mot startbanorna, där plan startade och landade med jämna mellanrum. Tyvärr så varken såg eller hörde vi i år någon Mustang eller Spitfire, som brukat vara med vi tidigare års Fly n Ride. 
Här fanns en hel del flygplanstyper att studera och vid de tidigare besök jag gjort, så fanns också möjlighet att följa med på en flygtur. Mot en kostnad givetvis.

Både denna och Anglian kallades i folkmun för fyra ståplatser.

Inget att klaga på där inte.

Det räckte gott och väl med en sådan spec på dåtidens vägar.

När jag växte upp i Åstorp, i början av 50-talet, var jag redan då mycket intresserad av bilar. På gatan utanför vårt hyreshus parkerade de grannar, som hade bil på den tiden, sina bilar. Den finaste i mina ögon var en  gul och vit Studebaker Hawk Cupé. Vår granne mitt emot oss på tredje våningen hade en Opel Kapitän från sent 40-tal, även den lite "finare" än de fordon som dåtidens medelsvensson hade råd med. Resten av bilflottan på gatan bestod nämligen av en Minor (inte Morris), en Ford Anglia, en DKW och en Ford Prefekt. Och, visst blev både jag och Gert nostalgiska när vi upptäckte just en Prefekt, i ett enastående skick, på en gräsmatta på området.

Kanske två nya stamkunder till Flinckmans Cafe?

När vi sett oss mätta på allt vad som fanns att se på utställningsområdet så började suget efter något att äta göra sig påmind. Vi hade visserligen inhandlat var sin "slang med halka", under vårt flanderande, men det var inte något vi blev mätta av.
Eva och jag hade tidigare berättat för paret Lövgren om ett av våra favoritställe, när det gäller en rejäl fika. Det heter Flinckmans Cafe och är beläget mellan Tågarp och Sireköpinge. Det ägdes av den kände drag-showartisten Lasse Flinckman, men övertogs efter hans död av två av hans kamrater. 
Det, med eternitplattor klädda huset, är väldigt oansenligt till skillnad från inredningen som är väldigt spektakulär.
Hit tog vi alltså med oss Louise och Gert, som för första gången fick avnjuta ställets fantastiskt goda smörgåsar.

Ytterligare en trevlig utflykt i våra Morgans!