Efter regn kommer solsken!

Och, då är det dags för golf - 2020-03-18
Kirsten och Bertil hade kommit hem efter fem veckors vistelse i Spanien. Golfen hade gått bra för dem där nere och de var sugna på att fortsätta framgångarna på hemmaplan. När de bokat tid på Allébanan på Vasatorp så var vi inte nödbedda att följa med.

Tulpaner var min fars favoritblommor.

Eftersom starttiden inte var förrän efter lunch, så hade Eva och jag god tid att, innan golfen, köra upp till minneslunden på Krematoriet och sätta lite blommor där. Min far skulle snart fyllt 99 år, om han fått leva, så det var det vi hade i tankarna. Jag fick tidigt lära mig att man ska hedra sin fader och sin moder och det tänker jag göra även fortsättningsvis.

Innan golfen hade vi tänkt att köpa korv med mos på Olympiagrillen, som är vårt favoritställe, men där var det lång kö och ingenstans att parkera. Det fick bli var sin korv på Biltema istället, nöden har ingen lag!

Spelsuget gäng, väl påklädda.

Då Alle´banan är den enda som är öppen på Vasatorp vid den här tiden och vädret var vackert, så var det fullt med folk, både före och efter oss hela rundan. Ja, hela och hela, vi gick bara ett varv och nio hål.

Eva lyckades med sin röda boll få till ett bra inspel på det femte hålet.

Vi hade dagen innan fått höra att det var väldigt vått på banan och rekommenderades av den anledningen att ikläda oss stövlar. Några dylika fotbeklädnader äger jag inte längre, varför det fick bli vanliga golfskor. Men, med hjälp av sol och vind så hade banan torkat upp så mycket, under natten och förmiddagen, att banarbetarna till och med hade klippt greenerna.

Den röda flaggan är den provisoriska greenen,
men den flagga vis spelade mot står till vänster på greenen.

Det femte hålet är ett korthål på omkring 125 meter. Det är vatten hela vägen mellan utslagsplatsen och greenen. Till yttermera visso blåste det rak motvind vilket inte skulle göra det lättare att hålla nerverna i styr. När det finns vatten mellan där jag står och greenen upplever jag alltid att avståndet är betydligt längre än det egentligen är. Jag tog därför en lite längre klubba, träffade perfekt och såg bollen, inte bara landa på green, utan nästan fortsätta ner i vattnet på andra sidan. Tyvärr puttade jag tre gånger och fick alltså inte par.

Eva sopar iväg en spoon på andraslaget.

Sista hålet, det nionde, är ett s k par femhål som är 450 meter långt. Vatten finns längs hela vänstersidan, men är inte i spel från tee om man inte slår väldigt långt. Och, det gör inte jag.
Det hände dock inga incidenter på vägen mot green utan alla klarade sig från vattenbesök även vid inspelen. Några superresultat blev det inte för någon av oss, vilket vi inte förväntat oss heller, men slagen satt ganska bra så vi ser fram mot den lite varmare säsongen med tillförsikt.

Hemlagat,

Restaurangen har i nuläget endast öppen under lunch, så vi hade förberett fika genom att ta med oss kaffe och mackor hemifrån. Vi hade sett fram mot att kunna sitta och fick vid något av borden, som brukar finnas ute även på vintern, men vi hittade inga. Det blev därför att vi fick sitta i det varma klubbhuset istället, vilket var mysigt det också.

Nästa runda inom kort!

Fyra rundor golf i Portugal

En veckas frist från ruskvädret - 2020-02-29 / 03-07
Att lämna sängvärmen klockan 0200 för att hinna med flyget från Kastrup klockan 0600 är kanske ingen höjdare. Men, när man vet att lite bättre väder och några golfrundor ligger framför en så går det dock att stå ut med det mesta.
De senaste gångerna vi rest från Kastrup har vi utnyttjat "you fly we park" på P6. Visst, det kostar lite extra, men det är bekvämt att bara lämna bilden, ta sina grejer och ta sig den korta biten till hissen och terminal tre. Resdagarna är jobbiga nog, så vi har beslutat att bekvämligheten får kosta lite extra.

Hotellet låg bara några gator upp från marinan, varför vi inledde utforskandet där.

Fördelen med att komma iväg tidigt är att vi får nästan hela första dagen till förfogande. Planet landade på Faros flygplats varifrån vi transporterades med bil till Lagos, en resa som tog cirka en timme. Då vi hade "ledigt" både på lördagen och söndagen tog vi oss ut och började utforska staden Lagos.

Här blev utslagen lååånga!

Förutom vi fyra från Skåne anlände också åtta personer från Göteborg. Golfen skulle spelas på två olika banor. Den ena heter Palmeras och bestod av tre niohålsslingor och den andra heter Espiche. Båda banorna var enormt kuperade, vilket framgår av bilden ovan. Trots att vi fick veta detta redan första dagen, så var det bara vi skåningar som valde golfbil alla fyra rundorna. De andra stackars pensionärerna envisades att slita med sin vagnar alla rundorna. Obegripligt! Även om vi alltid går när vi spelar här hemma, så är jag av den uppfattningen att fyra rundor golf på kort tid nästan kräver golfbil. I annat fall blir golfen lidande med anledning av både fysisk och psykisk trötthet.

Eva slår ut på ett korthål och lyckades träffa greenen.

Båda banorna hade mycket fina och snabba greener, där det var svårt att se lutningarna. Däremot var fairways torra och stenhårda, vilket ledde till ett antal toppade wedgar som resulterade i att bollarna hamnade på icke avsedda ställen.

Kostar nog en slant.

Precis som vid många golfbanor, både här i Portugal och i Spanien, byggs det stora flotta villor. Ute på stan fanns det många mäklarfirmor, som i sina skyltfönster hade bilder på lägenheter och villor i prisklasser mellan 150000 euro upp till tre miljoner euro.

Olika påsar med bollar till varierande priser.

En hel del bollar gick åt för de flesta av oss, dels beroende på att, trots raka utslag, så försvann vissa bollar, förmodligen ut i ruffen eller in i buskar, eftersom fairways lutade åt alla håll och rullen också blev jättelång i nedförsbackarna. Men, på nästan varje utslagsplats låg det bollar i plastpåsar till salu. Några meter in bland buskarna fanns alltid den person som lagt ut bollar och en liten låda för pengarna, och bevakade att allt gick rätt till.

En mycket artig och engagerad försäljare.

Fyra av veckans dagar var reserverade för golf, de resterande ägnade vi åt att turista i olika former. Vid vårt flanerande nere vid marinan i Lagos, fanns det en hel radda med små tält, där representanter för olika begivenheter på havet försökte fånga kunder. Vi "antastades" av flera av dem som ville att vi skulle åka på hajfiske, eller paddla kajak och en massa andra aktiviteter. Men vi fastnade för en tur i en liten båt, med plats för tio personer, som skulle ta med oss ut på grottforskning till havs.

Detta är tydligen gammal havsbotten.

Just det här företaget heter Happy Times och vi kan verkligen rekommendera både företaget och den här båtturen. Eftersom turistsäsongen inte hade börjat riktigt än så erbjöds vi ett specialpris á 15 euro per person (typiskt försäljningsknep). Normalt tog utflykten 45 minuter, men vi lovades en förlängd tur som faktiskt blev 75 minuter.

Här fick han luta båten på sidan och invänta rätt våg, för att ta sig igenom

Vi fick komma in i och se ett stort antal grottor.

Den relativt unge "skepparen" hanterade den 55 hk utombordsmotorn med bravur. Ut och in i grottor och ibland igenom så trånga passager att vi inte trodde det var möjligt, gjorde att några i sällskapet faktiskt blev lite rädda. Allt slutade dock lyckligt och gav oss ett litet minne från resan.

Tre av kvällarna serverades det gemensam middag för alla oss tolv resenärer på hotellet. Ett bra sätt att lära känna de övriga, då det ibland kan bli lite stelt innan folk börjat prata med varandra. Yvonne, vår reseledare, skriver också en blog, som man hittar om man söker på EastonGolf blog. Vi fick därför alla skriva på ett papper, där vi godkände att vi kanske skulle förekomma på någon bild i bloggen. Konstigt nog var det ett par från Göteborg, som inte ville godkänna detta. De har väl sina randiga skäl och jag tror lagen föreskriver att de som är med på bild måste tillfrågas innan publicering.

Här åt jag både chicken piri-piri, lammlever och spare ribs.

De övriga kvällarna fick var och en bestämma var de ville inta sin middag. Jörgens Eva, som faktiskt går och väntar på att få ett nytt knä, hade svårt att gå och kunde tyvärr inte delta i golfspelet. Hon ställde däremot upp, på ett käckt och trevligt sätt, som chaufför i deras golfbil och uppmuntrade oss andra med glada tillrop.
Av den anledningen försökte vi hitta restauranger, som låg så nära hotellet som möjligt. I gatan precis nedanför vårt hotell, som heter Tivoli, hade vi upptäckt entèerna till en tre - fyra krogar, som alla såg lite tveksamma ut. Men, lite risker får man ju ta och en kväll knallade vi in på ett ställe som heter O Artista. Det visade sig att bakom den lite sjaskiga entredörren fanns ett väldigt trevligt ställe, typ en lite bättre brittisk pub, som serverade mycket god mat.

När vi kom ut från restaurangen behövde vi bara gå den korta backen upp tillbaka till hotellet.

Efter vårt först besök på O Artista, berättade vi för de övriga resenärerna om hur bra mat restaurangen serverade.Tillsammans med dem var vi där sedan och åt middag ytterligare två gånger och blev nästan behandlade som stamkunder.

Eva jagar sevärdheter.

En morgon, efter frukost, tog Eva och jag en promenad längs med marinan. Vi hade nämligen, i bussen från flygplatsen till hotellet, sett en skymt av en del grejer, som vi gärna ville kolla upp lite närmare.

Den här är inte dålig.

Trots total avsaknad av skräp, i form av papper, fimpar, tuggummi och annat, på de helt rena gatorna, så finns det märkligt nog en hel del graffiti, nästan överallt. En del är mycket fina och de muralmålningar vi såg, måste ju förmodligen vara godkända av byggherren eller kommunen.

Två storkar i varje bo.

Något annat, som vi också fått en skymt av, var två höga skorstenar där det fanns storkbon högst upp på toppen. Båda skorstenarna var belägna mitt i staden, men det verkade inte störa de både storkparen.

En vecka går alltför fort. Egentligen tycker jag att det är för kort tid att vara borta, med tanke på hur jobbiga de båda resdagarna är, men min Eva har svårt att vara borta från barnbarnen under längre tid och tycker att upp till tio dagar får vara tillräckligt.

Tidig morgon blev det när vi åkte hemifrån och tidig morgon blev det också i samband med hemresan. Väckning 0530 och sedan frukost i restaurangen som öppnade så tidigt, bara för oss fyra skåningar.

Faros flygplats omfattar en futuristisk terminalbyggnad.

Bilfärden till Faros flygplats tog en timme varefter vi hade god tid på oss innan planet skulle lyfta. Det visade sig emellertid att avgångstiden blev en timme senare än vad som angetts p g a en trafikledarstrejk i Frankrike. Inte nog med det, när vi väl tagit plats i flygplanet så fick det stå på plattan och vänta en hel timme innan vi kunde lyfta. Lite seg väntan, men det är sådant som händer.
Å andra sidan gick hemresan för övrigt helt friktionsfritt.

En fin vecka var till ända och snart är det dags att lufta Morganen!

När man har en Morgan...

...finns det alltid något småfel att fixa till - 2020-02-18

Det mesta gjort, återstår bara lite småfix.

Det årliga vinterunderhållet av vår Morgan brukar jag i sakta mak inleda i början av november. De olika momenten består av tvätt, polering, vaxning, rengöring och infettning av läderinredningen samt, det som är jobbigast, tvättning, polering och försegling av ekerfälgarna.

När man håller på att pyssla om sin klenod vid så många tillfällen, som jag gör, så upptäcker jag alltid
lite smågrejer som måste fixas till. Nu i vinter upptäckte jag till exempel att den kraftiga gummilisten, som finns på suffletten och som ska ligga an mot bakdelen på bilen, hade lossnat i båda hörnen.
Problemet är ju egentligen inte speciellt stort, men för en opraktiskt individ som jag är fordrar det trots allt en del eftertanke beträffande förfaringssättet. Att det skulle limmas, behöver jag dock inte vara Einstein för att begripa. Genom att använda kontaktlim, som blev mitt val, måste lim appliceras på både gummilisten och sufflettramen. När jag började vända på gummilisten märkte jag att det fanns en tendens att den skulle kunna lossna ännu mer från suffletten, varför jag måste komma på något som jag kunde fästa listen på båda sidor om där den lossnat innan jag började pensla på lim.

Cirka 25:- styck för skruvtvingarna samt 50:- för limmet på Clas Ohlson.

Trots att mitt garage och min intilliggande lilla "verkstad" är full med prylar så hittade jag inte något lämpligt verktyg för detta ändamål. Men vid ett besök på Biltema i Helsingborg upptäckte jag att de hade lite mindre och lättare skruvtvingar, som jag ansåg borde vara lämpliga för ändamålet.

Perfekt lösning på mitt lilla problem.

Utrustad med dessa nyinköpta prylar skred jag till verket. Nu kunde jag spänna fast gummilisten och med en liten pensel lägga på lim både på gummit och på suffletten utan att riskera att gummilisten skulle fortsätt att lossna på en ännu längre sträcka.

Nu sitter listen perfekt på båda sidor.

En annan sak, som jag först upplevde skulle kunna bli svårt, (jag ser många gånger problem i stället för lösningar), var att få gummilisten att bli kvar på rätt plats efter limningen eftersom jag var tvungen att töja den för att få den på rätt ställe. Det hade jag emellertid inte behövt bekymra mig för, eftersom när jag låtit limmet torka i femton minuter (visste faktiskt inte att det skulle torka så länge, men det stod så på förpackningen), så behövde jag bara trycka fast listen ett antal sekunder så satt den som ett smäck.

Som humanist är jag ganska hopplös att hitta kreativa lösningar när det handlar om praktiska saker, så därför blir jag glad och kanske till och med lite stolt när jag kan fixa till saker på ett bra sätt utan att förstöra någotistället, vilket inte är ovanligt när det gäller mig.

Snart dags att ta av pyjamasen.

Nu är i princip allting av det årliga underhållet på vår Morgan klart, förutom att jag måste montera på hjulen innan jag, i början på april, ska köra till bilbesiktningen samt till English Car Care för den vartannanårsservice jag brukar göra där.

Nu får det bli vår när som helst!

Ytterligare en bostad till våra bevingade vänner.

Färglös holk gjordes lite gladare - 2020-01- 29

Nu kommer är det snart dags för våra småfåglar att leta både partner och någonstans att bo.

Båda dessa var upptagna under förra året.

Vi har visserligen redan två fågelholkar, men Eva tyckte att vi borde ha minst en till, så att alla hugade hyresgäster skulle kunna erbjudas plats. Och, när hon tycker något så brukar det bli så under förutsättning att jag inte lägger in mitt veto. Det gjorde jag inte i det här fallet, då jag tycker det är kul att kolla på fåglarna när de föder upp sina ungar. Förmodligen är detta intresse i någon mån åldersbetingat, för vem, förutom ornitologer, ägnade sig åt dylika saker när man var yngre?

Ser lite trist och färglös ut, eller hur?

Allt nog, häromdagen kom Eva hem efter ett besök på Granngården och visade nöjd upp sitt senaste fynd, en fågelholk som krävde vissa åtgärder för att bli lite mer attraktiv för hugade hyresgäster.
Nu överlämnades holken till mig för att jag skulle sätta lite färg på tillvaron. Men, innan dess gjorde jag lite research. Ska man egentligen måla fågelholkar? Vilka kulörer ska man i så fall prioritera respektive undvika? Genom att använda Google Crome kan man få svar på nästan alla frågor man kan tänkas ha. Som vanligt gick åsikterna isär och erfarenheterna från fågelholksintresserade var i högsta grad blandade. Dock fick jag i alla fall ett tips och det var att inte måla holken gul. Någon som gjort så berättade nämligen att istället för fåglar så hade holken fyllts med bin.

Ganska fin, om jag får säga det själv.

Handlingskraftig som jag kan vara ibland satte jag igång och lät kreativiteten flöda. Med en massa färgburkar, som Eva inhandlat på Panduro till sina egna projekt, när hon målar stenar, hade jag ett överflöd av färger att välja mellan. Och, så efter några timmar, där de olika kulörerna fick torka innan jag började på ny färg, så hade jag fullbordat fasadmålningen.

Snart ett helt litet villasamhälle!

Efter godkännande från Eva var det dags att sätta upp holken på en plats, som anvisats av Eva. Själva uppsättningen är ju något som mannen i huset bör göra för att säkerställa att rätt utrustning d v s verktyg används. Har nämligen, vid flera tillfällen kunnat notera att min kära hustru ofta använder det som ligger närmast till hands, istället för att använda ett relevant verktyg.

Nu väntar vi på bara på hyresgäster!

Datorstrul

Utan dator är vardagslivet svårare - 2020-01-22

Det började med att det dök upp en icon längst upp till höger på skärmen. I den stod det ungefär "rensa din hårddisk". Och, eftersom det var evigheter sedan jag gjorde en rensning så öppnade jag programmet.  Jodå, en rensning genomfördes vilken visade att det fanns en hel del skräp som kunde tas bort. Och det var ju bra. Det kom även upp en hel del rader text med obegripligt innehåll, som jag struntade i. Nåväl, när rensningen väl var gjord så stängde jag ner programmet.

När inte ens dator funkar så är man nästan utestängd från världen.

När jag satte mig vid datorn dagen efter började problemen. Den tidigare nämnda iconen, följd av ytterligare några andra, dök upp på skärmen och innehöll en uppmaning om att jag skulle prenumerera på det aktuella "städningsprogrammet", vilket jag ignorerade.
Den här, min vägran, att köpa prenumerationen tror jag var anledningen till de problem som sedan följde. Min Mac blev helt plötsligt seg vid uppstart och när jag väl fick igång den så kunde jag arbeta fem till tio minuter innan en rund symbol började rotera, något som betyder på att den väntar på att få access till något. Visst, det gick fortfarande hjälpligt att utföra vissa saker, som t ex att betala räkningar. Men om det då handlade om en hel hög (vilket ju tyvärr ofta är alltför vanligt när det gäller räkningar) så kunde den här roterande symbolen dyka upp mitt under pågående betalningar. Då var det bara för mig att göra den segdragna omstarten på datorn igen och börja om på nytt.
Även om jag med åren, åtminstone i mina egna ögon, anser att jag fått ett bättre tålamod än tidigare, så finns det dock en gräns även för mig. Så här kunde jag inte fortsätta att ha det! Under jul- och nyårshelgerna blev det därför två vändor upp till Janssondata i Helsingborg, som till slut kunde hjälpa mig med att få min iMac att fungera lika felfritt som den alltid gjort ända sedan jag köpte den 2007.
Jo, den är gammal, men så länge den fungerar som den gör, så är det helt tillräckligt för mina behov.

Tack för all hjälp Janssondata!

Årets sista runda på TC...

...innan banan stänger i övermorgon - 2019-11-14
Det gäller att ta alla tillfällen i akt och när väderutsikterna för denna torsdag var mycket golfvänliga så beslöt jag och Jörgen att utmana banan.

Lugnt och stilla överallt.

Ingen före oss och ingen efter oss, så vi kunde skrida fram över fairways och greener i sakta mak.
Banan, har sedan några veckor spelats baklänges, d v s vi började på de sista nio och avslutade med de första nio. Anledningen är att, vi den här årstiden så spelar många endast nio hål vilket kan medföra stor förslitning på de första nio hålen.

Kvant har som vanligt stora förhoppningar.

Men, det spelade inte oss något roll. När vi till och med kan skönja blå fläckar på himlen och det i princip helt lugnt så leker livet, även om temperaturen endast var omkring 7C. Trots "kylan" och lite fuktigt på vissa ställen så var banan bra, inte minst greenerna.

Äggamacka ingår i fikat.

Vi kunde, som sagt, gå i vår egen takt utan någon som jagade på. Inte för att vi spelar speciellt sakta i vanliga fall, men nu hade vi möjlighet att dryfta saker om samhällstillståndet och livet i allmänhet, på ett intellektuellt, rogivande och käckt och trevligt sätt. Efter våra första nio hål, kunde vi i samband med fikat, där naturligtvis Jörgen inte hade något kaffe med sig, utan fick parasitera på mitt, kunde vi konstatera att vi faktiskt hade spelat riktig bra och golf, varför vi kände oss ganska självbelåtna båda två.

Med tre hål kvar och solen mitt i ögonen.

Också efter vår fikapaus fortsatte vi båda två att spela anständig golf. På en del hål, när vi hade solen mitt i spelriktningen, så hade vi stora problem att hitta bollarna, om de inte hamnade på fairway. Och, det vet ju alla som spelar golf, att det händer ganska ofta att det blir att leta i ruffen istället. Det hände också att vi inte hittade våra bollar överhuvudtaget, men vad gör det när solen lyser och vi fått en underbar promenad och ett spel som vi båda var nöjda med.

Förhoppningsvis blir det ytterligare några fina höstdagar, men då får vi spela på Öresunds GK alternativt Allébanan på Vasatorp.

Det får bli som det blir!

Golf på Öresunds Golfklubb...

...med nya stickor i bagen - 2019-10-29
På tisdagen hade det förutspåtts att det skulle bli ett strålande väder, inte varmt, men i alla fall inte blåsigt. Med andra ord en perfekt dag för golf på Öresunds GK, som när det blåser är ganska svår att hantera.

En kall morgon, men lugn och solen på G.

Eftersom det var snart en hel månad sedan vi spelade golf på vår elvadagarssejour nere i Portugal, så kändes det bra att komma ut en runda igen, innan vintern gör sig påmind. Efter ett telefonsamtal dagen innan fick vi också med oss våra reskamrater till Portugal, Bibi och Thomas.

Bibi och Eva på en böljande fairway.

När vi lämnade Löddeköpinge så var det vitt på gräsmattan i trädgården. Det hade varit frost under natten. På frostbelagda greener spelar man inte, men väderprognosen visade att det skulle bli upp till sju grader varmt och när solen kommer fram så försvinner ev frost på greenerna snabbt.

En annan anledning till att jag var sugen på att spela var att jag skaffat nya järnklubbor sedan vi kom hem från Portugal och ännu inte hunnit testa dem. Mina tidigare järn hade jag haft i drygt tio och år och trivts bra med dem. I min ålder behöver man emellertid all längdhjälp man kan få av klubborna. För egen del har jag aldrig trott att det är klubborna som det är fel på, utan istället den som håller i dem. Men, vid samtal med flera golfare under Portugalsejouren och även några andra som också tränar på mitt gym, så berättade de att de bytte järnklubbor ungefär var fjärde år och att det var stor skillnad, till det bättre, varje gång.

Callaway Rouge.

OK, jag får väl prova tänkte jag. Jag körde upp till Dormy i Helsingborg och testade de senaste modellerna av järnklubbor från olika leverantörer. Det visade sig att när jag jämförde längden och även riktningen mellan min nuvarande järnsjua och en annan från Callaway, så skiljde de mellan fem och tjugo meter i längd, beroende på bollträffen, samtidigt som riktningen på slagen var mer precisa med Callawayklubborna.  Det var det bevis jag behövde för att slå till. Så nu har jag Callaway Rouge från 5 till PW, med grafitskaft i bagen.

Bara ett fåtal hål kvar.

Visst är det lite ovant med nya klubbor, men redan idag märkte jag att jag fick bra längd vid de tillfällen jag kände att jag hade bra bollträff. Idag var det ganska kyligt och likaså lite fuktigt på fairway vilket tillsammans innebär att bollarna går kortare. Men det kändes kul att märka att det verkligen var ett lyft att byta tull nya klubbor.

Så nu är jag materialspelare!