En Bentley och lyxig fika...

 ...och en stunds social samvaro - 2021-03-21

På facebook är jag med i en grupp som heter Fikaställen i Skåne. När Eva och jag tar våra turer i vår Morgan brukar vi nästan aldrig veta vart vi ska åka, men fika någonstans står ofta på dagordningen. Ett av våra favoritställen är Flinckmans café i Sireköpinge, men på Fikaställen i Skåne dyker det löpande upp massor av ställen, som verkar vara värda ett besök.

                                    Mysigt är fel ord och en bättre beskrivning är storslaget.

Ett mycket omtalat cafe, som vi aldrig besökt, ligger på Bjärehalvön och heter Cafe Killeröd. Men nu skulle det bli av efter att ha kommit överens med ett par golfkompisar att träffas där en söndagseftermiddag.

                                                                    Äntligen framme.

Nu var det ju tyvärr inte med Morganen vi tog oss dit, den befinner sig fortfarande i dvala i garaget. Visserligen var det en strålande vacker dag, med blå himmel, men med en temperatur där ett fordon som erbjuder värme i både ratten och i rumpan, var ett mycket lämpligare val än en öppen Morgan. Den sista etappen från huvudvägen upp till cafeets parkering var en mycket smal, dock asfalterad, väg där två bilar inte kunde mötas. Vi fick därför stanna flera gånger vid de mötesplatser som brukar finnas på sådana vägar, för att låta de mötande bilarna passera. Och det var många! Om det var så många idag, hur är det då när det är högsäsong?

                                                Mycket "guld" och kristallkronor överallt.

Det är ett flott ställe och naturligtvis hade jag googlat och tittat på hemsidan för att se om det överhuvudtaget var ekonomiskt möjligt för oss pensionärer att unna oss något mer än en slät kopp svart kaffe. Bland annat erbjöds afternoon tea för det facila priset av 345:- per person. Vi intog en dylik på vår resa till London för ett antal år sedan och vet att det kostar multum. Men det var i London det, så något liknande skulle vi inte stoppa i oss här.

                                                                        Skagenröra.

                                                    Marängtårta, värd varenda krona.

Men, det fanns också mycket annat att välja på, som inte kostade skjortan. Eva och jag beställde var sin Skagenröra på en brödskiva, som garnerats med räkor och gurka. Inte nog med det, efter mackan vräkte vi i oss var sin av husets specialitet, nämligen en marängtårta med vaniljkräm. Tillsammans med var sin kaffe fick Eva pytsa ut med 310:- för oss båda och det kan det vara värt en söndag som denna.

                                                                Bibi med solsken i blick.

Tillsamman med Bibi och Thomas satt vi sedan någon dryg timme och konverserade om både det ena och det andra. Men, mest om golf. För ett drygt år sedan var vi tillsammans i elva dagar på en resa med Easton Golf i Sesimbra i Portugal, ett mycket trevligt resmål. För närvarande är sådana utsvävningar inte aktuella på grund av pandemin, så vi diskuterade andra alternativ. Eftersom vi alla fyra har införskaffat årets golfhäfte, som erbjuder halv greenfee på massor av banor både i Sverige och utomlands, pratade vi om att göra någon tredagars golfresa i Sverige. Ekerum på Öland kan vara ett förslag, eller åka runt i Blekinge och spela flera av deras trevliga banor. Vi får se hur det blir när vi väl blivit vaccinerade.

                                                                Bentley convertible!

Det roliga tar alltid slut fort och vid halvfemtiden var det åter dags att åka hem, var och en till sitt. När vi hade gjort rätt för oss och lämnade stället upptäckte jag en häftig bil på en privat parkering, märkt Eva, precis vid utgången. Förmodligen var det ägarens bil och ett bevis på att affärerna gick bra. Kul med människor som lyckas med vad de företar sig, eller hur?

Ett litet avbrott i karantänen!

En stund i garaget...

 ...behöver inte innebära att jag gör så mycket - 2021-03-08

När jag är lite rastlös och initiativförmågan är låg så finns alltid garaget. Här har jag min tänkarstol i verkstadsdelen. Jag brukar ta med mig en kopp kaffe och ibland sätter jag på radion. 

                                                       Kaffe och kommunikationsutrustning.

När jag suttit en stund och filosoferat så tar jag oftast en sväng ut i garaget och umgås en stund med Mr Brum. När det inte är körsäsong så kan jag åtminstone torrköra lite och kolla att batteriladdaren är igång. I princip allt är gjort inför vårens första outing och eftersom bilen fick sin biannually service i april förra året så behövs inte detta göras i år igen.

                                                                Mr Brum redo för våren.

När jag gick igenom min körjournal så upptäckte jag att det var cirka 100 mil sedan jag smorde framvagnen. Även om man, enligt boken, inte behöver göra det oftare än var 160 mil så är det lika bra att göra det nu, när jag ändå är i garaget. Eftersom framvagnen är en av de svagaste delarna på en Morgan är bättre att smörja för ofta än för sällan. Alltså, dags att ta fram fettspruta, ledlampa och avtorkningspapper samt ikläda mig overall, för det här lilla jobbet tenderar ibland att bli ganska kladdigt.

                                                              Relevant utrustning framplockad.

För att lyckas med smörjningen måste jag vara lite som Houdini. Egentligen hade jag behövt tre armar, en för att hålla fettsprutans munstycke i exakt vinkel mot nippeln, en för att hålla själva fettsprutan och den tredje för att pumpa in fettet. Det minsta lilla vinkeln mot nippeln blir fel innebär nämligen att fettet kommer vid sidan av, vilket är en stor anledning till irritation. Nu är det, som väl är, endast en nippel på varje sida, så går allt som det ska så tar jobbet bara tio minuter.

                                                                Där är den lille rackaren.

Av med overallen igen och därefter en ny kopp kaffe i tänkarstolen, som belöning för utfört arbete. Medan jag sitter där och lyssnar på P1 på radion kommer jag plötsligt på ytterligare en sak som jag borde åtgärda.

                                                             Lite, men skrämmande.

För fem år sedan, när jag höll på med den årliga vinterbehandlingen av Mr Brum, ett arbete då jag är väldigt intim med min bil, upptäckte jag några små bubblor precis ovanför kederlisten som går längs fotbrädan under dörren. Efter lite efterforskningar, bland annat på det engelska forumet Talk Morgan, fick jag veta att det kunde vara något som kallas "white rust". Detta kan bero på galvanisk effekt mellan aluminium och plåt. Nu är i och för sig hela karossen på bilen av aluminium, så som humanist och med minimala insikter i ämnen som kemi och fysik, så uppfattar jag det emellertid trots allt som något som verkar vara ganska otrevligt. 

                                                                    Svårhittat i Sverige.

På samma forum fick jag kännedom om ett medel som kan förhindra ett växande angrepp, det heter ACF-50 och används inte minst inom flygplansindustrin för att motverka korrosion. Enligt förståsigpåarna på Talk Morganforumet är det här medlet flitigt använt av entusiastbilfolk i UK. Det här var jag alltså tvungen att införskaffa, men var kunde jag hitta det? Efter en hel del googlande hittade jag ETT enda ställe i Sverige som sålde ACF-50. Företaget heter Banjoj och finns i Kristianstad. De sysslar med tävlingsmotorcyklar och drivs mycket riktigt av en engelsman.

                                                                Laddad med ACF-50.

För att inte kladda ner hela bilen med den här oljan, eller vad det är för något, så behöver man en injektionsnål. Att knalla in på apoteket och be att få köpa en eller flera sådana kunde kanske i värsta fall leda till att personalen kallade på narkotikapolisen, så det var med andra ord inte ett alternativ. Nu är jag emellertid begåvad med en svärdotter som är barnmorska och som rimligtvis borde kunna skaffa mig dylik utrustning, vilket hon också gjorde. Jag sprutar ACF-50 i en liten burk och suger sedan upp vätskan med injektionssprutan (precis som jag ser tio gånger om dagen när det vaccineras för Covid-19), sedan drar jag nålen längs med kederlisten samtidigt som jag sakta trycker ut vätskan mellan listen och karossen. Ända sedan jag upptäckte bubblorna, för snart sex år sedan, har jag behandlat utsatta ställen två gånger per säsong med ACF-50. Under dessa år har jag inte lagt märke till att bubblorna blivit fler eller spritt sig.

Nöjd med dagens lilla stund tillsammans med Mr Brum i garaget, avslutade jag besöket med ännu en kopp kaffe i tänkarstolen.

Små åtgärder är bättre än inga alls!

Kort vinterträning

Några bollar på rangen - 2021-03-05

Efter dagens pass på gymet kom jag tillbaka hem full av energi. Det var ganska kallt, bara någon enstaka plusgrad, men solen sken så någon form av utetillvaro var definitivt motiverat.

                                    På väg till dagens korta träningspass på Vasatorps GK.

För att bibehålla muskelminnet i sin golfswing, så krävs det regelbunden träning på rangen eller spel på banan. Och för att orka träna är det viktigt att kroppen är fit for fight, vilket är en stor anledning till att jag går på gymet tre gånger i veckan. Vi bestämde därför med Kirsten och Bertil att vi skulle träffas på golfklubben vid halv tolvtiden för att skicka iväg några bollar på driving rangen och därefter ha lite social samvaro och prata lite.

                                Det behövs inte många bollar innan man märker om det funkar.

Vi gjorde faktiskt samma sak för en vecka sedan. Då kändes det verkligen inte bra varför jag gick missmodig från rangen efter att inte ha träffat bollarna något vidare. Men idag var en ny dag och nu skulle det nog gå bättre.

                            Hade svårt för denna klubban länge, men började hitta rätt i höstas.

Genom att börja slå några bollar med de lättare klubborna, åttor, nior och wedgar, så brukar det gå bra att hitta rätt rytm. Efter hand går man genom alla klubborna i bagen, slår några slag med varje, innan det är dags för "Storestig" - drivern. Med den vill man kunna slå så långt som möjligt, men under rådande omständigheter, med kalla bollar och en våt drivingrange där det inte blir någon rull, så blir det inte så långt som man vill. Man får bortse från längden och istället fokusera på riktning och bollflykt, annars är det lätt at deppa ihop.

                                                               Belöningen efter träningen.

                                            Bertil bruka ofta överraska med en liten dessert.

Efter en knapp timme upplevde alla att dagens träning gått betydligt bättre än förra gången. Ganska nöjda gick därför ifrån driving rangen allihop för att istället kunna ägna oss åt dagens höjdpunkt nämligen fikastunden. Vid den här tiden förra året var Eva och jag i Portugal och spelade golf. Kirsten och Bertil brukar också tillbringa flera månader i sträck i Spanien under våren, men på grund av pandemin har det  naturligtvis inte gått i år. Där vi sitter i lä, med solen blagande på oss, så blir det ganska varmt. Vi funderara vidare på om när och var man ska kunna åka på golfresor igen och drömmer oss bort till våra favoritländer, Kirsten och Bertil till Spanien och Eva och jag till Skottland.

Hoppas att vaccineringarna kommer snart!

På kunglig mark.

 Sofiero är fint även på vintern - 2021-01-31

Det har nästan blivit en rutin för oss att ta en längre promenad på helgerna, nu när golfspel inte är att tänka på. Vi har, trots snö på banan, ibland träffat Kirsten och Bertil på Vasatorp där vi både promenerat och fikat med medhavt kaffe och fikabröd. Och, till och med kokat korv i vårt trangiakök.

                                                Kirsten och Eva fick vara packåsnor idag.

Lite långrandigt blir det i längden att knalla runt på samma ställe och nya utflyktsmål har därför valts på senare tid. Idag besökte vi, med laddade ryggsäckar, Sofiero slottsträdgård, som i alla fall jag aldrig utforskat ordentligt. Senaste besöket här var för några år sedan då vi var och tittade på den årliga bilutställningen, Sofiero Classic.

                                                                Det tog henne femton år.

Vem som anlagt trädgården hade jag själv ingen aning om, men känner ju till att vår tidigare kung, Gustav VI, var väldigt intresserad, inte minst av rhododendron. När vi gått en stund upptäckte jag en skylt där det framgick att det var kronprinsessan Margareta, Gustav VI:s första hustru, som anlagt trädgården.

                            Här har vår nuvarande kung och hans systrar lekt när de var barn.

När det är Sofiero Classic, som brukar arrangeras i slutet av juni, är hela den här gräsmattan framför slottet full med bilar. Varje år har man ett tema för utställningen, typ Ferraribilar, sportbilar, eller något annat och fordonen för dessa teman visas alltid upp här framför slottet.

                Eva och Kirsten, som båda arbetat med barn, kallade dessa för rhododendrondagis.

När vi lämnade huvudstråket kom vi upp till ett område där man driver upp rhododendron och andra växter, både utomhus och i växthus. I fler drivbänkar fanns rhododendron i olika tillväxtstader, för senare utsättning någonstans i parken.

            Påminner om motsvarande park i Ängelholm hembygdspark, som dock är mycket större.

Vi lämnade "plantskolan" och gick vidare på en stig in i skogen. Här dög plötsligt sagoskogen upp. Den anlades så sent som 2016 och var en present från Helsingborgs stad till prins Oscar, som fick titeln Hertigen av Skåne när han döptes.

                                    Här ser man verkligen hur när det är till vårt grannland.

Härifrån bar det neråt och efter en stund var vi ända nere vid kanten av Öresund. Även här fanns en stor gräsplan där vår kung har härjat omkring när han var liten.

                                            Kändes ibland som att vandra i urskogen.

Nu var vi så långt nere på ägorna som vi kunde komma. När vi gick därifrån valde vi smala stigar, som slingrade sig genom ett område med brusande bäckar och tät växtlighet. Borde vara spännande för barnfamiljer att låta barnen utforska detta. Lite här och var fanns skyltar som berättade om vilken typ av buskar och träd som växte där. Rhododendron fanns det förstås lite överallt.

                   Tänk att vakna i sitt sovrum där med en underbar utsikt över sundet och Danmark.

Nu hade vi gått runt i den stora parken en bra stund och när vi kom ut på lite bredare stigar så såg vi att vi började närma oss slottet igen, nu från baksidan. Som framgår av bilden så finns det på baksidan av slotten en glasveranda. Den ingår nu som en del av restaurangen och har naturligtvis byggts till på senare tid.

                                                        Här fikade vi med solsken i blick.

Trots att det varje julhelg erbjuds julbord här, till ganska saftigt pris, så var dock inte restaurangen öppen när vi var här. Det var vi ganska medvetna om varför vi också hade med oss egen fika, som dessutom var mycket billigare än det skulle varit i restaurangen. Precis nedanför glasverandan fanns några bänkar där vi kunde inta vår lilla måltid, på behörigt avstånd från varandra.

                                                                En liten orädd rödhake.

En som däremot inte höll avstånd var en påträngande liten gynnare som vi skämde bort med en och annan smula av våra mackor.

Kaffet var slut och smörgåsar och kakor var uppätna, så det var lika bra att vandra tillbaka till bilarna och återvända var och en till sist.

En fin dag i soligt väder!

Ett tråkigt besked.

 Min amatörradiokompis, SM7BHH, har blivit silent key - 2021-01-25

Enoch Walther, som han hette, gick bort för en dryg vecka sedan, den 15:e januari, knappt en månad innan han skulle fylla 93 år. 

                                                                    Enochs QTH i Hörby.

Min första kontakt med Enoch hade jag i slutet på 70-talet, förmodligen på 80-metersbandet. Han hade varit radioamatör sedan någon gång på 60-talet och var en erfaren radioamatör, medan jag nyligen fått min licens. På den tiden var jag tvungen att använda mig av morsetelegrafi ett helt år innan jag fick tillstånd att börja prata i en mikrofon. Därför tror jag att vårt första QSO (radiokontakt) skedde just på telegrafi. Som radioamatör skulle, eller borde, varje kontakt på radion verifieras med ett QSL-kort, där tidpunkt,  trafiksätt, ev utrustning, och QTH (var man bodde eller befann sig) skulle anges. Själv var jag som ny amatör väldigt "keen" på att få QSL-kort från mina kontakter och varje månad var det lika spännande att åka till radioklubben och där hämta upp de ev kort som skickats dit och som var till mig. Något QSL-kort, som bekräftade vår första radiokontakt, fick jag emellertid inte från Enoch, något jag alltid retade honom för när vi träffades eller pratades vid.

                      Enochs shack (det rum där en amatör har alla sin radioapparater och annat).

Enoch var en väldigt aktiv radioamatör, inte minst sedan han blev änkling för ett tiotal år sedan. Han var aktiv på alla de frekvenser som vi radioamatörer får använda och även på de flest trafiksätten. Han plockade ner väderkartor, körde både VHF och UHF, använde både telegrafi, telefoni och radio teletype (RTTY) och lyssnade på satelliter, men främst var han, precis som jag, en hängiven DX-are. Det senare betyder att man skulle försöka få så många godkända (QSL-kort krävdes) kontakter med så många som möjligt (helst alla) av de cirka 350 länder som fanns i amatörradiovärlden, på så många frekvenser/band som möjligt.

                                                Alla deltagare fick varje år ett diplom.

Amatörradiohobbyn är väldigt bred och väldigt spännande. Att jag fastnade för DX berodde på att jag, som humanist och i mina egna ögen teknisk idiot, tyckte det var helt fantastiskt att jag, med hjälp av en tråd i luften, kunde sitta och diskutera livet med en likasinnad i USA, Japan eller någon annastans i världen. Än idag kan jag egentligen inte förstå att det verkligen går. Men, alla är inte intresserade av att jaga länder, eller att sitta och prata med helt okända personer runt om i världen. I ställer bygger de saker, sändare, mottagare, antenner och slutsteg (förstärkare). För att öka intresset för radiokörande, även bland de gamla rävarna, som var lite blace när jag berättade att jag kört min första kontakt med t ex Australien, så var vi ett gäng i Sverige och en svensk i Canada, som startade en årlig tävling, som kallades Årskampen.

                                En stolt och glad Enoch tar emot trofén av Janne, SM5DJZ.

Detta satte igång en intensiv jakt på DX. Syftet var att få kontakt med så många länder som möjligt, både månadsvis och årsvis. Varje månad skickades det ut en lägesrapport i form av en liten bulletin i pdf-format, som lätt gick att distribuera till alla deltagarna via nätet. Den radioamatör, som varje år haft kontakt med flest länder fick också förvalta det åtråvärda vandringspriset under nästkommande år. Detta var höjden av stolthet för den årliga vinnaren, då de som deltog i den här tävlingen alla var mycket garvade radiooperatörer. När vi kört tävlingen ett antal år, och tyckte att det fick räcka, så fick den amatör, som vunnit flest antal år, behålla den åtråvärda trofén. Och, vem var det som blev den lycklige om inte Enoch! Vid det här tillfället hade vi samlats flera stycken i DX-gänget hos Enoch. Hans värste konkurrent under åren hade varit Jan Hallenberg, SM5DJZ, som också fick hedersuppdraget att överlämna trofén till Enoch. Janne, som tråkigt nog också gick bort för några år sedan, var en av sveriges mest kända DX-are, som deltagit i många s k DX-peditoner både från Asien, Afrika och Amerika. Det var också Janne, som var min mentor inom hobbyn, som han introducerade mig i när vi gjorde lumpen tillsamman som signalister på P6 i Kristianstad.

                                                    Antennarbete hemma hos Enoch.

För att kunna bli framgångsrik när det gäller DX-körande, så behövs det inte bara en bra radiostation. Det behövs också antenner, som egentligen är ännu viktigare än själva radiostationen. Man kan ha den dyraste och mest exklusiva radio och det starkaste slutsteg som finns, men har du inte bra eller åtminstone hyfsade antenner är det väldigt svårt att hävda sig. Antenner hade Enoch gott om. Precis som de flesta av oss hade han ett 18 meter högt versatower, som i toppen huserade ett flertal riktantenner, som det gick att vrida på inifrån shacket. När det blir något strul med antennerna och masten måste fällas, så brukar man få hjälp av ett antal radiokompisar, då det nästan inte går att fixa felen på egen hand.

            Göran, SM7DLK, står beredd att avlösa Enoch i samband med upphissningen av masten.

Nu var ju Enoch både smart och tekniskt bevandrad, så hissa ner och fälla sin huvudmast, kanske när det varnats för storm eller för att åtgärda något mindre fel, det klarade han lätt själv, inte minst med hjälp av en borrmaskin, som han med hjälp av något annat kunde använda när han hissade ner sitt torn. Men när det skulle upp igen var det dock handkraft som gällde. Och, det var ett tungt arbete för en 50-åring och förmodligen inte lättare för en 80-åring.

                                        Ett stående inslag vi mina möten med Enoch.

Under åren har vi haft många besök hos Enoch i Hörby. Ibland var det bara jag men ibland var vi flera stycken. Det var många som kom och hälsa på Enoch, mest radioamatörer, som det finns flera av i Hörby, men också gamla kolleger från mejeriet, där Enoch var ostmästare och mejerist. Både Enoch och jag var förtjusta i princessbakelser, så när jag kom det så hade antingen han eller jag skaffat denna ingrediens till vår fikastund.

                                                                            R.I.P Enoch

Nu blir det tyvärr inte några fler fikastunder eller antennarbete tillsammans med Enoch. Både han och hans radioröst eller telegrafisignal kommer att lämna ett stort tomrum värden över. Vi hoppas han kommer att återse sin kära Inga i himlen. För där kommer han med all säkerhet att hamna.

Ännu en signal har tystnat!

Plötsligt ett himlafenomen.

 Juldagen levererade en oväntad sol på himlen - 2020-12-25

Efter det att ett tungt grått täcke legat över oss under lång tid, så blir man faktiskt både förvånad och glad när man upptäcker att det trots allt finns en sol, där ovanför.

                                    Skansvägen löper längs vattnet ända fram till hamnen.

Visserligen är Eva och jag ute och promenerar varje dag, oavsett hur vädret är, men det är ju ganska mycket enklare att komma över sin bekvämlighetströskel när det är hyfsat väder. Vi bestämde oss därför att istället för att knalla runt här uppe i byn, så skulle vi ta en promenad  nere i Barsebäckshamn.

                                            Huset ligger med helt fri sikt ut över Öresund.

                                            Utsikten från huset på andra sidan skansvägen.

Ganska ofta är vi här nere, men då nästan alltid när vi tar en tur i vår Morgan. På skansvägen ligger också ett gammalt fint hus med snickarglädje. Varje gång vi passerar det säger alltid Eva att det vore ett utmärkt ställe att driva ett café i trädgården under sommarmånaderna.

                                            Ingen trängsel i hamnen, men båtar fanns det.

Vår promenad fortätter på skansvägen i nordlig riktning. Snart är vi framme vid hamnen och ser att det fortfarande finns båtar i vattnet. Det är nog fiskare, som med all säkerhet fiskar året runt. Ibland finns det också möjlighet att köpa fisk direkt från båtarna när fiskarna kommer tillbaka till hamnen efter att ha vittjat sina nät.

                                                                        Stämningsfullt.

Ute på stenarna, nära stranden med Öreundsbron i bakgrunden, samsas "ålakråkorna" med svanarna om utrymmet.

                                                                Julpyntad trädgård.

                                  En sten bland alla de andra, men tydligen inte vilken som helst.

Efter att ha promenerat från den sydligaste delen av byn så långt vi kan komma i byn i norr, vänder vi och går en annan väg tillbaka längst till söder igen. Byn är faktiskt ganska långsträckt och trots vi varit här många gånger upptäcker vi ändå nya hus och platser, som vi inte noterat tidigare.

                                                            Ingen dålig villa, eller hur?

När vi knallat runt tillräckligt länge upptäckte Eva att vi passerat de 10000 steg, som är ett absolut minimum som hon ska gå varje dag. När vi var där ute på sydspetsen av byn, så tyckte hon därför att vi kunde ta oss upp till parkeringsplatsen igen och inleda hemfärden. Härute, bara ett femtiotal meter från vattnet, ligger en förmodligen ganska nybyggd kåk i det större formatet.

                                                               Imponerande byggnader!

Visserligen så var det inte bara vatten och natur, som fanns i den stora villans utsikt, för än så länge ligger Barsebäcksverket kvar. Men, om jag förstått det rätt så är det bara en tidsfråga innan det ska jämnas med marken.

Vår juldagspromenad var till ända och strax var vi hemma i värmen framför brasan igen.

En skön promenad i vackert väder och vackra omgivningar!

Ännu en dag på golfbanan.

 Kändes lite naket att gå där utan klubbor - 2020-12-05

Det var bokat en starttid på Alle´banan vid lunchtid i lördags. På fredagskvällen ringer emellertid Bertil och berättar att varken han eller Kirsten var sugna på spel eftersom väderutsikterna varnade för både lite regn och hårda vindar.

                                                        Viktigt att välja RÄTT korv!

Men, att tillbringa ytterligare en dag inomhus i avsaknaden av social kontakt kom inte på fråga. Vi bestämde därför att träffas på Vasatorp för en promenad och efterföljande fika. På mitt förslag lovade Eva och jag att ta med oss vårt Trangiakök (tydligen årets julklapp) som vi brukar ha med oss på våra Morganträffar, och bjuda alla på varm korv och bröd. Ett förslag som uppskattades av alla! Dagens första åtgärd blev därför att inhandla korv, vilket inte var helt lätt med tanke på Bertils mycket bestämda åsikter när det val av korvleverantör. Han accepterar nästan bara korv från Per i Viken, men förmodligen gillar han också dylik produkt från SP-Chark, som i mina ögon håller samma höga kvalitet.

                                                                I stort sett helt öde.

Bertil och Kirsten brukar alltid komma först när vi ska träffas på klubben, men när vi anlände idag så var det helt tomt. Efter att ha väntat en kvart kom Jessika och Olof, som visste att vi skulle ta en promenad och ville gärna följa med. Till slut kom även Kirsten och Bertil och vi kunde ge oss iväg.

                                    Dammen, som ibland ställer till problem vid utslagen.

                                        Luftning är viktigt för att få en fin bana till våren.

Båda våra 18-hålsbanor är stängda för säsongen, så det var ingen risk att vi skulle störa några golfspelare på vår promenad. Vi gick ner mot första tee på Classic Course. Det händer mycket på banan även när den är stängd. Så har man till exempel asfalterat gångarna ner till både ettans och tians tee. När vi gick ut på ettans fairway såg det ut som om tusentals måsar haft magroblem över hela ytan, men det visade sig att man luftat fairway med en hålningsmaskin.

                                        Bertil, Kirsten, Jessika, Eva och Olof ser alla glada ut.

Det blev inte det utlovade dåliga vädret. Istället var det i princip vindstilla, samtidigt som solen bröt igenom molnen. När vi promenerade mot green på det långa par femhålet kunde vi konstatera att vi faktiskt ångrade att vi inte tog vår klubbor med oss.

                                            Damerna gick i sin egen takt och vi andra i vår.

Under promenaden så gick vi på gångar och vägar, som vi normalt inte använder när vi spelar golf. Dessa sträckor används i stället av banpersonalen när de far fram med sina maskiner. Det är en helt annorlunda upplevelse att upptäcka hålen från dessa ovanliga vinklar, vilket för mig med dåligt lokalsinne, ledde till att jag inte visste var på banan vi befann oss redan efter någon kilometer.

                                                                Entusiater finns alltid.

Efter en dryg timme och 4,5 kilometer, var vi tillbaka vid klubbhuset igen. Vid entrén till den gamla receptionen fanns ett bord och sex stolar under tak, som vi passade på att ockupera. Det var fortfarande ganska dött och de enda levande varelser vi upptäckte var några, förmodligen golfsugna nördar, som stod och slog bollar på driving rangen.

                                       Eva är duktig på sådant här. Hon har varit Mulleledare!

Nu var det dags för belöning i form av något att äta. Jag gick ut till bilen och hämtade ryggsäcken där både trangiakök, korv, bröd, senap och varm choklad fanns. I vår familj är det Eva som sköter farliga saker som tändvätskor och annat explosivt. Hon har ju trots allt läst både fysik och kemi på gymnasiet medan min egen bakgrund mer varit inriktad på övergripande, världsliga frågor. 

                                            Varför smakar varm korv alltid bäst utomhus?

Efter en stunds småprat så var äntligen korvarna varma och i rättvisans namn fanns det två korvar till varje person. Det fick räcka! När det varma var uppätet överraskar Bertil, till allas belåtenhet, med att ta fram en påse som innehöll ett antal kaloririka wienerberöd.

Så, när allt var uppätet och nerpackat var det dags att skiljas och åka tillbaka hem, efter en lagom liten lördagsaktivitet, där vi både fått motion, haft socialt umgänge och ätit en enkel lunch.

Det behöver inte vara svårare!