Bibi och Thomas fixade starttid på PGA i Bara

 Dagens utmaning var Links Course - 2021-09-03

PGA National i Bara öppnades redan 2009. Jag minns att jag var där ute under byggtiden och gjorde ett reportage till min dåvarande kund AKKAFrakts kundtidning. Eva och jag har också haft möjlighet att spela båda banorna, alltså även Lakes Course, i samband med att ICA MAxi arrangerade en tävling på anläggningen för ett antal år sedan.

                    Thomas, för dagen i ny golfhatt, poserar villigt framför det fantastiska klubbhuset.

Idag skulle vi spela med två av våra golfkompisar, Bibi och Thomas, som lyckats komma över greenfeebiljetter till det facila priset av 250 kronor per person. PGA anses vara en av de s k prestigeklubbarna i Sverige och även om den är känd och en "skalp i bältet", så är jag nog inte beredd att betala deras höga greenfee för att spela där när som helst. Nu ska jag kanske inte kasta sten i glashus eftersom även greenfeen på min hemmaklubb, Vasatorp GK, ligger på ungefär samma nivå. Men, som medlem kan jag ju spela där hur mycket som helst, utan att behöva betala mer än min årsavgift.

                                        Ett besök i shopen ingår när man besöker en ny klubb.

I samband med att vi checkar in och lämnar våra vouchers, så tog vi oss alla lite tid för att titta runt i shopen, där jag till min stora häpnad kunde konstatera att det tydligen inte fanns något som Eva behövde idag. Det fanns till och med ett rum där det fanns grejer till reapris, som de missade, vilket jag tyckte det var onödigt att upplysa om.

                                                Skönt att kunna ta det lugnt innan start.

                    Före start hann vi också chippa och putta några gånger på övningsgreenen.

Vi var ute i väldigt god tid som gjorde att vi kunde inleda dagens runda med en fika ute i det fina vädret. Här diskuterade vi vilken tee vi skulle välja. Det fanns fem olika att välja på för herrarna och då jag själv brukar spela från tee 54 på Vasatorps Classic bana nuförtiden, så föreslog jag Thomas att vi skulle spela från tee 53, som mätte 5390 meter, ungefär samma som  från 54 på Classic Course på Vasa. Ingen av oss slår drives på 200+ meter så varför göra det svårare än det är?

                                                                Ja, så var vi på väg.

                                               Den här bäcken slingrade sig fram lite överallt.

Banan var trevlig att spela, trots en massa bunkrar och en irriterande bäck som alltid var i vägen, antingen vid utslagen eller vid inspelen. Skicket på banan var väl OK, även om fairways var väldigt hårda, vilket gör det att det är upplagt för duff eller topp, om man inte träffar bollen först. Och, det gör de flesta av oss inte varje gång. Men, den heter ju Links Course och på sådana banor är ofta fairway torr och hård. Enda fördelen med detta är att man får bra rull på bollen, som gör att man börjat tro att man kan slå långt.

                                                            Bunkrar fanns det gott om.

Ett par saker som jag var lite besviken på, om jag nu måste gnälla, var att det efter vissa hål var lite svårt att se vart vi skulle gå härnäst. Den andra gnällandet gäller bunkrarna, som för det första inte innehöll sand utan mer grov grus och småsten, som gjorde att det blev ett väldigt hårt underlag. Lite märkligt att det finns sådana bunkrar på en klubb med banor, som de anser tillhöra de bästa i landet.

                                                Vacker utsikt från flera platser på banan.

Förutom mitt lilla gnäll så återstår faktiskt ytterligare en grej, som vi alla ogillade. Vi hade nämligen ett par bakom oss där mannen i duon, vid flera tillfällen, slog ut från tee på korthål, precis när vi gick av green. Sådant är livsfarligt och kan rendera avstängning om det hade kommit fram till klubbledningen. Nu gick vi inte vidare med det, alla kan göra misstag, men mer än en gång är en gång för mycket. På det stora hela hade vi en fin dag och tre av oss gick på vår hcp eller till och med bättre, medan den fjärde, jag nämner av hänsyn till personen i fråga inga namn, gick lite sämre, dock inte så dåligt som det känns när man blir sist, några slag efter de övriga.

När vi körde tillbaka hem till Löddeköpinge respektive Ängelholm hamnade vi naturligtvis i den värsta trafiken på motorvägen, med långa köer, som blev allt längre vid varje påfart från Malmö och Lund. Men vad gör det när vi kände en skön trötthet i kroppen och hade haft en väldigt trevlig dag på golfbanan.

Sådana här dagar ska man komma ihåg!

Liten golftour i Blekinge

Två banor på två dagar - 2021-08-17/18

                                                Var lätt att hålla sig för skratt idag!

När vi drog iväg klockan åtta på morgonen var vädret inte precis uppmuntrande. Jag hade kollat väderprognoserna hela veckan och för en gångs skull hade meteorologerna rätt. Det blev regn!

                                            Så här ska det se ut, när man spelar golf!

Men vi hade bokat både starttider och boende och enligt riktiga golfnördar finns det inget dåligt väder utan bara dåliga kläder. Det fanns alltså ingen återvändo för nu skulle det spelas golf! Det regnade ganska kraftigt de sju-åtta första milen, men det minskade alltmer efterhand. Och när vi kom fram till vår första destination, BOA Golfklubb i Olofström, så blev allt bättre. Blekinge kan man lita på!

                                                                Snart redo för spel.

En liten stund efter vår ankomst anlände också Kirsten och Bertil, golfkompisar från Vasatorp. Efter en stund hade de fått ordning på sin omfattande utrustning, där ingenting saknades för någon oförutsedd händelse.

                            Lagom mjukstart, ett hål utan vatten och inte så många bunkrar.

På BOA fick vi användning för vårt golfhäfte, vilket innebär att vi får spela banan för halv greenfee. För Eva och mig fick vi därför endast betala 500:-, varför vi också hade råd att kosta på oss en fika innan det var dags att pegga upp på första tee. Jag vill också betona det trevliga bemötande vi fick både i receptionen och i restaurangen. Sådant är bra PR för vilken klubb som helst.

    Det är brukligt att den med lägst handicap slår ut först på första hålet, så därför fick Bertil göra så.

Eva och jag har spelat banan en gång tidigare, då tillsammans med paret Kvant, även de från Vasatorp. Då minns jag att när vi peggat upp på första hålet, så kom det ett skyfall, som gjorde att vi fick vänta en stund innan vi kunde sätta igång. Idag däremot så sken solen!

                                Inte många träd i vägen, men Bertil lyckades trots detta hitta ett!

BOA GK har en parkbana, som är i mycket bra skick. Den är lätt att gå utan några större höjdskillnader och inte speciellt långt mellan hålen. Svårighetsgraden var också på en nivå som passade oss bra. Till skillnad från när vi spelar på vår hemmabana, så var här inget som spelade varken bakom eller framför oss, varför vi kunde skrida fram på banan i ett behagligt tempo.

                                                            Ett litet vattenhål på banan.

Alla i bollen spelade faktiskt ganska bra och humöret var därför på en nivå, då alla kunde prata med varandra. För egen del är jag inte speciellt pratsjuk, när golfen inte går som jag vill. Jag har emellertid slutat med att kasta klubbor vilket tyvärr kunde förekomma under mina yngre år. Efter att vi spelat elva hål så fanns det en kiosk med självbetjäning. Här kunde vi ta en liten paus, dricka en kopp kaffe och äta en macka. Detta utan att störa någon som kom efter oss.

                                                Det blev att ta fram paraplyerna till slut.

Vi hade väldigt bra golfväder nästan ända till slutet. Men det visade sig att en del av det trista väder vi hade när vi körde från Löddeköpinge, nu hade nått även till Blekinge. Det var dock inte värre än att det ändå gick att spela utan alltför mycket problem.

                                                       Incheckning på Ronneby Brunn.

När rundan var slut så regnade det fortfarande lite. Vi skyndade mot bilarna för att lasta in våra grejer och glada och nöjda med dagens spel såg vi fram mot restan av dagen och kvällen. Natten skulle tillbringas på Ronneby Brunn, där vi senare på kvällen skulle inmundiga en trerätters middag.

                                        Solen kom tillbaka och vi kunde sitta på balkongen.

Vårt rum skulle, enligt receptionisten, ligga uppför den korta trappan och sedan en liten bit till vänster. Den "lilla biten, var nästan längre än ett parfyrahål och med både golfbag och väskor, blev den långa promenaden ganska påfrestande. Alla mina medspelare var utrustade med vattentäta golfbagar, något jag som pensionär naturligtvis inte kunnat unna mig. Mina klubbor och resten av alla prylar i bagen var därför genomvåta efter regnet, varför jag fick tömma ut allt och låta det torka. Men, efter en varm dusch och torra kläder var jag dock redo att träffa resten av sällskapet för en drink innan middagen.

                                                            Förväntansfulla ungdomar.

På grund av restriktionerna, som råder p g a pandemin så hade restaurangen begränsade öppettider. Vi kunde välja mellan att äta klockan arton eller nitton, då restaurangen slutade servera klockan tjugo. När vi kom vid sjutiden på kvällen fanns det förvånansvärt mycket folk i restaurangen, med tanke på att det var mitt i veckan och semestrarna på väg att ta slut. Vår servitör var en riktigt trevlig man, som lämnade matsedlar och rekommenderade viner. Vår förrätt, som alla valde, var en skagencanapé på kavring. Till huvudrätt valde alla utom jag lågtempererad ryggbiff. Själv föredrog jag Pocherad hälleflundra med hummerskum. Till dessert kunde man välja antingen Créme brulée eller ljummen chokladfont, goda båda två. Alla var väldigt nöjda både med mat och betjäning denna kväll!

                           Greenfeen för denna bana ingick i våra golfpaket på Ronneby Brunn.

När vindrickarna i sällskapet äntligen druckit upp allt som fanns i flaskorna, så tog vi, innan läggdags, ännu en liten pratstund på balkongen. Men, det var en ny dag i morgon och även om golf inte är en speciellt ansträngande sport, så blir man faktiskt ganska slut på kvällen efter en hel dag på banan, utsatt vädrets makter. Imorgon var det dags för en ny golfrunda, nu på Ronneby Golfklubb och då gäller det att vara utvilad och fit for fight.

                                                        Ingen vidare tee på först hålet.

Ronnebys bana var helt annorlunda jämfört med BOA. Kvaliteten var, för det första, inte alls i nivå med hur det var på BOA. För det andra var banan i Ronneby mycket kuperad, med berg i dagen och många dolda hål, där vi knappt visste åt vilket håll viskulle slå. 

                                                Bertil har tagit sig upp till utslagsplatsen.

Det var mycket upp och ner och med gårdagens runda fortfarande i kroppen så började mitt diskbråck i ryggen göra sig påmint. Både Bertil och jag spelade mycket sämre än dagen innan medan tjejerna verkade klara av svårigheterna bättre. Resultaten blev efterhand allt sämre och när det till slut började regna även här, så tappade i alla fall jag lusten. Tyckte det var skönt när ronden var avklarad.

                                                    Nog ser de lite slitna ut, eller hur?

Men, trots allt så var vi överens om att vi hade haft en trevlig minisemester, även om vi kanske inte kommer att rekommendera denna banan till de vi känner. Kanske, som Eva sade, att om vi spelat den flera gånger så hade det nog varit lättre att få till ett bra resultat, även här. Innan vi återvände till Skåne tog vi en avslutande fika och summerade vår lilla utflykt, samtidigt som vi lite smått började planera för nästa minitour någonstans i Skåne.

Det blev ryggövningar på gymet för mig dagen efter!

Tre grabbar på Tournament Course.

 Idag fick damerna gå själva - 2021-08-05

Av en ren slump hittade jag två starttider, efter varandra, på Vasatorps TC-bana. Jag hade kollat dagarna innan och då fanns det inga lediga tider alls, så naturligtvis slog jag till. Efter kontakt med både Berra och Kvant så bestämdes det att vi tre skulle gå i första bollen, medan Eva och Kirsten förpassades till bollen efter.

                                I mina ögon innebär användandet av vagn en hel del strul.

Efter att ha burit min bag på ryggen de senaste tio åren, minst, så ansåg flera, inte minst min fru Eva, att jag skulle börja använda min vagn igen. Detta eftersom jag oftast får rejält ont i ländryggen efter en runda på 18 hål. Lite motvilligt har jag valt att följa deras råd, även om att använda vagn gör att jag måste gå runt om greener och bunkrar, istället för att gå snabbaste vägen som jag gör med min bärbag. Inte nog med det, utan i många fall måste vagnen blåsas ren med tryckluft, plockas isär och vikas ihop jämfört med att bara lasta in bagen direkt i bagaget efter rundan. Än så länge kan jag inte märka någon större skillnad, när det gäller ryggen, jag har fortfarande ont, men jag får försöka att stå ut med vagn ett tag till och se hur det går framöver.

     I Berras utrustning saknas inget som kan behövas inför alla tänkbara och otänkbara situationer.

Allt nog och emedan samt även, vi tre killar knallade upp till första tee och slog ut bra drives alla tre. Inför varje runda är förväntningarna höga och börjar man med en bra driva på ettan, så får man bra vibbar, vilket är viktigt inför fortsättningen. Både Kvant och Bertil har lyxat till det med eldrivna vagnar, ett läge jag ännu inte hamnat i. Men man ska aldrig säg aldrig!

                                    Tack vare otur fick Kvant ett ofördelaktigt läge i ruffen.

Vi spelade hyfsat, men kanske inte jättebra, alla tre och var fortfarande vid gott mod i början av ronden. Men visst hade vi otur och hamnade i dåliga lägen ibland. Det kunde bero på vinden, fast det var vindstilla, eller att det var lera på bollen, trots att banan var snustorr, eller någon annan typ av otur. Nu hävdar ju förvisso Zacke att det inte finns något som heter otur i golf, men å andra sidan har han aldrig spelat med oss!

           Hål åtta på TC kallas Olympiahålet eftersom gräset kommer från Olympias fotbollsarena.

På TC finns det i min hjärna två hathål, hål där jag brukar slå i vattnet ellr toppa ner i bäcken framför green. Ett av dem är hål åtta, ett väldigt kort par fyrahål. Just att det är så kort att jag kan slå ut bollen och snedda över vattnet och kullarna med en järnåtta, är det därför extremt förödmjukande att slå en toppad spoon upp på en av kullarna, där bollen sedan rullar ner i vattnet. Idag siktade jag extremt upp till höger, med följd att jag hamnade i ruffen uppe i skogskanten. Nöjd med att jag inte strulade till det på detta hålet ännu en gång slog jag sedan en perfekt järnsjua upp på green, fyra meter från hål. Trots en fin birdiechans, som dock slutade med ett par, kunde jag dock gå med rak rygg därifrån till nians tee.

                                            Bertil på fairway på 18:e ska slå sitt andra slag.

Efter ha klarat av de första nio hålen, så fick det bli en smal kokt med bröd i kiosken, som lite uppmuntran. Efterhand som vi spelade de sista nio hålen blev det allt varmare, samtidigt som jag började få ont i ryggen. Kvant har precis samma problem och hade därför införskaffat en ny korsett, som han invigde idag. På hål 15 och sexton hade jag så ont att jag inte kunde svinga klubban som jag ville, vilket resulterade i två lösa hål, varför jag blev allt tjurigare och uppgiven. Nu var vi på 18:e och snart i mål! Jag försökte förtränga smärtan i ryggen och slog först en bra drive och därefter en träfemma in på green, där jag hade två puttar för par. Men det blev en treputt (hemskt ord), men med mina 30 poäng lyclades jag faktiskt vinna dagens runda med några poäng före Jörgen och Bertil. En liten tröst för ett tigerhjärta!

                                        Arbetet i full gång med utbyggnaden av Allébanan.

Vasatorps niohålsbana, Allébanan, håller på att byggas ut till en tolvhålsbana. Detta är något som tydligen sker även på andra klubbar. Idag har ju folk så bråttom att de inte hinner spela 18 hål alla gånger och då kan 12 hål vara ett bra alternativ.

                                                            Så kan det gå i värsta fall.

När vi packade in våra grejer i bilen så upptäckte jag den här bilen framför vår. En bra påminnelse om att inte parkera sin bil i närheten av drivingrangen eller banan. Eller hur!

När våra damer kom i mål visade de sig att två herrar hade bokat in sig i deras boll, så det hade säkert haft det trevligt!

Idag får inte damerna vara med på bild!

Några mil utan mål.

 Sommartid finns det caféer överallt - 2021-07-18

Idag, söndag, spelas den sista dagen i The Open på Royal St Georges Golfklubb i södra England. Under torsdag till lördag hade jag spenderat många timmar framför TV:n för att följa året största tävling när det gäller golf. Eva nämnde inte något, men hon hade nog lite synpunkter på att jag satt inne i det fina vädret och "glodde" på TV.

                                                Smala asfalterade vägar är det som gäller.

Så idag, på förmiddagen, propsade Eva på en liten runda i Morganen, för att vi skulle vara hemma i god tid till de ledande bollarna slog ut vid ett-halvtvåtiden. Så fick det bli. För ovanlighetens skull körde vi faktiskt söderut, passerade bördiga sädesfält och kom, efter några mil, fram till Habo Ljung. I korsningen körde vi till höger mot Bjärred för att kanske köpa en mjukglass i kiosken, men köerna var som vanligt för långa för vårt tålamod.

                        Ganska mysigt ställe, med stor parkering med plats för många Morgans.

Istället fortsatte vi i till centrum av Bjärred, där det går en väg till höger som går till Lund. Vid den stora rondellen, vid motorvägen, ligger en fruktodling som ägs av Kiviks Musteri. Här finns tydligen också ett café och restaurang, som vi tidigare inte har besökt, varför det fanns anledning att göra det nu.

                                                    Lite svalare att sitta inomhus idag.

                                                                       Inte dumt alls!

Det heter Solnäs Gård och förutom café och restaurang finns det mycket annat att inhandla för både kropp och trädgård. Vi valde att inleda besöket med att fika. Det var visserligen lunchtid och det fanns äggakaka med stekt fläsk på menyn, men då vi skulle äta vår middag senare, föll valet istället på pannkakor med sylt och vispgrädde samt kaffe.

                                                                    Mycket att välja på.

                                                    Dessa finns nog inte var som helst idag.

Efter fikat blev det ett besök i butiken där det fanns ett enormt utbud av cider och safter. Jag blev också nostalgisk när jag upptäckte ett ställ med tablettaskar och nickel, som förr fanns att köpa i alla godisbutiker.

                                                        Här behövdes t o m vägvisare!

Vi tog också en tur utanför i området, där man saluförde växter, örter och inte minst prylar att pynta med i sin trädgård. 

                                                        Nog ser väskan lite tyngre ut nu.

Som jag numera vant mig vid, så gick inte Eva lottlös härifrån denna gången heller. Några flaskor cider fick följa med hem. Som utlovat så var avsikten bara en kortare runda med Morganen idag. Och efter en fin hemfärd, på en nyasfalterad smal väg, så var vi tillbaka i hemmet lugna vrå igen och jag kunde ägna resten av eftermiddagen till The Open på TV.

Precis lagom en sådan här dag!

Första Morganträffen på länge!

 Sexton Morgans for till Eriksberg - 2021-06-20/21

Vi var nog inte ensamma om att ha lite abstinensbesvär när det gäller bilträffar. Därför var uppskattningen så stor, när Thomas Svensson skickade mail om en träff på Eriksberg i Blekinge, att han till och med fick göra om den två gånger.

                                                        Gemensamt beslut om färdväg.

Eva och jag skulle delta vid den andra träffen, eftersom den första, veckan innan, redan var fullbokad. Precis som vi brukar göra när vi ska köra till Morganmötena, så körde vi tillsammans med Anita och Ola, som bor i Bjärred. Vi hade bestämt möte vid Vikingabyn i Lödde och för en gångs skull fick Ola vänta på oss. Det brukar vara tvärtom.

                                    Inget ställe vi vill rekommendera om ni inte är vrålhungriga.

Eftersom vi skulle infinna oss i Eriksberg redan 1200 tog vi det trista beslutet att välja att köra på E22:an i princip hela vägen. En bit utanför Kristianstad var det läge att inta morgonens andrafrukost varför vi stannade till vid ett ställe som heter Rasten. Utbudet av ätbart var verkligen inte något att skriva hem om, en torr macka och en kopp kaffe fick räcka. Vi skulle ju faktiskt äta lunch redan kl 1300 när vi anlände till Eriksberg.

                                                        Ola välkomnar paret Limseth.

                                        Det dröjde dock inte länge innan alla hade anlänt.

De första vi träffade på vid ankomsten var paret Limseth, boende i Frankrike men med sommarställe på Öland, som stod och väntade längs vägen i sin twotone gröna Morgan Roadster.

                Vackert så det förslår är det när vi passerar en sjö med de ovanliga rosa näckrosorna.

Klockan var tolv och innan lunchen uppe på säteriet, var planen nu att vi skulle köra i cirka en timme genom den 925 hektar stora safariparken. Här finns 1800 vilda djur, det är alltså ingen djurpark, med arter som visenter, vildsvin och flera olika sorters hjortar. Utöver dessa finns det också möjlighet att se havsörnar, som också lär finnas att se ganska ofta.Vägen runt naturreservatet var smal och asfalterad med en maxhastighet på 30 km. Solen stod högt på himlen varför chansen att se några djur vid denna tiden på dagen var ganska små, då de höll sig i skuggan i skogar och buskage. Men det skulle bli bättre framåt kvällen.

                                    Det tog en stund innan alla kunde rätta i sig i ledet.

Efter safarirundan, men före lunchen, var det dags för gruppfotografering. Alla bilarna beordrades av Thomas att, på ett käckt och trevligt sätt, parkera framför säteribyggnaden. När alla var uppställda på rekommenderat sätt så skulle naturligtvis denna vackra fordonsgrupp fotograferas från alla tänkbara vinklar.

                                            Lunchen intogs i restaurangen i Visenthuset.

Efter lunchen, som var avklarad vid 14-tiden, var det som det heter, fria aktiviteter fram till klockan sju på kvällen, då mingel och en trerättersmiddag skulle avverkas.

                                                            Bra standard på rummen.

                            Vid 23-tiden dök djuren upp nedanför relaxavdelningens däck.

Inkvarteringen av deltagarna gjordes i tre-fyra olika byggnader. Eva och jag tilldelades ett rum i Safarivillan, där också sex andra par inkvarterades. Rummen var förhållandevis rymliga med en stor dubbelsäng och en liten soffgrupp. Platteven blev överhuvudtaget inte aktiverad. Härifrån hade vi också en vacker utsikt mot baksidan av säteriets huvudbyggnad och vidare ner mot utsikten över den s k savannen dit djuren kom sent på kvällarna.

                                     Ola och Anita bodde i ett annat hus, men kom och hälsade på.

Utanför varje rum, i den långa byggnaden, fanns två fåtöljer där vi kunde sitta och mingla med de övriga som bodde där. Det dröjde inte länge förrän både öl och vin plockades fram, så att folk kunde läska sig i den ganska höga värmen.

                                                                Christers senaste fynd...

                                    ...den äldsta bilen på plats, rönte stort intresse.

Fram till kvällens middag tog alla det lite lugnt. De flesta av gossarna diskuterade förstås en hel del Morganfrågor på parkeringen. Den gode Christer från Kalmar dök nämligen upp i ytterligare en för honom "ny" Morgan. Det är en Morgan +4 från 1952, en s k flatrad och den 26:e Morganen i hans ägo.

                        Där tittar han fram, Jonas, som numera har tre klassiker i sitt garage.

Deltog gjorde också en Morganägare från Österlen. I hans fina garage finns nu inte bara två fina Morgan, med cirka fyrtio års åldersskillnad, utan också en relativt nyinköpt Jaguar MKII.

                                                    Dags för kvällens trerätters middag.

Det var dags för middag i Visenten. Både på lunchen och middagen präglades menyn av produkter från safariparken, m a o en hel del mat tillagat på vilt av olika slag. Allting smakade bra förutom att jag råkat få en bit dovviltsinnanlår, som gjort ett allt för kort besök på stekjärnet. En annan missräkning var vinpaketet á 495:-. I paketet ingick tre viner varav det till huvudrätten var ett portugisiskt vin vid namn Quinta do Javali 2019. För egen del dricker jag inte dessa ädla drycker, men de tre övriga vid bordet valde vinpaketet just på grund av att detta vin fanns med. När vinet till förrätten, toast skagen med löjrom, var uppdrucket och det var dags för huvudrätten skulle då det portugisiska vinet serveras. Servitrisen berättade då att just det vinet var slut och fick ersättas med något annat, som visade sig vara ett helt ordinärt, ganska billigt rödvin. Det blev en stor besvikelse för vinälskarna!

                                    Lite dålig bild p g a mörkret, men många djur finns där.

Det blev kväll. Middagens eftersnack försiggick, för en hel del av de manliga deltagarna, runt våra Morgans på parkeringen. Kvinnorna drog sig mot altanen på relaxavdelningen, som vette ut mot "savannen" med vattenhålen strax nedanför. När mörkret tätnade alltmer dök de upp, hjortarna, vildsvinen och en väldig massa sjöfågel. Visenterna verkade ha annat för sig och lyste därför med sin frånvaro. Parken är ju väldigt stor och sjöar och dammar finns på många ställen på området, så det är inte säkert att de kommer just hit.

                                                    Det närmaste vi kom några av djuren.

Det blev tid att krypa till kojs. Sängarna var väldigt bekväma, men för säkerhets skull hade jag, som alltid när vi reser någonstans, med mig min egen huvudkudde. Det har nämligen hänt att jag råkat bo på hotell där det endast fanns skumgummifyllda kuddar i sängen. Och, det är faktiskt inget vidare. Nu var det dock inte så på detta stället. På morgonen intogs frukosten, som även den tillstor del bestod av korv, leverpastej etc som gjorts på vilt. Efter att ha packat våra grejer i det diminutiva bagageutrymmet som finns i en Morgan, så beslöt några av oss att köra ytterligare en runda i parken. Denna gången kom vi verkligen nära djuren, då en vildsvinshona och hennes kultingar lugnt passerade över vägen, precis framför våra bilar. Trots att våra bilar bara var några meter ifrån dem så stannade honan och åt strax intill oss. Ungarna såg däremot lite frågande ut.

                   Suffletterna fälldes upp , även om man i en Morgan alltid blir lite våt någonstans,                                                                   på benen, armarna eller någon annanstans.

Redan en vecka innan vi skulle åka iväg hade jag kollat väderutsikterna på DMI. Varje dag förutspåddes rikliga regnmängder både på söndagen och måndagen. Men, som i många fall så hade meteorologerna fel, för både under ditresan och resten av söndagen var det ett strålande väder. Detsamma gällde på måndag morgon, när alla skulle ge sig iväg. Så både Anita och Ola och Eva och jag beslöt att inleda hemresa med suffletterna nerfällda. Efter bara någon mil så började det emellertid att se svart ut på himlen i vår färdriktning. Det är ju ingen höjdare att stanna på en högtrafikerad väg för att fälla upp taket, varför vi stannade till, innan vi kom ut på E22:an och förberedde oss för regn.

                                      

                                        En Morgan har torkare med två hastigheter, så det så!

Och regn blev det. Några rejäla åskskurar fick vi köra igenom, men efter bara ett fåtal mil hade vi passerat ovädret och en blå himmel började visa sig igen. Men, nu var suffletterna genomvåta och därför fick de sitta uppe resten av vägen, för att de skulle torka. Lite skämmigt var det dock, eftersom det i de bilar vi mötte kunde finnas sportvagnsfolk, som säkert tyckte att vi var mesar som hade taken uppe i det fina vädret. För så hade jag nog tänkt i en sådan situation.

                                                            Avsittning och uppackning.

Resten av färden hem gick bra, även om det är ganska tråkigt att marscha i 110 km i timmen på spikraka vägar med mycket trafik. Den enda pausen, under den cirka 16 mil långa hemfärden, gjorde vi på Ekerödsrasten utanför Kristianstad, där vi tog en fika. Någon mil innan vårt slutmål tog vi avsked av Ola och Anita, som skulle vidare till Bjärred. Och, snart var vi hemma igen!

Borta bra men hemma bäst!