Uppdatering av takunderhåll.

 Det gäller att hålla mossan borta - 2022-10-18

För drygt sex år sedan konstaterade jag och en granne att vi nog fick fundera över om vi borde göra något vid våra tak på husen. De tidigare gula zandapannorna hade nu, efter omkring fyrtio år, blivit om inte svarta så i alla fall, väldigt mörka och fula.

                                                Så här såg vårt tak ut innan det åtgärdades.

I den här vevan sprang det också runt en del folk och ringde på dörren och erbjöd sig att byta ut våra tak, med nya takpannor, till "förmånliga" priser. En hel del gjorde också så, bland andra en annan av våra grannar, medan vi istället tog kontakt med taktvättare, som under samma tid annonserade flitigt i dagspressen.

                                        Taket efter tvätten, som var den första behandlingen. 

Kostnaden för att byta taket helt och hållet jämfört med tvättning och målning var cirka åtta gånger så hög. Och, man ska visserligen inte snåla på underhållet av sitt hus, men man kan i alla fall försöka vara ekonomisk. På något sätt kom vi i kontakt med ett företag som heter Roofia, som efter inspektion av våra tak, menade att de här zandapannorna var riktigt rejäla och skulle efter deras behandling bli som nya igen (säljsnack förstås, men taket är i alla fall fortfarande fint). 

                                        Två månader efter tvätten var det dags för målning.

Roofias arbete innebar inte bara tvättning av taket, man bytta också någon form av isolering längs med nocken. Efter tvätten och behandlingen med något speciellt medel skulle det få verka i några månader innan det var dags för målning. Målningaen innebar, förutom det rent estetsika att porerna i betongplattorna täpptes till. Men, att måla taket var inte det enda som ingick i uppdraget utan de målade också alla kuporna. Detta har jag tidigare gjort själv, men skönt att slippa göra det trots allt.

                                                        Hela taket sprutades alldeles vitt.

                                        Lite reklam för Roofia, som jag är mycket nöjd med.

Under de här sex åren, sedan renoveringen av taket gjordes, har jag märkt att det bildas mossa på och också mellan takpannorna. Jag har försökt att själv behandla de värst drabbade delarna med Grönfri, vilket har har hjälp till en del. Men, när det kom ett brev från Roofia, med ett erbjudande om efterbehandling av taket, slog både jag och grannen till. Det här var en mycket enklare prosess, som bara tog ett par timmar. Man sprutade upp en sorts skum på taket, med ett medel, som förmodligen var typ Grönfri, men hette något annat som jag har glömt. Precis som vid den första behandlingen dröjer det några månader innan medlet har hunnit verka och mossan försvinner.

Det gäller att se om sitt hus, heter det väl!

Verkstadsbesök hos English Car Care

Det blev snabbt fullbokat hos Steve på ECC - 2022-09-24

Det började samlas Morganägare redan en halv timme före den utsatta tiden, kl 1300. Maxantalet deltagare var satt till 35 personer, ett antal som snabbt anmälde sig direkt efter att Thomas Svensson skickat sitt mail om träffen till alla klubbmedlemmar i MOG South.

                                Två Morgans som skulle utgöra dagens demonstrationsobjekt.

Syftet med träffen var att informera oss klubbmedlemmar om hur vi på bästa sätt bör underhålla våra Morgans. Inledningsvis hälsade Steve och Thomas oss alla välkomna, varefter Steve, med assistans av en av sina anställda, amerikanen Don, fortsatte med att berätta lite om företaget. När ECC startade, för cirka 20 år sedan, fanns det ytterligare en delägare, men numera är det Steve själv som driver företaget.  Förutom Steve och Don arbetar även min namne, Kenneth Nilsson, sedan 12 år på ECC. Verkstaden servar alla engelska fordon och utöver Morgans så är bl a Jaguar, Rover MG, Triumph, Bentley och Rolls Royce frekventa kunder hos ECC.

                                       Thomas och Steve inledde med att hälsa oss välkomna.

Upp på liften hissades Ingemar Gustafssons Morgan +4 från 2011. Med den som utgångspunkt gick Steve igenom alla svaga eller kritiska punkter som vi borde vara uppmärksamma på. Här fick alla chansen att ställa frågor. Vanliga funderingar från oss besökare var till exempel var man skull sätta domkraften när man lyfte bilen, var man efter lyftet skulle placera pallbockarna, hur ofta framvagnen skulle smörjas, när man skulle byta bromsvätska och bakaxelolja m fl. En sak, som vi som är lite överambitiösa, bör tänka på är beträffande smörjningen av framvagnen. För egen del, och jag uppfattar mig som ambitiös när det gäller vården av vår bil, brukar jag pumpa i fett i nipplarana när jag kört cirka 150 mil. Detta då jag hört att fabriken rekommenderar smörjning var tusende mile. Men, Steve påpekade att även om framvagnen är en av de svaga punkterna på en Morgan, så kan allt för täta smörjningsintervaller riskera att det tränger ut mellan stötdämpare och fjärdrar och därför riskerar att man får fett på bromsskivorna. Och, det är definitivt inte bra. Själv är jag medveten om detta och är alltid noga med att torka bort överflödsfett när jag jobbat färdigt med fettsprutan. Att jag kanske är lite överförsiktig, just när det gäller framvagnen, är att jag vet vad det kostar att byta king-pins. Och, det är inte billigt om man inte gör det själv.

                                                                Lyssnar och begrundar.

                                                    Undersidan är ibland mest intressant.

Informationen från Steve omfattade både undersidan och ovansidan. Så hade till exempel Ingemar kompletterat sin bil med en katalysator, vilket hans hustru var mycket nöjd med, då bensindoften som kan märkas rejält när man kör öppet, hade minskat väldigt mycket. Många av de närvarande var säkert redan ganska kunniga när det gällde många av de frågorna som ställdes. Trots det är jag övertygad om att alla, i en del fall, lärde sig något nytt. Till och med jag, som är tekniskt obegåvad, har trots mina begränsningar  med tiden, lärt mig en hel del om Morgans, som jag varit ägare till i snart fyrtio år.

                                                En superfin helrenoverad Triumph TR3A.

Efter fikat, där det serverades kaffe och bullar, visade Steve oss lite andra fordon som fanns i verkstaden. Alla övriga bilar hade ett kapell över sig eftersom företagets huskatt hade en viss benägenhet att trava runt på karosserna, med sina ibland smutsiga fötter. 

                                                Är nog ändå för stor för mitt garage!

Både Bentley och Rolls Royce finns nästan alltid i verkstaden. Förmodligen inte för att de är sämre än andra engelska bilar, utan mer för att många ägare från hela landet lämnar sina dyrgripar i Steves vård. Ett exempel är den vita Bentley, som fanns lite längre in i garaget. På den var man tvungen att byta styrväxel, som kostade 47.000 kronor att införskaffa från England. Smakar det så kostar det!

                                            Thomas informerar på ett käckt och trevligt sätt.

När de flesta av oss fikat och minglat färdigt, påkallade klubbens eminente ditriktsansvarige, Thomas Svensson, vår uppmärksamhet. Han informerade om nästa års huvudaktiviteter, årsmötet och höstmötet. Årsmötet, till vilket medlemmar från hela landet brukar deltaga, arrangeras växelvis av de olika distrikten. Nästa år är det MOG South som är ansvarig för arrangemanget. Det kommer att avhållas i Älmhult, där hela IKEA-hotellet är bokat. Inte nog med det, här får vi verkligen riktiga IKEA-priser och kostnaden för ett par, som anländer på fredagen och lämnar på söndagen, lär enligt vanligtvis välinformerade källor, uppgå till omkring 3.000 kronor. Då ingår buffé på fredagen, trerätters på lördagen, två frukostar och naturligtvis hotellrum för två nätter. Ett oslagbart pris enligt min uppfattning.

Höstmötet, å andra sidan, är en regional träff i respektive distrikt, dit i regel endast medlemmar i det aktuella distriktet kommer. När det gäller MOG South kommer nästa års höstmöte att förläggas till Borstahusem, lite norr om Landskrona. Där har nu bokats ett antal (har glömt antalet) helt nyrenoverade stugor, som rymmer allt från två, upp till sex personer. Ytterligare information om nästa års begivenheter kommer att lämnas, dels i Bulletinen, men förmodligen också per mail från Thomas.

                                                    Ola och Gert erbjöd inte skjuts!

Som vanligt var det kul att träffa likasinnade. Jag är övertygad om att alla som var där, fick information som de tyckte var värdefull att ta till sig. När jag lämnade ECC fotledes, blev jag först tillfrågad av en vänlig själ från träffen, om jag ville ha skjuts hem. Jag tackade den empatiske föraren, men avböjde då jag ansåg mig behöva promenaden hem för mitt välbefinnande. Strax efter brummade det till och Ola och Gert kom farande i Olas välkända Roadster, en av få Morgans på dagens träff.

Och, hemma i garaget väntar Mr Brum på smörjning av framvagnen!

Morganklubbens höstmöte i Olofström.

Tre Morgans blev bara två - 2022-09-09

Vi träffades, som vanligt, vid Q-starmacken i Borgeby. Tillsammans med Ola, Anita, Louise och Gert skulle vi, på lite omvägar, köra våra Morgans till Olofström.

                                            Färdledaren Gert fick köra först i sin Volvo.

Nu blev det istället två Morgans och en Volvo. När paret Lövgren startade sin resa från hemmet i Bjärred hände det som inte ska få hända. Deras +8 stannade nämligen tre gånger under de första kilometrarna . Den gick förvisso att starta igen varje gång, men med ett sådant s k intermitent fel känns det ganska riskfyllt att fortsätta till ett avlägset mål.

                                                Premiär för mig på detta etablissemang.

Vi hade bestämt att vi skulle stanna för lunch någonstans på vägen. Gerts och Louise vägval var helt perfekt och på kurviga, asfalterade vägar parkerade vi, efter en dryg timme, utanför Brösarps Gästgiveri.

                        Vi hade nog ändå haft lite tur, då vi hörde att en del kört i regn hela vägen.

Efter att ha avnjutit en bamselunch lämnade vi mätta och stinna Brösarp för vidare färd åt nordost. Dagarna innan vår avresa hade jag, med jämna mellanrum, kollat väderutsikterna. Varje gång var prognosen att det skulle regna både fredag och lördag. Men Eva, som alltid är positiv, påstod att regnet var framför oss och skulle så förbli hela resan. Så redan från start körde vi öppet, medan Ola och Anita var mer försiktiga och hade suffletten uppfälld. Och, Eva hade rätt, nästan i varje fall. Från Brösarp och fram till fem kilometer före Olofström hade vi nämligen antingen sol eller växlande molnighet. Sedan började det duggregna lite lätt, som inte kräver att man tar och fäller upp suffletten. Men helt plötsligt öppnade sig himlen och regnet vräkte ner och vi hade inget annat val än att köra till sidan och fälla upp våra tak.

                                            Den nya versionen av modellen Plus Four...

                                           ...har följande utrustning och kostar därefter.

Den nye generalagenten för Morgan i Sverige är sedan ett år tillbaka British Auto i Lerum. Självklart ville de vara på plats och träffa alla de femtio medlemmarna och deras respektive på årets höstmöte. De kom fullastade med både en Morganbil och massor med kläder och tillbehör. I mina, och många andras, ögon har nu priserna på nya Morgans verkligen nått smärtgränsen. Inte nog med det, varför det finns automatlåda och även air condition i en sportvagn, förstår jag inte alls. I bruksbilen är dessa bekvämligheter dock nästan ett måste idag, men i en Morgan, NEJ. Men, med dessa priser vänder man sig numera till andra målgrupper än tidigare, folk som kanske uppskattar eller kanske till och med kräver sådana här faciliteter.

                                                Att den är 55 år gammal är svårt att förstå.

En av de äldst bilarna på mötet, var Lars och Ollys Morgan 4/4 från 1967. Som framgår ser den i princip exakt likadan ut som den nye plus four under tältet på bilden ovan. Skillnaden är emellertid att när denna gula bil hämtades av kunden någonstans i England, så kostade den omkring 16000 kronor. Men, så saknas emellertid både automatlåda och air condition.

                        Förare och passagerare från de 48 deltagande bilarna låter sig väl smaka.

Eva och jag hade anmält oss till den här träffen ganska sent och därför blivit tilldelat ett rum med lite enklare standard. Det var inte dåligt på något vis, men när vi såg sängen blev vi lite konfunderade om vi skulle kunna sova bra i den. Vi är vana vid en dubbelsäng som är två meter bred och den i vårt rum var på sin höjd 160 cm. Men, än var det inte dags att gå till sängs för först skulle vi nu kasta oss över en grillbuffé i restaurangen. Buffé är inte alltid någon höjdare, men den som serverades här var väldig fin. Efter middagen så var det dags för kvällen quiz, som de kallade Noll till Hundra. Vår förträfflige distriktsekreterare Thomas Svensson och hans hustru Irene, grillade församlingen med frågor där alla svaren var en siffra och där denna skulle vara mellan noll och hundra. Visste du till exempel att antalet stenar vid Stonhenge i England uppgår till 59? Inte vi heller då vi svarade 15.

                                                                    On the road again.

Nattens sömn blev riktigt angenäm. Trots mina farhågor sov både Eva och jag mycket bättre än förväntat. När vi vaknade utvilade så skulle vi efter den rejäla frukosten, ge oss ut på dagens tiomilarunda i förskingringen. Vi startade i grupper om fem bilar, med två minuters mellanrum, för att undvika köbildningar.

                                                            Jodå, alla fick plats till slut...

                            ...men tveksam om någon Morganägare är sugen på en sådan här.

Under den här rundan var det inplanerat ett antal stopp. Det första var vid ett besök hos Jocar (www.jocar.se) som faktiskt är sveriges tredje största biltillverkare, efter Volvo och Koenigsegg. De gör nämligen Hot Rods, både färdiga bilar och karosser, framförallt i plåt och säljer sina produkter över hela världen. Kvaliteten på karosserna var väldigt hög, med en passform som ingen kunde klaga på.

                                        Villa Solbacken, grosshandlarvillan som åkt båt.

Efter ytterligare några stopp för fika och/eller lunch kom vi fram till det mest spektakulära under dagens utflykt, nämligen "grosshandlarvillan" i Hällevik. Det här huset, som kommunen i Sundsvall skulle riva, upptäckte Jette Hillevig i ett tidningsreportage. Det var ett sådant hus som hon alltid drömt om och fick köpa det för 210.000 kronor. Huset är på 330 kvadratmeter och innehåller femton rum. Jette hade inga planer på att flytta till Sundsvall utan istället flytta huset till sin tomt i Hällevik. Det löste sig genom att frakta huset via en sjötransport och sedan på väg fram till tomten. Detta var 2020 och huset håller fortfarande på att renoveras. Jette, som driver en egen revisionsbyrå, planerar att starta både ett café och sedan ett Bed and Breakfast. Historien om grosshandlarvillan har också medverkat i TV-programmet Husdrömmar.

                                                                Mingel vid sittande bord.

När vi tittat färdigt och pratat med Jette utanför Grosshandlarvillan drog vi vidare efter den väldigt fina och detaljerade roadbooken, som framtagits av vår medlem BG Welander. På vägen tillbaka till Olofström passerade vi Nogersund, Hörvik och Krokås Hamn, alla väldigt pittoreska platser. Vid ankomsten till hotellet passade jag på att ekipera mig lite från det rika utbudet av varor från British Auto, som fanns upplagda i receptionen, innan det var dags för en fika på hotellets uteservering.

                                                    Riktigt fint med frågesport längs vägen.

Efter ha suttit i bilen hela dagen och samtidigt göra plats för kvällens trerättersmiddag, så tog vi en promenad längs med ån utanför hotellet. Utan att ha något minne av att ha besökt Olofström tidigare så hade jag dock en uppfattning att det skulle vara ett trist ställe. Hur det är egentligen, vet jag inte, men omgivningarna i centrum var trevliga, kanske tack vara närheten till ån som slingrar sig genom staden.

                                                                Bra väder igen på söndagen.

Morgondagen betydde hemresa, men innan dess ytterligare ett stopp med anknytning till bilar. De som ville, vilket var nästan alla, skulle få göra ett besök på Brocenter Bil- och fordonsmuseum i Olofström. Men innan vi drog iväg dit, vid niotiden på morgonen, åt vi återigen en rejäl frukost, packade våra väskor i bilen och checkade ut från hotellet.

                                                                        PV 654 från 1934.

                                                            PV och Amazoner i mängd.

Bilmuseet är inte längre öppet för allmänheten, men Morganklubben var trots detta välkommen på ett besök. I museet finner man ett 70-tal fordon varav huvuddelen är Volvobilar. Här finns bl a tre av de första Volvo Jakob från 1927. De byggdes på en ram av ask- och bokträ täckt med plåt. Under en resa i mellanöstern 1934, besökte dåvarande kronprins Gustav VI tillsammans med Prins Bertil och flera ur kungahuset flera länder i mellanöstern i Volvos lyxversion PV 654.

                                                Vet inte vad de gör, men jag vill fika nu.

Vi var nog några av de sista som lämnade museet, men kom till slut i väg. Vi kunde köra öppet hela vägen hem och det enda stoppet vi gjorde var på Ekerödsrasten utanför Hörby, där vi försåg oss med kaffe och diverse bakverk.

Det var kul att träffa alla Morgankompisar igen!

Abbekås, here we come!

Sexton mil i Morgan i strålande sol - 2022-08-10

Anita och Ola var nellade att köra Morgan. Och, i en öppen Morgan var nog det behagligaste stället vi kunde befinna oss i när temperaturen pendlade runt 30C. Naturligtvis var Eva och jag med på noterna.

                                Stora fingrar, smalt utrymme och liten lampa innebär problem.

Innan de kom hit för att vi skulle börja färden från Löddeköpinge, hade Ola gjort en liten "åtgärd före körning" och upptäckt att en av lamporna i positionsljusen var sönder. I mitt ganska omfattande förråd av lampor letade vi fram en som verkade passa. Efter flera försök, både av tjejerna och Ola, lyckades de till slut få in glödlampan i fästet. Jodå, den lyste, men ynkligt svagt. Ola, som är elektriker konstaterade att det var en trewattare och inte den femwattare, som hade behövts för att det skulle lysa ordentligt. Han får väl kontakta någon av sina leverantörer, så fixar dom det säkert.

                                        Så här ska det se ut när vi är ute  våra Morgans.

Efter att ha varit inne och snurrat runt i utkanterna i Lund, kom vi så småningom ut på den typen av vägar som vi föredrar att färdas på. På vägar med mycket trafik bör man, även om man inte är tvungen, men för att visa hänsyn, hålla den hastighet som gäller för den vägen, för att inte orsaka köbildning. Och, visst är det kul att gasa lite, men behagligast är det att cruisa i cirka 70 km i timmen.

                                                Undrar vad det var han ville titta på där?

Eftersom det är resan som är målet och inte själva slutmålet, så tar vi vanligtvis inte den närmaste vägen på våra utflykter. På slingrande smala vägar och ofta också omvägar, så får vi se platser, som vi inte sett tidigare. Vid vår färd söderut hade vi också turen att se flygande storkar, vilket nog berodde på att vi var i närheten av det välkända storkhägnet. När vi passerade genom skogsområden så gjorde vi ibland ett kort stopp då Ola ville titta lite närmare på skogen.

                                        Två fortskaffningsmedel för intresserade att betrakta.

                                                    Äntligen skulle vi få något i magen.

Nu var klockan omkring halv två på eftermiddagen och hungern gjorde sig påmind hos oss alla fyra. Så småningom anlände vi i alla fall till slutdestinationen, Abbekås. Här skulle det, enligt Anita och Ola, finnas ett etablissemang som serverade bra mat. Vi parkerade i hamnen, som nu när semestern var slut för många, inte var så överbefolkad, som vi befarat. Etablissemanget, Anita och Ola, talat om visade sig vara Bongska Huset. Det har säkert en historia, men som jag glömde att ta reda på.

                                                Till och med too much köttbullar för mig.

Restaurangen visade sig ha gott om plats både ute och inne. Med tanke på vädret var det ganska självklart att vi skulle inta vår måltid på uteserveringen. Som allmänt känt föredrar jag enkla rätter, typ husmanskost. Det enda i den vägen, som fanns på menyn, var barnportion med köttbullar. Lite försynt frågade jag därför servitören om det gick att få motsvarande rätt för en vuxen, vilket visade sig gå alldeles utmärkt. För de övriga i sällskapet föll valet på räkmacka (Ola) medan damerna valde var sin mycket god fiskgratäng.

                                                        En del verkade vara ute på sjön...

                               ...medan andra satt och filosoferade i lugnet utanför fiskeboden.

Maten var till belåtenhet, även om min vuxenportion av köttbullar var i största laget. Mor lärde mig vid späd ålder att det inte var fint att lämna mat kvar på tallriken, men det fick jag faktiskt göra den här gången. När vi nu var här för första gången, åtminstone för Eva och mig, så tog vi en liten runda i hamnen och kollade på båtarna och det sömniga folklivet.

                                                    Det var vackert i denna skogen också!

Det blev varmt i solen när vi gick omkring i hamnen och vi bestämde oss att sätta oss i bilarna, där vi kunde svalka oss i fartvinden och vända kosan hemåt. Vid hemfärden försökte vi välja andra vägar än på vägen ner till Abbekås. Även här passerade vi skogsområden, som vi var tvungna att betrakta lite närmare.

                                                            Märkligt ställe för flygplan.

Längs en väg passerade vi en gård, där fältet vid sidan av gården var full av flygplan. Vem som äger dem och varför de fanns mitt ute på en åker förtäljer inte historien, men det finns säkert någon som kan berätta.

                                                                    Tack för denna gången.

Dagens utflykt närmade sig sitt slut och när vi närmade oss Borgeby Slott, i närheten av Löddeköpinge, stannade vi till. Idag var det tomt på bilar och MC runt slottet, men varje tisdag från klockan fyra på eftermiddagen och fram till åttatiden på kvällen, är här en bilträff dit det vallfärdar tusentals bilar och MC från hela Skåne och till och med från Danmark. Vi tyckte det var ett lämpligt ställe att ta avsked av varandra nu när Anita och Ola skulle köra hem till Bjärred och vi vidare till Löddeköpinge.

Fortfarande mätt skippade jag kvällsmaten!

Med Morgan till nytt fikaställe.

 Besök hos Kullabygdens bakgård - 2022-07-11

Det var våra kompisar i Viken som lockade oss dit.  De kör nästan dagligen på utflykter och utforskar både närområdet och ibland lite mer avlägsna trakter. Och, i princip varje gång har de hittat ett nytt litet smultronställe som kan vara värt en omväg.

                                               Vi parkerade vid sidan av en annan cabriolet...

                                    ...för att sedan följa anvisningen in till etablissemanget.

Denna gången föreslogs det att vi skulle möta upp med dem på ett ställe på landet, en bit innan Jonstorp. Det var en sådan där varm sommardag, varför det var naturligt för Eva och mig att färdas dit, med taket nere i vår Morgan.

                                                        Utbudet var inget att klaga på.

Vid ingången till själva butiken fnns en skylt som uppgav att endast ett sällskap fick träda in gemensamt. Det fanns en lite kö utanför och en del besökare kom ut med en liten låda, som jag undrade vad den innehöll.  Det visade sig att de här människorna, de med lådorna alltså, inte avsåg att fika utan istället varit och köpt bröd eller annat för att ta med sig hem.  Vi skulle dock fika och när vi äntligen kom in för att beställa, så försåg vi oss med både mackor och bakelser.

                                                                        Stallet.

                        Här sitter vi i saktmod och njuter vår fika, omgiven av andra pensionärer.

Det fanns plats både ute i trädgården och inne i stallet, där vi föresten själv fick hämta våra kaffekoppar, fat och skedar, men vi satte oss vid ett bord i skuggan i trädgården. Som vanligt avhandlade vi veckans händelser och drömde lite om att kunna göra en resa någonstans till hösten. Vi får se hur de blir med det? 

                                                Bakom mig är kön till glasskiosken lång.

Efter någon timme tyck vi att det var färdigfikat, men ändå att det var för tidigt att skiljas. Så, vi beslöt oss för att köra vidare till Vikens Hamn, där vi skulle unna oss en glass.

                                                    Och, den innehåller bara EN kula!

Här sålde man Ottos glass, ett varumärke jag inte hört talas om tidigare. Men, det var tydligen bara jag för de övriga kände väl till det. Det var verkligen inte några miniglassar utan rejäla grejer. Jag var glad att jag inte valde två eller tre kulor, men sylt och grädde ville jag absolut ha.

                                            Sådana här är eftersökta idag och kostar en hel del.

Ja, så gick vi där med vår glassar, runt i hamnen och betraktade alla båtar och människor. Och, rätt som det var upptäckte jag en mycket fin, förmodligen nyrenoverad, "flaka" eller flakmoped, som det egentligen heter.

                                                                        Stor och liten.

När vi slutligen ätit, tittat och pratat färdigt och skulle köra tillbaka till Lödde upptäckte vi att ännu en cabbe hade parkerat vid sidan av vår Morgan. En viss skillnad i storlek och stor skillnad i härkomst. 

                                                            Tyst, försiktig och allvarlig!

Plötsligt kommer några människor, varav några barn, och börjar fråga om vår bil. Den lille pojken, som var sju år gammal, var enligt farföräldrarna extremt intresserad av alla med en ratt. Han var väldigt allvarlig, när vi tillät honom att sätta sig i bilen och torrköra. Han sade inte ett ljud utan satt bara där andäktigt, med händerna på ratten. När han efter en stund tittat sig mätt på bilen och han och hans familj lämnade oss, tog vi adjö av våra kompisar och åkte hem.

God fika, fint väder, trevligt sällskap och mysig Morgantur!