Min första sportbil

Jag var 20 år och körde en FIAT 600, visserligen med Abarthljuddämpare, men ändå, FIAT! Vi skriver 1966 och livet lekte. Gymnasiet var avklarat och jag gick och väntade på lumpen. Det skulle dröja ett år innan inryckning, så jag fick jobb som försäkringsagent på Förenade Liv i Helsingborg.

Det var i Malmö jag såg den. Den fanns i ett skyltfönster hos en liten bilfirma i utkanten av Malmö. Kulören var Old English White. Det var en MGA 1600 MKII, årsmodell 1962, den sista årsmodellen som tillverkades av A:n och den hade 90 hk. Naturligtvis föll jag för den direkt. Prislappen var 6.500:-, vilket var en massa stålar på den tiden. Min FIAT skulle väl inbringa några tusen, men hur få tag i resten? Jag hade sommarjobbat som biljettförsäljare vid färjorna i Helsingborg under gymnasietiden, så jag hade sparat en del. Och, efter mycket övertalning fick jag "låna" resten av mina föräldrar. Lyckan var obeskrivlig när jag hämtade MG:n en sommardag och körde, självklart nercabbat, tillbaka till Helsingborg.

På den tiden diskuterade vi ungdomar inte vad som var original eller inte, så vissa modifieringar var av nöden. I min värld skulle en engelsk sportbil ha en instrumentpanel av ädelträ. På MG:n var den i plåt men klädd med röd vinyl. Min far arbetade på ett större företag i Åstorp, där det fanns ett snickeri. Genom att plocka av den befintliga instrumentbrädan kunde snickeriet göra en ny i "rätt" material. Samtidigt hade jag också gett instruktioner om hur hålen till instrumenten skulle borras. Och, detta var naturligtvis inte heller på samma sätt som det såg ut tidigare. Idag skulle sådana ingrepp kallas för helgerån och jag skulle definitivt inte göra något liknande en gång till. Jag var ung och okunnig och ville att det skulle se fräckt ut.
Det där med MG spred sig i kompiskretsarna, så det dröjde inte länge förrän vi var tre stycken i "sta´n" som körde MGA. Min kompis Tony köpte en svart, av samma årsmodell och ytterligare en, (jag har glömt namnet), av mina musikerkompisar köpte en röd av något tidigare årsmodell. Så när vi kom, tre stycken MGA i rad, en vit, en svart och en röd, så väckte det en viss uppmärksamhet. Ja, så kom tidpunkten för inryckning på P7 i Revingehed. Här skulle jag ligga de tre första månaderna av min underofficersutbildning för att därefter tillbringa ETT HELT ÅR på P6 i Kristianstad. Var skulle jag göra av MG:n under tiden, jag kunde ju inte pendla med den till Kristianstad.  Det blev köp av en Opel Rekord 1958 för transporterna fram och tillbaka mellan Helsingborg och Kristianstad, jag bodde ju fortfarande hemma hos mina föräldrar. Den kostade 800 spänn och är en av de bästa bilar jag har ägt.

Men MG:n då? Jo, jag hade en bekant från min tid som försäkringsagent, som hade en gård i Glumslöv. Där fanns det en lada, som han erbjöd sig att min MG skulle kunna förvaras under min lumpartid. Perfekt tänkte jag, där får den stå i fred, eftersom mina föräldrar bodde i hyreshus utan tillgång till garage. Så blev det.

Jag tittade väl till den någon gång, men inte ofta. Jag hade ju min Opel. När jag någon gång besökte min ögonsten därute i ladan så öppnade jag dörren och luktade. Det ska lukta läder och lite fukt i en engelsk bil. Prova själv någon gång och stick in huvudet genom rutan på en Jaguar eller Morris Minor, det luktar bara rätt.

Jag muckade i maj, vägde 60 kilo, trots mina 184 cm och längtade efter att ta ut min MG i vårsolens glans.

Det gick inte alls. Kolvarna hade rostat fast i cylindrarna. Ingen hade berättat för mig, och själv begrep jag absolut ingenting om motorer, att man ska spruta in olja i cylindrarna om inte fordonet ska användas på lång tid. Vilken besvikelse! På den tiden fanns det fortfarande en BMC-återförsäljare på Berga i Helsingborg.

MG:n fraktades dit för renovering av motorn. Min förlovade, numera min hustru sedan 40 år, hade sparat pengar i brudkistan, under min tid i försvarets tjänst. Nästan alla besparingar gick åt för att betala motorrenoveringen. Shit oxo! Men, vad skulle vi (min förlovade och jag) göra? Det var bara att bita i det sura äpplet.

Men när pärlan väl var återställd så fick jag göra det enda jag kunde, när det gäller bilar, nämligen tvätta, vaxa och putsa. Eftersom mina föräldrar bodde i ett hyreshus, så fanns det inget garage att utföra dessa åtgärder i, utan vi fick göra, som så många andra gjorde under helgerna på den tiden. Vi åkte ut någonstans i skogen och hade alla behövliga attiraljer med oss. Bilen var redan tvättad, så nu handlade det om Simoniz (stavas det så?) hårdvax, som skulle appliceras på små områden i taget. Sedan kom trasslet fram för efterföljande polering. Det var ett styvt jobb, men med hjälp av min förlovade, numera hustrun Eva, min mor och min far, så blev jobbet strax gjort.

Strax efter min utryckning från militättjänsten fick vi vårt första barm, en son Jonas, och vi behövde ett annat fortskaffningsmedel än MG:n. Tyvärr gick inte min blivande hustru med på att vi kunde koppla en mindre släpkärra efter MG:n, där Jonas kund åka i tryggt förvar, när vi var ute och åkte. Så, det blev till att sälja MG:n till förmån för en Volvo 142 av 1968 års modell. En röd! Det var ju inte tal om att äga två bilar samtidigt på den tiden.  Köparen betalade 6000 för min fina MG, så förlusten låg bara i kostnaden för motorrenoveringen, som låg på cirka 4000.

Ja, sedan utvecklade sig livet på ett mer ordnat sätt med universitetsstudier, karriär, familjeliv och annat som hör vuxenlivet till. Åtminstone i ett antal år, innan det blev aktuellt med en ny sportbil.

Min fina Opel Rekord från 1958 blev förresten också såld. Jag fick samma pengar tillbaka, som jag gav för den två år tidigare. 800 kronor.

Efter att ha gjort lite efterforskningar om min första sportbil, fann jag att den fanns här i närheten. I Kävlinge. Tyvärr har jag inte lyckats få kontakt med nuvarande ägaren, men ska göra nya försök. Något nostalgiskt återköp lär dock inte bli aktuellt. Det finns två andra gamlingar i garaget, som tyvärr luftas alldeles för sällan.

Fredagsgolf med grabbarna

Söderåsens GK den 28:e augusti

Ganska många år i rad har vi nu, ett gäng på sju grabbar, spelat fredagsgolf. Deltagarnas handicap varierar från 6 upp till 20, där antalet som har omkring 20 är dominerande. Fredagsgolfen spelas varje fredag året om, såvida inte snön lägger hinder i vägen. För enkelhetens skull spelar vi poängbogey och poängen för varje rond läggs till respektive spelares totalsumma. Endast de 12 bästa ronderna per år räknas så när jag spelat 13 ronder kan jag stryka en tidigare sämre runda.Det gäller alltså att vara med så ofta som möjligt för att få så högt slutresultat som möjligt.

Eftersom alla inte är medlemmar i samma klubb spelar vi på olika banor. I fredags var det alltså dags för spel på Söderåsens GK, en klubb jag var medlem i under många år innan jag gick över tll Vasatorp. Någon övergångssumma blev det tyvärr inte tal om.

Vi var sex grabbar som ställde upp i fredags. Vädret var perfekt, med sol, svag vind och drygt 20 grader. Och, banan var i kanonskick med nästan lika snabba greener som banan bjöd på för ett tiotal år sedan.

Lars, som driver Nobrandgolf på Ättekulla i Helsingborg (http://www.nobrandgolf.com/) kom till spel med sin senaste produkt, en golfmoppe, eller vad man nu ska kalla fordonet. Hos Lars hittar du också all övrig tänkbar utrustning samt inte minst ett ställe där du kan analysera din swing med hjälp av filmduk där du kan se hur du slår dina slag. Med 6 i hcp behöver han all hjälp han kan få för att kunna spela jämnt med oss höghandicappare. Och, det såg onekligen också väldigt bekvämt ut när han enkelt tog sig upp för backarna på banan när vi andra slet med våra vagnar. Sven, som har lite problem med ett ben, hyrde sedvanligt en golfbil av klubben. Vissa av grabbarna är lite klena och för egen del har jag tvingats använda golfvagn sedan en axel börjat krångla.

Ålderskrämpor? Jag hoppas det bara är tillfälligt.

Det började inte bra för mig. Det var utslagen som krånglade som vanligt. På andra hålet, banans svåraste, toppade jag min drive till två meter framför röd tee. Pinsamt! Dagens höjdpunkt var emellertid att jag gjorde par på 8:an. Det är ett par femhål uppför, som jag tidigare har betraktat som mitt hathål. Men denna gången slog jag en lång, rak drive upp på krönet och därefter en perfekt fairwaywood för att slutligen spela in en väldigt bra järnåtta. Greenen på detta hål är en av de svåraste på banan, så trots att jag hade en putt för birdie var jag tacksam för att par.

Mitt eget spel blev något bättre efterhand och min poäng hamnade slutligen på 30 samt 95 slag brutto, trots någon dropp, några duffar och toppar. Det är slag som dessvärre ständigt finns med i min repertoar. Trots att jag inte hade spelat speciellt bra så visade det sig att de övriga hade spelat sämre. Det var faktiskt en av grabbarna, jag vill inte nämna namnet, som endast fick ihop 19 poäng. Pinsamt det också faktiskt även om det, vid sällsynta tillfällen, hänt även oss andra.

Vi har en regel som säger att den som blev sist är ansvarig för att boka starttider till nästkommande fredag. Men då har han också förmånen att få välja sin favoritbana.

Efter ronden är det alltid lite eftersnack, där alla beklagar sig över sin otroliga otur. Så även idag. I samband med dessa eftersnack är det flera som passar på att fylla på energiförrådet med diverse drycker och matintag. Hasse och Sven beställde in jätteportioner av Pytt i Panna medan vi övriga var lite mer återhållsamma och nöjde oss med kaffe och kaka.

Mycket jobb och min 12:e birdie

Öresunds GK den 26:e augusti

De tre första dagarna i veckan har jag varit disciplinerad. Jag har gått på gym, men huvuddelen av tiden har jag faktiskt ägnat åt arbete. Det känns bättre att spela golf om man vet att samvetet är rent när det gäller jobbet.
Idag lirade jag med mycket bättre golfare än vad jag själv är. De hade hcp 5,6, 8,8 och 12,5. Också var det jag. Det är lärorikt att spela med bättre golfare!

Det var ingen lyckad dag för någon av oss. Vädret var OK, men det ville sig bara inte. Kanske påverkade vi varandra med att spela dåligt allihop. Höjdpunkten för mig var en birdie på 11:e hålet. Jag slog en järnsju som landade pin-high, tre meter vänster om hål. Gissa om jag blev glad när putten rullade i hål. Det var årets 12:e birdie. Inte något att skriva hem om för många låghandicappare, men för mig är birdie något stort. Det blev oxo fyra par för mig, men slutresultatet var dock blygsamt med 95 slag och 29 poäng. Men formen är en färskvara. Ibland har du ingen timing, rytmen är fel och du får spela defensivt på säkerhet, om det nu finns ett sådant spel. Men resultatet är inte allt, de få riktiga bollträffar jag har eller att den medvetna drawen, jag försöker slå, fungerar, blir dagens höjdpunkter. Sedan är ju den sociala delen av golfen nästan viktigare än hur resultatet blir.

Öresunds GK är en bana som går längs motovägen mellan Malmö och Helsingborg. Skicket på fairways och greener är otroligt bra. Banan är inte så lång, bara 5351 meter, men trots det så är det ingen bana du "slaktar" hur lätt som helst. En hel del vatten skapar problem om du är för kaxig på utslagen.

Efter nio hål finns det ett litet hus där du kan gå in och ta en fika, eller pausa om det regnar. Om du nu inte heller går in i restaurangen förstås.

Det 18:e hålet är bara 262 meter långt. När vinden ligger rätt frestas man ibland att försöka driva greenen. Men, minsta lilla draw, så hamnar du, vid ett halvbra utslag, i vattnet till vänster. För egen del slår jag oftast ut med en fairwaywood. Det gjorde jag idag, hamnade precis där fairway slutar och slog in en sandwedge på green. Det blev ett par och det var bra för där har jag inget extraslag.

Snart fritidsforskare

Regn, blåst och arbete

Vädret är ganska trist trots att det fortfarande är sommar. Det passar i och för sig ganska bra att golfen får vila lite just nu. Istället har jag varit på gymet imorse och sedan ägnat mig åt arbete. För närvarande håller jag på med ett av de sista stora jobben, innan jag kan bli "fritidsforskare" på heltid. Är lite ambivalent om hur det kommer att kännas när jag inte ska på något möte eller skriva mina texter. Men, jag får väl ägna mig mer åt mina hobbies.

Mitt första projekt blir att sortera skruv, bult och dylikt i garaget. Det kommer att ta sin tid. Det finns också hur mycket som helst att göra i garaget. Mycket att kasta eller sälja på Tradera (vilket är ganska kul) och att överhuvudtaget städa. Garaget, som är avsett för mina bilar coh min moped, har en tendens att fyllas med allt annat som inte ska finnas där. Bland annat så har min hustru en fabless för krukor och stenar (flera ton), cyklar, gräsklippare, trädgårdsredskap och annat som egentligen skulle huseras i en extern Friggebod.

Men, jag har också mina tre barnbarn, som jag ska ägna lite mer tid. Den yngste är bara en månad, så det får vänta ett tag innan jag tar med honom till golfbanan eller upp i radioshacket.

Men Max och Malva är så stora nu att det går att intressera dem för olika saker. Om dom nu tycker det skulle vara roligt.

Bröllop och ny MåsvingeMercedes

Trädgårdsbröllop

Igår var det en stor dag när vår son Jonas och hans fransyska, Anne, gifte sig i vår trädgård.

Det var en borgerlig vigsel, som ska följas upp med en kyrklig dito nere i Frankrike, vad det lider. Vädergudarna var på vår sida och trädgården var full av människor omfattande den närmaste familjen samt Jonas och Annes närmaste vänner. Den lille sonen Elias, som var anledningen till att bröllopet fick skjutas upp några veckor, var naturligtvis också med.

Han sov visserligen nästan hela tiden, utom då han skulle äta och det skulle han ofta.

Annes syster och familj, som bor i Tyskland, fick representera familjen Kieffer. Representationen från denna familj lär bli betydligt större nere i Frankrike.

Så, nu kan jag vara lugn. Nu är båda barnen bortgifta, har barn och kan försörja sig själv.

Mercedes nye Måsvingemodell

Min granne säljer Mercedes i Malmö. Varje dag anländer han hem från arbetet i den ena bilen värre än den andra. Idag, söndag, åkte han faktiskt ena ärendet in till Malmö och hämtade den senaste värstingen i sortimentet, den nya versionen av Måsvingemercan. Min son Jonas med familj råkade vara här och, som lika bilintresserad som jag själv, rusade han ut på gården när ett grymt muller hördes. Det blev en provtur med grannen för honom. Själv gick jag bara ut och tog några foton. Hade inte tid att åka med denna gång då jag följde golfen på Viasat Golf, där Peter Hansson, från Skåne, tog sin andra seger för året på Europatouren, nere i Tjeckien. Med de prispengar han vann där skulle han kunna köpa en och en halv Måsvinge.

Min granne berättade nämligen att den kostade omkring två miljoner kronor. Mycket pengar naturligtvis, och inget att tänka på för vanligt folk, men jag trodde faktiskt att den skulle kosta ännu mer. En 50-talare av samma modell lär vara ännu dyrare.

Jonas berättade att det var ett sådant "klös" i bilen, som han aldrig varit med om tidigare. Och han har åkt och kört många häftiga bilar.

Nu är jag ingen älskare av tyska bilar, även om jag kör Audi A6 till vardags. Är man som jag, anglofil, så är det brittiskt som gäller. Det ska vara läder och trä och ha en doft, när man lutar sig in genom sidorutan, som bara de känner igen, som förstår charmen med engelska bilar. Mina gamla bilar kanske inte fungerar så där förtroendeingivande alla gånger, som de tyska, men när dom gör det så är lyckan fullständig.

Men, visst är denna Mercedes läcker och säkert pålitlig också. Linjerna är ju bara helt underbara, men den är inte engelsk. Och, också alldeles för dyr för mig!

Golf med svärfar

Vasatorps GK.

Spelade golf på Vasatorps Gamla bana med svärfar och en golfkompis idag. Innan ronden grundade vi med isterband och stuvade potatis i klubbrestaurangen. Gott! Svärfar, som är 82 år, har, för tillfället, lägre handicap än vad jag har (15,4). Vädret var OK, även om det blåste lite på en del hål, men det hör ju till. Banan är för närvarande i kanonskick även om fairway och greener var aningen långhåriga. Det beror säkert på att man inte kunnat klippa på grund av de häftiga regn som fallit den senaste tiden.

Mina drivar gick helt plötsligt spikrakt. I två hål! Sedan blev det som vanligt, att jag tryckte ut dem till vänster i ruffen. Efter några sådana missöden frågade jag svärfar: " Vad FAN gör jag?"

Han svarade: " Jag tycker att du slår väldigt hårt och snabbt från toppen av bakswingen." När jag därefter försökte slå lite lugnare så gick allt plötsligt bättre. Ni som är golfare vet hur svårt det är att ändra tempo mitt under en rond. Men det gick faktiskt. De sista tio hålen hade jag 100% fairwayträffar . Trots detta gjorde jag inte ett enda par på hela ronden, vilket är ganska ovanligt. Dessutom hade jag 11 slag i på det femte hålet, där jag gjorde alla misstag som finns.

Emellertid är jag ganska tillfreds med utvecklingen på mina drives och med 32 poäng, men 36 puttar och 97 slag brutto, känns det trots allt hoppfullt.

Jag spöade i alla fall svärfar och min kompis till slut! Bara det!

Min son och hans son

Elias kom och hälsade på

Innan vi fick barnbarn själv så tyckte jag ofta att våra vänner som fått barnbarn, gjorde lite för stor affär av det. Det var ständigt prat om dessa barnbarn, om att de hade lärt sig säga ditten och datten, att de kunde stå själv och att de var så duktiga så. Det gick till och med så långt att de inte hade tid att spela golf för att de skulle passa sina barnbarn. Jag tyckte att någon måtta fick det väl vara. Att till och med ge avkall på golfen var lite magstarkt.

Även om jag inte förfallit lika mycket, så finns det emellertid en växande tendens, även hos mig, att barnbarnen är något väldigt speciellt, även om min hustru är aningen värre än mig i detta sammanhang. Det har faktiskt hänt att hon, i undantagsfall, prioriterat passningen av barnbarnen framför golfen. Inte ofta, men dock!

När mina egna barn var små, var jag sällan hemma under veckorna. Jag arbetade som konsult och var verksam på företag över hela Sverige. Jag åkte i regel iväg på måndag morgon och kom hem sent med flyget på fredag kväll. Trött och sliten som jag var, så förstår jag att barnen inte fick den tid de borde fått. Det gick till och med så långt att mina barn, nästan skröt för sina kamrater och sade: "Min pappa är hemma!". Det kändes många gånger tungt att gå och lägga sig på hotellet på kvällarna. Arbetet låg på en nivå som nästan låg aningen över min kompetens samtidigt som jag saknade min familj. Tillika var jag ganska ung. Jag har också fått höra, nu i efterhand, av mina vuxna barn, att pappa inte var tillstädes särskilt ofta. Svårt att göra något åt idag, men det är kanske därför mina barnbarn kan innebära att jag kan försöka gottgöra något av det jag missat med mina egna barn.

Så idag tar jag därför alla chanser att skämma bort mina barnbarn både med leksaker, godis och ömhet. Den rättigheten har man som mor- och farförälder, tycker jag.

Årets 11:e birdie och hustrun fick spö

Vasatorps Gamla bana klockan 12:20

Vi skulle egentligen spelat med tre andra par igår, men störtregn nästan hela dagen satte stopp för det. Så, igår kväll bokade jag in hustrun och mig i en tvåboll, med ett trevligt par med liknande handicap. Vasatorps GK är en stor klubb så vi känner väl inte så värst många där. Det är därför kul att boka in sig med andra och på så vis lära känna några fler medlemmar.

Eftersom mina drives, den senaste tiden, haft en tendens att hamna i ruffen till vänster, på nästan alla hål, så var jag inte direkt sugen på golf. Det var en vecka sedan jag spelade sist och under veckan har jag haft funderingar på att åka till rangen och slå lite drives. Men, jag tycker träning på rangen är väldigt trist, så jag brukar träna när jag spelar. Och, det gör jag ofta. Ibland lägger dock arbetet hinder i vägen och så har det varit under veckan.

Startade med birdie

På ettan slog jag en perfekt drive mitt i fairway, den enda på hela dagen. Det slutade med en birdie och två slags reducering på min eclectic. Då blir man ju helt plötsligt sugen igen, eller hur?

Jag kom dock snabbt ner på jorden och toppade andraslaget på trean två gånger ner i vattnet. Det blev 10 i på hålet. Konstigt att jag nästan varje runda har ett sådant "skithål". Men det är ju jag själv som håller i klubban och i takt med ökad ålder har jag oxo kommit underfund med att det inte lönar sig att bli förbannad.

Trots att de flesta drivarna saknade "klös" så hamnade de dock på fairway. Idag hade jag faktiskt 85% fairwyträffar, vilket jag inte tror jag har haft det någon gång tidigare.

Dagen slutade dock ganska OK. En birdie och fem par är jag ganska nöjd med. På grund av en 10:a och en 8:a så blev dock bruttoscoren 96 slag, men det var fem slag och sex poäng bättre än min hustru.

Hon står och lagar vår middag nu!

Igår barnbarn, imorgon golf

Blivande radioamatör?

Max och Malva är min dotters och hennes mans barn. Max, kan tillbínga timmar med att bygga Lego och önskar sig alltid Lego i julklapp och när han fyller år. Han har vid något tillfälle tassat upp i mitt shack och tycker det verkar spännande. Jag har visat honom en del, men han är så liten så han är bara fascinerad av alla apparater som finns här. Han har fått knappa på min manipulator och lyssnat på SSB-stationer i hörlurarna och verkar mycket intresserad. Men , jag får ta det lugnt. När han är här så gör han bara spordiska besök i shacket. Han säger, "Det är roligt att vara här". Jag tror att han blir ingenjör. Tyvärr, för jag är en sann humanist. Kanske han, vid mogen ålder, hjälpa mig med de tekniska problem jag ständigt råkar ut för i min radioamatörverksamhet.

Imorgon blir det golf!

Den senaste tiden har jag tryckt alla mina drives ut till vänster, men ändå lycket få en hyfsad score. Den senaste veckan har jag ägnat åt arbete och inte slagit en boll, varken på banan eller på rangen. Jag bokade in oss, min fru och mig, i en tvåboll på Vasatorps Gamla bana imorgon. Eftersom det regnat och åskat idag var golf aldrig aktuellet. Istället har jag gödslat gräsmattan, eller vad man ska kalla den mossfyllda ytan vi har på baksidan av huset. När jag var klar såg det ut att bli uppklarnande och sol. Inte bra när man har gödslat! Men, några minuter senare började det regna och har så gjort resten av dagen.

Imorgon ska vädret bli OK, enligt DMI. Återstår att se om jag kan förbättra min eclectic och vinna över hustrun. Förväntningarna är dock inte så höga.

Igår begravdes min radioamatörkompis

SM7PGH Har lämnat oss!

Häromdagen fick jag det tråkiga, men väntade beskedet, att Leif, SM7PGH, blivit Silent Key den 2:a augusti. Leif har varit svårt sjuk det senaste året och häromdagen tog krafterna slut. Han fick sluta sina dagar hemma, hos sin Lotta och hunden Bamse, i villan i Löddeköpinge.

Entusiast

Leifs inledande kontakt med hobbyn var att lyssna på BC-stationer från hela världen. Lyssnandet var också något han fortsatte med även efter det att han hade fått sin amatörradiolicens. Radiokarriären inledde han med att ta en T-licens och blev därmed aktiv på 2-metersbandet. Efterhand växte hans intresse för kortvågen och han tog så småningom sin A-licens. Tekniken var aldrig några problem för Leffe utan det var väl telegrafin som kändes lite svår i början. Men som en aktiv musikant, för hemmabruk, så klarade han av även detta och CW blev också med åren hans favoritmode.

Lyssnandet på BC-stationer slutade han dock aldrig med. Under långa perioder hördes han inte på banden, för att helt plötsligt dyka upp igen när intresset för att köra DX kom tillbaka. Leifs stora passion inom hobbyn var att experimentera med antenner. Jag känner ingen som byggt så många antenner som Leffe. Ibland hade han inte tålamod att låta dem hänga uppe mer än någon dag innan han byggde nästa. Leif provade också i stort sett alla moder och var aktiv, förutom på CW och SSB, både på PSK, RTTY och jag tror även att han testade SSTV. Det var bara någon månad innan han gick bort som han byggde sin sista antenn.

Aldrig utan isoleringsband

Det fanns ingen mer hjälpsam kille än Leffe. Så fort jag hade något bekymmer med antenner eller i shacket, så kom han med sin verktygslåda och sina instrument. samt massor av isoleringsband. Det gick åt mycket av den varan, både hos mig och inte minst hemma hos honom själv när han byggde sina antenner.

Jag och många med mig kommer att sakna Leif väldigt mycket.

Hoppas att det finns ett shack i himlen.

RIP Leif!

Fick QSL-kort idag

Det är rätt konstig. Jag har varit radioamatör sedan 1977 och fått massor av QSL-kort genom åren. Trots det är det alltid lika spännande varje gång jag får en ny bunt. Mitt huvudintresse inom hobbyn är att jaga nya länder, zoner och IOTA-öar. Diplom har jag slutat att samla för nu gäller bara plaketter. Den senaste plaketten var IOTA-skölden som man får (köpa dyrt) när man fått 750 öar confirmed. Jag har oxo kört ihop 9 bands DXCC och har kommit upp till 2000 bandländer på DXCC-Challenge. Så de plaketterna sitter oxo i shacket. En del amatörer bryr sig inte om sådant trams, de tycker att det räcker att de kan höra stationerna. De bygger och konstruerar istället. Men, eftersom jag är humanist, har jag svårt med det tekniska, även om jag är väldigt avundsjuk på de som kan. Hobbyn är ju mångfacetterad och det finns plats för alla intresseinriktningar, vilket är bra. Det blir även en del contestkörande, speciellt nu när SSA har instiftat något som heter SSA Contest-Cup. Den leds förresten av min gamle Elmer (han är faktiskt yngre än mig) Janne - SM5DJZ. Här tävlar man inte bara individuellt utan oxo klubbvis. För att inte missa några bandländer på DXCC-Challenge har jag också anslutit mig till LOTW (Log Of The World). Dit kan jag skicka in mina loggar och få en "träff" hos någon av de DXpeditioner som också har anslutit sig dit. Då sparar man porto och några dollar, eftersom jag inte behöver skicka direkt-QSL. Men det är trots allt trevligare att få ett riktigt QSL-kort från dessa expeditioner, tycker jag. Alla QSL är emellertid inte lika intressanta. Om du kört 400 tyskar så är kanske inte ett QSL från DK någon höjdare. Men de flesta har idag QSL-kort som har fina motiv på framsidan, vilket är intressant bara det. Min filosofi när det gäller QSL-ande är att skicka till alla som jag vill ha ett kort i retur från och svara på alla som skickar QSL till mig. Detta oavsett om det är ett "ointressant" land eller från en lyssnaramatör. Jag tycker det ingår under rubriken "Ham Spirit".

Bra dag på golfbanan, mopperunda, uppstart Morgan

Äntligen en liten sänkning

Efter att, under en längre tid, spelat ostabil golf, där jag höjt mig från 14,4 till 16,4, kom äntligen ett litet positivt tecken i torsdags (5/8). På Öresunds GK, där jag är vardagsmedlem, skrapade jag ihop 38 poäng. Sex par och ingen otur! Spelet var för en gångs skull stabilt och framförallt inspelen med mina wedgar var dagens höjdpunkt. Jag lyckades till och med göra par på på det nionde hålet, ett par tre på 143 meter. Hålet är egentligen inte svårt, men med en stor damm mellan tee och green innebär det att jag alltid blir nervös inför utslaget och då slår jag i regel väldigt dåliga slag. Jag vet inte hur många bollar jag toppat eller duffat ner i den förbannade dammen. Idag gick det dock bra när jag satte upp en järnsexa till tre meter från hål, men naturligtvis missade birdieputten. Drivarna har jag en benägenhet att trycka ut till vänster i ruff eller i värsta fall i vatten. Även en del sockets har funnits med i min slagrepertoar. Ordet socket får man förvisso, enligt Zacke, inte nämna vid namn, men jag tar risken i alla fall. Golfen är, som de flesta känner till, en färskvara. Varje gång man startar en runda finns förväntningarna i bakhuvudet. För egen del har jag funnit att när jag går ut på golfbanan och egentligen inte är riktigt sugen, så brukar det gå bäst. Det är förmodligen ett bra bevis på hur mycket det mentala betyder för resultatet. Nu blev jag i alla fall sänkt till 15,8 och kan höja mig sex gånger igen innan jag nått de maximalt två slagen man får höja sig under en säsong. Skönt med en liten buffert!

Väckte liv i min Puch

Trots en fin sommar har mina leksaker i garaget i stort sett fått stå orörda. Det är egentligen synd och skam. Men då jag är begåvad med en hustru, som är lika intresserad av golf, som jag själv, så har huvuddelen av tiden tillbringats på någon golfbana. Häromdagen fick jag dock tillfälle att ta ut min gamle moppe i trädgården. Den gav jag mig själv i present när jag fyllde 60. Köpte den på blocket av någon i mellansverige, som påpekade att den var något "viktkompenserad". Den går med andra ord lite fortare än det ursprungligen var tänkt. I medvind, lätt framåtlutad och med vurpollonet käckt på svaj, kan jag pressa upp den i 60 knutar. Har dock upptäckt att en marschfart på 45-50 känns precis lagom. Efter att ha flödat några gånger och aktiverat choken, så visade det sig att den startade på fjärde kicken. Snabbt iklädde jag mig mitt svarta vurpollon och drog iväg. Med endast T-shirt och shorts i den 28-gradiga värmen var det lika skönt som att sitta i bruksbilen med AC:n på. Det lär nog bli några rundor till innan augustis slut. Jag har oxo haft planer på att skaffa mig en äldre Vespa, kanske en Popolino, som en del av de välbärgade skolkamraterna hade när jag gick på gymnasiet i Helsingborg. Men, med för mycket prylar är det lätt att man blir en "fånge" med tanke på att allt behöver underhållas och framförallt användas. Det är inte bra att de ska stå mer eller mindre oanvända i garaget år efter år. Har därför ibland funderingar på att sälja båda bilarna till förmån för en nyare Morgan +4 eller +8. Men det är en lång process innan jag dels hittar köpare till de jag har och dels innan jag hittar en ny bil, som är i bra skick och värd pengarna. Vi får se hur det går.

Uppstart Morgan efter vintervila

I mitt garage finns två äldre fordon med engelskt ursprung. Den ene är en Triumph TR:2 från 1954 och den andre en Morgan +4 från 1959. Den senare är köpt i England och har därför ratten on the right side, d v s högerstyrd. Den är oxo försedd med Moss växellåda, som även satt i en del äldre Jaguar. Båda bilarnas batterier har jag hållit vid liv med var sin underhållsladdare hela vintern. "Trajjan" startade upp direkt på andra försöket, men med "Moggen" gick det lite trögare. Vid varje startförsök orkade startmotorn dra runt vevaxeln ett varv sedan var det slut. Motorn, som är en 4:a på 2,2 liter är förvisso lite tung, men jag blev lite besviken att det var så segt. Men, efter ett antal försök och lite vänliga ord så small den igång. Det är ett härligt ljud i båda bilarna, som har identiska motorer. Ett dovt muller, precis som det ska vara i en sportbil. Det ska höras när man kommer!