Min första sportbil

Jag var 20 år och körde en FIAT 600, visserligen med Abarthljuddämpare, men ändå, FIAT! Vi skriver 1966 och livet lekte. Gymnasiet var avklarat och jag gick och väntade på lumpen. Det skulle dröja ett år innan inryckning, så jag fick jobb som försäkringsagent på Förenade Liv i Helsingborg.

Det var i Malmö jag såg den. Den fanns i ett skyltfönster hos en liten bilfirma i utkanten av Malmö. Kulören var Old English White. Det var en MGA 1600 MKII, årsmodell 1962, den sista årsmodellen som tillverkades av A:n och den hade 90 hk. Naturligtvis föll jag för den direkt. Prislappen var 6.500:-, vilket var en massa stålar på den tiden. Min FIAT skulle väl inbringa några tusen, men hur få tag i resten? Jag hade sommarjobbat som biljettförsäljare vid färjorna i Helsingborg under gymnasietiden, så jag hade sparat en del. Och, efter mycket övertalning fick jag "låna" resten av mina föräldrar. Lyckan var obeskrivlig när jag hämtade MG:n en sommardag och körde, självklart nercabbat, tillbaka till Helsingborg.

På den tiden diskuterade vi ungdomar inte vad som var original eller inte, så vissa modifieringar var av nöden. I min värld skulle en engelsk sportbil ha en instrumentpanel av ädelträ. På MG:n var den i plåt men klädd med röd vinyl. Min far arbetade på ett större företag i Åstorp, där det fanns ett snickeri. Genom att plocka av den befintliga instrumentbrädan kunde snickeriet göra en ny i "rätt" material. Samtidigt hade jag också gett instruktioner om hur hålen till instrumenten skulle borras. Och, detta var naturligtvis inte heller på samma sätt som det såg ut tidigare. Idag skulle sådana ingrepp kallas för helgerån och jag skulle definitivt inte göra något liknande en gång till. Jag var ung och okunnig och ville att det skulle se fräckt ut.
Det där med MG spred sig i kompiskretsarna, så det dröjde inte länge förrän vi var tre stycken i "sta´n" som körde MGA. Min kompis Tony köpte en svart, av samma årsmodell och ytterligare en, (jag har glömt namnet), av mina musikerkompisar köpte en röd av något tidigare årsmodell. Så när vi kom, tre stycken MGA i rad, en vit, en svart och en röd, så väckte det en viss uppmärksamhet. Ja, så kom tidpunkten för inryckning på P7 i Revingehed. Här skulle jag ligga de tre första månaderna av min underofficersutbildning för att därefter tillbringa ETT HELT ÅR på P6 i Kristianstad. Var skulle jag göra av MG:n under tiden, jag kunde ju inte pendla med den till Kristianstad.  Det blev köp av en Opel Rekord 1958 för transporterna fram och tillbaka mellan Helsingborg och Kristianstad, jag bodde ju fortfarande hemma hos mina föräldrar. Den kostade 800 spänn och är en av de bästa bilar jag har ägt.

Men MG:n då? Jo, jag hade en bekant från min tid som försäkringsagent, som hade en gård i Glumslöv. Där fanns det en lada, som han erbjöd sig att min MG skulle kunna förvaras under min lumpartid. Perfekt tänkte jag, där får den stå i fred, eftersom mina föräldrar bodde i hyreshus utan tillgång till garage. Så blev det.

Jag tittade väl till den någon gång, men inte ofta. Jag hade ju min Opel. När jag någon gång besökte min ögonsten därute i ladan så öppnade jag dörren och luktade. Det ska lukta läder och lite fukt i en engelsk bil. Prova själv någon gång och stick in huvudet genom rutan på en Jaguar eller Morris Minor, det luktar bara rätt.

Jag muckade i maj, vägde 60 kilo, trots mina 184 cm och längtade efter att ta ut min MG i vårsolens glans.

Det gick inte alls. Kolvarna hade rostat fast i cylindrarna. Ingen hade berättat för mig, och själv begrep jag absolut ingenting om motorer, att man ska spruta in olja i cylindrarna om inte fordonet ska användas på lång tid. Vilken besvikelse! På den tiden fanns det fortfarande en BMC-återförsäljare på Berga i Helsingborg.

MG:n fraktades dit för renovering av motorn. Min förlovade, numera min hustru sedan 40 år, hade sparat pengar i brudkistan, under min tid i försvarets tjänst. Nästan alla besparingar gick åt för att betala motorrenoveringen. Shit oxo! Men, vad skulle vi (min förlovade och jag) göra? Det var bara att bita i det sura äpplet.

Men när pärlan väl var återställd så fick jag göra det enda jag kunde, när det gäller bilar, nämligen tvätta, vaxa och putsa. Eftersom mina föräldrar bodde i ett hyreshus, så fanns det inget garage att utföra dessa åtgärder i, utan vi fick göra, som så många andra gjorde under helgerna på den tiden. Vi åkte ut någonstans i skogen och hade alla behövliga attiraljer med oss. Bilen var redan tvättad, så nu handlade det om Simoniz (stavas det så?) hårdvax, som skulle appliceras på små områden i taget. Sedan kom trasslet fram för efterföljande polering. Det var ett styvt jobb, men med hjälp av min förlovade, numera hustrun Eva, min mor och min far, så blev jobbet strax gjort.

Strax efter min utryckning från militättjänsten fick vi vårt första barm, en son Jonas, och vi behövde ett annat fortskaffningsmedel än MG:n. Tyvärr gick inte min blivande hustru med på att vi kunde koppla en mindre släpkärra efter MG:n, där Jonas kund åka i tryggt förvar, när vi var ute och åkte. Så, det blev till att sälja MG:n till förmån för en Volvo 142 av 1968 års modell. En röd! Det var ju inte tal om att äga två bilar samtidigt på den tiden.  Köparen betalade 6000 för min fina MG, så förlusten låg bara i kostnaden för motorrenoveringen, som låg på cirka 4000.

Ja, sedan utvecklade sig livet på ett mer ordnat sätt med universitetsstudier, karriär, familjeliv och annat som hör vuxenlivet till. Åtminstone i ett antal år, innan det blev aktuellt med en ny sportbil.

Min fina Opel Rekord från 1958 blev förresten också såld. Jag fick samma pengar tillbaka, som jag gav för den två år tidigare. 800 kronor.

Efter att ha gjort lite efterforskningar om min första sportbil, fann jag att den fanns här i närheten. I Kävlinge. Tyvärr har jag inte lyckats få kontakt med nuvarande ägaren, men ska göra nya försök. Något nostalgiskt återköp lär dock inte bli aktuellt. Det finns två andra gamlingar i garaget, som tyvärr luftas alldeles för sällan.