En hösttur i våra Morgans

Två Morgans på besök hos en tredje - 2016-10-05
Hösten har så här långt varit fantastisk och vädret har inbjudit till både golf och öppetåkande. Ola, som varit i Frankrike flera veckor, har saknat sin Morgan och var väldigt sugen på att ta en tur i det underbara oktobervädret. Vi bestämde därför, kvällen innan, att han skulle dyka upp hos mig efter ett kort möte, som han var tvungen att delta i på morgonen. Det passade mig bra då jag hann att gå på gymet och därmed slippa få samvetskval för att inte ha gått dit.

Ready to go!

Klockan tio var jag rustad och klar i garaget. Ryggsäcken var packad med två hårdkokta ägg, två halva frallor, kaffe och slutligen två wienerbröd som var doppade i choklad. De senare tänkte jag överraska Ola med när vi fikade någonstans. För säkerhets skull tog jag fram kompressorn och kollade lufttrycket och till min förvåning hade trycket sjunkit till ett kilo i alla fyra däcken. Jag fortsatte med att packa resten av sittunderlag och rygga i bilen och undrade när Ola skulle dyka upp. När klockan blev elva så slog jag honom en signal. Då satt han fortfarande i möte, men skulle komma så fort han kunde. "Så fort han kunde" visade sig bli strax efter tolv.

Vi skämmer bort våra Morgans med Shell 98 Super.

Men, bättre sent än aldrig. Vi hade inga tider att passa. När han sent omsider anlände hade han konstaterat att bensinmätaren inte verkade fungera. Jag påpekade då att han väl kunde kolla trippmätaren och se hur långt han kört sedan senaste tankningen. "Trippmätare, finns det en sådan" svarade han. Även om det inte finns speciellt många finesser på en Morgan, så borde han i alla fall veta att det fanns en sådan. Och finess är nog ett väl starkt ord då detta hjälpmedel finns i de simplaste av bilar idag. Jag behövde emellertid själv tanka, så jag föreslog att vi åkte upp till macken för att säkerställa att vi inte riskerade "soppatorsk" någonstans på vägen. När vi tankat upptäckte Ola att bensinmätaren fungerade igen. Förmodligen hade tanken varit nästan tom. Nu lärde jag honom att nollställa trippmätaren varefter vi drog iväg norrut mot kullahalvön.

Blå himmel, hav och ön Ven i blickfånget.

Som vanligt valde vi smala, krokiga och glest trafikerade vägar, där Morganbilar kommer bäst till sin rätt. Vi började med att köra längs havet, förbi Barsebäcks golfbana och vidare genom Häljarp och Asmundtorp för att så småningom närma oss Glumslöv. Då fick jag för mig att vi skulle göra en avstickare ner till Ålabodarna, som är en väldigt mysig liten fiskehamn. Här beslöt vi också att inta första halvan av innehållet i vår pick-nickkorg.

En smal gata löper genom hela den lilla byn.

När vi satt där och filosoferade, kom plötsligt en liten röd bil och stannade i närheten. Ur kliver tre män, utrikes födda, som verkade väldigt intresserade av våra bilar. De närmade sig sakta och frågade lite blygt om de fick fotografera bilarna. De kunde de väl få tyckte vi och snart poserade de på olika sätt framför först den ena och sedan den andra bilen. De tackade artig för detta och vi småpratade sedan lite om Morganbilar i allmänhet. Vi hade ätit färdigt, packade våra ryggsäckar och fortsatte vår färd, efter att ha tagit avsked av de tre bilintresserade, trevliga killarna.

Jodå, han hade hunnit i fatt mig.

Vid några tillfällen var vi tvungna att ta oss fram på lite större vägar, med betydande trafik. Eftersom Ola inte känner till denna del av världen lika bra som jag, så är det viktigt, precis som vid all karavankörning, att hålla koll på om bakomvarande, d v s Ola finns med bakom mig.

Toalettbesök vid Allerums kyrka.

När vi åter kom upp till Glumslöv körde vi vidare förbi Rya golfbana och Rydebäck för att sedan, när vi närmade oss Råå, svänga av till höger mot Gantofta. Nästa metropol som passerades blev Bårslöv, som följdes av Kropp, Fleninge, Ödåkra och Allerum. Här stannade vi vid kyrkans parkeringsplats eftersom kaffet vi drucket gjort sig påmint och vi var i behov av en bekvämlighetsinrättning. Sådana faciliteter finns ofta på kyrkogårdar, så även här.

Även Tony är ägare till en Roadster.

När vi var här passade jag också på att slå en signal till min mångårige vän Tony i Hittarp, dit vi skulle åka för att titta på hans Morgan och han på våra. Han trodde vi skulle komma tidigare och sade att han hade obligations om en stund, men att vi kunde komma förbi för ett snabbt besök.
Tony och jag har varit vänner ända sedan vi gick på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg på 60-talet. Vi spelade i samma rockband, vi körde moped ihop, vi jagade flickor i Helsingborgs Folkets Park och vi hade också var sin MGA 1600 från 1962. Det var nog i det sammanhanget vårt bilintresse tog sin början.

Ola verkar undrande över något.

När vi anlände till Tonys garage och jag presenterat Ola för honom tittade vi noggrant på hans Roadster av 2013 års modell. Den har, till skillnad från min och Olas, en motor på 3,7 liter, medan våra endast är på 3,0 liter. Tony berättade att detta var hans TIONDE Morgan. Den första var en 4/4 fourseater, som han köpte av salige Carl-Gustav Lindstedt. Just den bilen finns faktiskt fortfarande i Hittarp och ägs nu av dottern till en annan av våra Morgankompisar.

Ytterligare en parkering med sundsutsikt i Domsten.

Eftersom Tony berättat att han hade lite kort om tid, han spelar nämligen även tennis, så tackade Ola och jag för oss och mullrade iväg. Vi hade fortfarande kaffe och annat godis i våra ryggsäckar och bestämde oss för att hitta en kontemplativ plats där vi kunde gotta oss med detta. Valet föll på hamnen i Domsten, som ligger endast några kilometer från Hittarp.

Häftiga maskiner, som lyfter tungt.

I den lilla hamnen rådde full aktivitet då båtklubben verkade ha anlitat en kranbil för lyfta upp båtarna till vintervila. Lite sorgligt kändes det dock denna dag, när vädret verkligen var som gjort för en tur på sjön. Som Morganägare har vi inte samma problem med att bestämma ett fixt datum för när säsongen anses vara slut. Blir det en fin öppetkörardag mitt i vintern så är det bara att gå ut i garaget och starta upp bilen. Om vi inte ställt av dem förstås.

Ola berättade att han var förtjust i sardiner, likadana Gustav V:s brislingar som jag brukar köpa.

Ja, där satt Ola och jag i godan ro och stoppade i oss allt från sardiner till rulltårta och chokladdränkta wienerbröd. Som pensionärer kändes det också ganska bra att studera när andra arbetade.
Klockan var nu nästan fem på eftermiddagen och vid den här årstiden mörknar det allt snabbare på kvällarna. Vi körde upp från Domsten och ut på stora vägen mot Helsingborg. På vägen dit mötte vi hela karavaner med alla de som skulle hem till Viken, Höganäs eller längre upp på kullahalvön. Alla hade bråttom och alla ville vara först samtidigt som avståndet till framförvarande bilar ibland var hur kort som helst. Inte underligt att det sker olyckor.
Ola och jag åkte, när vi passerat Helsingborg, saktmodigt och i vår egen takt, åter ut på the country roads, där trafiken är minimal och omgivningarna och stillheten är rogivande.

En sådan här dag är en lisa för själen!