Köpte mig en moped i 60-årspresent

För fyra år sedan fick mina engelsmän en ny garagekompis

Minns ni känslan när ni gränslade er första egna moppe? Själv glömmer jag det aldrig. Jag hade äntligen fyllt 15, det var mitt i sommaren och pengarna jag sparat genom att vara springschas i en liten livsmedelsbutik under flera år, räckte precis till en splitter ny moped. Det var en Monark av 1961 års modell, tvåfärgad blå och vit.

Känslan av att kunna ta sig fram utan att behöva trampa var obeskrivlig. Vilken frihetskänsla!
Mopeden hade kick, två växlar, ställbart munstycke och kunde, i sina bästa stunder, komma upp i nästan 40 kilometer i timmen. Häftigt! Jag vägde ju bara cirka 60 kilo vid den här tiden, så belastningen var inte så stor. Flera av mina kompisar hade emellertid trimmat sina moppar antingen genom att byta drev och/eller borra upp cylindern och byta till större förgasare. Den som hade "värsta" moppen hade en svart Puch med padda som ljuddämpare. Han hette Ulf och fick upp sin moped i 90 kilometer i timmen. Natuligtvis var jag också sugen på att göra något liknande. Av två skäl blev det dock ingen trimning för min del. Redan vid den tiden var jag fullt medveten om mina bristande kunskaper på det tekniska området och för det andra ville jag inte riskera att bli haffad av lagen och därmed inte få ta körkort när jag fyllde 18. Det var ju bara tre år dit.



Så kunde det se ut när man tankade.
Med handpump fyllde man röret och sedan
gick det bra att fylla i den oljeblandade soppan.

Det blev mycket körande och soppan kostade bara 85 öre litern. I början kunde jag köra hur mycket som helst, jag tröttnade aldrig. Det blev därför ganska många långturer (ja, med en moppe är en 5-6 mil ganska långt) och den längsta blev en tur från Helsingborg till Älmhult.



Tony och jag i Älmhult, han med sin King och jag med min Monark.
Hjälm för mopedister var väl inte uppfunnet på den tiden
och det hade ju inte varit tufft heller.

I Älmhult hade nämligen min kompis Tony och hans föräldrar ett hus där de brukade tillbringa sina semestrar. Här skulle vi bo några veckor och försöka lära känna bygdens flickor. Eller som Tonys mamma sa "ska ni ut och jaga fjas nu igen?" Jag blev mycket röd i ansiktet när jag hörde detta. Fjas var i den trakten det lokala slangordet för tjejer, åtminstone förr i världen. För oss i Helsingborg hade det en helt annan och mycket grövre innebörd.
Åren gick och helt plötslig var jag 18 år och tog körkort. Nu var det bil som gällde! När jag var ute och letade ett lämpligt fortskaffningsmedel föll jag för en vit FIAT 600. Den hade Abarthljuddämpare och lät häftigt. Men det är en annan historia.

Återfall 45 år senare - 2006
En sommardag, när jag med öppen garageport höll på att skruva med någon av mina bilar i garaget, så kom Heine, en bilkompis förbi. Han kom dock inte i någon av sina två sportvagnar, han kom körande på en moped. Vad var nu detta? "Kör du moppe?", sade jag. "Ja, det är vansinnigt roligt" svarade han. Han hade en röd Puch Florida, en sådan som jag egentligen alltid velat haft när jag var 15, men inte fick köpa för mina föräldrar eftersom de ansågs vara väldigt lättrimmade.



Heine med nyrenoverad Puch Florida

Han berättade att det numera fanns en väldig massa rallyn och träffar för veteranmopeder, som avlöpte på olika platser. Ett stort rally som arrangeras varje år brukar starta söder om Malmö någonstans. Arrangörerna kallar sig De Fartblindas Förening.
Nu hade han satt nya griller i huvudet på mig. Det här verkade ju vara kul.
Jag började göra lite efterforskningar. Blocket kollades varje dag, där det fanns massor av mopeder till salu. Det var en Puch Florida jag var ute efter och efterfrågan på just dessa moppar var stor. Och priserna var därefter, de varierade från 4.000 kronor för ett vrak upp till 35.000 för en superrenoverad tingest. Den Puch jag ville ha skulle ha bakåtkick, tre växlar och kosta max 10.000.

För att öka suget efter moped ytterligare läste jag allt jag kom över och köpte bland annat en bok som hette "Fylla moppe". Här fanns mycket nostalgiskt att läsa samt bilder på en hel del mopeder, som jag kände igen från ungdomsåren. Under mitt letande var jag också flitig besökare på motorträffarna i Vikingabyn utanför Löddeköpinge.



En fin italiensk Dukati på besök i Vikingabyn



En moppe behöver inte vara superrenoverad för att man
ska kunna ha kul med den.
Många personliga stilar finns.

Hit brukar det komma massor av bilar, MC och mopeder, ja till och med traktorer och flygplan, varje tisdag under sommarhalvåret.


Alla mopparna på parad utanför macken i Mörarp.

Som presumtiv Puchägare gjorde jag också ett antal besök hos Puchverkstán. Den är belägen i en kulturmärkt gammal Caltexmack i Mörarp och han som driver firman har ett 30-tal superrenoverade Puchar av olika modeller, som man kan drägla över. Här hittar du allt du behöver till Puch oavsett modell.



Gunnars fina Kreidler med sadel från tiden.

Ett köp närmade sig allt mer och inte minst kände jag lite grupptryck när flera av mina andra bilkompisar hade fått samma idé i huvudet och skaffat sig mopeder. De flesta ville ha en likadan moppe som de hade när de var 15, förutom jag som ju ville ha en Puch. Min kompis Gunnar, som har tre MG i garaget, hade skaffat en Kreidler, ett märke jag aldrig hade hört talas om. Men, han är uppväxt i Göteborg och där var kanske det märket populärt. Puchs generalagent fanns ju, på sin tid, i Malmö varför märket var rikt representerat i Skåne.



Dan, som annars kör MGA och Mercedes, samlar på Rex Sport.
Han lär ha sex stycken i garaget.

De flesta av de här gossarnas fortskaffningsmedel går dock lite och i vissa fall mycket fortare än 30 kilometer i timmen. Idag pratar man emellertid inte om att fordonet är trimmat. Istället säger man att det är något viktkompenserat. Det låter ju betydligt lagligare, eller hur? En person på 100 kg hade nog, utan viktkompensering, annars fått svårt att pressa sin moped upp till 30 knutar.

Efter ett drygt halvårs planerande och letande så hittade jag MIN moped på Blocket. Den fanns i mellansverige och priset låg inom ramen för min budget. Nu skulle jag på något sätt få hem den till Skåne. Att hyra släp och köra 150 mil tur och retur var det inte tal om. Men, en av mina grannar är åkare och han kände i sin tur en kollega som varje vecka trafikerade orter som låg i närheten av där min moppe fanns. Säljaren var också villig att frakta mopeden några mil till ett ställe där åkaren kunde hämta upp den.
Allt ordnade sig på bästa sätt och någon vecka senare hämtade jag min Puch på ett industriområde i Löddeköpinge. Åkaren fick 500 spänn och jag fick moppen.
Det är ju alltid lite riskfyllt att köpa fordon som man bara sett på bild, men säljaren hade skicket en massa närbilder på detaljer, framförallt tank och instrument, så jag visste någorlunda vad jag hade köpt. Den visade sig vara i ungefär det skick jag förväntade mig så jag kände mig ganska nöjd.
Jag hade visserligen inte långt hem till garaget, men naturligtvis ville jag köra moppen, som visade sig vara något viktkompenserad, tillbaka. När jag öppnade bensinkranen började genast bensinen att forsa ut och jag förstod då att alla pckningar i förgasaren var torra eller spruckna.
Väl tillbaka i garaget ringde jag Heine, min guru när jag har problem med bilarna, för att han skulle ge ett utlåtande om mitt fynd. Jodå, jag fick snabbt godkänt varefter han kastade sig över förgasaren för att analysera vad som var dåligt. Efter en kvart startade den snällt och jag tog min första provtur.
Den kom upp i 60 i medvind!



Här är den, veteranförsäkrad och med mitt "vurpollon" på pakethållaren.

Nu har jag investerat i en del nya delar till min moped, bland annat lite nya wirar, ny sadel, nytt bakljus och lite annat smått och gott, vilket gick lös på omkring 3000 kronor. Och, så har jag naturligtvis skaffat mig ett riktigt "vurpollon" för att förstärka töntfaktorn, när jag är ute och luftar min Puch.
Visst är det kul att leka även när man blir äldre!

Nytt shack hos Mats - SM7DXQ

Nu är det nästan klart! - 2011-01-07
Arbetet med Mats nya shack har fortskridit, nästan enligt planerna. Naturligtvis har han gått på minor han också. Att sätta upp prylarna och finna att till exempel vissa kablar är för korta känner väl de flesta av oss igen, eller hur? Men nu verkar han ha kommit en bra bit på väg och precis som han lovade har han skickat mig några bilder för att visa hur det har gått.



Visst ser shacket mycket ljusare och luftigare ut nu!

Beroende på allt slit och släp, från garaget och upp till shacket, som ligger på ovanvåningen, har Mats tvingats till att vara QRT några veckor. Men nu lär det nog bli köra av, tror jag i alla fall.



Här ser vi slutsteget, som är lätt att flytta, tack vare hjulen.

Precis som jag gjorde, så har han satt alla borden på hjul, för att göra det lätt för sig när han ska komma bakom och koppla sladdar och kablar till nya grejer. Det underlättar mycket!
Mats har planerat en hel del innan han satte igång med ombyggnaden, vilket nog är bra. Annars är det lätt att man gör saker "fort och fel".



Operatörsplatsen, där allt är lättillgängligt.

Ja, vad tycker ni, ser det inte prydligt och välorganiserat ut?'
Vi önskar Mats lycka till med sitt nya shack och hoppas han kör många DX och kanske en och annan contest.

Julfirande och barndop i Frankrike

Som jag berättat i ett tidigare blogginlägg så gifte sig min son med sin fransyska i somras. Bröllopet fick skjutas upp några veckor på grund av att deras son Elias ville komma till världen lite tidigare än beräknat.

Nu, fem månader gammal, var det dags för dop och det skulle ske i St Nicolas kyrka i Hagenau i Frankrike, där Annes (min sons hustru) farbror är präst. Naturligtvis ville Eva och jag delta i detta och samtidigt träffa Annes föräldrar för första gången. De talar franska, tyska och alsassiska (stavas det så?) och vi talar i stort sett bara engelska, trots sex års studier i tyska och fyra i franska. Hur skulle detta gå?

Avresa kl 0520 - 2010-12-22
Nu hade vi 115 mil framför oss, varav huvuddelen på autobahn i Tyskland, i ett Europa där den ena väderrapporten lät värre än den andra.

När man stiger upp vid fyratiden på morgonen så är hungern inte så påträngande. Vi kastade därför i oss var sin kopp kaffe och beslöt att äta en rejäl frukost på färjan mellan Rödby och Puttgarden.

När vi närmade oss Malmö var temperaturen nere på 21,5 minus och väglaget var inget vidare, men värre skulle det bli. På motorvägen runt Köpenhamn var det glashalt och trafiken slingrade sig fram i 30 km i timmen.

Vi kom fram till Rödby prick 0800 där vi fick vänta ca 20 minuter tills färjan avgick, innan vi kunde klämma i oss en rejäl frukost med prinskorv, ägg, bullar och kaffe. Nu hade vi kraft att ta oss an Autobahn!

Det är ordning och reda i Tyskland, det vet alla. Autobahn var perfekt i ordning och ju längre söderut vi kom så kunde vi sätta lite fart på bilen allt mer. Att köra i 150 km på en trefilig motorväg, med lagom trafik, är faktiskt inga problem.

Vi körde 91 mil på onsdagen och hade bestämt från början att vi skulle ta en övernattning på vägen. Några mil söder om Frankfurt am Main körde vi, på vinst och förlust, av Autobahn och hamnade i en liten "dorff", som hette Zwingenberg.

Vi tog en promenad i den lilla mysiga byn och stötte på en ung man med hörsnäckor i öronen och frågade om han kände till något Gasthaus i närheten. Jodå, vi fick en liten vägbeskrivning och checkade in på ett Gasthaus som ägdes av en kvinna från Albanien.



Jo, det ser lite trist ut, men kvällen var mulen och bilden är tagen med mobilen,

så det var bättre än det ser ut.

Hon pratade perfekt tyska och berättade att ett dubbelrum med frukost kostade 60 Euro. Med middag, i form av wienerschnitzel på kvällen, gick kalaset på totalt 90 Euro, vilket var prisvärt.

Efter frukost dagen efter fortsatte vi vår färd och startade upp vår GPS, "Gibsan". Den hade vi inte behövt tidigare och när vi kollade hur långt vi hade kvar visade det sig att jag hade räknat fel. Vi hade bara 16 mil kvar istället för 28. Nu var vi egentligen lite tidiga och ville inte komma fram precis när man åt lunch i Ingelshof, som var slutdestinationen. Vi styrde därför mot Hagenau, som är den stad som ligger närmast Ingelshof. Nu hade vi god nytta av vår GPS, som jag hade programmerat innan vi åkte.

Turistande och fika i Hagenau
Att hitta parkeringsplats var inte lätt, vilket förmodligen berodde på att det var julmarknad i staden, precis som i de flesta andra städer i Tyskland och Frankrike.



I Frankrike parkerar man lite hur man vill

 Det var full aktivitet överallt och mycket folk strosade omkring och tittade och handlade hos de olika månglarna som satt upp sina stånd lite överallt.

Det var mycket tingel-tangel där religiösa symboler av olika slag verkade vara populära. Men det fanns också de som sålde korvar och skinkor, godis, ostar och blommor.



Här fanns mycket matnyttigt att köpa




Vackert!

De blev inga inköp för vår del förutom en blomsteruppsättning som vi tog med till Annes föräldrar. Det blev efterhand ganska kyligt att knata omkring på gatorna, så när vi hittade ett cafe, som verkade ha ett brett sortiment av bakelser, så gick vi in och tog en fika och värmde oss en stund.

Cafe latte med tillbehör

Klockan var omkring 1300 och många av besökarna, som precis som vi, även åt en liten paj, drack inte kaffe utan vin. Men, nu var det dags att åka iväg till Ingelshof och träffa vår son Jonas svärföräldrar för första gången.



Gården är gammal, den flyttades hit år 1811. Krucifix och andra
religiösa symboler är vanliga överallt, både inomhus och utomhus.

Vår GPS tog oss säkert fram på småvägarna till familjen Kieffers gård i Ingelshof, en liten by några mil från Hagenau och cirka 4 mil från Strassbourg.

Väl inkomna i bostaden trakterades vi med hemmagjord snaps,
kakor och choklad. Lite konstig kombination kanske,
men så gör man tydligen här.
Det gäller att ta seden dit man kommer, eller hur?

Här blev vi varmt mottagna av värdparet, Jaqueline och Jean-Paul samt Jonas, Anne och Elias, som flugit ner några dagar tidigare. För att föra en begriplig konversation så fick vi ha hjälp med att tolka av Jonas och Anne. Här talar man både franska och tyska samt en blandning av båda språken, som kallas alsassiska, alla språken lika svåra att förstå. Både min fru och jag förstår tyska ganska hyfsat, men eftersom vi aldrig talar eller läser på detta språk, är det svårt att sätta ihop några riktiga meningar. Så vi försökte med lite engelska blandat med tyska och olika gester, vilket efterhand fungerade allt bättre.
Uppfödd på svensk husmanskost så var jag lite bekymrad över att kanske bli serverad lite konstiga saker vid måltiderna Men, Anne hade nog berättat för sin mamma att Kenneth han var lite "kräsmagad" och tyckte inte om vad som helst. Jag blev därför positivt överraskad när vi senare på kvällen skulle äta middag och Jaqueline serverade lammlever, en av mina absoluta favoriter som jag för första gången fick mig till livs i England. Personligen tycker jag att lammlever är strået vassare än kalvlever. Om man nu gillar lever överhuvudtaget, vill säga.
Eftersom även Annes syster och hennes familj på fem personer, som bor utanför Stuttgart, skulle tillbringa helgen i Ingelshof, så hade Eva och jag bokat ett B&B några kilometer från Ingelshof. Färden dit gick på extremt smala snöfyllda vägar så ett möte med en annan bil var varje gång lite kritiskt.



B&B är inte lika vanligt i Frankrike som i UK,
men det här stället i Reichshoffen var bra.

Vårt B&B visade sig vara väldigt bra, där ägaren hade byggt ett speciellt litet radhus med tre separata rum, som innehöll toalett, duschrum, kaffekokare och en platt-TV. Även frukostarna, som brukar vara ganska bristfälliga i Frankrike, var faktiskt helt OK med fruktcocktail, bullar, youghurt, diverse pålägg, kakor och naturligtvis croissanter. Dock inga ägg eller toast, som vi är vana vid från England och Skottland. För fyra övernattningar inklusive frukost fick vi betala 190 Euro, vilket vi upplevde som billigt.

Julafton - 2010-12-24
Julfirandet skulle inte börja förrän klockan 1500 så Eva och jag botaniserade några timmar i Reichshoffen på förmiddagen, den by vi bodde i under vistelsen i Frankrike. Allting var öppet under dagen och till och med så hade man en begravning i byns kyrka, något jag inte tror förekommer i Sverige på julafton.
Så var det då dags för julfirande. I Sverige brukar julfirandet ofta inledas med Kalle Ankas Jul på TV. Därefter brukar man äta alternativt dela ut julklappar, beroende på antalet mindre barn som deltar.
Inte så i Frankrike. Någon TV var inte igång under hela helgen och förmodligen visas inte Kalle Anka där heller.



Full rulle på julklappsöppnandet.

Nej, här åts det, delades ut julklappar och lagades mat. Allt på en gång. För en "utlänning" var det lite svårt att veta hur man skulle bete sig. Var det till exempel oartigt att börja äta innan något bjudit till bords?
Det verkade inte så.
När några åt och andra delade ut och öppnade julklappar så fanns mamma Jaqueline i köket och förberedde de olika rätterna.


Jaqueline hade mycket att göra...





...i köket och fick springa fram och tillbaka



Det serverades ingen speciell julmat på julafton utan menyn bestod av gratinerade pilgrimsmusslor till förrätt, ankbröst till huvudrätt och den obligatoriska ostbrickan som dessert. Otroligt gott alltihop.

Julklappsöppnandet gick i en rasande fart, precis som i Sverige och sexårige Felix, Annes systerson, for runt som en skottspole mellan sina olika presenter. Bland annat hade han fått ett stort Lego, som han och Jonas hjälptes åt att bygga samt en trampebil, som också skulle monteras.

Jonas försöker få Elias intresserad av bilar vid tidig ålder.

Vi vuxna fortsatte att konversera, eller vad man nu ska kalla det med tanke på språksvårigheterna och efterhand gick det faktiskt allt bättre. Eva och Jaqueline verkade förstå varandra ganska bra medan jag hade det lite svårare med Jean-Paul. Ibland kom det en lång harang från honom på alcassiska varefter han tittade på mig för att se min reaktion på vad han sagt. Skulle jag säga ja eller nej? Det var inte så lätt alla gånger för jag ville ju inte vara oartig på något sätt.

Två kaniner i varje bur och stora var de.

Men även med Jean-Paul gick det allt bättre ju längre tiden led. Bland annat följde jag med honom ut när han skulle mata sina kaniner. De föder upp sådana, som sedan slaktas och äts till middag, ungefär som vi äter hare i Sverige gissar jag.

Det blev allt senare och trötta och dästa åkte Eva och jag till vårt B&B vid 22-tiden. En ny dag imorgon, full av aktiviteter, väntade. När vi kom "hem" till Reichshoffen, var allt mörkt. I stort sett alla hus i byn och förmodligen också i andra byar, är försedda med fönsterluckor, som man stänger varje kväll. Därför sipprar inget ljus ut från husen och det känns som man tar sig fram i ett öde samhälle. Fransmännen är, har jag hört, väldigt privata och vill inte ha någon insyn. Eller så beror det på att de försöker hålla ute kylan, vad vet jag.

Julmässa i Hagenaus kyrka - 2010-12-25

Det hade fallit minst 15 cm snö på natten och som vanligt fick jag börja med att sopa av bilen. Vi skulle hämta Anne, Jonas och Elias i Ingelshof klockan 10 för vidare färd till Hagenau, där vi skulle delta på julmässan i kyrkan. Annes föräldrar kunde inte följa med då Jean-Paul skulle sjunga i kören i en annan kyrka och Jaqueline fick fortsätta kämpa i köket med att förbereda julmiddagen.

Vid juldagens mässa skulle Elias spela en viktig roll. Han skulle vara Jesusbarnet i krubban under julspelet. Det var ganska spännande. Skulle han skrika och överrösta prästen i den fullsatta kyrkan, eller skulle han vara tyst?



Prästen, Annes farbror Francoise,
berättar historien om Jesus...



...och Elias ser pigg ut medan "farsan" Josef
verkar vara intresserad av något annat.

"Föreställningen" varade trots allt omkring en halvtimma och massor av okända människor fanns runt omkring honom hela tiden. Det var "hans föräldrar" Josef och Maria, de tre vise männen och några som föreställde Betlehemsstjärnan och lite andra figurer. Men allt gick bra, Elias såg närmast road ut hela tiden, om man nu kan göra det när man är så liten.
Mässan var en positiv upplevelse. Jag hade förväntat mig att man i de katolska kyrkorna var ännu mer strikta och allvarliga än i våra kyrkor. Så var det emellertid inte alls. En kör på femton personer kompletterad med en trummis och en gittarist, sjöng och spelade, förmodligen religiös musik, men musik det faktiskt svängde om. Nu går jag dock inte i kyrkan så ofta här i Sverige, så det har kanske ändrats sig till det bättre även här.
Nu var det dags att åka tillbaka till Ingelshof, där en ny och utdragen middag väntade. Fransmännen äter nämligen länge.

Tolvkilosskinkan hade krympt något under tillagningen,
men var fortfarande väldigt stor.

Jaqueline och Jean-Paul hade under vår bortvaro förberett juldagsmiddagen och när vi återvände var Jean-Paul i full färd med att skiva upp den enorma inbakade skinkan. Till skinkan serverades potatisgratäng och en annan gratäng, bestående av rotfrukter, som jag inte åt så mycket av. Brunkål tror jag inte de vet vad är för något i Frankrike. Men gott och mäktigt var det. Osten efteråt är alltid lika god, vet inte om vi har sådana ostar i Sverige.

Jodå, även Jaqueline och Jean-Paul hade dekorerat huset med ljusarrangemang.

Efter ytterligare en dag med trevlig familjär samvaro åkte Eva och jag tillbaka till vårt B&B där vi tittade på en till tyska dubbad version av Mama Mia på TV, innan vi slocknade.

Annandag jul - en stor dag för Elias - 2010-12-26
Så var det då dags för helgens stora begivenhet och huvudanledningen till att vi åkte till Frankrike över julen - Elias skulle döpas!
Dagen började inte bra, då vi på vägen till kyrkan i Hagenau hamnade i en bilkö vilket resulterade i att vi blev en halv timme försenade. Det ordnade sig dock eftersom även ett fransk-amerikanskt par skulle döpa sitt barn och därför kunde komma först i kön.

Kyrkan i Hagenau, Francoises revir.

Ritualen vid dop i Frankrike skiljer sig nog något från den svenska och protestantiska. Innan själva dopceremonin så skulle föräldrar och en del släktingar (dock inte vi gudskelov) hålla, inte bara ett, utan flera kortare eller längre tal.

Anne håller tal till Elias och församlingen.

Detta hade naturligtvis både Anne och Jonas varit lite nervösa inför och pluggat på sina tal under dagarna före dopet. När alla tal var avklarade, men före själva dopritualen, så ställde också prästen Francoise en fråga till alla familjemedlemmar, även oss, om vad man önskade för Elias. Jag svarade på engelska "a happy and healthy life" medan Eva svarade på svenska, andra på tyska och de övriga på franska. I högsta grad internationellt!



Här döps min sonson till Elias, Kenneth, Jean-Paul -
ett namn med religiös anknytning, ett med engelsk och ett med fransk.

Själva dopet  gick väl till ungefär som hos oss med vigvatten på huvudet och så vidare, men innan detta skedde så fick alla gå fram till Elias och göra ett korstecken med tummen i hans panna.

Elias med sin mamma efter dopet.

En annan sak jag noterade var att klädseln vid dopet inte var så formell, som jag förväntat mig. Jag var den ende som bar mörk kostym, vit skjorta och slips medan de övriga var lite mer ledigt klädda. Inget negativt med det, men eftersom jag trodde att det skulle vara mer strikt i en katolsk kyrka så hade jag klätt mig som jag trodde förväntades av mig.

På varje tallrik stod en burk med karameller, något jag inte
förstod innebörden av och som jag måste ta reda på.

Efter dopet åkte vi alla, inklusive prästen, tillbaka till gården i Ingelshof för att återigen äta en stor och lång måltid. I finrummet hade man dukat för middag redan kvällen före, så det var bara att sätta sig till bords direkt. Det söta sauternevinet är mycket populärt här och prästen var inte den som spottade i glaset, trots att han skulle köra bil tillbaka till Hagenau. Nu är reglerna, vad gäller alkoholprocenten i blodet, inte lika hårda i Frankrike, som de är i Sverige. Det beror kanske på att i stort sett alla fransmän dricker vin vid sina måltider.
Middagen var helt underbar. Till förrätt serverades Fois Gras (rätt stavat?) vilket betyder gåsleverpastej, i tvåcentimeter tjocka skivor - ljuvligt gott. Huvudrätten bestod av inbakad fisk med ris (nu är jag inte speciellt förtjust i ris, men åt lite jag också) som smakade fantastiskt gott. Även efterrätten var en höjdare för mig eftersom de tårtor som fanns på bordet var exakt vad herr Nilsson sett fram emot.
Middagen varade väl si så där fyra timmar och mellan varje rätt så pratades och skämtades det runt bordet. Det var lite synd att prästen inte talade engelska, för det skulle vara intressant att höra lite mer om hur det är att vara katolsk präst, med celibat och allt. Jag fick dock reda på att han på sin fritid ofta lagade mat med sina kompisar och även höll på med bergsklättring.
För Eva och mig var det här "sista kvällen med gänget" eftersom vi skulle åka tillbaka till Sverige, tidigt dagen efter. Vistelsen i Frankrike hade varit över förväntan och vi blev väldigt förtjusta både i Annes föräldrar och Annes systers familj, som vi också träffat tidigare. Vi talade också om att Jaqueline och kanske också Jean-Paul, som har svårt att lämna gården en längre tid, ska komma och besöka oss i Sverige.
Vi får se hur det går.

Hemresan ingen höjdare - 2010-12-27, 28
Vi kom iväg klockan 0650 i ett strålande fint väder, så de första 55 milen gick snabbt och lätt på torra vägar på autobahn. Men sedan började problemen. Dels började det snöa, det var dimma och blev halt på vägbanan. Efter att ha varit förskonade från stau på nervägen, så fick vi tillbaka med råge nu.

Stau efter stau efter stau - jobbigt!

Jag vet inte i hur många bilköer vi hamnade, där den längsta var 11 kilometer lång. Det konstiga var också att när väl bilkön löstes upp så kunde vi inte upptäcka någon anledning till varför det överhuvudtaget varit någon kö. Men det kan ju bero på att en lastbil kör om en annan, vilket många gånger kan ta flera kilometer, och med tanke på den trafikintensitet som finns på autobahn skapar detta naturligtvis problem.
Jag hade, innan avresan, ställt in mig på att det skulle vara stau, då och då, och därmed kunna undvika att bli irriterad. Men när det tog 3,5 timmar de sista 10 milen till Lubeck, så var jag ganska nära bristningsgränsen.

Bra hotell till hyfsat pris - att rekommendera!

Väl framme i Lubeck hittade vi snabbt ett mysigt litet hotell efter att ha frågat en yngling i en butik där vi var och provianterade. Efter en lätt måltid och några sidor i Time Magazine var det lätt att somna.
Efter 10 timmars sömn och en häftig frukost var humöret på topp igen. Nu var det solsken igen och vägarna var torra. Och med endast 30 mil kvar kändes det som om vi nästan var hemma.
Svärfar Olle hade bott i vårt hus under vår bortvaro, skottat snö, tittat lite på golf och förhoppningsvis haft det bra. När vi anlände till Lödde vid halvtretiden på tisdagen hade Olle lagat mat och bjöd på kålpudding (min absoluta favorit) och Ris á la Malta. Ingen dum hemkomst alls.
Det hade varit en omtumlande vecka i Frankrike och kanske återvänder vi redan till sommaren, men då med golfklubbor i bagaget!

Mitt möte med amatörradion

Signalunderofficer på P6 - 1967
När han öppnade dörren på vindsvåningen på 2:a kompaniet, så blev jag helt fascinerad. I rummet fanns massor av apparater som alla var utrustade med otaliga rattar och knappar. Han förklarade för mig att vi var i ett rum som han kallade shack, vad nu det var för något.
Han som öppnade dörren var SM5DJZ, som på den tiden var SM7DJZ.
Platsen var på P6 i Kristianstad.

Pionjär????
När jag mönstrade blev jag uttagen till underofficersutbildning, vilket de flesta studenter råkade ut för vid den tiden. Det innebar 15 månader i kronans tjänst varav jag skulle avverka de första tre vid P7 i Revingehed.

Efter denna grundutbildning skulle sedan gänget från Revinge spridas över hela landet, beroende på vilken inriktning deras fortsatta karriär skulle få. Av någon outgrundlig anledning ansågs jag vara lämplig för en utbildning till pionjär. Det var sådant folk som skulle bygga eller spränga broar och vägar och syssla med annan tekniskt orienterad verksamhet. Inte nog med det, utbildningen var förlagd till något regemente i mellansverige. Som humanist och dessutom nykär var detta ett mycket oattraktivt alternativ för mig. Detta var något jag var tvungen att försöka ändra på. Jag tog därför kontakt med mina överordnade och förklarade det orimliga i att jag, som kanske var den mest otekniske personen i södra Sverige, skulle syssla med sprängmedel och annat konstigt. Militärmakten skulle i värsta fall kunna få stå till svars för fatala olyckor om de satte in mig i denna typ av tjänst. Min uppfattning, som jag lade fram på ett diplomatiskt sätt och i all välmening, för att inte orsaka olyckor, togs på stort allvar. Beskedet från mina överordnade blev att jag och ett antal andra skulle få genomgå ett test, för att utröna huruvida eventuell lämplighet fanns för en utbildning till signalist.



Vårt band The Madison där
förebilderna var The Shadows





Vi fick ofta kompa lite halvkända artister. Här är vi med Ray Adams som låg på topplistorna med
Violetta och Little Rose-Marie



Med ett förflutet som elbasist i ett rockband var jag begåvad med ett mycket bra rytmsinne, vilket var en förutsättning för att jag skulle kunna lära mig morsetelegrafering. Testet gick strålande, åtminstone för mig. Min bäste kompis, som också var nykär och som jag och min tjej umgicks flitigt med, hade inte samma tur. Det kunde jag nästan sagt på förhand, för han var passgångare redan från början, när vi fick lära oss marschera. Det blev därför han som fick bli pionjär (han var ju dessutom kemiingenjör) och jag fick förmånen att tillbringa mina tolv månader på P6 i Kristianstad med närhet till min tjej i Helsingborg. Ibland kan även militärmakten göra kloka val!

Signalist
Vår plutonchef på signalkompaniet hette Boris Göransson. Han var förvaltare och hade tillbringat en hel del tid som FN-soldat i olika länder. Han var väldigt korrekt, strikt och formell med ett begränsat sinne för humor.



Här är det träning i telefoni. Femställiga bokstavsgrupper
var det vanliga kodsystemet

Det blev, under hans ledning, otaliga timmar i telegrafisalen. Fyra bokstäver eller tecken i stöten var inlärningsmetoden. Dessa tecken blandades sedan i femställiga grupper. När dessa satt ordentligt så fick vi lära oss ytterligare fyra och så vidare. Det var också under min utbildning till signalist som jag fick lära mig att skriva ner alla meddelanden med versaler, något som jag fortsatt med hela livet, vad jag än skrivit.


Jag till vänster och så Janne, som är lite omilitärisk i sin outfit.

Det var här jag lärde känna Jan Hallenberg, som jag sedan dess betraktat som min ELMER. Han kände redan Boris eftersom båda var radioamatörer. Janne hade då signalen SM7DJZ och Boris, som var en känd DX-are, hade signalen SM7TV (numera SK).Trots att jag tidigare hade lyssnat ganska mycket på BC-stationer och skickat lyssnarrapporter, enligt SINPO-metoden, inte minst till Kina och Ryssland, så hade jag ingen aning om vad amatörradio var för något. Det vore fel att påstå att Boris var någon ambassadör för amatörradion på den tiden, eftersom han aldrig talade om denna fantastiska hobby med oss signalister, till skillnad från Hugo SM7VG, som då var rustmästare på 2:a kompaniet, signalkompaniet. Hugo var det mest omilitäriska befälet på P6, talade sig varm för amatörradion och var mycket omtyckt av rekryterna.

Shacket på SL7AC
Den där kvällen, när Janne drog med mig upp på vindsvåningen på 2:a kompaniet, öppnades en ny värld för mig. Eftersom han redan hade amatörradiolicens, när vi ryckte in i lumpen, fick han också tillstånd att köra radio från regementets amatörradiostation. Det ansågs vara utvecklande för telegrafikunskaperna, vilket det naturligtvis också var. Det fanns ytterligare en möjlighet att få köra radio från detta shack och det var när man uppnått en hastighet av 60-takt d v s 60 tecken per minut i telegrafi. Detta var minst sagt en otroligt viktig sporre till att träna telegrafi ännu flitigare och när jag väl uppnått den magiska gränsen, så tillbringade jag och Janne en stor del av fritiden på vinden på 2:a kompaniet.



Det skickades ut en hel del sådana här kort som signerades av mig

Janne hade A-certifikat och hade fullständiga rättigheter vad gällde frekvenser, trafiksätt och effekt. När han vred på alla kranarna på den Hallicrafter och den Hammarlund som stationen på regementet bestod av, tog mikrofonen i handen och började ropa CQ på 20 meter så blev jag helt tagen. När han fick svar från någon i U.S.A så höll jag på att svimma. Hur var detta möjligt? Här satt vi i Kristianstad och kunde prata med folk över hela världen. För en humanist som jag var det helt osannolikt. Jag lyssnade med stora öron och ögon, när Janne avverkade den ena långväga kontakten (QSO:t) efter den andra och tänkte att det här vill jag också få möjlighet att göra. Själv fick jag sitta och tugga mina CW-kontakter med 50W uteffekt, kväll efter kväll. Eftersom jag var ganska trött på det här med telegrafi, eftersom vi höll på med det varje dag, tänkte jag att när jag väl fått mitt A-cert så skulle jag aldrig mer sitta och tugga CW, jag ville prata.

En härlig tid
Jag trivdes väldigt bra i lumpen, bra kompisar, intressanta arbetsuppgifter och nära hem till flcikvännen.
Men, det är väl så i efterhand att man bara kommer ihåg det som var kul och har förträngt allt som var tråkigt.
Jag glömmer till exempel aldrig Uffe Werners smittande skratt vid ett tillfälle. Vi hade varit ute i skogen under dagen och stod uppställda framför kompaniet, fullt utrustade. Furiren beordrade oss då att vi skulle lägga tillbaka all materiel och sedan gå upp i logementen och byta till helt andra kläder, för att vara uppställda igen, på samma plats, fem minuter senare. Då var det någon i plutonen som frågade: "Får vi lov att komma tidigare?"



Olsson och jag upprättar samband i någon skog utanför Kristianstad

Ja, det var mycket kul som hände, men det bästa med artt vara signalist, förutom att jag fick lära mig telegrafi, var att en stor del av tjänstgöringen skedde i mycket fria former. Det var till exempel vanligt att vi transporterades ut i skogen på morgonen. Utrustade med förstärkt frukost, "trådrullar", telefoner och långa stänger skulle vi sedan dra kabel till en viss position. Där skulle vi sedan upprätta samband med befälen, som förmodligen satt i en varm lokal någonstans. När vi fått OK på detta åt vi vår förstärkta frukost, varefter vi rullade in all tråd igen till utgångspunkten. Där blev vi hämtade och hemkörda till regementet. Så var den dagen slut. Vi avundades inte för en sekund pansarskyttesoldaterna, som varje dag var ute och ålade i "dyngan" och ständigt hade befälen över sig.

Det dröjde nio år innan jag tog min licens
När värnplikten var avslutad började allvaret. Giftermål, två barn i snabb följd, universitetsstudier, husköp och ett arbete som innebar väldigt mycket resor gjorde att det här med att ta licens fanns väldigt långt ner på agendan. Det var dock inte så att jag hade släppt tanken. Jag SKULLE ta min icens, så snart tillfälle gavs.
Så slumpade det sig så att konsultföretaget jag var anställd hos fick ett stort uppdrag för Södra Skogsägarna (idag SÖDRA) på deras huvudkontor uppe i Växjö. Det blev min uppgift att hålla i det här uppdraget och jag fick därför tillbringa 13 månader i sträck i staden. Inte speciellt kul med två småbarn och en snygg fru därhemma.
Kvällarna var ganska trista, även om jag bodde på ett fint hotell och inte hade några restriktioner vad gällde mat och sådant. Det blev ofta kalvfilét Oscar med bearnaisesås, stekt potatis och lingon (lingon har jag till nästan all varm mat förutom till soppa) på kvällarna. Därefter blev det hotellrummet med Expressen och lite godis. En ganska enahanda tillvaro.
Det var då tanken på amatörradion dök upp igen. Nu hade vi ju villa varför det inte längre fanns något hinder för att sätta upp antenner. Jag var ju en bit på väg till licensen i och med jag hade avlagt telegrafiprovet under lumpartiden, något de flesta, som ska ta licens, tycker är det svåraste. För mig, som humanist, var det tvärtom. Jag fasade för de teknikkunskaper jag måste tillgodogöra mig för att kunna avlägga de teoretiska proven. Fysik hade jag inte läst sedan realskolan och fick nog aldrig bättre än B i betyg i det ämnet.
Men licens skulle jag ha!
En kväll på hotellrummet ringde jag upp någon, jag tror det var Janne, som berättade för mig att det i Växjö fanns en amatörradioförening som hette SK7HW, som var en väldigt aktiv klubb med ett fint och välutrustat klubbhus, någonstans i stan. På något sätt fick jag reda på att ordföranden i klubben hette Göran Almemo, så jag ringde upp honom.
Vi kom överens om att träffas en kväll i SK7HW:s klubbhus för vidare resonemang. I klubbhuset var det en väldig aktivitet, när jag kom dit. Det snickrades och målades och ett stort antal medlemmar var involverade i arbetet. Göran visade mig runt och jag imponerades stort av shacket som innehöll massor av utrustning bland annat en gammal Creed RTTY-maskin.

Efter detta möte med Göran så tillbringade jag var och varannan kväll, antingen på SK7HW eller hemma hos Göran. På den tiden var han ogift, hade villa och en hög antennmast i trädgården samt ett välutrustat shack. Det blev åtskilliga kvällar med grillad kyckling, mjölk!!! och snack om amatörradio.

SM7BUR, numera VE3OBU, Göran i sitt shack i villan i Växjö, för drygt 30 år sedan.
På den tiden körde han med Heathkit. Den ersattes senare med en
Collins-Line, som ansågs vara amatörradions Rolls-Royce på den tiden

Han lärde mig mycket om hobbyn och tipsade mig om lämplig litteratur och om de tidigare tekniska prov som man avlagt för att kunna ta licens, som kunde rekvireras någonstans ifrån.

SM7CQY från 1977
Efter detta satte jag igång att hårdplugga allt om teknik och säkerhet och 1977 fick jag äntligen min B-licens. Den innebar att jag var hänvisad till CW-operation under tolv månader innan jag fick börja använda telefoni.
Jag fick alltså fortsätta att "tugga" CW, men när året gått och jag fått mitt A-cert (80-takt i telegrafi hade jag klarat av under senare delen av militärtjänsten) så blev det SBB för hela slanten under flera år.
På den tiden tror jag inte att jag kände till att det fanns ett diplom som hette DXCC. Mitt stora intresse var endast inriktat på att få kontakt med radioamatörer långt borta. Därför kunde jag, kväll efter kväll, prata i timmavis (rag-shewing) framförallt med jänkare men också med japaner och andra "exotiska" stationer.
Trots mina numera något uppfräschade tekniska kunskaper, så förstod jag ändå egentligen inte varför och att det överhuvudtaget gick att prata med människor så långt borta. Det var väl därför som detta var så spännande för mig.

DX, Diplom, Plaketter och alltmer CW
När jag efterhand blev mer erfaren och träffade amatörer som hade en massa papper och plaketter på väggarna så kom jag underfund med det här att jaga länder. Tävlingsinriktad som jag är, så var detta något som föll mig på läppen. Det fanns massor av diplom att sträva efter som DXCC, WAS, WAZ och på senare tid även IOTA.

Min senaste trofé

Så därefter blev min huvudinriktning att jaga DX och efterhand också öar. Det blev många sena kvällar och nätter i shacket för att kunna skrapa ihop de första 100 länderna på 80 och 160 meter.
På grund av mina, fortfarande mycket begränsade tekniska kunskaper, så har DX-jagande och en del contestkörning blivit det jag huvudsakligen har ägnat mig åt. Däremot har mitt SSB-pratande till allra största delen ersatts av QSO på telegrafi. Jag var ju inte dummare än att jag snabbt lärde mig att det var betydligt lättare att köra svaga, långväga, spännande DX-stationer på detta trafiksätt (mode).

Nu är det bara plaketter som gäller!

Shacket besöker jag, trots 33 år som radioamatör, varje dag. Jag kanske inte kör så många QSO, men jag lyssnar mycket och följer med vad som händer på clustret.
Jag har idag fått konfirmerat alla länder utom två, KP1 Navassa och VP8O South Orkney, vilket jag tycker jag känner mig nöjd med. I många andra radioamatörers ögon är jag emellertid ingen "riktig" radioamatör", utan bara en trycknappsamatör.

Men, det kan jag stå ut med, för jag har kul med det jag gör.

Peters MB 350 SL

Garagebesök hos Peter - 2010-12-08
Förra gången jag tittade på Peters Mercedes Benz 350 SL, var för tio år sedan. Då bodde han på en gård, bilen stod i ett garage i en lada på gården och skulle renoveras.



Peter, tio år yngre än idag, men stolt ägare till sin Merca.

Jag kommer faktiskt inte ihåg om renoveringen var påbörjad eller inte, men den ser ju inte så dålig ut.
Sedan blir det ju, som för många av oss andra renoverare, att karriären tar över och tiden räcker inte till.
Med små barn och krävande hustrur förtränger man vad som behöver göras i garaget.



Dessa bilar kallades på sin tid för "Dallasmopeder".

Men efterhand som barnen blir större och mer och mer kan sköta sig själv, så brukar det bli lite mer tid till garageverksamhet. Detta gäller framförallt på vårarna, när man känner suget efter att kunna köra öppet.



Visst ser han ganska nöjd och sugen ut!

Peter har nu kommit ganska långt i renoveringen och uppskattar tiden till färdigställandet till cirka fyra månader. Om han har tid och kraft så kan han vara ute, med rufs i håret, någon gång i april. Skön tanke!



Visst är det ett häftigt paket. Men det ser mycket mer komplicerat ut än på mina gamlingar.

Motorn, V8:an, är helrenoverad med nya kolvar och foder. Och, lackeringen i vitt är gjord.



Vågar inte ens gissa vad en ny grill till en sådan här bil skulle kosta.

Grillen är intakt och fin, vilket är skönt, då omkromning lär kosta ganska mycket pengar.
Att renovera lite "nyare" bilar som Peters 72:a, är nog betydligt svårare än med fordon från 50-talet. Mycket i inredningen tillverkades i plast och annat syntetmaterial, vilket hade en benägenhet att spricka och bli torrt och med åldern oformbart, precis som våra leder och kroppar.



Inredningen ska visserligen monteras, men sådant är bara kul, för då är man nära!

En hel del återstår emellertid, framförallt när det gäller inredning och koppling av elsystemet. Och sedan uppstår ju alltid frågan: Ska jag göra allting perfekt från början eller ska jag sätta bilen i drift och sedan göra de återstående sakerna efterhand? Ja, det är en svår fråga. De flesta av oss vet ju hur det är när man renoverat i hemmet. Den sista listen blir sällan eller aldrig monterad!
Jag hoppas vi får se Peter köra nercabbat på vägarna till våren!

CQWW DX Contest - en Major i radiovärlden

Nytt personbästa i årets tävling - 2010-11-27, 28
I helgen avlöpte CW-delen (morsetelegrafi) i CQWW- contesten. SSB-delen (telefoni) avhölls för en månad sedan, men där deltog inte jag eftersom jag blir hes i halsen av att sitta och prata i en mikrofon timme ut och timme in. CQWW är en av de fyra stora internationella radiotävlingar som hålls varje år. Om man jämför den med någon av de fyra största golftävlingarna, som kallas för golfens majortävlingar, så kan man betrakta CQWW som en major i radiovärlden, vilket fått till följd att deltagarantalet är väldigt stort.



Det är spännande att, mitt i natten, jaga nya länder

Med 745 kontakter och ett slutresultat på 294888 poäng så slog jag mitt eget tidigare rekord i denna tävling. Även om resultatet, i mina ögon, är bra kommer jag emellertid att hamna långt ner i resultatlistan. Tävlingen pågår under 48 timmar och de riktiga fantasterna skippar ofta sömnen helt och har därför möjlighet att köra fler kontakter och därmed få fler poäng. I en sådan här tävling tillhör inte Sverige de mest eftersökta länderna. Och, eftersom slutresultaten baserar sig på en kombination av antalet körda kontakter, antalet körda olika länder samt antalet körda olika radiozoner (det finns 40 stycken i vår värld), så jagar många deltagare i första hand så kallade svåra länder, där det normalt inte finns några inhemska radioamatörer.
Av den anledningen åker också amatörer från USA och västeuropa ut till "konstiga" länder eller öar, med det enda syftet att deltaga i den här tävlingen. Så är till exempel ett gäng från Sverige aktiva från Equador just i detta nu. De flesta jänkarna hyr oftast in sig på någon ö i Karibien medan andra åker till länder i Afrika eller Asien.

Det finns flera skäl att deltaga i tävlingar
Som jag skrivit i någon av mina tidigare bloggar så är egentligen all hobbyverksamhet lite löjlig, beroende på vem betraktaren är. I golf ska man till exempel förflytta en boll med en klubba, ibland upp till femhundra meter, för att förpassa den i ett litet hål på så få antal slag som möjligt. Det kan i vissa betraktares ögon verka idiotiskt. Med i fotboll, ishockey och andra lagsporter gäller samma vansinne d v s att en massa vuxna män eller kvinnor förtvivlat jagar en och samma boll eller puck. Eller tänk på det här med samlandet. Frimärken och kanske mynt eller filmstjärnor, har nog de flesta av oss samlat på någon gång i livet. Idag finns det folk som samlar på allt från brödrostar till gamla radioapparater. Jag lästa till och med i tidningen Nostalgia om en kille som samlade på gamla entreprenadmaskiner - då behövs det utrymme, vill jag lova.
Men hur idiotiskt det än kan verka för en oinvigd så är det trots allt det här med olika intressen som ger oss guldkant på tillvaron, eller hur?
Men tillbaka till amatörradion.
Tävlingar är bara EN form av verksamhet som ingår i den så mångfacetterade hobby, som amatörradion är.
Och, ska sanningen fram så finns det en stor del av världens utövare av hobbyn, som direkt ogillar alla desa tävlingar. Skälet till detta är att när dessa pågår, nästan uteslutande på helgerna, så kokar de olika frekvensbanden av starka signaler från alla tusentals tävlande, så att de, som bara vill prata med sin gamle kompis, på andra sidan jordklotet, inte har en chans att hitta en ledig frekvens där de kan föra en vettig konversation. Något som ibland kan leda till konflikter mellan de olika grupperna.
Men vi som nu gillar att delta i contests, varför gör vi det? Skälen kan naturligvis variera beroende på vilken radioamatör det handlar om, men för min egen del finns det flera anledningar till att vara med i hetluften, framförallt i de stora internationella "majors".

Tävlingsmänniska
Jag är lite av en statistiknörd och tävlar nästan alltid, mest med mig själv, oavsett om det är på golfbanan, på gymmet eller i radiosammanhang. Kan jag gå under min handicap på golfbanan eller kan lägga på några extra kilon på skivstången, så märker jag ju också att jag gör framsteg i de olika dicsiplinerna. Därför försöker jag i contests att slå det resultat, som jag hade i motsvarande contest året innan. Utöver det så vill jag ju naturligtvis också visa mina amatörkompisar, som oxo deltar i tävlingarna, vem som är herre på täppan. Tyvärr blir det sällan jag som blir det, men jag försöker så gott jag kan. Även den nyinstiftade SSA Contest Cup har bidragit till att jag anstränger mig lite extra eftersom mitt resultat i testerna även tillgodoräknas den radioklubb jag tävlar för.

Träna upp min snabbhet
Vid telegrafiavsnitten i de olika testerna så går det väldigt snabbt, ja ibland så snabbt att jag måste fråga om flera gånger innan jag kan tolka vem det är jag har kontakt med. De finns de som är uppe i hastigheter som ligger runt 250-300 takt och då kan en anropssignal typ HI5SH vara svår att läsa.
När jag kör CW-contest så använder jag visserligen dator och tangentbord, men det gäller ju ändå att kunna höra vem som svarar mig. Det är alltså bra träning för örat att köra dessa tävlingar när takten på morsesignalerna är hög. Man blir alltid lite skickligare på att lyssna.

Nya länder, zoner och öar på nya band
En stor del av min amatörradioverksamhet går ut på att jaga diplom och framförallt plaketter. För att kunna ansöka om dessa handlar det om att köra många länder, zoner, öar eller något annat. Mitt intresse är ganska självklart eftersom mina tekniska kunskaper är starkt begränsade och därför inte kan konstruera och bygga saker, som många av mina amatörkolleger är duktiga på.



På 3,5 MhZ är det i regel svårt att köra långväga kontaker,
åtminstone för mig, men den här kvällen lyckades  jag köra
ett nytt land här, det var 8P5A, Barbados. Med bara 100 W!

I de här stora testerna är hela världen igång och då finns det möjlighet att få kontakt med länder i till exempel Pacific, som normalt sett är otroligt svåra att få kontakt med. Vissa av dessa (i amatörradiovärlden) länder är obebodda och besöks endast av så kallade DX-peditioner, dit folk åker enbart för att aktivera det specifika "landet". Vid en expedition, som ofta annonseras på internet, så bevakas de aktuella frekvenserna av tusentals radioamatörer, som behöver få kontakt med just det här landet. Det innebär att det blir en enorm kaos runt dessa frekvenser varför det blir väldigt svårt att få ett så kallat QSO (kontakt). I en contest däremot så är i princip alla kontakter värdefulla för slutpoängen varför konkurrensen inte är lika hård, så det är då lite lättare att få tag i de här "rara" länderna.

QSL-kort
Sist men inte minst brukar deltagande i testerna generera en hel del QSL-kort. Trots alla mina år som radioamatör är jag fortfarande barnsligt förtjust när jag hämtar månadens skörd av QSL på min lokala DX-klubb SSRA. Visserligen är en stor del av dessa mindre intressanta än andra, men en del rariteter brukar finnas med. Det kan handla om en ny ö eller kort från ett land, som jag inte tidigare kört på en speciell frekvens, vilket då resulterar i att jag förbättrar min score på IOTA-listan eller på DXCC Challenge, två prestigefyllda listor för oss DX-are.

Det finns emellertid en hel del amatörer världen över, som tycker att det här med att skriva QSL-kort bara är jobbigt.



Montenegro, ett nytt land för mig på 80 meter



Och detta kort från Vietnam betydde en ny ö. Kul!



Men är man som jag, card collector, så är man!