Sex rundor golf i Portugal

Vintern verkade aldrig ta slut och när Peter frågade om vi skulle åka på en golfsemester så tackade jag och Jörgen snabbt ja. Vi ville naturligtvis gärna komma till ett ställe där temperaturen var någorlunda hyfsad, så vi beslöt oss för att satsa på Algarvekusten. Allt var hastigt påkommet och det var lite struligt att hitta någon resa där det fanns platser kvar. Efter lite botaniserande på nätet fick vi kontakt med Qualitours, som bokade in oss på en resa till Tavira i Portugal. Det enda kruxet, eftersom vi var sent ute, var att vi var tvungna att mellanlanda i Bryssel, både på dit- och hemvägen.

Revelj klockan 0330 - 2011-03-22
De flesta avgångar ligger ofta väldigt tidigt på morgonen och för att hinna lasta av, parkera och checka in på Kastrup, så var vi tvungna att stiga upp i svinottan.



Mina två sömniga medresenärer, Peter och Jörgen.

Vi hämtade Peter klockan 0400 och drog sedan iväg över bron till Kastrup. Det är nog ett ställe som aldrig sover, för där var folk överallt. Det mesta var öppet och hungriga som vi var passade vi på att ta en fika, som alltid är väldigt dyr på sådana här ställen. Men, nöden har ingen lag!
Det tog inte lång tid innan jag somnade efter starten till Bryssel. Sova är det bästa man kan göra på flygplan. Det kunde jag sällan göra förr i världen på grund av flygrädsla, som grundades i samband med ett antal obehagliga flygresor jag var med om, när jag, under en period, pendlade mellan Stockholm och Malmö.
I Bryssel skulle vi vänta i två och en halv timme innan planet till Faro i Portugal skulle lyfta. När man inte reser i affärer kan det vara ganska intressant att knalla omkring på en flygplats och betrakta alla stressade individer.



Här stod jag länge.

Det finns också en hel mängd butiker där det går att fördriva väntetiden. Alla kända märken som Boss, Gant med flera finns representerade på de flesta flygplatser och det är alltid kul att titta på, även om det är dyrt.



Eldriven Toyota. Framtidens melodi?

Det fanns också ett antal bilar uppställda inne i avgångshallen. Bland andra Toyota, Mercedes och Audi.



En häftig Audi A7 á 750.000

Utöver lite drycker för veckans behov, tog vi även här varsin Capuccini (stavas det så?).
Så var det slutligen dags för departure. Resan till Faro skulle ta två och en halv timme, så efter lite läsande i min medtagna bok, "Jag är Ozzy", så slocknade jag än en gång.

Äntligen framme - 2011-03-22
Det enda som oroade oss, när vi steg av planet, var om vårt bagage hade kommit med samma plan. Det händer ofta konstiga saker när man har en transfer någonstans. Men, vi hade tur, alla väskor och bagar kom fram i oskadat skick. Och tacka för det, varje tur med bagen fick vi betala 35 Euro för. Hade vi inte visat upp våra golfplastkort eller handicapkort hade det kostat 40 Euro.



Blå himmel och sol var vi inte alls vana vid.

Vi möttes av ett strålande väder. Vädret är ju inte alltid säkert ens i dessa trakter, att vädret är fint i mars. Solen sken från en klarblå himmel och temperaturen låg på drygt 20C.
I resan ingick hyrbil och vi fick snabbt tag i vår SEAT av svårtolkad modell. Det var en diesel och hade rullat drygt 5000 mil och såg lite halvrisig ut. Men, killen som lämnade ut den till oss berättade att fanns det inga stora bubblor på karossen när vi lämnade tillbaka den, så var det lugnt.

Vårt hotell.

Vi skulle bo på ett hotell som heter Porta Nova i en liten stad som heter Tavira. Det var ett fyrstjärnigt hotell som väl var OK, men där städningen inte var något att skriva hem om.



Utsikt från mina medresenärers rum.

Vi kom fram vid lunchtid och kollade in vad som fanns på hotellet. Det fanns bland annat ett gym, som vi dock var alltför trötta att besöka efter våra äventyr på golfbanorna. Däremot utnyttjade vi deras bastuar, en vanlig och en ångbastu samt deras bubbelpool, vid något tillfälle. Att köpa badmössa, som man tvingades ha i bubbelpoolen, kostade tre Euro.
Det fanns också två pooler på hoellet, men det var inget vi utnyttade. Temperaturen var 18C i vattnet, vilket var betydligt lägre än i bubbelpoolen, som höll cirka 30C.

Golf - 2011-03-23
I resan vi beställt ingick spel på sex olika banor. Kanske lite dumt, eftersom varje bana var ny för oss och att vi därmed inte kunde dra några erfarenheter för spel en andra gång. Men, nya skalper under bältet är också roligt.



Peter på väg mot klubbhuset på Benamor GC.

Den första banan vi skulle spela, på onsdagen, heter Benamor Golf. Den mätte blygsamma 5200 meter, men  vad hjälpte det när jag hade 40 puttar. Till yttermera visso var alla greener hålade, vilket inte gjorde det lättare. Det var helt fullt på banan och startern hade fullt sjå att få ut alla bollarna. Det spankulerade också ett stort antal fula ankor, som såg ut att ha acne, och tiggde mat från de som satt på uteserveringen.
Herr Kvant var tydligen taggad, för han lyckades vinna första ronden på 27 poäng. Våra övriga resultat är faktiskt inte värda att nämna, även om både Peter och jag kämpade väl.

Castro Marim Golfe - 2011-03-24
Den här banan, som också låg cirka fem kilometer från hotellet, precis som de övriga, hade tre niohålsslingor. Peter och jag, som är flitiga på gymmet båda två, hade för avsikt att bära vår bag hela tiden. Jörgen däremot hade hyrt vagn första dagen och nu skulle han till och med åka golfbil. Mesigt tycke förstås vi.



Lite trötta grabbar. De väntar på att få slå ut.
Jag slog ut först, som vanligt.

Men Castro Marim var en enormt kuperad bana. Inte nog med det, när vi hade spelat nio hål och kom fram till tians tee så stod det fem golfbilar och fyra fyrbollar före oss. Förmodligen felplanerat av startern. Istället för att spela The Grouse Course de sista nio fick vi istället gå ut på The Atlantic Course. Och, den var om möjligt ännu backigare än de första nio. Peter och jag slet på våra bagar och var helt slutkörda. Det var nog 25C och alla våra krafter tog slut. Resultatet blev därefter och även här vann Kvantasatan. Men, det måste sägas, han hade mycket tur! Vi rekommenderar inte denna banan om man inte hyr bil.

Quinta de Cima - 2011-03-25
Ny bana, ny utmaning!



Här fanns det två banor,
vi skulle även spela den andra några dagar senare.

Det var fortfarande strålande väder, men banan har en längd på 6147 meter, vilket vi uppfattar som ganska långt eftersom våra standardbanor i Sverige många gånger ligger runt 5700 meter. Visa av erfarenheterna från gårdagen hyrde vi alla var sin trolley. Banan var dessutom ganska flack, så det skulle nog fungera.
Här tog jag min första seger, trots mediokra 38 puttar. Var faktiskt lite kaxig i bilen på väg till baka till hotellet. Den här banan gillade vi alla tre och hoppades att Quinta de Ria skulle vara av samma karaktär.

I resan ingick halvpension och "all included" i baren på femte våningen på kvällarna. Frukost och middag blev efterhand lite enahanda. Allt var ganska smaklöst och frukostäggen hade nog kokat i 20 minuter. Men det fanns mycket frukt och goda ostar, glass och kakor, så vi ska väl inte klaga alltför mycket.
Hotellet beboddes huvudsakligen av golfare, mest engelsmän, irländare, svenska och några tyskar. Vi träffade bland andra många svenskar från Kristianstad.
Varje kväll, efter middagen, tog vi hissen upp i baren. Det visade sig emellertid att "all included" endast gällde inhemska spritsorter, så vi drack faktiskt inte annat än kaffe där uppe. Jo, det är sant! Vi skulle ju spela golf dagen efter, för tusan.

Costa Esuri GC i Spanien - 2011-03-26
Den här banan låg längst från hotellet, eftersom vi var tvungna att köra över gränsen till Spanien. Det var dock inte långt, det tog väl omkring 25 minuter att ta oss dit. Peter hade förberett alla färdvägar i sin medbringade GPS, så det var aldrig några problem att hitta.


Det låg ofta flotta hus runt golfbanorna.

Här var det inte mycket folk. Klubbhuset ansågs likna en rysk järnvägsstation på 30-talet. Men banan var det inget fel på, inte alls. Men, den var lång, hela 6286 meter från gul tee. När vi upptäckte det så beslöt alla enhälligt att vi skulle hyra golfbilar. Vi var ju alla ganska "sletna" efter veckans tre andra rundor. Och, varmt var det även här. Det visade sig också att vi kunde pruta lita och kunde därför hyra två golfbilar för 60 Euro. Här märkte vi verkligen av finanskrisen. Nästan alla av de flotta husen runt banan var obebodda och trädgårdarna såg bedrövliga ut. Ett stort, halvfärdigt hotellbygge, intill banan, hade stått stått stilla under de senaste fem åren.
Här tog låghandicapparen Peter, med sina 29 poäng, sin första seger under veckan. Glad och stolt var han för detta.

Quinta de Ria - 2011-03-27



Här satt banskisserna på marmorplattor.

Nu skulle vi tillbaka till Quinta de Ria, en bana vi hade stora förhoppningar om, eftersom den borde likna Quinta de Cima. Idag hyrde vi golfbilar igen, Peter hade fått smak på det.



Efter allt bärande av bagen var det underbart med bil.
Men, det är egentligen ingen riktig sport att åka bil, tycker jag.

Här spelade jag också min bästa runda för veckan, precis som Peter, så vi delade på 32 poäng, men Peter vann i kraft av lägre handicap. Vi spelade faktiskt hyfsat alla tre, men denna gången blev Herr Kvant,



Jörgen pekar uppfordrande på sin boll.
Han är så naiv så att han tror att vi skänker putten.

bokhandlarsonen från Nyköping, faktiskt sist på sina 29 poäng. Han måste ju bli sist någon gång! Denna bana påminde en hel del om systerbanan, var mycket trevlig, men något kortare än da Cima.

Golfbilar överallt.

Det kändes inte på något sätt skämmigt att åka bil eftersom huvuddelen av de som spelade på de banor vi besökte, faktiskt använde golfbil. Hade vi spelat varannan dag hade det varit en annan sak, men när man spelar sex rundor i sträck så märker man efter några dagar att man faktiskt blir ganska trött av att bära sina klubbor.



Mumsigt!

Eftersom det hade gått förhållandevis bra med golfen samtidigt som jag hade hittat något i restaurangen, som påminde om en bakelse (jag älskar bakelser och denna hade ett konstigt namn som både Peter och Jörgen kände till) så festade jag och Jörgen till med en Capuccini och detta bakverk. Peter var däremot avhållsam och satt bara och suktade när vi klämde i oss vårt godis. Starkt gjort!

Lite turistande 2011-03-27
Vi hade faktiskt bara sett en skymt av Tavira under en kort promenad vi gjorde någon dag. Imorgon, på måndagen, hade vi emellertid inte starttid förrän klockan 1230 så vi tyckte vi borde göra något. Alla frågar alltid när man kommer hem från en resa "Vad har ni sett för något?" Oftast så ser vi lika frågande ut allihop och undrar vad dom menar. "Golfbanor förstås."

The bridge to the old town.

På kvällen, efter sedvanlig dusch och drink på min balkong, gick vi därför nerför backen från hotellet och över bron till den gamla delen av staden Tavira. Peter hade fått för sig att han ville köpa en hatt, men hittade ingen han tyckte passade.



Typisk gata i Tavira.

Vi knallade runt på smågatorna och tittade lite i butiker.Vi gick till och med uppför en väldig massa trappsteg för att komma upp på den gamla försvarsmuren, där vi hade en fantastisk utsikt, för att göra något kulturellt.



Så här drar man telefonledningar i Tavira, Portugal.

Maten på hotellet hade vi tröttnat ganska mycket på, så vi uppsökte ett ställe, vid namn Imperial, där vi intog kvällens middag. Peter fick in ett berg med musslor, som han sköljde ner med vitt vin. Vad Jörgen och jag åt har jag faktiskt glömt, men det var ganska gott, minns jag.

Monte Rei - 2011-03-28
Det fanns som sagt många svenskar på hotellet. Några hade tillbringat två veckor där och spelat alla de banor vi också skulle spela. När vi, vid frukosten, berättade att vi idag skulle spela Monte Rei, så sade de att den banan var något alldeles extra. Bara greenfeen, som gudskelov ingick i vårt paket, uppgick till 180 Euro.



Vaktkuren vid infarten till Monte Rei.

Det lär ju spännande. Vi satte oss i bilen och körde femton minuter i riktning mot den spanska gränsen. Vid en roundabout vek vi av till vänster och körde sedan ett gott stycke på en ganska smal asfalterad väg.
Det här var en stor, inhängnad resort, med vaktkur och vakt som ständigt bevakde besökarna. Det var en bit att köra till det stora fashionabla klubbhuset och när vi kom fram körde vi in på en innegård. Här stod det en mycket artig man och bad om bilnycklarna. Han hänvisade in oss i klubbhuset, satte sig vår bil och körde den till parkeringen. Vi gick och klädde om varefter vi gick upp i restaurangen, där vi på uteserveringen beställde var sin öl och en sandwich. Då vi var lite sena ordnade Peter så att vi kunde boka om vår starttid till 1300 istället för 1230. Det var inga problem, då det var väldigt lite folk på banan.

Att det inte fanns mycket folk beror säkert på greenfeekostnaden. Klubben hade endast 30 fasta medlemmar, varav bara två var portugiser. De övriga var engelsmän, irländare och amerikaner. En anledning till detta kan ha varit att inträdesavgiften i klubben var 75000 Euro, medan årsavgiften endast uppgick till 6000 Euro. Som hittat!
Efter intagandet av vår lunch gick vi värdigt och med rak rygg ner på klubbens innergård. Här fanns återigen den artige mannen, som hade placerat våra bagar på två golfbilar, försedda med vattenflaskor, handdukar, scorekort och pennor. Nu kände vi oss hemma ! Allt ingick, så vi behövde inte betala en spänn extra för denna lyx.



Till och med bolltvättarna
fanns det anledning att ta ett foto av!

Banan var designad av Jack Nicklaus (vad kostade bara det?) och mätte, från gul tee 6030 meter. Vi diskuterade faktiskt att spela från blå, som ansågs vara för bättre damer och juniorer, men eftersom den inte var slopad för män, så valde vi trots allt gul.


Vilka vyer!

På banan fanns massor av vatten och redan på hål två, där jag var tvungen att carra cirka 100 meter för att komma över vattnet (peanust), slog jag fyra bollar efter varandra ner i vattnet. Topp, topp, topp och topp. Ingen bra start! Nu måste jag dock erkänna eller skylla på att min förkylning, som började redan tredje dagén på vår vistelse, hade brutit ut i full kraft. Kanske ingen ursäkt att tala om, men jag kände mig faktiskt riktigt risig.
Allt nog och emedan samt även, banan var ljuvlig, layouten var fin och skicket var perfekt.



Även om Peter spelade hyfsat,
 så lyckades han ändå hitta de stora bunkrarna.

Peter var väl den som spelade bäst och slutade på 98 slag (ganska mycket för en tolvhandicappare tycker jag) medan Jörgan endast fick ihop 17 poäng.



Jörgen slår ut på ett av de underbara hålen.
Han slår drive så det är säkert ett korthål!

Mitt eget resultat vill jag överhuvudtaget inte kommentera, men det var sämre än Jörgens. Men så var jag ju faktiskt väldigt förkyld!
När vi var klara och körde med våra bilar av artonde green, så stod det en golfbil i vägen. Det visade vara en ung kille, som arbetade på klubben, som ville ge oss var sin present. Han gav oss en klubblogo, eller bagbricka i metall, där våra namn var ingraverade på baksidan. Visserligen blev mitt namn Kennet Wilson, men det kan jag stå ut med.
När vi kom fram och skulle lämna våra golfbilar stod återigen den artige killen och tog emot oss. Han tog hand om bilar och bagar och gav sig in i sitt lilla hus och tvättaede våra klubbor, under tiden som vi bytte om till civila käder. Då talade vi om att vi kan ju inte bara gå härifrån utan att ge dem någonting för den fina sevicen som vi hade fått. Efter vårt ombyte och en öl gav vi dem därför fem Euro per man. De får säker mer av jänkare och engelsmän. Men vi är ju fattiga svenskar.
Ja, det var sista rundan för veckan och en fantastisk upplevelse på Monte Rei. Får ni möjlighet att spela den till ett hyfsat pris, så tveka inte!

Hemresa - 2011-03-29
Resdagar är jobbiga! Vi lämnade hotellet klockan 0900 och kom hem till Lödedeköpinge klockan 2030, så jag var ganska trött vid hemkomsten. Men efter lite kaffe och koll av post och mail var jag på G igen.
Ännu en golfresa var genomförd.
Nästa gång MÅSTE det bli Skottland igen, där trivs jag bäst!

Vår Morgan snart vaxad

Mer slit i garaget - 2011-03-18
Nästa steg i iordningställandet av vår Morgan inför säsongen, var polering och vaxning. Detta är visserligen inte så jobbigt som rundsmörjning, men är ändå ganska påfrestande för min veka kropp. Det är inte alltför många år sedan jag var fundamentalist och endast använde mig av Simoniz hårdvax. DET var jobbigt!

Nu är det flytande Turtlevax som gäller.

Sedan några år tillbaka har jag emellertid förfallit till att använda flytande vax. Det har säkert samma effekt, men eftersom jag inte behöver slita lika mycket med det flytande vaxet, så känns det inte lika tillfredsställande efteråt. Jag är nog lite konstig därvidlag.
Nu polerar jag och vaxar inte hela bilen på en gång. Jag har ju all tid i världen och det jag inte gör idag, det kan jag göra imorgon. Lagom är bäst! Jag vill gärna ha det lite bekvämt när jag jobbar, så inför varje session i garaget går jag ut och sätter på min lilla bordsvärmare i verkstaden så det är en behaglig temperatur där. Hyfsat varmt är det redan i själva garaget sedan jag skaffade mig en avfuktare.

Man ska vara rädd om kroppen, så att sitta ner,
när man vaxar de låga partierna, känns skönt.

Och det kostar kulor också. All vax jag tidigare hade i garaget har min son lagt beslag på, så det var till att köpa en ny flaska Turtle vax på Mekonomen för 109 kronor + trassel för 60 kronor.
Det var inte på många ställen jag behövde använda lackrengöringsmedelet, men där det behövdes så var det väldigt effektivt.
Jag är fortfarande inte helt färdig. Det återstår en huvsida och en bakskärm, en halvtimmes jobb. Att även vaxa på huvens insidor verkar kanske lite onödigt, men det är faktiskt värt besväret då det blir mycket lättare att få bort all oljestänk och annan skit som ofta hamnar där.



Visst blir det fint! Det ser ut som två olika nyanser,
men det är lysrörsljusen som påverkar bilden och färgerna.

Om jag ska vara riktigt ärlig så är det nästan "overkill" att vaxa varje år. Morganen kanske rullade 50 mil förra året (alldeles för lite) och när jag tvättade den häromdagen så bildade vattnet pärlor på lacken. Det är dock en form av ritual, att inför varje säsong, vidtaga vissa åtgärder, där vaxningen är en. Det känns bättre då.
Efter polering och vaxning återstår nu för mig att återmontera hastighetsmätare med ny wire samt montera stolar och batteri. Sedan är det bara att köra till bilprovningen.
Undrar vad de hittar för fel denna gången?

The real sports car!

Golf med Stålmannen

Årests tredje golfrunda - 2011-03-15
De hade öppnat greenerna igen på Öresunds GK. Vi är otränade inför en av årets golfresor, som går till Portugal om en vecka, så vi kände ett behov av att träna.
Denna gång var även Lars med, trots att det blåste småspik och endast var tre grader varmt.
Både jag och Jörgen blev imponerade att Lars dök upp.
Lars driver NoBrandGolf och ÄttekullaGolf och varje gång brukar han dyka upp med ny utrutstning, som han testar. Vår förvåning var stor när han anlände, lite sent som vanligt, med endast en liten bärbag och fem klubbor. Lars brukar ju köra golfbil, som han har ett antal av i sitt sortiment.
För att spela i sådant väder, som det visade sig vara idag, måste man vara lite av en stålman och det är precis vad Jörgen är.



Jörgen visar gärna hur Stålmannen flyger, bromsar
och mjukt landar, efter ett av sina hjältedåd.

Ända sedan barnsben och upp i vuxen ålder har han varit fascinerad av Stålmannen. Jag tror han har de flesta serietidningar, som givits ut, av denna superhjälte.



Kolla klubbskaftet!

Stålman kan man också kalla Lars som swingar som en hel karl. Antingen har han en väldigt hög swinghastighet eller så är skaftet för vekt. Han har fått sig bilden tillsänd så han funderar nog på vilket.

Även här är skaftet böjt.


Men även Jörgen visar att det är fjong i klubban, visserligen lite mindre än för Lars, men å andra sidan utan sin stålmansdräkt.
Lars spelade helt fantastiskt och bemästrade vinden på ett utmärkt sätt. Han var fem över par efter nio hål, men också väldigt trött, så efter vår gemensamma lunch lämnade han oss och åkte hem till värmen.
Men Jörgen och jag fortsatte att spela de sista nio. Det var väldigt blött på banan eftersom tjälen började släppa i marken (måste skylla på något) så någon rull kunde vi inte räkna med.



Stålmannen sätter ut sin boll mitt på fairway.

Vi tog oss dock runt banan utan några större missöden, förutom några bollar i vattnet Ingen av oss klarade att gå på tvåsiffrigt, vilket nästan är genant att berätta. Men man ska vara ärlig, sade alltid min mor till mig. Det mest positiva för min del var att jag hade 33 puttar, vilket jag tycker är ganska anständigt.
Nästa vecka blir det en helt annan sak. Med en temperatur runt 20C och torra fairways så ska vi nog kunna slakta en eller annan bana.
Det är i alla fall vår förhoppning!

Vår på G, måste fixa bilarna

Att byta olja och rundsmörja... - 2011-03-09
...är verkligen ingen höjdare. Jag har gått och dragit på detta ganska länge, trots att jag nu har all tid i världen. Hur många gånger har våren inte kommit helt oanmäld och bilarna står där i garaget, och att allt som skulle göras under vintersäsongen inte har blivit gjort. Det är rundsmörjning, oljebyte, tvättning, vaxning, bilprovning och en massa annat som då helt plötsligt ska göras snabbt som tusan.
Även om jag nu har skaffat en avfuktare i garaget och därmed tvingats sätta på elementen lite, så är det fortfarande ett ganska kallt och ruggigt ställe. Men, hemkommet efter gymmet igår, då jag brukar vara full av energi, åtminstone några timmar, så gjorde jag slag i saken. Fyllde termoskannan, tog på mig overallen, satte på radion och letade fram pallbockarna.

Första lyftet ska alltid göras från baksidan.

Att lyfta upp min Morgan på pallbockar måste göras på ett speciellt sätt. Bilen är ganska låg, så först måste jag lyfta upp den en liten bit där bak. Om jag börjar där framme så kommer nummerplåten bak så nära golvet att jag inte kommer under med domkraften. Flera gånger under åren har börjat där framme och fått börja om från början igen. Irriterande!



Redo för a messy job.

Framifrån är det lite lättare att komma under med domkraften och snart så stod min kära Morgan uppallad på pallbockar, där jag lagt gamla handskar mellan pallbock och rambalkarna, för att inte orsaka skador. Jag är rädd om min gamla bil.
Eftersom batteriet var urtaget så kunde jag inte varmköra bilen innan jag tappade ut oljan, vilket man egentligen ska göra, men det fick gå ändå. Jag satte mitt rostfria kärl under bilen, skruvade av pluggen i tråget och oljan började rinna ut.



Knapphändig information om min +4, men trots detta ganska bra.

Eftersom oljan är kall så tar det sin tid, så jag passade på att ta en kopp kaffe och leta fram instruktionsboken till Moggen. Jag hade inte bytt olja sedan 2008, men å andra sidan inte kört mer än tvåhundra mil på den tiden, vilket ju naturligtvis är alldeles för lite.
Alla bilar, inte minst våra äldre, mår bra av oljebyte och nytt fräscht fett, men på Morgan är det speciellt viktigt att göra detta underhåll. Med den konstruktion framvagnen har så är smörjningen extra viktig på detta ädla fordon. Och, när man läser i instruktionsboken vid vilka intervaller de olika delarna skulle smörjas och oljebyten ska ske på den tiden, så undrar man stilla om ägarna hade utrustning för sådana åtgärder med sig, varje gång de gav sig ut på en tur.



Svindyr olja, men endast det bästa är gott nog åt min Morgan.

Nu var all olja ute och kärlet kunde tömmas i en för ändamålet stor plastdunk, där jag häller all fotogen, olja och andra kemikalier, för vidare befordran till Sysav.
Pluggen till oljetråget är också försedd med en tätningsbricka av koppar, som jag samtidigt passade på att byta till en ny.

Det är väldigt trångt och "messy" att byta filtret.
Funderar på att konvertera till ett modernare nedhängande typ,
som det är enkelt att skruva av.

I ett svagt ögonblick var jag inne på att även byta till ett nytt filter, men nej. Eftersom jag bara kört 200 mil sedan förra bytet så gjorde jag mig inte det besväret. Det ligger nämligen till så här att för att ta bort filtret, vilket är en baggis, så måste jag först ta bort "the breather pipe". Och, att ta bort den är ganska jobbigt då bult och mutter sitter lite jobbigt till och kräver ytterligare underkrypning av bilen, på det kalla golvet.

Fettsprutan, ett djävulens redskap
Av någon anledning har jag aldrig riktigt kommit överens med fettsprutor. Ibland kan jag pumpa i evigheter och ingenting händer och när sedan något väl händer så fortsätter fettet att tränga ut långt efter det att jag slutat pumpa. Att spruta fett i de oftast djävulskt placerade nipplarna är heller ingen barnlek. Det är ju inte bara att sätt munstycket i nippeln och börja pumpa. Nej, du måste hålla ena handen hårt tryckt mot nippeln för att få in något fett. Då finns det en hand kvar och för att pumpa med en hand måste du, på något akrobatiskt sätt, pressa själva sprutan mot någon del av kroppen och pumpa med den fria handen. Om du då ligger och kryper under bilen, försedd med sladdlampa, pump samt en behållare med massor av papper för att torka av allt överskott av fett, så är detta rent ut sagt ett riktigt helvete.
Nu visade det sig naturligtvis också att fettpatronen i sprutan var tom, men som tur var hittade jag en ny som var full.




Smörjschema behövs för att hitta alla nipplarna varje gång.

 Rundsmörjning
I instruktionsboken, som jag bläddrade lite i, när jag drack mitt kaffe, finns ett smörjschema, där alla nipplar och andra ställen som ska smörjas, finns markerade.
Att smörja framvagnen är det lättaste. Då kan jag sitta famför bilen och komma åt alla nipplar utom de två som sitter ovanför spiralfjädrarna. Det började dock inte bra. Den första nippeln var vinklad 90 grader in mot hjulet. Den gick inte att komma åt med munstycket på fettsprutan. Öken! När jag försökte vrida nippeln 90 grader mot mig så fick jag på munstycket, men när jag pumpade in fett så gick det inte in utan sipprade ut mellan gängorna på nippeln. Förstå att jag avskyr det här med rundsmörjning.



I mitt garage finns faktiskt det mesta. Någonstans.

Men trots att jag är en teknisk idiot, så är jag inte dum. Mitt garage är välförsett med många verktyg och mycket bra-att-ha grejer, bara jag hittar dem. Jag visste att jag hade en uppsättning av smörjnipplar någonstans och efter lite letande så hittade jag en låda. Inte nog med det, jag hittade också en nippel med rätt gängning och rätt vinkel. Att lösa ett problem av egen kraft kändes bra och sedan gick resten av jobbet som en dans. Jag kom till och med åt samtliga nipplar som finns under bilen och detta utan svordomar och större skador på mig själv.

Snart körklar
Nu återstår tvättning och vaxning, montering av hastighetsmätare och ny wire samt montering av stolar och mattor och sist men inte minst bilprovningen Sedan kan det bli åka av.
Men, nu gäller precis samma program för min TR2:a, men nu är jag i alla fall på gång.
Hoppas våren kommer snart. Jag är ju förberedd!

Golf i blåst är fostrande

18 hål på vintergreener - 2011-03.05
Vi skulle egentligen vara tre som skulle spela på Öresunds GK igår, men ett par timmar före start så ringde Lars på NoBrandGolf och tyckte att blåsten var i starkaste laget. Nu är jag ganska van vid att Lars ställer in när vädret är lite okynnigt. Han får skylla sig själv att han missade en golfrunda i trevligt sällskap och i en vind där han kunde tränat på att slå punchade järnslag.
Vi blev alltså bara två, Jörgen Kvant och jag. När vi klev ur bilarna så tyckte vi spontant att kanske Lars gjorde rätt som inte deltog. Det blåste väldigt, väldigt mycket.



Jörgen värmer upp med enarmsswingar.

Det var Jörgen som var mest angelägen att komma ut på banan. Han hade inte rört klubborna sedan oktober förra året och hade svårt att hitta dem i garaget. Eftersom vi ska åka till Portugal på golfsemester om några veckor tyckte han att dagens rond kunde bli någon form av test på om han kom ihåg något eller glömt allt vad swing heter.
Men swingen är väl lite som att cykla, den finns kvar i muskelminnet, åtminstone till en del. Det blev bogey eller par för Jörgen på nästan alla de första nio hålen. Själv toppade jag flera wedgar, trots att Lars alltid tjatar på mig att hålla ner högeraxeln när jag går igenom. Att jag aldrig kan lära mig!

Flaggorna stod rakt ut hela tiden.

Det blåste från nordväst och när vi gick ett hål i rak motvind var det tufft. Utslagen blir ju då inte speciellt långa och det kan ibland förleda en att ta i lite mer och då brukar det gå åt helvete.
Efter några hål så kändes allt mycket bättre. Vi hade vant oss vid temperatur (cirka 6C) och vind och punchade slag med de långa järnen var egentligen den bästa medicinen. Försöka hålla bollarna lågt och i bästa fall få lite rull.

Här ville Kvant långt med sin träsjua i motvinden, men icke.
Men hög blev den!

På ett hål slog Jörgen ett perfekt slag med en träsjua. Den gick dock väldigt högt och när den var högst upp så blåste den säkert tillbaka minst 15 meter.

Stretchövning av den högre skolan.

Efter fyra hål hade jag slagit 29 slag men på de resterande fem, på första halvan, hade jag bara 21. 50 slag på nio hål är emellertid riktigt dåligt, i synnerhet då Jörgen hade 44.
Jörgen har alltid en del egenheter för sig ute på banan. När han blir trött i ryggen så gör han märkliga stretchövningar som gör att andra på banan är beredda på att ringa efter ambulans.



Kvant slår en perfekt wedge på 9:an.

Nu hade vi gått 9 hål och båda hade gjort par på det nionde ett par tre hål.

Jörgen vilar och intar lite nya välbehövliga kalorier.

Vi hade kommit in i spelet lite mer och kände att det skulle gå lite bättre på inrundan. Men först var det fika. Restaurangen var stängd, så vi hade båda med oss kaffe och macka, som vi kunde inmundiga i lä bakom det lilla huset vid ettans tee.
Trots den hårda blåsten var det fullt av folk på banan. Det var ju strålande sol och de riktiga entusiasterna bryr sig inte om att det blåser.

Här skulle klubbladet peka mycket mer uppåt.

På bilden ovan ser vi Jörgen slå ett av alla sina slag. Bilden är mycket talande och visar varför de flesta av oss medelgolfare inte kommer upp i samma längd som de bättre spelarna. Om det varit ett foto på ett proffs, så hade han eller hon, i den här positionen, fortfarande haft klubbspetsen, om inte rakt upp i luften så i alla fall mycket högre. Vi medelgolfare "sätter händerna" (tror jag det heter) alldeles för tidigt och får därför inte samma snärt i slaget. Men hur lär man sig något sådant, du hinner ju inte och ska inte tänka under tiden du swingar.
Det gäller väl att träna mer på rangen, men det är, i mina ögon, ganska tråkigt, så det får jag göra på banan.

Ganska OK uppställning...

...och en hyfsad slutposition, åtminstone i mina ögon.
Men bollen gick out of bounds.

För min del gick det betydligt bättre de sista nio. Jag gjorde fyra par och 44 slag trots att jag slog out of bounds på det 17:e.
För Jörgen gick det sämre sista halvan av ronden och han fick 50 slag. Slutresultatet blev att vi båda fick 94 slag. Inte bra och inte jättedåligt för oss med våra handicap. Men det var kul att prova de här punchade slagen med de långa järnen. Varje gång jag lyckades så ökade mitt självförtroende för denna typ av slag.
Så, att spela i hård vind är lite jobbigt, men också lärorikt!

Böcker - lästa och olästa

Inneväder och barnpassning
Den här vintern är och har varit jobbig, både fysiskt och psykiskt. Som nybliven fritidsforskare har jag ibland nästan klättrat på väggarna, när varken golf eller öppetkörande har varit aktuellt. Det har därför blivit mer tid för att läsa. Det är visserligen väldigt avkopplande, men jag känner mig ofta inproduktiv när jag tillbringar flera timmar i läsfåtöljen. Men, det tar förmodligen viss tid innan jag vänjer mig vid min nya tillvaro.

Ängelns Lek av Carlos Ruiz Zafon



Spännande men lite obehaglig

Handlingen utspelar sig i Barcelona på 20-talet. Huvudpersonen är en ung författare, som haft en besvärlig uppväxt, där mamman försvann redan när huvudpersonen var ung. Pappan, som deltagit i kriget var helt förstörd efter återkomsten och dör ganska kort därefter.
När han håller på att slå igenom som bestsellerförfattare blir dock inte allt som han tänkt. Livet förmörkas av olycklig lärlek och ett avtal med ett bokförlag visar sig vara ett slavkontrakt.
En dag får han ett erbjudande från en man som påstår sig vara förläggare. Han vill att David Martin, som ynglingen heter, ska skriva en bok åt honom, en bok av ett slag som världen aldrig skådat. Som ersättning ska han få 100 000 francs, en otrolig summa på den tiden.Är det djävulen eller en ängel han har ingått avtal med? Snart finner han sig fångad i en gåtfull och mardömslik labyrint ur vilken det inte tycks finnas någon utväg.
Boken är mycket mörk och faktiskt lite obehaglig, men mycket spännande och svår att släppa ifrån sig.

Hypnotisören av Lars Keppler

Har inte kommit till slutet, som tur är.
Den är alltför spännande för att jag vill att den ska ta slut.

Den här boken verkar vara en riktig kioskvältare. Den har sålts i fler än 200 000 exemplar bara i Sverige och ska ges ut i 30 länder. Lars Kepler är en pseudonym för författarna Alexandra Coello Ahndoril och Alexander Ahndoril.
Hypnotisören är en kriminalroman där mycket kretsar kring en läkare på neurologen på Karolinska sjukhuset i Stockholm och hans familj.
På baksidan finns, som brukligt är, en liten vink om handlingen och där står det:
"I ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba, hittas en man brutalt mördad. Sedan återfinns hans fru och dotter lika besinningslöst ihjälhuggna i familjens radhus. Avsikten tycks ha varit att utplåna hela familjen. Men sonen överlever, svårt skadad, och när kriminalkommissarie Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem kvar i livet, en syster, inser han vikten av att hitta henne innan mördaren gör det. Sonen svävar in och ut ur medvetslöshet, och för att kunna skynda på förhörsprocessen tar Joona Linna kontakt med läkaren Erik Maria Bark och övertalar honom att hypnotisera pojken för att få en bild av händelseförloppet. Därmed bryter Erik Maria Bark sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera och en skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början."
Boken omfattar 570 sidor och jag har kommit till sidan 422. Den är vansinnigt spännande och eftersom jag läser mest när jag gått och lagt mig måste jag, som vanligt, lägga den ifrån mig och avsluta min kvällsläsning med Time Magazine, annars hade jag fortsatt att läsa hela natten.

Nu fick jag i och för sig läst ett hundratal sidor härom dagen. Ett av mina barnbarn, Max, var sjuk och hemma från skolan. Min dotter hade viktiga möten på sitt arbete och min svärson skulle flyga till Stockholm.
Morfar ryckte alltså in efter sitt tidiga tandläkarbesök i Helsingborg.



En febrig liten kille.

En stor del av tiden tillbringade jag med att prata med Max och tillsammans med honom titta på Barnkanalen på TV. Men, när jag efter några timmar tröttnat på Bollibompa, så tog jag tillfället i akt och läste vidare i Hypnotisören.

Bokrean
Det var bättre förr, när det handlar om bokrean. Då var det riktigt stort. Det är väl någorlunda även idag, men absolut inte som förr, då utbudet var mycket större än det är idag. Ett besök är emellertid oundvikligt och även nuförtiden finns det massor av böcker jag skulle vilja läsa. Biografier, memoarer, historia och deckare är nog den typ av ltteratur som ligger mig varmast om hjärtat.
Så, en lördag knallade Eva och jag ner till bokhandeln på Center Syd för att titta lite. Det visade sig att även ICA Maxi hade bokrea och där var en del böcker tio kronor billigare än i bokhandeln, men utbudet var naturligtvis mycket mindre där.
Boktraven på nattygsbordet har därför växt en aning och jag lär väl ha att gör någon månad framåt, kanske längre, beroende på hur vädret utvecklar sig.
Eva köpte några romaner, som jag inte kommer ihåg vad de heter och själv köpte jag bland andra en biografi och en deckare.

Jag är Ozzy

Ozzy Osbourne och jag är förmodligen i nästan samma ålder. Ozzy var en av medlemmarna i den berömda gruppen Black Sabbath och även om den gruppen kanske inte hörde till mina favoriter så är det intressant att läsa om det vilda liv som levdes i dessa rockband.
Ozzy är rockstjärnan som har levt hårdare än de flesta. Tagit fler droger. Druckit mer sprit. Pendlat mellan fattigmansliv och lyxliv. Träffat varenda kändis värd namnet. Haft egen dokusåpa. Och, nu har han skrivit om hela den cirkus som varit, och fortfarande är hans liv. Från den tuffa uppväxten, via de galna åren med Black Sabbath, till sann familjelycka med frun Sharon och fem barn. I Jag är Ozzy berättar han allt. Som han kommer ihåg.
På baksidan finns ett citat av Ozzy.
"Min far sa alltid att jag skulle bli nåt stort en vacker dag.
""Jag känner det på mig John Osbourne, brukade han säga efter några öl. Du kommer antingen att bli något alldeles extra eller så kommer du att hamna i fängelse.""
Farsan hade rätt. Jag hamnade i fängelse innan jag fyllt arton år."
Så fort jag är klar med Hypnotisören kommer jag att kasta mig över denna bok.

Den döende detektiven av Leif G W Persson

Någon bok av Leif G W Persson har jag faktiskt aldrig läst tidigare, så det blir en ny erfarenhet. Det är en "tegelsten" på drygt 500 sidor, som har fått bra kritik av deckarrecensenter. Den får fem getingar i Expressen med kommentaren "Magiskt!"