Två rundor golf i Blekinge

Karlshamns GK och Olofströms GK 2014-07-31 / 08-01
Blekinge är riktigt fint men vägen dit på E22:an blir lite seg att färdas på efterhand. Nu hade Eva och jag inga tider att passa, så jag blev inte irriterad när vi hamnade bakom en traktor eller skördetröska. Det är ju skördetid och därför full fart både på vägar och åkrar.
En kompis till mig i Morganklubben bor i Karlshamn. Under 20 år har hans reklambyrå sponsrat Karlshamns GK varför han då, som brukligt är, har möjlighet att bjuda kunder eller, som i vårt fall, medlemmar i Morganklubben, på fritt spel på banan. När jag berättade för honom att vi skulle åka till Blekinge med två golfkompisar så kom det snabbt ett brev med ytterligare två greenfeebiljetter. Hyvens kille, som också har en Morgan, men som dock inte spelar golf.
Eva och Jörgen Kvant åkte från Viken och vi från Löddeköpinge vid halvniotiden på torsdagsmorgonen, så våra vägar skulle inte korsas förrän efter Kristianstad.

För jänkebilsfolk och lastbilschaffisar.

Jörgen har som säljare härjat mycket på dessa vägar och han föreslog att vis skulle träffas på ett fik längs vägen. Han hade glömt vad det hette, men hade stannat till där ibland och sade att det låg på vänster sida på E22:an. Först körde vi förbi ett ställe som heter Frasses, men det visade sig vara fel.

Lagom andralunch för mig.

Under tiden vi fortsatte mot Blekinge ringde Jörgen och berättade att fiket hette Tradarn. Det hörs ju på namnet vilken typ av gäster som brukar bevista ett sådant ställe samtidigt som  det brukar borga för rejäla portioner och rimliga priser.
Det var helt folktomt när vi kom dit, vädret var fint så det var lätt att välja ett bord på deras uteservering. På golfklubbarna är man van vid att beta 20 spänn för en kopp kaffe. Hos Tradarn fick vi två koppar kaffe (med påfyllning), en bit sockerkaka och två rostade mackor med stekt ägg för 45 kronor. Helt otroligt!

Reaskylt på shopen. Farligt läge!

Vi hade en bit kvar till Karlshamns GK, men var i väldigt god tid på klubben innan vi skulle slå ut på första tee klockan 12:40. När vi packat ur våra golfgrejer och bytt skor så upptäckte jag, på vägen till klubbhuset, att det fanns en väldigt stor skylt med "REA" på golfshopens vägg. Den skulle absolut inte passeras obemärkt av Eva, ja inte av någon av Evorna. När jag skrev in oss och lämnade våra greenfeebiljetter i shopen så gick våra Evor runt och kollade alla fynd som fanns att köpa. Jag gick snabbt ut för att fylla på vattenflaska och vidare in i restaurangen för att ta en fika. När damerna slutligen kom tillbaka så hade min Eva, som sällan lämnar ett sådant ställe tomhänt, inte handlat någonting. Hon påstod att det inte fanns något där som hon inte kunde vara utan. Detta uttalande behöver i och för sig inte bero på stark karaktär utan snarare på att det finns tillräckligt i hennes garderober. Eva Kvant kunde däremot inte stå emot en rosafärgad solskärm.

Det finns vatten, men inte avskräckande mycket.

Efter fika och lite koll i klubbens banguide drog vi oss mot första tee där det även finns en övningsgreen. Klubben förfogar över två 18-hålsbanor, den gamla och den nya och nästan alla gäster väljer att spela den gamla banan om de endast ska spela en rond på klubben. Jörgen och jag har spelat här flera gången under den tid det begav sig med den nu avsomnade fredagsgolfen så vi visste att banan är trevlig.

Lägenhet nummer 33.

Man kan väl klassificera banan som en park- och skogsbana. Den är i mitt tycke väldigt "ärlig" eftersom man kan se alla hinder och får också god hjälp av banguiden. När vi gick i skogen, mellan två hål, så upptäckte jag att det fanns massor av fågelholkar uppsatta i träden. Kul att man också tänker på sådant.

18:e green precis intill uteserveringen. Här borde man egentligen bära hjälm.

Vädret under golfrundan var precis perfekt. Vi hade varit lite bekymrade för att det skulle vara lika varmt som det varit den senaste tiden, men växlande molnighet och lite vind gjorde att det var behagligt att spela. Det är sällan att alla i bollen spelar hyfsad golf, men så var det idag. När vi räknade ihop våra resultat efter ronden i samband med ytterligare en fika i klubbhusets restaurang så visade det sig att Eva Kvant spelat ihop 37 poäng och därmed sänkt sin handicap med ett halvt slag.

Här finns mycket info om fisket i Mörrumsån.

Karlshamns GK ligger inte i Karlshamn utan närmare bestämt i Mörrum. För de som är intresserade av fiske klingar detta ortsnamn välbekant. Naturligtvis var vi också, när vi nu var där, intresserade av att åka och titta på på fallen och forsarna vid Laxens Hus.

Visst är här vackert...

...även i avsaknad av hoppande laxar.

För många år sedan åkte jag och min svärfar hit och fiskade flera år i rad. Det var i regel tidigt på våren. Trots att vi såg mängder av laxar hoppa i vattnet runt omkring oss så fick åtminstone jag aldrig något napp. Men bara själva naturupplevelsen längs ån är fullt tillräcklig för att betala den svindyra avgiften för att få tillstånd att fiska under en dag.

Ett annorlunda ställe.

Efter att ha insupit lugnet kring ån en stund och tagit del av den rikliga information som finns på olika ställen, så begav vi oss mot vårt beställda natthärbärge. Det heter Mjällbyhus Pensionat och visade sig vara samma ställe som Eva och jag övernattade på när vi var på väg hem från kompisar på Öland.
Det är både vandrarhem, pensionat och hotell på en gång.

Överallt i huset fanns det kuriosa av olika slag.

Ägaren, en man runt de femtiofem och med hästsvans, har drivit stället i sjutton år, sedan han lämnade Spanien för Sverige. Redan när Eva och jag var där för åtta år sedan jupptäckte jag en riktigt risig MGB i trädgården. Jag frågade honom om bilen nu och han berättade att den undergått en total helrenovering. Kul att höra tyckte jag.

Standarden kan inte betraktas som hög, men det fanns en tjock-TV.

Sängarna i de mycket enkla rummen fick vi bädda själva. Det är kanske detta som kan härledas till ordet vandrarhem. Precis två sängar, en stol samt ett bord med en tjock-TV på fick plats i rummet. Emellertid fanns det trådlöst wifi som möjliggjorde koll av golfresultat och väderutsikter. Rummet kostade 595:- för två personer inklusive frukost, som dock inte omfattade ägg.

Det är jag som dricker Ramlösa.

Vi fick också ett erbjudande att äta middag på kvällen till det facila priset av 119:- per person. Rimligt pris då en dagens idag kostar mellan 80 och 120 kronor beroende på var det är. Middagen som utgjordes av kycklingfilé, grönsaker av olika slag, någon form av bearnaisesås samt rostade klyftpotatis, smakade alldeles förträffligt.
Trötta efter dagens ansträngningar på golfbanan kröp vi till kojs vid tiotiden på kvällen för att ladda upp inför en ny dag på golfbanan.

Fler större båtar här än normalt i en småbåtshamn.

Starttiden på Boa/Olofströms GK var densamma som dagen före, alltså klockan 12:40. Efter frukost och utcheckning hade vi därför flera timmar på oss att botanisera lite i trakten. Vi åkte därför först till Nogersund, som inte var något turistställe precis och därefter till Hällevik.

Eva på stenjakt längs stranden.

Här var det lite mer turistorienterat, med fler caféer och restauranger. Dessutom fanns det Hälleviks Rökeri där vi kunde inhandla var sin laxrulle att förtära före den stundande golfrundan.

Ser hotfullt ut.

När vi kommit fram till Boa/Olofströms GK så var det bara att slanta upp 700:- för greenfeen för äkta makar. Eva och Jörgen, som är innehavare av golfhäftet fick bara betala halva summan. Vi åt våra laxrullar tillsammans med kaffe utanför klubbhuset och såg med bekymran på himlen som blev allt mörkare. Och, precis fem minuter innan vi skulle gå ut så kom det ett riktigt åskregn. Men Eva påpekade att det var fem minuter innan det var vår tur och mycket riktigt hann det sluta regna under dessa fem minuter.

Alla i stort behov av en paus.

Redan från början hade vi fyra yngre långtslående killar, som åkte i två golfbilar, efter oss. De var dock väldigt hänsynsfulla och försiktiga med att försöka jäkta på oss. Vid det 12:e hålet fanns en kiosk med självbetjäning där vi stannade och köpte korv och kaffe. Pengarna lade vi i en låst brevlåda. Vi passade då också på att släppa förbi de fyra mycket trevliga grabbarna, som spelade sin andra artonhålsrunda för dagen.
Banan, som jag aldrig besökt tidigare, var mycket trevligare än jag hade förväntat mig. Inte ofta man har den känslan när man spelat en dålig rond. För dåligt spelade vi allihop, förutom Eva Kvant lyckades få ihop 34 poäng, trots att värmen var mer påtaglig idag än igår.

En minisemester på två dagar räcker faktiskt för att det ska kännas skönt att komma hem igen. Nu fick det räcka med vila och återhämtning, utan några andra aktiviteter på lördagen.

Men imorgon är det golf på agendan igen!

On the road again

...men idag blev det Morgan - 2014-07-22
Fortfarande upp mot 30 grader igen så öppetkörande var nästan ett överlevnadskrav. Dagens mål var Domstens Hamn där jag varit flera gånger tidigare, inte minst beroende på att det i strandkiosken finns ett utbud av mackor dom är ganska frestande. Färdvägen jag valde för att komma dit var definitivt inte den kortaste eftersom när man kör Morgan är färden det viktiga, inte målet.

Inte en bil i sikte.

Jag ville inte komma fram för snabbt och valde därför småvägar utan trafik. Här jag kunde hålla en lagom hastighet enbart för att hålla mig sval. Idag hade jag också plockat av sidorutorna för att kylas av bättre. Eva vill normalt sett ha dem monterade när vi kör längre sträckor, men eftersom hon var på arbetet, trots att det var hennes födelsedag, så kunde hon inte ha några invändningar idag.

Allén in till Bälteberga Gods.

Exakt hur jag skulle köra visste jag inte riktigt och såg jag en intressant vägskylt någonstans så kunde jag vika av där. Vad spelade det för roll om jag körde fel, då fick jag bara tillbringa längre tid körandes.
På en skylt stod det BÄLTEBERGA och där har jag förvisso varit tidigare men valde ändå att ta av åt det hållet eftersom det är en vacker liten väg som slutligen mynnar i Vallåkra.

Stigen går ner till caféet.

I den kända lilla byn Vallåkra finns faktiskt ett litet vattenhål eller oas, som är värd att besöka när man är ute och nöjeskör med sin ögonsten, utan något speciellt mål i tankarna. Stenkärlsfabriken ligger i en liten dalgång där det både finns en kombinerat krog och café samtidigt som det brukar vara full aktivitet i keramikverkstaden. Naturligtvis går det också att handla i keramikshopen, vilket jag dyrt har kunnat konstatera när Eva har varit med.
Först tänkte jag ta en kopp kaffe här, så jag körde in på parkeringen och ställde bilen i skuggan. Men, så fick jag ett sms av en bilkompis som berättade att han skulle till bilträffen i Vikingabyn på kvällen, det var ju tisdag. Jag skrev tillbaka att jag just då var på väg till Domstens Hamn för att äta en lättare lunch. Det tyckte han lät trevligt och vi kom överens om att träffas där.

Trångt även här, men några lediga rutor fanns.

Vet inte riktigt, men jag hade nog en tre, fyra mil kvar att köra, så jag lade på en liten rem för att Ronnie inte skulle behöva vänta på mig. När jag kom ner i Domsten insåg jag ganska snabbt att det skulle bli omöjligt att parkera nere i hamnen. Det var bilar parkerade på båda sidorna längs byns huvudgata. Jag lyckades dock hitta Ronnie och vi beslöt att åka vidare till Vikens Hamn, där parkeringsutrymmena är större.

Ronnie och hans MGBGT.

I hamnen finns tre restauranger och en glasskiosk, men inget café. Det tycker jag är konstigt, det borde väl gå att "smälla upp" något tillfälligt och ställa ut lite bord och stolar på gröningen bakom parkeringsplatsen.
Ronnie kom i sin MGBGT, som han ägt i fyrtio år, tror jag. Den hade fått en ny framskärm och lite annat under vintermånaderna.

Återfallshippies?

Vi gick runt i hamnen och tittade på alla båtarna som ligger där. Utöver båtar så är hamnen också ett populärt ställe att köra till med sin bil eller MC. Så utöver våra två sportvagnar hittade vi en VW-buss med flower-power stuk samtidigt som det gled in en Hot Rod längs hamnkajen.
Ronnie köpte kulglass i kiosken, men jag var mer inställd på att hitta något mer rejält att äta. När jag tittade på menyerna hos två av krogarna hittade jag inget som föll mig på läppen, så jag fick ta det senare.

Här blev det napp.

Ronnie hade tider att passa och när han körde hem gick jag upp till den återstående restaurangen, Vikens Hamnkrog, för att studera utbudet där. Dagens meny innehöll kalvlever, en av mina favoriter, så även om klockan redan blivit 1400, så var denna lunchen värd att vänta på.

Hos Eva och Jörgen i Viken.

Innan jag återvände hemåt åkte jag upp till en golfkompis, som bor mitt emot golfbanan, där jag bjöds på kaffe och gräddbulle. Jag har fått greenfeebiljetter till Karlshamns GK för fyra personer, så Eva och Jörgen åker med oss upp och spelar där, när vi väl kommit överens om dag och var vi ska övernatta.

Med tanke på vädret så var jag övertygad om att besöksantalet på bilträffen i Vikingabyn i Löddeköpinge skulle bli rekordstort denna kväll. För att få en vettig plats, för att kunna köra därifrån när man vill, var det viktigt att komma senast 1730. Jag lämnade alltså Viken vid halv fem och körde sedan hemåt via Mörarp. När jag kom fram till Kingelstad så fick jag stanna i en bilkö. Det visade sig att en MC kolliderat med en traktor och vägen var avstängd. Vi fick ingen information om hur det gått, men en MC mot en traktor låter inte alls bra.

Buick, en drömbil när jag gick i småskolan.

Det var bara att vända tillbaka för att ta mig ut på ännu mindre vägar runt olycksplatsen. När vi stod i bilkön så var det en 1948 års Buick Coupé bakom mig, som även den skulle till Vikingabyn. Ägaren var från Örkelljungatrakten och kände inte till vägarna så bra i detta området varför han undrade om han kunde hänga på mig. För att han skulle hitta rätt så körde jag i lugn takt på småvägarna tills vi kom till Tågarp. Härifrån visste han vägen till Löddeköpinge och slutligen kom vi båda fram till bilträffen.

Och, där träffade jag återigen Ronnie!

Två möjligheter till öppetkörande

Peter ville köra moppe -2014-07-21
Under morgonens gympass kl 0740 - 0845, funderade jag på hur jag skulle disponera resten av dagen.
Golf var inte att fundera på i denna värmen och förresten spelade jag igår. När det är upp mot 30 grader varmt (det är inte som jag klagar, jag bara konstaterar) så är det helt otänkbart för mig att göra något fysiskt. Förrförra veckan var det lika varmt och då tillbringade jag flera dagar i skuggan under parasollen i trädgården läsandes Rod Stewarts självbiografi, som jag faktiskt kan rekommendera.
Men idag då? Om jag inte bestämmer mig för att göra något är risken stor att dagen bra flyter på och helt plötsligt är det kväll. Och det vore synd att låta ytterligare en fin dag bara passera obemärkt.

Åtgärd före körning.

Men, vid tiotiden ringer Peter, en av mina golfkompisar, och undrade om jag hade några planer för dagen. Inledningsvis frågade han, på skämt förmodar jag, om vi skulle lira golf, men förstod att jag skulle svara nej. Det hade han nog också gjort på samma fråga. Mina egna funderingar kretsade kring att antingen köra Morgan eller ta en runda på min lätt viktkompenserade Puch Florida. Att hålla sig i rörelse utan att röra sig själv, och låta fartvinden svalka, funkar med båda alternativen.

En Mustang, en 57:a

Vi kom överens om att ta en rejäl runda på våra mopeder. Även Peters Mustang Royale kan köras i lite över trettio, så det var ingen risk att jag skulle behöva vänta på honom under vår färd.
Vår klädsel utgjordes av shorts, T-shirt och det obligatoriska vurpollonet. Vi ville ju inte bli stoppade av Lagen för att vi körde utan hjälm!

Somrigt så det förslår! Karaby Backar i bakgrunden.

I utkanten av Center Sydområdet ligger riktiga landet och precis vid Max hamburgerrestaurang kan man köra in på en asfalterad cykelbana för att lite senare köra in på en smal grusväg som i sin tur leder till Hofterup och Ålstorp. När vi kommer fram till landsvägen, kör vi rakt över den och in på en smalare asfalterad väg, som leder till Dösjebro. Mitt emellan Hofterup och Dösjebro tar vi en liten paus vid Karaby kyrka och tittar ut över de utblommade rapsfälten och de vackra backarna.
Nu fortsatte vi framåt mot Teckomatorp för att sedermera, av någon underlig anledning, ta av mot Tågarp i rondellen vid Asmundtorp.

Kulturell sevärdhet.

Efter någon kilometer dyker Rönneberga backar upp på vänstersidan och jag föreslog att vi skulle köra dit. Högst upp på backarna ligger ett gravfält med tolv synliga gravhögar. Längst i nordväst finns den 35 meter i diameter stora och 4 meter höga "Höljer Danskes hög". Enligt sägnen sitter kung Höljer i högen i full rustning.

Bron syns svagt i bakgrunden.

Här uppifrån är det en fantastisk utsikt ut mot Öresund och både Turning Torso och Öresundsbron är synliga i klart väder.

Undrar hur gamla dessa minnesmärken är.

Att ta en paus från moppekörandet här var ganska självklart. Vi hade inga tider att passa och platsen lämpar sig väl för lite eftertanke. Tydligen lämpar denna plats sig också för djupa samtal mellan älskande par, åtminstone tyder jag alla de skurna namnen i trädet på det sättet.

Ibland är livet fint!

När vi satt där i tystnad på gräset och tittade ut över fält, vägar och hav, Peter och jag, så kom det plötslig ett medelålders par på cykel. Med sig hade de en filt och en picknickkorg som de tog med sig när de slog sig ner på en av gravhögarna. Det såg hur mysigt ut som helst och leder till att man kan konstatera att mycket av livets goda faktiskt är gratis.

Biff á la Lindström.

Men en lunch är inte gratis och när vi tittat oss mätta på utsikten så gränslade vi åter våra stålhästar för att äta lunch. Nu var målet Öresunds Golfklubb, där de alltid bjuder har två rätter på menyn. För att ta oss dit så åkte vi nu ner för backarna i riktning mot Asmundtorp, som vi passerade i korrekt hastighet enligt skyltarna, och var en stund senare framme vid golfklubben.

Den gick som ett spjut hela dagen.

Dagens två rätter på menyn var Biff á la Lindström och Pytt i Panna med ägg. Till efterrätt bjöds det på smulpaj med vaniljsås. Precis som förra gången vi var där så tog vi faktiskt för oss av alla rätterna.
Nu var vi mätta och trätta och såg fram emot att komma hem och få tillbringa en liten stund i soffan.
Vägen tillbaka till Löddeköpinge gick först längs havet, förbi Barsebäcks GK och sedan på cykelbana genom Barsebäcks By och slutligen till våra hem i Lödde.
Som jag sagt tidigare så är det nästan lika kul att köra min Puch som att köra vår Morgan.
Men bara nästan!

Svenska sportvagnsmötet är ett måste.

Två heta dagar på Knutstorp - 2014-07-05/06
Eftersom jag fått i uppdrag av Björn Roxlin att bemanna vårt klubbtält några timmar så startade Eva och jag från Löddeköpinge redan klockan nio på lördagsmorgonen.

Lugnt och skönt på vägen.

Det var varmt redan då, cirka 25 grader. Att då få köra öppet och låta fartvinden svalka mig är en ynnest som de som har en öppen bil har förmånen att kunna njuta av. Normalt sett brukar vi köra vägen via Sireköpinge och därefter till Kågeröd, men den vägen är så dålig och full av hål att det till och med stått i tidningen om det. Istället valde vi att ta höger i rondellen vid Asmundtorp och körde sedan via Svalöv, på väldigt fina vägar, till Kågeröd.

Jag kom från fel håll och kunde p g a trängsel inte backa in i tältet.

Vid ankomsten var det ett myller av bilar precis överallt. Vår Morgan skulle tillfälligtvis ställas bredvid Björn Roxlins 4/4 från 1938 i Morgan Owners Group of Swedens klubbtält. Senare skulle vår bil bytas ut mot en +4 från 2014 för att vi då skulle kunna visa både den äldsta och den nyaste fyrhjuliga Morgan som finns i Sverige idag.

Bilar från 30-talet, bl a Bugatti, Riley och Morgan threewheeler.

Våra Morgankompisar från Bjärred, Anita och Ola, var också med i tältet, så när Ola och jag ville gå och titta oss omkrin på området så stannade våra damer kvar och konverserade och delade ut broschyrer till de som kom och var intrtesserade av våra bilar.

1000-kubikare ute på banan.

Båda dagarna var det naturligtvis full aktivitet ute på banan. Det handlade både om kvalificeringsheat och finalracing. Det roliga med dessa banrace är att det finns en hel mängd olika klasser att titta på. Vissa heat kan till exempel innehålla gamla SAAB Sport som tävlar mot Volvo Amazoner, DKW Junior eller Austin A35 och Fiat Abarth. De flesta dock i trimmade versioner, allt enligt de reglementen som gäller för respektive klass.

Två riktigt fina Cortina GT.

De flesta som kommer till den här träffen tar det emellertid lite lugnare och nöjer sig med att först köra det tio mil långa sportvagnsrallyt för att sedan mingla med gamla och nya vänner, gå runt i depån och titta på bilar och race, när de kommer till Knutstorp.

Ingen TR2 här, men en sådan deltog i historic racing.

Många av märkesklubbarna fanns på plats, inte minst de för engelska sportvagnar. När jag såg alla Triumphs kunde jag känna lite saknad för vår tidigare TR2 från 1954, som nu förhoppningsvis lever ett bra liv i Italien och kanske får delta i Mille Miglia.

Morgans på ingång.

Nu var det dags att de bilar som deltagit i sportvagnsrallyt skulle börja komma till Knutstorp. Först i raden av Morgans kom Tina och Björn Roxlin i sin Morgan Aero. I samband med detta anlände också Lisa och BG Welander från Karlshamn. BG körde en splitter ny Morgan +4 som lånats ut av Lasse på Classic & Sportscars i Vetlanda.

BG med +4:an med 60 mil på mätaren.

Just den här bilen skulle ersätta min i Morganklubbens tält. När jag krånglat mig ut och BG in så frågade jag honom om hans upplevelse. BG har själv en Morgan 4/4 och i +4:an finns en något större motor på 154 hk. Jovisst var BG lite sugen, men 555000 kronor bär respekt med sig.

Eva fixar köket med vana händer...

...och bland andra Ola låter sig väl smaka.

Nu hade alla anlänt, som vi sett fram emot att få träffa. Vi hade packat bilen med både trangiakök och ett stort lass winerkorv och korvbröd, som vi lovat att bjuda de som var sugna på. Eva hade riggat upp köket utanför gräsmattan där våra bilar var parkerade och snart kokade vattnet och korvarna kunde börja serveras.

Nu började Morganparkeringen fyllas alltmer och som mest fanns det 17 Morgans, av olika modeller, på klubbens parkering. Desto fler Morgans som anlände desto snabbare sjönk det i korvgrytan.

Anders med sin fina bil.

En av våra klubbmedlemmar, Anders Arvelid, fanns på plats och visade upp sin alldeles nya Morgan +4. Jag blev lite förvånad då han redan 2011 köpte en likadan. Visserligen hade han och hustrun hunnit köra 2000 mil med den, men skälet till bytet var att de ville ha en bil med s k easy-up sufflett. Och att byta ut den befintliga suffletten mot en ny skulle kosta drygt 30000 varför de istället beslöt att byta till en helt ny bil utrustad på detta sätt.

Det var otroligt varmt på Knutstorp, som ligger i en gryta, så på söndagen valde Eva att stanna hemma. För egen del ville jag gärna åka upp och titta vidare och kanske träffa lite fler gamla kompisar som brukar komma dit.

Många fina Austin Healeys...

...men också Jaguarer fanns det att bländas av.

Efter att än en gång ha parkerat på klubbens parkering gick jag runt för att ta några ytterligare bilder. Det finns hur mycket som helst att se på så efter ett tag blir man "mätt" och "ser inte skogen för bara träd", som det heter.

Björn, som också tyckte det var varmt, gjorde mig sällskap i skuggan...

...och en stund senare kom även vår klubbkompis Ronny Probiega för att prata bilar.

I bilen hade jag med mig en hopfällbar stol. Den tog jag fram, satte mig i skuggan intill våra bilar och drack mitt medhavda kaffe samt åt en tjock grillad, som jag köpt i ett av de många stånden som fanns på området. När Björn och jag satt och småsnackade kom det hela tiden folk som ville prata om Morgan. Björn, som är en guru på området, kunde svara på de flesta frågor varför flera personer nu kan mer om detta ädla märke än de kunde tidigare.

Värmen var fortsatt tryckande så efter att ha tagit adjö av personerna i klubbtältet fann jag det för gott att åka hem igen. Skönt, för bilen var just då det svalaste stället jag kunde vara på.

På tisdag, idag alltså, är det bilträff i Vikingabyn här i Löddeköpinge igen och det är nästan ännu varmare idag.

Jag stannar nog hemma i mitt svala garage!