Marshal på Helsingborg Open

Endagstjänstgöring på Vasatorps GK - 2015-09-03
Funktionärsstaben, som uppgick till drygt 250 personer, bestod av medlemmar från både Vasatorp och närliggande klubbar. För egen del hade jag ett "smörjobb" då jag, med en golfbil, skulle transportera spelare och deras caddies från vårt nionde hål till hål nummer ett. (Banan spelades lite annorlunda än normalt.)

Har tagit besittning av dagens tjänstefordon.

Med min sociala kompetens kunde jag då konversera de kvinnliga spelarna och vid behov uppmuntra dem. Att ge några råd vågade jag mig dock inte på även om jag har många års erfarenhet av golf, med många olika slag i bagen som toppar, duffar, sockets och en del andra intressanta slag.

Smockfullt på rangen innan start.

Egentligen skulle jag inte träda i tjänst förrän framåt tiotiden på förmiddagen, men jag ville vara där lite tidigare för att hinna se några slå sina utslag på ettan och tian. Jag skulle också hämta ut min golfbil samt ta en fika innan det blev skarpt läge.

Syskonen Kinhult på tians tee.

Med en mugg kaffe i handen vandrade jag upp till de båda utslagsplatserna där tävlingen startade. På tee hittade jag förmodligen den yngsta spelaren i fältet, den 15-åriga Frida Kinhult. Jodå, mycket riktigt så är hon syster till den blivande storspelaren Marcus, som visade framfötterna både på PGA i Bara och på europatourtävlingen i Schweiz. Idag hade Marcus dock en lite mer undanskymd roll som caddie till sin syster.

Caroline med sin syster på bagen, även hon en duktig golfare.

Många hade stora förhoppningar på Caroline Hedwall, även om hennes säsong så här långt inte varit något vidare. Där vi, som körde golfbilar, parkerade vid nians green, kunde vi se spelarna spela in och putta på detta hålet. När Caroline kom så låg hon på par, men tyvärr gjorde hon en dubbelbogey på detta hålet och såg inte alls glad ut.
Medlemmarna på Vasatorp önskade också att det skulle gå väl för ett av klubbens löfte, Johanna Björk, men tyvärr lyckades inte heller hon att klara cuten.

Kristoffer med flickvännen Camilla Lennarth.

Richard Green var caddie åt sin flickvän Marianne Skarpnord från Norge.

Under denna veckan spelades också en europatourtävling i Moskva. Den tillhör en av de mindre tävlingarna på touren varför en hel del bättre spelare väljer att ta ledigt. Två av dessa etablerade manliga spelarna är Kristoffer Broberg från Haninge och Richard Green från Australien. Båda assisterade sina flickvänner med att bära deras bagar under tävlingen.

Laura på det åttonde hålet, där hon förra året gjorde både eagle och birdies.

En spelare som alltid drar stor publik är Laura Davies. Trots att hon fyllt femtio fortsätter hon att spela på tourerna både i Europa och USA. Mig veterligt finns det ingen seniotour för damerna än så länge. Laura lär trivas väldigt bra i Sverige. Det skulle inte förvåna mig om hon åkte till kasinot i Malmö på kvällarna. Hon påstår att hon är spelberoende men säger också att hon har råd till det.

Vet inte om greenkeepern gillar detta.

Att av Lauras kännemärke är att hon sällan använder någon peg på tee. Hon slår istället upp en liten torva med sin klubba och lägger bollen där. Detta har framförallt gällt när hon slår ut med järnklubbor och jag blev därför förvånad när hon idag även gjorde det när hon skulle använda sin driver.

Senare på eftermiddagen blev det betydligt kyligare än tidigare på dagen och jag i mina shorts frös ganska ordentligt. När det sedan även började regna så tyckte jag synd om både spelar och funktionärer. När vi slutat vårt arbete för dagen åkte vi därför ut på de hål, som fanns längst bort från klubbhuset, för att hämta de funktionärer som suttit där hela dagen och rapporterat resultaten till de som skötte resultattavlorna. Gissa om dessa frusna varelser var tacksamma för detta initiativ?

Regnigt, blåsigt och kallt. Men, det är deras jobb!

När jag lämnade Vasatorp vid halvsjutiden på kvällen så fanns det bara en spelare som stod och tränade på rangen. Jag vet inte vem det var, men förmodligen hade dagens spel inte varit så lyckat.

Vann gjorde en danska och för det fick hon 37500 Euro!

Årets event på Vasatorps GK

Även i år ska jag köra damer - 2015-09-01
Redan förra veckan började det byggas, fixas och donas på Vasatorp inför årets höjdpunkt, nämligen Helsingborg Open. Det är tredje året i rad som LET-tävlingen spelas på samma bana. Hur det blir framöver vet vi ingenting om i nuläget, men alla hoppas naturligtvis på en fortsättning.

Kul att man använder den svenska flaggan på greenerna.

Vid mitt besök på klubben idag så fanns redan många av spelarna på plats. Tisdagen innebär inspelsdag då spelarna kan spela några eller alla av hålen på Tournament Course. På driving rangen och övningsgreenerna stod tjejerna och tränade, antingen ensamma eller med sin caddie, coach eller pojkvän.

Har tidigare bara sett honom på TV.

Han hjälper henne att läsa puttlinjen.

Och, när jag upptäckte en av pojkvännerna så hajade jag till. Är det inte..., jo visst är det den kände vänsterspelande australiensaren Richard Green som står där borta. Tydligen har han tagit ledigt från veckans europatourtävling i Ryssland för att istället hjälpa sin norska flickvän Marianne Skarpnord på bagen. Ja, den kärleken. Men, sådana här par har nog inte chans att träffas speciellt ofta då de nästan alltid befinner sig i olika länder. Det gäller alltså att passa på när möjlighet finns!

Carro intervjuas på restaurangens uteservering.

Det dök även upp en annan kändis, nämligen Caroline Hedwall, som tillsammans med Vasatorps egna Johanna Björck är de vi kommer att hålla tummarna alldeles speciellt för under veckan.
En annan blivande storspelare, som också är på plats, är Marcus Kinnhult som ska gå caddie till sin 15-åriga lillasyster, ett stort löfte även hon.

Pressrummet på Vasatorp GK.

I det här rummet kommer presskonferenserna efter avslutande ronder att hållas. Och, säkerligen får vi här se och hör både Carro, Laura Davies och flera andra berömdheter uttala sig om dagens insats.

En del av sponsorbyn.

Som jag skrev inledningsvis så råder det full aktivitet på området kring klubbhus och övningsområde. Här bygger man upp sponsorbyn, VIP-tält och restauranger för spelare och funktionärer. Om vädret blir gynnsamt kommer det förhoppningsvis att vimla av folk under resten av veckan.

Imorgon onsdag spelas ProAm-tävlingen där tjejerna spelar i bollar tillsammans med sponsorer, lovande junisar eller något högdjur från kommunen. Det brukar vara trevligt att titta på eftersom det då är lite mindre publik varför det blir lättare att komma närmare spelarna.

Uniformen.

På torsdagen inleds den riktiga tävlingen på allvar och då kommer alla de drygt 250 funktionärerna att finnas på plats för att hjälpa till att lotsa tävlingen till en framgång både för spelare och arrangörer.

Själv ska jag än en gång vara lite av damernas riddare och transportera spelare och deras caddies i en golfbil mellan det nionde och det första hålet (för de som börjar det tionde hålet). Under färden blir det min uppgift och vara social samt försöka uppmuntra spelarna med glade tillrop på ett käckt och trevligt sätt.
För att vi funktionärer ska se städade och representativa ut har vi också tilldelats några klädespersedlar som också ska leda till att spelare och publik ska kunna identifiera oss som funktionärer och vid behov få hjälp med råd och dåd.

Senast åkte bl a Laura med mig i bilen, ska bli spännande att se vilka det blir i år!

20 mil och top down i underbart väder

Kullahalvön är aldrig fel - 2015-08-23
Eftersom både Eva och jag spelat bedrövlig golf på lördagen, så var motivation för denna typ av fritidsaktivitet mycket begränsad, för att inte säga obefintlig, på söndagen. Dessutom var det gräsligt varmt varför det bästa stället att tillbringa dagen var i vår öppna Morgan.

Eva förflyttade sig snabbt till damavdelningen.

Vi kom iväg vid lunchtid och styrde kosan mot Ängelholm. Här ligger Dormys outletbutik. För trots att golf inte fanns högst på agendan idag, så finns det alltid något i den butiken som Eva inte visste att hon behövde. Själv strosade jag runt och tittade på utbudet. Det enda jag egentligen brukar köpa här är handskar. Här brukar finnas Footjoy weathersoft i tvåpack för 149:-, vilket är ganska förmånligt då de normalt kostar 139:- per styck i golfshoparna. Det gäller ju att vara om sig och kring sig, eller hur?

Inte lottlös idag heller.

På flera TV-monitorer visades sändningarna från europatourtävlingen i Danmark, något jag kunde fördriva tiden med när Eva utforskade alla fynd som fanns på damavdelningen. När vi till slut stötte på varandra igen visade hon stolt upp två par shorts, som hon känt på sig länge att hon behövde.

Sällan det finns plats på gården.

Från Ängelholm körde vi sedan förbi Farhult och Rekekroken. När vi närmade oss Jonstorp kom Eva på idén att vi kanske skulle stanna vid Tunneberga Gästis och äta lunch. För egen del är jag sällan nödbedd när dylika förslag kastas fram, så när vi upptäckte att det fanns lediga bord så slog vi oss ner i restaurangen.

Bara att hugga in.

På menyn finns alltid fyra av mina favoriträtter nämligen sillbord med både lax och ål, äggakaka med stekt fläsk, gravlax med stuvade potatis samt deras hemgjorda köttbullar. Gravlax och nypotatis äter vi väldigt ofta själv hemma så för dagen valde jag köttbullar, medan Eva ville ha äggakaka. Från våra tidigare besök minns jag att jag nästan aldrig orkat äta upp de väl tilltagna portionerna. Eva lyckades heller inte med detta, men jag, snål som jag är, kunde med nöd och näppe pressa ner alla de sju matiga köttbullarna. För 125:- per person tycker jag det är mycket prisvärt att äta god mat i en trevlig miljö.

Mölle Hamn, populärt utflyktsmål.

Något kaffe på maten blev det inte här. Istället hade vi bestämt att köra vidare längs kusten, där det borde finnas något café längs vägen. Visst, vi passerade Flickorna Lundgren utanför Arild. Det är säkert fint där men anses nog tillhöra ett av norra europas dyraste caféer. Vi åkte därför vidare och efter att ha passerat Arild svängde vi av mot Mölle.

Han och katten ville gärna ha sällskap.

Här i hamnen var det alldeles fullt med folk och ingen ledig parkeringsplats. Vi lyckades dock hitta en plätt till vår lille bil på vägen ovanför.

Lång, låg och smal veteranbåt.

Kaffet fick vänta och istället tog vi en liten promenad ut på piren och tittade på alla båtar som låg i hamnen. Flera danska och norska båtar hade sökt sig hit och i båda dessa länder är människorna kända för sitt intresse för fritidsbåtar. För mig som är lite nostalgisk när det gäller alla typer av farkoster, fastnade jag för en fint underhållen äldre träbåt.

När jag tittar upp mot Kullaberg och ser hotell, pensionat och gamla villor, kan jag nästan föreställa mig hur livet förflöt här på somrarna för 75 år sedan, när alla gäster från när och fjärran sökte sig hit.

Trodde nästan att säsongen för dessa bär var över.

Det var långa köer till alla kioskerna så istället för kaffe nöjde vi oss med var sin glass. När vi fått nog av Mölle var klockan omkring fyra på eftermiddagen så vi tyckte det var dags att dra oss mot sydligare nejder igen. Vid Strandbaden upptäckte Eva att det såldes jordgubbar och hallon vid en busshållplats, varför vi gjorde ännu ett inköp för dagen.

K-märkt stuga, som inte får rivas eller förändras.

Vi hade i och för sig ingen brådska hem, i en Morgan är det färden och inte målet, som är det viktiga. Efter att ha passerat Viken körde vi därför in genom Domsten, där Eva en gång har bott. Där i Domsten har Evas moster, sedan många år, en sommarstuga, där vi firat midsommar en mängd av år. Evas morbror gick bort för flera år sedan och nu är det mest sönerna, som använder stugan.

Så här ska det se ut i en riktig "snickarboa".

Den här morbrodern var väldigt kul och tyckte, precis som jag, om att leka. I det lilla garaget fanns på den tiden en fullt utrustad Jeep från andra världskriget. Han körde också PR-radio, fiskade och byggde grejer i det proppfulla garaget. Här har tiden stått stilla och allting ser ut som det en gång gjorde. Så fungerar till exempel den gamla radion, som alltid var igång, fortfarande.
När vi körde förbi stugan upptäckte vi att en av Evas kusiner med familj samt en yngre moster fanns i trädgården. Vi stannade naturligtvis och tillbringade någon timme tillsammans med dem.

Morgan Roadster 2014.

Istället för att åka vidare från Domsten ut på förlängningen av Österleden körde vi istället den gamla vägen ner genom Hittarp. Här bor en gammal kompis till mig, som utöver att han var med och grundade vårt gamla rockband, The Madison, även har samma fäbless för sportvagnar som jag har. Naturligtvis har han en Morgan och för dagen var den parkerad på garageuppfarten. Det är inte den första Morgan han har och förmoligen inte den sista. Minilitefälgar är faktiskt ganska snyggt och lite "hårigt".

Nu blev det inte fler stopp på vägen hem. Vi körde visserligen genom centrala Helsingborg och vidare genom Råå. I gamla Råå är det inget vidare att köra Morgan. Där finns det ganska ojämn kullerstenbeläggning, vilket är vackert men definitivt inte något för en Morgan att köra på.
Vid infarten till Landskrona Golfklubb tog vi åter av på småvägar för att den sista milen sträcka ut lite på motorvägen. Mr Brum måste rastas av lite med jämna mellanrum.

Eva var nöjd, jag var nöjd - en fin dag!

Jag föll för grupptrycket

Uppfräschning av taket - 2015-08-04
Tanken föll mig in redan för fyra år sedan. En av de mer händiga och handlingskraftiga grannarna i kvarteret rengjorde då sitt tak med hjälp av en högtryckstvätt. Våra hus i området är 40 år gamla och de tjocka, grovporiga zandapannorna ser nu ganska trista ut med all mossa och annan beläggning, som ger ett ganska smutsigt intryck.
Nåväl, grannens tak blev faktiskt riktigt snyggt och hade initiativförmågan legat på en något högre nivå hos mig just då, så kanske även jag gett mig på samma sak. Men det var sommar och faktiskt även sol varför både Morgankörande och golfspel prioriterades långt högre än att tvätta tak.

Hösten kom och tankarna på taktvätt föll allt mer i glömska. Och, när jag något år senare upptäckte att det tvättade taket återigen hade iklätt sig samma trista utseende, som det hade något år tidigare, så lade jag, med gott samvete, ner tankarna på ett liknande projekt.

Men, så i våras, kom det en bil med namnet Roofia i stora bokstäver på sidan, och stannade framför en annan grannes hus. Flera personer, med bergsbestigarlinor och avancerade högtryckstvättar, besteg hustaket. Här höll de på i flera dagar med att inledningsvis rengöra taket. Steg två i processen var att måla alla takpannorna med en typ av färg som ansågs tränga in i och täta igen de grova porerna i pannorna. När färgen från steg två, efter ett antal dagar, hade torkat så målades hela taket, i en valfri kulör, med en färgtyp som gjorde beläggningen hal för att all smuts lätt skulle kunna glida av taket. Som grädde på moset målades också alla kupor och ventilationsrör, även dessa i valfri färg.
Det där sista var nog det som fick mig att fundera lite allvarligare på att, om än ångestfylld, ta på mig en utgift för att få detta gjort. Bara tanken på att, än en gång, sitta i värmen och först skrapa bort all gammal färg på tre kupor och ett antal ventilationsrör, där allt sedan skulle målas, gjorde att jag upplevde det som en stor befrielse om jag kunde slippa detta slit.

Duktiga och trevliga "grabbar" utan höjdskräck.

Det som avgjorde saken för mig var nog när bilen med Roofia, några veckar senare, åter kom till kvarteret och utförde samma arbete hos grannen snett mitt emot vårt hus. Jag föll för grupptrycket!
När arbetet med grannens hus var klart så gick jag fram till en av de som gjort jobbet och pratade lite med honom. Vi kom då överens om att han skulle komma och göra en besiktning av vårt tak om några dagar, för att sen återkomma med en offert.

Visst ser det ut som ett helt nytt tak.

Att lägga ett helt nytt tak lär nog kosta upp till två hundra tusen. Och det vill man ju inte riskera att så ska bli fallet. När vårt tak blivit besiktigat så berättade Roofiakillen, Viktor, att de även på vårt hus behövde byta ut nocktätningen, som oftast är den mest utsatta delen på taket.
Allt som allt kommer det att kosta omkring trettio lakan, efter rotavdraget. Men det kan det vara värt!

Det gäller att sköta om det man har!

Lite golfträning på hemmaplan

Min golf går på kryckor - 2015-07-25
Under hela våren har jag känt mig väldigt osäker på golfbanan. När jag gått några hål och allt funkat ganska bra, så kan jag spela flera hål i rad där jag endast lyckas slå sockets, toppar och duffar. Sådant tär både på tålamod, motivation och inte minst på det lilla självförtroende som kanske ändå finns där ibland någonstans.

Att ta lektioner är något jag alltid varit dålig på. Visst har det hänt, när precis allt sett hopplöst ut, att som ett sista halmstrå försöka få goda råd från en tränare. I den situationen befinner jag mig nu.
Som guldmedlem på Vasatorp GK har jag förmånen att kunna utnyttja någon av klubbens pros vid två tillfällen. Jag bokade därför in mig hos Therese Larsson, som fått goda vitsord av de medlemmar på klubben som tagit lektioner av henne.
Enligt henne var det i och för sig inga större fel på min uppställning eller swing, men några detaljer påpekade hon. Hon spelade också in swingen och drog en hel del linjer längs armar, ben och klubba i min uppställning, som hon sedan skickade till mig som mail. Den brukar jag titta på och på så sätt försöka memorera vad hon försökte få mig att åstadkomma.

Det fungerade också ganska bra de följande ronderna jag spelade. Mina drivar, som jag tidigare hade tryckt ut till vänster, som en quickhook, gick nu mycket rakare. Eva, som också tagit lektioner av Therese, och jag åkte också upp till klubben några gånger enbart för att träna, vilket jag i och för sig tycker är ganska tråkigt. I mitt guldmedlemskap ingår 2000 bollar på rangen, som jag förmodligen inte kommer hinna utnyttja.
Men så helt plötsligt återkommer jag igen till det gamla, trycker ut många slag till vänster, med förödande konsekvenser, inte minst på tredje hålet på Classic.

Vi kör hit på fem minuter.

Drivingrangen har aldrig varit ett favoritställe för mig. Att stå och slå boll efter boll och ha fokus hela tiden är svårt. Utöver det så blir jag ofta trött i ryggen redan efter ett dussin bollar. Men, skam den som ger sig. Jag har nu bestämt att åka upp till vår lokala drivingrange här i Lödde, helst en gång om dagen. Intill finns också Björkenäs GK, som har en tolvhålsbana med huvudsakligen par trehål men också några par fyror.

Tior är inte så lätta att få tag på nuförtiden.

Egentligen är det bara ren slöhet att inte åka upp och träna här några dagar i veckan. Är det dåligt väder så går det att stå under tak. Men, när jag väl fått ändan ur vagnen och åkt hit så kan det ibland kännas ganska kul.

Lugnt och skönt och ingen trängsel.

Till och med en liten damm finns det.

Utöver drivingrangen så finns det också en bunker och en övningsgreen för träning av kortare inspel och puttning.
Ett litet träningspass här behöver inte ta mer än en halv timme, så några ursäkter för att jag inte hinner, finns inte.
Om jag är riktigt fokuserad, så har det faktiskt kunnat gå över förväntan här på rangen. Men, trots det så tar det i regel minst tre hål på banan innan jag har hittat rätt feeling i kroppen och börja känna confidence i min swing. Det största problemet finns nog mellan öronen, så kanske mental träning eller en brain operation är kanske det enda som kan hjälpa.

Jag är dock inte ensam, då jag vet fler som känner som jag!

Akutbesök hos English Car Care

Det rök under instrumentpanelen - 2015-07-01
På onsdagen, samma vecka som Svenskt Sportvagnsmöte på Knutstorp, körde jag och Mr Brum och hälsade på några gamla kompisar. Det var en fin dag och på båda ställena serverades jag kaffe.
När jag kom hem och backade in bilen i garaget tyckte jag det luktade konstigt och upptäckte då att det kom rök från undersidan av instrumentpanelen. Detta var en traumatisk upplevelse!

Vad skulle jag göra nu? Med min humanistiska bakgrund är naturligtvis allt som handlar om det elektriska fullkomligt obegripligt för mig. Jag ringde till Ola, han som hjälpte mig att montera den nya instrumentpanelen, men han var i sommarstugan och kunde inte komma. Trist, på lördagen hade jag bestämt, med flera andra, att åka till Knutstorp i vår Morgan.

Nu var goda råd dyra. Jag tog bruksbilen och körde ner till Steve och hans grabbar på English Car Care här i Lödde. När jag berättade vad som hänt så fick jag veta att de hade massor med bilar i verkstaden för tillfället och därför hade dåligt med tid att ägna sig åt mina problem. Men när han såg min ledsna min så lovade han att ta en snabb titt på bilen på fredag morgon.
Fredagarna är en av de dagar jag går på gymet, men Morganen var nu självklart prio ett. Att ha ett helt fullgott skäl att utebli från gymet kändes faktiskt ganska skönt även om jag visste att mina gymkompisar skulle påstå att jag bara kom med undanflykter. Jag är ju själv inte sen att fråga om någon kommer och gästspelar, om de varit frånvarande några gånger.

Att köra ner bilen till Steve visste jag inte om jag vågade. En bilbrand ville jag inte vara med om. Vid ett snack med en granne på torsdagen fick jag löfte om att han skulle hjälpa mig att bogsera ner bilen, om det behövdes.

Kom fram utan missöden.

Men, att försöka duger och skulle det börja ryka igen så fick jag i så fall stanna och bli bogserad resten av vägen. Med grannen i följebil körde jag helt problemfritt den korta sträckan ner till English Car Care.

Ganska obekväm arbetsställning.

ECC är sedan ett år tillbaka ackrediterad serviceverkstad för Morganbilar och har därför tillgång till all nödvändig dokumentation för märket. Men, när Steve pluggade i kontakten för att diagnostisera bilen, så visade det sig att han hade uppgifter för alla Morgans modeller, utom för Roadster.
Steve började kolla sladdar, reläer och andra elektriska komponenter under instrumentbrädan och mumlade något om att felet kunde bero på något fel jag och Ola gjort när vi kopplade in instrumentpanelen. Men, det var för mer än ett år sedan och några problem med det elektriska har jag inte haft sedan dess.

En lite mindre släkting till Mr Brum hade något fel på en av de två cylindrarna.

Med tanke på att de hade massor att göra så trodde jag att Steve bara skulle göra en snabb koll för att sedan be mig återkomma nästa vecka. Men, han gick in för det med liv och lust och jag lät honom naturligtvis hållas.
Mats, grannen min, och jag satt ute i solen och diskuterade existentiella frågor under en timme. Sedan gick vi på sight-seeing i Steves verkstad och tittade på bilar.

En tuff och ovanlig liten engelsman.

Nog inte många som kunnat svara rätt på detta märke.

Det är alltid lika kul att gå och titta här. För det första är alla bilar engelska och för det andra så är det nästan aldrig samma bilar i verkstaden som det var vid förra besöket.

Visst är det pampigt.

Min granne är i och för sig också intresserad av bilar, men har en fäbless för tyska märken. OK, jag kör själv Audi till vardags, men trivs nog allra bäst i vår Morgan. Vid rundvandringen i garaget kunde vi inte undvika den Rolls från 30-talet som ägdes av en känd affärsman från Malmö. Tänk när dessa stora skepp framfördes av privatchaufför på Londons gator. Vilka tider det var!

Nu hade Steve bökat med bilen i två timmar. Han tyckte att det var bättre att vi åkte hem för att istället återkomma innan stängningsdags. Än så länge hade inte hittat roten till det onda.
På vägen hem åkte Mats och jag en liten extrarunda i Löddeköpinges utkanter för att jag skulle få ta del av alla de finesser som fanns i hans senaste jaktbil, en Jeep med sexliters V8-motor.

Hur hade det gått?

När klockan närmade sig fem på eftermiddagen hade grannen Mats, än en gång, godheten att forsla mig i sin stora Jeep ner till Steve. Vår Morgan fanns nu inne i verkstaden och jag hade ingen aning om huruvida den skulle behöva vara där länge eller ej.

Lite överblivet som orsakat eller drabbats av problemen.

När Steve kom fram till oss log han och såg nöjd ut. Om det berodde på att de hade löst problemet eller om han nu skulle kunna skicka mig en fet faktura, vet jag inte. Kanske både och eftersom jag fick veta att Steve och hans mannar fått slå sina kloka huvuden ihop innan de, med gemensamma ansträngningar, efter sex timmar hade kunnat åtgärda alla fel som fanns under instrumentpanelen.
Och, det var inte få fel. De hade hittat brända kabelskor och en smält säkringshållare, reparerat dåliga anslutningar och kablar samt monterat en del nya komponenter bakom instrumentpanelen.

Sådana här fel klarar de flesta av oss inte av att åtgärda själv så egentligen är jag lyckligt lottad att English Car Care finns på nära håll här i Lödde. Nu fungerade allt som det skulle och jag kunde tryggt åka till Knutstorp på lördagen tillsammans med ett gäng andra från Morganklubben.

Ett lyckligt slut på något som kunde ha slutat mycket värre!

Bilträff i Vikingabyn

Första tisdagen med bra väder - 2015-06-30
Under hela maj och juni har man haft otur med vädret på bilträffarna i Löddeköpinge. Men, så blev det sol och varmt denna tisdag och rusningen till träffen var enorm. Själv åkte jag dit för första gången denna säsongen och infann mig på plats redan lite efter fem på eftermiddagen.

En del vill bli förevigade tillsammans med en Morgan.

Efter att ha parkerat Mr Brum mellan några brittiska släktingar, Jaguarer, tog jag min kamera och vandrade runt för att titta på de fordon som redan infunnit sig. Än så länge var det inte fullt på parkeringarna, men fler skulle komma ju längre tiden led.

Fint renoverad moppe.

Är man tidigt på plats så är det ganska roligt att stå vid infarten till området och titta på alla de fordon som är på väg in. Bland andra såg jag en riktigt fin Crescent moped som knattrade förbi, varför jag gick upp till parkeringen för mopeder och veteranmotorcyklar för att titta närmare på den. Ägaren berättade att han haft den sedan var ny och helrenoverat den för att tag sedan.

Som Puchägare borde jag kunna modellnamnet.

Liknar en MS50 men är nog en Florida då den har kickstart.

Intresset för gamla mopeder är stort idag, inte minst bland oss som körde sådana när vi fyllt moppe för sisådar 40 till 50 år sedan. För egen del kom mitt återfall när jag fyllde sextio då jag införskaffade en Puch Florida som var något viktkompenserad, ett lite snällare begrepp än trimmat. Några mopeder av just det märket fanns också parkeringen och båda var i ett otroligt fint skick.

En svart Roadster från Staffanstorp.

På sådana här träffar så springer jag alltid på en hel del människor jag känner. Då blir det oftast långa snack, vilket ju egentligen är en av anledningarna till att man åker på dessa träffar. Ser jag till exempel en Morgan så är det naturligt att jag "antastar" ägarna, i synnerhet om jag inte träffat dem tidigare.

Så här såg det ut så länge jag var kvar på träffen.

Bilar och motorcyklar kom i en strid ström, något som ledde till en del trafikstörningar på vägen mellan Löddeköpinge och Kävlinge. Många, som inte skulle till träffen, fick snällt stå i kö innan de kunde passera Vikingabyn.

Många fina Volvo fanns på plats.

Eftertraktade bilar överallt, inte minst i Tyskland.

Jag tror inte jag har sett så många besökare tidigare. Både Europa- och USA-bilsparkeringen fylldes snabbt, så de fordon som kom senare och som egentligen skulle stå bland sina likar fick snällt köra vidare in på baksidan vid mc-parkeringen.

En väl patinerad Packard.

Nu var det ju inte alla fordon som var renoverade. Det verkar vara en trend på gång att ha en riktigt patinerad bil, som förmodligen är tip-top mekaniskt. Ofta får dessa fordon betydligt mer uppmärksamhet än de som är blanka och välpolerade. Kanske inte så konstigt eftersom de trots allt inte är så vanliga än så länge.

En fräck Hot Rod.

Det är kul när det är en stor blandning av fordon på plats. Här kan man se hur människor, med olika intressen, har fått möjlighet att leva ut sina drömmar, oavsett om det gäller bilar eller mc. Och, det är väl egentligen det som livet till stor del går ut på.

Så här såg det ut på europaparkeringen, när jag bestämt mig för att åka vidare.

Vid sjutiden tyckte jag att jag fått nog för den här gången. Att ta sig ut från området visade sig inte vara så lätt. Det var fortfarande massor av folk som var på väg in samtidigt som en del, precis som jag, tyckte det var dags att åka hem.

Dagen efter hittade jag ett antal inlägg på facebook där många besvikna besökare ondgjorde sig över en del saker. Och, med all rätt tycker jag. Bland annat delade någon ut små flyers om framtida fordonsträffar. Några hade tillsaluskyltar på sin bil. Men, si det fick man inte ha om man inte betalade för det. Detta påpekades av en person som sade att han arrenderade marken och hade kostnader för detta. OK, jag kan förstå om en bilhandlare åker dit med en massa bilar för att sälja dem. Då är det hela kommersiellt, men om jag vill sälja min klenod så är det min uppfattning att det bör vara OK att
ha en lapp på min bil på den här typen av träffar. Det är ju vår hobby det handlar om. Detsamma gäller att få informera om andra träffar. Det är väl på sådana här ställen som man informerar andra om liknande träffar. I stort sett alla är helt ideella och kan inte vara något som konkurrerar med tisdagsträffarna i Lödde. En del inlägg på fb manade till bojkott av tisdagsträffarna och föreslog andra samlingspunkter. Så blir nog inte fallet, men det kan kanske vara en varningsklocka för girigheten även hos andra arrangörer.

En kul träff med bitter eftersmak!