En fin dag på flygfältet

Fly n Drive i Ljungbyhed - 2015-09-12
Det har blivit en hel del Morgankörande sista tiden. Förra helgen var det till exempel MOG South:s höstmöte på Bjärsjölagård i tre dagar och den här lördagen drog jag och min Morgankompis Ola till evenemanget i Ljungbyhed.

Pastellfärgad trio.

Av någon anledning har jag inte varit där på någon tidigare träff, förmodligen beroende på att hustru Eva propsat på att spela golf istället. Men, nu var vi här, utan damer, och upptäckte direkt att Fly n Drive var ett stort evenemang. Här fanns det mycket godis att titta på både när det gällde bilar, MC och flygplan.

Mycket jänkare, som vanligt på träffarna.

Här var det hur många människor som helst och utöver fordonsfolket fanns det många familjer med barn på plats. Tror nog att här var något kul att titta på för de flesta. Flygplan är nog lite spännande för många av oss och sådana fanns det gott om här på Ljungbyhed. Redan på långt håll, innan vi kom fram, kunde vi se segelflygplan glida fram i sakta mak i luften. Det måste vara en alldeles speciell känsla att sitta och begrunda livet på marken i fullständig tystnad.

Mustang.

Det flygplan som drog mest uppmärksamhet till sig var Mustangen. Den gjorde ett antal uppvisnings-flygningar precis över publiken, som nästan alla uppskattade det enorma ljudet från motorn. Detta flygplan har ibland också tagit sig till Löddeköpinge i samband med motorträffarna i Vikingabyn, som avhålls varje tisdag under säsongen.

Lars-Erik med sin fina MGB från 1969.

Det finns fler golfnördar än jag som även är bilintresserade. Lars- Erik och hans fru Lena råkade Eva och jag spela tillsammans med en gång på Vasatorp och under en golfrunda hinner man prata om ganska mycket utöver de dåliga slagen. De blev varken den första eller sista golfrundan tillsammans och vi upptäckte snart att det här med engelska sportbilar var ett intresse som vi delade.

Triumph TR3 i toppskick.

En sagolikt fin Ford Prefekt.

Trots att det fanns ett stort antal USA-bilar på plats så hittade vi också en del engelska ädlingar. Blir alltid lite till mig när jag ser TR-bilar eftersom jag själv renoverade samt ägde en TR2 från 1954 under drygt trettio år. Prefekten gör mig nästan ännu mer nostalgisk. På gatan vi bodde, när jag levde mina första tretton år i Åstorp, så var det två hyresgäster som hade Ford, den ene hade en Prefekt och den andre en Anlia, och båda av "fyraståplatsmodellen".

Jan Sten, Ola och Sven Andersson

På motorträffar, där det finns engelska bilar, så brukar man också träffa på en hel del personer som man känner. Det gjorde vi idag också. Vi sprang på Jan Sten, broder till en annan Morgankompis vi har. Han är i full färd med att renovera en TR3A och med en sådan bil är det svårt att inte bli bekant med Sven Andersson. Han betraktas nämligen lite som en guru i TR-kretsar då han har renoverat ganska många sådana bilar. Inte minst var han den jag vände mig till för att få hjälp med de svetsningsjobb som var nödvändiga på min TR2:a. Om detta finns mer att läsa i en tidigare av mina bloggar som heter "Min andra sportbil...".

Så här kunde det nog se ut.

När man nu befinner sig på ett flygfält vad är då mer lämpligt än att ha några inslag om hur det kunde se ut på en flottilj i England på 40-talet. Här sitter unga, modiga flygaress och kopplar av innan det är dags för nästa larm om angripande tyska bombplan. Det är säkert piloten som sitter där, lite nonchalant, med sin pipa och ser sträng ut.

Anders och Ola.

Efter att intagit lite medhavd fika i form av kaffe, macka och två hårdkokta ägg, fick lite ny energi till fortsatt utforskning av området. Då stöter vi på Anders Weidow, även han en Morgankompis. Anders är en extrem motornörd med en hel del bilar och MC i sin ägo. Han såg lite väl påpälsad ut för att köra Morgan och det visade sig mycket riktigt att han kört från Skillinge till Ljungbyhed på en av sina MC. Själv trodde jag att han fått tillräckligt av MC-åkande efter förra veckans tur till Isle of Man, men Anders kommenterade detta med "onej tvärtom".

Citroen CV2 Pick-up.

Nästan alla fordon vi gick och tittade på var i väldigt fint skick. När det är på det viset så sticker därför en bil, som är rejält patinerad, ut väldigt mycket. Det är kul när folk använder sina gamla fordon och en Cittra, som den på bilden, hade nog inte haft samma charm om den vore blankpolerad.

Buick, sen fyrtiotalare eller tidig femtiotalare.

Hudson "limpa".

Som sagt, jänkebilar var det gott om och några jag fastnade för var en Buick och en Hudson. När jag gick i folkskolan i Åstorp, passerade jag alltid en sådan Buick som på bilden, på min väg till skolan.
Den var ljusgrön, ägdes av en välbärgad byggmästare och var utöver Kaiser, en av de vackraste bilar som fanns, enligt min dåvarande uppfattning. Jag brukade titta in på förarplatsen och kolla hur högt upp hastighetsmätaren gick. Det var nog lite grann då som mitt bilintresse föddes.
Den andra bilden, Hudson, har jag ingen relation till, men den ser ganska mäktig ut och om jag inte minns fel så kallas den också ibland för "limpa".

Kul med entusiaster i alla de former.

Vad är en bred motorträff utan en stationär motor? Naturligtvis finns det entusiaster och samlare även för den här typen av motorer. Det är dock tur att jag inte fått intresse för sådana tingestar för då hade jag nog varit tvingad att bo på en gård. Sådana saker tar nämligen plats.

När vi sett oss mätta på det hela och tagit adjö av våra vänner så beslöt Ola och jag oss för att börja köra hemåt. Precis när vi svängde ut från området så kom det självklart en regnskur och jag blev lite bekymrad för Ola. Han gillar inte regn, då han tror att hans fina Morgan inte riktigt tål nederbörd. Men jag fick ingen blinkning i backspegeln om att vi skulle stanna och efter en stund så slutade det regna.

Fullt på parkeringen varför vi fick stanna vid vägkanten.

När vi hade passerat Röstånga, på vägen mot Kävlinge, kom jag på att på den vägen ligger Bialitt Café, ett ställe jag ibland frekventerar på mina ensamma utflykter i Mr Brum. Jag stannade vid vägkanten och frågade Ola om vi skulle titta in och käka var sin våffla. En alldeles utmärkt idé tyckte han.

Ola Frågvis är vetgirig.

Bialitt var namnet på ett TV-program, med bland andra Lasse Holmqvist, på 60-talet. Vissa scener spelades in här, medan resten spelades in i en studio i Malmö. Det fick Ola veta när han nyfiken frågade caféinnehavaren.
Efter en väldigt god och ovanligt stor våffla var det så dags med de sista milen hem till Löddeköpinge och Bjärred. Det är alltid lite synd när man kommer fram eftersom det är själva färden och inte målet som är det viktiga när man kör en Morgan.

Nästa tur blir till Sven i Vinslöv!

Med Tomas B och Thomas P på Vasatorps TC

Tre skolkompisar träffas igen - 2015-09-10
Vi hängde ihop som ler- och långhalm under våra tre- och i ett fall fyra år på Helsingborgs Handelsgymnasium, Tomas B, Thomas P och jag. Men sedan blev det som det brukat bli, militärtjänst, fortsatt utbildning, jobb och karriärer i olika delar av landet samt familjebildning.
Allt detta leder ofta till att man tappar kontakten med varandra.
Thomas B och jag träffas sporadiskt på golfbanan eftersom vi är med i samma klubb, men Thomas P hade vi inte haft någon närmare kontakt med på minst trettio år. Men plötsligt hände det! Tomas B och jag föreslog Thomas P att han skulle följa med oss och spela TC-banan på Vasatorp, som var i ett fantastiskt fint skick veckan efter Helsingborg Open. Trots att vi alla är pensionärer idag har vi en hel del obligations, med både barn, barnbarn och föreningsliv, så lyckades vi hitta en dag där alla var lediga och kunde ställa upp.

Thomas P och Tomas B.

Vi bestämde att vi skulle träffas en dryg timme innan vi skulle slå ut på första hålet. Efter så många år utan kontakt så hade vi naturligtvis mycket att ta igen. Många gamla minnen, som vissa kom ihåg och andra hade glömt, togs upp, vilket gjorde att det efter en timmes snack ändå kändes som om det inte var så längesedan allt hade hänt.

På väg till första tee under glatt samspråk.

Tomas B hade fixat en greenfeebiljett genom sina kontakter så Thomas P slapp betala det ohemula priset av 535:- för dagens runda. Thomas P har ett betydligt högre handicap än vad jag och Tomas B har, men under dagens runda hade han definitiv betydligt fler lyckade slag än vad vi hade.

Hur många blev det nu?

Förmodligen var Tomas B och jag allt för intresserade av att fortsätta prata om gamla minnen vilket resulterade i att fokuset på golfspelet inte var det rätta. Thomas B brukar oftast spela match så han bryr sig inte om hur många slag han har. Och det var kanske tur just idag.

Som i gamla tider.

Inte någon av oss kom dock i mål på något resultat att skriva hem om om, men golfen var egentligen inte det viktigaste utan mer en anledning att träffas efter alla dessa år. Nu är det gjort och vi har redan bestämt att nästa golfrunda ska spelas på Ängelholms GK, som Thomas B redan har trollat fram greenfeebiljetter till.

Så, på snart återseende!

Höstmötet för MOG South gjorde verkligen skäl för namnet.

25 Morgans med suffletterna uppe - 2015-09-04/06
Till Bjärsjölagård körde vi öppet, Eva och jag. Visst kom det någon lätt skur på vägen, men det var inget att bry sig om. Ska man köra med taket på så kan man lika gärna ta sin bruksbil. Eller hur?

Rätt miljö för klassiska britter.

MOG South:s årliga höstmöte vill vi inte gärna missa, så vi kom till Bjärsjölagårds slott redan på fredagseftermiddagen för att hinna mingla och lära känna eventuella nya medlemmar i klubben.

Snacket tog fart direkt, precis som vanligt.

Vi var bland de de första som anlände, men efterhand rullade allt fler Morgans in till slottet. Andra skulle komma först på lördagens morgon, men vi som var där på fredagen bjöds på en förträfflig buffé vi sjutiden på kvällen. Kaffet efter maten intogs i salongerna runt om i byggnaderna, där det fortsattes att prata om årets händelser på Morganfronten. Eftersom i stort sett alla är i mogen ålder så brukar det sällan bli något nattsudd, så vid elvadraget på kvällen drog sig de flesta tillbaka till sina rum.

Det var uppcabbat som gällde, t o m för kaxiga mig.

Lördagen är alltid den stora dagen vid Morganklubbens träffar. Då ska det köras rally hela dagen för att sedan avsluta kvällen med en trerättersmiddag av högre kvalitet. Men, i år blev det inte ett rally med de sedvanliga frågorna och manöverproven, utan istället en runda med ett antal stopp på olika intressanta platser. Och, tur var väl det!
Efter en stadig frukost var det dags att köra karavankörning till det första stoppet, som var i Önneköp. Vädret var riktigt vidrigt hela dagen, med några kortare uppehåll i regnet, varför alla utom en (inte jag) tvingades att köra med suffletterna uppe hela dagen. Lite trist kanske och sikten blir dålig, men för att ta fram det positivia i eländet så var det faktiskt ganska mysigt att, med värmen på, höra regnet smattra mot sufflettaket. Nästan samma känsla som när man tillbringade en helg i tält tillsammans med någon flickvän i sin ungdom.

Ett av många rum i butiken.

Det första stället vi skulle besöka på dagens utfärd var något som hette Woolpack, ett livsfarligt ställe att släppa in våra äkta hälfter i. Det är nämligen en butik som säljer en vansinnig massa olika saker som jag definitivt inte visste att vi behövde, men som kanske Eva istället blev varse om. Mycket handlade om ullgrejer, därav namnet woolpack, men det fanns också en otrolig mängd andra saker, för framförallt damerna, att titta på och naturligtvis att köpa. Naturligtvis gick inte Eva tomhänt härifrån heller. Det blev ett får till hennes fårsamling. Inspirationen till detta har hon fått vid våra besök i Skottland, där det finns många får.

När kisen tröttnat på mitt knä kröp den till Gert istället.

De manliga deltagarna fann det ganska snabbt för gott att sätta sig i någon stol för att tillsamman diskutera lite mer allvarliga saker, som nedgången på börsen eller det inrikespolitiska läget i Övre Volta, som nu faktiskt heter Burkina Faso. Butikens egen huskatt verkade finna vår konversation intressant och tillbringade därför längre stunder i flera av våra knän.

Ett hus fyllt av nostalgi.

Kända varumärken från tiden, den gamla goda alltså.

Nästan vägg i vägg med Woolpack fanns nästa sevärdhet på programmet. Det var ett lanthandels-museum. När jag gick omkring i rummen så kände jag mig nästa som sju år igen. Alla de saker som fanns hade jag ju växt upp med, inte minst när min salig moder skrev en lapp och bad mig att gå och handla i konsumbutiken i byn.

Några på väg från och andra till Kannibalmuséet. Notera vädret!

Det ställe vi nu skulle besöka kallades Kannibalmuséet. Det var så litet att vi var tvungen att dela upp oss i tre grupper för att varje grupp skulle få plats. På vägen dit så körde vi in i ett närmast skyfalls-liknande regn, men till vår förvåning höll bilen i stort sett tätt förutom några droppar som sipprade in i bilen från motorrummet. Får nog försöka hitta om det finns något hål i bulkhead som saknar någon plugg.

Arnold i berättartagen.

Kannibalmuséet är som sagt inte stort, men innehåller tusentals saker, allt från penisskydd till krympta huvud. Muséet drivs av Arnold Äventyraren, som rest i fler än hundra länder och är därför medlem i den s k 100-klubben. Det var en ren fröjd att lyssna på hans mustiga berättelser som hade ett stort inslag av humor.
Regnet fortsatte att ösa ner så efter ett besök på Piratenmuséet i Vollsjö och därefter ett stopp hos Thuleslunds möbler vände alla bilarna sina nosar mot Bjärsjölagård, där det väntade kaffe och goda bakverk.
Som ett alternativ till rallyrundan med frågor och manöverprov hade istället våra klubbmedlemmar, Thomas och Cilla, fixat en aktivitet där vi i lag om fyra skulle tävla i olika grenar. Mina talanger är lätt räknade och vissa är jag inte ens medveten om. Men, den första grenen gick ut på alla fyra i varje lag fick två stycken Ahlgrens bilar.

En i ett motståndarlag laddar, men var naturligtvis helt chanslös.

Tävlingen gick ut på att med en bil i munnen spotta den så långt som möjligt. Av alla 47 närvarande var det jag som "sköt" längst, inte mindre än 8,73 meter, en längd ingen annan kunde matcha. Vårt lag vann denna grenen överlägset. Och, tur var väl det, för en av lagkamraterna kunde inte behärska sig utan åt upp hälften av ammunitionen innan tävlingen börjat.
Då vi lyckades bra även i de övriga grenarna vann vårt lag första pris och premierades med ett skruvmejselset, som en lagkamrat valde, med jag tilldelades två behållare med vax och polermedel från Meguiars samt en flaska rakvatten och hudkräm från Yves Rocher. Inte dåligt!

Lugnet har sänkt sig över slottsgården och vår Morgans har förberetts för natten.

Fördrinken inför trerättersmiddagen skulle serveras klockan 18:30 och med en dryg timme kvar innan detta skulle ske ilade alla upp till sina rum. Här skulle det duschas och bytas om till en mer presen-tabel outfit innan vi samlades i smågrupper, i några olika lokaler, för att tillsammans inmundiga några välbehövliga "stänkare".

God mat och mycket frisk luft, i kombination med någon enstaka alkoholhaltig dryck, tar ut sin rätt. Tröttheten smyger sig på och efterhand minskar antalet människor i salongerna, när en god natts sömn, just då, står högst på önskelistan.

Ola har än en gång glömt hur man fäller ner suffletten på rätt sätt. Han är dock inte
ensam om detta. Själv fick jag lära mig "rätt sätt" efter drygt ett år.

Söndag morgon är vädret åter på vår sida. Kanske inte strålande sol, men dock så pass bra att det motiverar de flesta att cabba ner inför hemfärden. Trots vädret under lördagen har vi, som vanligt, haft en väldigt trevlig samvaro tillsammans med likasinnade. Ett par nya medlemmar har här lärt känna många andra Morgannördar och behöver därför inte längre uppleva att de är lite udda med tanke på på sitt val av fordon, utan istället några i mängden. Detta även om kanske grannar och andra tycker att det är konstigt att pensionärer skaffar sig en sådan konstig bil.
För vi nördar har en sak gemensamt:

Our hearts belongs to Morgans!

Marshal på Helsingborg Open

Endagstjänstgöring på Vasatorps GK - 2015-09-03
Funktionärsstaben, som uppgick till drygt 250 personer, bestod av medlemmar från både Vasatorp och närliggande klubbar. För egen del hade jag ett "smörjobb" då jag, med en golfbil, skulle transportera spelare och deras caddies från vårt nionde hål till hål nummer ett. (Banan spelades lite annorlunda än normalt.)

Har tagit besittning av dagens tjänstefordon.

Med min sociala kompetens kunde jag då konversera de kvinnliga spelarna och vid behov uppmuntra dem. Att ge några råd vågade jag mig dock inte på även om jag har många års erfarenhet av golf, med många olika slag i bagen som toppar, duffar, sockets och en del andra intressanta slag.

Smockfullt på rangen innan start.

Egentligen skulle jag inte träda i tjänst förrän framåt tiotiden på förmiddagen, men jag ville vara där lite tidigare för att hinna se några slå sina utslag på ettan och tian. Jag skulle också hämta ut min golfbil samt ta en fika innan det blev skarpt läge.

Syskonen Kinhult på tians tee.

Med en mugg kaffe i handen vandrade jag upp till de båda utslagsplatserna där tävlingen startade. På tee hittade jag förmodligen den yngsta spelaren i fältet, den 15-åriga Frida Kinhult. Jodå, mycket riktigt så är hon syster till den blivande storspelaren Marcus, som visade framfötterna både på PGA i Bara och på europatourtävlingen i Schweiz. Idag hade Marcus dock en lite mer undanskymd roll som caddie till sin syster.

Caroline med sin syster på bagen, även hon en duktig golfare.

Många hade stora förhoppningar på Caroline Hedwall, även om hennes säsong så här långt inte varit något vidare. Där vi, som körde golfbilar, parkerade vid nians green, kunde vi se spelarna spela in och putta på detta hålet. När Caroline kom så låg hon på par, men tyvärr gjorde hon en dubbelbogey på detta hålet och såg inte alls glad ut.
Medlemmarna på Vasatorp önskade också att det skulle gå väl för ett av klubbens löfte, Johanna Björk, men tyvärr lyckades inte heller hon att klara cuten.

Kristoffer med flickvännen Camilla Lennarth.

Richard Green var caddie åt sin flickvän Marianne Skarpnord från Norge.

Under denna veckan spelades också en europatourtävling i Moskva. Den tillhör en av de mindre tävlingarna på touren varför en hel del bättre spelare väljer att ta ledigt. Två av dessa etablerade manliga spelarna är Kristoffer Broberg från Haninge och Richard Green från Australien. Båda assisterade sina flickvänner med att bära deras bagar under tävlingen.

Laura på det åttonde hålet, där hon förra året gjorde både eagle och birdies.

En spelare som alltid drar stor publik är Laura Davies. Trots att hon fyllt femtio fortsätter hon att spela på tourerna både i Europa och USA. Mig veterligt finns det ingen seniotour för damerna än så länge. Laura lär trivas väldigt bra i Sverige. Det skulle inte förvåna mig om hon åkte till kasinot i Malmö på kvällarna. Hon påstår att hon är spelberoende men säger också att hon har råd till det.

Vet inte om greenkeepern gillar detta.

Att av Lauras kännemärke är att hon sällan använder någon peg på tee. Hon slår istället upp en liten torva med sin klubba och lägger bollen där. Detta har framförallt gällt när hon slår ut med järnklubbor och jag blev därför förvånad när hon idag även gjorde det när hon skulle använda sin driver.

Senare på eftermiddagen blev det betydligt kyligare än tidigare på dagen och jag i mina shorts frös ganska ordentligt. När det sedan även började regna så tyckte jag synd om både spelar och funktionärer. När vi slutat vårt arbete för dagen åkte vi därför ut på de hål, som fanns längst bort från klubbhuset, för att hämta de funktionärer som suttit där hela dagen och rapporterat resultaten till de som skötte resultattavlorna. Gissa om dessa frusna varelser var tacksamma för detta initiativ?

Regnigt, blåsigt och kallt. Men, det är deras jobb!

När jag lämnade Vasatorp vid halvsjutiden på kvällen så fanns det bara en spelare som stod och tränade på rangen. Jag vet inte vem det var, men förmodligen hade dagens spel inte varit så lyckat.

Vann gjorde en danska och för det fick hon 37500 Euro!

Årets event på Vasatorps GK

Även i år ska jag köra damer - 2015-09-01
Redan förra veckan började det byggas, fixas och donas på Vasatorp inför årets höjdpunkt, nämligen Helsingborg Open. Det är tredje året i rad som LET-tävlingen spelas på samma bana. Hur det blir framöver vet vi ingenting om i nuläget, men alla hoppas naturligtvis på en fortsättning.

Kul att man använder den svenska flaggan på greenerna.

Vid mitt besök på klubben idag så fanns redan många av spelarna på plats. Tisdagen innebär inspelsdag då spelarna kan spela några eller alla av hålen på Tournament Course. På driving rangen och övningsgreenerna stod tjejerna och tränade, antingen ensamma eller med sin caddie, coach eller pojkvän.

Har tidigare bara sett honom på TV.

Han hjälper henne att läsa puttlinjen.

Och, när jag upptäckte en av pojkvännerna så hajade jag till. Är det inte..., jo visst är det den kände vänsterspelande australiensaren Richard Green som står där borta. Tydligen har han tagit ledigt från veckans europatourtävling i Ryssland för att istället hjälpa sin norska flickvän Marianne Skarpnord på bagen. Ja, den kärleken. Men, sådana här par har nog inte chans att träffas speciellt ofta då de nästan alltid befinner sig i olika länder. Det gäller alltså att passa på när möjlighet finns!

Carro intervjuas på restaurangens uteservering.

Det dök även upp en annan kändis, nämligen Caroline Hedwall, som tillsammans med Vasatorps egna Johanna Björck är de vi kommer att hålla tummarna alldeles speciellt för under veckan.
En annan blivande storspelare, som också är på plats, är Marcus Kinnhult som ska gå caddie till sin 15-åriga lillasyster, ett stort löfte även hon.

Pressrummet på Vasatorp GK.

I det här rummet kommer presskonferenserna efter avslutande ronder att hållas. Och, säkerligen får vi här se och hör både Carro, Laura Davies och flera andra berömdheter uttala sig om dagens insats.

En del av sponsorbyn.

Som jag skrev inledningsvis så råder det full aktivitet på området kring klubbhus och övningsområde. Här bygger man upp sponsorbyn, VIP-tält och restauranger för spelare och funktionärer. Om vädret blir gynnsamt kommer det förhoppningsvis att vimla av folk under resten av veckan.

Imorgon onsdag spelas ProAm-tävlingen där tjejerna spelar i bollar tillsammans med sponsorer, lovande junisar eller något högdjur från kommunen. Det brukar vara trevligt att titta på eftersom det då är lite mindre publik varför det blir lättare att komma närmare spelarna.

Uniformen.

På torsdagen inleds den riktiga tävlingen på allvar och då kommer alla de drygt 250 funktionärerna att finnas på plats för att hjälpa till att lotsa tävlingen till en framgång både för spelare och arrangörer.

Själv ska jag än en gång vara lite av damernas riddare och transportera spelare och deras caddies i en golfbil mellan det nionde och det första hålet (för de som börjar det tionde hålet). Under färden blir det min uppgift och vara social samt försöka uppmuntra spelarna med glade tillrop på ett käckt och trevligt sätt.
För att vi funktionärer ska se städade och representativa ut har vi också tilldelats några klädespersedlar som också ska leda till att spelare och publik ska kunna identifiera oss som funktionärer och vid behov få hjälp med råd och dåd.

Senast åkte bl a Laura med mig i bilen, ska bli spännande att se vilka det blir i år!

20 mil och top down i underbart väder

Kullahalvön är aldrig fel - 2015-08-23
Eftersom både Eva och jag spelat bedrövlig golf på lördagen, så var motivation för denna typ av fritidsaktivitet mycket begränsad, för att inte säga obefintlig, på söndagen. Dessutom var det gräsligt varmt varför det bästa stället att tillbringa dagen var i vår öppna Morgan.

Eva förflyttade sig snabbt till damavdelningen.

Vi kom iväg vid lunchtid och styrde kosan mot Ängelholm. Här ligger Dormys outletbutik. För trots att golf inte fanns högst på agendan idag, så finns det alltid något i den butiken som Eva inte visste att hon behövde. Själv strosade jag runt och tittade på utbudet. Det enda jag egentligen brukar köpa här är handskar. Här brukar finnas Footjoy weathersoft i tvåpack för 149:-, vilket är ganska förmånligt då de normalt kostar 139:- per styck i golfshoparna. Det gäller ju att vara om sig och kring sig, eller hur?

Inte lottlös idag heller.

På flera TV-monitorer visades sändningarna från europatourtävlingen i Danmark, något jag kunde fördriva tiden med när Eva utforskade alla fynd som fanns på damavdelningen. När vi till slut stötte på varandra igen visade hon stolt upp två par shorts, som hon känt på sig länge att hon behövde.

Sällan det finns plats på gården.

Från Ängelholm körde vi sedan förbi Farhult och Rekekroken. När vi närmade oss Jonstorp kom Eva på idén att vi kanske skulle stanna vid Tunneberga Gästis och äta lunch. För egen del är jag sällan nödbedd när dylika förslag kastas fram, så när vi upptäckte att det fanns lediga bord så slog vi oss ner i restaurangen.

Bara att hugga in.

På menyn finns alltid fyra av mina favoriträtter nämligen sillbord med både lax och ål, äggakaka med stekt fläsk, gravlax med stuvade potatis samt deras hemgjorda köttbullar. Gravlax och nypotatis äter vi väldigt ofta själv hemma så för dagen valde jag köttbullar, medan Eva ville ha äggakaka. Från våra tidigare besök minns jag att jag nästan aldrig orkat äta upp de väl tilltagna portionerna. Eva lyckades heller inte med detta, men jag, snål som jag är, kunde med nöd och näppe pressa ner alla de sju matiga köttbullarna. För 125:- per person tycker jag det är mycket prisvärt att äta god mat i en trevlig miljö.

Mölle Hamn, populärt utflyktsmål.

Något kaffe på maten blev det inte här. Istället hade vi bestämt att köra vidare längs kusten, där det borde finnas något café längs vägen. Visst, vi passerade Flickorna Lundgren utanför Arild. Det är säkert fint där men anses nog tillhöra ett av norra europas dyraste caféer. Vi åkte därför vidare och efter att ha passerat Arild svängde vi av mot Mölle.

Han och katten ville gärna ha sällskap.

Här i hamnen var det alldeles fullt med folk och ingen ledig parkeringsplats. Vi lyckades dock hitta en plätt till vår lille bil på vägen ovanför.

Lång, låg och smal veteranbåt.

Kaffet fick vänta och istället tog vi en liten promenad ut på piren och tittade på alla båtar som låg i hamnen. Flera danska och norska båtar hade sökt sig hit och i båda dessa länder är människorna kända för sitt intresse för fritidsbåtar. För mig som är lite nostalgisk när det gäller alla typer av farkoster, fastnade jag för en fint underhållen äldre träbåt.

När jag tittar upp mot Kullaberg och ser hotell, pensionat och gamla villor, kan jag nästan föreställa mig hur livet förflöt här på somrarna för 75 år sedan, när alla gäster från när och fjärran sökte sig hit.

Trodde nästan att säsongen för dessa bär var över.

Det var långa köer till alla kioskerna så istället för kaffe nöjde vi oss med var sin glass. När vi fått nog av Mölle var klockan omkring fyra på eftermiddagen så vi tyckte det var dags att dra oss mot sydligare nejder igen. Vid Strandbaden upptäckte Eva att det såldes jordgubbar och hallon vid en busshållplats, varför vi gjorde ännu ett inköp för dagen.

K-märkt stuga, som inte får rivas eller förändras.

Vi hade i och för sig ingen brådska hem, i en Morgan är det färden och inte målet, som är det viktiga. Efter att ha passerat Viken körde vi därför in genom Domsten, där Eva en gång har bott. Där i Domsten har Evas moster, sedan många år, en sommarstuga, där vi firat midsommar en mängd av år. Evas morbror gick bort för flera år sedan och nu är det mest sönerna, som använder stugan.

Så här ska det se ut i en riktig "snickarboa".

Den här morbrodern var väldigt kul och tyckte, precis som jag, om att leka. I det lilla garaget fanns på den tiden en fullt utrustad Jeep från andra världskriget. Han körde också PR-radio, fiskade och byggde grejer i det proppfulla garaget. Här har tiden stått stilla och allting ser ut som det en gång gjorde. Så fungerar till exempel den gamla radion, som alltid var igång, fortfarande.
När vi körde förbi stugan upptäckte vi att en av Evas kusiner med familj samt en yngre moster fanns i trädgården. Vi stannade naturligtvis och tillbringade någon timme tillsammans med dem.

Morgan Roadster 2014.

Istället för att åka vidare från Domsten ut på förlängningen av Österleden körde vi istället den gamla vägen ner genom Hittarp. Här bor en gammal kompis till mig, som utöver att han var med och grundade vårt gamla rockband, The Madison, även har samma fäbless för sportvagnar som jag har. Naturligtvis har han en Morgan och för dagen var den parkerad på garageuppfarten. Det är inte den första Morgan han har och förmoligen inte den sista. Minilitefälgar är faktiskt ganska snyggt och lite "hårigt".

Nu blev det inte fler stopp på vägen hem. Vi körde visserligen genom centrala Helsingborg och vidare genom Råå. I gamla Råå är det inget vidare att köra Morgan. Där finns det ganska ojämn kullerstenbeläggning, vilket är vackert men definitivt inte något för en Morgan att köra på.
Vid infarten till Landskrona Golfklubb tog vi åter av på småvägar för att den sista milen sträcka ut lite på motorvägen. Mr Brum måste rastas av lite med jämna mellanrum.

Eva var nöjd, jag var nöjd - en fin dag!

Jag föll för grupptrycket

Uppfräschning av taket - 2015-08-04
Tanken föll mig in redan för fyra år sedan. En av de mer händiga och handlingskraftiga grannarna i kvarteret rengjorde då sitt tak med hjälp av en högtryckstvätt. Våra hus i området är 40 år gamla och de tjocka, grovporiga zandapannorna ser nu ganska trista ut med all mossa och annan beläggning, som ger ett ganska smutsigt intryck.
Nåväl, grannens tak blev faktiskt riktigt snyggt och hade initiativförmågan legat på en något högre nivå hos mig just då, så kanske även jag gett mig på samma sak. Men det var sommar och faktiskt även sol varför både Morgankörande och golfspel prioriterades långt högre än att tvätta tak.

Hösten kom och tankarna på taktvätt föll allt mer i glömska. Och, när jag något år senare upptäckte att det tvättade taket återigen hade iklätt sig samma trista utseende, som det hade något år tidigare, så lade jag, med gott samvete, ner tankarna på ett liknande projekt.

Men, så i våras, kom det en bil med namnet Roofia i stora bokstäver på sidan, och stannade framför en annan grannes hus. Flera personer, med bergsbestigarlinor och avancerade högtryckstvättar, besteg hustaket. Här höll de på i flera dagar med att inledningsvis rengöra taket. Steg två i processen var att måla alla takpannorna med en typ av färg som ansågs tränga in i och täta igen de grova porerna i pannorna. När färgen från steg två, efter ett antal dagar, hade torkat så målades hela taket, i en valfri kulör, med en färgtyp som gjorde beläggningen hal för att all smuts lätt skulle kunna glida av taket. Som grädde på moset målades också alla kupor och ventilationsrör, även dessa i valfri färg.
Det där sista var nog det som fick mig att fundera lite allvarligare på att, om än ångestfylld, ta på mig en utgift för att få detta gjort. Bara tanken på att, än en gång, sitta i värmen och först skrapa bort all gammal färg på tre kupor och ett antal ventilationsrör, där allt sedan skulle målas, gjorde att jag upplevde det som en stor befrielse om jag kunde slippa detta slit.

Duktiga och trevliga "grabbar" utan höjdskräck.

Det som avgjorde saken för mig var nog när bilen med Roofia, några veckar senare, åter kom till kvarteret och utförde samma arbete hos grannen snett mitt emot vårt hus. Jag föll för grupptrycket!
När arbetet med grannens hus var klart så gick jag fram till en av de som gjort jobbet och pratade lite med honom. Vi kom då överens om att han skulle komma och göra en besiktning av vårt tak om några dagar, för att sen återkomma med en offert.

Visst ser det ut som ett helt nytt tak.

Att lägga ett helt nytt tak lär nog kosta upp till två hundra tusen. Och det vill man ju inte riskera att så ska bli fallet. När vårt tak blivit besiktigat så berättade Roofiakillen, Viktor, att de även på vårt hus behövde byta ut nocktätningen, som oftast är den mest utsatta delen på taket.
Allt som allt kommer det att kosta omkring trettio lakan, efter rotavdraget. Men det kan det vara värt!

Det gäller att sköta om det man har!