Tvåhundrasjuttio Morganbilar i Tylösand

Svenska Morganklubbens 50-årsjubileum 2016-08-18/21
Morgan Owners Group of Sweden är en av de äldsta Morganklubbarna i världen. Att fira 50 år är en stor händelse som lockade Morganeers från hela Europa till Tylösand utanför Halmstad för att delta i firandet.

Morgans från tolv europeiska länder började anlända redan på onsdagen. Största antalet, förutom oss svenskar, kom från England och Tyskland, men längst ifrån borde Roberto Tondelli och Lucia Riccucci från Florens i Italien vara, då enkel resa uppskattades till 220 mil. Häftigt!

Tre Morgans - tre färger.

För egen del startade vi inte vår resa förrän på fredagen den 20:e. Vi körde tillsammans med Ola och Anita i deras Roadster samt Orlando och Catarina i sin +4. Vi drog iväg vid lunchtid men redan innan vi lämnat Löddeköpinge så började Ola prata om mat. Vårt första stopp gjorde vi därför redan efter 40 kilometer, då vi svängde in till Vasatorps GK utanför Helsingborg för att äta lunch.

Morgans everywhere.

När vi anlände till Tylösand var alla ytor omkring hotellet belamrade med Morganbilar. Under hela kvällen rullade det in en ständig ström av bilar från när och fjärran.
Efter incheckning och uppackning blev det tid för mingel med alla gamla bekanta, som naturligtvis också var där, men också med en och annan vi inte träffat tidigare. Det tog sin tid att gå runt och titta på alla bilar och ibland slänga käft med deras ägare. Sånt är alltid kul!

Åttio års åldersskillnad mellan de här båda bilarna.

Nere i hotellobbyn fanns tre bilar uppställda, dels Björn Roxlins 4/4 från 1936, som är den äldsta bilen av den modellen i Sverige, dels en 4/4 jubileumsmodell från 2016 (det var 80 år sedan den första 4/4:an tillverkades). Jag vet inte vad en 4/4 kostade ny 1936, men på årets modell fanns uppgift om att en köpare måste vara beredd att punga ut med omkring 560 tusenlappar för att köra hem med den. De har börjat bli i dyraste laget de nya modellerna. Den tredje bilen var en Aero och prislappen på en sådan var nog dubbelt så stor som på 4/4:an.

Ola verkade hungrig igen.

Hotellet, som ägs av Per Gessle, är väldigt fint och innehåller massor av konst, både i form av måleri, skulpturer och fotografi. På kvällen ingick en buffé, som en del inte tyckte gjorde skäl för namnet eftersom den bara innehöll en rätt nämligen lax. För min del var det OK då jag gillar lax, men det finns dock folk som inte äter sådant.

Ingen gick hungrig från frukosten.

Då var frukosten betydligt bättre. i Frukostmatsalen fanns det bl a en man som stod och gjorde omeletter på beställning, vilket jag naturligtvis utnyttjade. Massor av pålägg, ägg, lax och annat gott och inte minst bacon, äggstanning och prinskorvar. Till kaffet bjöds det också på wienerfläta och någon annan torr kaka. Den senare kunde jag avvara. Som framgår så intogs frukosten i hyfsad tid på morgonen. Och, det var inga problem att komma upp på morgonen då de flesta var ganska trötta efter allt körande i värmen kvällen innan och därför knoppade in i hyfsat tid.
Mycket stod på programmet den här dagen, så det gällde att vara utvilad.

Jag fick fotografera Eva för att skicka bilden till barnbarnen.

Något bilrally, som brukar vara nästan legio vid sådana här evenemang, var inte att tänka på med den mängd bilar som fanns på plats. Istället fanns det en hel del aktiviteter att förlusta sig med som Ladies Drive, besök på Koeniksegg i Ängelholm, stadsvandring i Halmstad, konstvandring på hotellet och sist men inte minst älgsafari i Markaryd. Vi hade bokat älgsafarin och lämnade Tylösand prick nio för att under en dryg timme förflytta oss i våra Morgans till Markaryd.
Här fanns det naturligtvis en shop där allehanda saker, med anknytning till älgar, fanns att köpa. Hur många tyska bilar har du till exempel sett, som inte har en älgdekal på bakluckan?

En älgko med sina kalvar vilar i gräset.

Under safarin fick vi åka i ett litet tåg som tog oss runt i safariparken. Innan vi steg på fick alla en liten lövruska att locka älgarna med under färden. De stora djuren var vana vid människor och kom gärna fram till vagnarna för att mumsa i sig godsakerna.
De tre tågvagnarna var utrustade med högtalare för att alla skulle kunna höra föraren, som berättade väldigt informativt om alla älgarna, både på svenska och engelska.

Gloria och Anders väntar på sina våfflor.

Utöver shopen i anslutning till safariparken fanns det naturligtvis också ett café. En sådan inrättning lämnar jag sällan därhän, varför Eva och jag tillsammans med paret Weidow gick in och beställde kaffe och våfflor. På cafeét råkade vi också ut för den enda malör, som inträffade under hela resan.
Jag råkade glömma ett paraply, som jag ställt i något hörn. Upptäckten gjorde cirka sju mil därifrån, så att vända för att hämta upp det var det inte tal om. Ingen större förlust dock, då vi har åtminstone ytterligare tio golfparaplyer hemma i garaget.

Blev ni inte varma i flygarjackorna?

Eftersom klockan bara var omkring ett på eftermiddagen var det inte aktuellt att åka tillbaka till hotellet. Vi ville köra med våra Morgans. Anders, som är extremt intresserad av allt vad fortskaffningsmedel heter, föreslog att vi skulle åka till Svedinos bil- och flygmuseeum, som ligger i Ugglarp. En god idé tyckte jag och när vi inte fick mothugg från våra äkta hälfter så körde vi dit.
Hela färden gjordes på krokiga, asfalterade vägar i skogsmiljö. Skönt var det att köra i skuggan eftersom det var väldigt varmt i solen.

Till skillnad från många bilmuseer, inte minst utomlands, är nästan all fordon på museet orenoverade.
Här finns massor av bilar av olika årgångar samt några hemmakonstruerade skapelser, som såg väldigt märkliga ut.

En tysk Junker.

Svedino var på sin tid en väldigt känd trollkarl, vilket de flesta känner till. Men att han också var väldigt flygintresserad och flög både egna och andras flygplan visste åtminstone inte jag. I några av hallarna i museet fanns därför en hel mängd flygplan av olika slag. Här fanns plan från flygets barndom såväl som exemplar av nästan alla jetdrivna plan som funnits i flygvapnet. Lansen, Tunnan, Draken och Viggen fanns alla representerade i museet.

Tillbaka på hotellet, med någon timme till godo, var det så dags att duscha och byta om till lite mer representativ klädsel inför kvällens galamiddag, som skulle inledas med mingel klockan 1900. Inför kvällens begivenheter hade arrangörerna valt att göra en bordsplacering. En strålande idé i mångas ögon eftersom det annars är lätt att man sätter sig tillsammans med folk man redan känner. Att träffa nya entusiaster är en viktig ingrediens vid sådana här träffar, tycker jag.

Min trevliga och pratglada bordsdam Fiona Cowley från Morpeth i England.

Under eftermiddagen blev jag också uppringd av den som skulle vara värd för bordet, där Eva och jag skulle sitta. Han undrade om vi kände oss bekväma med det engelska språket och litteraturen. Jag svarade då, på ett käckt och trevligt sätt, att det säkert skulle gå bra efter en och annan "stänkare" innanför västen. De verkade ha tänkt på allt, de duktiga arrangörerna. Min bordsdam, Fiona, hade kört sin Morgan 4/4 till Sverige tillsammans med sin codriver och väninna Catherine McNally.

Christer Wahlgren.

Under tiden, samt innan och efter, vi avåt vår trerättersmiddag hölls det en hel del lagom långa tal. Först ut var klubbens ordförande Christer Wahlgren som tackade alla gästerna, inte minst de utländska, för att så många valt att uppmärksamma klubbens högtidsdag. Även arrangörskåren fick en stor eloge för sitt arbete under två år, med att planera och skapa ett väl fungerande arrangemang för ett så stort antal besökande.

Roberto Tondelli.

Många andra prominenta personer tog till orda, bland andra en av klubbens grundare, den välkände och populäre Arne Holmström. Flera representanter för de utländska Morganklubbarna valde också att framföra sina gratulationer till Morgan Owners Group of Sweden. En av dem var Roberto Tondelli från Florens, som tillsamman med sin kvinna Lucia, var de enda representanterna från Italien.

The Legends.

Kvällens underhållning, som höll på nästan fram till midnatt, var helt i min smak. Och, förmodligen gillade de drygt 500 gästerna det lika mycket som jag. The Legends är tre medelålders gossar, som ska föreställa Jerry Lee Lewis, Roy Orbison och Elvis Presley. Jerry Lee Lewis, som egentligen heter Jerry Carlson är son till en av mina radioamatörkompisar. När den här gossen var liten fick han ett litet, litet piano, som han lärde sig att spela en barnvisa på. När han stolt förklarade för sin pappa att han NU kunde spela piano så svarade pappan: "När du kan spela som Jerry Lee Lewis, DÅ kan du spela piano!" Och på den vägen är det.
Under framträdandet trodde många i publiken att det var play-back, men inget kunde vara mer fel. Visserligen fanns bas, och trummor och annat komp inspelat, men både sångröster och pianospel var i högsta grad äkta. Det var sådant ös att några inte kunde hålla sig utan började spontandansa i ett hörn av lokalen. Till och med Eva drog med mig dig där vi buggade av glatta livet.

Dags för hemfärd.

Allt roligt har ett slut och mätta och trötta drog Eva och jag oss tillbaka till vårt rum vid halvettiden på natten. Vi kom ner i frukostmatsalen vid halvniotiden dagen efter och satte i oss en rejäl måltid, som skulle hålla oss flytande några timmar framåt. Sedan var det dags för avsked av dem vi lyckades träffa på väg till bilen med väskorna.

Räkmackan smakade gott i Båstad Hamn.

Men, det låg fortfarande mycket Morganåkande framför oss. Vädret var ännu perfekt och tillsammans med tre andra Morgans, som skulle åt ungefär samma håll som vi, bestämde vi att vi skulle åka via Båstad och sedan vidare längskusten söderut. I Båstad körde vi ner i hamnen, där det trots att säsongen var slut, fanns massor av folk. Både Anders och Ola var hungriga igen, så vi hittade ett ställe där det var plats för oss alla åtta och beställde in räkmackor och öl eller mineralvatten.

Lite trötta och avslagna efter dagens vedermödor.

Efter någon timmes ätande och flanerande i hamnen körde vi vidare förbi Bjäre och vidare mot Ängelholm. Här beslöt Ola, Anita, Orlando och Catarina att fortsätta ut på motorvägen, då de hade tider att passa. Men, vi andra fyra valde att fortsätta kustvägen förbi Farhult, Svanshall och Arild och vidare till Mölle. Här finns också en hamn och precis som i Båstad vad det fullt av bilar och folk överallt. Vi lyckades dock hitta en parkeringsplats en bit bort för att sedan gå och sätta oss med den kopp kaffe och mjukglass vi varit sugna på så länge.
Stora, svarta moln tornade upp sig när vi tittade söderut. Det var åt det hållet vi skulle. Bensinen i vår Morgan var på upphällningen och efter att ha passerat Nyhamnsläge och Strandbaden visste jag om en St1-mack som fanns i Höganäs.

Hemma igen. Nu fick taket bli upp för nu skulle Mr Brum in i garaget.

Precis när jag fyllt tanken så började det regna kraftigt, ett riktigt åskregn, varför både vi och Anders och Gloria beslöt att sätta upp suffletterna. Detta är något vi egentligen inte gillar och mycket riktigt, tjugo minuter senare slutade regnet och det blev åter strålande solsken. Men, då var vi redan ute på motorvägen på väg mot Löddeköpinge och Malmö, så taket fick bli uppe. Många vi mötte undrade nog varför vi hade cabben uppe i det fina vädret.
Det hade jag i alla fall gjort.

Tre härliga dagar i trevligt sällskap var till ända!

Nya golfklubbor?

Custom fitting på Dormy i Helsingborg - 2016-08-04
De golfklubbor jag har idag har funnits i mig bag de senaste tio åren. Är det då dags att byta upp sig, frågar sig vän av ordning. Kommer jag att spela bättre med nya klubbor? Kanske inte, men det blir förhoppningsvis lite roligare. När man läser i golftidningar eller talar med golfkompisar får jag den uppfattningen att tekniken måste ha gått framåt på tio år, något som borde ha gjort dagens klubbor mer lättspelade och i bästa fall med egenskaper som leder till lite bättre längd. Detta, under förutsättning att klubborna passar just dig.
I något av de senaste numren av Svensk Golf uttalade sig en pro om att ALLA golfare borde göra en så kallad custom fitting. Min uppfattning är att det nog ligger en hel del i det. Jag minns själv när jag spelade mycket tennis hur stor skillnad det var på racketar där grepptjocklek, viktfördelning och strängningsvikten kunde variera mycket. Jag beslöt mig därför för att göra en custom fitting.

Dormys senaste butik.

Det var en regnig torsdag jag anlände till Dormy på Väla i Helsingborg vid lunchtid. Här skulle jag träffa Hampus, som bett mig att ta mina nuvarande klubbor med mig. Custom fitting görs separat för drivers och järnklubbor och jag hade valt att börja med drivern.

Här fanns gott om plats för uppvärmning.

Jag var på plats i god tid för att hinna "veva upp" mig innan jag skulle in i studion till Hampus, vilket han rekommenderat att jag skulle göra. Efter att ha värmt upp med några järnåttor, som är den klubba jag känner mig tryggast med, fortsatte jag med att slå några träfemmor och drives.

Lite som i en godisbutik.

När jag trodde att det var dags för mig i studion, så fanns det redan en kille där, i full färd med att testa järnklubbor. Det hade tydligen blivit något fel i tidsschemat, men jag hade ingen brådska utan gick omkring och tittade på det stora utbudet av klubbor som fanns i butiken. När det gäller klubbmärke har jag absolut inga preferenser utan är öppen för vilken klubba som helst som verkar passa mig bäst. Min nuvarande driver är en kopia av någon Pingvariant, som har tolv graders loft.
Den fungerar väl ok när den är på bra humör, men på senare tid använder jag den mycket sparsamt då den har en tendens att gå ganska mycket till vänster.
När det så slutligen blev dags för mig att komma in i studion, så tyckte Hampus, efter lite försnack, att jag skulle slå några bollar med min nuvarande driver. På Dormy använder man ett datorprogram och utrustning som heter TrackMan, som gör att man både kan se bollbanor och annat samt få information om en väldig massa värden, varav några är nästan obegripliga för en medelgolfare.

Hampus byter skaft och huvud i en flygande fläng.

Exempel på hur bilden ser ut efter ett enskilt slag. Detta lyckades jag slå rakt!

Jag har aldrig varit någon long-hitter, så en klubba som ger mig några extra meter hade ju varit trevligt att hitta. Utöver min egen driver fick jag prova Ping, Callaway och Cobra och efter varje enskilt slag med någon av varianterna kom det upp en bild på datorn som visade en massa värden.

Spridning och höjd med de olika klubborna.

Att stå och slå fyrtio slag med en driver under 35 minuter är ganska jobbigt. Efter hand tar både orken och precisionen slut, bollarna sprids och träffen blir allt sämre, något som framgår tydligt av ovanstående bild.
Efter att ha analyserat medelvärdena för de olika klubborna, avseende längd, höjd och en massa andra värden kom vi överens om att Cobran, med 11,5 graders loft, verkade vara den som passade mig bäst.
Idag, bara en vecka efter utprovningen, fick jag ett sms som berättade att den är klar för avhämtning.
Nu har jag inga jättestora förväntningar, luttrad som jag är, men jag har åtminstone en klubba som är den senaste versionen av drivers.

Men lite spännande ska det bli ändå!

Min ICOM 765 fick ett nytt hem.

Ny ägare blev känd amatör i Helsingborg - 2016-07-23
Jag har haft den länge. Den köptes av mig av en radioamatör som är en stor DX-are, SM7DZZ heter han. Innan köpet av 765:an var min dåvarande rig också av märket ICOM, men då en 720. Vid första anblicken av 765:an så föll jag för den direkt. Problemet var förstås att övertala hustrun om nödvändigheten av att byta station, men efter lite lock och pock så gick det bra.

En riktig arbetshäst.

För ett antal år sedan köpte jag en splitter ny ICOM 756 PRO III av Swedish Radio Supply i Karlstad. Varför vet jag egentligen inte, det var väl förmodligen mest för att få något nytt för att hålla intresset för hobbn vid liv. Så här i efterhand vill jag nästan påstå att 765:an egentligen inte saknade någonting för mina behov. Den har stora rejäla reglage och inte en massa menyer att hålla reda på samtidigt som den aldrig lämnade mig i sticket i form av en massa problem. I mina ögon jämför jag den med en Volvo 240, den bara gick och gick och gick.
Men, nu hade den stått på en hylla i shacket i flera år och bara tagit plats. Under några år kollade jag sporadiskt på DX-radio om det ev fanns någon köpesannons rörande en 765:a, men hittade aldrig någon. En som kollar DX-radio nästan dagligen är min kompis SM7BHH, Enock. En dag ringde han och berättade att en radioamatör i Helsingborg, som han kände väl, var på jakt efter just en 765:a. Det skulle enligt Enock vara en rekorderlig person med många år inom hobbyn. Visserligen är merparten inom radioamatörkåren rekorderliga personer, men det finns, som ni vet, alltid några ruttna bär i en full korg.

Stig ritar och berättar.

Jag skickade därför ett mail till Stig, SM7DYZ, och berättade att jag hade en sådan station som han var på jakt efter. Några dagar senare bestämde vi att han skulle kom hit och titta på stationen. Under alla de år jag ägt den, så har jag aldrig någonsin skruvat i den. Jag blir svimfärdig bara jag öppnar locket eftersom som jag, med min humanistiska bakgrund, inte begriper ett dyft om elektronik. Men, det gör Stig! Han har haft flera 765:or och förstår därför att uppskatta vilken fin och pålitlig rig det handlar om.
När två amatörer möts så brukar det bli väldigt mycket snack. Det blev det idag också! Av naturliga skäl har vi massor med gemensamma bekanta och minnen från allt från församlingsjakter och kommunjakter till de nattliga rag-shew QSO:na på 80 meter, där ett helt gäng amatörer deltog för att skryta om vilka nya skalper de tagit på banden under dagen. Jag vet inte om detta förekommer idag, men jag minns den tiden med väldigt mycket glädje.

En glad och nöjd Stig är sugen på att testa sin nye rig.

Vi kom överens om ett pris, Stig och jag, och när han ändå var på gång så köpte han även mitt 30 A powersupply från Svebry.
Efter mycket snack och kaffedrickande packade vi så in prylarna i Stigs bil. Någon test av stationen hade vi inte gjort hos mig utan detta skulle Stig göra när han kom tillbaka till sitt eget shack i Helsingborg. Jag hade ju inte kört med stationen på flera år, så även om den fungerade perfekt när jag satte den åt sidan, så vet man ju inte om något gått sönder, torkat eller på annat sätt tappat stinget när den stått oanvänd.

Men, jag hade inte behövt vara orolig, för dagen efter fick jag ytterligare ett mail av Stig där han berättade att allt var OK. Det enda var ett det interna batteriet var lite svagt, något som han tydligen själv fixade till.

En bra dag för två nöjda radioamatörer!

Morganutflykt med mål.

Helgas Hamnkrog i Ålabodarna - 2016-07-19
Vår Mr Brum hade inte varit ute ur garaget på nästan en hel månad varför det fanns all anledning att låta honom lufta sig i julisolens glans.

Eva redo för en runda i vår Roadster.

Eva har två veckor semester varefter hon direkt där efter går i pension. Så nu lär vi få tid att både spela golf, som Eva ofta prioriterat när helgvädret varit fint, och åka Morgan. Nu hör det till saken att vi ska spela golf både imorgon och på fredag, så någon måtta får det vara och därför blev det en utflykt i en bil utan tak idag.
Normalt sett vet vi aldrig vart vi ska åka, men idag hade faktiskt Eva enväldigt bestämt att vi skulle ta en sväng till Ålabodarna. Men, vi startade med att köra ner till Barsebäcks Hamn, med en svag förhoppning om att få en glimt av Henrik Stenson, som har ett hus där. Det fick vi inte, men som en liten tröst såg vi hans fru Emma, som var ute och promenerade med den yngsta flickan.

Här lämnade vi Mr Brum.

Vi vände tillbaka och körde längs med havet och förbi Barsebäcks Golfklubb och vidare mot Häljarp. På lite småvägar fortsatte vi sedan vår färd mot Glumslöv och Ålabodarna. När vi kom ner i Sundvik så smalnar vägen, vidare fram genom Ålabodarna, av väldigt mycket och vid ett möte fick vi faktiskt backa för att en bred, fet SUV som inte var artig nog att lämna plats för en sofistikerad engelsman. Att hitta en parkeringsplats verkade också omöjligt, men till slut ställde vi oss mellan ett par andra fordon, vars förare nog också förfallit till civil olydnad.
Vi har kört igenom den lilla fiskarbyn vid ett flertal tillfällen, men aldrig hittat någonstans att ställa bilen, varför vi fått nöja oss med att insupa atmosfären av byn.

Ser ut som en servering?

Men idag tog vi en promenad. Eva var ganska säker på att det skulle finnas en glasskiosk här, vilket det också gjorde. Vad hon däremot inte visste, eller åtminstone inte nämnt för mig, var att det även fanns ett etablissemang vid namn Helgas Hamnkrog.

Här kunde man beställa mat.

När vi gick där mellan de gamla fiskebodarna upptäckte jag plötsligt något som såg ut som en servering. Inledningsvis var jag helt inställd på en glass, men eftersom klockan var mer än en timme över lunchtid så började det att kurra i magen efter något rejälare.

Enkelt men funktionellt

Menyn innehöll rätter från 50 kronor upp till 200, så det fanns något för varje plånbok. Som fattigpensionär beställde jag fish and ships, modell större, för 70 riksdaler med Eva slog till på en fisksoppa.

Mycket mindre än t ex Mölle, men också betydligt lugnare.

Men det var glass vi faktiskt hade åkt hit för, så det fick det bli till dessert. En Magnum har jag inte ätit på långa tider, så det fick bli en sådan för min del. Här satt vi, Eva och jag, på pirkanten, med var sin glasspinne och drömde oss bort över havet. Det enda som skymde utsikten mot Danmark var ön Ven, som ligger rakt utanför Ålabodarna.

Livskvalitet!

Själv blev jag lite drömsk när jag upptäckte en lokal fiskare i sin lilla båt. Han var helt ensam och höll, lugnt och metodiskt och utan stress, på att sätta något nät utanför hamnen. Det såg så väldigt rofyllt och avkopplande ut.

Kör oss tillbaka hem!

Vi hade kunnat sitta där en lång stund och titta på den ensamma mannen i sin båt och filosofera vidare över livet. Men, vi tyckte att det fick vara nog med drömmar och bestämde oss för att åka tillbaka till verkligheten i Löddeköpinge, där jag lovat gräva upp ytterligare några av våra egenodlade potatis.

En fin dag tillsammans alla tre, Eva, jag och Mr Brum!

Regn, sol, regn och sol igen.

Engelskt väder på årets Sofiero Classic - 2016-07-03
Det blev att vi körde Audi och inte Morgan, Eva och jag. Vi hade inte anmält oss och det regnade. Men, precis som förra året hade våra kompisar Catarina och Gunnar fixat två fribiljetter, som de generöst erbjöd oss. Kan man som fattigpensionär spara in 320 kronor på inträdet så öppnar det möjlighet för mat på bordet ytterligare några dagar.

Intresset var stort.

Grindarna öppnade klockan tio och vi anlände kanske en halv timme senare, men redan då så var parken full av, bilar naturligtvis, men också av besökare.

Min sonson Elias senaste favoritbilar.

Elias, mitt yngsta barnbarn av det manliga släktet, är vid snart sex års ålder, redan en extrem bilnörd.
Allting har handlat om bilar, ända sedan han var i treårsåldern. I början var han nöjd med i stort sett vilken modell som helst. Och, de modeller som jag köpte var i stort sett alltid av engelskt ursprung. Han, precis som lillasyster Sarah, är också väldigt förtjust i min Morgan, men på senare tid har Elias fått andra böjelser. Nu är det Corvette och Lambourghini som gäller. Min förhoppning är dock att han, i takt med att han mognar, kommer att få en större insikt om charmen med de engelska fordonen.

Tunga artilleriet och...

...hårdföra soldater.

Vårt besök på Sofiero inleddes med att vi tog oss upp på den s k fotbollsplanen. Här fanns en salig blandning av både bilmärken och aktiviteter. Bland annat verkar intresset för det militära, inte minst det amerikanska, vara en växande trend. Här hittade vi entusiaster i såväl amerikanska uniformer och fordon som svenska motsvarigheter. Till exempel var FRO på plats med ett antal radiofordon, som till exempel den Volvo som med militärspråk kallas för en 9033:a. En sådan har jag tillbringat mycket tid i under mina lumparår, som signalist. Något som säkert bidrog till att jag senare blev radioamatör med signalen SM7CQY.

Morris Minors och Woodies.

Här uppe på fotbollsplanen hade Svenska Morris & Wolseleyklubben satt upp ett rejält tält. Mycket lämpligt med tanke på det högst varierande vädret. Här satt Bertil Persson, som producerar klubbtidningen The Morris Post, tillsammans med fru Ströberg och käkade pasta, tror jag att det var.
Framför tältet stod en imponerande samling Morris Minors, ett märke jag känner lite speciellt för. Jag är nästan uppväxt i sådana fordon eftersom mina föräldrar ägde sex sådana efter varandra när jag var barn. Hur många gånger sov jag inte i baksätet, med en filt över mig, när vi var på väg hem till Åstorp efter att ha besökt släktingar i Helsingborg.

Så här prydliga kunde man nog se ut när det begav sig.

Sofiero Classic har med åren blivit lite av en svensk miniversion av den engelska Goodwood Revival, men många människor uppklädda i tidsenliga kläder.

Vanlig syn förr i världen, när telefonerna var svarta och tunga.

Förmodligen återställd till sin forna glans av ett gäng entusiaster.

Här på fotbollsplanen hittade jag också två riktiga pärlor. Båda var renoverade till nyskick. Den ena var en PV Duett Televerksbil, där förmodligen en före detta televerksanställd var mannen bakom renoveringen. Bilen var inte bara i ett extremt fint skick, den innehöll också det mesta av den utrustning, som den gjort under sin aktiva tid.
Den andra var en brandbil från 30-40-talet, som tillhör Kågeröds frivilliga brandkår. Även den var utrustad med det material som behövdes för en utryckning på den tiden.

En lite extra uppklädd MGTD.

Två välkända MG-profiler - Ronnie Palmkvist och Sören Hammer.

Borta vid MG-avdelningen var det, som vanligt, ganska tätt med bilar. Som tidigare medlem i klubben träffade jag naturligtvis också en hel del gamla kompisar och andra bekanta. Att träffa de här människorna, som man delar så många gemensamma minnen med, är minst halva nöjet med att besöka den här typen av träffar.

Hur ofta ser man en sådan här?

Under regnskurarna sökte vi skydd i MG-tältet, där minglandet pågick intensivt. Men, under nästa uppehåll drog Eva och jag oss ner för att titta på allt som försiggick på gräsmattorna framför slottet. Här sprang vi på en bjässe till engelsk bil, en Lea Francis. Det är en stor pampig bil som har alla de engelska attributen som är karakteristiska för dåtidens engelska bilar, nämligen instrumentpanel av ädelträ och läderklädda säten.

Austin Healey 100 från 1954.

Att detta är en riktig kultbil framgår av utropspriset.

Den här dagen skulle det också hållas en bilauktion av auktionsfirman Lauritsen Ett antal både motorcyklar och bilar skulle auktioneras bort till hugade spekulanter med feta plånböcker. Information om ungefärligt förväntat pris fanns, tillsammans med information om fordonet, nerskrivet på anslag i anslutning till fordonen. Vi stannade till en stund och lyssnade när några av dem auktionerades ut och faktiskt verkade bli sålda.

Välklädda damer som säkert deltagit i den annonserade hattparaden.

Nu hade vi sett oss mätta på både bilar och människor och beslöt oss för att dra vidare i vår Audi i riktning mot Löddeköpinge. Det var som vanligt golf på TV och jag ville hinna se upplösningen på den sista rundan. Flera svenskar var ju med.

Vi hemkomsten gick jag in i garaget och umgicks en stund med vår Morgan!