Vi orkade inte vänta på våren...

...så vi drog iväg till Spanien - 2017-03-26 - 04-05
Vi hade pratat om detta länge, Jörgen och jag, men av olika skäl kunde vi inte komma till skott förrän nu. Bara några dagar före avresan bokade vi flyg, boende, sex golfbanor samt hyrbil. Det gick ganska snabbt varför vi också , senare, kunde konstatera vissa misstag vi gjort.

Ganska tomt i SAS-terminalen klockan fyra på morgonen.

Ska man kunna flyga billigt får man nappa på de dagar och tider som finns tillgängliga. Att stiga upp klockan 02:30 är ingen höjdare, men väl uppe och efter en snabb kopp kaffe, så har ju äventyret börjat. Strulet började redan på Kastrup. Jag hade fått för mig att ett kolli på 23 kg alltid ingick när man åker med SAS och hade därför bara betalat för två resväskor á 290 kronor styck. Men tydligen hade jag beställt en biljettvariant som kallas för SAS Go, där inget bagage utöver handbagage ingår i priset. OK, bara att bita i det sura äpplet. Vars 290 kronor ytterligare var väl inte hela världen. Men, icke sa Nicke, att betala vid incheckningen kostar nämligen dubbelt så mycket jämfört med att boka hemma via datorn. Så istället för 590 kronor blev det istället omkring elvahundra. Trist men sant, men så går det när man gör fort och fel.

Lååångt till hyrbilen.

Det positiva med att komma iväg nästan mitt i natten, är att man landar tidigt och har en hel tom dag framför sig. SAS landade redan några minuter efter tio i Malaga och redan en halvtimme senare hade vi fått vårt bagage och gav oss iväg på jakt efter vår hyrbil. Det är nu andra gången vi hyr bil av Brunos Hyrbilar och enda nackdelen med detta företag är att de har sina bilar på tredje våningen i ett garage, som ligger väldigt långt från ankomstterminalen. Men fördelarna överväger eftersom det inte är något tjafs om extraförsäkringar eller hur många förare som ska köra bilen. Allting ingår.
"Tanken är halvfull så kan ni lämna tillbaka bilen med halvfull tank är det bra" sade den trevlige spanjoren. som hjälpte oss att lägga in bagaget i bilen.

Toast med diverse pålägg samt kaffe smakade bra.

Vi hade bokat en lägenhet på Valle Romano, strax utanför Estepona. Dit var det omkring åtta, nio mil och när vi kom ungefär halvvägs, till Marbella, valde vi att köra in i stan för att få oss något till livs.
Trots att vi hade Jörgens GPS med oss var det svårt att hitta Valle Romano. När vi slog in gatuadressen så fanns den inte. Det blev en hel del letande och frågande innan vi till slut hittade en liten avtagsväg där skylten mot Villa Romano fanns efter att vi hade svängt in på vägen.

Efter några kilometer på en väldigt dålig väg kom vi äntligen fram till anläggningen, som bestod av en hel rad hyreshusliknande byggnader. Längst upp på gatan fanns golfklubben med samma namn.

Ingen facilitet som vi använde oss av.

I receptionen, där vi hämtade nycklarna, fanns bland andra en lite nonchalant yngre man, som hade svårt att hitta våra namn och nycklar. På en liten karta över området ritade han lite slarvigt in var vår lägenhet låg. Eftersom alla husen såg likadana ut, tog det lite tid för oss att hitta inte bara rätt hus utan också rätt lägenhet. När vi väl hittade rätt, stod dörren öppen då lägenheten precis hade städats.
Omgivningarna runt hotellet är fina, men eftersom det låg en bra bit utanför Estepona, så var det bil som gällde om vi ville komma till något café eller restaurang.

Ett riktigt "rälit" par fem hål.

Under vår tio dagar långa vistelse skulle vi spela sex golfrundor på sex olika banor. Banor och starttider hade jag beställt hos Elite Golf Service, som faktiskt har kontor i närheten av Puerto Banus.
Den första banan vi skulle spela heter Alcaidesa Links. Banan har jag spelat tidigare någon gång, men mindes inte mer än några av hålen. Denna bana, precis som de två nästföljande vi spelade, Santa Clara och Marbella G&CC, är extremt kuperade. Resultaten blev inte alls bra på de här banorna. Vi kom fram till, kanske som en litet försök till ursäkt, att sådana här banor måste man nog spela ett antal gånger för att lära sig var man ska sikta eller vilken klubba man ska använda. Med många  s k blinda hål är det omöjligt att veta var hinder och greener är. Det tycker i alla fall vi och det står vi för.
I greenfeen på alla banorna ingick tillgång till golfbil. Att gå de här banorna i den värme, som ibland uppgick till nästan 30 grader i solen, var definitivt inget alternativ.

Med sådana bilar på parkeringen förstår man att prisnivån är hög.

De banor vi valt att spela var alla relativt lyxiga och förhållandevis dyra jämfört med prisbilden i Sverige. Greenfee, utan golfbil, kostade ofta runt 90 Euro. För vår del, som beställt via Elite Golf Service var priset omkring 750 SEK inklusive golfbil.

Strandpromenaden i Fuengirola.

Vi hade beställt våra starttider så att vi spelade golf två dagar, var ledig en, spelade golf två o s v.
Vår första lediga dag bestämde vi oss för att köra till Fuengirola, som väl får betraktas som en av huvudorterna på Costa del Sol. Här finns en nära nog milslång strandpromenad, som är kantad med caféer, restauranger och hotell.

I en parallellgata bakom strandpromenaden är det både lugnare och billigare.

Det är alltid mycket folk överallt. Och, både Jörgen och jag, som har ett stort intresse av att studera andra människors beteende, klädsel och språk, tyckte det var mycket givande att sitta vid ett litet bord i skuggan och inmundiga var sin liten öl.

Äldre människor blir lätt trötta.

Efter vårt långa vandrande på strandpromenaden blev Jörgen lite matt och trött och frågade om vi hade tid så att han fick vila sig mot en palm en stund. Självklart accepterade jag det. Det är viktigt att ta hänsyn till varandras behov och önskemål när man är flera i sällskapet.
När vi skulle köra till de tre första banorna vi skulle spela så tog Jörgens GPS med oss på irrfärder långt ut i ingenstans. Vi kunde inte för vårt liv förstå att det kunde vara så krångligt att hitta till golfbanorna. Ja, jag var nästan förbannad, för flera gånger kom vi nästan för sent till våra starttider.
Jag påpekade för Jörgen att något måste absolut vara fel och att han borde kolla inställningarna.
Vad var det jag sa? GPS-helvetet var inställt så att man skulle undvika stora vägar. Tacka fan för att det tog tid att hitta rätt!
Allt nog och emedan samt även, de resterande tre banorna hittade vi på ett kick. Inte nog med det, dessa banor, Valle Romano, Mijas Los Olivos och San Roque visade sig också vara betydligt mer medgörliga än de tre första vi spelade. Vi spelade stundtals faktiskt riktigt bra. Men bara stundtals.

Mysigt och lite lugnare.

Efter en av dessa rundor åkte vi ner till Hamnen i La Duquesa. Det är en trevlig liten hamn, inte på långa vägar så stor som Puerto Banus, som jag besökt flera gånger tidigare. Bland annat finns här en mycket bra pizzeria som har begåvats med väldigt trevlig personal. Här tar de i hand och hälsar när man kommer. Trevligt och belevat i mina ögon.

Årets klocka.

En annan anledning till att jag gillar just La Duquesa är att det här alltid brukar finnas afrikanska kringvandrande försäljare, som en annan golfkompis, som brukar vara här ofta, men som jag inte vill nämna namnet på, kallar för klocknegrer. Namnet beror på att de säljer armbandsur. Alla klockor de håller i händerna är batteriklockor. Sådana vill inte jag ha. Jag vill ha mekaniska, självuppdragande kopior av kända märken. Dessa har de i sin ryggsäck eftersom de är betydlig dyrare. Denna gången köpte jag min femte klocka och också den billigaste hittills med sina 25 Euro.
Jag kan också konstatera och berätta att även de tidigare köpta klockorna fortfarande fungerar!

Perfekt frukost tycker jag.

En morgon, när vi inte hade lust att laga frukost själv (det är i regel jag som steker bacon och ägg på morgonen medan Jörgen tar hand om grovdisken) så bestämde vi att åka ner till hamnen i Estepona. Där hade vi upptäckt en irländsk restaurang som serverade full irish breakfast för åtta Euro. Det visade sig dock att de hade stängt. Men, längre bort låg ett lite mer oansenligt ställe, som serverade english breakfast till det facila priset av fyra och en halv Euro. Dom hade öppet!

Stor båt, men det fanns större.

När man är i de här trakterna så är ett besök i Puerto Banus ett måste. I den hamnen finns massor av boutiquer som säljer väldigt dyra varor, både juveler, klockor och kläder. I hamnen kryllar det också av båtar som inte är så vanliga i Sverige. Här gick vi omkring i lugn och ro efter att ha parkerat i ett parkeringshus. Vi tog oss också tid att äta en enkel lunch i form av en pizza som vi delade.

Lennart välkomnar oss.

Någonstans här i närheten, i Nueva Andalusia, har också en gammal kunsultkollega och vapendragare skaffat sig ett litet hus. Jag visste att han skulle vara här nere just nu och tog chansen att ringa upp honom. Ingen svarade, men en stund senare ringde han upp mig och sade att han skulle komma och hämta oss.

Kaffe och vatten, precis vad som behövs i värmen.

Lennart och Jörgen har båda växt upp i Nyköping, men har inte umgåtts. Däremot har Jörgens pappa, bokhandlare Kvant och Lennarts pappa som var läkare, spelat golf ihop. De hade naturligtvis mycket att tala om från sin uppväxt i Nyköping, varför jag nöjde mig med att lyssna och någon gång lågmält göra ett litet inlägg. Lennart och hans Lisbeth visade oss runt i deras nyrenoverade casa och bjöd på förfriskningar på uteplatsen, innan det var dags för Jörgen och mig att hämta vår bil i garaget. Här fick vi nästa käftsmäll när vi konstaterade att vi parkerat i tre timmar för totalt 27 Euro!
Men som Jörgen säger, det är ju bara pengar och det är det ju faktiskt också.

Utsikt från golfklubben - i husen, bakom träden längst ner till höger, fanns vår lägenhet.

Det enda ställe man kunde få mat på på kvällstid och som låg på gångavstånd (även om Jörgen tyckte det var långt) var på Valle Romero Golfklubb. En kväll försökte jag övertala Jörgen, som till och med börjat på gym i Höganäs, att promenera med mig upp till klubbens restaurang. Efter lite ojande och gnäll gav han med sig, varefter vi kunde inta en enkel men inte översvallande god, men ok, måltid.

Alltid folk att studera.

Flyget hem från Malaga skulle avgå redan 0645. För att vara säkra på att inte missa flyget beslöt vi att tillbringa sista natten i Fuengirola. Att bo där innebar att vi bara hade max en halv timmes körtid till Malaga Airport, varför vi kunde få någon lite längre natt än om vi skulle kört från Estepona. Kvällens måltid, som egentligen för min del skulle vara steak and kidney pie, blev istället pizza respektive pasta.

Här är jag.

Jodå, jag var också med i Spanien, vilket bevisas av bilden Jörgen tog på mig med Gibraltar i bakgrunden.

Kaffe och en liten bulle för sex Euro blev dagens frukost.

Vi hade checkat ut på hotellet redan kvällen innan vi åkte. Ville inte strula med betalning klockan fyra på morgonen. Kvällen innan hade vi rekat var vi skulle lämna tillbaka bilen. Det var nog tur för det var inte så lätt att hitta i nattmörkret när vi kom till flygplatsen.
Någon frukost hade vi naturligtvis inte fått i oss så det blev till att hugga vid första bästa café, som var öppet vid den tiden på morgonen.

Hemresan med Ryan Air var händelselös och innebar någon timmes sömn i obekväm ställning samt en bok jag han läsa till hälften. Vid ankomsten till Kastrup fanns min kära hustru Eva på plats och återbördade oss till hemmets lugna vrå.

Nu ska jag sätta på hjulen på vår Morgan!

Lunchbesök i Helsingborg

Vi inledde med Helsingborgs Auktionsverk - 2017-03-09
När jag berättade om att jag börjat sälja ut lite av mina mynt på Tradera, så vaknade även min kompis Balla till. Han var nämligen ägare till ett halvt dussin väldigt fina oanvända vinglas, från Orrefors, som i butik kostade 550:- per styck. Eftersom Balla lika gärna dricker direkt ur flaskan eller ur en pappmugg, tyckte han att det var onödigt att de här glasen tog plats i hans hem.

Tillsammans med ytterligare en lite uttråkad person, Jörgen Kvant, inledde vi därför vår sociala träff med ett besök på Helsingborgs Auktionsverk. Det är numera beläget på ett industriområde, i närheten av soptippen i Helsingborg. Förr, när det begav sig, så fanns dåtidens Auktionskammare på Kungsgatan, nere i city där nu Norra Hamnen finns.

Fickur av diverse slag.

Det är kul att gå och titta på vad som finns att bjuda på vid kommande auktioner. Här hittar man allt mellan himmel och jord. Till och med jag skulle kunna tänka mig att bli ägare till en eller några saker. Själv tycker jag det är kul med klockor, dock inte fickur. När jag är i Spanien och spelar golf brukar jag varje gång köpa ett falskt armbandsur av känt märke av någon gatuförsäljare. Alla  har dock varit mekaniska och alla fungerar faktiskt fortfarande.

Fortfarande aktuell.

Möbler fanns det gott om. De flesta var ganska ointressanta, men det fanns en Jetsonstol, som jag inte skulle tacka nej till. Men priset, som förutsattes att hamna kring 8000 kronor, kändes emellertid lite avskräckande. En gammal ångradio från fyrtiotalet skapade också ett visst intresse hos mig. Som certifierad radioamatör sedan 1977, så väcker anblicken av en sådan tingest minnen från förr, då jag rattade runt frekvensratten för att hitta stationer som radio Luxemburg eller andra liknande stationer.

Ja, vila ni er en stund när jag tittar vidare.

Mina två, lite äldre kamrater, blev efterhand allt tröttare i benen efter sin rundvandring i lokalerna.
Balla var också lite besviken efter sitt samtal med en av värderarna, som fanns på plats. Han erbjöd 150:- per styck, om de skulle köpa dem rakt av, men föreslog istället att Balla skulle sälja dem på Tradera eller Blocket.
För några dagar sedan var jag hemma hos Balla, som egentligen är döpt till Bertil, och visade honom hur man ska förfara när man lägger upp saker på Traderas auktionssida. Det verkade som han tyckte detta verkade spännande, efter vad jag berättat för honom om mina pågående auktioner. Och, redan veckan efter hade han sålt sitt första mynt.

Vid utgången fanns två motorcyklar som skulle auktioneras ut.

Här finns nästan allt.

 Eftersom jag uppfattade att mina två äldre kamrater inte orkade knalla runt mycket längre så föreslag jag att vi skulle åka vidare. Vi hade ju egentligen träffats för att äta lunch tillsammans och i samband med detta fortsätta våra  diskussioner om saker och ting. Valet föll på Väla Centrum. Det ligger ganska nära och har en food court, med ett antal restauranger, där både de som gillar konstig mat, som Balla och Kvant och vanliga människor som gärna äter mat där man kan se vad det är man stoppar i sig.

Många ville ha vanlig svensk mat och därför fick jag en väntplatta,
som gav signal när min mat var klar.

Nu fick gossarna äntligen vila sina trötta ben en stund. Balla åt bakad potatis med räkor, vilket är ganska normalt, medan Kvant, som vanligt, stoppade i sig ris, nudlar och andra exotiska saker.
Efter lunchen förseslog Kvant att vi skulle förflytta oss lite längre in i varuhuset för att ta en ficka. Precis som vi brukar göra. Men, Bertil tyckte att vi hellre kunde åka hem till honom och inta kaffet där tillsamman med choklad från han välfyllda kylskåp. Förslaget uppskattades av oss båda andra, inte minst för att det var ett betydligt billigare alternativ.

Ja, så kan en dag tillsammans med några pensionerade vapendragare se ut en gråmulen vårvinterdag.

Men, snart så är det vår och då väntar golf och Morganutflykter!

Plågsamt och dyrt men skönt efteråt.

En förmiddag i Helsingborg - 2017-02-03

Naturligtvis så hade det, i vanlig ordning, inträffat en trafikolycka på E6:an, någon kilometer före södra avfarten till Helsingborg. När jag ska till tandhygienisten, som jag alltid bokar till klockan nio på förmiddagen, ser jag till att ha god tidsmarginal. Det hade jag idag också, men när då trafiken står helt stilla i båda filerna under en kvarts tid, så är det lätt att bli lite bekymrad.

Med tunga steg drar jag mig mot mottagningen.

Det var ett grått och regntungt Helsingborg som tog emot mig, när jag lyckades hitta en ledig parkeringsplats på Stortorget. Trots trafikproblemen på E6, så hade jag turligt nog fem minuter till godo innan jag skulle bli placerad i stolen hos min tandhygienist.

Brukar faktiskt titta i Hänt i Veckan när jag väntar.

Kerstin Graneli är en mycket duktig och empatisk yrkeskvinna, som ibland berömmer mig för att jag skött munnen bra. Då jag lider av tandlossning, måste jag dels använda mellanrumsborstar i fem olika storlekar (ser ut som små flaskborstar om någon kommer ihåg dem), minst en gång om dagen, dels bli behandlad av Kerstin åtminstone var fjärde månad. Proceduren med mellanrumsborstarna är den tråkigaste sysslan på hela dagen. Det tar cirka tio minuter och det är definitivt inte skönt. Men, ack så viktig. Tänderna vill jag ju behålla!

Då jag anlitar både tandhygienist och naturligtvis också tandläkare, så brukar jag efter hand nå upp till den nivå då högkostnadsskyddet träder in. Idag var det emellertid första gången på en ny klättring ditåt, vilket renderade i en utgift på 1.115 kronor. Inte nog med det, det är stundtals faktiskt ganska smärtsamt också, även om Kerstin gör vad hon kan för att plåga mig så lite som möjligt. Men, det viktiga är dock att hon gör ett fullgott arbete.

Här finns mycket gott.

När jag ligger där i stolen, går det ju inte att, med både fingrar, vassa instrument och salivsug i munnen, föra någon konversation. Istället försöker jag tänka på vad som stundar efter genomförd behandling. Vid flera, ja nästan de flesta, gångerna jag lämnat Kerstin, har jag belönat mig med ett besök på Fahlmans konditori, som ligger snett över torget. Här erbjuds man frukost i olika varianter och jag brukar välja ett ägg, en ostfralla och kaffe. Är jag riktigt på humör kan detta även kompletteras med en bakelse, eller som i dessa tider en semla.

Två motiv.

Men, för en gångs skull var jag ståndaktig och istället för cafébesök beslöt jag mig för att ta en längre promenad genom stadens centrum. På min planlösa vandring passerade jag ett skyltfönster där det fanns en gammal moped. Självklart skulle den fotograferas, även om jag nu kan konstatera att bilden inte blev speciellt bra.
Under min promenad ringer min mobil. Det är min kompis Jörgen Kvant, som meddelar att han är klar med sitt gympass (så fick han sagt det) och strax skulle sätta sig i bilen och köra från hemmet i Viken för att sammanstråla med mig för en gemensam lunch i Helsingborg.

Går att hitta på Norra Storgatan.

Det skulle dock ta en stund, så jag fortsatte i saktmod att sakta gå genom stán. Att det fortfarande finns frimärksaffärer, trodde jag verkligen inte. När jag såg skylten gick jag in i butiken och diskuterade mynt och frimärken med ägaren sedan fyrtio år. Eftersom jag är i full färd med att sälja mina och min salig fars myntsamling på Tradera, så undrade jag hur marknaden såg ut idag. Jag blev då informerad om att nästan alla, som fortfarande är aktiva inom dessa samlarområden är 60-plussare. Och, har man inte riktigt fina mynt i sin samling så handlar det  nästan bara om skrotvärdet för silvermynten. Vi hade, trots dystra besked vad gäller priserna, en ganska trevlig liten pratstund. Det visade sig till exempel att mannen i fråga, för det var en man, hade varit medlem i Söderåsens Golfklubb, precis som jag varit. Världen är liten.

Relativt nya bilar.

Jag hade fortfarande en liten stund över innan jag skulle träffa Jörgen. För att slå ihjäl den så körde jag upp på Västra Berga industriområde och gjorde ett besök hos Din Bil. Det är där de säljer Audi. Vår A6:a har nu rullat 12000 mil och jag har definitivt inte några planer på att byta bil för närvarande.
Den har gått för lite samtidigt som mitt pris vid inbyte inte kommer att överstiga 60000. Och, 12000 mil är ju faktiskt ingenting att tala om för en sådan bil, så länga jag sköter den ordentligt. För en likadan bil som vår nuvarande, men sex år nyare och med 2500 mil på mätaren skulle vi få betala närmare 300000 kronor. Att än en gång köpa en helt ny bil finns inte på kartan. Bilaffärer är nog de sämsta affärer man gör under sitt liv. Men, det går inte att förneka att det är roligt!

Kvant i antågande, inte lika elegant som han brukar vara.

Det började närma sig lunchtid varför jag körde vidare till Vasatorps GK, där Jörgen och jag bestämt oss för att äta lunch. Det bjöds på antingen ärtsoppa (det var ju torsdag) eller laxpudding, eller ev. både och för den som var riktigt hungrig. När jag anlände så hade Jörgen inte kommit. Jag gick därför in i restaurangen och tog min första gratis kopp kaffe, en förmån jag har i kraft av att jag är guldmedlem. Med kaffekoppen i handen gick jag ut och tog emot Jörgen när han så småningom anlände. Klädd i jeans!

Under lunchen, där Kvant valde ärtsoppa och jag laxpudding, utväxlade vi ett animerat samtal om både positiva och negativa händelser i vår omvärld.

En bra dag i det stora hela!

Kålpudding hos Austin-Healey-Bloms i Lerum

Det var sju år sedan förra gången - 2017-02-10/12
Det kom ett mail. Av innehållet framgick det att det planerades tillagning av kålpudding och att det med all säkerhet skulle räcka även till Eva och mig. Ett sådant frestande erbjudande får man absolut inte missa, varför Eva och jag snabbt bestämde oss för att göra ett efterlängtat besök hos våra gamla kompisar.

Trots flera år sedan förra året hittade vi dit utan att använda GPS:en.

Vi lärde känna Christina och Lars, när de under ett års tid bodde grannar med oss här i Löddeköpinge, för si så där fyrtio år sedan. Även om paret Blom därefter tillbringade många, många år i olika länder ute i Europa, så har vi hållit kontakten under alla år. Det är nu ett antal år sedan de flyttade bopålarna till Sverige igen och bosatte sig i en gammal gård utanför Göteborg. Så, när vi nu träffades i Lerum, så var det bara att fortsätta att ta upp tråden igen om det vi pratade om förra gången.

Välkomstdrink.

Det blev ett kärt återseende och alla upplevde vi att ingen av oss hade förändrats alls. Vi har barn i samma ålder och trots att deras barn bor i utlandet så har våra och deras barn forfarande kontakt via sociala media. Kul! Lars är också orsaken till min fablesse för dry martini eftersom det var standard när vi var på besök hos dem. Och, givetvis fanns en sådan redan färdigblandad när vi anlände.

Det lilla röda huset mitt i bilden förfogade Eva och jag över.

Christina och Lars har massor av utrymme i sitt stora hus och med tre barn och tre barnbarn, som ofta är på besök, kan det verkligen behövas. Men på den stora tomten finns också ytterligare fyra byggnader, som är renoverade och inredda, både till garage, snickarbod och bostäder. Vi fick därför ett helt eget hus för oss själva under de tre dagar vårt besök varade.

WR14 är postnumret till Morganfabriken!

För många år sedan, när Eva och jag var på ett av våra återkommande besök i UK, hyrde vi en cottage i Ross-on-Wye. Det är en underbar liten stad/by, som ligger ganska nära Malvern, där Morganfabriken finns. Och, ett besök på fabriken är ett måste för Morganägare, som vi var redan då, både för att titta på tillverkningen och köpa reservdelar. På en pub i Ross-on-Wye slog vi oss i slang med några "infödingar" och började prata bilar. Vi fick då ett tips om ett par i byn,som hade flera engelska sportvagnar. Självklart letade vi upp deras hus och fann en liten man som just höll på att tvätta en Austin-Healey 100 utanför det K-märkta huset. Det visade sig, när vi blivit inbjudna på tomten, att han också var ägare till en AC Ace, som han brukade tävla med i hill climbs. Efter lite allmänt prat om bilar kom det fram att Healeyn ev skulle säljas. Då jag visste att Lars, som tidigare haft bl a MG, var på jakt efter något liknande, så kontaktade vi honom (de bodde i England vid den här tiden) och berättade om bilen. Och, allt slutade med att Lars köpte denna Austin-Healey, som han nu ägt i mer än 30 år.
Vid middagen, som bestod av väldigt god kålpudding, så överlämnade vi också några presenter, dels en flaska rödvin med Morganmotiv, dels en tidig dinky toys modell av en Austin Healey 100, som jag köpte för många år sedan på en samlarmässa i Göteborg.
Lars gillar inte bara Healeys, han gillar även vin.

Två bilentusiaster i samspråk.

Intresset för bilar är stort hos Lars, kanske beroende på att han arbetat för Ford och de senare åren för Volvo, under alla år. Det är därför inte så konstigt att han känner många likasinnade i närområdet. På lördagen var det därför inplanerat ett besök hos en annan bilnörd i Lerumstrakten. Även han var Healeyägare, men utöver denna så rymde hans garage också fem eller sex Minis samt frugans MGTF.

Cooper S från ett av de rätta åren.

Så ska det se ut!

Det här var en person, som verkligen inte har tummen mitt i handen. Flera av de sex minibilarna hade renoverats till ett perfekt skick. Att ha sådana här bilkompisar i närheten är otroligt viktigt, framförallt för personer som Lars och mig själv, som ibland kan behöva hjälp med saker som ligger lite ovanför vår horisont.

Tre splitter nya, av de sist tillverkade, Minis av den klassiska modellen.

Att den här personen var en riktig Minientusiast bevisade han när vi gick in i ytterligare ett garage, som fungerade som uppställningsplats. Här fanns bland andra den absolut sista Minin som kommit till Sverige, plus ytterligare två av årsmodell 1999 och 2000. Han har köpt dem helt nya och ingen av dem har rullat mer än 15 mil. Inte nog med det, efter flera års eftertanke funderade han nu på om det kunde vara dags att sälja dem för att ge plats för nya projekt. Dessa tre Minis måste vara unika!

Väl hemkomna till damerna, så blev vi informerade om att sonen Jimmy med familj från Köpenhamn, skulle titta in på sin färd till Bloms hytte i Norge. Det var sportlov i Danmark och nu skulle Jimmy, hustrun och de tre barnen upp och åka skidor i Trysil. Vi fick därför korrigera våra planer för dagen, men hann ändå med ett besök på ett café i närliggande Alingsås.

Lars Healey 100 är i ett fantastiskt fint skick.

Vid återkomsten till Gamlebo Gård, var det dags för en titt på Lars Healey. Den står i ett av hans garage, som än så länge inte är försett med värme. Lars har dock stora planer. Garaget ska dels isoleras och golvet ska beläggas med klinkers. En ytterligare investering han tänker göra är att skaffa en lift för att underlätta underhållet på bilen. På bilar från 1954 finns det en hel del nipplar som behöver smörjas och det är alltid struligt och kladdigt arbete när man måste krypa under bilen.
Vi försökte backa ut bilen i ljuset, men på grund av kylan fick vi inte igång den.

Christinas alldeles egna hus.

Under alla år har Lars farit och flugit över hela världen, vilket medfört att Christina oftast varit ensam, först med barnen så länge de var små, och sedan helt själv. Men Christina har definitivt inte lidit någon brist på sysselsättning då hon besitter en väldigt stor kreativ förmåga. För att få fullt utlopp för den så har hon och Lars nu inrett ett av husen på tomten till Christinas egna idéverkstad.

Måste vara ett drömställe för vem som helst.

Olika träslag, bland annat ebenholz.

En del av samlingen.

Hon kan skapa grejor av allting.

Här håller hon på med en massa grejer. För närvarande är det knivtillverkning som gäller. Själva bladen köps oftast färdiga och det stora arbetet handlar om att formgiva och tillverka skaft och slidor. Men hon är också väldigt intresserad av djurskelett och ibland kan hon hitta ett död mink, utter eller något annat ute i skogen, som hon då tar hem i sin verkstad och "fixar till".

Christina och hennes bin.

Ja, hon har många strängar på sin lyra, den kära Christina och som det inte vore nog med allt det hon redan håller på med så är hon också aktiv inom biodling. Som bevis på detta förärades vi två burkar honung när vi åkte hem.

Lars hjärta verkar fortfarande klappa för Ford. Utöver för Healeyn förstås!

Efter frukosten på söndagsmorgonen tog vi en sista promenad över "ägorna" innan det var dags för Eva och mig att åka tillbaka söderut. Eva var noga med att vi skulle hinna hem så att hon kunde gå på gymet klockan 1830. Det är sjaälvdisciplin det!

Det ska definitivt inte dröja länge innan vi träffar Bloms igen!

Konstkultur och bilkultur i Karlshamn

På besök hos likasinnade - 2017-01-28/29
Lisa och Bengt-Göran tyckte att vintern varit alltför lång och saknade umgänget med andra Morganmänniskor så till den milda grad, att de bjöd upp oss till Karlshamn för middag, morgansnack och övernattning. Och, innerst inne tror jag nog också att de väldigt gärna ville visa upp sin nyinköpta ögonsten, en Royal Ivory Morgan +4 av årsmodell 2013.

BG, i mitten, med Annelie och Håkan.

När Eva och jag anlände vid tretiden på eftermiddagen så hade Håkan och Annelie från Vetlanda redan anlänt. Efter att lite snabbt ha hälsat på värdpar och gäster, blev vi anvisade till vårt nattkvarter, där vi kunde packa upp innan det var dags för kaffe och kaka.

Morgankaka och...

...Morganmugg.

När man är ägare till en bil, som har sitt ursprung så tidigt som 1909, så är risken stor att man blir lite nördig. Jag har märkt samma tendenser, inte minst hos MG-ägare vars fordons dock inte inleddes förrän 1924 och denna nördighet finns kanske även hos andra märkesentusiaster. BG berättade att han hade klippt ut en bild på en Morgan och lagt den på kakan för att sedan strö över med florsocker.
Kreativt! Inte så konstigt kanske då BG precis som jag verkat i reklambranschen under en stor del av vårt vuxna liv.

Konstmuseet Martinssonska Gården.

Innan besöket hade vi fått ett mail med en mycket pretentiös inbjudan. Den innehöll ett antal hållpunkter med aktiviteter och en av dem skulle vi delta i nu. Både BG och Lisa är mycket konstintresserade, vilket inte minst syntes i deras hem. Med sina kunskaper från reklambranschen och goda kontakter med tryckerier har BG under senare år och kanske lite som en hobby, varit med och producerat en hel del stora, påkostade böcker, huvudsakligen om konst. Han därför lärt känna många inom konstens värld, både lokalt och ute i landet.

Håkan, Eva, Annelie och BG lyssnar andäktigt när Johnny berättar.

Vid ankomsten bjöds vi alla på ett glas bubbel samtidigt som Johnny berättade om sitt muséum. Johnny Martinsson, som är 83 år ung och skulptör, köpte den här gården, i nedgånget skick, 1976 för 36000 kronor. Under en mängd av år renoverade han den till ett underbart skick, parallellt med sin konstnärliga gärning. Idag är övervåningen Johnnys bostad medan bottenvåningen inrymmer ett konstmuséum som främst visar Johnnys verk, men också målerikonst av bland andra Per Serre.

Johnny berättar med stora gester.

Vi gjorde därefter en rundvandring i museet där Johnny berättade att han i sina yngre år, precis som så många andra, arbetat på ABU i Svängsta. Vid många tillfällen besökte han och flickvännen/hustrun svärföräldrarna, där de alltid bjöds på god mat. Vid ett av dessa tillfällen gick han ut i svärfaderns snickarbod och...enligt hans egna ord "Långfredagen 1963 gick jag ut i vedboden och högg till en figur. På påskafton köpte jag gips och sedan har jag gått den självlärda vägen"

Exempel på Johnny Martinssons skulpturer.

På flera ställen i Landet har Johnny haft separatutställningar, varit representerad i samlingsutställningar och inte minst producerat en mängd offentliga verk, både lokalt men också till exempel i Helsingborg, Bollnäs och Horsens i Danmark. Bilden ovan visar tre av totalt sju identiska skulpturer, där var och en är gjord i ett eget material typ brons, järn, läder, betong etc.
 Även om jag för egen del inte är överdrivet intresserad av konst så var besöket i Johnny Martinssons muséum mycket givande. Att få ta del av hur många steg det finns att ta från en tanke eller idé till ett färdigt resultat är nog något som de flesta inte känner till.

Dukat för bilsnack.

Men nu var det dags för nästa punkt på agendan. På vägen hem visade BG var hans före detta reklambyrå låg. Precis som muséet, så är den belägen i ett gammalt mysigt trähus i den äldre delen av Karlshamn. Tillbaka hos BG och Lisa bytte vi alla om från våra reskläder innan det var dags för middag. Omklädda och fräscha var det emellertid först dags för nästa höjdpunkt på dagen, nämligen garagebesöket. Vid sådana tillfällen, när engelska bilar är på tapeten, är det vanligt, ja nästan brukligt, att diskussionerna oftast sker i kombination med inmundigandet av gammeldansk, brittisk öl och ölkorv. Detta leder i regel till att samtalen når oanade höjder.

Jag förstår att de är stolta.

Huvudattraktionen i garaget, förutom den extremt prydliga ordning som fanns i det ganska lilla men väldisponerade utrymmet, var naturligt vis parets nyinköpta Morgan. Även om de inte är lika gamla i Morgankretsar som Eva och jag, vi har levt med Morganbilar i snart 30 år, så är den här vita skönheten faktiskt deras andra bil av detta ädla märke. Den tidigare gröna 4/4:an lever nu förhoppningsvis ett liv hos en ny lycklig ägare.

Imponerande snyggt.

 BG har som sagt en massa kontakter inom både tryckeri- coh andra branscher som kan vara bra att ha även när man har Morganbilar. Stolt som en klockarekatt visade han upp sin flying jacket, som försetts med en broderad Morgan logotype av en av hans kontakter på området.

Förrätten, nästan ett konstverk den också.

Mycket snack i liten verkstad hade det nu bokstavligen varit och det var dags för nästa punkt på listan. Före måltiden intogs det dry martini, whisky, vin eller annat drickbart under ett allt livligare minglande. Dagens intryck hade varit många och intressanta, inte mist garagebesöket, som ledde till att samtalet allt mer gled in på en allmän önskan om att våren skulle infinna sig snarast möjligt.
Så småningom satte vi oss alla till bords och avnjöt en helt fantastisk trerätters middag. Eftersom en del fortsatte med alkoholintaget, i form av vin, så ökade intensiteten i samtalen allt eftersom.
När det var färdigpratat efter kaffe och avec, hade klockan redan hunnit några minuter efter klockan två på natten och alla med lite sunt förnuft förstad att det var dags att dra sig tillbaka till sängen.
Så skedde också!

Lisa i full färd med frukostbestyren.

Halv nio morgonen efter vaknade jag efter ha sovit drygt fem timmar. För att somna på kvällarna måste jag nämligen läsa någon timme vilket resulterat i att jag somnade först vid 0300 på morgonen.
Alla andra var redan uppe och doften av bacon underlättade för mig att snabbt dra mig upp i köket.
Full english breakfast stod på programmet och en bättre start på dagen kan man väl inte få.

Innan vi lämnade, så tog jag mig ytterligare en titt på Lisas och BG:s fina Morgan.

Vid lunchtid hade vi pratat färdigt om det mesta och då både vi och Håkan och Annelie hade mellan femton och tjugo mil framför oss tyckte vi att det var dags att tacka för oss för en trevlig sammankomst och köra hem till vår egen fine Morgan, Mr Brum.

Det var några dagar som skapade körsug!