Bikers har det inte lätt.

Lödde Knatters på nya äventyr - 2018-07-31
Maskinerna måste rulla för att må bra. Peter och jag bestämde därför att vi skulle ut och rasta våra stålhästar, som inte luftats på ett tag. Med fyllda bensintankar, ryggan packad och vurpollonet laglydigt på huvudet (trots värmen) drog vi mullrande iväg mot fjärran mål.

Stöldbegärligt gods ska man ha inom synhåll!

För att orka med dagens eventuella strapatser var vi dock tvungna att förbereda oss genom intagandet av en enkel lunch. Eftersom vi körde mot havet, för att i möjligaste mån ta del av de ev lite kyligare vindarna därifrån, så beslöt vi att göra vårt förta stopp på Hamnkrogen i Barsebäckshamn.

Rätt väder för en uteätarlunch.

Vi parkerade våra lätt viktkompenserade maskiner precis utanför restaurangen och gick till den kvinnliga hovmästaren, som visade oss till ett ledigt bord i skuggan. Av både säkerhetsskäl och med hänsyn till övriga gäster, som ev kunde bli uppskrämda, hade vi valt att inte ha våra klubbvästar på oss denna dag. Måltiden vi beställde bestod av en s k liten räkmacka a 129 riksdaler, som vi sköljde ner med vanligt kranvatten. Några starkvaror var det inte tal om, för trots att vi ingår i bikergemenskapen så är vi noga med att följa alla lagar och regler till fullo. Förutom då detta med viktkompensationen kanske.

Ditt skrälle!

Kaffe på maten hade inte varit fel, men vi skulle ju köra vidare och kunde då fika på något annat ställe längre fram. När vi, längs havet, passerade Öresunds Golfklubb trodde jag att Peter, som körde först, skulle svänga in där. Vi har nämligen besökt detta etablissemang tidigare och kört därifrån nöjda med besöket. Istället hade Peter siktet inställt på Borstahusen, så vi hade ganska lång väg kvar.
Inne i Häljarp svängde Peter ner på en sidogata och kände förmodligen till en genväg. När kom in på villagatorna stendog dock plötsligt hans Mustang.

Felsökning pågår!

Några större mängder verktyg hade ingen av oss tagit med i ryggsäcken. Men i min Puch så fanns det i alla fall en tändstiftsnyckel. När Peter skruvat av tändstiftet så fick han tändkabeln i handen. Han gjorde idoga försök att skruva in kabeln i tändhatten igen. Vid något tillfälle verkade det som den fått kontakt igen, men, när vi kollade om det fanns gnista, så upptäckte vi ingen.

En skuggig plats i väntan på hjälputrustning.

Vad göra, strandsatta som vi var i Ödemarken i Häljarp. Det var då jag berättade för Peter att jag kvällen innan, när jag gått och lagt mig, tänkt för mig själv att ett rep egentligen borde ingå som standardutrustning i ryggsäcken vid längre expeditioner, som den här. Peter, som är ingenjör, lyssnade trots detta på mina tankar. Det resulterade i att han ringde sin hustru, som fick kasta sig i bilen efter att ha letat upp ett rep, som Peter påstod fanns någon stans i garaget.

Snart redo för bärgning.

Efter tjugo minuter dyker hustrun upp med ett rep som hon, trots Peters lite oprecisa beskrivning, hade funnit i garaget.
Fullt förståeligt var Peter lite frustrerad. "Det var sista gången jag körde med det här skrället" kastade han ur sig. I sådana situationer händer det att man säger sådant man inte menar, men jag känner väl till mina egna reaktioner i liknande sammanhang.

Se där, redan lite gladare.

OK, nu var bogserlinan apterad varför vi startade vår återfärd till Löddeköpinge. Det gick faktiskt över förväntan och båda våra maskiner rullade förvånansvärt lätt. Efter några kilometer bromsade Peter lätt och till och med tutade, varför jag stannade. Hans Mustang hade faktiskt gått igång, men bara för en kort stund. När det var lämplig och inte uppförbacke hade vi kört i 40-45 km i timmen, men Peter bad mig att inte köra fortare än 30 eftersom bogserlinan hade en tendens att börja svänga och kunde hamna mellan skärmen och hjulet.
Det tog sin lilla tid, men till slut var vi tillbaka vid Peters garage, där han ställde in sin Mustang. Hans avskedsord till till sin ögonsten blev "här kan du stå tills någon annan idiot vill köpa dig!"
Jag tror inte hans hårda ord var ärligt menade och när han, inom kort, kanske tillsammans med en av hans likasinnade grannar, kan konstatera att felet bara var en bagatell och lätt att årgärda, så vill han nog snart ut på nya äventyr med Lödde Knatters.

Så lär det bli!

Efter 40 år med amatörradio går jag nu QRT.

Allt roligt har ett slut - 2018-07-26
Efter moget övervägande har jag beslutat mig för att det här med amatörradio har haft sin tid. Mitt amatörradioliv har utmärkts av att samla, på länder, öar, stater, counties och allt annat som det varit möjligt att inom radiohobbyn samla på. Som humanist, utan några direkta tekniska kunskaper, har jag därför, av vissa rättrogna, fått epitetet "tryckknappsamatör", eftersom jag inte byggt några av mina amatörradiogrejer själv. Förutom lite antenner då.

Femställiga kryptogrupper var det som gällde här.

Det var här det började, på P6 i Kristianstad, där jag tillbringade ett år som blivande signalunderofficer. Mina upplevelser där och där jag också träffade min två år yngre mentor Janne, SM5DJZ, har jag beskrivit i en tidigare blog "Mitt möte med amatörradion".

Mitt sista land för Honor Roll No 1.

För några år sedan "körde jag" mitt sista land, eller entity, som det kallas inom amatörradiovärlden.
Totalt finns det drygt 340 olika sådana entities, varav en del är obebodda öar ute i världshaven och som därför bara kan aktiveras när det finns en s k DX-pedition på plats någon vecka, vart femte år eller så. Det enda land jag saknade fick jag, efter mycket arbete i pile-ups, så äntligen tag i. Det var Navassa Island, som ligger i Karibiska Havet.

David, SM7JKD och den nya tornägaren Mikael, SA7BKX.

Nu hade jag kört allt när det gäller DXCC, vilket anses som det tyngsta inom vår värld. Samtidigt har mitt intresse svalnat de senaste åren till förmån för golf och Morgankörande. Så, när jag för några veckor sedan upptäckte en annons på DX-radio, där en amatör i närheten ville köpa ett Versa Tower, så tog jag kontakt med honom. Mitt torn var precis ett sådant som han ville ha, ett s k Heavy Duty, 18 meter högt fullt upphissat. Vi kom överens och sedan var det dags att demontera alltihop.

Antennerna är av, nu gäller det att få loss rotorn.

Ett sådant arbete kräver att man är flera stycken som hjälps år. När masten väl är nedhissad och fälld i
horisontalläge, ska alla antenner (de blir jättestora när de kommer ner på marken) plockas av och demonteras och alla hundratals meter koaxialkabel ska kopplas loss och rullas ihop.

Kranbilen.

Lyftet 1.

Lyftet 2.

När sedan masten är strippad så är det liksom inte bara att lyfta ut den genom dörren och lägga den på ett släp, för totalt väger den drygt 300 kilo. Nej, här behövdes det en kranbil med tillräckligt lång arm, för att nå över mitt garagetak till masten, som står längst ner i hörnet på tomten. Mikael hade en kompis med kranbil, som på eftermiddagen den 26:e juni kom hit och hämtade masten.
Allt gick bra och bara en halv timme senare körde kranbilen iväg, med mast och antenner på flaket, till Mikaels QTH i Bjärred.
Igår fick jag besök av Mikael och han visade bilder på att masten, som nu redan är uppsatt och klar för att bestyckas med antenner.

En lite äldre bild på mitt shack.

Mikael har egentligen aldrig sysslat med kortvåg utan ägnat sin tid åt de högre frekvenserna. Han hade med andra ord inga apparater för detta. När vi gick upp i mitt radiorum (shack), där jag visade honom min station, slutsteg, manöverpanel till rotorn etc, så frågade han om jag skulle sälja även detta. Jo, det var ju liksom tanken att göra mig av med alltsammans, så det blev ytterligare ett köp av fina grejer för Mikael.

IOTA-plaketten som man får (köpa) när man fått 750 öar konfirmerade.

Stickers för 100 konfirmerade länder på nio olika band.

Jag visade också stolt upp lite plaketter och diplom som jag lyckats uppnå under mina år som DX-are och berättade om DXCC, DX-peditioner, contests och annat som sådana som jag håller på med. På olika sätt försökte jag inspirera honom till att börja jaga DX, något som skänkt mig så mycket spänning och nöje inom amatörradiohobbyn. Och, jag tror jag lyckades!

Inom kort kommer SA7BKX att bli QRV på frekvenser, som han aldrig har varit aktiv på och kommer då också att, vid slutet av varje kontakt (QSO), få en önskan om att han ska skicka ett QSL-kort, som konfirmerar att man haft kontakt med varandra. Han fick därför ett av mina QSL-kort för att påminna honom om hur ett sådant kan se ut och vilken information som kan finnas med på kortet.

Det blir till att damma av den här lille apparaten.

Det är inte alls omöjligt att jag framöver kommer att sakna mina apparat och hobbyn i övrigt. Så, för att vara beredd inför ett eventuellt kommande abstinensbesvär så behåller jag min lilla ICOM 706.
Den har 100 watt och fungerar på alla band som jag är intresserad av. Om jag kastar upp lite tråd i träden på tomten, så kan jag börja om igen, att köra DX med låg effekt och enkla antenner.

Kan bli väldigt spännande!

Återbesök efter återbesöket.

Nu provar vi igen - 2018-07-13
Efter några veckor i stillhet, i väntan på ytterligare en ny huvudcylinder till kopplingen, så var det dags att köra Mr Brum till bildoktorn igen.

I väntrummet tillsammans med en annan engelsman.

Jag var verkligen konfunderad när vi, vid förra besöket, kunde konstatera att en helt ny huvudcylinder inte fungerade. Och idag var det fredagen den 13:e, kanske inte den bästa dagen att besöka bilsjukhuset. Jag hade mina onda aningar.

På det igen Kenneth!

Men, efter en stund så blev vi inkallade i operationssalen och min namne, Kenneth Nilsson, lyfte upp
vår Morgan och plockade av den tidigare nye huvudcylindern nummer ett och fortsatte med att montera den nye huvudcylindern nummer två.

Lite av varje av det bästa.

En Bentley i mycket fint skick, som trots det kan behöva lite tillsyn.

Att gå och vänta på att grabbarna ska bli färdiga med ingreppet på min bil är faktiskt inte så tråkigt när man är hos English Car Care. Här finns det alltid en mängd engelska fortskaffningsmedel att studera, både inne i verkstaden och utanför.

Efter en dryg timme var operationen genomförd och Steve och Kenneth testade funktionen. Döm om min förvåning, även om det var fredagen den 13:e, så var resultatet i stort sett detsamma som med den förra huvudcylindern, kopplingspedalen tog alltför långt ner.
Efter lite micklande hit och dit bland annat med ett flertal luftningar av systemet samt en justering av kopplingspedalen, så blev det trots allt lite bättre. Men jag tycker fortfarande att spelet på kopplingen verkar vara för litet, men får väl ge det en chans några veckor och hoppas på det bästa.

Hoppas att slippa ytterligare återbesök!

Återbesök hos bildoktorn

Det räckte tyvärr inte med ett återbesök - 2018-06-22
Som jag skrev i min förra blog så kunde vi konstatera att det var ett läckage i kopplingens huvudcylinder. Detta har dock inte hindrat mig från att använda vår Roadster, för så länge jag höll koll på vätskenivån i behållaren så var det inga problem.

Plats på operationsbordet.

Häromdagen ringde Steve och berättade att han fått hem en ny huvudcylinder från England och undrade om jag kunde infinna mig på English Car Care klockan 08:30 denna fredag, så skulle de byta ut den gamla huvudcylindern.

Hmmm, undrar vad en sådan liten grej kostar.

Kenneth utför transplantationen.

Som vanligt var det min namne Kenneth Nilsson som skulle utföra operationen, något som jag självklart följde och ville se hur det gick till.

Mystiskt fel i Gunnars +4.

Min Morgan var dock inte den ende som behandlades. Redan när jag anlände så fanns det en kille där från Göteborg med sin Morgan +4 från 2015. Han hade fått några konstiga meddelanden på displayen och ville få detta undersökt. Det visade sig dock att det inte var något allvarligt fel. Jag har också läst irriterande inlägg på ett engelskt Morganforum, där många fått varningssymboler i sin display trots att det inte kunde konstaterats vara några problem med bilen. Ny teknik och elektronik i all ära, men ibland ställer det till mer problem än det är till hjälp.

Hoppas han är ren om händerna.

Ingreppet i min Roadster var snabbt avklarat och Kenneth rullade försiktigt ut min klenod från verkstaden. Glad i hågen tackade jag för mig och klev in i bilen. MEN VAD ÄR DETTA! När jag släppte upp kopplingen så var dragläget max en centimeter. Så ska det inte vara.
Tillbaka in i verkstaden undersöker firmans samtliga tre i personalen detta fenomen från alla håll och kanter. Till slut fick Steve konstatera att det måste vara något fel på själva huvudcylindern och att han måste beställa ytterligare en från England. Och, samtidigt klaga på kvaliteten hoppas jag. Trots detta så är det inte omöjligt att köra bilen, men jag får vara försiktig när jag startar upp körningen.

Fortsättning följer alltså!

Skämde bort Mr Brum med nya däck.

Men vem kan balansera ekerfälgar? - 2018-05-28
Vår Morgan Roadster är av årsmodell 2004. Däcken som satt på när vi köpte den 2011, som var av märket Yokohama, var redan då till åren. Men, då bilen bara gått 800 mil vid inköpet, så fanns det mesta av mönstret kvar på däcken.
Med tiden har jag märkt att bilen blivit allt stötigare att köra och även om det inte fanns några sprickor i däcken, så hade de med åren blivit allt hårdare. Detta innebär ju också att säkerheten minskar vid inbromsning etc. Allt nog, jag beslöt därför att det var dags att investera i en ny omgång däck till bilen.

Däck går ju att få tag i var som helst, men att hitta någon däckfirma som kan balansera ekerfälgar på ett riktigt sätt är mycket svårare. Efter lite inlägg på olika sportvagnsforum fick jag rådet att kontakta
Krister Gard på Ringtjänst i Arlöv (www.ringtjanst.com). Då en del vanliga däckfirmor påstår att de klarar av ekerfälgar så valde jag att göra ett personligt besök på firman i Arlöv. Här diskuterade jag däck med Krister och han berättade att de hade den speciella utrustning som används vid balansering av ekerfälgar. Jag var väldigt angelägen om att det skulle göras korrekt eftersom jag inte har haft tillstymmelse till vibrationer i hjul eller ratt under de åren jag ägt vår Roadster.

En något obehaglig färd.
Så, häromdagen var det dags att åka till Arlöv. Det var en varm morgon, även om lite hotande mörka moln fanns i horisonten norrut. Som vanligt undvek jag motorvägen och körde istället ner om Bjärred och längs med havet mot Lomma. Vid en nerväxling tyckte jag det verkade lite trögt att få i växeln, men tänkte inte mer på detta. Detta skedde vid ett flertal tillfällen och vid ett stopptecken gick det inte att få i en växel överhuvudtaget samtidigt som kopplingspedalen gick i botten.
Jag tvingade i tredje växeln och fick fortsätta med den ilagd den sista milen där jag, som tur var, inte behövde stanna fler gånger.

Lättad att ha kommit fram.

Men fram kom jag.
Väl ankommen till Ringtjänst i Arlöv, berättade jag för Krister att vi nog fick föra in bilen i verkstaden då jag eventuellt var tvungen att fixa bärgning till hemfärden.
Under tiden Krister och hans kollega började plocka av hjulen, ringde jag till min namne på English Car Care, som servat bilen bara några dagar före och berättade vad som hänt. Han bad mig kolla behållaren för hydrauloljan till kopplingen och det visade sig att det bara fanns lite vätska kvar på botten.

Det fanns flera bilverkstäder och bensinmackar i närheten. Efter en stund gick jag till en CirkelK-mack. Som vanligt såg det ut som det bara fanns mjölk, smör och annat som inte har med bilar att göra, men när jag talade med han som hade hand om det, så plockade han stolt fram en flaska DOT 4 bromsvätska. Nu återstod att att se om det kommit luft i systemet. Jag ville dock vänta med att fylla på oljan tills jag var klar för avfärd.

Har tyvärr ingen närbild på de olika grejerna.

Rätt grejer för balansering.
Krister och hans kollega fortsatte med att ersätta de gamla däcken med fyra nya Goodyear 205/55R16 91V effigrip perf. Det var intressant att titta på när de balanserade hjulen. Här fanns just de grejer som bör användas till ekerfälgar med en kona på en sidan och en vingmutter på den andra.

En lite suddig bild på Krister.

När jag träffade Krister första gången och diskuterade däck så fanns det flera märken att välja på som Pierelli, Michelin m fl. Att han föreslog just det däck jag valde var att det var ett s k komfortdäck, som kanske till och med på en Morgan skulle ge en lite behagligare gång.

Nu hade man bara blanserat fälgarna i bänk. Krister tyckte att jag skulle köra hem (om det nu gick, vi hade inte kollat om det fanns luft i systemen) och känna hur det kändes. Om det, gud förbjude, fanns någon tillstymmelse till vibrationer, så skulle jag återkomma, för att i så fall få hjulen balanserade monterade på bilen.

När allt var klart med däcken hjälpte mig killarna att fylla på bromsoljan. Sådan här olja fräter på bl a färg om man spiller, så de fixade fram en rörliknande tratt så att vi kunde fylla på utan risk för spill.
Jag satte mig i bilen och pumpade ett antal gånger med kopplingspedalen och märkte att jag fick upp trycket. Puh!

En behaglig hemfärd på motorvägen.
Jag visste inte hur kraftig läckaget var. Mitt val blev därför motorvägen tillbaka till Löddeköpinge för att undvika att växla mer än nödvändigt. Det märktes definitivt en stor skillnad att köra med de nya däcken. Även om jag fortfaran känner av ojämnheter i vägbanan är det inte alls på samma hårda, stötiga sätt som tidigare. Till min stora glädje så fanns det överhuvudtaget ingen tendens till vibrationer i ratten.
Med ett leende på läpparna gasade jag förbi allt och alla, så fort jag fick en chans.

Nu återstår dock att få reparerat huvudcylindern, när Steve har fått hem repsats till denna. Jag kan dock använda bilen under tiden, så länge jag håller koll på vätskenivån i behållaren.

En Morgan vill man inte slarva med!

Äntligen!

Säsongstart för Morganåkandet - 2018-04-08
Efter en ganska dålig sommar, en tidig och oangenäm höst och en alltför lång vinter, så kom äntligen dagen då det var dags. Bara för några dagar sedan låg det kvar lite snö på marken, men idag visade termometern 18 C tack vare lampan som sken från en klarblå himmel. Ingenting kunde avhålla Eva och mig från en tur i vår Roadster.

Var är vi på väg?

Mållöst beträffande destinationen var det som vanligt, även idag, så vi inledde med att dra ner längs med havet förbi Barsebäcks golfbana och vidare mot Häljarp och Asmundtorp. Där körde vi rakt över den stora vägen som går mellan Eslöv och Landskrona och fortsatte med lite hill-climp uppför Rönneberga backar. Ibland stannar vi på toppen, tar en fika och njuter av den fina utsikten. Men, idag hade vi inte någon rygga med kaffe och bullar med oss utan fick fortsätta utan paus.
På väg nerför igen så närmade vi oss Tågarp, en gång en livlig liten by med både butiker och systembolag, men som efter det senares nedläggning, nu tyvärr endast har en pizzeria i en källare, som det enda dragplåstret.

Att suffletten är uppe beror på att vi alltid fäller upp taket när vi parkerar. Så det så!

Men, inte lång från Tågarp ligger en annan liten by, som heter Sireköpinge. Jag minns inte om det var Eva eller jag som kom med idén att vi skulle stanna vid ett av de vattenhål vi brukar frekventera på våra utflykter i vår Morgan, nämligen Flinckmans café. Men dit körde vi i alla fall. Vi hade flyt beträffande parkeringen, då det fanns plats precis utanför huset. Vanligtvis får vi parkera på ett litet fält som ligger ett hundratal meter bort.

Fyra feta HD på besök.

Flinckmans är ett populärt utflyktsmål för både bilintresserade, även om det kanske inte precis är motorburen ungdom som kommer dit, och motorcykelfolket. Det är nämligen ett riktigt nostalgiställe som verkligen är värt en omväg. Personalen är trevlig och deras mackor går inte av för hackor. Det finns naturligtvis också bakverk för de som har en fäbless för sådant.

Mycket material från karriären.

Som framgår av namnet ägdes caféet tidigare av Lasse Flinckman, som var en av de tongivande i artistgruppen After Dark. Så länge han var i livet, gick han ofta omkring bland gästerna och socialiserade och berättade om After Dark.

Mysigt och informellt...

...som påminner om tider som flytt,

Det finns en stor uteservering på baksidan av huset, men även om vädret är dåligt kan det vara minst lika trevligt att sitta inne. Alla rummen är nämligen inredda med möbler och annat från 40- och 50-talen.

Med en sådan utsikt får man ro i själen.

När Eva och jag var där så var vädret alltför fint för att vi skulle sitta inomhus. Vi parkerade oss i stället vid ett bord i väntan på vår beställning. Två kaffe latte och var sin stor smörgås kostar omkring 200 spänn, men det är det verkligen värt.

Trädgårdskonst?

Vägg i vägg med Flinckmans finns en keramikverkstad som, utöver sina egna alster, säljer en hel del kuriosa och annat, som speciellt damerna brukar vara intresserade av. Utanför butiken finns det en häst, i naturlig storlek, som byggts upp av allehanda metalldelar, som är mycket spektakulär.

Smal asfalterad väg, små mysiga byar och ingen trefik. Perfekt!

Efter att ha betittat hästen och utan att Eva, för en gångs skull, hittat något som hon inte visste att hon behövde, så kunde vi så sakteliga återvända mot Löddeköpinge. Naturligtvis tog vi inte närmaste vägen hem, det gör vi aldrig. Utan hittar vi en liten väg, som vi inte vet vart den leder, så brukar vi chansa och se var vi hamnar. Genom dessa beslut om vägval har vi lärt känna många små byar, som vi knappt visste fanns. Idag passerade vi till exempel igenom den lilla byn Källs Nöbbelöv.

Årets första tur gav mersmak!

Ut med den tjocke och in med den smale.

Lite uppdatering av hemelektronik - 2018-04-21
Om man äger en tjockteve idag, borde den nästan vara ett föremål som är aktuellt för Antikrundan. Flera år har vi haft en sådan här klump ovanpå en byrå i sovrummet. Den var ett arvegods från min salig mor och har fungerat fint under de år vi haft den.

Stor, klumpig och tung men fungerande.

Den senaste tiden har vi emellertid varit tvungna att trixa med fjärrkontrollen, då det bara gick att klicka sig bakåt med programknappen samtidigt som volymkontrollen slutat att fungera. Någonstans på TV:n finns det väl knappar att justera både det ena och det andra med, men vem orkar gå upp ur sängen precis när man ställt in sig på att somna till en dålig film?

Utbudet är enormt nuförtiden.

Eva och jag kom överens om att vår tjockteve som, efter lång och trogen tjänst, hade gjort sitt. Jag fick därför i uppdrag att, som ersättning försöka hitta en modernare variant. Den enda restriktionen var att den fick vara maximalt 80 cm bred. Nere på Center Syd-området finns en ganska välsorterad El-Giganten butik och dit styrde jag min kos. Den senaste åren har deras kundbemötande blivit många gånger bättre än bara för några år sedan. Personal verkar ha fått viss utbildning i bemötande.

TV-apparaterna finns längst ner i lokalen och redan efter någon minut, när jag gick omkring och mätte bredden på de olika apparaterna, kom det fram en yngling till mig. Han frågade, på ett käckt och trevligt sätt, om han kunde hjälpa till med något. Denna fråga får man nästan överallt när man går omkring i en butik. Undra om de här företagen lägger ned några resurser på säljutbildning för sin personal. Dessa frågor är alldeles för lätta att svara NEJ på. Som säljare ska man aldrig ställa frågor som kunden kan svara ja eller nej på, då kan säljsamtalet ta slut väldigt snabbt.

78 cm bred - perfekt.

Allt nog och emedan samt även, ynglingen var trevlig och jag behövde faktiskt lite hjälp med råd och dåd om vilken typ av TV jag borde inhandla till vårt sovrum. Efter att ha tittat på och fått förklarat för mig pro and cons med olika apparater, föll valet på en smart TV från LG. Den har alla de funktioner vi behöver till ett, i mina ögon, ganska rimligt pris.

Utbudet stort även för GPS.

När jag nu ändå var i butiken ville jag också titta på en annan produkt. Det hände sig nämligen som så att, när vi var i Spanien i februari, så råkade jag tappa vår gamla GPS på marken när vi skulle hämta ut vår hyrbil. Skärmen sprack, men apparaten gick dock att starta. Tyvärr så fungerade det inte när jag tryckte på symbolerna på displayen. Och att laga skärmen hade nog kostat ganska mycket.

Vid hemkomsten hade jag alltså inte bara en låda utan två men samtidigt drygt sextusen kronor mindre på kontot. I vår nyinköpta bil finns det visserligen en inbyggd GPS, så en av anledningarna till att jag köpte en ny flyttbar variant var att sonen med familj skulle köra ner till svärföräldrarna i Frankrike. De har alltid fått låna vår GPS tidigare och tyckt att det känns tryggt att ha den med sig. Men, det fanns också ett egenintresse för en ny GPS, den ska vi nämligen ta med oss när vi ska flyga till Skottland om någon månad.

Utöver damm fanns det både godis, prydnadssaker och annat spännande.

Jaha, då var bara resten kvar. Först att baxa ner den stora gamla klumpen från byrån. Den är både tung, men framförallt otymplig att både flytta och bära. Men det gick bra. Eva tyckte det skulle bli mycket intressant att dra fram byrån, som stod tight intill garderober som gick ända upp i taket. Hon kom nämligen ihåg att diverse saker hade fallit ner bakom byrån, en pjäs som vi naturligtvis inte flyttade på i onödan. Hon hade rätt, där hittades mer än hon kunde ana.

Ur "En plats på Landet", som vi gärna tittar på. Det är ju från UK!

Alltid, när jag ska installera någon ny pryl, typ dator, skrivare, eller som i detta fallet en TV, så är jag inställd att det ska bli problem. Ofta kommer det upp koder och annat, som man måste slå in, vilket ofta då, i bästa fall, kan hittas någonstans i en flera hundra sidor tjock manual. Döm därför om min förvåning, när i princip allting skedde automatiskt efter bara några knapptryckningar på zapparen. Otroligt!
Jo visst tog det lite tid, när apparaten skulle leta efter och ställa in alla kanaler och annat. Men nu kan vi i alla fall zappa både upp och ner, samtidigt som volymen kan justeras i liggande läge!

Nya grejer är alltid kul!