Flinckmans café öppnar i Maj

Då brukar vi köra dit - 2019-05-12

Skylten är ute, så då är det öppet!

Ett av våra favoritutflyktsmål, när vi inte riktigt vet var vi ska ta vägen, är Flinckmans Café i Sireköpinge. Denna lilla by hittar man strax utanför Tågarp. Flinckmans är verkligen ett retrocafé som heter duga och som därför också lockar andra med två- eller fyrhjuliga fordon. Plus en hel del vanliga människor också förstås.

Precis som förra året var vi först och prick klockan tolv parkerade vi framför ingången. När Eva skulle öppna dörren var den låst, men snabbt som blixten kom en av de två ägarna och öppnade för oss. Det var nu lunchtid och både Eva och jag började bli hungriga.

Här kan man välja entingen det ena...

...eller det andra.

Sortimentet består både av diverse bakverk och väldigt stora smörgåsar.

Perfekt, när det är sol och varmt.

Efter att ha gjort vår beställning gick vi ut i trädgården, där vi normalt brukar inmundiga våra smörgåsar. Men, Eva tyckte att blåsten bidrog till att det blev ganska kallt varför vi valde att sitta i ett av de små rummen inne i den gamla villan.

Här är det lite bättre utsikt över fälten än inne i villan.

I anslutning till trädgården har man byggt ytterligare ett inomhusutrymme. Det lär nog behövas, för det brukar alltid komma många besökare under sommarmånaderna. Detta trots att ägarna inte annonserar då de förlitar sig på att ryktet om stället sprids med mun-mot-munmetoden. Eller med hjälp av en blog som denna.

Här kan intresserade individer bli kvar länge.

Vägg i vägg med den gamla villan finns också en antik-/kuriosabutik. Jag trodde att den drevs av någon annan, men det visade sig att den ingick i deras koncept. Det är den ene av de två killarna, som är väldigt intresserad av sådana här saker, som får sköta den verksamheten, när han inte behöver göra mackor i köket.

Rejäla mackor de har här.

Vi valde att sitta i "kungarummet". Vi kallar det i alla fall så eftersom det finns massor av fotografier på väggarna av alla svenska regenter sedan lång tid tillbaka. Strax efter det att vi slagit oss ned vid vårt bord dök den pratglade "servitören" upp med var sin kaffelatte och våra smörgåsar.
Nu började flera gäster strömma till. Först kom två damer in och frågade om det var vår Morgan som var parkerad utanför. Vi svarade jakande på frågan och berömde dem för att de såg att det var en Morgan och inte en MG, som en del förväxlar Morgan med. En av dem berättade att hon i unga år haft flera MGB och den andra var minsann dotter till en som varit återförsäljare för Ford, så bilar kände de faktiskt till ganska bra.
När de här två damerna pratat av sig och försvunnit till ett annat rum för att dricka kaffe, stegade en dam och en herre in i "vårt" rum och satte sig vid ett minimalt bord mitt emot oss. Mannen i sällskapet frågade, innan han satt sig ner, om det var vår MG utanför. Jag inledde då en föreläsning om skillnaderna mellan Morgan och MG och förklarade att Morgan kom till många år innan MG ens var påtänkt. Han verkade tycka det var intressant information och lät oss sedan äta i lugn och ro, när hans fru därefter fortsatte samtalet om något helt annat än bilar. Trevligt när folk är spontana och vågar prata med främmande människor, eller hur?

Nybakta bullar, fortfarande varma.

När mackorna var uppätna ville Eva ha rabarberpaj och vaniljsås, medan jag själv begränsade min utsvävning till en kokoskaka. På väg ut för att åka hem köpte vi med oss en påse nybakade bullar, och bad om notan som slutade på 326 väl använda riksdaler.

Landskapet exploderar i färger!

Med fulla magar och solsken i blick embarkerade vi vår Morgan, som någon trodde var en MG, och återvände till Löddeköpinge, på lite andra vägar än de vi kört på till Sireköpinge.

Säsongens första besök hos Flinckmans var inte det sista!

En pundares väg till drogfrihet.

Tack vare katten Bob - 2019-05-04
Att gå till sängs och veta att det finns en bok på nattduksbordet, som ligger och väntar, är ofta en garanti för att jag kommer att sova gott. Men, det krävs också självdisciplin. Om jag inte lägger boken ifrån mig, när det börjar i dra i ögonen, så är risken stor att jag passerar min sömncykel och då är det inte lönt att försöka sova på de närmaste två timmarna.

Läser i sängen gör jag varje kväll. Det handlar om alltifrån deckare, biografier, feelgoodböcker till biltidningar. Att läsa på dagtid har jag svårt för eftersom jag då känner mig inproduktiv, och tycker istället att jg borde göra något nyttigt. Detta trots att jag är pensionär och egentligen inte har några större krav på mig.

Innehållet i de två senaste böckerna betraktar jag som en tragikomisk självbiografi. Det handlar om en yngre manlig individ som heter James Bowen och som är mellan tjugo och trettio år gammal. James har haft en jobbig uppväxt, med skilda föräldrar, där mamman bor i Australien och pappan i London. Under barnaåren fick han bo tidvis hos mamman och tidvis hos pappan. Inte konstigt om man blir rotlös då.

När han blev äldre kom han in i musiksvängen i London och då ligger det närma till hands att man börjar med droger. Först lite lättare varianter, sedan allt tyngre, något som slutade med heroinmissbruk. Han har fått en stödlägenhet av socialen i Londonstadsdelen Tottenham och livnär sig som gatumusiker och genom att sälja gatutidningen Big Issue, en motsvarighet till Faktum här i Sverige.

En kväll, när han var på väg hem från sitt dagliga värv, upptäcker han en skadad katt i sin trappuppgång. Att han, trots sitt heroinmissbruk, har sin empati i förvar bevisas av att han tar med sig katten till lägenheten, ger den mat och vatten där och därefter tar med honom till en lokal veterinär för omvårdnad. Detta trots att han knappt har ekonomiska resurser ens till mat för dagen för sig själv.

För att göra en lång historia kort och utan att avslöja allt för mycket, så blir James och katten, som han döper till Bob, ett oskiljaktig par. Något som gör att hans ansvar för sin nyfunne vän leder till att han successivt kommer att kunna bli fri från sitt drogberoende.

Böckerna kan rekommenderas och visar att det kan faktiskt går att hitta ljuset i tunneln även för den som verkligen befunnit sig lång tid nere i träsket.

Med Morgans på konstrunda

Annandagen bjöd på 18 mils öppetkörande - 2019-04-22
Någon vecka före påsk kom ett gruppmail från Thomas Svensson i Morganklubben. Han och hans fru
föreslog en Morganträff på Söderslätt, där vi kunde kombinera öppetkörande med besök hos lokala konstnärer, som var aktiva i Konstrundan.

Thomas informerar.

Naturligtvis var vi sugna på att hänga på eftersom vädret skulle bli väldigt bra. Ola och Anita, våra Morgankomisar i Bjärred, var inte nödbedda de heller, så vi träffades vid macken i Borgeby klockan 0900 för gemensam färd till träffpunkten på Söderslätt.
Vi samlades vid Naturgården i Bröddarp klockan 1000. Totalt sju Morgans dök upp och fick lyssna på hur Thomas hade planerat resten av dagen.

En luftig utställningshall där alla konstnärerna fanns representerade.

På gränsen till obscen, men ville nog bara visa vägen ut.

På naturgården fanns en utställningshall, där alla konstnärerna som medverkade i konstrundan fick visa upp ett av sina verk. Med utgångspunkt från detta kunde vi välja de konstnärer vi ville besöka, beroende på vilken typ av konst som besökarna på läppen.
Så, efter en stund spreds de sju Morganbilarna åt olika håll. Tillsammans med Anita och Ola styrde vi kosan mot Steglarpsvägen i Östra Grevie. Här tittade vi in i Längan där Hans Johnfors hade sin utställning. Han sysslade både med måleri och grafik. När vi frågade om tidsåtgång för de grafiska bladen berättade han att en etsning kunde ta fyra månader att färdigställa. När etsningen skulle mångfaldigas så tog det cirka en timme att ta fram varje enskilt grafiskt blad. Intressant att veta för att förstå att de måste ta betalt för sina alster.

Man vet inte när man får mat nästa gång.

Utanför utställningslängan fanns två inbjudande bänkar, på vilka solen flödade. Här passade vi på att ta fram termos och de mackor vi hade förberett innan vi åkte hemifrån. Vi började bli hungriga och visste ju inte när en liknande lämplig plats för en fika skulle dyka upp nästa gång.

Pittoreskt så det förslår.

Kerstin berättar om sina tavlor och hur hon arbetar.

Inte långt därifrån, närmare bestämt på Strölandsvägen 8, också det i Östra Grevie, huserade Kerstin Torssell. Hon ägnade sig åt målningar i olja och akvarell och hade sin ateljé och utställning i ett litet hus plus i ett växthus i trädgården. Att få sig berättat hur konstnären får sina idéer till sina tavlor och hur de går tillväga när de gör något fel är spännande. Det går ju inte bara att enkelt sudda ut det som ska göras om. Men de har sina knep om hur de ska göra, utan att behöva skrota duken eller de ganska dyra ark, som används vid akvarellmålningar.

På väg mot nytt mål.

Efter besöket hos Kerstin var det dags för oss att dra iväg vidare ut på Söderslätt. När vi körde längs vägarna upptäckte vi att rapsen redan börjat blomma så smått. Och av erfarenhet vet man att helt plötsligt är fälten knall gula. Det sker bara på några dagar när det väl börjat.
Det fanns omkring fyrtio konstnärer att besöka, men vi märkte att varje enskilt besök tog sin tid, varför vi inte hann med fler än tre.

Lena i sin ateljé.

Vårt nästa stopp var i Anderslöv. På Rödhakevägen 8 i Anderslöv tittade vi in i en ganska stor villa, där Lena Babiker Mattsson både bor och verkar. Hela övervåningen i villan var byggd just för ändamålet att hysa en ateljé och samtidigt ha utrymme för utställning.

Lena målade i akryl och blandteknik akvarell.

Ganska snabbt upptäckte både Ola och jag att det fanns många tavlor med kvinnor, både med och utan kläder. På frågan varför det var så, berättade Lena att hon var mycket intresserad av den mänskliga kroppen. Och, att det var uteslutande kvinnor berodde på att det var lättare att hitta kvinnliga modeller än män, som dessutom tog mer betalt för att sitta modell.
Min Eva, som själv utövar yoga på sitt gym, upptäckte ett antal tavlor på kvinnor i olika yogaställningar. Hon blev väldigt förtjust i dem och även jag, men tyvärr tog jag ingen bild på dem. På vår fortsatta färd i vår Morgan tyckte jag att det vore en bra present till henne när hon fyller år i juli. Så, det är inte omöjligt att vi gör ett nytt besök hos Lena.

Mycket folk vid Smygehuk.

Nu började emellertid klockan bli mycket, med tanke på att vi skulle träffa resten av gänget i Smygehuk, varifrån vi skulle köra vidare klockan två. När vi kom fram och parkerade, tillsammans med de andra Morganbilarna, så kom det folk och ville prata om och titta på våra fordon. Det är nästan alltid så, när man stannar någonstans och det är alltid lika kul att få berätta för bilintresserade om Morgans historia.

Den här bilen hade jag framför mig hela vägen och det tog lång tid
innan jag kom på vitsigheten med registreringsnumret. Gör du?

När alla nu var på plats så var det bestämt att vi skulle köra karavankörning till träffens sista destination den här gången. I en lång rad lämnade vi Smygehuk och körde på smala fina asfaltvägar upp mot trakterna kring Klågerup.

Några av deltagarna som satte i sig både det ena och det andra.

Klockan tre hade Thomas ordnat så att det fanns lediga bord till oss på Bagarstugan i Vismarlöv. Här erbjuds man, om man vill och orkar, en kakbuffé till det facila priset av 110:-. Här fanns inte bara en mängd olika bakverk utan också Princesstårta. Och, du fick äta så mycket du ville. Kakor och framförallt bakelser är något som jag är mycket förtjust i. Men, om jag satte i mig allt detta så skulle jag få jobba tredubbelt på gymet i flera veckor. Så min starka sjävbevarelsedrift ledde till att jag, med sug i blicken, trots allt avstod från frestelsen och nöjde mig med kaffe och en enkel småkaka.

Dags för hemfärd.

När alla hade ätit sig mätta på kakor, soppa eller räkmackor, som också erbjöds, var det åter uppsittning i våra Morgans, som alla skildes som agnar för vinden, på sina vägar mot olika mål.

Så brukar vi göra när vi skiljs.

Vi som skulle till Bjärred och Lödde, d v s Ola, Anita, Eva och Jag, körde naturligtvis tillsammans.
Vid den stora rondellen mellan Bjärred och Lund finns en nybyggd parkeringsplats. Vi svängde dit ner för att kunna ta ett rejält avsked av varandra innan var och en körde hem till sitt.

En trevlig dag i kulturens tecken!

Dags att vakna Mr Brum!

Våren är på G, nu måste vi ut - 2019-04-04
Med en temperatur på 14C och en molnfri himmel så var det inget snack. Nu var det faktiskt dags!
Innan de sista förberedelserna i garaget skulle göras, så fick jag inte glömma att logga in hos Transportstyrelsen och ställa på vår Morgan efter vinteravställningen.

Under vinteröverdraget fanns en skinande ren bil.

Det återstod emellertid några saker innan det var dags att öppna garagedörren. Första åtgärden var att ta av "pyjamasen", som legat på under vintern. Nästa steg var att sänka ner bilen från pallbockarna. Detta måste göras i två steg eftersom bilen blir alltför låg, antingen fram eller bak, om jag sänker ner den helt. Domkraften kommer helt enkelt inte under bilen då.

Här saknas ett halvt kilo!

Oljekoll.

Men, även om jag är körsugen, så får jag inte ha för bråttom och slarva. För precis som i lumpen är det viktigt att göra "åtgärd före körning", i synnerhet när bilen stått oanvänd under en längre tid. Trots att däcken är nya, så har det läckt ut en del luft under vintern, vilket inte är något konstigt. Att kolla oljan, vattennivån i kylaren och lite annat hör också till. Bränslenivån däremot behövde jag inte bekymra mig om eftersom jag alltid fyller upp tanken på hösten innan avställningen. Detta för att undvika kondens och vattenbildning i tanken.

Äntligen!

Sådär, hoppas att jag inte glömt något viktigt! Då så var det dags för årets första outing. Tanken var inte att det skulle bli någon jättelång runda, utan det fick bli den gamla vanliga, som jag brukade köra när jag, som vanligt, inte visste var jag skulle ta vägen.

Scenic view.

Första anhalten blev Barsebäckshamn, där jag stannade till nere vid vattenkanten för att ta en bild. Den lade jag upp på Facebook för att visa alla mina Morgankompisar att åtminstone jag börjat använda bilen igen efter vinteruppehållet och därmed kanske locka ut andra.

Davids tvåbilsgarage.

Efter mitt korta stopp i byn körde jag vidare och tog vägen längs med havet, förbi Barsebäcks golfbana och vidare igenom Häljarp. Här kom jag på att det skulle var kul att hälsa på en annan kompis, med samma intresse för bilar som jag har. Han heter David och bor i Kvärlöv. Någon Morgan har han dock inte, men däremot en Tornado. Det är en sportvagn som är väldigt lik en Lotus Seven, men är lite mulligare och är bestyckad med en V8-motor, som gör bilen till en riktig raket.

David och hans lille hund, en hund med mycket god social kompetens!

Att komma hem till David och hans Gun är alltid lika trevligt. Oftast när det är fint väder, som det var den här torsdagen, sitter vi i deras mysiga trädgård. Här dricker vi kaffe och pratar om både det ena och det andra, men mest det ena, d v s bilar, när den soliga eftermiddagen så sakteliga börjar lida mot kväll och det var dags för mig att återvända hem.

Årets första outing är bara början!

Årets andra golfrunda på hemmaplan.

Tournament Course öppnar för säsongen - 2019-03-22

Berra hade varit ute i god tid och bokat en tid på TC första dagen den var öppen för säsongen. Tur att det var en fredag för under helgen lär det ha varit fullbokat och omöjligt att få en starttid.

Två ungdomar med förväntansfulla blickar.

Vi träffades vid lunchtid, Berra, Kvant och jag, för att hinna ta en fika och snacka lite innan vi skulle slå ut klockan 1300. I god tid drog vi oss emellertid upp mot första tee för att hinna med några enkla uppmjukningsrörelser. I det här kyliga och lite blåsiga vädret och med alla kläder (vissa hade till och med ifört sig långkalsonger) så var vi nämligen ungefär lika  mjuka i kroppen som en lyktstolpe.

Ja Kvant, nu är det din tur och både Berra och jag ligger på fairway.

Svårigheterna börjar redan vid det första hålets utslag. Ett hundratal meter längre fram finns det en mur som man måste komma förbi. Ett toppat slag, kommer med stor sannolikhet att träffa muren och studsa tillbaka, vilket är väldigt pinsamt. Att efter ett misslyckat slag också få höra glåpord från sina skadeglada medspelare är inte heller någon tröst. Men, det är bara att ge igen när tillfälle kommer. Och, det gör det!

Kvant har flyt, han sänker sin putt trots att bollen låg utanför green.

Ett större eller mindre antal slag senare, beroende på vem vi talar om, så ligger jag och Berra på green medan Kvants boll ligger i höjd med hålet, men utanför greenen. För att vara så tidigt på säsongen är greenen i väldigt bra skick, men kanske inte lika snabb som på sommaren. Kvant rullar i sin boll direkt och det är absolut ingen slump att han kallas för Turkvant.

Vatten!!!!

Efter det att vi allihopa kom över muren på första hålet och därmed slapp bli förödmjukande, kommer nu utmaning nummer två. Det andra hålet är nämligen ett så kallat korthål, med vatten nästan hela vägen mellan utslaget och greenen. Avståndet till hålet är 140 meter, cirka tio meter längre än det brukar vara. Inte bara det, det är kallt och bollen går kortare plus att det är rak motvind. Men, även under dessa förhållanden lyckades vi alla tre, nöjda gå därifrån med var sin bogey (ett slag över par).

MUA brukar normalt markeras med blå pinnar, dock inte just här.

Den senaste tiden har det regnat väldigt mycket. På vissa delar av fairway var det därför lite sunkigt i marken varför vissa områden hade markerats som "Mark under arbete". Det innebär att man får flytta sin boll, som ligger i detta område, till ett ställe utanför markeringarna, där det är torrt.

Hemskt läge!

På ett av de följande hålen hände det som brukar hända. Jag slog ett dåligt slag och bollen flög, istället för rakt fram, som den brukar göra när jag slår, kraftigt till vänster. Ett dåligt slag kan jag väl ibland acceptera, men att som lök på laxen upptäcka att bollen hamnar i en bunker kan leda till både irritation och ibland även svordomar. Och, inte bara i en bunker, utan på ett extremt dåligt ställe där jag, som högerspelare, hade ett på pappret omöjligt slag. Men, nu var det jag som hade flyt. Jag hade cirka 80 meter till greenen och trots att jag nästan fick ligga på knä när jag skulle slå, så fick jag till ett konstslag som resulterade i att bollen lade sig till rätta bara två meter från hålet. Med rak rygg och ett kaxigt leende stagade jag fram till bollen och missade putten. Så kan det gå!

Trots sin höga ålder var Kvant först framme vid tee på sista hålet.

Bertil däremot, kom lite på efterkälken, trött han också.

Jag ska inte trötta ut eventuella läsare med att i detalj berätta om varje slag på de resterande hålen, men jag ville ta med de mest dramatiska händelserna som utspelade sig under rundan. Det var blåsigt och kallt och temperaturen var cirka sex grader, så när vi kom fram till sista hålet var vi faktiskt ganska nöjda att det snart var över, så att vi kunde ta en fika i det varma klubbhuset.

Ser lite bestämd och kaxig ut, eller hur?

Vi kände oss alla tre ganska slitna efter vår golfrond. De första gångerna på säsongen man spelar 18 hål är lite jobbiga eftersom man inte hunnit få upp konditionen till normal nivå så tidigt.
Hur som helst så blev det till att gratulera Turkvant, som blev dagens vinnare.
Det är honom väl unnat, för det händer inte så ofta.

Några dagar senare vill vi ha revansch!

Strapatsrik promenad på Kullaberg

Jakten på Nimis - 2019-03-17
Vädret såg ganska trist ut när jag vaknade på morgonen. Men, på natten hade jag, av någon anledning, drömt om Lars Vilks skapelse  Nimis. Jag berättade det för Eva, som tyckte att vi trots vädret, skulle göra oss en utflykt till Mölle. För säkerhets skull valde vi att ta med oss våra regnkläder, som vi använder när vi är på golfbanan i dåligt väder. Men, när vi passerat Helsingborg och närmade oss Viken så var molnen försvunna och hela himlen var blå.

När vi kommer upp till T-korset till vägen, som går mellan Jonstorp och Mölle, trodde jag att vi skulle svänga vänster mot Mölle, vilket vi också gjorde. Men, det visade sig vara fel, så istället fick vi köra ett hundratal meter mot Jonstorp och sedan till vänster igen upp i skogen.

Mycket info, men ingenting om Nimis.

Själv har jag aldrig varit och tittat på Nimis, men Eva berättade att hon hade varit där med Lärareförbundet för flera år sedan, så hon skulle nog hitta dit. Vägen upp på serpentinvägar i skogen slutade vid en parkeringsplats där det också fanns en informationstavla. Här fick vi veta mycket om olika vandringsleder samt platser runt hela Kullahalvön, som var utmärkta på kartorna. Dock fanns det inte en enda uppgift om Nimis, eller Arx, som ligger strax intill.

Här var det lätt att ta sig fram, men vänta bara.

I alla fall så lämnade vi bilen, utan regnkläder, och började följa en grusväg upp genom skogen. Eva med ryggsäck och jag utan. Efter några hundra meter upptäckte vi flera stigar som gick åt olika håll
och naturligtvis, visade det sig senare, hade vi valt fel väg.

Stättor fick vi klättra över flera stycken under vår vandring.

Helt plötsligt kom vi ut på ett stort öppet fält, som vi passerade rakt över. Marken var fuktig efter allt regnande och värre skulle de bli, när vi återigen klev över en stätta för att åter komma in i skogen. På marken låg drivor av löv och det var mycket halt och lätt att halka.

Uppåt, uppåt, uppåt! Tar det aldrig slut?
(Det var faktiskt mycket brantare än vad som framgår av bilden, så det så.)

Det var väl inte så farligt för två vältränade individer, som är flitiga på gymet, men för att komma till Nimis måste vi dock först ta oss över hela berget. Nimis ligger nämligen ända nere vid vattnet på andra sidan från där vi parkerat. Det blev med andra ord väldigt mycket vandrande uppåt. Och, det var jobbigare än minst fyra gympass!

Ett litet grönt fartyg låg för ankar en bit ut i vattnet.

När vi nått så högt vi kunde komma, så fanns det ingen stig att följa vidare. Vi konstaterade saktmodigt att vi hade gått fel. Den enda ljusningen var att vi nu kunde se vattnet på den sida av berget där Nimis fanns och att resten av vägen borde gå nerför.

Här började framkomligheten bli sämre.

Efter lite irrande hit och dit, på olika stigar, i en allt oländigare terräng, fick vi dock en liten fingervisning om att vi, med all säkerhet, nu var på rätt väg. Ett N och en pil, var målat på en sten.

Där nere, till vänster i bild - Nimis.

Efter ytterligare en halvtimmes klättrande, nu neråt på hala, mossbelagda stenat och massor av löv, så kom vi äntligen fram, eller nästan i alla fall.

"Trappan" ser ganska osäker ut, eller hur?

Vi var nästan där, men att gå ända ner till stranden, kände jag inte för just då. Det fanns visserligen en form av trappa, som förmodligen Lars Vilks gått upp och nedför hundratals gånger, men med tanke på de hala så kallade trappstegen, så beslöt jag mig för att låta bli.
Nu var vi värda en paus. Eva tog av sin ryggsäck och plockade fram var sin flaska juice och ett kexchoklad, som vi båda avnjöt i tysthet.

Så här såg det ut en ganska lång stund.

Efter lite vila och återhämtning var det dags att gå tillbaka igen, eller närmare bestämt klättra. Nu gällde samma sak, som i början på vår vandring, nämligen uppåt, uppåt och uppåt. Men, vi kunde emellertid konstatera, Eva och jag, att det faktiskt var lättare att ta sig upp igen än det varit att ta sig nerför tidigare.
Men, jag undrar verkligen hur Lars Vilks har kunnat ta med sig verktyg och grenar till bygget, till denna remote plats, under den tid han byggde upp Nimis. Även om det mesta av bygget tydligen är gjort av drivved, så har han ju varit tvungen att ta sig dit, dag ut och dag in under lång tid.
Vilks har också utropat området, som Nimix och även Arx står på, som den självständiga staten Ladonien.

Intressant är att Nimis 1984 såldes till den tyske konstnären Joseph Beuys. Det står dock inget om köpeskillingen :-). Efter Beuys död såldes det vidare till konstnärsparet Jeanne-Claude och Christo 1986.

Scenic view!

När Eva och jag slutligen, trötta och med mjölksyra i benen, kom tillbaka till vår bil på parkeringsplatsen, ansåg vi det vara befogat med en fika inne i Mölle. Det finns ett cafe nere i byn, men det verkade vara fullt. Vi fortsatte upp mot Grand Hotell, som brukar erbjuda afternoon tea på söndagarna. Att det var så förstod vi då parkeringsplatsen var full och det stod bilar på alla de närliggande gatorna.
Vi körde istället lite längre upp mot fyren för att ta del av den betagande utsikten över Mölle och hamnen, innan vi körde vidare mot Höganäs.

Lön för mödan!

För fika skulle vi ha. På outletområdet, vid Keramik Center, finns det ett café, som vi tidigare besökt och då inmundigat våfflor. Det var öppet, men några våfflor fanns inte på menyn idag. Det var två år sedan man slutade med detta, upplystes vi om. Men det fanns ju annat, både frallor och kakor, vilket vi tryckte i oss med välbehag, till det facila priset av 204 kronor. Tänk vad allt blivit dyrt!

När vi gick därifrån, för att åka hem, förelåg en stor risk att Eva ville "ta en titt" i en eller flera av outletbutikerna. Det kunde ju finnas något i någon av dem, som hon inte visste att hon behövde.
Men nej, jag lyckades på olika sätt distrahera henne till den grad att hon inte ens skänkte butikerna
en blick.

En intressant och nyttig dag, både för kropp och själ!