OLA RINGDE...

 ...och ville att vi skulle ta en Morganrunda - 2020.10.18

Varken Ola eller jag brukar ställa av vår bilar förrän den siste oktober. Av erfarenhet vet vi att vädret, även så sent på hösten, kan överraska på ett positivt sätt.

               I dag var det ett måsta med den stora och klumpiga flygarjackan samt de smala skorna.

Både Eva och jag var positivt inställda till Olas önskemål. Vädret var nämligen strålande, åtminstone när vi tittade på himlen som var klarblå. Men, temperaturen låg bara strax under tio grader, så det gällde för oss alla att klä oss varmt.

                                                            Alla iklädda lämplig klädsel.

Som vanligt hade vi ingen aning om var vi skulle köra och inte heller vilka vägar, så det fick bli en liten konferens i trädgården innan avfärden. Vi kom dock överens om att denna utflykt inte skulle inledas längs med havet, som vi annars ofta gör, då blåsten gjorde sig påmind redan i trädgården.

                                                Intresserade individer betraktar våra bilar.

Min Eva brukar emellertid komma på lite idéer om tänkbara vägar och utflyktsmål, så det var bara för oss att följa hennes anvisningar efterhand som vi lämnade byn. Nosen pekade mot Dösjebro, som vi nådde efter att på småvägarna dit passera Karaby backar. Strax innan Hofterup går det nämligen en väg till höger, som är smal och asfalterad och som gjord för Morgankörning.

                                                    På väg in i den lilla byn Trollenäs.

                                                                    Trollenäs slott.                                 

Vi fortsatte sedan genom och förbi Södervidinge för att efter en liten felläsning av kartläsaren och en extrarunda förbi Eslöv hamna vid Trollenäs slott. För ett antal år sedan, ända fram till att den dåvarande ägaren Gustaf (tror jag) Trolle gick bort, var här varje år ett stort veteranbilsevenemang. Det kallades Gröna Träffen och var upptakten på årets säsong för veteranbilsfolket.  Då samlades flera hundra bilar, där alla tänkbara märken från både Europa och USA, inne på de stora gräsytorna i slottsparken. En trevlig tradition, som tog slut när den bilintresserade Trolle dog och som också resulterade i att Motorhistoriska Klubbens lokaler och kansli fick flytta. Numera huserar de i stället i Hemvärnsgården i Kyrkheddinge där både Gröna Träffen på våren och Gula Träffen på hösten numera äger rum.

                                                            Gamla smedjan, trevligt ställe...

                                        ...där det finns massor av grejer att fundera över.

Utanför slottsparken finns också den gamla smedjan, som när vi var där för rätt så många år sedan hade gjorts om till ett litet glasbruk. Idag är det en antik- och kuriosabutik, som drivs av ett par.

Ola är intresserad av gamla prylar och brukar ibland lägga bud på internetauktioner, när han där hittar något han tycker är intressant. Här gick vi omkring en stund och tittade på saker, framförallt sådana, som man inte upplevde att man var i behov av just då, pratade med ägarna och klappade deras hund. Efter genomgång av deras lager och när vi tittat på allt, tackade vi för oss. Och detta var ett av de sällsynta tillfällen när Eva gick tomhänt från en butik.

                                                   Det kan inte bli mycket bättre än så här.

Än en gång tog Eva befälet och vi fortsatte ut genom byn och fortsatte på de vackra, glest vägarna, i riktning mot nästa slott, nämligen Trolleholm.

                                                                    Trolleholms slott.

Nu minns jag inte hur det är med Trolleholms slott, om det är Trollefamiljen som äger även detta. Jag har fått för mig att Trolleholm nu är ett ställe där olika företag har möten och kanske också jakter. Jodå det är idag faktiskt en Country Club där företag kan bli medlemmar. Här erbjuds tillfällen för konferenser och företagsfester samt ett antal lyxiga sviter för övernattning.

Slottet uppfördes redan 1538 så det har några år på nacken!

                                                    Ett populärt ställe även för USA-bilar.

Dagens runda var inte meningen att bli så lång, utan syftet var mer att komma ut på vägarna i våra Morgans och hitta någonstans att inte en fika. Och, trots att Eva och jag besökte det här etablissemangen redan förra veckan, så hamnade vi, efter Anita och Olas önskemål, än en gång på vårt stamlokus Flinckmans Cafe´i Sireköpinge.

Efter en leverpastejmacka och blåbärspaj med vaniljsås kändes det bra att återvända till Löddeköpinge och jag fick tillfälle att se de sista timmarna från golftävlingen i Skottland.

En bra dag i fint väder!

Ännu ett besök på Flinckmans

 Idag blev det sufflettväder - 2020-09-05

Varken golf eller några andra obligations fanns på agendan idag, varför Eva föreslog en tur med Morganen. En typ av förslag som jag sällan säger nej till. Det var blå himmel och solen sken, så det var bara att dra iväg.

                                                            Engelskt och amerikanskt möte.

                                                        Anders verkar trivas i sin jänkebil.

Vi hade dock kört en hel del sedan senast vi var ute och även om vi hade kvarts tank kvar så var det lika bra att fylla på några liter Shell 98 Super på macken vid Center Syd. Vi kan ju aldrig veta hur lång resan blir eller var man vi hamnar. När vi står vid pumpen glider helt plötsligt en 60-tals Corvette Stingray upp vid sidan av oss. Det visade sig vara vår kompis Anders, som var ute och luftade en av sina många bilar.

                                                                    Ska det bli regn?

Eva och jag sade hej då till Anders och drog iväg längs med havet och Barsebäcks golfbana. Vi körde vidare genom Häljarp och sedan var vi strax i Asmundtorp. Här körde vi vår vanliga väg, upp över Rönneberga backar i riktning mot Tågarp och Sireköpinge, där Flinckmans Café är beläget. Uppe på Rönneberga backar började himlen se hotfullt mörk ut, men än så länge inget regn.

                                                                            Sufflett på!

Efter ytterligare en stund närmade vi oss Tågarp och då började det regna, först bara lite, men ganska snart så kom det ett riktigt skyfall. Som tur var kom jag ihåg att det fanns en obemannad bensinmack i byn och att det också fanns ett litet tak under vilket vi kunde stanna. Vår Morgan är utrustad med en så kallad easy up sufflett. så när vi väl stannat tog det inte lång tid innan vi, dock med viss svårighet, kunde krypa in i bilen och även sätta på värmen i kupén.

                                               Som tur var fanns det en plats precis utanför.

Nu satt vi torrt och varmt med taket uppe, vilket vi inte upplevt så många gånger. Jag tycker faktiskt att det var ganska mysigt och ombonat, även om sikten blir bedrövligt dålig med suffletten uppe. Vi hade lite flyt och kunde parkera direkt framför huset och slapp gå ett hundratal meter från deras parkeringsplats, som de anlagt ute på ett fält.

                                                 De har mycket godis att bjuda på i butiken.

Precis som vanligt var de båda gossarna i caféet trevliga och pratglada, åtminstone den ene, som är den som pratar mest. Vi beställde ost- och skinkmackor "till förrätt" medan jag önskade blåbärspaj med vaniljsås, när mackan var uppäten. När vi satt där och intog vår fika, för första gången inomhus, så vräkte regnet ned utanför. Vi satt där och väntade ut regnet samtidigt som vi diskuterade vart vi skulle vända nosen härnäst.

                                    När vi kör på okända vägar passerar vi ofta vackra platser.

Vi kom fram till att vi skulle åka och hälsa på vår dotter Jessika och  hennes familj i Viken. Vi hade fått ett sms där Jessika förklarat att de skulle tillbringa dagen hemma. När vi kom ut och skulle köra vidare så hade det slutat regna, men det var fortfarande mörka moln på himlen. Vi förflyttade oss, som vanligt, på små krokiga vägar och också några nya, som vi inte hade åkt på tidigare. Efterhand så försvann molnen och himlen blev blå. Eva hoppades att vi inte skulle möta några likasinnade eftersom vi hade suffletten uppe, trots att det var sol. Hade varit lite skämmigt ansåg hon. Men anledningen till att vi inte cabbat ner igen var att jag gärna ville låte suffletten bli torr igen.

                                                        Vår plats, när vi besöker Viken.

Efter någon timmes körning var vi framme hos Jessika och familjen i Viken. Hela familjen var hemma, men 19-åriga Max såg vi inte röken av då han satt nere i sitt rum och spelade något avancerat dataspel, varför vi inte ville störa honom.

                                                Familjen lilla båt, den fjärde i ordningen.

Eva har fått för sig att försöka följa socialstyrelsens rekommendationer att få till 10000 steg om dagen. Och, nu när vi tillbringat lång tid i bilen, så föreslog hon att vi skulle ta en promenad i Viken. Det uppskattades av både Jessika och Olof, som också i vanliga fall gärna springer några mil då och då, något som jag däremot tycker är väldigt enformigt och tråkigt. Men att gå i rask takt tycker jag om och föreslog att vi skulle gå ner till hamnen så att vi fick inspektera deras båt, som de skaffat några månader tidigare.

                                                  Ganska fint och i taket finns även en taklucka.

Även Eva och jag hade båtar då det begav sig. Den första var en öppen Cresent plastbåt, som vi bland annat använde för att lägga nät och till att spöfiska ifrån. Den andra var en liten motorseglare, med kajuta och sovplatser, som vi köpte tillsammans med några dåvarande grannar. Men, i kombination med sportvagn och golfspel är båt inget alternativ för oss längre. Men visst ser det mysigt ut när man tittar in i kajutan. Där finns både kojplatser, ett litet kök och kylskåp. Det är dock inte gratis att åka båt med bensinmotor, en tur till Ven och tillbaka kan innebära drygt 500 kronor i bränslekostnad. Toppfarten angav Olof till 25 knop, men om de tog det lugnt och nöjde sig med 10 knop så drog den betydligt minde soppa.

                            Inte så mysigt som på småvägarna, men kul att få köra fort någon gång.

Efter vår lilla promenad på cirka fyra kilometer var Eva nöjd. Det började lida mot kväll och jag hade vissa önskemål om att komma hem så att jag kunde följa den sista halvtimmen på TV från golftävlingen, som gick på Valderama i Spanien. Vi tog därför farväl av barn och barnbarn och drog iväg söderut igen. Som tur var hade vi ännu inte tagit ner suffletten, för när vi körde ut ur Viken började det regna rejält igen. För att snabba på hemfärden valde vi att köra på motorvägen vid Rydebäck, ett vägval vi annars verkligen försöker undvika. Men ibland har nöden inge lag och samtidigt fick jag en chans att gasa lite. Vid en omkörning var vi nästan uppe i 160 km under en kort stund. Kul!

Jag hann se slutet på golfen från Valderama!

Kors och tvärs på Söderslätt.

Tolv mil på slingriga vägar - 2020-08-07/08

Sjutton Morgans mötte upp efter det att Thomas Svensson lockat oss till en tvådagars träff, i ett mail ett antal veckor tidigare. Väderutsikterna för helgen var nästan i bästa laget, då temperaturen förväntades hamna omkring 30 C, vilket nästan är too much, så snart du måste stanna eller krypköra med bilen.

                                                            Vacker syn i vacker miljö!

Under dagens ganska långa runda var det karavankörning som gällde. För de som inte är vana vid sådant var det därför viktigt att Thomas påpekade följande: Att det gäller att hålla koll på bilen bakom och inte bry sig om den som ligger framför. För har du inte koll på den som ligger bakom och ni kommer till en korsning kan det hända att de som ligger bakom inte vet vilken väg som de övriga valt.

                                                            Lunchuppehåll i Trelleborg.

På vår väg, kors och tvärs över söderslätt, passerade vi många små pittoreska byar, som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Lite nytt lär man sig med andra ord när man är ute på sådana här irrfärder. Efter några timmars körande var det dags för lunch, som redan var förbeställd och skulle avätas på Trelleborgs Golfklubb.

                               Trångt på parkeringen på Dannegården, men till slut fick alla plats.

Efter en delikat lunch i form av Wallenbergare med potatismos och skirat smör, så drog karavanen vidare ytterligare några mil på Söderslätt. Slutmålet för dagen var Dannegården i Trelleborg, där vi skulle stanna över natten. Dit anlände vi vid tretiden på eftermiddagen och hade sedan tid för fria aktiviteter fram till 1900 då vi skulle äta en gemensam grillbuffe´.

                                                                Gatuhus i Trelleborg.

Några av deltagarna valde att ta en liten tupplur, trötta efter alla timmarna utsatta för starkt solsken och hög värme, medan andra valde att dricka en kall öl i Dannegårdens lummiga trädgård. Tillsammans med Anita och Ola från Bjärred valde vi att ta en promenad i stan, som jag inte kände så väl till. Det visade sig att det faktiskt finns en hel del mysiga miljöer, som jag nog, av någon anledning, inte hade förväntat mig. 

                                                            En s k Remjohan från 50-talet.

                     Många barn arbetade i fabriken, då man slutade skolan redan efter sjätte klass.

Efter en halvtimmes flanerande kom vi fram till torget där Trelleborgs muséum är beläget. Redan i uppropet hade Thomas i sitt mail tipsat om att ett besök på muséet skulle vara en god idé. Det är kanske inte så väldigt stort, men precis lagom för en timmes besök, där man då hinner ta till sig det mesta. Här fanns både retro- och riktigt gamla grejer att beskåda. Och, naturligtvis fanns det en hel del information om Trelleborgs Gummifabrik och hur det var att arbeta där förr i världen.

                                                                        Förrätten intas.

Nu var det dags att promenera tillbaka till Dannegården för att hinna duscha och göra sig iordning till kvällens begivenheter. Grillbuffe´n omfattade varianter av korv, kyckling och någon form av grillat kött. Det sistnämnda var dock ingen hit, eftersom det inte var genomstekt och samtidigt senigt. Kanske ren otur att jag råkade få en sådan bit, men då jag är en verklig korvälskare var det inget stort problem för mig.

                                        Kollar så att ingen glömt sätta upp suffletten för natten.

Efterhand som det ätits upp vid borden i de olika rummen, förflyttade sig de flesta ut i trädgården, där minglandet kunde fortsätta. Det gjorde det också, både länge och väl, men vid elvatiden på kvällen bröt de flesta upp och drog sig tillbaka till sina rum. Det lär inte ha varit svårt för de flesta att somna, då många timmars vistelse i 30-graders värme är ganska påfrestande både för kropp och skäl.

                                                                        Uppbrottet...

                                                                ...och ett ord på vägen.

Utvilade och hungriga vaknade vi upp vid åttatiden och gick därför ner till frukostmatsalen så snart vi kunde. Med tanke på det fina vädret så föredrag nästan alla att äta sin frukost under bar himmel i trädgården. Det blev fortsatt pratande om framtida utflykter och ev kommande års- och höstmöten. Allt beror ju på hur det här med Covid-19 kommer att utvecklas fortsättningsvis. Inte bara här i Sverige utan också internationellt.

                                                                        Hemma igen!

Några timmar senare började folk packa sina bilar och var redo för hemfärd. Efter en händelselös, men mycket behaglig resa norrut i lagom takt, tog vi avsked av Anita och Ola i Bjärred. Efter ytterligare 15 minuter var vi själva hemma i Lödde. Nu hade jag god tid på mig åtgärda Mr Brum efter körning, innan jag kunde tillbringa resten av efermiddagen med att titta på golf på TV.

Borta bra men hemma bäst!

Morgantur till slott och byar på Kullahalvön

Fjorton Morgans gillade vädret - 2020-08-01

Carl-Gustav Bengtsson och hans hustru Barbo, boende på en gård som heter Kullenbergstorp, är relativt nya i Morgangemenskapen. Det uppskattades säkert därför extra mycket att de tagit initiativet till en väldigt trevlig utflykt på Kullahalvön.

                       

                                             Alla våra Morgans parkerade framför slottet.        

Det hela började på Kullagunnarstorps slott. Carl-Gustaf känner Gustaf Trolle, som äger slottet och blivit erbjuden att vi alla kunde köra in på det privata området och parkera framför huvudingången till slottet.

Eftersom det var grusväg upp till slottet, vilket är en plåga för vår bilar, så blev det också en del damm inne i sittbrunnen. Smällar man får ta!

            

                                            Gustaf och hans fru på trappan till slottet.

När väl alla parkerat sina bilar i en stor halvcirkel, så hälsade Gustaf Trolle och hans hustru oss välkomna till slottet. Han började med att berätta lite om slottets historia och fortsatte med att berätta hur han blev slottsherre. När han var 18 år var hans plan egentligen att värva sig och bli officer. Men, ödet ville annat, när en av hans mostrar avlider och han får ärva slottet efter henne så blir han slottsherre i stället för militär.

Han har nu varit ägare till slottet i femtio år.

                                    

                                                    Baksidan på Kullagunnarstorps slott.

                                                          Fin plats för kontemplation.

Efter det att Gustaf Trolle hälsat oss välkomna fick alla möjlighet att ströva omkring i den omfattande slottsparken. Bakom slottet fanns en, uteplats låter ynkligt i detta sammanhang, men i alla fall ett ställe med sittgrupper, parasoller och en pool. Här kunde paret och deras ev gäster njuta av utsikten över ett betagande Öresund när de samspråkade, kanske om jordbruks- och samhällsfrågor.

             Här hade det nog varit intressant att göra ett besök för en gammal radioamatör som mig.

                                                Tid att inta den medhavda lunchen.

När alla sett sig mätta på de vackra omgivningarna, var det dags för uppsittning i våra fordon igen. Från slottsparken körde vi nu vidare ner genom den pittoreska byn Domsten för att därifrån köra ut på riksväg 110 i riktning mot Helsingborg. Efter bara någon kilometer vänder vi av från vägen för att göra ett besök på Beredskapsmuseet, som finna i närheten av Döshult. Här kunde de som ville besöka museet, där det finns mycket intressant att se. Eftersom stoppet bara var en timme valde de flesta bara att äta sin lunch och att mingla lite med "nya" bekantskaper, som deltog i träffen. Ett separat besök kommer jag nog att göra inom kort, när jag har gott om tid på mig.

 

                                        På väg genom Viken på den smala vägen längs havet.

Efter lunchuppehållet drog den 14 bilar långa Morgankaravanen åter ut på vägarna. Från Beredskapsmuseet gick färden vidare genom Döshult och till Viken, där vi passerade den av turister fullpackade hamnen och körde längs sjösidan vidare mot Höganäs. 

                                    Här var det inte något folk varför vi kunde gasa på lite mer.

                                                Idylliskt så det räcker och blir över.

Från Viken fortsatte sedan den långsamtkörande karavanen längs havet, om möjlighet fanns, genom Höganäs, Strandbaden och Lerberget ända upp till Krapperups Slott, där vi svängde in på smala, natursköna vägar, i riktning mot bl a Ingelsträde.

                                                                    Finbilsparkering!

Efter ett antal mil på vägar, som ingen av oss ville skulle ta slut, närmade vi oss dagens slutmål, Kullenbergstorp. En gräsmatta, stor som en fotbollsplan, hade reserverats som uppställningsplats för våra bilar. I gården huserar nämligen Carl-Gustav och Barbro, som generöst hade ställt i ordning för gemensam grillning i sin magnifika trädgård.

                                        Uppdukat strikt efter reglerna om social distansering.

Den här trevliga dagen avslutades med att alla packade upp sina mer ellr mindre fantasifulla råvaror och flockades kring de tre förvärmda grillarna. Med senap och ketchup lite varstans fortsatte de livliga samtalen om många saker, inte minst om Morgans och dess förträfflighet. Efter några timmar i denna trevliga samvaro kröp lördagskvällen allt närmare och de flesta kände att det var dags att dra sig tillbaka.

Eva och jag embarkerade därför Mr Brum och körde i fridfullt takt mot hemmet och sydligare nejder.

Tack Barbro och Carl-Gustav för en trevlig dag!

Från självplockning...

...till färdig sylt på några timmar - 2020-07-07

Eva och jag funderade häromdagen, när vi var på väg hem i bilen från golfbanan, på vilka små projekt vi skulle kunna ägna oss åt när det blev höst, eller nu på sommaren, när det var dåligt väder. Vi kom fram till att vi skulle skapa en ToDo-lista där vi efterhand kunde lägga till saker som vi tyckte att vi kände för, alternativt borde göra.

Det här var vad som gällde.

Det har vi därför just börjat med och redan finns det ett tiotal punkter, som förmodligen kommer att utökas efter hand. En av punkterna på listan är att åka någonstans där det erbjuds självplockning av jordgubbar. Det är dock kanske i senaste laget, men vi hittade ett ställe utanför Bjärred och begav oss dit vid lunchtid.

Eva satte igång direkt.

Vi hade några av våra egna hinkar med oss och behövde därför inte köpa några kartonger. Rekommendationerna från lantbrukaren var att ta oss ca 300 meter upp på fältet och sedan gå in bland raderna och börja plocka. Jordgubbsplantorna var nästan svåra att upptäcka eftersom det fanns en mass ogräs runt dem. 

Jag gick ut lite löst.

Det gick därför väldigt trögt för mig i starten, men när jag väl flyttade på en massa konstiga växter så upptäckte även jag att det fanns jordgubbar därunder. En hel del var på gränsen till övermogna och blev sylt redan när jag tog i dem.

Inte så dåligt tycker jag.

Det gick emellertid allt bättre och lite snabbare, när jag väl blivit varm i kläderna och efter en halv timme hade jag nog fått ihop nästan ett kilo.

Vad blir vi skyldiga?

Eva plockade sina gubbar ganska långt bort från mig. Plötsligt såg jag att hon kom gående åt mitt håll och när hon kom fram så ansåg hon att det fick vara nog. Det är faktiskt ganska jobbigt att gå och stå böjd under längre perioder och jag tyckte det var skönt att vi var klara. När jag hällt över mina bär i Evas hink så gick vi ner till ladan där vi skulle betala. Det visade sig att vi lyckats få ihop mer än två kilo, som vi båda var nöjda med.

Nu kokar det...

Så fort vi kom hem så satte Eva igång med syltningsarbetet. "Snoppat" jordgubbarna hade vi gjort redan när vi plockade dem, men de fick trots allt sorteras manuellt, så att alla dåliga bär kunde tas bort. När Eva var klar med sorteringen var hon lite besviken eftersom hon tvingats kasta nästan en tredjedel för att då var dålig, övermogna, lösa eller hade någon form av fläckar. Kände på mig att jag var den skyldige.

...och helst plötsligt är allt klart.

När Eva var nöjd med det som återstod av vår plockningsinsats så blandade hon i socker att satte grytan på spisen. Nästa gång jag kom tillbaka till köket så var allting klart och sylten upphälld i burkar.

Uppgiften slutförd.

En punkt på listan kan strykas!