Ola kom till garaget.

Dags för framvagnssmörjning 2014-08-26
Det hade regnat på vägen hit. Ola gillar inte det, så han beklagade sig lite när han anlände med sin ovanligt oranga Morgan Roadster från 2006.

Trots lite regn, ingen sufflett.

Men, som jag förklarade för honom, så pedagogiskt som möjligt: Din bil tål faktiskt vatten. Anledningen att han kom till mitt garage var att han ville ha lite hjälp och stöd i samband med att smörja framvagnen på sin bil.

Två Morgans i garaget.

Senast han hade gjort det hade åtgärden blivit utförd av gossarna på English Car Care. Men, har man en Morgan, där framvagnens king-pins ska matas med fett var 160:e mil, så gäller det att lära sig det själv. Det blir alltför dyrt att åka och få jobbet gjort på en verkstad.
Evas bil var borta så det var inga problem att få plats även för Olas inne i garaget. Jag hade "dukat upp" genom att plocka fram domkraft, pallbockar, fettspruta och avtorkningspapper. Att smörja framvagnen på våra Morgans är faktiskt ett väldigt enkelt jobb, men kanske lite kletigt ibland.

Klart för fettsprutan.

Vitsen var att Ola skulle göra allt jobbet själv så att han visste vad som gällde nästa gång det var dags. Det enda jag misstänkte, som kunde ställa till det för honom, var om smörjnipplarna var svår- åtkomliga. Själv upptäckte jag det första gången jag skulle göra detta jobb på vår bil. För egen del fick jag byta ut de korta nipplarna, som stod rakt ut, mot nya som hade en vinkel på 45 grader. Naturligtvis fanns dessa till hands i en liten låda i mitt välutrustade garage.
Det visade sig att det redan satt sådana nipplar på Olas bil så efter tjugo minuter var saken klar. Bilen var smord och nedhissad och allt som använts var tillbaka på sina platser.

Prisdiskussioner?

Nästan alltid, när jag är i garaget och har garagedörren öppen, kommer min granne in och snackar. Han är till råga på allt också bekant med en annan av min och Olas Morgankompisar, som brukar fråga honom om det inte är dags för en Morgan för honom också. Men, Mats som han heter, är visserligen bilintresserad, men istället för åt bilar, ägnar han en hel del av sin tid åt att jaga. För detta ändamålet har han, sedan flera år tillbaka, skaffat sig en Jeep, utrustad med en sex liters V8 och fyrhjulsdrift. Den börjar nu dock bli lite bedagad varför  den är till salu till förmån för en lite nyare variant. Ola kan vara en potentiell köpare då hans fyrhjuliga motorcykel, som han använder på landet, stals för några år sedan.

Vi får se hur det går!

Wittsjö GK har många trevliga hål...

...utom kanske det 17:e - 2014-08-09/10
Tillsammans med tre andra par åkte Eva och jag iväg till Wittsjö GK. Här skulle vi spela två rundor golf där greenfeen ingick i ett paket som också inkluderade middag, övernattning och frukost.

Morgan +4SS av 2011 års modell.

Det första som fångade min uppmärksamhet, när vi rullade in på klubbens parkeringsplats var en ljusblå Morgan. En sådan passerar man inte utan att ta en närmare titt. Självklart så antastade jag ägaren. Han heter Thord och är från Bromma. Besöket på Wittsjö GK innebar inte att han skulle spela golf, han var endast där för ett kort break och lite mat på sin färd hem till Stockholm. Han berättade att han varit på Le Mans med sin Morgan och att resten av familjen hade åkt som följebil i deras bruksbil. Thord var också medlem i den svenska Morganklubben och vi hoppades att kunna träffas igen på något årsmöte i framtiden.

Bertil och Håkan slår bollar.

När vi checkat in på klubben fick vi veta att vår starttid var framskjuten en timme på grund av att det varit dimma på morgonen och starten för det pågående klubbmästerskapet därför hade fått skjutas fram. Som lite plåster på såren fick vi ett antal poletter så att vi kunde köpa bollar att använda på drivingrangen.

Gemensam lunch på restaurangen veranda.

Även jag slog några bollar trots att jag inte alls gillar att stå och träna på rangen. Det brukar oftast gå dåligt och det är onödigt att tappa självförtroendet redan innan man går ut på ettan. När vi slagit klart så beslöt vi att äta en enklare lunch för att ha kraft nog att orka gå vår golfrunda.

Första hålet. Ett svagt dogleg höger med upphöjd green.

Efter lunchen var det fortfarande drygt tjugo minuter innan det var dags för oss att slå ut på ettan. Vi slog oss ner bakom första tee för att studera hur hemmaspelarna gjorde sina utslag.
Spelet för mig började ganska bra, men mitt under första nio tappade jag allt spel och hade tre lösa hål i följd. Ett litet ljus i tunneln uppenbarade sig på nionde, ett par fem, där jag lyckades med konststycket att göra en birdie. Även fortsättningsvis spelade jag stabil golf, men när vi skulle slå ut på sextonde blev vi dränkta av ett skyfall och beslöt att avsluta ronden där och då.

Damerna, som gick i bollen framför spelade både 16 och 17, då tre av dem gick av banan. Den enda som fullföljde var min Eva, som såg ut som en dränkt katt när hon kom in på sista hålet. Vi packade snabbt ihop våra grejer och åkte till Ubbalt, som är ett gårdshotell som ligger i närheten.

Snart dags för middag.

Det fortsatte att regna kraftigt när vi checkade in på hotellet. Jag fick springa flera omgångar med paraply för att hämta in våra golfbagar och övernattningsgrejer till rummet. Efter en drink och lite snack i ett samvarorum så blev klockan halv åtta. Regnet hade precis upphört och vi samlade på gården för att gå in till restaurangen.

Det verkar inte ha gått så bra för Håkan.

På menyn stod fläskfilet med klyftpotatis och när jag bad om lingon, som jag har som tillbehör oavsett vad jag äter, förutom soppa, så kom servitrisen snabbt in med en liten skål med dessa goda bär. Maten smakade alldeles utmärkt och efter ytterligare snack och analys av dagens golfrunda i samvarorummet så drog sig alla tillbaka för natten.
Ny dag och ny golfrunda. Efter en god frukost och utcheckning från hotellet åkte vi den korta biten tillbaka till golfklubben. Vi skulle starta vid tiotiden och idag kom vi iväg vid rätt starttid.
Precis som dagen före hade jag en djup svacka under några hål under första halvan av ronden. Kände mig ganska missmodig tills jag lyckades bra igen på nionde hålet. Visserligen ingen birdie denna gången, men ett par räckte för att muntra upp mig.

En hel ocean framför mig.

Därefter spelade jag som i trance de nästföljande sex hålen där jag gjorde en bogey och resten par. Hur kan det skifta så? På 16:e blev det en dubbelbogey och hålet efter, som jag fasat för hela dagen, stod näst i tur. Det 17:e är ett par trehål. Det är visserligen bara 135 meter, men det är vatten hela vägen mellan tee och green, och ser ut att vara hur långt som helst. Jag fick i efterhand reda på att grabbarna framför hade slagit ut med träsjuor. Dels har jag ingen sådan klubba i bagen, dels borde en järnsexa räcka, tyckte jag. Naturligtvis duffade jag första slaget och bollen nådde inte riktigt över vattnet. Jag fick därför slå en ny boll, återigen med sexan, som kom upp på green, men långt från hålet. Tyvärr treputtade jag sedan och blev lös på hålet.
Efter slutförd rond fick jag dock ihop 32 poäng, något jag var ganska nöjd med.
Vid fikan efteråt kunde vi konstatera att, förutom gårdagens regnskur, så hade vi haft en trevlig vistelse tillsammans. Nästa, lite större event tillsammans, blir i oktober då vi alla åtta åker till Spanien för en veckas höstgolf och får lite sol i ögonen inför senhöstens och vinterns dystra mörker.

Golf kan stundtals vara riktigt roligt!

Picknick, traktorer och en Bentley

Tjugofemmilarunda på Österlen - 2014-08-05
Tillsammans med Ola och Anita åkte vi på utflykt i våra Morgans. För att inte riskera soppatorsk så bestämde jag mig för att tanka på Shellamacken här i Lödde. Endast 98 Super duger åt vår bortskämde Roadster, men det är han värd, Mr Brum.

Ola fick sig en tankeställare.

När vi ändå var där så tyckte jag det kunde vara lämpligt att kolla lufttrycket i däcken, vilket jag inte gjort på länge. "Det gör jag aldrig", berättade Ola. Han har den senaste tiden varit lite bekymrad för vibrationer i framvagnen och funderat på att åka och få balanserat sina ekerfälgar. När även han kollade lufttrycket upptäckte han att det varierade mellan 0,5 och 1,5 kilo i sina däck. Kanske inte så underligt att det känns konstigt att köra då!

Ford Zodiac (tror jag) som byggts om till gengasdrift.

När vi stannade nästa gång var vi i Harlösa. Här finns det en trevlig nostalgimack, där jag stannat och fotograferat många gånger tidigare. När Ola klev ur sin bil sken han som en sol och berättade att alla vibrationer nu var borta. Han kommer förmodligen att kontrollera trycket i däcken lite oftare framöver.

I den relativt nybyggda hallen fanns både traktorer...

...bilar och lite andra prylar från den tiden det begav sig.

Vid tidigare stopp vid den här macken har jag inte utforskat hur det såg ut bakom macken. Det gjorde vi denna gång och fann att det på gården fanns en stor hall med ett litet muséum innehållande traktorer, bilar och kuriosa.

Ägaren vid en av sina stoltheter, en ovanlig modell av märket Bolinder Munktell.

Innan vi gick in i hallen träffade vi mannen bakom alltihop och frågade om vi fick gå in och titta. Det kostade inget inträde och han verkade enbart stolt över att få visa upp sina samlingar. Han driver en bilverkstad på gården innanför macken och berättade att när han slutade med bensinförsäljningen så beslöt han att bevara macken för eftervärlden.

Vid sidan av macken finns ytterligare sex Bolinder Munktell, orenoverade men fungerande.

Vi stannade säkert en hel timme då ägaren hade mycket att berätta och var mycket intressant att lyssna på. Då vi hade ytterligare planer och mål för dagen så var det dags att tacka för oss och åka vidare.

Avsittning vid Öveds Kloster för fika i det gröna.

På morgonen, innan vi skulle iväg, så gjorde vi mackor, kokte ägg och bryggde kaffe, för att ha med oss till en picknick någonstans. För att komma ner till Österlen skulle vi passera Sjöbo och strax före denna ort ligger Öveds Kloster.

Vi hade hemmagjorda kycklingmackor, hårdkokt ägg och Kalles Kaviar medan Ola och Anita hade "köbemackor". Kanske sovit för länge?

Inte visste jag att allmänheten hade tillträde till området och den slottspark, som tydligen finns där. Vi plockade fram våra picknickprylar och vandrade in på ägorna. Det tog en stund innan vi hittade ett ställe att slå oss ner på vilket nog berodde på att vi inte gått i riktning mot slottsparken. Till slut hittade vi en grön plätt där vi slog oss ner och inmundigade vår medhavda mat. Framför oss låg en sjö med ett rikt fågelliv. Flera storkar for omkring, men också gäss och en stor flock vipor.
Här satt vi nog och filosoferade över naturen och livet i allmänhet en god stund innan det var dags att korsa gränsen till Österlen, var den nu går någonstans. Eva hade redan bestämt att vi skulle stanna till hos Olof Viktors, ett känt bageri och café, där man kan köpa surdegsbröd, skorpor och en massa andra saker bland andra marmelader av olika slag. Anita och Ola hade aldrig varit där tidigare och själv var jag inte nödbedd då jag vet att det också finns ett brett sortiment av bakelser på caféet. När Eva och Anita försvann in i bageriet drog jag iväg med Ola till fiket. Oj, vad besviken jag blev när kön dit ringlade sig långt ut på innergården.

Ej heller Eva och Anita var beredda att ställa oss i den här kön för lite kaffe så istället bestämde vi oss för att åka vidare till Kåseberga och äta en nyttig lunch i form av nyfångad fisk från havet utanför. Ända nere vid hamnen finns ganska gott om parkeringsplatser, men redan upp i byn visade vi in till en jätteparkering propp full med bilar, husbilar och husvagnar. Vi kunde bara ana hur det skulle se ut på restaurangerna nere i hamnen.

Mysiga miljöer i byn.

Nej, det blev ingen lunch där och inte senare heller, skulle det visa sig. Nu var vi inte långt från Skillinge. Där bor Anders och Gloria, Morganfolk de också, som brukar vara pigga på att det kommer folk på oväntat besök. Vi åkte dit och fann att huset verkade dött. Men då det fanns bord och stolar utanför huset slog vi oss ner där och drack upp det kaffe som var kvar i våra termosar.

En specialbyggd Norton.

Jag slog en signal till Anders mobil och han svarade att de skulle vara tillbaka om tjugo minuter. För att utnyttja tiden tog vi en liten promenad genom den pittoreska byn ner till hamnen. Det är kul när man hittar lite udda saker när man är ute på promenad, som den Norton MC vi fann på en gata intill hamnen.

Att suffletten är uppe beror på att det regnat kraftigt när de närmade sig hemmet.

Precis när vi är på väg tillbaka ser vi Anders och Gloria köra in på sin garageuppfart i sin Morgan. Det visade sig att de varit ute på en lång tur bland annat till Stockholm och avverkat 175 mil under veckan.

En ljuvlig 50-tals Bentley...

...med en underbar instrumentpanel.

Det är alltid spännande att komma hem till Anders och Gloria för du vet aldrig vad som finns i hans garage just den här dagen. Hans Bentley har jag inte sett tidigare, men nu fick jag äntligen göra det. Nästa mål blir nu att få åka en sväng i den. Gärna i baksätet med ett litet glas whisky i handen.

Den har patina och Anders kommer nog att köra den i det skick den är. Allt behöver inte blänka!

Anders har under alla år haft ett stort intresse för motorer. Men, det är inte bara bilar det handlar om, han är också mycket glad för att åka MC. Det senaste fyndet i den vägen är en Husqvarna Silverpil, som han tydligen inte kunde motstå när han såg den. Det är ju en kultmaskin som alla i vår ålder kommer ihåg från sin ungdom.

Uppsittning på gång.

Nu började det dra mot sen eftermiddag och då vi hade några obligations på kvällen var det hög tid att dra oss hemåt igen. Gloria och Anders tyckte det var synd att vi hade bråttom hem, men de hade nog själva lite att göra med att packa upp efter sin resa.
De drygt tolv milen tillbaka till Löddeköpinge valde vi att köra på andra vägar än vi gjort på nerresan. Omväxling förnöjer. Hemfärden var ett rent nöje, i det fina, dock ej för varma, vädret.

Det är förstås alltid ett rent nöje att köra Morgan!

Två rundor golf i Blekinge

Karlshamns GK och Olofströms GK 2014-07-31 / 08-01
Blekinge är riktigt fint men vägen dit på E22:an blir lite seg att färdas på efterhand. Nu hade Eva och jag inga tider att passa, så jag blev inte irriterad när vi hamnade bakom en traktor eller skördetröska. Det är ju skördetid och därför full fart både på vägar och åkrar.
En kompis till mig i Morganklubben bor i Karlshamn. Under 20 år har hans reklambyrå sponsrat Karlshamns GK varför han då, som brukligt är, har möjlighet att bjuda kunder eller, som i vårt fall, medlemmar i Morganklubben, på fritt spel på banan. När jag berättade för honom att vi skulle åka till Blekinge med två golfkompisar så kom det snabbt ett brev med ytterligare två greenfeebiljetter. Hyvens kille, som också har en Morgan, men som dock inte spelar golf.
Eva och Jörgen Kvant åkte från Viken och vi från Löddeköpinge vid halvniotiden på torsdagsmorgonen, så våra vägar skulle inte korsas förrän efter Kristianstad.

För jänkebilsfolk och lastbilschaffisar.

Jörgen har som säljare härjat mycket på dessa vägar och han föreslog att vis skulle träffas på ett fik längs vägen. Han hade glömt vad det hette, men hade stannat till där ibland och sade att det låg på vänster sida på E22:an. Först körde vi förbi ett ställe som heter Frasses, men det visade sig vara fel.

Lagom andralunch för mig.

Under tiden vi fortsatte mot Blekinge ringde Jörgen och berättade att fiket hette Tradarn. Det hörs ju på namnet vilken typ av gäster som brukar bevista ett sådant ställe samtidigt som  det brukar borga för rejäla portioner och rimliga priser.
Det var helt folktomt när vi kom dit, vädret var fint så det var lätt att välja ett bord på deras uteservering. På golfklubbarna är man van vid att beta 20 spänn för en kopp kaffe. Hos Tradarn fick vi två koppar kaffe (med påfyllning), en bit sockerkaka och två rostade mackor med stekt ägg för 45 kronor. Helt otroligt!

Reaskylt på shopen. Farligt läge!

Vi hade en bit kvar till Karlshamns GK, men var i väldigt god tid på klubben innan vi skulle slå ut på första tee klockan 12:40. När vi packat ur våra golfgrejer och bytt skor så upptäckte jag, på vägen till klubbhuset, att det fanns en väldigt stor skylt med "REA" på golfshopens vägg. Den skulle absolut inte passeras obemärkt av Eva, ja inte av någon av Evorna. När jag skrev in oss och lämnade våra greenfeebiljetter i shopen så gick våra Evor runt och kollade alla fynd som fanns att köpa. Jag gick snabbt ut för att fylla på vattenflaska och vidare in i restaurangen för att ta en fika. När damerna slutligen kom tillbaka så hade min Eva, som sällan lämnar ett sådant ställe tomhänt, inte handlat någonting. Hon påstod att det inte fanns något där som hon inte kunde vara utan. Detta uttalande behöver i och för sig inte bero på stark karaktär utan snarare på att det finns tillräckligt i hennes garderober. Eva Kvant kunde däremot inte stå emot en rosafärgad solskärm.

Det finns vatten, men inte avskräckande mycket.

Efter fika och lite koll i klubbens banguide drog vi oss mot första tee där det även finns en övningsgreen. Klubben förfogar över två 18-hålsbanor, den gamla och den nya och nästan alla gäster väljer att spela den gamla banan om de endast ska spela en rond på klubben. Jörgen och jag har spelat här flera gången under den tid det begav sig med den nu avsomnade fredagsgolfen så vi visste att banan är trevlig.

Lägenhet nummer 33.

Man kan väl klassificera banan som en park- och skogsbana. Den är i mitt tycke väldigt "ärlig" eftersom man kan se alla hinder och får också god hjälp av banguiden. När vi gick i skogen, mellan två hål, så upptäckte jag att det fanns massor av fågelholkar uppsatta i träden. Kul att man också tänker på sådant.

18:e green precis intill uteserveringen. Här borde man egentligen bära hjälm.

Vädret under golfrundan var precis perfekt. Vi hade varit lite bekymrade för att det skulle vara lika varmt som det varit den senaste tiden, men växlande molnighet och lite vind gjorde att det var behagligt att spela. Det är sällan att alla i bollen spelar hyfsad golf, men så var det idag. När vi räknade ihop våra resultat efter ronden i samband med ytterligare en fika i klubbhusets restaurang så visade det sig att Eva Kvant spelat ihop 37 poäng och därmed sänkt sin handicap med ett halvt slag.

Här finns mycket info om fisket i Mörrumsån.

Karlshamns GK ligger inte i Karlshamn utan närmare bestämt i Mörrum. För de som är intresserade av fiske klingar detta ortsnamn välbekant. Naturligtvis var vi också, när vi nu var där, intresserade av att åka och titta på på fallen och forsarna vid Laxens Hus.

Visst är här vackert...

...även i avsaknad av hoppande laxar.

För många år sedan åkte jag och min svärfar hit och fiskade flera år i rad. Det var i regel tidigt på våren. Trots att vi såg mängder av laxar hoppa i vattnet runt omkring oss så fick åtminstone jag aldrig något napp. Men bara själva naturupplevelsen längs ån är fullt tillräcklig för att betala den svindyra avgiften för att få tillstånd att fiska under en dag.

Ett annorlunda ställe.

Efter att ha insupit lugnet kring ån en stund och tagit del av den rikliga information som finns på olika ställen, så begav vi oss mot vårt beställda natthärbärge. Det heter Mjällbyhus Pensionat och visade sig vara samma ställe som Eva och jag övernattade på när vi var på väg hem från kompisar på Öland.
Det är både vandrarhem, pensionat och hotell på en gång.

Överallt i huset fanns det kuriosa av olika slag.

Ägaren, en man runt de femtiofem och med hästsvans, har drivit stället i sjutton år, sedan han lämnade Spanien för Sverige. Redan när Eva och jag var där för åtta år sedan jupptäckte jag en riktigt risig MGB i trädgården. Jag frågade honom om bilen nu och han berättade att den undergått en total helrenovering. Kul att höra tyckte jag.

Standarden kan inte betraktas som hög, men det fanns en tjock-TV.

Sängarna i de mycket enkla rummen fick vi bädda själva. Det är kanske detta som kan härledas till ordet vandrarhem. Precis två sängar, en stol samt ett bord med en tjock-TV på fick plats i rummet. Emellertid fanns det trådlöst wifi som möjliggjorde koll av golfresultat och väderutsikter. Rummet kostade 595:- för två personer inklusive frukost, som dock inte omfattade ägg.

Det är jag som dricker Ramlösa.

Vi fick också ett erbjudande att äta middag på kvällen till det facila priset av 119:- per person. Rimligt pris då en dagens idag kostar mellan 80 och 120 kronor beroende på var det är. Middagen som utgjordes av kycklingfilé, grönsaker av olika slag, någon form av bearnaisesås samt rostade klyftpotatis, smakade alldeles förträffligt.
Trötta efter dagens ansträngningar på golfbanan kröp vi till kojs vid tiotiden på kvällen för att ladda upp inför en ny dag på golfbanan.

Fler större båtar här än normalt i en småbåtshamn.

Starttiden på Boa/Olofströms GK var densamma som dagen före, alltså klockan 12:40. Efter frukost och utcheckning hade vi därför flera timmar på oss att botanisera lite i trakten. Vi åkte därför först till Nogersund, som inte var något turistställe precis och därefter till Hällevik.

Eva på stenjakt längs stranden.

Här var det lite mer turistorienterat, med fler caféer och restauranger. Dessutom fanns det Hälleviks Rökeri där vi kunde inhandla var sin laxrulle att förtära före den stundande golfrundan.

Ser hotfullt ut.

När vi kommit fram till Boa/Olofströms GK så var det bara att slanta upp 700:- för greenfeen för äkta makar. Eva och Jörgen, som är innehavare av golfhäftet fick bara betala halva summan. Vi åt våra laxrullar tillsammans med kaffe utanför klubbhuset och såg med bekymran på himlen som blev allt mörkare. Och, precis fem minuter innan vi skulle gå ut så kom det ett riktigt åskregn. Men Eva påpekade att det var fem minuter innan det var vår tur och mycket riktigt hann det sluta regna under dessa fem minuter.

Alla i stort behov av en paus.

Redan från början hade vi fyra yngre långtslående killar, som åkte i två golfbilar, efter oss. De var dock väldigt hänsynsfulla och försiktiga med att försöka jäkta på oss. Vid det 12:e hålet fanns en kiosk med självbetjäning där vi stannade och köpte korv och kaffe. Pengarna lade vi i en låst brevlåda. Vi passade då också på att släppa förbi de fyra mycket trevliga grabbarna, som spelade sin andra artonhålsrunda för dagen.
Banan, som jag aldrig besökt tidigare, var mycket trevligare än jag hade förväntat mig. Inte ofta man har den känslan när man spelat en dålig rond. För dåligt spelade vi allihop, förutom Eva Kvant lyckades få ihop 34 poäng, trots att värmen var mer påtaglig idag än igår.

En minisemester på två dagar räcker faktiskt för att det ska kännas skönt att komma hem igen. Nu fick det räcka med vila och återhämtning, utan några andra aktiviteter på lördagen.

Men imorgon är det golf på agendan igen!

On the road again

...men idag blev det Morgan - 2014-07-22
Fortfarande upp mot 30 grader igen så öppetkörande var nästan ett överlevnadskrav. Dagens mål var Domstens Hamn där jag varit flera gånger tidigare, inte minst beroende på att det i strandkiosken finns ett utbud av mackor dom är ganska frestande. Färdvägen jag valde för att komma dit var definitivt inte den kortaste eftersom när man kör Morgan är färden det viktiga, inte målet.

Inte en bil i sikte.

Jag ville inte komma fram för snabbt och valde därför småvägar utan trafik. Här jag kunde hålla en lagom hastighet enbart för att hålla mig sval. Idag hade jag också plockat av sidorutorna för att kylas av bättre. Eva vill normalt sett ha dem monterade när vi kör längre sträckor, men eftersom hon var på arbetet, trots att det var hennes födelsedag, så kunde hon inte ha några invändningar idag.

Allén in till Bälteberga Gods.

Exakt hur jag skulle köra visste jag inte riktigt och såg jag en intressant vägskylt någonstans så kunde jag vika av där. Vad spelade det för roll om jag körde fel, då fick jag bara tillbringa längre tid körandes.
På en skylt stod det BÄLTEBERGA och där har jag förvisso varit tidigare men valde ändå att ta av åt det hållet eftersom det är en vacker liten väg som slutligen mynnar i Vallåkra.

Stigen går ner till caféet.

I den kända lilla byn Vallåkra finns faktiskt ett litet vattenhål eller oas, som är värd att besöka när man är ute och nöjeskör med sin ögonsten, utan något speciellt mål i tankarna. Stenkärlsfabriken ligger i en liten dalgång där det både finns en kombinerat krog och café samtidigt som det brukar vara full aktivitet i keramikverkstaden. Naturligtvis går det också att handla i keramikshopen, vilket jag dyrt har kunnat konstatera när Eva har varit med.
Först tänkte jag ta en kopp kaffe här, så jag körde in på parkeringen och ställde bilen i skuggan. Men, så fick jag ett sms av en bilkompis som berättade att han skulle till bilträffen i Vikingabyn på kvällen, det var ju tisdag. Jag skrev tillbaka att jag just då var på väg till Domstens Hamn för att äta en lättare lunch. Det tyckte han lät trevligt och vi kom överens om att träffas där.

Trångt även här, men några lediga rutor fanns.

Vet inte riktigt, men jag hade nog en tre, fyra mil kvar att köra, så jag lade på en liten rem för att Ronnie inte skulle behöva vänta på mig. När jag kom ner i Domsten insåg jag ganska snabbt att det skulle bli omöjligt att parkera nere i hamnen. Det var bilar parkerade på båda sidorna längs byns huvudgata. Jag lyckades dock hitta Ronnie och vi beslöt att åka vidare till Vikens Hamn, där parkeringsutrymmena är större.

Ronnie och hans MGBGT.

I hamnen finns tre restauranger och en glasskiosk, men inget café. Det tycker jag är konstigt, det borde väl gå att "smälla upp" något tillfälligt och ställa ut lite bord och stolar på gröningen bakom parkeringsplatsen.
Ronnie kom i sin MGBGT, som han ägt i fyrtio år, tror jag. Den hade fått en ny framskärm och lite annat under vintermånaderna.

Återfallshippies?

Vi gick runt i hamnen och tittade på alla båtarna som ligger där. Utöver båtar så är hamnen också ett populärt ställe att köra till med sin bil eller MC. Så utöver våra två sportvagnar hittade vi en VW-buss med flower-power stuk samtidigt som det gled in en Hot Rod längs hamnkajen.
Ronnie köpte kulglass i kiosken, men jag var mer inställd på att hitta något mer rejält att äta. När jag tittade på menyerna hos två av krogarna hittade jag inget som föll mig på läppen, så jag fick ta det senare.

Här blev det napp.

Ronnie hade tider att passa och när han körde hem gick jag upp till den återstående restaurangen, Vikens Hamnkrog, för att studera utbudet där. Dagens meny innehöll kalvlever, en av mina favoriter, så även om klockan redan blivit 1400, så var denna lunchen värd att vänta på.

Hos Eva och Jörgen i Viken.

Innan jag återvände hemåt åkte jag upp till en golfkompis, som bor mitt emot golfbanan, där jag bjöds på kaffe och gräddbulle. Jag har fått greenfeebiljetter till Karlshamns GK för fyra personer, så Eva och Jörgen åker med oss upp och spelar där, när vi väl kommit överens om dag och var vi ska övernatta.

Med tanke på vädret så var jag övertygad om att besöksantalet på bilträffen i Vikingabyn i Löddeköpinge skulle bli rekordstort denna kväll. För att få en vettig plats, för att kunna köra därifrån när man vill, var det viktigt att komma senast 1730. Jag lämnade alltså Viken vid halv fem och körde sedan hemåt via Mörarp. När jag kom fram till Kingelstad så fick jag stanna i en bilkö. Det visade sig att en MC kolliderat med en traktor och vägen var avstängd. Vi fick ingen information om hur det gått, men en MC mot en traktor låter inte alls bra.

Buick, en drömbil när jag gick i småskolan.

Det var bara att vända tillbaka för att ta mig ut på ännu mindre vägar runt olycksplatsen. När vi stod i bilkön så var det en 1948 års Buick Coupé bakom mig, som även den skulle till Vikingabyn. Ägaren var från Örkelljungatrakten och kände inte till vägarna så bra i detta området varför han undrade om han kunde hänga på mig. För att han skulle hitta rätt så körde jag i lugn takt på småvägarna tills vi kom till Tågarp. Härifrån visste han vägen till Löddeköpinge och slutligen kom vi båda fram till bilträffen.

Och, där träffade jag återigen Ronnie!